ANDERS CARLGREN

Berlinmurens fall

2012-02-05T17:27:00.001+01:00

I Sveriges Televisions öppet arkiv fann jag, lätt överraskad, detta inslag från den 10 november 1989. Jag var utsänd av Aktuellt för att täcka kommunistpartiets kongress. Det blev partiets sista. Minns att det på redaktionen blev stor diskussion om mitt inslag skulle gå som etta eller tvåa i sändningen den kvällen. Hur som helst gick det som etta.

“Glasnost och perestrojka på europeiska”, på en minut och sex sekunder.

Skadeståndsmålet i fallet da Costa ger nytt hopp för läkarna

2012-02-01T18:09:00.001+01:00

Högsta domstolen beslöt idag att begära en så kallad svarsskrivelse från Justitiekanslern, som är statens ombud i målet. Att domstolen valt denna väg istället för ett omedelbart avgörande av frågan om prövningstillstånd innebär att något litet ljus kan skönjas i tunneln.

Justitiekanslerns ombud i tingsrätten i december 2009 var den snart 80-årige förre chefsrådmannen, Ingvar Gunnarsson, och det blir nu med stor sannolik han som får JKs uppdrag att författa svarsskrivelsen till Högsta domstolen. Med intill visshet gränsande sannolikhet kommer JK naturligtvis att argumentera emot prövningstillstånd.

Begäran om prövningstillstånd lämnades in redan i november 2010, efter att både tingsrätten och Svea hovätt avvisat skadeståndskraven på sammanlagt 40 miljoner. Och efter bara två dagars föredragning i Högsta domstolen beslöt de tre justitieråden att begära skrivelsen från Justitiekanslern.

De tre som slutgiltigt ska fatta beslut i frågan är Ingemar Persson, Johnny Herre och Severin Blomstrand. Persson och Herre kom till HD så sent som 2010, medan Severin Blomstrand har varit justitieråd sedan 1997. Det kan också noteras att både Ingemar Persson och Severin Blomstrand har en bakgrund i Svea hovrätt och känner varandra väl också från Justitiedepartementet. Johnny Herre däremot har en akademisk karriär bakom sig, bland annat som professor i rättsvetenskap på Handelshögskolan i Stockholm.

Även om dagens beslut i Högsta domstolen inte ska övervärderas, så innebär det ändå ett visst hopp för de båda läkarna, som nu för artonde gången söker rättvisa och ersättning för mer än 25 års lidande. Läkarnas ombud, advokat Kajsa Blomgren, säger idag att hon är “försiktigt positiv”.

Det är ganska enkelt att konstatera att den rättsröta som omgett fallet Catrine da Costa ända sedan 1984, då den styckade kroppen hittades, rent faktiskt är betydligt värre än de rättsövergrepp Thomas Quick utsatts för. Orsaken är att Quick, eller Sture Bergwall, som han nu heter har fått upprättelse i flera fall och ytterligare är att vänta. Allt medan Thomas Allgén och Teet Härm under så många år förvägrats rättvisa och ersättning för att de fått sina liv förstörda.

Genom åren är det ett trettiotal domare som har varit inblandade i fallets skilda processer. Med något enda undantag har samtliga valt att säga nej till alla krav. Åtskilliga gånger kan man på goda grunder misstänka att det handlat om att de domare som genom åren satt sin heder i pant för de båda läkarnas skuld, till varje pris ska skyddas från att behöva schavottera offentligt för begångna fel. Det gäller framför allt Carl Anton Spaak och Ingegerd Westlander som skrev de förödande och numera ökända domskälen.

Där påstods att de båda läkarna var överbevisade om att de styckat den döda kroppen, trots att de inte åtalades för det och trots att ett sådant brott vid den tiden var preskriberat. Dessutom friades de båda från anklagelsen att de mördat Catrine da Costa.

Domskäl får inte ha någon rättsverken, men det var precis vad som skedde när de båda slutgiltigt fråntogs sina läkarlegitimationer 1991. Därefter har rättsrötan i fallet vuxit i omfattning till en nivå som knappt är fattbar.

Numera vet alla insatta att utan att ha medierna med sig på tåget är det så gott som omöjligt att få rätt mot staten i en domstol. Och i det här fallet har medierna varit ytterst passiva. Det gäller framför allt de fyra största dagstidningarna, som när det begav sig med liv och lust deltog i den lynchmobb som lyckades driva rättsväsendet framför sig.

Och att de journalister, ledarskribenter och så kallade kulturpersonligheter som då ropade “korsfäst, korsfäst”, idag skulle erkänna sina misstag och istället nu driva kravet på rättvisa är tydligen helt otänkbart.

Fotnot: Läs gärna också om förre hovrättslagmannen Lars Erik Tillingers resningsansökan i fallet http://www.stadsholmen.blogspot.com/2011/12/ny-resningsansokan-till-hogsta.html

Förbudet mot fildelning kan strida mot religionsfriheten

2012-01-11T11:51:00.001+01:00

Kammarkollegiets beslut att godkänna kopimismen som samfund kan leda till en mycket intressant juridisk tvist mellan påstådd religionsfrihet och förbudet mot fildelning.

Samfundsutredaren PA Sahlberg pratar strunt när han påstår att Missionerande kopimismsamfundet inte har några andra rättigheter än att öppna bankkonto, när de nu blivit erkända av Kammarkollegiet som trossamfund. Därmed har den statliga myndigheten samtidigt förvandlat Sverige till en ”laughing stock” på världsscenen. Lika fel har Sahlberg när han påstår att det inte är staten som erkänt de unga piratpartisternas samfund, för vad är Kammarkollegiet om inte en statlig myndighet.

Gång efter annan försökte piratpartisterna få sitt samfund godkänt av statliga Kammarkollegiet, men lika många gånger blev det nej med hänvisning till den lag som sedan år 2000 reglerar vad som är ett trossamfund. Lagen har sitt ursprung i skilsmässan mellan staten och Svenska kyrkan, som var ett viktigt steg för religionsfriheten här i landet.

Det var först när de fildelande ungdomarna kopierade in lagtexten i sin ansökan som de passerade statens larviga nålsöga och godkändes av den myndighet som idag leds av Göran Perssons polare, Claes Ljungh. Kammarkollegiet inrättades för övrigt redan av Gustav Vasa 1539 för att hålla koll på statens pengar, så påståendet att det inte är staten som godkänt Missionerande kopimismsamfundet är inget annat än rent struntprat.

Lagtexten som nu gäller handlar egentligen bara om att det krävs en förening och att man håller någon form av religiös verksamhet, till exempel gudstjänst. Men vad som är religiös verksamhet definierar i stort sett den aktuella föreningen helt på egen hand. Det talas vagt om sammankomst. Men vad är en sammankomst? Kan fildelning framför skärmen vara sammankomst, då ungdomar till exempel nätverkar på skilda sätt?

Omvänt kan kopimisterna till exempel nu påstå att när just den här texten kopieras in i Newsmills redaktionella system har jag delat med mig av en fil. Jag har i deras ögon gjort en andlig eller religiös handling(!).

Vän av ordning kallar det hela för skitsnack och jag är böjd att hålla med. Men kopimisterna säger att kopiering är viktig för oss alla här på jorden och att fildelning är bra för samhället. Just så uttryckte sig också samfundets ordförande, Gustav Nipe, i Studio Ett.

Så tunn är alltså den lag som PA Sahlberg skrev underlaget till, att snart sagt vad som helst kommer att kunna klassas som trossamfund.

Skandalbolaget Caremas kritiker borde kunna starta Kissblöjornas antimissionerande samfund. Eller varför inte mera troligt att dagiskollektivet Trollet hävdar trolldom som sin missionerande religion, med gudstjänst eller sammankomst varje vardag från klockan 07.30 och med senaste avslutning klockan 16.00, då rättrogna föräldrar förväntas ha hämtat sina barn.

Det fiffiga med detta är att då kan man söka statsbidrag och dessutom i sina missionerande roller hävda yttrandefrihet inom religionsfrihetens ram. Kopimismsamfundet har redan deklarerat att man kommer att söka statsbidrag för sin verksamhet.

De bidragsgivande myndigheterna kommer naturligtvis att avvisa det hela som trams, men lita på att kopimisterna än en gång kommer att kopiera in lagtexter i sina ansökningar.

När PA Sahlbergs utredning var ute på remiss var det åtskilliga som varnade för de ytterst lågt ställda kriterierna för att få ställning som trossamfund och belackarna har nu fått åtskilligt med vatten på sina kvarnar.

Nämn den kyrka eller det samfund i det här landet, där man just i detta nu inte sitter och svettas över att på något mystiskt och obegripligt sätt blivit konfessionellt hopkopplade med Piratpartiet! Den kollektiva frågan från landets predikstolar blir, hur i hela friden gick det här till?

Missionerande kopimismsamfundets främsta smartness ligger dock i att nu kan de hävda fildelning som yttrandefrihet inom ramen för religionsfriheten. Och i det fallet kan de stödja sig på en intressant dom i Högsta domstolen från 2005.

Då friades pingstpastorn i Borgholm, Åke Green, från hets mot folkgrupp, då han i en predikan, två år tidigare, bland annat frågade om ”homosexualitet är en drift eller onda makters spel med människor”.

Tingsrätten i Kalmar fällde honom, men han friades senare av både Göta hovrätt och Högsta domstolen. HD skrev bland annat att i och för sig är det han sagt straffbart enligt svensk lag, men att en tolkning av Europakonventionen ger vid handen att en fällande dom skulle kränka Åke Greens religionsfrihet.

Touché!

Kopimistledaren, Gustav Nipe, har i debatten redan hänvisat till just den domen. Genom att vara ett av staten erkänt trossamfund hoppas de kunna hävda fildelning som yttrandefrihet inom religionsfrihetens ram. Och att det sker som en andlig eller religiös handling.

Det hela kan så småningom bli en mycket intressant juridisk tvist mellan påstådd religionsfrihet och förbudet mot fildelning. Men det hade statens byråkrater ingen aning om för tolv år sedan då skilsmässan mellan kyrka och stat genomfördes.

Vilket i sin tur bara visar att staten på alla tänkbara sätt ska hålla tassarna borta från vad folk tror eller inte tror på.

Fotnot: Artikeln finns också här: http://www.newsmill.se/artikel/2012/01/10/f-rbudet-mot-fildelning-kan-strida-mot-religionsfriheten

Ny resningsansökan till Högsta domstolen i fallet da Costa

2011-12-07T20:55:00.001+01:00

För artonde gången söker nu de båda så kallade styckmordsläkarna, Thomas Allgén och Teet Härm, att få sin sak prövad inför domstol. Den här gången handlar det om att få Kammarrättens återkallande av de båda läkarnas legitimationer från 1991 undanröjt.

Saken har prövats en gång tidigare av Högsta domstolen, som då avvisade kravet på att de båda skulle återfå sina läkarlegitimationer. De här gången hävdas i resningsansökan till Högsta domstolen att Kammarrättens hantering av saken i själva verket var ett grundlagsbrott.

Läkarna företräds nu som ombud av förre hovrättslagmannen, Lars-Erik Tillinger, och hans roll är i sammanhanget intressant. Tillinger som idag är 92 år, var som domare ordförande i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd HSAN, då nämnden i maj 1989 beslutade återkalla legitimationerna. Han hade då varit nämndens ordförande under 16 år och tillsammans med Landstingsförbundets chefsjurist, Jan Sahlin, var han skiljaktig.

Dagen efter HSANs beslut fick Lars-Erik Tillinger sparken av dåvarande socialministern, Sven Hulterström, utan någon vidare motivering.

Beslutet överklagades och de båda läkarna återfick sina legitimationer. Men det beslutet överklagade Socialstyrelsen till Regeringsrätten.

I den följande hanteringen återförvisade Regeringsrätten målet till Kammarrätten med anmodan att “hålla huvudförhandling i brottmål såsom i hovrätt” och att vid bevisprövningen inte ställa lägre krav “än som skulle ha gjorts i ett mål om åtal för styckningen”.

Men enligt grundlagen är det endast allmän domstol som kan pröva skuldfrågan rörande en brottslig handling. Men Kammarrätten höll en brottmålsförhandling som i allt väsentligt följde rättegångsbalken.

Det är just detta som Lars-Erik Tillinger nu hävdar var ett grundlagsbrott. Ett eventuellt brott mot griftefrid var dessutom preskriberat redan vid tiden för de båda mordrättegångarna i Stockholms tingsrätt.

Hela denna del av rättsrötan i fallet Catrine da Costa bygger på att tingsrätten under ledning av chefsrådmannen Carl-Anton Spaak, tillsammans med referenten Ingegerd Westlander i domskälen från 1988 skrev in att “det var ställt utom allt rimligt tvivel” att Allgén och Härm styckat da Costas kropp. De friades dock från mordåtalet.

Utan de förödande domskälen hade varken HSAN eller någon förvaltningsdomstol kunnat frånta de båda läkarna sina legitimationer. Till saken hör också att domskäl inte får ha någon rättsverken, men det var precis vad som skedde vid den rättsvidriga hanteringen i både Kammarrätten och Regeringsrätten.

Lars-Erik Tillinger hävdar i sin inlaga till Högsta domstolen att hanteringen i de båda förvaltningsdomstolarna inte tog hänsyn till att det påstådda brottet mot griftefrid var preskriberat. Enligt Tillinger är detta ett brott mot likabehandlingsprincipen i grundlagen.

De båda förvaltningsdomstolarna använde sig ömsom av brottsbalken, rättegångsbalken eller förvaltningsprocesslagen. Regeringsrätten krävde att Kammarrätten skulle använda straffprocessrätten, men när läkarna senare har överklagat eller sökt resning åtskilliga gånger har de mötts av förvaltningsprocesslagen, FPL. Till saken hör att resningsreglerna i FPL är tämligen svaga och ger utrymme för visst godtycke.

Förhållandet hör egentligen hemma i den värld som författaren Franz Kafka beskrev i sina verk.

I och med den här ansökan om resning till Högsta domstolen finns det nu två ansökningar i HD om resning, respektive prövningstillstånd. Ansökan om prövningstillstånd gäller det så kallade skadeståndsmålet, där de båda läkarna tillsammans krävde staten på omkring 40 miljoner för att de fått sina liv förstörda.

Det har uttryckts farhågor för att den nu aktuella resningsansökan skulle kunna störa eller vara kontraproduktiv i förhållande till frågan om prövningstillstånd. Men Lars-Erik Tillinger säger för sin del att hans resningsansökan snarare bör kunna tjäna som stöd för skadeståndsmålet.

Frågan om de båda läkarnas legitimationer avgjordes senast av Högsta förvaltningsdomstolen som i februari i år avvisade deras krav. Det är nu upp till Högsta domstolen att avgöra om läkarna har blivit utsatta för brott mot grundlagen.

Uppdatering: Högsta domstolen avvisade Tillingers resningsansökan och hänvisade till Högsta förvaltningsdomstolen. Ansökan är nu inlämnad där.

Kommunisten Daniel Ortega blir diktator en gång till

2011-11-06T17:36:00.000+01:00

Så här skriver Time magazine idag om den gamle Kuba- och Sovjetkommunisten Daniel Ortega, som idag för tredje gången låter sig väljas till diktator i Nicaragua. Allt i strid med landets författning, men ändå godkänt av landets lydiga högsta domstol. Det är också landet som ssvenska socialdemokratiska regringar under flera decennier hållit under armarna med generöst bistånd.

Daniel Ortega's closet is filled with skeletons that would terrify the bravest of campaign handlers. The 65-year-old Nicaraguan President — once the mustachioed Marxist in olive fatigues who bedeviled the Reagan Administration in the 1980s — has admitted to murdering a National Guardsman in 1967, been convicted of bank robbery, accused by a stepdaughter of sexual abuse and by Miskito Indians of genocide. He's been denounced for confiscating private property and using public office for personal enrichment, and blamed for the systematic undermining of Nicaragua's constitutional order — including what many legal scholars call his illegitimate bid to win another five-year term this weekend.

With a resume like that, one might expect Ortega to have electability issues. But not in Nicaragua. Ortega, presiding over a record run of economic prosperity in his impoverished Central American nation, is expected to win re-election on Sunday, Nov. 6, by a landslide, even though critics say his candidacy is illegal, the elections are a sham and his victory will mean a return to dictatorship after more than 20 years of democracy. "You can say the Supreme Electoral Council has a dubious reputation and that the legality of Daniel Ortega's candidacy is also dubious, but what's undeniable is that [he] has more support than ever before," says Arturo Cruz, a political science professor at Managua's INCAE business school. "This is a total realignment."(See pictures from the historic Election Day.)

An M&R Consultores voter poll released last week shows Ortega at 58%, with a seemingly insurmountable lead of 40 points over his closest rival, octogenarian radio producer Fabio Gadea, who was a contra rebel supporter during Ortega's first presidency a generation ago. Former President Arnoldo Alemán — a conservative who was serving a 20-year sentence for a 2003 corruption conviction when it was overturned by the Ortega-controlled Supreme Court two years ago in what many called a political deal between him and Ortega — is polling a distant third.

Ortega has engineered a stunning consolidation of political and economic power since his 2006 election. That victory marked a comeback, if not revenge, after he and his revolutionary Sandinista government were voted out of power in 1990 following a decade-long civil war against the U.S.-funded contras. He lost two more presidential bids in 1996 and 2001, before finally regaining the presidency in 2006 with a twiggy 38% of the vote. Since returning to office, Ortega has worked hard to recover traditional Sandinista support and recruit new voters among disenfranchised youth. His selective crackdown on dissidents, while offensive by modern-day Facebook standards, has been tame compared to the Sandinista authoritarianism of the 1980s. And even his brazen assaults on rule of law — Ortega's questionable candidacy was born in a banana republic moment in 2009, when Sandinista judges amazingly ruled that the constitutional ban on consecutive re-election was unconstitutional — have been met mostly with indifference in Nicaragua.

The Sandinistas of course insist they're playing by democratic rules and deny Ortega is acting like a dictator. "Imagine, a dictator with no political prisoners — not one," Tomás Borge, the Sandinistas' last living founding member and Ortega's feared Interior Minister in the 1980s, said recently. "No one has been exiled during this 'dictatorship.'" Ortega has also gotten an assist from his feckless foes. For the first time ever, Ortega is winning support from independent voters who are traditionally anti-Sandinista, but who have now given up on the opposition. As Ortega's opponents continue to point fingers, squawk and trip over their egos, indy voters realize Ortega is no longer the worst option.(See pictures of people around the world protesting Iran's election.)

Nor do they seem too concerned that the $2 billion in aid poured into Nicaragua since 2006 by Ortega's chief patron, Venezuelan President Hugo Chávez, has arguably enriched the party far more than the country. Ortega and Sandinista leaders, in fact, have unabashedly used chunks of the money to purchase private ownership of Nicaraguan companies, sometimes as mixed Venezuelan-Sandinista business ventures, and to corner entire industries in Nicaragua. It's startlingly reminiscent of the personal fiefdom that the Somozas — the dictator family the Sandinistas overthrew in 1979 — made of Nicaragua during their long rule. What's more, say critics, Ortega has spent a modest remainder buying votes through social programs and party giveaways like food supplies, roofing materials, basic healthcare services, microcredit loans and other party perks.

Political patronage isn't economic development, but it has helped satisfy the immediate daily needs of the "50 percent of the population whose top priority is survival," says veteran pollster Raúl Obregón. And for Nicaragua's huddled masses, basic needs take priority over democracy. Obregón's M&R poll shows that 54.6% of the population thinks it's okay to sacrifice a little institutional democracy to resolve socioeconomic problems, while 33% claim they don't care how a leader gets into power, so long as he resolves peoples' hardships. "People are saying, 'Democracy doesn't feed me; it doesn't fill my stomach,'" says Obregón.

At the same time, Ortega has kept the wealthy happy by maintaining macroeconomic stability. Business profits are at all-time highs, and banks are rolling in dollars from the Chávez-led alliance of leftist Latin America governments called ALBA. On the streets of Managua, it's not uncommon to see an expensive BMW pass a rickety horse-drawn cart — both waving Sandinista flags.

Making matters more bizarre is the recent, theatrical conversion of Ortega and his wife, Rosario Murillo, to Christian fundamentalism, which at times seems to have the first lady speaking in tongues. And even though idealists like the international leftists who backed the revolutionary government of the 80s view Ortega's conversion to a Bible-thumping capitalist with sadness, Washington's old cold warriors are still disgruntled. "The developments in Nicaragua are a sad story from the perspective of human rights and respect for democracy," says Elliott Abrams, a controversial Assistant Secretary of State under Reagan. "Every human rights organization has reported on harassment of the press, curbs on freedom of assembly and expression, vast corruption, and manipulation of the courts and of the elections."

Still, few Nicaraguans care what U.S. neocons have to say anymore as Washington's influence flickers — and especially since Washington's arrogant negligence of their war-torn country after 1990 helped lead to the economic misery that in turn led to Ortega's 2006 comeback. Showing up Uncle Sam might not be Ortega's primary goal — and his escalating power is less the revenge of his leftist revolution than a confirmation of his caudillo bent — but it's still a payback that few U.S. adversaries have pulled off as well as the Sandinistas.

Tim Rogers is editor of www.nicaraguadispatch.com.

Ibland är juridiken rättvisans fiende

2011-09-29T10:39:00.001+02:00

I senaste numret av rättsmagasinet Skurk har redaktionen valt att göra en särskild bilaga om fallet Catrine da Costa. Där finns dels en längre intervju med Thomas Allgén och Teet Härm, dels en intervju med författaren Per Lindeberg, plus denna artikel där jag gör en längre genomgång av skadeståndsmålet i fallet. Tidningen finns i handeln sedan någon vecka tillbaka.

”Ibland är juridiken rättvisans fiende.”

Uttalandet kommer från ingen mindre än dåvarande Justitiekanslern, Göran Lambertz. Och han sa det apropå fallet Catrine da Costa. Idag är Lambertz justitieråd i Högsta domstolen. Det är den domstol som för närvarande sitter och funderar över om Thomas Allgén och Teet Härm ska beviljas prövningstillstånd i det omtalade skadeståndsmålet, då de båda läkarna tillsammans begärde omkring 40 miljoner i skadestånd för 25 års lidande. De förlorade i tingsrätten och Svea hovrätt vägrade dem prövning

Göran Lambertz har upprepade gånger sagt att läkarna bör få en förnyad prövning av fallet och det gör att han självklart är bortkopplad från Högsta domstolens bedömning. Men det finns ju både korridorsnack och kafferum i det gamla Bondeska palatset från 1673 vid Riddarhustorget där domstolen ligger, och där justitierådet Lambertz kan påverka sina kollegor. Men han kan dock försvara ett, för läkarna negativt, beslut med att de har fått sin sak prövad genom domen i skadeståndsmålet i Attunda tingsrätt från februari 2010.

Frågan om prövningstillstånd är den sjuttonde (!) gången saken prövas av olika domstolar i det här landet, där sammanlagt ett trettiotal domare har varit inblandade. Och det är värt påpeka att alla landets domare utses av regeringen efter förslag från den statliga myndigheten Domarnämnden, som består av fem av landets högsta domare, två riksdagsledamöter, Advokatsamfundets generalsekreterare, samt en byråchef hos Riksåklagaren.

Fallet Catrine da Costa utgör den värsta rättsrötan i modern svensk juridisk historia och är betydligt värre än fallet Thomas Quick, eftersom han har beviljats resning i två mordfall och ännu fler är att vänta, medan de båda läkarna bara har fått se rättvisans baksida.

Den värsta busen i skandalen kring da Costas död heter Carl Anton Spaak, som drev fram de omtalade domskälen i tingsrättens friande morddom från 1988, då man slog fast att läkarna hade styckat Catrine da Costas döda kropp. Han kallade själv skrivningen för ren ”konsumentupplysning”.

Referent i det målet var Ingegerd Westlander och tillhör också busarnas skara, eftersom hon var den som i praktiken skrev domen. Idag är det också intressant att Westlander senare och fram till sin pensionering blev justitieråd i Högsta domstolen. Båda två var säkert medvetna om vilka konsekvenser domskälen skulle få.

Domskäl får inte ha någon rättsverkan, men det var precis vad som hände när Kammarrätten tre år senare, 1991 slutgiltigt drog in läkarnas legitimationer. Den gången hette domarbusen Peter Wennerholm.

Både han och Westlander vittnade i skadeståndsmålet i Attunda tingsrätt och båda två gled på svaren på ett sätt som var rent stötande och med mycket selektiva minnesbilder, alternativt vägrade de svara med hänvisning till domareden, som bland annat förbjuder en domare att någonsin röja vad som förevarit under en domstols enskilda överläggningar.

Attunda tingsrätts hantering av skadeståndsmålet utgör i sig en väsentlig, om inte rent avgörande, del av rättsrötans skandalösa scener. Det började med att domstolens chef, Erik Ternert, i en mindre krets av kollegor krävde att få ta målet och han lovade samtidigt att det aldrig skulle gå till huvudförhandling. Vid en privat middagsbjudning spelade han dessutom under täcket med en av Justitiekanslerns byråchefer, som representerade staten i målet.

Mitt avslöjande i Expressen av hans partiskhet och avsevärda brott mot en domares etik ledde till att Ternert tvingades frånträda målet, men han lyckades samtidigt jäva bort den domare som efter en förberedande förhandling hade skrivit en så kallad mellandom som till stor del stödde läkarnas krav på skadestånd.

I det läget kallade man in lagmannen, Sten Falkner, från Uppsala, som rättens ordförande, plus en pensionerad rådman. Statens representant i målet blev den pensionerade chefsrådmannen, Ingvar Gunnarsson, som när det begav sig i Stockholms tingsrätt var domarkollega med just Carl Anton Spaak.

Valet att kalla in Sten Falkner som rättens ordförande var Erik Ternerts självklart genomtänkta drag, då Falkner har ett förflutet som åklagare, har strafflagstiftat på Justitiedepartementet och varit biträdande chefsjurist på Rikspolisstyrelsen, plus att han har varit byråchef för brottmål i HD hos Riksåklagaren.

Falkner är ett klockrent exempel på det ytterst olyckliga i att högt uppsatta jurister vandrar fram och tillbaka mellan olika juridiska myndigheter och statsmakter. Därtill är risken för vänskapskorruption alltför stor.

Ena året sitter en högt uppsatt jurist eller tidigare domare och skriver lagförslag i Justitiedepartementet. Några år senare kan samma jurist ha bytt jobb och sitter då och dömer efter de lagar han själv skrivit. Han kan också bli högt uppsatt jurist hos någon annan statlig myndighet som ska tillämpa samma lagar. Därefter kan han återvända tilldomarbanan.

Därmed finns det inte längre några täta skott mellan den lagstiftande, verkställande och dömande makten. Om de någonsin har funnits. Och ju mindre land, desto större blir problemet.

Det ligger väldigt nära till hands att hänvisa till den gamle engelske 1800-talshistorikern och lorden, John Dalberg-Acton, som myntade begreppet "Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut".

Vid den månadslånga förhandlingen i Attunda tingsrätt presenterade läkarsidan hela 156 punkter inför rätten, där man hävdade juridiska felaktigheter eller försummelser från statens sida. Man hävdade också att felen varit kumulerade. Enkelt uttryckt innebär det att fel på fel har skapat helt nya fel. Det värsta felet var, enligt läkarnas båda advokater, att chefsåklagare Anders Helin över huvud taget väckte åtal.

Statens representant brydde sig inte ens om att inför huvudförhandlingen, i december 2009, svara på läkarsidans påståenden. Ingvar Gunnarson valde istället att i svepande ordalag och gester förneka samtliga skadeståndsgrundande krav.

Därefter följde en lista med 26 punkter där staten förnekade allt. Men då avbröts han mycket bryskt av både advokaterna och rättens ordförande, med hänvisning till att listan skulle ha presenterats för rätten långt tidigare.

Ordkriget som följde mellan de båda sidorna var som att följa ett parti schack med djävulen, där djävulen till sist tvingas offra sin viktigaste pjäs, damen. Efter en rad pauser där Ingvar Gunnarsson sökte råd och stöd hos sin uppdragsgivare, Justitiekanslern, drog han tillbaka huvuddelen av sin sakframställning i målet och konstaterade trött ”jag kan ju inte ta tillbaka allt det här”.

Det fick Sten Falkner att häpnadsväckande fråga läkarnas advokat, Carl-Johan Vahlén, ”vad vill ni att det ska stå i en kommande dom”. Vahlén höll på att tappa fattningen helt och hållet och i en paus hette det att något sådant som detta statens misstag får en jurist knappast uppleva en enda gång under hela sin karriär.

Vahléns kollega, Kajsa Blomgren, sa vid ytterligare en paus att ”vi har tjatat hål i huvudet på dem” för att förmå dem att lämna in sina invändningar. Men statens ombud var tydligen så övertygat om att man skulle vinna målet att man inte brydde sig om att följa sedvanlig juridisk praxis. Staten hade haft 18 månader på sig för att lämna in sina invändningar.

Vid sidan av det juridiska schackpartiet bjöd huvudförhandlingens 18 dagar bara på några få verkliga nyheter i den juridiska rättsrötan.

Den första nyheten kom när den pensionerade professorn i rättsmedicin Jovan Rajs vittnade. Han var skadeståndsmålets absoluta huvudvittne, såsom Härms chef på rättsläkarstationen i Solna.

Redan på ett tidigt stadium angav han sin adept Teet Härm i ett handskrivet brev till chefen för polisens tekniska rotel, Vincent Lange, i november 1984 där han bland annat skrev:

”Dessutom slår jag vad om att styckningen var filmad, samt att skallen finns redan preparerad hemma hos TH, eller på rättsläkarstationen, eller ev. nedgrävt under THs gräsmatta där spreds i somras ett par lastbilar jord”.

Han ringde också vid ett tillfälle kriminalpolisen och hävdade plötsligt att en namngiven kvinna styckat delar av kroppen.

Istället påstod nu Rajs inför Attunda tingsrätt 25 år senare att det enda han visste säkert var att da Costa hade mördats. ”Men vem som har mördat henne vet jag inte”, sa Rajs.

Alla som på allvar har satt sig in i fallet vet dock att det inte går att säga exakt när den unga kvinnan avled. Ingen vet heller säkert hur hon avled eller var det skedde. Vi vet bara helt säkert att den döda kroppen styckats.

Rajs var den som obducerade kroppsdelarna och hans tvärsäkra vittnesmål, mot framför allt Teet Härm, vid tidigare processer har varit helt avgörande. Det faktum att Rajs var Teet Härms mentor och chef borde på ett tidigt stadium ha kopplat bort honom på grund av jäv, men så skedde aldrig.

Advokat Kajsa Blomgren frågade Jovan Rajs om det är ”en rättsläkares uppgift att sätta dit en gärningsman”?

”Absolut inte”, kom det omedelbart från Rajs, som därmed försökte svära sig fri från brevet till Vincent Lange och sitt eget obduktionsutlåtande. Han påstod också att han inte längre kunde upprepa vad han sagt vid tidigare processer i fallet.

Jovan Rajs hamnade också i ett hett gräl i rättssalen med Kajsa Blomgren, då hon började läsa högt ur hans memoarer, där han beskriver Teet Härm som ”en Dr. Jekyll och Mr. Hyde”.

Rajs skrek då aggressivt över hela salen ”Inga citat, ska du läsa får du läsa upp hela kapitlet. Det här är inte Moskva 1936”. Med sitt verbala utbrott försökte Rajs jämföra målet med Josef Stalins utrensningar i det gamla Sovjetunionen.

Om nu Rajs en gång var en upphöjd professor i rättsmedicin och tidigare satt sin heder i pant på att Härm var både mördare och likstyckare, så lyckades han denna dag förlora all sin heder.

Det var en tydligt skakad man som efter vittnesmålet snabbt lämnade domstolen i sällskap med den kontroversiella ultrafeministen Hanna Olsson och hennes kvinnliga entourage. Det var hon som en gång och mest av alla drev både opinionen och mobben mot läkarna som ledde fram till den tidiga lynchjustis som i första vändan i Stockholms tingsrätt fällde de båda.

Den bilden förstärktes då en av nämndemännen från mordrättegången 1988 vittnade. John-Henri Holmberg berättade att han inte begrep vad innehållet i de förödande domskälen skulle leda fram till. Han hade heller ingen aning om hur domskälen skulle skrivas och den fullständiga domen fick han se först samma dag som den offentliggjordes.

Holmbergs vittnesmål ansågs så betydelsefullt att det togs om en andra gång för kompletteringar, men som egentligen bara motsade domaren Ingegerd Westlanders taffligt glömska vittnesmål.

Bland de sista att vittna i skadeståndsmålet fanns advokat Kerstin Koorti, som helt frankt avslöjade att hon har en uppsättning av de fingeravtryck som för bara några år sedan hittades på insidan av liksäckarna. Det var SKL i Linköping som fann avtrycken med hjälp av en helt ny metod.

Resultatet gick tillbaka till polisen som dock vägrade tala om vad man kommit fram till. ”Nej, det talar vi inte om, därför att då lämnar du bara in en ny resningsansökan”, berättade advokaten Koorti. Det spelade ingen roll att det var hon som hade tagit initiativet till underökningen hos SKL med den nya metoden. Hon fick dock så småningom veta att varken Thomas Allgéns eller Teet Härms fingeravtryck hade hittats.

Det så kallade fotohandlarparets inspelade konfrontation med Allgén och Härm spelades också upp inför rätten. Inspelningen visar med all önskvärd tydlighet att paret först pekade ut fel personer, men med hjälp från polisens sida lyckades paret till sist peka ut de båda läkarna.

Den konfrontationen var i själva verket betydligt värre än den som genomfördes med Christer Pettersson i fallet Olof Palme och som var huvudorsaken till att Pettersson senare friades av Svea hovrätt. Det var hovrättspresidenten Birgitta Blom som tillsammans med lagmannen Lennart Groll såg till att den konfrontationen underkändes.

Och det var samma Birgitta Blom som 1988 tvingade Stockholms tingsrätt att ta om rättegången i tingsrätten mot Thomas Allgén och Teet Härm efter att nämndemännen pladdrat i kvällstidningarna.

I domen från Attunda tingsrätt den 18 februari 2010 fick läkarsidan rätt på 26 av de 156 punkterna, men tingsrätten ansåg inte att någon av de 26 punkterna var grund för skadestånd. De hade nu förlorat för fjortonde gången i det land som vill kalla sig för en rättsstat.

Därefter följde överklagande till Svea hovrätt, som på svårförklarliga grunder avvisade överklagan på mindre än två sidor. Samtidigt lämnades en ny ansökan om resning i frågan om Thomas Allgéns och Teet Härms indragna läkarlegitimationer in till Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten). Men den domstolen avvisade ansökan, med hänvisning till att inget nytt kommit fram.

Sammanfattningsvis är det enkelt att slå fast att rättsrötan i fallet Catrine da Costa fortsätter som en präriebrand. Allt flera blir förvisso övertygade om att de båda läkarna är oskyldiga, men ändå fortsätter demoniseringen av de båda.

Det finns också ett växande antal jurister som numera hävdar att de båda läkarna är oskyldiga, men ingen i den skaran vågar uttala sig offentligt av rädsla för att förlora sina yrkesmässiga positioner.

Det är också bara ett fåtal bland de så kallade kulturpersonligheter som deltog i lynchjustisen har tagit tillbaka vad de sa eller skrev i sina böcker, teaterpjäser och på tidningarnas kultur- och debattsidor. Och knappast någon av dem står idag upp för läkarnas sak.

Möjligen har demoniseringen kunnat fortsätta därför att de båda läkarna under så många år valt att tiga offentligt. Idag vet alla att för att få en resningsansökan godkänd måste man ha massmedia med sig ombord på båten.

Det finns fram till idag egentligen bara en tv-intervju med Thomas Allgén från hösten 2008, en äldre och anonym tidningsintervju, plus en gammal anonym intervju med Teet Härm i Aftonbladet.

Det ligger nu i Högsta domstolens händer att kunna göra rätt där det blev så fel. Frågan är bara om justitieråden i Bondeska palatset vågar trotsa den juridiska nomenklatura som under så många år rent korrupt skyddat sina vänner inom domarkåren. Eller om rättsrötans präriebrand tillåts fortsätta.

Sakta i backarna beträffande William Petzäll!

2011-09-28T12:34:00.001+02:00

Nu går det stora drevet mot Sverigedemokraternas unge William Petzäll efter att han varit på behandlingshem för missbruk och därefter förklarat sig bli politisk vilde i riksdagen. Ingen vet hur han kommer att agera i framtiden. Alla möjligheter står öppna för honom, från att lämna riksdagen till att ansluta till något annat parti. Ändå hojtade Lena Mellin i Aftonbladet igår att “det är otillständigt” att han kan kvittera ut lön och ändå samtidigt göra ingenting.

Men sakta i backarna ett tag! Om vi accepterar påståendet eller snarare antagandet att omkring tio procent av befolkningen antingen har ett etablerat missbruk av alkohol eller tabletter, alternativt har en överkonsumtion som ger dessa personer negativa konsekvenser – då är ingalunda den 23-årige Petzäll ensam i sitt privata helvete på Helgeandsholmen.

I så fall är det minst ett trettiotal av våra folkvalda som har samma problem. Och de flesta journalister vet att problemet är betydligt större än vad folket i riksdagen i allmänhet vill erkänna. Vi har haft minst ett statsråd som uppenbart var tablettmissbrukare. En riksdagsledamot som satte sig och pinkade i en biograffoajé. För att nu inte tala om det s-märkta statsrådets beramade kräftskivefyllor på medborgarnas bekostnad, eller borgarrådet i Stockholm som for på behandling till Nämndemansgården i Skånska Blentarp. Eller ta moderaten som joggade på fyllan med barnvagnen på Stadsgårdskajen och blev stoppad av en vakt.

Att erkänna ett missbruk eller att bli känd som alkoholist är det samma som att få ett Kainsmärke i pannan. Det vill säga att bli utesluten ur gemenskapen och alla tänkbara hyenor är genast framme för att tugga i sig. Inklusive mediernas dito.

Jag bara frågar, hur lätt var det för unge William Petzäll från Varberg att komma till riksdagen som 23-åring och representera Dalarna, därtill tillhörande ett parti som ingen bland de etablerade ville ta i med tång. Personligen har jag inte mycket till övers för Sverigedemokraterna som parti, men det är rent demokratiskt ganska föraktfullt att negligera den skara som trots allt har skickat partiet till riksdagen.

Hur var det med moderaten med barnvagnen? Jo, han tog timeout och kom tillbaka in i stugvärmen. Och damen i biograffoajén blev politisk vilde och är accepterad av alla.

Sedan snart ett halvt sekel tillbaka är alkoholism klassat som en sjukdom. Möjligen obotlig, men numera fullt behandlingsbar. Men ändå är det så oerhört skambelagt att vederbörande ofta piskas in i en svart hörna som de “normala” drinkarna sitter och förfasar sig över. “Djävla alkis, som man inte kan lita på”, brukar det heta.

Alkohol är en legal drog, som staten tjänar miljarder på. Men fan ta den som inte kan hantera drogen.

Hundratusentals människor super mer eller mindre ofta skallen av sig, skakar sig igenom sin bakfylla hemma i soffan eller på jobbet. Men det är det bara få som observerar. Riksdagen inräknad i detta beteende.

Alkoholism är tystnadens och ensamhetens sjukdom och dit hör William Petzäll. Han kan tacka sin lyckliga stjärna för att han fick komma till Nämndemansgården för behandling. Sådant är nämligen ganska få förunnat i dagens Socialsverige, där egenmäktiga socialnissar sitter och sorterar människor och tycker att de flesta ska behandlas på hemmaplan av personal som ingenting kan om saken.

Därför kan det vara lämpligt att skruva ner retoriken åtskilliga snäpp. Ingen vet hur unge och ensamme Petzäll kommer att agera i riksdagen framöver. Att han har rätt att behålla sitt arvode kan ingen göra något åt, mer än ledamoten själv. Att avsätta honom kräver domstolsbeslut och ett brott som kan ge minst två års fängelse. För alkoholism finns ännu ingen straffskala.

I bästa fall leder baksmällan till att superiet i parlamentet får en mera omfattande granskning. Och mediehusen som nu kastar sten efter den Kainsmärkte borde vända blickarna inom sin egna glasväggar.

Lockerbiemannen i koma

2011-08-29T09:59:00.001+02:00

Tripoli, Libya (CNN) -- Lockerbie bomber Abdel Basset al-Megrahi is comatose, near death and likely to take secrets of the attack on Pan Am Flight 103 to his grave.

CNN found al-Megrahi under the care of his family in his palatial Tripoli villa Sunday, surviving on oxygen and an intravenous drip. The cancer-stricken former Libyan intelligence officer may be the last man alive who knows precisely who in the Libya government authorized the bombing, which killed 270 people.

"We just give him oxygen. Nobody gives us any advice," his son, Khaled al-Megrahi, told CNN.

CNN's Nic Robertson: 'Not what I was prepared for'

Al-Megrahi was freed from a prison in Scotland in 2009 after serving eight years of a life sentence for blowing up the Pan Am jet, killing all 259 on board and 11 in the town of Lockerbie below. Doctors who had been treating him for prostate cancer gave him just three months to live, and he was released on compassionate grounds.

He received a hero's welcome in Tripoli, enraging many in the United States and Britain. And with the recent overthrow of longtime Libyan strongman Moammar Gadhafi, politicians on both sides of the Atlantic have called for al-Megrahi to be sent back to prison.

Al-Megrahi has been subject of bitter dispute

But the National Transitional Council, the rebel movement that toppled Gadhafi, announced Sunday that it won't allow the dying al-Megrahi to be extradited.

"We will not give any Libyan citizen to the West," NTC Justice Minister Mohammed al-Alagi said.

Al-Megrahi lived far longer than expected. He made a public appearance with now-fugitive Libyan strongman Moammar Gadhafi in July, confined to a wheelchair. He always maintained his innocence.

With the fall of Tripoli to the rebels, his care has been left up to his son and his mother.

December 21, 1988: On the scene in Lockerbie

"There is no doctor. There is nobody to ask. We don't have any phone line to call anybody," Khaled al-Megrahi said.

Familjen Khadaffis lyxliv på insidan

2011-08-26T11:14:00.001+02:00

Världens medier översvämmas nu av bilder av Khadaffis bunkersystem. Det kanske allra mest iögonfallande och stötande är bilderna från vad som nu kallas för diktatorns lyxliv. Liknande bilder kom när Saddam Hussein hade störtats, men det här är ändå annorlunda och står i bjärt kontrast mot Khadaffis strävan efter att visa upp sig som beduinen i sitt tält, där han brukade ta emot utländska dignitärer. Den här artikeln kommer från Newsweek och Daily Beast’s utsände.

Babak Dehghanpisheh visited a Gaddafi family home this morning and discovered a secret palace hidden behind an ordinary façade. Read about the garden labyrinth, 40-foot deep bunker, hot tub, waterfall, Playboy magazine collection, yachting brochures and an empty box of Coronas.

The neighbors always knew they would be surprised by what’s inside the house on Dhel, or shadow, street. But when they got the first glimpse of Muammar Gaddafi’s house in southeast Tripoli last Sunday, they were in complete shock. “It’s amazing. We didn’t believe [it],” says Hassan Salem, a 46-year-old engineer who lives in the neighborhood. “We thought we are in a dream.”

There have been many rumors about the Saharan madman’s palaces and underground bunkers over the years, testaments to a dictator’s ego and paranoia that in some cases seemed to outdo his peers, like Saddam Hussein in Iraq. Well, as it turns, the rumors are true. “There are a lot of hidden things inside,” says Bahauldin Babai, 28, a doctor who also lives in the neighborhood and now helps guard the house from looters. In order to prevent further damage and looting to the compound, rebel military leaders have sealed the doors. The only way in or out is with a ladder, which some neighbors are happy to supply.

The house was built by Gaddafi in the 80s and later given to his son Mutassim. It looks inconspicuous enough on the outside with an ordinary gate and dun-colored walls, which blend with the surrounding houses. On the other side of the gate, it’s a step through the looking glass: an inner ring of 30-foot high walls surround a huge, beautifully manicured garden with trimmed hedges, small ponds, and pink bougainvilleas. The earthy smell of fresh grass fills the air in late afternoon.

But the garden isn’t there only for aesthetic purposes. It’s also a labyrinth that hides and separates the various parts of the sprawling compound, including an elaborate 40-foot deep bunker. The main house is a 70’s-style one-story structure, built in an L-shape around a large pool with a hot tub. The pool is now half-filled with green water but the grey and black marble top bar beside the pool hints at the swinging parties that must have taken place there. Just beside the pool is a cocktail lounge with another bar and a five-foot bust of what appears to be a Greek goddess, perhaps Aphrodite, broken in half in one corner. A large pond, complete with a waterfall and small black fish, has been built a short distance away. The Gaddafi clan clearly liked to enjoy themselves. In a nearby annex, there is a color booklet for a 280-foot yacht called the Annaliesse. The flashy gym inside the house, decked out with the latest weight machines, looks unused.

Gaddafi's Compound: Swimming Pool, Mermaid Couch, Hidden Tunnel, More (Photos)

Libyan rebels take souvenir pictures on August 24, 2011 under the tent where Libyan leader Muammar Gaddafi used to receive foreign dignitaries and officials at his Bab al-Aziziya compound in Tripoli which was overrun by the opposition forces the previous day. , PATRICK BAZ Patrick Baz / AFP / Getty Images

About 40 yards away from the house, in the middle of a large grass lawn, is an ordinary looking rectangular hedge. What’s inside is far from ordinary. A set of stairs go down and down, about 40 feet altogether, into a heavily reinforced bunker with neon lights, a fire alarm system and wall-mounted telephones. Light green steel doors about a foot thick separate a complex series of tunnels and rooms, which seem to have been built as a last-ditch hideout. Neighborhood residents say they found a fully equipped operating room in the bunker which included an X-ray machine. Surgical masks are strewn around various rooms in the bunker, too. The usable medical equipment was taken out and donated to local hospitals. A couple of the rooms are decked out with bunk beds, perhaps for a security detail or other family members. Gaddafi, or his son Mutassim, did like to muse about self-defense in their underground lair. In one room, there is a 404-page book by Jane’s Consultancy called Protection of Libyan Military Assets.

Gallery: Dictator Porn

Enric Marti / AP Photo

But it’s not all business down in the bunker: there were a number of magazines in English, including Playboy, Vogue, and National Geographic, scattered around various rooms, along with an empty box of Corona beer. “He’s one freak,” says Ashraf al Khadiri, a 30-year-old doctor who also lives in the neighborhood. “He’s been preparing for this moment for a long time.” Neighborhood residents had long suspected there was an underground facility on the property because of the large amount of dirt that was trucked out during construction. “We always thought he could be walking under our houses,” says Khadiri with a smirk and a shrug. “We didn’t know.”

The first group of ordinary Libyans who came to see the Gaddafi compound had a natural reaction: they went on a rampage and trashed the place.

A rebel fighter enters a bunker of the main Muammar Gaddafi compound (not house reported in story) in Bab Al-Aziziya in Tripoli, Libya, Aug. 25, 2011. , Sergey Ponomarev / AP Photo

When the regime teetered earlier this week, the house was still watched over by eight guards who had no news of the dramatic events outside. Neighborhood residents were able to contact them by phone and convince them to turn over their weapons peacefully. The first group of ordinary Libyans who came to see the compound had a natural reaction: they went on a rampage and trashed the place. They smashed every window in the gym and kicked in doors. Down cushions in the living room were ripped open and the white feathers now roll across broken glass in front of the house at the slightest breeze. “This is the dictator that we have been living with for more than 40 years,” says Salem, the engineer, shaking his head. “This is what we want the world to know.”

Fotnot: Artikelförfattaren är sedan tio år tillbaka tidskriften Newsweeks byråchef i Beirut.

Lockerbiemannen hotas av utlämning till USA

2011-08-20T11:39:00.001+02:00

BBC skriver idag att den så kallade Lockerbiemannen, Abdelbaset al Megrahi, hotas av utlämning från Libyen till USA den dag rebellerna har störtat Khaddafi-regimen. Och från USA rapporteras att man i så fall kommer att ställa honom inför amerikansk domstol. Om detta skulle bli verklighet är det ingenting annat än ett teaterstycke, därför att alla som i grunden satt sig in i fallet är helt övertygade om att Megrahi är oskyldig till bomben ombord på Pan Ams jumbojet i december 1988. Bomben exploderade på 10 000 meters höjd över skotska Lockerbie och dödade 270 människor.

För min egen del är jag helt övertygad om att det var palestinska PFLP-GC som agerade som ombud för Iran. Det spåret har aldrig utretts ordentligt och i grunden. Istället blev Megrahi Libyens bondeoffer för att slippa undan FNs ytterst omfattande sanktioner mot Libyen.

The Scottish Government says the release of Lockerbie bomber Abdelbaset al-Megrahi has been "vindicated" following two years of scrutiny.

The decision was made on compassionate grounds, and not on economic, political or diplomatic factors, it said.

Megrahi, diagnosed with prostate cancer, was freed from Greenock prison after being given three months to live.

A spokesman said senior figures in the US, British and Scottish jurisdictions have agreed it was taken in good faith.

Families of the 270 people killed in the bombing have criticised the move.

Megrahi was jailed in 2001 for the bombing of a plane over Lockerbie in 1988.

The decision by Scottish Justice Secretary Kenny MacAskill to release him on 20 August 2009 sparked international condemnation from some relatives of victims and politicians, including US President Barack Obama - but also attracted high-profile support from figures such as Nelson Mandela.

A spokesman for the First Minister Alex Salmond said: "Two years of extensive scrutiny, under three jurisdictions, vindicates the position that the justice secretary released al-Megrahi on compassionate grounds and compassionate grounds alone.

"Regardless of people's views, they can have complete confidence that it was taken on the basis of Scots law, and without any consideration of the economic, political and diplomatic factors that the then UK government based its position on.

"Whether people support or oppose the decision, it was made following the due process of Scots law, we stand by it, and al-Megrahi is dying of terminal prostate cancer."

A leading cancer specialist had said that it was likely the convicted bomber was being kept alive by pills not available in the UK.

“He is under threat because the rebels have promised to hand him over to the Americans apparently ” Prof Kirby, of The Prostate Centre in London, said he believed Megrahi was "almost certainly" being kept alive by a hormone-based therapy called abiraterone.

Meanwhile, the author helping Megrahi write his memoirs has told BBC Scotland that the convicted bomber wants the public to "know the truth" about the case.

Speaking ahead of the second anniversary of his release, British journalist John Ashton, who worked as a researcher alongside Megrahi's legal team, said the Libyan wanted evidence which would have been heard during his appeal to finally be made public.

Mr Ashton said: "His dream was always to overturn his conviction and to achieve freedom through that.

"When he made the decision to go home and abandon his appeal he called me in and said that he wanted me to write a book because he wanted the public to the know the truth.

"He wanted them to know the evidence that would have been heard during the appeal."

Megrahi was recently seen on Libyan television attending a gathering in Tripoli

The author also echoed concerns raised by others that Megrahi may be attacked by or handed over to US forces in Libya.

He added: "If we are to believe what we read then yes he is under threat because the rebels have promised to hand him over to the Americans, apparently, and the Americans have said they are going to take him back to America and try him there, which is ridiculous and illegal."

Relatives of victims of the Lockerbie bombing are still looking for clarity and answers.

Pamela Dix, whose brother Peter was killed in the bombing, said: "It's extremely frustrating that we're here, still talking about this.

"The fact that it's now years later means that the decision was probably made on a spurious basis.

"I'm sure Kenny MacAskill made it in good faith, but why are we having this discussion now? It's just another thing that remains unsolved."

Power to the Corporation!

2011-08-14T14:43:00.001+02:00

Min favoritkolumnist i New York Times, Maureen Dowd, skriver idag elakt roligt om republikanernas presidentkandidat Mitt Romney. Kongresskvinnan Michele Bachman vann 4 800 av de 17 000 rösterna i lördagens “straw poll” i Iowa, tätt följd av Ron Paul. Mitt Romney kom först på sjunde plats. Samtidigt deklarerade Texas guvernör Rick Perry att han kandiderar. Valet i Iowa kan man kalla för en sorts undersökning av popularitet och hur stark organisation kandidaterna har. I slutänden är jag ganska övertygad om att valet av republikansk kandidat kommer att stå mellan Romney och Rick Perry. Och jag vågar redan nu satsa en slant på Perry.

By MAUREEN DOWD

DES MOINES, Iowa

I saw Mitt Romney’s hair move.

No really, I did. We were standing amid the soybean and corn fields in rural Iowa and a breeze lifted some of his salt-and-pepper mane out of its Brylcreem perfection.

The tenuous and scarce Republican front-runner, who hopes to do “darn well” in Iowa, was poking at President Obama. “I sure as heck wouldn’t be on a bus tour if I were president of the United States,” he said.

I tried to focus on his patter-on-a-stick in this rare encounter with the press, but I kept thinking about another tall, dark and handsome avatar of perfection known for holding back: Cary Grant. Like Grant, Romney is a fastidious dresser with an athletic build. But the 64-year-old former governor of Massachusetts doesn’t make you swoon, maybe because he looks like a statue of himself.

Grant came to mind because the setting for Romney’s press conference, outside the Vermeer agricultural manufacturing plant in Pella, recalled the famous scene in Hitchcock’s “North by Northwest”: Mad Man Roger O. Thornhill has to run for his life through Midwest cornfields when the bad guys chase him in a crop-duster. It’s an apt image for the riven Republican Party: Some maniacal Tea Party meanies fly in out of nowhere to spew poison, chasing the establishment guys out of their more refined natural habitats.

One pollster here wryly noted that the Republican presidential prospects divide into “the sane and the insane.”

Since the sane ones are boring as spackle and the insane ones have crackle, Republicans must hope that the mildly insane premise in Dr. Nassir Ghaemi’s new book about leadership and mental illness is correct.

In “A First-Rate Madness,” Dr. Ghaemi, the director of the Mood Disorders Program at Tufts Medical Center, asserts, “In the storm of crisis, complete sanity can steer us astray, while some insanity brings us to port.” I hope that means harbor instead of alcohol, since two Mormons are running.

Not only did I see Romney’s hair move, I saw him sweat. This must have come as a great relief to his handlers; when he was campaigning in 2007, some advisers worried that he looked too perfect in an ad showing him jogging through the woods.

Knowing that perfect can read as false, his ad team would try to shoot him with a hand-held camera using videotape, as opposed to film, which can create prettier, slicker images.

On the state fair soapbox, Romney put a loafer up on a bale of hay and perspired from the heat as some in the audience chatted about how his first name is Willard. While Democrats are amused that Romney shares a name with a famous movie rat, it is also disturbing that Mitt and Willard morph into Millard, the name of one of America’s most mediocre presidents.

In the debate in Ames on Thursday, Romney replied to a question from Fox’s Bret Baier about the debt deal by saying, “Look, I’m not going to eat Barack Obama’s dog food, all right?”

He was trying to be tough, but unfortunately may have reminded people of the infamous time he put Seamus, his Irish setter, in a dog carrier strapped to the roof of the family station wagon for a 12-hour drive from Boston to Ontario.

At the fair, Romney — whose net worth is between $190 million and $250 million — once again went manly by flipping a pork chop on a grill and facing down hecklers worried about cuts in Social Security. When a man in the audience yelled that corporations should be taxed more, Romney replied, “Corporations are people, my friend.”

Give “The Stormin’ Mormon,” as Neil Cavuto approvingly called him on Fox News, credit: never has the traditional Republican doctrine been so succinctly explained.

Of the corporation, by the corporation, for the corporation. We the corporation. Corporations who need corporations are the luckiest corporations in the world. Power to the corporation!

Romney may not have realized that he was articulating the same fundamental concept of the American right that Justice Antonin Scalia propounded in the Citizens United case, when the Supreme Court opened the way to Super PACs and a flood of surreptitious new donations in politics. (A former official at Bain Capital, Romney’s old private equity firm, admitted recently that he was the one who anonymously gave $1 million to a pro-Mitt Super PAC.)

The association of individuals in a business corporation, Scalia wrote in his concurring opinion, “cannot be denied the right to speak on the simplistic ground that it is not ‘an individual American.’ ”

The back-door money infused by Karl Rove, the Chamber of Commerce, the Koch brothers and others elected a slew of radical Republicans. Thanks to that Congressional wrecking crew, America’s credit rating has been downgraded and its economy has been hurt.

At least Republicans are getting most of the blame for that, my friend.

Murdoch, Guardian och New York Times

2011-07-20T13:01:00.001+02:00

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver idag ganska intressant om framför allt Guardians, men också New York Times, kamp mot Rupert Murdoch och hans nu nedlagda tidning News of the World. Det handlar också om hur New York Times slåss mot New York Post. Mattsson frilägger nu delar i den kampen som tidigare varit tämligen okända för en svensk publik. Väljer därför att republicera hans artikel.

Tisdagen var en av de mer dramatiska man har upplevt som journalist. Det vore lätt att, okunnigt, avfärda News of the World-affären som bara en skandal om arbetsmetoder på brittiska tabloider eller som bara ett avslöjande om hur det går till på Rupert Murdochs tidningar. Inget vore mer felaktigt.

Veckans mest intressanta nyheter i NotW-såpan var ju inte utfrågningarna i går, utan reportaget i Newsweek om hur det egentligen gick till när Guardian till slut fick NotW på fall. Uppgifterna var sensationella och här fordrades ingen telefonavlyssning för att slå fast hur Guardian systematiskt kampanjat emot Rupert Murdoch: det var nämligen Guardians egen chefredaktör, Alan Rusbridger, som skrev.

Rusbridger, som de senaste dagarna snarast frenetiskt twittrat ut negativa nyheter om Murdoch-imperiet, medger i Newsweek-texten att han – när polisen och andra medier förlorat intresset för Guardians återkommande texter om NotW – ringde till sin chefredaktörskollega på New York Times, Bill Keller, för att förmå NYT att också jaga Murdoch.

Det var nog inte särskilt svårt. NYT har haft morgontidningsmonopol på den inflytelserika New York-marknaden så länge som någon kan minnas, bara Rupert Murdochs kvällstidning New York Post har utmanat på Manhattan, men i fjol hände plötsligt något: Wall Street Journal, världens mest ansedda affärstidning, numera ägd av Murdoch, lanserade den dagliga sektionen GREATER NEW YORK och plötsligt fick NYT konkurrens av en redaktion som både redigerade med friläggningar och kunde trycka färgsidor… typ.

Dagen efter den uppmärksammade lanseringen av GREATER NEW YORK satt jag i publiken när Wall Street Journals nye chefredaktör Rupert Thompson, rekryterad från The Times som är en annan Murdoch-titel, berättade om planerna. Han är säkert en utmärkt mediechef, men var ungefär lika inspirerande som Arthur Sulzberger när bland andra Expressens vd Bengt Ottosson och jag hörde NYT:s ägare och publisher på Sheraton Hotel i våras. På frågan om ”den andra tidningen i stan” svarade Sulzberger, lite kvickt måste man medge, ”Daily News?”. Men roligare än så blev det inte, och när man jämför produkterna är NYT fortfarande bredare nationellt och internationellt och, förstås, spetsigare lokalt. Dock: Wall Street Journal känns piggare, ser bättre ut – och för första gången i modern tid får NYT konkurrens av en etablerad kvalitetstidning som vann Pulitzer-pris senast och som, inte oviktigt om man ska analysera NotW-affären, drivs på av Rupert Murdoch.

Så: att det pressade NYT, som förra året tvingades minska bemanningen med cirka 100 journalister och sett aktievärdet rasa, känner sig hotat av Wall Street Journal är ingen hemlighet. Och att man därför, enligt Guardians chefredaktör i Newsweek, skickade tre reportrar till England för att i månader granska Murdoch är kanske heller inte oväntat.

Men det är fortsättningen som är mest intressant. Guardian är en vänster (Labour-)tidning som alltid varit motståndare till Murdochs (ofta Tory-)tidningar; det handlar om politik men också om ekonomi — Guardian har de senaste två åren förlorat nästan 700 miljoner kronor och lever bara vidare tack vare en stiftelse som ska ge ut Guardian, samtidigt som Murdoch successivt verkat på den fria marknaden och skapat ett mediekonglomerat som numera tjänar mer pengar på film och tv än på dagstidningar.

När Murdoch-kontrollerade News Corporation, som redan äger 39 procent av den brittiska tv-jätten, ville ta över hela BSkyB protesterade Guardian och den affären ska knappast underskattas när man nu analyserar vad som hände NotW: Guardian hittade Murdochs svaga länk och trots att NotW representerade mindre än en (1) procent av News Corporations verksamhet kunde man skapa en opinion mot Murdochs. Inte för att NotW själva inte bidrog till sina problem, missförstå mig inte – den som telefonavlyssnar brottsoffer och anhöriga till stupade soldater har agerat oetiskt och brottsligt, och det finns inget försvar för sådana arbetsmetoder.

Men NotW sålde 2 667 428 exemplar varje söndag och var förvisso inte längre, som tidigare, världens största dagstidning. Men väl störst i Storbritannien – och, ja, faktiskt cirka 1,5 miljoner exemplar större än nummer två bland söndagstidningarna. (Guardians egen söndagstidning, Observer, sålde i juni 288 928 exemplar…). Tror ni att Murdoch och News Corporation lägger ner en sådan marknadsledare på grund av kritik mot arbetsmetoder som den tidigare redaktions- och nyhetsledningen, av allt att döma, ansvarade för? Skulle inte tro det.

Nu talar alla om fallet med den kidnappade och mördade flickan, vars mobilsvar NotW skamlöst nog avslöjade. Det var fruktansvärt av NotW och i fredags träffade Rupert Murdoch personligen hennes föräldrar för att be om ursäkt. Milly-mordet återges hela tiden som ett exempel på NotW:s agerande, men vet du när detta skedde? Inte? Det var 2003. Alla kända exempel på olagligheter som nu dras fram är sex år gamla – eller äldre! Ett exempel sägs vara 13 år gammalt. När NotW nyligen lades ner var det en ny redaktions- och nyhetsledning på plats, de ansvariga för alla gamla skandaler hade slutat. Så tror du att Murdoch och News International lägger ner en marknadsledare för 6 till 13 gamla oetiska och olagliga arbetsmetoder? Skulle inte tro det.

Arbetsmetoderna, förresten. Hur tror fick Washington Post tillgång till bankutdrag i Watergate-affären? Hur kunde Fib/Kulturfront läsa spionorganisationen IB:s post? Hur kunde Jan Guillou bevisa att man inte kunde köra den sträcka som Keith Cederholm skulle ha åkt, om han nu hade varit skyldig till mordet? Och så vidare. Journalistikhistorien är fylld av exempel på reportrar som avslöjat missförhållanden och till och med justitiemord genom att begå brott, och det finns till och med i Sverige rättsfall där domstolarna har sett mellan fingrarna på journalisters agerande trots att de har varit på otillåtna platser eller gjort andra saker för att informera allmänheten. Det är inte alltid lagligt, nej, men det är kanske rimligt och relevant. Men framförallt: det måste vara proportionerligt.

Det NotW gjorde saknade proportion, och därför väljer Murdoch och News Corporation att försvara koncernens rykte genom att lägga ner en 168 år gammal tidning. Jag har tidigare sagt och skrivit att jag tvivlade på att det skulle rädda dotterbolaget News Internationals chef, Rebekah Brooks, tidigare chefredaktör för NotW och The Sun, och hon är nu har hon avgått. Till synes räckte det inte heller för att rädda BSkyB-budet, som har dragis tillbaka.

Alla kan nu rädda sina ansikten: de politiker – från höger till vänster – som uppvaktat och umgåtts med Murdoch och hans chefer kan i offentligheten kritisera NotW och alla, inklusive Murdoch själv, kan ta avstånd från det som hänt. BSkyB-budet är lägligt nog tillbakadraget. Men News Corporation äger fortfarande 39 procent och man hade 40 procent av tidningsmarknaden, så min gissning är att vi kommer att få se en ny söndagstidning efter NotW när dammet lagt sig – en sjudagarsutgivning av The Sun – och vad det lider kommer ett nytt bud på BSkyB med ännu tydligare friskrivningar för nyhetskanalen Sky News oberoende.

Guardian lär dock fortsätta sin kampanj mot Murdoch, och det kan man förstå. Det handlar inte bara om politik utan också om tidningsekonomi. Guardian säljer 256 283 exemplar per dag, jämför det med att Murdoch-ägda morgontidningen The Times säljer 440 581 exemplar.

Dessutom säljer Murdochs kvällstidning, The Sun, fortfarande hela 2 806 746 exemplar och för Guardians själva överlevnad är det viktigt att konkurrenterna försvagas. Nyligen meddelade stiftelsen som ger ut Guardiuan att man inte kan fortsätta att förlora 300-400 miljoner kronor per år, snart är pengarna slut. Så den nya stragein är ”online first”, alltså att sätta allt på ett kort och direktpublicera på nätet, och får man förmoda försöka ta en sådan webbposition att man om fyra, fem år kan dominera marknaden förutsatt att den då är helt digital.

En gång, det är länge sedan nu, var jag och Expressens numera biträdande chefredaktör, Per-Anders Broberg, i London och träffade en massa folk. Då fick vi höra Carolyn McCall, vd för Guardian, säga:

– Om ni ska falla, fall från toppen!

Det hade hon nog rätt i. Och samma insikt har säkert Alan Rusbridger och Bill Keller haft, när de låtit Guardian och New York Times bjuda upp Rupert Murdoch till dans. Attack är bästa försvar, som sagt, och det sägs ju att det enda Murdoch förstår är ”krig”. För oss som följer mediebranschen är det spännande, men det handlar alltså inte bara om avlyssnade telefonmeddelanden som man lätt kan tro.

(Ett inslag i denna kampanj, som Alan Rusbridger tillstår i Newsweek, var att han personligen talade med alla tre partiledare för de stora partierna i Storbritannien för att förmå dem att i n t e anställa NotW:s förre chefredaktör, Andy Coulson, på grund av hans inblandning i NotW-skandalen. Ett klokt tips, onekligen, erkänner nog även Rebekah Brooks vän premiärminister David Cameron nu, eftersom han nu får hård kritik för att Coulson blev hans informationschef och sedan tvingades avgå. Men som inslag i tidningskriget är det ju lite annorlunda för oss svenskar: som om Svenska Dagbladeys chefredaktör Lena K Samuelsson skulle varna partiledare för DN:s förre chefredaktör Thorbjörn Larsson eller som om Aftonbladets chefredaktör Jan Helin skulle ringa runt och tala illa om Expressens förre chefredaktör Otto Sjöberg.)

Guardian och New York Times vill gärna hävda att skandalen nu bara handlar om arbetsmetoder, eftersom kritikstormen mot Murdoch då växer – få vanliga mediekonsumenter upprörs ju av upplageutvecklingen och spelet om marknadsandelar. Och Murdoch & Co tvingas spela med; ska man ha en chans att kunna bjuda på BSkyB igen och behålla relationen med alla ledande politiker så måste också dessa få skälla på nu. Plus att eftergifter göras i offentligheten… det var därför som James Murdoch, sonen och vd:n för koncernen, i går eftermiddag under parlamentsutfrågningarna vägrade att låta sig lockas till att konstatera att flera tidigare utredningar visat att andra tidningar och koncernen än NotW och News Corporation varit mer skyldiga till oetiska och olagliga arbetsmetoder.

Den första privatdetektiven som avslöjades hade ju inte NotW som största kund, värst var istället Mail och Mail on Sunday. Och en statlig utredning slog faktiskt fast att Daily Mail, Sunday People, Daily Mirror och Mail on Sunday mer frekvent använde oetiska och olagliga arbetsmetoder än vad NotW gjorde. Men detta hör man inte om i den engelska debatten, alla konkurrenter hoppar istället på NotW och dess ägare finner för bäst att inte ta den fajten.

Utomlands, också i Sverige, beskrivs hela NotW-affären som om det bara handlade om arbetsmetoder och som om NotW vore ensam eller åtminstone den värsta redaktionen. Här är nog problemet okunskap. De som rapporterar i media och de uttalar sig som experter kan helt enkelt inte historien.

Kanske är det nyhetsjournalistikens ständiga utmaning. I fredags avgick Rebekah Brooks efter, till synes, hård kritik från News Corporations näst största delägare. Det uttalande som spreds innehåll ett krav på att hon borde avgå på grund av problemen. Men i själva verket hade BBC klippt bort ”i” och ”f” i början av citatet, eller synken som man säger i tv. Och med ”if…” som inledande ord hade nog kritiken framstått som mildare. När citatet sedan hamnade i Svenska Dagbladet var det förkortat till detta:

– Det är klart att hon måste gå.

Sådana är kanske spelets regler, också i Expressen ibland, men dessa regler kan ju Rupert Murdoch bättre än någon annan. Så det är nog för tidigt att räkna ut honom – trots allt som Guardian och New York Times kan tänkas komma upp med.

Kanske är det mest intressanta med NotW-affären inte att det, egentligen, inte handlar om oetiska och olagliga arbetsmetoder som inte förekommer i Sverige. Utan att välrenommerade aktörer som Guardian och New York Times har börjat spels spelet, som Rupert Murdoch alltid har spelat det?

Tabloidisering, det med…?

Rupert Murdochs smutsiga pengar

2011-07-16T21:35:00.001+02:00

Efter den brittiska avlyssningsskandalen som tvingade News of the World att stänga butiken för gott, har chefen för News International tvingats bort och nu senast också chefen för Dow Jones. Det blir säkert flera huvuden som kommer att rulla, när skandalen nu spiller över på andra sidan Atlanten. Murdoch-ägda Wall Street Journal vet inte riktigt hur tidningen ska förhålla sig till sin ägare, som sprutat in omkring 50 miljoner dollar bland amerikanska kongressmän och lobbyister, enbart under de senaste tio åren.

Mediemogulen Rupert Murdoch har alltid rört sig bland den politiska noblessen och umgåtts med högt uppsatta politiker i en lång rad länder. Så har till exempel Storbritanniens premiärminister, David Cameron, fått utstå en störtflod av kritik för att han ätit middag med far och son Murdoch. Men hans inflytande och kontakter sträcker sig inte över länder utan hela kontinenter. Och det är inflytande som kostat pengar. Stora pengar.

Under de senaste tio åren har moderbolaget i imperiet spenderat nära 50 miljoner dollar för att köpa goodwill i USA. Det handlar om välgödda lobbyister, sjusiffriga politiska donationer och gåvor till inflytelserika så kallade nonprofit grupper. Spåren efter Murdochs pengar löper djupt in i kongressen; till och med in i de federala myndigheter som kontrollerar den medieindustri som skapat hans enorma förmögenhet.

OpenSecrets.org katalogiserar hur särintressena spenderar sina pengar och där tillhör News Corp de som spenderat allra mest för att smörja kongressfolk och federala myndigheter. Sedan 2001 har man spenderat 42 miljoner dollar enbart på den punkten.

Det började med relativt blygsamma 1,8 miljoner dollar under 2001. Det var det år Murdoch försökte köpa DirecTV, ett satellitbolag som skulle hjälpa News Corp att utöka sin amerikanska distribution.

Men det blev ingen deal, till stor del tack vare senator John McCain, som varnade för en besvärande konsolidering av mediemakt i ett enda bolags hand. Men två år senare hade Murdoch ökat sin amerikanska lobbybudget till 2,8 miljoner och då släppte också Federal Communications Commission, FCC, fram Murdoch till köpet.

År 2006 hade lobbybudgeten ökat till 4,2 miljoner. Det var det år FCC omprövade sitt tidigare förbud mot att ett enskilt bolag skulle få äga både tidningar och tv-stationer på en enskild marknad, vilket gjorde det enklare för Murdoch att existera på den nordamerikanska kontinenten. Redan på 90-talet utkämpade han en bitter kamp mot FCC för att samtidigt få äga både tv-bolaget Fox och New York Post. Han hade tidigare tvingats sälja tidningen.

I kongressen går lejonparten av hans pengar till republikanska kandidater och frågor. Så till exempel fick under 2010 Republican Governors Association 1,25 miljoner och handelskammaren en miljon.

Helt nyligen satsades hela 5,3 miljoner dollar för att uppmuntra republikaner i kongressen att hålla FCC sina fingrar borta från förhandlingarna med Cablevision i New York. Cablevision ville fördubbla avgifterna för att vidaresända Murdochs kanaler, vilket ledde till en temporär blackout i rutan för Murdoch. Men också den frågan löstes med plånböcker.

Bortsett från stora belopp till ren lobbyverksamhet har Murdoch och hans företag skänkt åtskilliga miljoner till politiska valkampanjer. Murdoch personligen har skänkt mer än 130 000 dollar och företaget New Corp har skänkt 1,7 miljoner för samma ändamål.

Även om det inte är någon hemlighet att han helst av allt stöder konservativa politiker på båda sidor Atlanten, så har han på senare år varit mera opportunistisk än ideologisk. På så sätt har han till exempel skänkt pengar till både John Kerry och Chuck Chumer, som båda tillhör de mest liberala i senaten. Han höll också en fundraiser för Hillary Clintons återvalskampanj till senaten, som totalt inbringade 60 000 dollar. För egen del betalade Murdoch den gången 2 100 dollar.

I samband med mellanårsvalet till kongressen 2010 var pengaflödet på nytt igång, så till den milda grad att en del aktieägare blev irriterade och krävde större transparens. Bland annat gick det pengar till organisationer som vill mjuka upp de federala regler för utländsk lobbyverksamhet i USA. I det paketet finns också en lag som amerikanska justitiedepartementet just nu kan använda för att utreda om den brittiska hackerskandalen spillt över från brittiska öarna till andra sidan Atlanten.

Organisationen Citizens for Rensibility and Ethics säger att Murdoch och hans New Corp helt tydligt ligger i topp när det gäller att betala för lobbyister och till politiska kampanjer. Och lägger man därtill hans medier i USA som megafoner blir både värdet och inflytandet betydligt större. En positiv framtoning på till exempel hans konservativa Fox News är värd väldigt mycket pengar.

Däremot är Rupert Murdoch riktigt snål när det gäller att skänka pengar till välgörenhet. För några år sedan hamnade han på femtionde och sista plats bland miljardärer som skänker till välgörenhet.

Ändå är han medlem av Bill Clintons Global Initiative, med en gåva på en halv miljon dollar. Han har också skänkt 3,3 miljoner till medicinska fakulteten vid Cornell University.

Sammantaget förefaller det som om Rupert Murdoch mycket noga överväger var och när han ska satsa sina miljoner. Eller kanske snarare köpa inflytande.

Men var så säker på att under den närmaste tiden kommer Rupert Murdoch och hela hans amerikanska verksamhet att nagelfaras mycket noggrant. Därför att vad News of the World ägnade sig åt i Storbritannien skrämmer närmast livet ur både lagstiftare på Capitol Hill och olika federala myndigheter.

En liknande avlyssningsskandal i USA skulle, vid en jämförelse, förvandla Watergate till en andra rangens affär.

Källor: The Daily Beast, The Guardian, Financial Times, CNN.

USAs jakt på whistleblowers

2011-07-16T16:48:00.001+02:00

BBC publicerar idag en intressant featureartikel om hur man jagar läckor inom den amerikanska administrationen. Det handlar om hur man använder sig av den urgamla the US Espionage Act från 1917. När den skrevs avsåg den klassiskt spioneri och ingen hade en enda aning om begreppet “whistleblower”. Än mindre fanns de lagrings- eller överföringsmöjligheter av dokument vi har idag. När Daniel Ellsberg stal de 7 000 Pentagonpappren bar han ut dem i många olika omgångar från sin arbetsplats. Men den gamla lagen har nu dammats av och använts i flera fall. Det är också denna lag som Julian Assange är livrädd för att eventuellt i framtiden ställas inför. Republicerar BBCs artikel i sin helhet här.

Bradley Manning

By Tom Burridge BBC News, Washington

The Obama administration is facing criticism for prosecutions brought under the US Espionage Act against government employees accused of leaking sensitive information. Some accuse the US government of over-reacting, following the release of files by Wikileaks.

When Steve Rosen spotted two men walking up his drive early one morning in August 2004, he thought they were evangelicals from a local church.

In fact, they were FBI agents who had come to his home in the US state of Maryland to inform him he was being prosecuted for receiving and passing on classified information.

''You could have knocked me over with a feather," Mr Rosen said. ''I hadn't the remotest clue what they were talking about.''

At the time he was working for the American Israel Public Affairs Committee (Aipac), a powerful Washington DC-based pro-Israel lobbying group.

The FBI had been following him for five years and monitoring his conversation

One of his sources, included in the charges against him, was Pentagon intelligence analyst Lawrence Franklin.

Thomas Drake, former NSA employee, was the latest to be prosecuted under the Espionage Act

Five years later, the Department of Justice's case against Steve Rosen and his Aipac colleague and co-defendant Keith Weisman collapsed. The prosecution was unable to show they had criminal intent.

"If we had had a trial we would have been able to show in great detail what a sham this prosecution was," he said.

"They tried to criminalise innocent, constitutionally protected activity and it was very wrong what they did."

Mr Rosen's prosecution came under the Bush administration.

But Mark Feldstein, professor of media at the University of Maryland, sees a worrying trend of espionage prosecutions since President Obama took office.

"To everyone's surprise, the Obama administration has escalated the war against whistleblowers and the attacks on information that journalists and the public were depending on to get evidence of wrongdoing by powerful institutions and individuals," Prof Feldstein says.

On Friday, Thomas Drake, a former senior official at the National Security Agency, a highly secretive US spy agency, was sentenced to one year's probation, after the Department of Justice's case against him collapsed.

He had been accused of passing on information to a journalist about a government computer programme he considered wasteful.

“So much information is improperly classified ”

After the government's case against him fell through, he pleaded guilty to a minor charge of overstepping his authorisation when using a government computer.

Outside court, Mr Drake said the government's prosecution had been "vindictive and malicious".

According his lawyer Jesselyn Radack, the charge that he passed on secret information was a ''bald-faced lie''.

Critics say the US classification system is often arbitrary, with documents often often stamped ''classified'' when the content is not secret or that sensitive. The system is now under review by the US government.

Last year Steven Kim, an employee with a US state department contractor, was accused of leaking top secret information about US policy toward North Korea to a journalist.

His lawyer, Abbe Lowell, says the information his client is accused of passing on wasn't eye-catching, let alone secret.

US Espionage Act

Set up in 1917, the statute is US equivalent of UK's Official Secrets Act
The law was designed to prohibit wrongful distribution of information related to national defence
Department of Justice, especially under Obama administration, has interpreted Espionage Act in broader terms
Espionage Act was always meant to deal with classic espionage
Unclear if Act was meant to deal with cases of benign leaks by whistleblowers

Source: Steve Vladeck, professor of law, American University

''The US government has a very legitimate interest in protecting the real national security secrets of our nation," Mr Lowell said.

"The problem is that so much information is improperly classified that you can't distinguish between the real national secrets and those that just have a stamp on it that says secret."

Even PJ Crowley, a former spokesman at the US state department says too much government information is classified.

In March, Mr Crowley resigned from the government after he publicly criticised the Pentagon for its treatment of Bradley Manning, a US soldier currently held in a military prison on charges he passed thousands of classified documents to Wikileaks.

Mr Crowley draws a strong distinction between Wikileaks, a website that has published tens of thousands of secret US diplomatic cables, and whistleblowing.

He believes Mr Assange's website irresponsibly published vast amounts of information and that much of it had no real purpose.

The whistleblowing issue is being discussed at the heart of the US government. In April Mr Obama held a meeting with several groups campaigning for greater transparency in government.

Espionage Act prosecutions

2004 Aipac officials Steve Rosen and Keith Weisman arrested, case later collapses
2005 Department of Justice official Thomas Tamm
2009 State Department analyst Steven Kim
2010 Former NSA employee Thomas Drake

Danielle Brian, executive director of the Project on Government Oversight, attended the meeting and said she was had felt generally positive about Mr Obama's tone.

But she said that when she raised her concerns about prosecutions against potential whistleblowers, he leaned forward and told her he disagreed.

The Department of Justice said government employees concerned about national security policies have official channels for complaint available to them.

But campaigners for greater transparency in government worry that legitimate leaking by government officials may be one of the unintended victims of the Wikileaks case.

Prof Feldstein of the University of Maryland says it has ''stoked the government's paranoia on national security'' and empowered the Obama administration ''to feel more justified in going after whistleblowers.''

Är Bradley Manning förrädare eller hjälte?

2011-07-15T14:52:00.001+02:00

Evan Hansen, som är chefredaktör för Wired.com har publicerat ett längre inlägg på sin blogg om Bradley Manning, som ger en del nya insikter kring fallet. Igår lade man också ut fullständiga loggposter mellan Manning och Adrian Lamo, som var den som avslöjade Manning. Jag avstår från att bedöma sanningshalten i Evan Hansens kommentarer, men tycker ändå att det är värt att publicera här i sin helhet.

The U.S. Army intelligence analyst Bradley Manning is now entering his 14th month of incarceration on suspicion of passing classified U.S. government documents to WikiLeaks, and evidence supporting both sides of the argument has steadily mounted. It's spawned a divisive national debate about the role and legitimacy of whistleblowers in a democracy that's unlikely to subside no matter what the outcome of his pending court martial.

As editor of Wired.com, I've had a unique view of the debate. That's because, since June 2010, our news team has been in exclusive possession of online chat logs recording intimate conversations between Manning and an ex-hacker, Adrian Lamo, in whom he confided and who ultimately reported him to the authorities.

Today, for the first time, we're making the full Manning-Lamo logs available on Wired.com, with a few minor redactions to protect the identities of some private individuals identified in them.

We've held some of this material back out of respect for Manning's privacy. But now many of the personal facts of his life have come out independently, and the reasons for not publishing have considerably weakened. Inasmuch as the conversations shed light on the personal pressures in Manning's life at the time of his arrest, publishing the logs serves a valid news interest, and at this point we believe it will cause little additional harm to Manning.

In the logs, Manning's state of mind emerges as an important piece of evidence in understanding his alleged decision to transfer hundreds of thousands of secret documents to WikiLeaks, and -- as one of the most prolific information anarchists in history -- illuminates a growing global movement calling for greater government transparency and openness by any means necessary.

In the logs, Manning speaks candidly of his feelings of fragility, drug use and self-described breakdowns brought on by the multiple pressures of his situation, including a painful break-up with his boyfriend. He also describes coming to terms with his desire to live life as a woman -- something he says he'd struggled with for years but was finally embracing, just at the WikiLeaks furor was about to erupt around him.

Reading into the full logs, one is struck by Manning's sense of desperation, but also by a newfound sense of decisiveness after years of vacillation over his deepest feelings and beliefs. Despite the enormous pressures, he was, by his own account, making progress in coming to terms with his personal demons, appearing in public as a woman for the first time just weeks after his first WikiLeaks drop.

This thread in the chats belies the simplistic and perhaps tempting explanation that Manning was little more than a psychically damaged time bomb, a random loose cannon.

There is ample evidence here to suggest that Manning's motives were, if tangled with personal angst, at root a conscientious protest against what he saw as injustices in need of an honest public airing.

Some Manning supporters have compared him with Daniel Ellsberg, the White House lawyer who leaked the Pentagon Papers to The New York Times, changing the political debate around the Vietnam War. Some have credited the leaks with sparking democratic protests across the Middle East. And there is little evidence yet that the spills caused serious damage to the U.S.

Manning's form of protest, no matter how sincere, is miles from any classic whistleblower we've ever seen before.

The indiscriminate and irresponsible scope of his leaking puts him in the class of a new, and far more ambiguous species of global social and political protester that's finding expression in various degrees in groups ranging from WikiLeaks to Anonymous to Lulzsec -- global, anonymous and anarchistic.

His motives appear to spring from a far more complex place than a desire to right a clear wrong. At times he seems to verge on hopes for worldwide revolution.

Indeed, as Manning heads to trial, civil disobedience as a tool for social and political change is being challenged by a new strategy of info disobedience that is faster, farther reaching and far more unpredictable in its results than anything we've ever seen before.

There are no borders here, no heroes or traitors, no paths to self-realization: Just the information.

Fortsatt väntan på utlämning av Julian Assange

2011-07-14T02:28:00.000+02:00

Efter två dagars förhandlingar i Londons High Court lämnades inget besked om när Julian Assange, grundaren av Wikileaks, kan utlämnas till Sverige. Beslutet kan dröja in i augusti. I Sverige är han häktad i sin frånvaro. Frågan kan dessutom överklagas till Storbritanniens Högsta domstol.

Sedan Julian Assange bytt ut sina advokater, efter beslutet om utlämning i en lägre instans i februari, har försvaret komplett ändrat sin taktik. Tidigare handlade det helt och hållet om Julian Assanges eventuella mänskliga rättigheter.

Nu handlar det istället om det rimliga i att luta sig mot en europeisk arresteringsorder för att få honom överlämnad till Sverige för rättslig prövning. Det gäller tre fall av sexuellt ofredande och ett fall av misstänkt våldtäkt.

Det nya försvarsteamets linje är att den europeiska förordningen ska tolkas som att det krävs ett åtal i Sverige för att han ska överlämnas hit, medan den svenska tolkningen är att det räcker med misstanke om brott som kan leda till minst ett års fängelse. Försvaret hävdar nu att den svenska begäran inte alls står i proportion till att Assange ännu inte är åtalad, utan bara misstänkt och i och för sig häktad i sin frånvaro.

Förhandlingen genomfördes inför en så kallad två-domar-sittning under tisdagen och onsdagen och det föreföll tämligen tydligt att domarparet inte var helt övertygade om försvarets argument. Domarna ville se proportionalitet också till de klagandes krav, vilket försvaret också medgav att det måste föreligga.

Det nya försvaret tycks driva linjen att regelverket ska ses med rent brittiska ögon, medan ombudet för den svenska åklagarmyndigheten, Clare Montgomery hävdade att det finns flera exempel på att förordningen om utlämning använts tidigare inom EU, trots att det inte har förelegat åtal, utan enbart misstanke om ett så kallat listbrott dit våldtäkt hör.

Och det kunde hon göra väl medveten om att lagstiftningen som styr ett sådant här fall är kristallklar. Nyckeln ligger i den europeiska arresteringsorder, EAW, som Sverige utfärdat och som i sina detaljer är ganska omfattande.

Det finns nämligen ett gemensamt europeiskt rambeslut om hur en arresteringsorder ska utfärdas och för vilka brott det gäller. I bilagan till det rambeslutet tillhör anklagelser om våldtäkt den typ av brott som är undantagna från det allmänna kravet på dubbel straffbarhet. Så kallade listbrott i bilagan till det europeiska rambeslutet. Det vill säga att i allmänhet krävs att det påstådda brottet ska vara straffbart både i det land som begär utlämning och det land som ska fatta beslut om en eventuell utlämning.

Det betyder att alldeles oavsett vad en brittisk domstol kan komma fram till i frågan om våldtäkt eller ej i fallet med kvinnan W, enligt brittisk lagstiftning, räcker det alltså med att den svenska åklagaren åberopat ett så kallat listbrott för att det ska föreligga ovillkorlig grund för utlämning.

Försvaret kan försöka tjata hål i huvudet på vilken brittisk domstol som helst, men det europeiska rambeslutet och dess stipuleringar i bilagan går före. Vilket gör att föreställningen som följs av medier världen över egentligen bara är en enda lång teaterföreställning i många akter.

Min kvalificerade gissning är att Julian Assange kommer att utlämnas till Sverige, när de rättsliga föreställningarna i London till slut går ner för ridå i Högsta domstolen, någon gång nästa år. Om han sedan kan åtalas och fällas för brott i Sverige är en helt annan sak.

Assange företräds nu av advokaterna Gareth Peirce och Mark Summers. När Mrs. Peirce tar sig an ett fall vet all världens medier att föreställningen blir både lågmäld, noggrann och får omfattande uppmärksamhet. Hon är närmast världsberömd för att ta den lilla människans parti mot rättssamhället. Hennes karriär inleddes när hon representerade ”Guildford Four”, de fyra män som 1974 dömdes för ett IRA-relaterat bombdåd. Det var Mrs. Peirce som efter 15 år lyckades få domen hävd och de fyra männen släpptes fria.

Men vid förhandlingen i High Court har Assange inte haft medierna med sig på samma sätt som tidigare. På flera håll går kommentarerna ut på att Julian Assange helt sonika borde fara över till Sverige frivilligt och argumentera för sin sak istället för att trilskas i det brittiska rättssystemet. Detta eftersom den europeiska förordningen om utlämning är närmast tvingande i detta fall och därmed kommer att sluta med utlämning hur som helst i slutänden.

Fallet har naturligtvis också orsakat Wikileaks enorma skador, inte minst eftersom det är oklart om organisationen som sådan betalar för det ytterst kostsamma försvaret.

Andra ifrågasätter också varför Wikileaks har lämnat sin läcka, eller kanske snarare “whistleblower”, Bradley Manning, i sticket, där han sitter helt isolerad på en amerikansk militärbas och med bara en före detta militär advokat som ensam försvarare. Många anser att Manning är den verklige hjälten, medan Julian Assange bara är en kringresande global “womanizer and media-fucker”.

Julian Assanges sökta rollspel solkas också av firandet av hans 40-årsdag under helgen som gick. Ett firande som skedde hemma hos hans värd, Vaughan Smith, på hans gods Ellingham Hall.

Drygt etthundra prominenta gäster var inbjudna och erbjöds att landa med chartrade privatplan på en privat flygplats i Norwich, alternativt att landa med helikopter direkt på ägorna kring Ellingham Hall. Vaughan Smith, är en tidigare krigskorrespondent och grundare av journalistklubben Frontline Club i London.

Storslagenheten i det firandet stärker definitivt inte bilden av Julian Assange som en frivillig “underdog”, med ett budskap till världen. Bilden av honom blir tvärtom den rakt motsatta. I själva verket är det kanske till och med så att Julian Assange för evigt är förbrukad som ledare för Wikileaks, alldeles oavsett hur målet till slut avgörs i London och Stockholm.

Förläggarens haltande dans kring sin guldkalv

2011-05-01T05:08:00.001+02:00

En stormblåsig vårdag i april och mitt i lördagsrusningen, i köpcentret Tippen i Saltsjöbaden utanför Stockholm, står författaren Björn af Kleen utanför bokhandeln och signerar sin senaste bok, ”P.S.” Därefter ska det bli möte med författaren i biblioteket, som är granne med bokhandeln.

Det är en uppföljare till ”Jorden de ärvde” och ännu ett försök att ta heder och ära av Carl Gripenstedt på Brevens Bruk och Bystads Herrgård.

Den här gången genom att i den nya boken ”P.S.” återpublicera delar av sitt manuskript från Sommarprogrammet 2010, där Gripenstedt fick löpa gatlopp därför att han behagat stämma både förlag och författare.

Han ville helt enkelt inte längre vara med i af Kleens bok om den svenska adeln. Nu blev det så ändå, men efter mycket omfattande strykningar och förändringar av manuset. Det ursprungliga manuskriptet kan med lätthet betraktas som förtal.

Förutom manuset från Sommarprogrammet är resten av boken en bunt korta samtal med några författare, en uppgörelse med födelsestaden Hedemora, plus en betraktelse över sin tid som ”sidekick” till Alex Schulman i dokusåpan Paradise Hotel.

Det rör sig helt om redan tidigare publicerat material, med undantag för hälsningen från paradiset. Förlaget, Svante Weyler Bokförlag, vill säkert göra om tricket med den första bästsäljande boken.

Samtidigt som Tippens systembolag stänger för helgen har ett 60-tal personer bänkat sig i biblioteket för att lyssna till af Kleen, den unge rumpmasen från Hedemora. Det är mest förväntansfulla äldre damer i poplinkappa och hatt, som kollektivt vrider sina huvuden åt gången till, då entrén annonseras.

Men först kommer förläggaren själv, Svante Weyler, medan huvudpersonen, Björn af Kleen, kommer in som nummer två. Mikrofonerna fungerar inte och måste läggas undan, så det blir bara Weylers gamla kärva radioröst som når fram till sista stolsraden.

Författaren själv är en betydligt mera lågmäld typ. Tydligt nyklippt och klädd i en sorts koftkavaj med en randig T-shirt under. Ljusa bomullsbyxor och mockaskor därtill.

Halsens senor är genom hela den timslånga föreställningen spända som fiolsträngar och inte en enda gång under hela tillställningen vänder sig författaren mot sin publik. Inte en enda gång. Det här är istället Svante Weyler som förhör Björn af Kleen.

Vad var det som gjorde baron Gripenstedt så arg? Tog Du baronen vid strupen? Sa Du, nu berättar Du? Är bönderna i hemma Dalarna stolta över att inte ha någon adel? Måste Ditt språk vara skönt? Den store polske journalisten och författaren Ryszard Kapuściński var känd för att skarva, har Du skarvat? Kan Du inte ljuga? Rodnar Du då? Kan Du ljuga? Varför fick jag bokstavligen slita ur Dig avsnittet om Paradise Hotel?

Fnittret sprider sig bland poplinkapporna. En herre i publiken, klädd i rutig tweedkavaj, skakar irriterat på huvudet, reser sig och går, medan lokaltidningens kamera blixtrar mot paret där framme.

Björn af Kleen tror att ”Gripenstedt blev arg därför att baronen fick en känsla av kontrollförlust när ’Jorden de ärvde’ gavs ut. Han var ju inblandad i ett familjegräl och ångrade sig nog när han såg texten”. Författaren tror nog också att adelsmännens ”egna utsagor har förskräckt dem”.

Och nej, han tog inte baronen vid strupen. Bönderna i Dalarna är inte stolta över att inte ha någon adel. ”De är glada över att vara självägande bönder.”

”Ja, mitt språk måste vara skönt”, säger af Kleen och tycks ha blivit lite lugnare av att ha sluppit undan förläggarens tydligt inrepeterade polisfrågor. Dagens föreställning på biblioteket i Saltsjöbaden är det femte eller sjätte av samma sort bara denna vecka.

Det talas om Thomas Mann och Tom Wolfe som litterära förebilder, även om af Kleen säger att han inte alls vill bli skönlitterär författare. Ryszard Kapuściński tycks vara en stor journalistisk förebild.

Han som var känd för att skarva och som enligt Svante Weyler ”dog bort ifrån ett Nobelpris”. Det ska han ha fått från hästens mun inne i Svenska Akademien.

”Det är klart”, kommer det plötsligt från af Kleen, ”är man långt borta hos gummorna i Sibirien, så kan de ju inte kolla i efterhand vad man skrivit”.

Två poplinkappor viskar häpet sinsemellan och undrar sedan halvhögt om Björn af Kleen från sin ”upphöjda position på Stockholms barstolar tycker likadant om grevarna och baronerna på den svenska landsbygden”.

Björn af Kleen mumlar något ohörbart där framifrån och påstår sedan att han inte är bra på att ljuga eller skarva. Men att färgen på ett intryck ”kan ändras när man sitter framför datorn”.

Egentligen skulle han vilja skapa en box med fyra böcker. En bok för varje stånd; adel, präster, borgare och bönder. Så berättar af Kleen att han gjort ett första försök med ”Göteborgsborgare i Göteborg” och nämner familjerna Olsson och Hjörne. Den ena är familjen med färjorna, den andra med tidningen.

Men så mycket mer än de båda familjerna blir det kanske inte i det fallet, eftersom det mesta av den gamla förnäma borgerligheten i Göteborg försvann i samma takt som dåvarande industriminister Nils G Åsling la ner varven. Det som faktiskt var hela stadens och dess arbetares stolthet och hela hjärtstock. Och inte bara ”Göteborgsborgarnas”.

Kvar från den gamla tiden finns mest de ljusa stenpalatsen längs Kungsportsavenyn, men de kanske inte passar så bra i boxen. För de kan ju inte tala med af Kleen på samma sätt som han just betraktat gummorna borta i tundrans Sibirien, eller adelsmännen på vår egen landsbygd.

Till sist handlar föreställningen om Paradise Hotel, som det var så svårt för Björn af Kleen att skriva om. I det fallet ska det ha varit svårt på grund av alla nödvändiga hänsynstaganden till de medverkande, inte minst på grund av deras sociala familjebakgrunder.

Nu lyser hyckleriet som en fullmåne i augusti!

Björn af Kleen har just försökt ta heder och ära av Carl Gripenstedt. Två gånger om dessutom. Först i ”Jorden de ärvde” och nu i den nya boken som en sorts Post Scriptum till den första.

Men nu talas det varligt om hänsyn till medverkande i en sjaskig dokusåpa, där deltagandet är frivilligt. Det hindrade emellertid inte förläggaren från att ”bokstavligen slita” avsnittet om Paradise Hotel ur händerna på Björn af Kleen.

Det är så förläggaren, Svante Weyler, haltande dansar kring sin bästsäljande guldkalv.

Khadaffis sjuksköterska berättar själv

2011-04-12T12:25:00.001+02:00

Den ukrainska sjuksköterskan, Oksana Balinskaya, berättar nu själv för första gången om hur det var att arbeta som Moammar Khadaffis sjuksköterska i Tripoli. Hennes berättelse ger en viss och mycket sällsynt inblick i Khadaffis personlighet. Hon berättar också varför hon flydde från Libyen. Det handlade inte bara om att ta sig ut innan protesterna och revolten bröt ut. Artikeln är hämtad från The Daily Beast och Newsweek. De båda finns numera under samma publicistiska paraply.

“I checked the dictator’s heart and lived in luxury. But when revolution came, I realized the cost. In this week's Newsweek, Oksana Balinskaya talks about what it was like being the nurse for Libyan dictator Muammar Gaddafi.

I was just 21 when I went to work for Muammar Gaddafi. Like the other young women he hired as nurses, I had grown up in Ukraine. I didn’t speak a word of Arabic, didn’t even know the difference between Lebanon and Libya. But “Papik,” as we nicknamed him—it means “little father” in Russian—was always more than generous to us.

I had everything I could dream of: a furnished two-bedroom apartment, a driver who appeared whenever I called. But my apartment was bugged, and my personal life was watched closely.

For the first three months I wasn’t allowed to go to the palace. I think Papik was afraid that his wife, Safia, would get jealous. But soon I began to attend to him regularly. The job of the nurses was to see that our employer stayed in great shape—in fact, he had the heart rate and blood pressure of a much younger man.

We insisted that he wear gloves on visits to Chad and Mali to protect him against tropical diseases. We made sure that he took his daily walks around the paths of his residence, got his vaccinations, and had his blood pressure checked on time.

The Ukrainian press called us Gaddafi’s harem. That’s nonsense. None of us nurses was ever his lover; the only time we ever touched him was to take his blood pressure. The truth is that Papik was much more discreet than his friend, the womanizer Silvio Berlusconi.

Gaddafi chose to hire only attractive Ukrainian women, most probably for our looks. He just liked to be surrounded by beautiful things and people. He had first picked me from a line of candidates after shaking my hand and looking me in the eye. Later I learned he made all his decisions about people at the first handshake. He is a great psychologist.

Papik had some odd habits. He liked to listen to Arab music on an old cassette player, and he would change his clothes several times a day. He was so obsessive about his outfits that he reminded me of a rock star from the 1980s. Sometimes when his guests were already waiting for him, he would go back to his room and change his clothes again, perhaps into his favorite white suit.

When we drove around poor African countries he would fling money and candy out the widow of his armored limousine to children who ran after our motorcade; he didn’t want them close for fear of catching diseases from them. He never slept in a tent, though! That’s just a myth. He only used the tent for official meetings.

We traveled in great style. I accompanied Papik to the United States, Italy, Portugal, and Venezuela, and whenever he was in a good mood, he asked us if we had everything we needed. We would get bonuses to go shopping. And every year Papik gave all his staff gold watches with his picture on them. Just showing that watch in Libya would open any door, solve any problem that we had.

I got the impression that at least half the population of Libya disliked Papik. The local medical staff was jealous of us because we made three times more than they did—over $3,000 a month. It was obvious that Papik made all the decisions in his country. He is like Stalin; he has all the power and all the luxury, all for himself.

When I first saw television pictures of the Egyptian revolution I thought, nobody would ever dare to rise against our Papik. But there was a chain reaction after Tunisia and Egypt. If Papik had passed his throne to his son Saif when he still had a chance, I believe that everything would have been all right. People would not be dying right now.

I got out of Tripoli at the beginning of February, just in time. Two of my friends stayed behind, and now they can’t leave. I had a very personal reason for wanting to get out: I was four months pregnant, and I was beginning to show. I feared that Papik would not approve of my Serbian boyfriend.

Papik will probably never forgive me my betrayal. But I realize I did the right thing to flee Libya. My friends all told me I should think of my future baby and run. Now Papik’s closest partners are also running from him. And he is forcing his children and our two remaining Ukrainian colleagues to stay and die by his side.”

As told to NEWSWEEK’s Anna Nemtsova in Mogilnoye, Ukraine.

CIA-chefen Bill Colby startade svenska motståndsrörelsen

2011-03-25T01:08:00.001+01:00

Slag i slag presenteras nu detaljer ur SvD-reporten Miakel Holmströms bok, “Den dolda alliansen – Sveriges hemliga Nato-förbindelser”. Det handlar om svenskar som under kalla kriget organiserade en hemlig motståndsrörelse som i händelse av en sovjetisk ockupation skulle träda i aktion. Den som initierade de hemliga grupperna över hela Skandinavien 1951 var William Bill Colby, som då var en av CIAs residenter på ambassaden i Stockholm. Drygt tjugo år senare blev han chef för CIA, med fortsatt insyn i de skandinaviska hemliga paramilitära grupperna. Hela operationen kallades Stay Behind.

Under hösten 1988 var jag tillfälligt stationerad i Washington DC, utsänd av Sveriges Radio för att följa valkampanjen mellan George Bush och Michael Dukakis. Helt överraskande nåddes jag en dag av ett tips om att den gamle CIA-chefen Bill Colby kanske var beredd att berätta om sin tid i Stockholm mellan 1951 och 1953 och den svenska motståndsrörelsen.

Lika överraskande fann jag att hans nummer var helt öppet i telefonkatalogen och att han bodde i Georgetowns norra utkanter, på Dent Place, bara några kvarter från mitt hotell. Och i telefon var det en mycket vänlig och korrekt man som välkomnade mig till sitt hem påföljande dag.

Aningen förbluffad över lättheten att nå den gamle spionchefen för en intervju promenerade jag upp längs 30th Street. När jag svängde vänster in på Dent Place i höstsolen hade jag den gången ingen aning om att ministern vid Svenska ambassaden, Ulf Hjertonsson, bodde mindre än 100 meter bort, på Avon Place. De båda herrarna var så gott som grannar.

På yttertrappan till hans townhouse stod en frankerad brevbunt med gummisnodd runt om. Bunten skulle hämtas av brevbäraren, för så fungerade US Mail på den tiden.

Dörren öppnades av den då 68-årige Colby. Lätt grånad med strikt bakåtstruket hår och klädd i en enkel slipover över en skjorta uppknäppt i halsen. Han visade mig in i ett hem fyllt av bilder från sin karriär. Jag fastnade särskilt framför en bild tagen inne i ett transportplan strax innan Colby skulle hoppa ut bakom fiendens linjer någonstans i Europa under andra världskriget för att arbeta med någon av motståndsrörelserna och störa tyskarna.

Han gjorde om samma sak en gång till innan han i krigets slutskede förflyttades till Norge med sabotageoperationer, mot de tyska ockupanterna, som uppdrag.

Längs en vägg hängde säkert ett 30-tal minnesbilder från andra världskriget, vidare bilder som CIAs hårt kritiserade stationschef i Saigon under Vietnamkriget och lite längre bort bilder från CIAs högkvarter i Langley som spionorganisationens omstridde chef. Där fanns också bilder från Ovala rummet i Vita huset tillsammans med både Richard Nixon och Gerald Ford, plus ett antal snapshots från olika kongressförhör med Bill Colby själv i huvudrollen. Längst bort hängde en revolver, en silverfärgad Smith & Wesson med lång pipa.

“Jodå”, svarade han på min första fråga, “visst var det jag som startade operation stay behind i början av 1950-talet och inte bara i Sverige, utan över hela Skandinavien.”

Colby berättade vidare hur han spanade på och noga undersökte bakgrunden hos personer som kunde tänkas ingå i den hemliga organisationen. Från USA och från västtyska förråd levererades utrustning, allt från konserver till hemliga radioapparater som skulle placeras i olika förråd i de skandinaviska länderna.

Lojaliteten förbjöd honom genom hela intervjun, som tyvärr bara delvis fick bandas, att röja något specifikt land, men vid ett tillfälle förstod jag att det rörde sig antingen om Danmark eller Finland.

Bill Colby berättade att han inför en leverans hade lastat bakluckan på sin bil så full med utrustning att den nästan gick på fälgen. Med hustru och barn som cover i bilen for sällskapet mot ett färjeläge, där man stoppades av tullen eftersom bilen var så tungt lastad. Men med sitt diplomatpass klarade han sig igenom. Det var en av få gånger han visade upp sin riktiga identitet för någon okänd svensk. I vanliga fall rörde han sig med skilda alias.

När banden på min Nagra definitivt hade slutat snurra, berättade Colby också att han nästan vanemässigt sökte kontakt med ledande socialdemokrater, inte minst i Sverige. Först flera år senare förstod jag att den han främst försökt kultivera var dåvarande partisekreteraren, Sven Aspling. Både svenska och utländska medier har vid flera tillfällen rapporterat att 1950, året innan Colby kom till Stockholm ska amerikanska ambassaden ha försökt värva Olof Palme, men resultatet av det värvningsförsöket är än idag höljt i dunkel.

Efter bara två år i Stockholm hade Bill Colby skapat ett helt skandinaviskt “stay behind network”, med utbildat manskap, hemliga förråd och utrustning. Där fanns också amerikanska civila medborgare som bodde i Skandinavien och som utförde enklare tjänster. Till detta kom också vad som kallades för “assets”, vilket är ett klassiskt kodord för operatörer som agerar utan diplomatiskt skydd, till deras uppgifter hörde så kallade våta jobb.

1953 var Colby färdig med Stockholm, det var inte längre den spioncentral staden hade varit under kriget och han accepterade ett erbjudande att flytta till Rom, som tillsammans med Berlin, Wien och Hongkong var de nya spionstäderna på modet.

Efter en dryg timmes samtal och bandad intervju lämnade jag Bill Colby och Dent Place, helt övertygad om att jag hade ett scoop i mina händer. Men ack, vad jag hade bedragit mig själv. Långt senare lärde jag mig nämligen att den gamle spionchefen hade berättat hela sin story i sina memoarer hela tio år tidigare, alltså redan 1978 och med titeln “Honorable Men: My Life in the CIA”. Kapitlet om de två åren i Stockholm är 30 sidor och bär rubriken “A Skandinavian Spy”.

Mitt enda försvar är att det fanns inget internet och inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att en före detta chef för CIA skulle publicera någon memoarbok. Men det hindrade mig inte från att några år senare göra om min bravado interview med Colby.

Den här gången var jag Aktuellts korrespondent i Washington och svaren på mina frågor blev ungefär desamma. Jag är dessutom ganska säker på att denna andra intervju drunknade antingen i det pågående första Irak-kriget eller i Sovjetunionens sönderfall.

När jag nu 23 år efter den första intervjun bläddrar i hans memoarer faller mina ögon på det avsnitt som handlar om hur Colby hamnade i Stockholm efter att ha startat den hemliga operationen redan i högkvarteret i Langley. Han blev inkallad till sin gamle OSS-boss från tiden som sabotör i Norge, Gerry Miller.

“All right, Bill, get on with it then”, Miller said. “What we want is a good solid intelligence and resistance network that we can count on if the Russkis ever take over those countries. We have some initial planning, but it needs to be filled out and implemented. You will work for Lou Scherer until we see what more needs to be done.”

Lou Scherer var vid den tiden chef för den västeuropeiska divisionens skandinaviska avdelning inom CIA.

Efter de så hårt kritiserade åren som CIAs stationschef i Saigon, mitt under brinnande Vietnamkrig, blev Bill Colby 1973 CIAs högste chef. Han efterträddes 1976 av ingen mindre än George Herbert Walker Bush, men han i sin tur, stannade bara på den posten under 357 dagar fram till dess Jimmy Carter tillträdde som president.

Svenskhuset på Avon Place, som låg så nära Colbys townhouse på Dent Place, förblev svenskt. Kort tid efter att Ulf Hjertonsson blivit ambassadör i Madrid, flyttade Svenska Dagbladets korrespondent, Lars Christiansson in. Och efter honom hette hyresgästen Ingmar Björkstén, som kom från tjänsten som kulturchef på Svenska Dagbladet och nu hade utsetts till svensk kulturattaché. Alla tre tillhörde mina vänner i Washington och Ingmar förblev min outtröttlige mentor och kritiker ända fram till sin död 2002.

Bill Colby avled den 27 april 1996 i en kanotolycka, längs den oändligt vackra Potomac River, uppströms i Maryland, och som också flyter genom Washington DC och mynnar i Chesapeake Bay. Då hans kropp återfanns nio dagar senare fanns det personer som hävdade att han mördats som hämnd för sina gärningar i CIAs namn. Andra pekade i riktning mot drunkning, hjärtinfarkt eller stroke. Såvitt jag vet har den verkliga dödsorsaken aldrig offentliggjorts.

William Bill Colby var starkt troende katolik och som sådan kallades han ibland gemenligen för krigsprästen under sina 32 år inom först OSS och därefter CIA. Han blev 76 år.

Fotnot: Mikael Holmströms bok släpps idag den 25 mars. Länkar till hans publicerade utdrag ur boken:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/gyllenhammar-hade-hemligt-uppdrag_6035973.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hemligt-forband-flog-nato-agenter_6034753.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svenskarna-riskerade-livet_6034765.svd

Veckans brott med Leif GW Persson om fallet da Costa

2011-03-22T23:09:00.001+01:00

SVT ägnade ikväll hela programmet åt det nu 27 år gamla och olösta fallet Catrine da Costa. Där fanns det mesta av gamla nyhetsinslag från den tid då det begav sig, inklusive de förödande intervjuerna med åklagaren, Anders Helin.

De flesta av dem gjorda, på den tiden, av den eminenta Karin Svärd, för att nu inte tala om Olle Anderssons intervju med “menedsvittnet”, som Jan Guillou kallat henne. Andra kallar henne för “dagboksvittnet”, hon som förfalskade en dagbok för att stödja Helins gärningsbeskrivning. Alla insatta vet att hon för det ändamålet hade hjälp av en då väl känd ultrafeminist.

På samtliga indiciepunkter smulade GW sönder och samman alla mer eller mindre lögnaktiga påståenden. Det var nu ingen nyhet, det har han nämligen gjort förr.

Det gladde mig också att man använde så mycket av min intervju från hösten 2008 med Thomas Allgén. Den sändes ursprungligen i SVT/Debatt 25 september 2008.

Sammantaget var det tveklöst det bästa någon tv-kanal någonsin gjort om fallet! Det var helt enkelt en snygg och välgjord dokumentär om Catrine da Costas död. Det fall som är så genomtröskat, men där vi ändå inte vet hur da Costa avled, ännu mindre var och med en mycket osäker tidpunkt.

Det fall där det svenska rättssamhället är den största förloraren, vid sidan av Thomas Allgén och Teet Härm som fick sina liv förstörda. Det finns många framträdande personer inom juridiken, medierna och kulturvärlden som bär en stor skuld till att det blev så fel.

Det handlar inte längre om de båda läkarnas eventuella skuld eller ej. Det rör sig numera mera om att skydda ett antal ålderstigna juristers eftermäle, till priset av att en vedervärdig rättsskandal får leva vidare.

Läkarnas sista hopp, efter hela femton processer i olika instanser, står nu till att Högsta domstolen beviljar prövningstillstånd i det skadeståndsmål, där de båda begärt omkring 40 miljoner i skadestånd. Men tyvärr tvivlar jag på att HD vågar ta steget att pröva målet.

Kvällens program var dessutom helt och hållet producerat utanför den egna studion. Bara det en prestation, väl värd att uppmärksamma.

Programmet, som hade 997 000 tittare vid sin första sändning, går i repris 25/3, 26/3, samt 28/3. På SVT Play finns det tillgängligt till och med 12 maj.

Länk till SVT: http://svtplay.se/t/143571/veckans_brott

Omvärldens misstag cementerar Khadaffi i Tripoli

2011-03-13T01:06:00.001+01:00

Världssamfundets vapenembargo mot Libyen, tillsammans med utredningen som startats av Internationella Brottmålsdomstolen, ICC, i Haag är åtgärder som på inget sätt kommer att tvinga bort Khadaffi från makten. De ger honom i själva verket bara två alternativ, antingen överlämna sig till ICC eller stanna och slåss. Och diktatorns val är ganska självklart. Enda ljuset i tunneln är att Arabförbundet nu kräver en flygförbudszon.

Omvärldens kanske största misstag är det vapenembargo som infördes av FNs säkerhetsråd, med starkt amerikanskt stöd. Orsaken är att det infördes mot Libyen som stat, vilket helt enkelt betyder att det gäller både mot Khadaffis styrkor och rebellerna. Alla vet att regimens styrkor är helt överlägsna både på marken och i luften, inklusive de mera välutrustade säkerhetsstyrkorna, plus diverse afrikanska legosoldater.

Alla kan också se att rebellerna slåss med allt från påkar till vad de lyckats tillskansa sig från företrädesvis armén. Och om de kommer över något mera sofistikerat, än vanliga automatvapen, som till exempel RPGs, luftvärnspjäser eller ännu hellre pansarvagnar av olika slag, så tvingas de lära sig hantera vapnen genom valhänt trial and error. Ofta rör det sig dessutom om unga grabbar som efter bara ett par dagars taktisk träning skickas ut i strid, lika dåligt utrustade som utbildade.

Men å andra sidan finns det en gammal militär maxim som säger att för varje rebellsoldat krävs det sju, åtta reguljära soldater för att vinna. Orsaken är att rebellen slåss för sin övertygelse, medan soldaten slåss för sin lön eller ännu sämre under tvång. Resonemanget förutsätter dock att rebellen är något så när likvärdig soldaten i beväpning.

Så för tydlighetens skull: genom misstaget från FNs säkerhetsråd är världens länder förbjudna att skicka vapen till de libyska rebellerna. Däremot tycks det – dock obekräftat naturligtvis -vara så att operatörer från ett par europeiska specialstyrkor finns på plats på marken för att bistå rebellerna med träning.

En kvalificerad gissning går i riktning mot brittiska SAS och franska legionärer. De senare har dessutom under åratal varit stationerade i Tchad, som är Libyens granne i söder och med en dåligt bevakad gräns. En patrull från SAS har redan visat sig på marken och blivit tagna av rebellerna tillsammans med en brittisk diplomat som de skulle eskortera.

Tyvärr visar de senaste dagarnas omfattande motattacker från regimens sida att ett ömsesidigt vapenembargo var ett misstag som är svårt att begripa. Nu pekar det mesta i riktning mot att Khadaffi kan vinna en utdragen konflikt, med allt vad det riskerar innebära i form av slakt på rebeller.

Världens ledande strateger och politiker tycks inte ha lärt sig ett smack från Balkan-krigen, då Milosevic fick härja fritt. Först 1991, då hans armé var i besittning av det mesta av gamla Jugoslaviens vapenarsenal, införde FN ett vapenembargo för hela det gamla Jugoslavien. Resultatet känner vi bara alltför väl.

Och när Milosevics mördarmaskin hade gjort sitt, var det varken FN eller Bill Clinton som hävde embargot. Det var istället amerikanska kongressen som i augusti 1995 med bred marginal beslöt att USA ensidigt skulle bryta embargot.

Det andra misstaget som begicks av FNs säkerhetsråd var att uppdra åt Internationella Brottmålsdomstolen, ICC, i Haag att utreda och eventuellt åtala Khadaffi och hans främsta gangsters för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Tanken var att sända en kraftfull signal till Tripoli, men den signalen tycks bara ha studsat på hälleberget.

I fallen med Tunisien och Egypten försvann tyrannerna i exil, eller i vart fall bort från taburetterna, utan inblandning i form av hot från FN eller ICC. Den möjligheten ville världssamfundet tydligen inte ge Khadaffi. Därmed har han bara två utvägar kvar. Att antingen ge upp och överlämna sig till internationell rättvisa eller stanna kvar och slåss till slutet, oavsett utgång.

Ingen kan längre räkna med att det finns någon annan utväg för Khadaffi, att till exempel tillåtas finna en fristad hos någon annan av världens kvarvarande diktatorer. Stadgan för ICC är nämligen kristallklar. När säkerhetsrådet väl överlämnat ett ärende till ICC och dess jurisdiktion är rådet helt utan juridisk möjlighet att dra tillbaka ärendet, som nu lever sitt eget liv hos domstolen.

Säkerhetsrådet kan bara bevilja uppskov med utredning och åtal hos domstolen för ett år i taget. Men det är väl knappast troligt att Khadaffi skulle lita till sådana årliga uppskov under resten av sitt liv.

Vad FNs säkerhetsråd, med de fem permanenta medlemmarna i spetsen, i förlängningen har åstadkommit är att enbart erbjuda Khadaffi att slåss till sin död, eller att lyckas slå ner upproret med massmord på rebellerna som följd. Och det var väl inte riktigt vad FN hade tänkt sig.

Misstagen kan möjligen i någon mån kompenseras genom att en flygförbudszon införs, som nu också Arabförbundet ställt sig bakom och samtidigt begärt att säkerhetsrådet ska fatta beslut om. Det ger en viktig öppning för Nato, USA och EU, även om Syrien och Algeriet är emot internationella ingripande. Egypten har samtidigt suttit still i den båten och tigit. Ändå har Arabförbundet nu tagit det viktiga steget att gå till säkerhetsrådet med en begäran.

Nu är en flygförbudszon ingen enkel operation. Libyens yta omfattar hela 1,76 miljoner kvadratkilometer, lite större än Tysklands, Frankrikes och Spaniens sammanlagda yta. Och därtill med en hel bunt militära landningsbanor runt om. Ingen ska inbilla sig att det bara handlar om att tala om för Libyen att de inte får flyga längre.

Det första steget blir sannolikt att från luften elektroniskt jamma all libysk radar för luftförsvar, kanske kan det också handla om att slå ut allt luftvärn på marken. Alla möjligheter för libyskt luftförsvar måste bort på ett eller annat sätt. Höga amerikanska officerare har tydligt sagt att en flygförbudszon är en avancerad militär operation.

Den amerikanska hangarfartygsgruppen USS Enterprise finns redan i Medelhavet. Förutom hangarfartyget med bortåt 70 flygplan av olika slag ombord, rör det sig om minst fyra andra större marinfartyg med stridskapacitet, plus en hel grupp supplyfartyg.

Enterprise, som är världens längsta krigsfartyg, brukar vanligen också ha med sig två Los Angeles-klassade attackubåtar. I praktiken är det en armada med totalt 7 500 man ombord som finns nu i vattnen norr om Libyen.

Lägg därtill en amerikansk marin flygbas på Sicilien, US Naval Air Station at Sigonella, bara en timmes flygtid från Libyen. Det är egentligen en servicestation med multipla funktioner för amerikanskt militärt flyg. Förlagt mitt i Medelhavet kallas det för “the Hub of the Med”.

Under flera veckor har de libyska rebellerna enträget ropat efter den flyförbudszon som nu med största säkerhet blir verklighet efter beslut av säkerhetsrådet. Men det betyder också att synnerligen krigsliknande operationer står för dörren i Medelhavet och på tröskeln till Europa, där Malta är den sydliga utposten.

Källor: Washington Post, BBC News, Reuters, Ekot, samt mina tidigare artiklar om Libyen.

Diktatorn som kom in från kylan

2011-03-10T01:32:00.001+01:00

Med den parafrasen från John le Carré går det nu att berätta thrillern om hur Moammar Khadaffi på nytt dök upp i rampljuset i Europas huvudstäder, på besök hos oljetörstiga stats- och regeringschefer.

Khadaffis nya, och möjligen sista, era på världsscenen inleddes många år efter att president Ronald Reagan hade kallat honom för “Mellanösterns galna hund”. På den tiden bombade USAs jaktflyg så när livet ur den libyske byrackan. Landet förpassades till skurkstaternas bakgård, följt av isolering och sanktioner.

USA anklagade senare, sannolikt felaktigt, Libyen för att ligga bakom Lockerbie-attentatet 1988. Vid en skotsk skådeprocess som hölls i Holland dömdes en libysk säkerhetsagent som ansvarig för dådet. I själva verket är det mera troligt att Iran låg bakom attentatet och använde numera avdöda palestinska PFLP-GC som sitt dödsbringande verktyg.

Efter den processen följde ett invecklat rävspel mellan Libyen och Storbritannien, där Khadaffi enträget förnekade all inblandning. Han köpte sitt land frihet från sanktioner och skurkstämpel genom att betala 2,7 miljarder dollar till Lockerbieoffrens anhöriga. Vips var British Petroleum tillbaka i Libyen med ett kontrakt värt 900 miljoner dollar.

Och säkerhetsagenten som hade dömts till 27 års fängelse skickades hem till Tripoli, där han hyllades som en nationens hjälte. I det diplomatiska rävspelet som gav Libyen sitt fribrev var inga mindre än Tony Blair, Gordon Brown och Jack Straw nyckelspelarna. De två senare befinner sig än idag ute på någon sorts meningslös Canossavandring, som emellertid inte går längs någon väg tillbaka till rampljuset.

Men vägen tillbaka för den galna hunden kan, efter rävspelet och fribrevet, mycket väl ha inletts på anrika Travellers Club i London. Klubbens ekboaserade salonger har ända sedan 1800-talet varit en populär mötesplats för internationella gentlemän av skilda schatteringar.

Det var just där som Libyens dåvarande spionchef, Musa Kusa, en dag i december 2003 mötte representanter för brittisk och amerikansk underrättelsetjänst.

Målet för mötet var en överenskommelse som skulle föra Moammar Khadaffi tillbaka in i den internationella politikens stugvärme.

Musa Kusa, som numera är sitt lands utrikesminister, har ingenting med turbaner, beduinkläder, ökentält eller knäppa tal att göra. Han är i själva verket utbildad vid Michigan State University på 1970-talet. Båda hans barn, som är födda i USA är också amerikanska medborgare. Det var just sådant som gjorde honom till Khadaffis perfekta möjliggörare i Europa och USA och som sådan tona ner diktatorns patologiska beteende.

Musa Kusa mer än välkänd för att koka ihop ursäkter, bolla undan konsekvenser, finna kompromisser och fram till nutid har han därmed lyckats se till att hans frände Khadaffi sitter kvar vid makten, alldeles oavsett vilka brott han begått eller just nu begår mot sitt eget folk.

Det är särskilt värt notera att Musa Kusa under det pågående upproret varit helt osynlig, med undantag för ett enda känt telefonsamtal med det amerikanska utrikesdepartementet, plus en enstaka verbal attack härom dagen mot fienden för att vilja dela landet.

Men det allra mest stötande är hur Kusa lyckades knyta upp svansen på en rad av världens mest inflytelserika ledare. Till den gruppen av politiska tuppar hör Tony Blair, Nicolas Sarkozy, Silvio Berlusconi, Gordon Brown och George W Bush.

Egentligen är det naturligtvis en diplomatisk och politisk gåta hur dessa män av rang skulle komma att välkomna en man som var en ökänd paria redan då. Till och med den gamle CIA-chefen, George Tenet, förvånades över västvärldens koncilianta hållning till den arabiske busen. I sina memoarer, At the Center of the Storm, skriver han att förhandlingarna med Musa Kusa var en “illustration till den surrealistiska värld där vi hade att operera”.

Men den libyske spionchefens erbjudande var av ett slag som ingen kunde motstå. Libyens sprängfyllda fält med lågsvavlig råolja skulle öppnas för västländerna. Och amerikanska och europeiska banker kunde räkna med att de libyska oljemiljarderna skulle placeras hos just dem.

Musa Kusa lovade också att Libyen skulle skrota sitt nukleära program, som för övrigt vid den tiden knappt hade lämnat ritborden. Men det tröstade ändå George W Bush, som kunde hävda att i fallet Libyen hade man ändå lyckats avstyra tillverkning av massförstörelsevapen, i motsats till debaclet med de icke existerande irakiska kärnvapnen.

Planen såg ut att ha någonting för alla – med undantag för det libyska folket. Kusas kampanj för rehabilitering av Moammar Khadaffi cirkulerade i allt väsentligt kring västvärldens törst efter olja och därtill Libyens intäkter för oljan.

Men det fanns också ett annat libyskt guldkorn. Man visste att regimen i Tripoli satt på väsentligt underrättelsematerial om al Qaida. Dessutom visste man att Khadaffi tillhörde de nordafrikanska ledare som kunde stoppa flyktingströmmarna norrut över Medelhavet, vilket Khadaffi också gjorde till Berlusconis glädje.

Ungefär samtidigt dök en annan kostymklädd libysk ung man upp. Det var ingen mindre än Khadaffis son, den Londonutbildade Saif al-Islam. Han var plötsligt regimens talesman. Och som sådan såg han i jämförelse med pappan ut som en rätt hygglig prick.

Klädd i mörk kostym, vit skjorta och med engelsk knut på slipsen skulle han kunna passera som vilken brittisk börsnisse som helst.

Ända fram till det nordafrikanska upproret fungerade Musa Kusa-initiativet perfekt för alla inblandade. Och det skadade inte heller de män som hade suttit i skinnfåtöljerna på Travellers Club i London. Ta till exempel Mr. Mark Allen, som vid den tiden tillhörde underrättelsetjänstens MI6. Några månader efter Travellers-mötet lämnade han oväntat MI6, för att senare bli Sir Mike Allen. Idag är den mannen en välbetald konsult åt British Petroleum. Touché!

En annan högt rankad underrättelseofficer var Stephen Kappes, som tjänade som Kusas kontakt inom CIA. Kappes steg i graderna efter Kusa-initiativet ända upp till rollen som biträdande chef, men försvann plötsligt in i pension förra året. Ingen vet med säkerhet vad som låg bakom det förloppet.

Amerikanska oljebolaget Occidental hade snart i sina händer flera libyska pipelines än de kunde hantera. Men de stora vinnarna blev brittiska BP och italienska ENI. Idag köper Italien 80 procent av den libyska råoljan, som dessutom är av utmärkt lågsvavlig kvalitet och därmed enklare att raffinera. Därför är det kanske inte så konstigt att Silvio Berlusconi välkomnat Moammar Khadaffi till inte mindre än elva statsbesök, det ena mera bisarrt än det andra.

Plötsligt hade familjen Khadaffi mera petrodollar än de kunde göra av med. Därför bildade man den mäktiga fonden the Libyan Investment Authority. Snart köpte fonden aktier i Europa, däribland brittiska Pearson som äger Financial Times och the Economist, plus stora banker och den italienska fotbollens Juventus. Idag är dessa aktier blockerade.

Vid den ungefärliga tidpunkten 2007 började dock Musa Kusas korthus krackelera för att senare falla samman. Det började med att sonen – han med mörk kostym och rätt knut på slipsen – offentligt kritiserade regimen i en öppenhjärtig intervju med amerikanska Newsweek. Han påstod bland annat att Libyen utövat utpressning mot Frankrike och Nicolas Sarkozy.

Det handlade om åtta bulgariska sjuksköterskor och en arabisktalande läkare som suttit fängslade, anklagade för att ha spridit Aids bland libyerna. Nu hade de dessutom dömts till döden.

Detta startade en internationell budgivning om de fängslade som till slut Frankrike vann genom att erbjuda medicinsk utrustning, en kärnreaktor, uranbrytning, militär utrustning, plus ett okänt antal dollar. Allt enligt sonen Saif al-Islam.

Två år senare kom den kritiska brytpunkten då den libyske säkerhetsagenten som dömts i skotsk domstol till 27 års fängelse, triumfatoriskt återvände till Tripoli. Khadaffi försäkrade att han var oskyldig och så var också Libyen till Lockerbieattentatet. Och inga andra än de som varit inblandade i rävspelet kring frigivandet begrep någonting.

Tony Blair, Gordon Brown och Jack Straw förnekade ihärdigt att det rörde sig om ett utbyte av agenten mot olja. Men snart visade det sig att alla tre farit med osanning, avslöjat av en rad brittiska medier.

Det är inte otroligt att Musa Kusa hade ett finger med också i detta spel, därför att när han var chef för den libyska säkerhetstjänsten tillhörde den dömde agenten, som för övrigt heter Abdelbaset al-Megrahi, Musas folk.

Ungefär samtidigt med frigivandet promoverades Kusa till posten som utrikesminister. Nu behövde han inte längre dölja sina kontakter med de västliga underrättelsetjänsterna, i den mån de nu fanns kvar.

När det nordafrikanska upproret nådde Libyen började också Kusas finmaskiga nät av europeiska och amerikanska möjliggörare rivas upp maska för maska. Numera är det helt motsatta offentliga tongångar från Washington, Paris, London och Rom för att nu nämna de mest betydelsefulla.

Idag finns en lång rad libyska toppmän på de listor där deras tillgångar utomlands har spärrats, de är efterlysta av Interpol och utreds för brott mot mänskligheten av Internationella brottmålsdomstolen i Haag.

Men på de listorna saknas namnet Musa Kusa, vilket knappast kan vara enbart ett förbiseende.

Ytterst handlar det om förslappade demokratier, som inte tvekade att ingå en pakt med Mellanösterns galna hund och som samtidigt bär hela ansvaret för att diktatorn Moammar Khadaffi kom in från kylan.

Källor: Newsweek, Wall Street Journal, London Times, m. fl., samt mina egna tidigare artiklar om Libyen och Lockerbie.

USAs bästa politiska reporter och kolumnist är död

2011-03-09T20:16:00.001+01:00

David Broder var tveklöst Amerikas bästa politiska reporter och kolumnist. Ingen annan journalist i Washington hade ett så omfattande kontaktnät, hela vägen från Capitol Hill och ner till enskilda valkretsar. Under mina stationeringar i USA följde jag honom noggrant och ibland hack i häl på hans reportageresor.

Ett sådant fall var då Broder i valrörelsen 1988 knackade dörr längs en liten oansenlig gata i Penn Hills, några mil norr om Pittsburgh, Pa. Han gjorde det för att på allvar höra folkets röst i en swing state. Jag följde i David Broders spår både det valåret och senare 1992 på samma plats och längs samma gata.

När jag intervjuade Broder om hans slutsatser från Penn Hills, skrattade han gott och gratulerade mig till att ha gjort ett så bra val för att lägga örat mot marken. Han var inte bara en fantastisk journalist och kolumnist, verksam under ett halvt sekel. Han var dessutom en mycket vänlig man, som gärna hjälpte en utsänd korrespondent från den gamla världen undan Washingtons många fällor. Här är Adam Bernsteins artikel om Broders gärning.

By Adam Bernstein, Washington Post Staff Writer

David S. Broder, 81, a Pulitzer Prize-winning columnist for The Washington Post and one of the most respected writers on national politics for four decades, died Wednesday at Capital Hospice in Arlington of complications from diabetes.

Mr. Broder was often called the dean of the Washington press corps - a nickname he earned in his late 30s in part for the clarity of his political analysis and the influence he wielded as a perceptive thinker on political trends in his books, articles and television appearances.

In 1973, Mr. Broder and The Post each won Pulitzers for coverage of the Watergate scandal that led to President Richard M. Nixon's resignation. Mr. Broder's citation was for explaining the importance of the Watergate fallout in a clear, compelling way.

As passionate about baseball as he was about politics, he likened Nixon's political career to an often-traded pitcher who had "bounced around his league."

He covered every presidential convention since 1956 and was widely regarded as the political journalist with the best-informed contacts, from the lowliest precinct to the highest rungs of government.

Former Post executive editor Benjamin C. Bradlee called Mr. Broder "the best political correspondent in America. David knew politics from the back room up - the mechanics of politics, the county and state chairmen - whereas most Washington reporters knew it at the Washington level."

Mr. Broder was praised at the highest echelons of political power. Former vice president Walter F. Mondale said Mr. Broder was the "preeminent political journalist and columnist in the country. He was the best. He was solid and careful. His sources and his understanding were so deep."

Sen. Richard G. Lugar (R-Ind.) said in a statement, "In his thoughtful and probing questions based on decades of scholarship and on-the-scene observations, David Broder set the modern 'gold standard' for those of us engaged in political life as we sought to persuade others, to legislate and to administer the successful progress of our country."

Balding, sporting horn-rimmed glasses and measured in his speaking style, Mr. Broder was once likened to an MIT professor in his appearance. He was a frequent and instantly recognizable panelist on TV news-discussion shows, a penetrating questioner who often put politicians on the spot and a clear-eyed analyst who could cut to the heart of an issue.

On "Meet the Press" in 1987, he probed whether then-Vice President George H.W. Bush, the GOP frontrunner in the next year's White House race, was too much an eastern patrician to understand average Americans.

Mr. Broder asked the candidate whether he knew how many Americans lacked health insurance and how many U.S. children were born into poverty.

Bush said he didn't know, adding: "We have the best medical-attention system in the world, and I don't want to see it go into the mode of England or this whole concept of socialized medicine where the government provides absolutely everything. You are going to break the government."

Mr. Broder had genuine admiration for Bush but explained that the questions were important because "even more than most of your rivals, I think you've lived in a very special world. Certainly in the last seven years. And I want to try to sort of test how much you understand about some of the realities for the people in the country that you seek to lead."

Former Washington Post executive editor Leonard Downie Jr. said Mr. Broder was less concerned with being a "scoop artist" than focusing on a larger portrait of contemporary politics. For two generations, he was among the earliest to spot the rise and fall of political stars, and to identify early trends such as the movement's move toward ballot initiatives for states on emotionally charged issues such as gay rights and doctor-assisted suicide.

The plainspoken Mr. Broder disliked the influence of political consultants on Washington journalism and their desire to control how news is spun. He preferred to give voters a more prominent voice in the coverage of politics and campaigns.

"I've learned that the most undervalued, underreported aspect of politics is what voters bring to the table," he told Washingtonian magazine. "My generation of reporters was deeply influenced by Teddy White, the greatest political journalist of our time. He showed us how far inside a campaign you could go.

"We naturally emulated him, at least as far as our skills would take us," he said. "Before long, we got so far inside that we forgot the outside - that the campaign belonged not to the candidates or their consultants or their pollsters, but to the public."

"Given the American people's deep skepticism about our political system today," he added, "we can raise their faith some if we give them the feeling that, at least at election time, the press and candidates are responding to their thoughts and views."

In a syndicated political affairs column that reached 300 newspapers, Mr. Broder was credited with popularizing political ideas and debate coming from academic circles.

"I can't think of any columnist of a major newspaper who took academic political scientists more seriously than David Broder," said Ross K. Baker, a Rutgers University political science professor and an authority on congressional politics.

Mr. Broder, he added, was able to "reach beyond the dispensers of political wisdom in Washington and tap into a totally different plane than day-to-day commentators in Washington. ... He could traffic in day-to-day gossip with the best of them, but his eyes were set a little higher, to look at broader trends."

His books included "The Party's Over: The Failure of Politics in America" (1972), which argued for reforms in the two-party system to combat "a rising tide of distrust of government and public officials"; "The System" (1996), in which Mr. Broder and journalist Haynes Johnson examined the failure of President Bill Clinton's health-care reform agenda; and "The Man Who Would Be President" (1992), based on articles he wrote with Post reporter Bob Woodward about Vice President Dan Quayle, who was widely perceived as a lightweight.

That seven-part series on Quayle drew a highly mixed reaction when published in The Post, with some believing Mr. Broder and Woodward had been too soft on Quayle. But the eminence of the two authors and measured tone of their work - which portrayed Quayle as a resourceful political strategist - spurred a reexamination of the caricature of the much-maligned vice president.

Another book, "Behind the Front Page" (1987), illustrated Mr. Broder's ongoing desire to open the curtain on his own profession and look for ways to improve it. In that book, he explored the relationship between journalists and those they cover.

Mr. Broder had a "relentlessly centrist" philosophy about politics, political commentator Hendrik Hertzberg wrote in the New Yorker magazine. Mr. Broder brooked little tolerance toward what he termed, in describing the action of 1960s militant antiwar activists, "confrontation politics, with its constant threat of violence and repression."

In later years, notably in his book "Democracy Derailed" (2000), he showed skepticism toward ballot initiatives on inflammatory issues - such as Oregon's doctor-assisted suicide law. He said he viewed ballot initiatives as "almost an alternative form of government ... at odds with the system of checks and balances, the constitutional republic that our founders had given us."

Mr. Broder said he recognized flaws in the traditional two-party system but preferred to work within the structure. Similarly, he added that problems always arose with candidates who emerge from outside the political system, such as Steve Forbes and Ross Perot, because they have not had enough time in the public sphere to develop and be tested publicly.

Baker, the political scientist, said this view sometimes led people who preferred maverick candidates to criticize Mr. Broder as "the embodiment of conventional wisdom." Baker added that Mr. Broder's great strength was the impartiality in his writing - not a splitting of the difference on people and issues, but instead a judiciousness in his analysis of individuals and institutions.

David Salzer Broder was born Sept. 11, 1929, in Chicago Heights, Ill., where his father was a dentist. The younger Broder became a Chicago Cubs enthusiast and, in time, a member of the Emil Verban Memorial Society, a group of Cubs' fans whose chief activity was to commiserate about the team's historically pitiful record.

At 15, he entered the University of Chicago, where he received a bachelor's degree in 1947 and a master's degree in political science in 1951.

As editor of the student newspaper, Mr. Broder became fascinated with politics. The paper was being split by two factions, self-described liberals led by Mr. Broder and a group of students with communist leanings.

"Both sides used the classic tactics," Mr. Broder told journalist Timothy Crouse of the political struggle at the paper. "Come early, stay late, vote often, pack the staff with your people, and always find an acceptable stooge to front for you."

He added, "You even had to worry about the political affiliation of the guy who was taking the paper down to the print shop on any given night, because if he was on the other side he damn well might rewrite a lead or a headline to get the party line into the paper."

In 1951, he married college classmate Ann Collar, who became chairman of Arlington County's school board. Besides his wife, of Arlington, survivors include four sons, George Broder of San Francisco, Joshua Broder of Brooklyn, N.Y., Matthew Broder of Hamden, Conn., and Michael Broder of Arlington; and seven grandchildren.

After Army service, David Broder joined Congressional Quarterly in Washington. He spent five years writing for the old Washington Star before the New York Times hired him in 1965 as a Washington-based national political correspondent.

Mr. Broder lasted 18 months at the Times and attributed his brief stay to turf feuds between the Washington bureau and the New York home office. Those conflicts restricted what he could cover.

For years, The Washington Post had resisted poaching reporters from other major newspapers. In the mid-1960s, the new executive editor, Bradlee, actively pursued high-profile journalists to raise the paper's quality and ambition.

Bradlee wrote in his memoir, "A Good Life," that Mr. Broder was "the first top rank reporter ever to quit the Times for the Post. The traffic had all been the other way. I romanced him like he's never been romanced - in coffee shops, not fancy French restaurants, because Mr. Broder was a coffee-shop kind of man: straightforward, no frills, all business."

As senior political writer, Mr. Broder began designing the paper's campaign and election coverage for the 1968 presidential race.

His best-known early scoop came from a conversation with Republican presidential candidate Nixon during a 1968 campaign stop in Oregon. Nixon dropped hints that Maryland Gov. Spiro T. Agnew (R) was a potential running mate because of his executive experience.

"I wrote it in May and promptly forgot about it," he told Crouse in the book "The Boys on the Bus." "It never crossed my mind again that it was a serious prospect, and I was as astonished as everyone in that convention when it came to pass. But out of that, I've become 'a great confidant of Richard Nixon's' and 'the only reporter who knew he was going to pick Agnew.' "

For decades, Mr. Broder traveled more than 100,000 miles annually and chronicled the rising influence of black leaders and members of the women's movement at political conventions. He said he never tired of the "intense and unpredictable human drama in convention week," the sudden rise and fall of potential candidates for high office.

Mr. Broder largely withdrew from daily reporting after the 2004 campaign but continued his column. He also taught journalism at the University of Maryland and, as he had throughout his career, continued to mentor younger generations of reporters.

In 2008, journalist Ken Silverstein of Harper's magazine raised concerns that Mr. Broder violated conflict-of-interest rules at The Post by accepting thousands of dollars from appearances before trade and business groups - a practice Mr. Broder had once criticized.

Mr. Broder said he breached The Post policy in some instances by not informing his bosses and apologized for "the embarrassment it has caused the paper."

As a reporter, Mr. Broder admitted shortcomings on issues great and small. He compiled for publication his "annual accounting of errors and misjudgments" highlighting his bloopers in election coverage.

Although the columns were at times lighthearted - once noting the three times it took before he properly named the Financial Accounting Standards Board - he was appalled when reflecting on his coverage of President George W. Bush's response to Hurricane Katrina in 2005.

"Without waiting for him to actually do anything, I saluted his performance, leading off with the assertion that 'it took almost no time for President Bush to put his stamp on the national response to the tragedy that has befallen New Orleans and the Gulf Coast.' "

In a reference to a comment to Bush's highly criticized Federal Emergency Management Agency director, Michael Brown, Mr. Broder added, "But if Bush were as vindictive toward the press as is sometimes reported, he could well turn to me and say: 'You're doing a heck of a job, too, Davey.' "

Despoterna som stöder Khadaffi

2011-03-07T00:03:00.001+01:00

I stort sett är det en helt unison kör av världens ledare som kräver att Moammar Khadaffi lämnar ifrån sig makten och försvinner. Han är efterlyst av Interpol och Internationella brottmålsdomstolen i Haag utreder hans brott mot mänskligheten. Men trots att han förvandlats till en paria är det ett antal av världens självutnämnda despoter som ändå står bakom Khadaffi. Här är de sex mest framträdande i stödpatrullen.

Främst i den raden står Venezuelas Hugo Chavez, som har omkring 150 samarbetsavtal med den libyske diktatorn. Chavez har varit på besök ett antal gånger och fotbollsstadion i Bengazi bär hans namn. Chavez har till och med jämfört Khadaffi med den latinamerikanske hjälten Simon Bolivar och förärat Khadaffi en juvelsmyckad kopia av det svärd Bolivar bar under 1800-talets kamp mot kolonialmakten. Från Venezuela heter det “Länge leve Libyen och dess oberoende”. Med de orden syftar Chavez på Khadaffis trots mot USA, och Libyen och Venezuela förenas också i de båda ländernas medlemskap i Opec.

I Centralamerika har Nicaraguas alltmera enväldige president, Daniel Ortega, också sällat sig till den bisarra stödpatrullen. Ortega och hans sandinister störtade 1979 högerdiktatorn Anastasio Somoza och med undantag för perioden 1990 till 2006 har Ortega suttit vid makten sedan revolutionen 1979. Ortega själv är en sorts gammelkommunist av kubanskt eller sovjetiskt snitt. Han har jagat tiotusentals dissidenter på flykt, andra har dödats och rader av egendomar har helt sonika konfiskerats. Inför valet 2006 konverterade gammelkommunisten Ortega och blev katolik. Kort tid därefter införde han totalt och oinskränkt förbud mot aborter. Senare i år lär han vid 66 års ålder “väljas” på nytt till den högsta taburetten i Managua, även om han helt säkert skulle föredra enpartistaten och därmed slippa trixa med val vart femte år.

Den nicaraguanske presidenten var en av de första att gratulera Khadaffi i kampen mot de libyska rebellerna. Fattas bara att Hugo Chavez och Daniel Ortega står i ständig kontakt med varandra.

Genom åren har Sverige pumpat in miljarder i bistånd till Ortega. Det skandalösa biståndet under bara de senaste fem åren ligger på mer än en halv miljard. Det ska i och för sig äntligen fasas ut under 2011. Olof Palme var för övrigt den förste av västvärldens ledare som for dit för att hylla despoten.

Vid min första intervju för Sveriges Radio, i början av 80-talet, med Ortega hemma i bostaden och omgiven av en hord beväpnade vakter, var taket tapetserat med den av Ortegas sandinister avskydda oppositionstidningen La Prensa. Plötsligt ryckte presidenten åt sig en av vakternas Kalashnikov, osäkrade demonstrativt vapnet och sköt en salva i taket. Därefter förkunnade han att “så borde man göra med den tidningen”.

Nu för tiden ryktas det alltmera ihärdigt att det är Ortegas hustru, poeten Rosario Murillo, som sköter ruljansen i Managua. Hon är formellt både minister och regeringens taleskvinna.

På Kuba har naturligtvis Fidel Castro, föga förvånande, ryckt ut till Khadaffis försvar. Han sa i förra veckan att det är för tidigt att eventuellt kritisera diktatorn i Tripoli. Castro varnade också för en NATO-invasion orkestrerad av amerikansk imperialism. Några dagar senare fängslade kubanerna 50 dissidenter av rädsla för att protesterna skulle sprida sig till Castros egen ö.

De tre herrarna Castro, Chavez och Ortega har var för sig skapat egna excentriska versioner av socialism, som följd av anti-yankee revolutioner och som samtidigt inbillar sig att makten ska vara för evigt. Lägg därtill att för dem är Khadaffis namn guld, där framför allt Chavez har lånat från hans Gröna bok. Den latinamerikanska trion har också alla förärats Khadaffis så kallade “Human Rights Prize”.

På den afrikanska kontinenten förefaller det framför allt vara Zimbabwes Robert Mugabe som tillhör stödpatrullen och som länge varit en sorts allierad med Libyen. Det finns rader av obekräftade uppgifter om att Mugabe sänt sina egna kommandostyrkor till Tripoli ombord på ryska eller vitryska transportplan. Genom åren har Khadaffi också sänt åtskilliga miljoner dollar till Mugabes återvalskampanjer och det finns även uppgifter om att libyska trupper har hjälpt Mugabe slå ner mot både oppositionella och vita farmare. Mellan de båda länderna finns dessutom dussintals bilaterala avtal, bland annat om oljeleveranser.

Moammar Khadaffi närde en gång en galen dröm om att bli ett enat Afrikas kung, där han tänkte sig att Robert Mugabe skulle bli hans premiärminister.

Nummer fem och sex i despoternas stödpatrull heter Alexander Lukasjenko respektive Kim Jong-il. Vitrysslans egen despot, Lukasjenko, har genomfört val efter val som regelmässigt underkänts av internationella observatörer. Presidentvalet förra året slutade i våldsamma protester och provokationer som allmänt kallats för en tragedi.

Fredsforskningsinstitutet Sipri uppgav nyligen att militär utrustning har flugits in från Vitryssland till Muammar Khaddafis säkerhetsstyrkor i Libyen. I motsatt riktning har den libyske ledarens eget plan fraktat värdefulla varor, antagligen diamanter. Sipri uppger också att man har trovärdiga uppgifter om att medlemmar av Khadaffis familj ska ha följt med transporterna från Libyen.

Det har också spekulerats i att Vitryssland skulle kunna vara en möjlig plats för Khadaffi att fly till den dag hans öde slutgiltigt beseglas. Frågan är väl idag bara om Alexander Lukasjenko skulle våga ta emot diktatorn efter att han bombat sitt eget folk. En Khadaffi i Minsk skulle naturligtvis leda till en omedelbar internationell strypsnara mot Vitryssland.

Så har vi till sist, men alls icke minst, Kim Jong-il i Nordkorea och kanske framför allt hans far, Kim Il Sung. Libyen har under flera årtionden varit en av Nordkoreas viktigaste köpare av missiler och missilteknik. De båda länderna undertecknade för 25 år sedan ett militärt samarbetsavtal, som följdes upp av två andra handelsavtal 2002 och 2006.

Än idag talar man om Khadaffis statsbesök 1982 då samarbetet grundlades. Diktatorn gjorde då entré omgiven av unga kvinnliga vakter. Något sådant hade aldrig tidigare skådats i det renläriga Nordkorea och han hyllades som en hjälte för sin antiamerikanska hållning.

Flera av herrarna i Khadaffis internationella stödpatrull är säkert väl medvetna om behovet av egna balansakter på respektive hemmaplan för att protesterna inte ska sprida sig. Munsbitar åt folket, som Hugo Chavez nyligen halade fram, kanske räcker för stunden.

Men det finns ändå en grundläggande motsättning hos despoterna. Å ena sidan önskar de Moammar Khadaffi lycka till mot revolutionärerna. Å andra sidan är det precis sådana folkliga uppror som fört åtminstone flera av de latinamerikanska despoterna till makten, för att senare förtrycka de egna folken. Allesammans påstår sig stå på folkets sida, men i sina brottsliga handlingar agerar de alla tvärtom.

Lockerbie: Tro inte på Libyen-Hitlers hantlangare

2011-02-24T12:46:00.001+01:00

Expressen gör ett stort nummer av att tidningens utsände i Libyen fått höra den avhoppade justitieministern, Mustafa Mohamed Abud al- Jeleil, hävda att det var Khadaffi som låg bakom sprängningen av Pan Am 103 över skotska Lockerbie i december 1988.

Men det finns ingen anledning att tro en man som under många år varit en av Khadaffis smutsiga hantlangare och som nu gör allt för att försöka rädda sitt eget skinn undan den revolutionära explosionen.

Expressens intervju med den avhoppade ministern är uppenbart gjord framför en folkmassa i staden Al Bayda, där han säger:

“Jag har information som är hundraprocent säker, om att Khadaffi ligger bakom tragedin i Lockerbie. /…/ Det är ingenting jag tror – det är någonting jag vet och är hundra procent säker på. Han gav order till underrättelseofficerare och till Megrahi (bombaren) att utföra Lockerbiedådet.”

Mer än så vill han enligt tidningen inte säga inför folkmassan, men antyder att han ska återkomma med bevisen. Men vem är den avhoppade ministern?

Enligt Expressen har han nu hoppat av för tredje gången från sin ministerpost, sedan han äntrade den tronen 2007. Han ska också ha haft en lång domarkarriär bakom sig. I höstas uppmärksammande både Human Rights Watch och Amnesty International al-Jeleil för att ha kritiserat sitt eget lands myndigheter för att vägra släppa personer som frikänts och att den interna säkerhetstjänsten har immunitet.

Men hur kommer det sig att han hoppat av flera gånger från sin post, för att senare återkomma? Det förblir en gåta i det som än så länge är diktaturens Libyen, om det nu ens är sant. Utan att vara alltför konspiratorisk kan man fundera över om al-Jaleil fick agera utåt som diktaturens egen kritiker, för att på så sätt försöka mildra den internationella kritiken mot de tusentals människorättsbrotten.

Men alldeles oavsett hans bevekelsegrunder, har han under många år tjänat som Libyen-Hitlers hantlangare, både som domare och justitieminister i en diktatur som saknar all form av rättsmedvetande hos Khadaffi och hans lakejer.

Det finns nu all anledning att starkt ifrågasätta al-Jaleils påstående om att Libyen låg bakom attentatet över Lockerbie strax före jul 1988.

Terrorattacken över Lockerbie var, före 11 september 2001, den värsta i modern tid då 270 människor ombord miste livet. Bland de omkomna fanns den svenske diplomaten Bernt Carlsson och en svenskfödd flygvärdinna. Planet sprängdes på 10 000 meters höjd och vrakdelar, söndertrasade människokroppar och bagage spreds över ett flera kvadratkilometer stort område.

När utredarna pusslat ihop så mycket som möjligt av resterna efter flygplanet fann de bland annat den väska där bomben hade placerats. Det var en Semtexbomb gömd i en radioapparat och alltsammans låg insvept i kläder som utredarna kunde spåra till en affär på Malta.

Utredningen pekade ganska snart i riktning mot, numera icke existerande, palestinska PFLP-GC med bas i Syrien. Attacken mot PAN AMs flight skulle ha utförts på uppdrag av Iran som hämnd för att det amerikanska krigsfartyget USS Vincennes tidigare samma år, av misstag skjutit ned en iransk Airbus över Persiska viken på väg till Mecka. Efter den nedskjutningen lovade ayatolla Khomeini att ”hela himlen ska regna blod”.

Några månader efter Lockerbie-katastrofen sprängde västtysk polis en terroristcell utanför Frankfurt och grep 17 medlemmar av cellen. Man fann också fyra bomber som var identiska med Lockerbiebomben, medan en femte bomb saknades.

Cellens bombmakare, Marvin Kreesat, erkände senare i en intervju för amerikanska ABC News Europakorrespondent Pierre Salinger, gjord i tyskt fängelse, att det var Kreesats bomb som smugglats ombord på PAN AMs flight redan i Frankfurt.

Så långt fortsatte utredningen i spåret efter PFLP-GC, Iran och Syrien. Men på hösten 1990 då USA och dess allierade rustade för att köra ut ockupanten Irak ur Kuwait tog Lockerbie-utredningen en helt ny och oväntad vändning.

Spåret släpptes helt och hållet och istället pekade USA och Storbritannien ut Libyen. Landet tillhörde på den tiden dem som USA pekat ut som skurkstat, samtidigt som den militära alliansen i Gulfen behövde både Syriens och Irans tysta välsignelse för att gå i krig mot Irak i januari 1991.

Året därpå lyckades USA förmå FN att införa omfattande sanktioner mot Libyen, samtidigt som två libyska säkerhetsagenter pekades ut som ansvariga för bomben. Det påstods bland annat att al-Megrahi var den som köpt kläderna i bombväskan i en butik utanför Valletta på Malta.

Sex år senare utlämnades de båda påstådda bombmännen till Skottland och en rättegång planerades. Av politiska skäl hölls den på en nedlagd amerikansk flygbas i Holland. Processen planlades till sin form av den skotske juridikprofessorn Robert Black, som senare har dömt ut rättegången som en skådeprocess. På plats fanns också representanter för en lång rad av världens säkerhetstjänster, inklusive CIA, FBI och brittiska SIS. Plus ett särskilt sändebud från FN, som senare också starkt har ifrågasatt processen.

Abdelbaset al-Megrahi dömdes 2001 till 27 års fängelse, medan hans påstådda kumpan friades och skickades hem till Tripoli. I samband med utlämningen av de båda libyerna hävdes sanktionerna och efter domen började Libyen betala ut skadestånd på sammanlagt 2,7 miljarder dollar till offrens anhöriga.

När skadeståndet väl betalats hävdade Khadaffi att al Megrahi var oskyldig och utsatt för ett justitiemord. Men man kan lika väl påstå att det kostade Khadaffi 2,7 miljarder att komma undan FNs sanktioner, plus att han offrade en av sina egna.

En skotsk juristkommission kritiserade senare rättegången på flera punkter. Bland annat att huvudvittnet, en affärsinnehavare på Malta, fick peka ut al-Megrahi efter att han först fått se en bild av den åtalade. Det har också påståtts att USA betalade vittnet två miljoner dollar för att han skulle träda fram.

Idag är al-Megrahi hemma i Libyen igen, efter ett finurligt rävspel mellan Storbritanniens högsta ledarskap och Libyen. I den potten fanns inte bara den påstådde bombmannen, utan också ett lukrativt avtal om prospektering av olja för brittiska BP, värt 900 miljoner dollar.

De som nu prisar de libyska ministrar, ambassadörer och höga officerare som hoppar av i strida strömmar och går över till andra sidan, kanske bör fundera över deras bevekelsegrunder när det bränner under fötterna.

Möjligen är de männen i allra högsta grad medvetna om att de egentligen hör hemma i häktescellerna hos Internationella domstolen i Haag. För det är just där de hör hemma. Allesammans!

Iran har tekniken för kärnvapen

2011-02-21T16:14:00.001+01:00

En purfärsk amerikansk underrättelserapport slår nu fast att Iran snart har all nödvändig teknik för att kunna tillverka kärnvapen. Men samma rapport spekulerar samtidigt kring en intern iransk debatt om landet verkligen ska gå vidare från kommersiell användning av uran i kärnkraftverk, till utveckling av egna kärnvapen.

Rapporten, som Washington Post, tagit del av åtnjuter större allmän trovärdighet därför att den bygger på en sammanvägd bild från hela det amerikanska underrättelse-etablissemanget. I motsats mot tidigare spekulationer sägs ingenting om när Iran kan tänkas ha tillgång till egna kärnvapen. Israels avgående underrättelsechef har tidigare sagt att omkring 2015 har Iran bomben.

Men nu tvekar andra bedömare i sina slutsatser. För några år sedan hette det att Iran hade stoppat sina forskningsambitioner om kärnvapen. Ingen tvekar längre om att Iran snart har möjlighet att tillverka kärnvapen. Men den stora avgörande frågan är om det iranska ledarskapet vågar och vill gå vidare. Enligt den nu aktuella rapporten pågår en omfattande intern debatt. Inte minst i ljuset av arabvärldens pågående politiska explosion, som vi också sett spår av i Iran nyligen.

Rapporten slår dock fast att landet bedriver tidig forskning och utveckling kring olika aspekter av en tillverkningsprocess. Vad man framför allt syftar på är Irans redan kända och pågående upparbetning av uran för kommersiellt bruk. Det är en process som senare kan ställas om för tillverkning av kärnvapen. Men ingen vet säkert om det är ambitionen. Möjligen har intresset svalnat på grund av västvärldens sanktioner mot Iran, samtidigt som revolutionerna i regionen kan påverka Iran i diametralt skilda riktningar.

De flesta bedömare hävdar nu att Iran, liksom Japan, tillhör gruppen tänkbara kärnvapenstater. De har, eller kommer snart att ha, den nödvändiga teknologin men förefaller att tills vidare avstå från tillverkning. Till skillnad från Israel, som säger 2015 för en eventuell första provsprängning, säger USA nu 2013 som en möjlig tidpunkt om det iranska programmet rullar vidare. Samtidigt är de flesta överens om att det iranska ledarskapet räds en eventuell israelisk attack mot en tänkt anläggning för tillverkning av kärnvapen. Det har också sagts att om Iran slänger ut inspektörerna från IAEA kan de bygga en bomb inom ett år.

Irans upparbetningsprogram har också haft sina bakslag. Det värsta representeras av viruset Stuxnet, som under de senaste femton månaderna slagit ut 10-12 procent av landets centrifuger för anrikning.

De 9 000 urancentrifuger som Iran förfogar över snurrar i överljudsfart och det rör sig om en synnerligen komplicerad procedur att anrika uran. Det internationella atomenergiorganet IAEAs inspektörer har kunnat konstatera att mellan 900 och 1 000 av centrifugerna har kraschat som en följd av att Stuxnet invaderat de tysktillverkade styrdatorerna och helt enkelt lurat centrifugerna att snurra allt fortare till dess de går sönder. Inspektörerna har via övervakningskameror och folk på plats kunnat konstatera hur maskin efter maskin slängts ut. Stuxnet hade helt enkelt kidnappat styrdatorerna, samtidigt som centrifugerna kraschade fick datorerna besked från Stuxnet att allt fungerade som det skulle.

Man tror att styrdatorerna har invaderats först via andra datorer eller nätverk inom Iran. Idag finns i Iran omkring 60 000 datorer som är infekterade av Stuxnet, viruset som dessutom skrivits om minst en gång. Och man har funnit det på världens samtliga kontinenter.

Ingen vet med säkerhet varifrån Stuxnet kommer, men analysföretaget Symantec, som sett det säger att Stuxnet är så sofistikerat att det måste vara en eller flera stater som skapat viruset. Och man tror att det ursprungligen planterats med hjälp av ett enkelt USB-minne hos någon av de ryska entreprenörer som arbetar tillsammans med iranierna.

Det mest intressanta är att när Iran tvingades slänga ut de trasiga centrifugerna, var man mycket snabba med att ersätta dem och dra igång produktionen igen. Eftersom sanktioner är i kraft, misstänker analytikerna nu att Iran förfogar över egen teknik för att bygga nya centrifuger. Sådana maskiner är nämligen inte något som man importerar så där utan vidare. De har bara den enda funktionen att anrika uran och det är heller ingenting man kör över gränsen på ett lastbilsflak. Utbytet av maskinerna pågick så sent som i förra veckan.

I en rapport från IAEA som väntas bli publicerad före månadsskiftet talas om en stadig och till och med ökad produktion vid anläggningen, som ligger nära staden Natanz.

Det heter nu att angreppet med viruset Stuxnet i det långa loppet bara haft mindre betydelse. Det har varken stoppat, eller kanske inte ens försenat den iranska produktionen. Den största betydelsen anses ligga på ett psykologiskt plan. Det vill säga att ledarskapet nu vet att en eller flera andra stater vet ganska exakt hur anläggningen i Natanz är uppbyggd och hur den fungerar.

Mullorna i Teheran är nu mer än väl medvetna om att deras atombaby är sårbar. Därför att Stuxnet har attackerat anläggningen i Natanz inte bara en gång, utan också en andra gång och då i mera sofistikerad form. Och det är kanske just därför de tvekar om hur de ska gå vidare med sitt atomprogram.

Källor: Washington Post, BBC News, Wall Street Journal.

Det finns en tidigare artikel om Stuxnet. Här är direktlänken:

http://stadsholmen.blogspot.com/2010/09/superviruset-stuxnet-bar-spar-fran.html

Krönika: Var finns FN när Mellanöstern exploderar?

2011-02-13T20:36:00.001+01:00

Tunisien och Egypten har rest sig och diktatorerna flytt fältet. Algeriet och Jemen tycks vara på väg att gå samma väg. I Kuwait och Bahrain lovar regimerna lättnader för att undvika upplopp. I Saudiarabien försöker oppositionsgrupper bilda partier. I Iran har mullorna förbjudit en planerad stöddemonstration för Egypten. Och vad som kan hända i Jordanien och Syrien har vi idag ingen aning om. Men var finns FN när Mellanöstern håller på att explodera?

Svaret är egentligen ganska enkelt. Ingenstans. Därför att när demonstrationerna i Kairo var som mest våldsamma var den avskydde generalsekreteraren, Ban Ki-moon, i Lausanne för att träffa IOC-chefen, Jaques Rogge. Därefter åt han middag i Genève hemma hos paret Kofi och Nane Annan, berättar bulletinerna från FN-skrapan i New York.

Dagen efter for han till London för att träffa premiärminister David Cameron. När Ban Ki-moon kom ut från 10 Downing Street, var det en man helt utan resning som möttes av en störtflod av frågor som förblev obesvarade. Han påminde mest om en strykrädd hund.

Ungefär så där har det varit ända sedan han tillträdde 2007. Generalsekreteraren cirkulerar jorden runt och får ibland ur sig plattityder som ingen bryr sig om, eller så blir det verbala kullerbyttor eller rena dumheter.

Men hundar som är rädda för stryk kan vara farliga. Och det har Ban Ki-moon visat tydligt på hemmaplan. På 38:e våningen i FN-skrapan huserar han med sin stab, som i allt väsentligt består av koreaner och andra asiater. Han har sparkat ut alla tidigare höga tjänstemän i staben och satt dit sitt eget folk. Alla sitter på ettårskontrakt, vilket betyder att de aldrig vågar framför kritik av rädsla för att snabbt förpassas ut.

Hans stab skyddar honom från allt yttre, som en sorts sentida oberörbar Buddha. Samtidigt är han internt klåfingrig ner på en rent löjeväckande nivå, där allsköns strunt måste passera hans händer.

Förenta Nationerna, som egentligen är världens viktigaste organisation, har förvisso under decennier varit tämligen impotent. Kofi Annans mandatperiod och eftermäle förpestades av olja-för-matskandalen i Irak, då bortåt 100 miljarder dollar försvann via mutor, kickbacks, eller rakt ner i Saddam Husseins fickor. Och det var just Kofi Annan som förhandlade fram det missbrukade programmet.

Idag är FN inte bara impotent, organisationen är kastrerad.

Ansvaret för att det gått så illa ligger framför allt hos USA och de fyra andra permanenta medlemmarna av FNs säkerhetsråd. Efter den karismatiske världsförbättraren, Kofi Annan, ville de fem inte se ytterligare en pratglad stormaktskritiker på 38:e våningen. De ville ha en administratör och valet föll så olyckligt på den sydkoreanske diplomaten Ban Ki-moon.

Nu är han inte det enda “stolpskottet” i FNs historia, som de fem stora medlemsländerna numera brukar benämna sin generalsekreterare. Organisationen har före Ban Ki-moon bara haft sju generalsekreterare och bland dem är det endast egyptiern Boutros Boutros-Ghali som inte har blivit omvald för en andra femårsperiod.

Den mannen har jag högst personlig erfarenhet av. Han hade nämligen ibland svårt att skilja mellan de kritstrecksrandiga ambassadörerna och oss mera kavajklädda utrikeskorrespondenter på plats i New York. Det hände att det hela blev ganska pinsamt. Inte för oss, som fick gratis nyheter direkt från hästens mun, men väl för ambassadörerna och honom själv. Boutros-Ghali var också den direkta orsaken till att Jan Eliasson hoppade av från jobbet som biträdande generalsekreterare 1994, efter bara två år. Han återkom dock senare som ordförande i generalförsamlingen.

Senare i år kommer Ban Ki-moon upp för eventuellt omval och vi kan bara hoppas att de fem permanenta medlemsländerna tar sitt förnuft till fånga och skickar hem honom till Seoul.

Orsaken är naturligtvis att när Mellanöstern exploderar behövs FN mer än på mycket länge. Det krävs massiva stödprogram till de länder där människor har vräkt, eller kommer att vräka, sina diktatorer över ända. Stöd för uppbyggnad av sådana demokratiska system som de länderna aldrig ens sett skymten av. Bara möjligen hört talas om.

Under det tidiga 1980-talet hade USA en färgstark biträdande FN-ambassadör som hette Charles Lichtenberg. Vid en av de sedvanliga debatterna om huruvida Yassir Arafat skulle få amerikanskt visum eller ej, för att kunna tala in för generalförsamlingen, sa USA blankt nej. FN började då hojta om flytta hela sekretariatet från USA. Då svarade Lichtenberg helt lakoniskt:

“The US delegation to the United Nations will stand by, down by the docks, and wave you a fond farewell when you sail into the sunset.”

Seglar in i solnedgången, är precis vad FN gör med en oduglig och färglös ledning.

Analys: Julian Assange kommer att utlämnas – men det dröjer

2011-02-12T01:11:00.001+01:00

Efter dagens slutpläderingar i Belmarsh Magistrate Court i London framgår det ganska tydligt att Julian Assange kommer att utlämnas till Sverige. Därför att lagstiftningen som styr frågan är nämligen kristallklar. Men det kommer att dröja, därför att den nu avslutade rättegången avgörs med dom tidigast den 24 februari och därefter kommer saken naturligtvis att överklagas till High Court i London.

Försvarsadvokaten Geoffrey Robinson ägnade nästan två timmar åt att argumentera för Julian Assange. Att det som den svenska åklagaren rubricerar som våldtäkt, inte alls är det i Storbritannien. Han gick så detaljerat igenom det svenska vittnesmålet med kvinnan A. att domaren till slut tröttnade och avbröt Robertson med orden “You have made your point”.

Försvaret hävdar också att Assange inte kan få en rättvis rättegång, eftersom till och med statsminister Reinfeldt har kommenterat fallet. Vilket för övrigt inte var särskilt klokt gjort av Reinfeldt. Geoffrey Robertson har också påpekat att svenska “lay judges”, alltså nämndemännen är politiskt tillsatta och att kvinnornas försvarare, Claes Borgström, inte bara är advokat, utan också socialdemokratisk politiker. Det påståendet är helt korrekt eftersom Borgström också är socialdemokraternas talesman i jämställdhetsfrågor.

Robertson gjorde också ett stort nummer av att det i Sverige inte finns något system för borgen i rättsliga frågor och att Assange kan bli sittande isolerad i månader i ett svenskt häkte, som upprepade gånger kritiserats av internationella organisationer.

Han hävdade också eftertryckligt att Sverige inte begärt Assange utlämnad för åtal, utan för fortsatt förundersökning. Något som Robertson anser är rättsvidrigt enligt engelsk lag. Enligt Robertson skulle den svenska förundersökningen mycket väl kunna fortsätta med Assange kvar i England.

Försvaret anser även att arresteringsordern utfärdats av fel myndighet i Sverige, men på den punkten hugger han i sten, därför att den frågan avgjordes av andra brittiska myndigheter redan på ett tidigt stadium och till åklagarsidan fördel.

Den brittiska åklagaren, Clare Montgomery, som företräder Sverige nöjde sig med mindre än halva tiden för sin plädering och satt mest och bläddrade lite förstrött i sina papper.

Och det kunde hon göra väl medveten om att lagstiftningen som styr ett sådant här fall är kristallklar. Nyckeln ligger i den europeiska arresteringsorder, EAW, som Sverige utfärdat och som i sina detaljer är ganska omfattande.

Det finns nämligen ett gemensamt europeiskt rambeslut om hur en arresteringsorder ska utfärdas och för vilka brott det gäller. I bilagan till det rambeslutet tillhör anklagelser om våldtäkt den typ av brott som är undantagna från det allmänna kravet på dubbel straffbarhet. Så kallade listbrott i bilagan till det europeiska rambeslutet. Det vill säga att i allmänhet krävs att det påstådda brottet ska vara straffbart både i det land som begär utlämning och det land som ska fatta beslut om en eventuell utlämning.

Det betyder att alldeles oavsett vad en brittisk domstol kan komma fram till i frågan om våldtäkt eller ej i fallet med kvinnan W, enligt brittisk lagstiftning, räcker det alltså med att den svenska åklagaren åberopat ett så kallat listbrott för att det ska föreligga ovillkorlig grund för utlämning.

Försvaret kan försöka tjata hål i huvudet på vilken brittisk domstol som helst, men det europeiska rambeslutet och dess stipuleringar i bilagan går före. Vilket gör att den nu tre dagar långa föreställningen som följts av medier världen över egentligen bara är en enda lång teaterföreställning i många akter.

Min kvalificerade gissning är att Julian Assange kommer att utlämnas till Sverige, när de rättsliga föreställningarna i London till slut går ner för ridå. Men det kommer att ta tid, säkert flera månader.

Och det var säkert åklagaren Marianne Ny mycket väl medveten om när hon rubricerade den återupptagna förundersökningen just som våldtäkt i fallet W.

Å andra sidan är just fallet W. den svagare länken, i alla fall så vitt vi vet. Kvinnan bröt samman vid det första förhöret då hon fick klart för sig att Julian Assange hade anhållits i sin frånvaro och förhöret fick avbrytas. Om det finns ytterligare förhör med henne vet vi inte. Men hennes ombud, Claes Borgström, påstår envist att det finns ytterligare förhör.

Det återstår dock att se, eftersom Claes Borgström i det kanske mest uppmärksammade rättsfallet i svensk historia, fallet Thomas Quick, inte visade sig vara särskilt mycket att hålla i handen när åskan gick. Alla ska också veta att Marianne Ny och Claes Borgström känner varandra väl sedan lång tid tillbaka.

Det finns flertaliga uppgifter om att kvinnan W. inte vill att åtalet fullföljs och att hon inte längre samarbetar med polisen. Men över frågan om åtal eller ej har hon tyvärr inget inflytande eftersom våldtäkt faller under allmänt åtal. Hon kan dock välja att avstå från att vittna vid en eventuell rättegång.

Och om hennes utsagor i det första avbrutna förhöret håller streck, så är det nog inte särskilt mycket att lägga fram för en svensk domstol. Där säger hon nämligen så här:

“Han var redan inne i henne och hon lät honom fortsätta. Hon orkade inte säga till honom en gång till”. Det vill säga om att använda kondom.

Det förhöret finns heller inte inspelat, utan bygger på anteckningar från den polis som höll i förhöret. Anteckningarna från förhöret har dessutom skrivits om minst en gång, flera dagar senare, därför att den första versionen “försvann” ur polisens dator. Förundersökningsledaren uppmanade då poliskvinnan att göra så gott hon kunde och plocka ihop anteckningarna på nytt, tillsammans med egna minnesbilder

Lagligheten i detta förfarande kan säkert ifrågasättas, eller om det ens följer god sed i sammanhanget. Det enda rimliga hade naturligtvis varit att göra om förhöret, men det digitala klippandet och klistrandet med hjälp av flera dagar gamla anteckningar och minnesbilder, pekar i riktning mot att kvinnan W. inte ville vara med längre.

Om vi alltså utgår från att Julian Assange kommer att överlämnas till svensk polis, kommer han omedelbart att ställas inför en ny häktningsförhandling, eftersom han nu är häktad i sin frånvaro av Svea hovrätt. Det blir det första testet på om åklagarens argument håller.

Då blir den svenske försvararen, Björn Hurtigs, främsta trumfkort att det finns så många skiftande versioner av vad som egentligen hände, att ingen av de båda kvinnornas berättelser kan anses vara särskilt trovärdiga. Och hur kommer det sig att kvinnan A, har sparat en gammal trasig kondom efter ett samlag som hon först kommenterade med orden:

“Jag var ju skitstolt, får världens häftigaste man i säng och som bor i min lägenhet”.

Det kan bli nog så svårt att förklara, kanske förvandlades kondomen rent av till en skalp för en kvinna som över en natt förvandlades till en “starfucker”.

I en ledarartikel och ett par nyhetsartiklar har det påståtts att det finns stödbevisning för kvinnornas berättelser. Men det är helt fel. Det finns ingen stödbevisning.

Som det svenska bevisläget är just nu och så långt det är känt, kan det mycket väl bli så att Julian Assanges häktning upphävs och åtalet läggs ner.

I det läget finns det rättsvetare som anser att Marianne Ny bör åtalas för obefogat åtal. Det har, i och för sig, skett flera gånge tidigare. Men ingen åklagare har fällts för ett sådant brott sedan 1945.

Länk till en intressant nyhetsartikel i SvD: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/forhoren-i-assangeutredningen-kritiseras_5934515.svd

Fallet Assange: Läckta svenska förhör en juridisk bomb

2011-02-08T19:14:00.001+01:00

Sedan kort tid tillbaka finns hela den svensk förundersökningen i fallet Julian Assange ute på nätet. Det inkluderar häktningspromemorian, förhör med de båda kvinnorna, plus förhör med hela nio vittnen. Flera av förhören är en juridisk-politisk bomb, eftersom det finns minst tre, fyra olika versioner av vad som hände. Det kommer att göra det mycket svårt för en svensk domstol att döma i fallet och åklagaren står därmed med mycket svaga kort.

Materialet som nu läckt ut omfattar hela 100 sidor innehåller även förhör med Assange själv, inklusive hans personalia. Det är faxat från advokat Björn Hurtigs advokatbyrå i Stockholm till en av de engelska advokaterna. På försättsbladet skriver Hurtig att han kräver strängt konfidentiell hantering.

Det mest intressanta är ett timslångt förhör med journalisten och debattören, Donald Boström. I utskriften omfattar det förhöret 21 sidor. Enligt Boström finns det minst tre olika versioner av vad som hände. Han var med under det aktuella seminariet i LO-borgen vid Norra Bantorget i Stockholm, den efterföljande lunchen på en restaurang på Drottninggatan, samt hade flera samtal med målsägare A. Det var hon som hade ansvar för presskontakterna vid seminariet.

När så den stora globala mediestormen bryter ut om anklagelserna mot Assange säger A först till Boström att hon inte haft sex med Assange.

Avsikten var nämligen att han skulle låna hennes lägenhet, då hon skulle resa bort några dagar under valrörelsen. Men hon återvänder hem till Stockholm tidigare än planerat.

Dagen efter medger A inför Boström att hon verkligen haft sex med Assange, men säger inte ett ord om våldtäkt eller något liknande. Tidigare hade hon skojat med vänner om att han bodde hos henne och att han försökt ha sex med henne, men att hon avvisat det. Därmed har vi version två av sexanklagelserna, men fortfarande utan tal om våld eller tvång.

Vid nästa samtal mellan Donald Boström och A, berättar hon att målsägare W, ringt upp henne och berättat att W frivilligt haft sex med Assange två gånger hemma hos henne i en stad norr om Stockholm. Och därmed är en tredje version fastställd i förhören.

Därefter heter det vidare i förhöret med Boström att W berättat för A att Assange vid ett andra tillfälle tvingat sig på henne och antagligen tagit av kondomen. Det är version fyra, eftersom W tidigare sagt att de haft frivilligt sex två gånger hemma hos henne.

Därefter går de båda kvinnorna till polisen, uttryckligen inte för att anmäla, utan bara för att berätta, som de säger till Boström. Han är medveten om risken för anmälan på polisens eget initiativ, men det framgår inte klart om kvinnorna är medvetna om den risken.

Däremot konfronterar Boström mellan de olika varven Julian Assange och säger “Ungefär, vad i helvete försiggår”. Assange blir chockad och ställer sig helt oförstående och hävdar att han talat med W och att allt är överspelat. Enligt honom hade han och W “bara roligt”. Det är version fem inom loppet av ett timslångt förhör med en enda person.

Av materialet framgår också tydligt att det är W som insisterar på besöket hos polisen och det är hon som framför allt berättar om tvingande sex. A bidrar bara med en enda mening “att hon tror att det W berättar är sant därför att hon själv upplevt något liknande”.

Enligt förhöret med Boström finns nu ytterligare en version, eftersom A aldrig tidigare talat om tvingande sex.

Så följer en fråga om Donald Boström har någon kännedom om Assanges privatliv och hans förhållande till kvinnor i allmänhet.

“Så exakt vad han har gjort och med vilka, det vet jag inte, men det finns ett allmänt intryck såklart, och det är att han attraherar väldigt mycket kvinnor. Alltså, det är så anmärkningsvärt. Och det är på, ja det är väl lite rockstjärnefenomen så att säga.

Världens kändaste man, så att säga i en dels ögon, alltså under en viss period så var han ju det. Oerhört intelligent och det utmanar, alltså Pentagon och så. Det där imponerar på många, så jag har ju sett väldigt många kvinnor, jag kan säga den övervägande majoriteten av kvinnorna som har kommit i närheten av honom har fallit pladask.”

Det är ganska troligt, för att inte säga säkert, att det är just detta vittnesmål som är den springande punkten i hela affären Julian Assange. Grundaren av Wikileaks som far världen runt med status som rockstjärna. Och som dessutom har retat gallfeber på politiska ledare världen över.

Och det svenska beslutet om häktning ger dessutom rockstjärnan en martyrens gloria, som alldeles säkert gett honom än större dragningskraft. Att sedan Assange helt säkert är en womanizer av rang, spelar mindre roll i sammanhanget, därför att det brukar de flesta rockstjärnor vara.

Och det är just i den bilden de båda, i sammanhanget rent skvallriga kvinnorna A och W kommer in i bilden som groupies kring stjärnan. Kvinnan A som arbetar inom Broderskapsrörelsen ska vara pressansvarig vid seminariet, men välter över ansvaret på den mer erfarne Donald Boström. När helvetet brakar löst blir han inte bara talesman, utan också mellanhand mellan Assange och de båda kvinnorna.

Till Boström säger A till och med “Jag var ju skitstolt, får världens häftigaste man i säng och som bor i min lägenhet”. Det uttalandet verkar ha kommit i samband med att A erkänner för Boström att hon haft sex med Assange, sannolikt efter att A bjudit på en kräftskiva hemma hos sig.

Kvinnan W, som arbetar på ett museum, har ingen som helst anknytning varken till Wikileaks eller Broderskapsrörelsen. Men hon anmäler ändå sitt intresse för evenemanget, håller sig i Assanges närhet och lyckas också komma med på lunchen efteråt. Paret åker därefter till kvinnans arbetsplats, där de enligt hennes uppgift hånglar tämligen grovt på en något så när offentlig plats.

Två dagar senare upprepas detsamma på kajen vid Munkbroleden i Stockholm, som vid den tiden på året brukar vara tätt befolkad. Senare åker de tillsammans hem till kvinnans bostad norr om Stockholm. Där har paret först något som kan kallas för ett misslyckat samlag. Morgonen därpå genomförs ett samlag som W något motvilligt gick med på. “Han var redan inne i henne och hon lät honom fortsätta. Hon orkade inte säga till honom en gång till”. Det vill säga om att använda kondom.

Det andra riktigt intressanta förhöret i det omfattande materialet sker med Julian Assange, som envist förnekar alla anklagelser om våldtäkt eller sexuellt ofredande. Enligt honom handlade det aldrig om några övergrepp, utan helt frivilligt sex. Han förnekar också att skulle ha gjort sönder en kondom vid ett tillfälle.

Mellan Assange, förhörsledaren och Assanges dåvarande försvarare, Leif Silbersky, utbryter också en längre palaver om hur polisen ska kunna garantera att förhöret inte läcker ut till massmedia. Förhörsledaren, Mats Gehlin, försäkrar att förhöret absolut inte kommer att läcka ut och efter en paus fortsätter förhöret. Det enda intressanta är att Assange hävdade att han blev “inbjuden till A:s säng” och att de hade sex vid ett flertal tillfällen. I övrigt är det ganska triviala frågor och lika triviala svar. Förhöret avslutas med att Julian Assange erbjuder sig att fortsätta förhöret.

Men det är märkligt att i förhöret med Assange nämns inte ett ord om anklagelserna från kvinnan W. Antingen har något sådant förhör aldrig genomförts, eller så har det försvunnit i hanteringen då hela materialet faxades till London.

Sammanfattningen är egentligen ganska enkel. Wikileaks grundare, Julian Assange, med status som rockstjärna anländer till Stockholm för ett seminarium i LO-borgen. Två unga kvinnor som kommer i hans närhet attraheras på mer än ett sätt av stjärnan. Den ena kvinnan går i säng med honom ganska omgående. Den andra kvinnan gör detsamma några dagar senare. Det är ingen överdrift att påstå att de båda kvinnorna förvandlas till groupies kring stjärnan.

Den första kvinnan säger så småningom att hon känner sig “dumpad” av Assange till förmån för kvinna nummer två och det uppstår en outtalad rivalitet mellan de båda. De bestämmer sig senare för att tillsammans kräva att Assange ska låta HIV-testa sig, vilket han avvisar. I det läget går kvinnan W till polisen med A som stödtrupp.

Problemet är dock att det finns så många skilda versioner av vad som inträffat, att det rimligen kommer att bli ytterligt svårt, för att inte säga omöjligt, för en svensk domstol att döma i fallet. Det är just därför det läckta materialet är en juridisk-politisk bomb, som kommer att slå hårt mot framför allt det svenska åklagarväsendet.

Fotnot: Artikeln finns nu också på Newsmill. Här är länken för de som vill följa kommentarer där: http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/08/fallet-assange-l-ckta-svenska-f-rh-r-en-juridisk-bomb

Rättelse: Det material som läckts ut på nätet och som jag hänvisat till här, är inte hela förundersökningen. Materialet gäller häktningspromemorian.

Nytt bakslag för läkarna i fallet Catrine da Costa

2011-02-07T14:40:00.001+01:00

Högsta förvaltningsdomstolen har idag avslagit resningsansökan från de två före detta läkare som tidigare misstänkts för styckmord. Det innebär att de tidigare läkarna inte heller denna gång får tillbaka sina legitimationer.

Läkarna stämde 2007 staten på 40 miljoner kronor i skadestånd för att de fått sina liv förstörda på grund av felaktiga myndighetsbeslut. Attunda tingsrätt avslog i februari förra året läkarnas krav vilket senare fastställdes av Svea hovrätt. De båda läkarna fick rätt i tingsrätten i 27 fall, bland fler än 160 exempel på felaktigheter. Men trots det vägrade Svea hovrätt dem prövningstillstånd i frågan och fastställde tingsrättens dom.

Resningsansökan till Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten) byggde till stor del på samma bevisning som fördes i tingsrätten, fast nu med en annan advokat som ombud.

Avsikten med den senaste ansökan om resning var ingalunda att de båda i framtiden ska kunna praktisera som läkare, utan mera ett förnyat försök att till slut få upprättelse efter 25 års lidande.

Vad som nu återstår är en ansökan om prövningstillstånd i Högsta domstolen i skadeståndsdelen. Men i och med dagens utslag i Högsta förvaltningsdomstolen är det en kvalificerad gissning att också Högsta domstolen kommer att säga nej till en förnyad prövning.

Orsaken är att bevisningen i allt väsentligt är så likalydande i de båda skilda målen; skadeståndsmålet och resningsansökan i Högsta förvaltningsdomstolen.

Förvisso är förre justitiekanslern, Göran Lambertz, numera justitieråd i Högsta domstolen och han har vid flera skilda tillfällen sagt att de båda läkarna borde få en ny prövning. Men de uttalandena gör naturligtvis att han inte alls är inblandad i vad Högsta domstolen kommer fram till i sitt kommande beslut om att eventuellt ta upp målet. Dessutom kan Lambertz idag hävda att de fick en ny prövning, den i Attunda tingsrätt.

I skadeståndsmålet har läkarnas båda advokater pekat på att Svea hovrätt i sitt avslag begick ett ganska svårförklarat juridiskt fel, som möjligen kan ge HD anledning att ta upp fallet. Men det får nog ändå betraktas som ett halmstrå i sammanhanget.

Om också HD säger nej har nog det mesta av juridiska möjligheter tömts. Och därmed har svenska domstolar hela femton gånger vägrat erkänna begångna felaktigheter.

De båda männen frikändes från mord på Catrine da Costa, men i domskälen angavs att det var höljt utom allt tvivel att de båda styckat den döda kroppen. Ett brott mot griftefriden som vid den tiden var preskriberat. Domskäl får dessutom inte ha någon rättsverkan, men det var precis vad som hände tre år efter den friande domen. Efter en serie juridiska karuseller drogs de båda läkarnas legitimationer in 1991.

Hela falllet Catrine da Costa är en av de värsta rättsskandalerna i modern tid. Ingen kan med säkerhet säga var, när eller hur da Costa avled. Man vet bara att den döda kroppen styckades.

Läkarna är friade, men ändå fällda.

Samtidigt frånhänder sig en juridisk nomenklatura alla tänkbara möjligheter att göra rätt där det blev så fel.

“Keith och jag” – två klassresor åt skilda håll

2011-01-19T00:01:00.001+01:00

För mer än ett kvarts sekel sedan lyckades Jan Guillou bevisa att Helsingborgsraggaren, Keith Cederholm, hade blivit felaktigt dömd till tio års fängelse för mordbrand och grovt vållande till annans död. Det var inget annat än en knallsensation i vårt land, där det i princip är omöjligt att få en felaktig dom ändrad.

Journalisten och författaren Ingrid Carlqvist skriver i sin bok “Keith och jag” (Blue Publishing) om Cederholms resa in i allt grövre kriminalitet och parallellt skriver hon om sin egen resa upp till en yrkesmässig topp som nyhetschef, där hon väljer att hoppa av.

Det är en sorts dokumentärroman som spänner över tiden från 1967 till hösten 2010, då Keith Cederholm gick bort. I vartannat kapitel om Keith och vartannat om sig själv berättar hon om en tid, då alla dömda ansågs skyldiga. Punkt slut.

Men Guillou bevisade motsatsen i fallet Cederholm och 1984 friades han efter resning och en ny dom i hovrätten. Man kan gott påstå att Keith Cederholm från början fälldes av en tendentiös medial mobb, som aldrig brydde sig om att vända på stenarna.

Några år senare fällde samma mediala mobb de båda läkare, som anklagats för att ha mördat och styckat Catrine da Costa. I det fallet var medierna orkestrerade av en bunt ledande tokfeminister som så gärna ville göra da Costa till en postum portalfigur över mäns våld mot kvinnor.

I höstas kunde vi räkna in 1 415 fall där dömda sökt resning i Högsta domstolen, men endast 13 hade beviljats ny prövning. Den så kallade nöjesprofilen Billy Butt, som bevisligen är felaktigt dömd, har sökt resning tio gånger och fått nej lika många gånger.

De båda läkarna i fallet da Costa försöker nu för fjortonde och femtonde gången få sin sak prövad i Högsta förvaltningsdomstolen, respektive i Högsta domstolen. Men så här långt finns egentligen ingenting som talar för en annan utgång än i de tidigare tretton försöken.

Keith Cederholm vann sin sak, fick en halv miljon, väntade barn med flickvännen och hade en dröm om en egen bondgård. Av det blev det bara trasiga skärvor; pengarna var borta och med dem gården. Han satt oftare i fängelse än var på fri fot. Hans egen son tog på sig ett mord han inte begått.

Det var knark, stölder och död i en evig spiral åt helvete, som Skå-Gustav Jonsson skulle ha dundrat om. “Inte undra på att grabben slog spiken i pianot”, skulle säkert Skå-Gustav hojtat som en allusion till det som blev hans sista bok om det sociala arvet. Sista gången jag mötte Gustav Jonsson för en radiointervju vid mitten av 80-talet slog han sin grovarbetarnäve i bordet och hamrade in sitt budskap om att bryta det sociala arvet.

Men det talar vi aldrig om idag. Därför att ungdomskriminalitet har blivit något så vardagligt att vi inte längre bryr oss. Vi lever i en värld av attityder där mantrat är att sköta sig själv och undvika andra. Misshandel, personrån, våldtäkter och annat blir till skitnotiser på tidningarnas webbsidor där ingen bryr sig – annat än om att skydda sig själv med niotillhållarlås och lackerade gallergrindar.

Som en litterär pendang till Keith Cederholms trasigheter skriver Ingrid Carlqvist rent biografiskt om sitt eget parallella liv. Det tar vägen från Växjö, till Malmö, över Bjärred, Helsingborg och tillbaka till Malmö. Och glöm för all del inte det inledande avsnittet som lokalredaktör i Gislaved.

De gudsförgätna platserna i det allra mörkaste och mest frikyrkliga Småland känner jag lika väl som mina egna byxfickor. Det är ganska svart och är så än idag på många platser. Och det är just i Gislaved hon börjar sin egen berättelse. Där, i den gamla gummimetropolen, nås hon av krigsrubrikerna om raggarmordet i Helsingborg, samtidigt som hon egentligen ska rapportera om kyrkliga syjuntan på orten. Touché!

Hon kan inte slita sig och det kommer att forma fortsättningen av hennes journalistiska karriär. Hon hade aldrig umgåtts med Keith Cederholm och hans gäng, men som ung visste hon ändå det mesta om “de förfärliga Cederholmarna”.

Och där startar väven av olika liv, med så diametralt skilda livslinjer. Vi som var med känner redan Keith Cederholms öde och noterade bara hans död i höstas med några mentala tillbakablickar på Jan Guillous tv-inslag.

Ingen annan, vid sidan av Ingrid Carlqvist, brydde sig. För vem bryr sig om att en gammal nerknarkad kåkfarare är borta. En gång frikänd, ja visst. Men han fortsatte ju knarka och stjäla och åka ut och in på kåkarna. Men de oskyldigt dömda blir hennes värv.

Hennes eget liv formas av karriär, relationer, en älskad brors tragiska bortgång, egen barnlöshet – och kanske mest av allt relationen till sin mamma som alltmera tynar bort i demens. Där finns en dikt från en älskad mor till en älskad dotter, som håller rent litterär kraft och klass.

Efter mammans död finner hon dikten bland det kvarlämnade och skriver då: “Jag gråter som jag aldrig gjort förut. Jag gråter för Tomas, för mamma, för mina ofödda barn och för kärleken och lyckan som är så förtvivlat svåra att fånga och hålla kvar”.

Det är stort. Och det är sant. För det är ju precis så det är för så många människor i vår tid. Sådant som vi så gärna vill ha, vill hålla kvar och hålla fast vid, men som ändå bryts sönder och blir till förödelse och ödeläggelse.

På sitt sätt är Ingrid Carlqvists berättelse om sitt liv, betydligt mera intressant än berättelsen om Keith Cederholm. Därför att hans öde är offentligt och känt sedan decennier, medan hennes är nytt, sprött och oerhört självutlämnande.

Berättelsen om henne själv gör “Keith och jag” till en riktig bladvändare. Därför att det är inte bara en berättelse om utanförskap och rättsröta, utan framför allt om liv. Levande liv.

Ranelids förläggare: Ta tillbaka påhoppet, Englund!

2011-01-13T22:20:00.001+01:00

Karl Beijbom fortsätter idag debatten om den nya Ranelidfejden. Denna artikel finns på www.newsmill.se och jag huffar den här. Karl Beijbom är bokförläggare i det årsgamla förlaget Beijbom Books, och som bl a utgivit Björn Ranelids 286 mest kända aforismer och metaforer på fyra språk i en och samma bok. Beijbom har tidigare bl a varit redaktör i syndikalistiska Arbetaren, kulturchef i Göteborg-Posten och chefredaktör i tre olika magasin. Han belönades med Stora Journalistpriset när han var 27 år gammal.

När Björn Ranelid intervjuas kommer en kaskad av ord, tankar och känslor i ett aldrig sinande flöde. Hans ord flyger snabbare än höken och falken. Varje ord är inte vägt på guldvåg och varje utspel är kanske inte så allvarligt menat.

När ett intervjusamtal med Ranelid kokas ner till en kvällstidningintervju finns det alltid repliker som blir goda rubriker enligt den dramaturgi som är kvällspressens signum. Det lilla kan bli hur stort som helst, det verkligt stora i vad som sagts kanske inte alls kommer med i texten.

När den livsbejakande Björn Ranelid tycker att Svenska Akademiens ledamöter borde dansa mer är det givetvis en harmlös tanke, som inte borde få någon att känna sig trampad på tårna. Detta ansluter också till en gammal åsikt av Ranelid, litterärt formulerad så här här: "Människan bör dansa och älska mer. Så svettas hon det onda ur kroppen."

Björn Ranelid är en sammansatt människa. Elitspelare i fotboll. Augustprisvinnande skönlitterär författare. En estradör som får folk att lämna TV-sofforna för att höra hans aforismer och metaforer framföras på scener runt om i landet, En man som varje TV-producent vill ha med i sitt program, en del lyckas: På spåret, Stjärnorna på slottet, Let´s Dance. En man vars folkliga popularitet givit honom över 7 000 fans på Facebook.

Big Ego? Pyttsan! Björn Ranelid är en man som söker bekräftelse, hela tiden, för att känna att han över huvudtaget duger. En man som är så snäll, så skör, så sårbar. En man med gott minne; en oförrätt glömmer han inte så lätt, en illasinnad replik eller rad riktad mot honom skapar brännsår i hans själ som aldrig läker.

Björn Ranelid är inte bara en sammansatt människa utan en sammansatt författare. För att fånga och få läsaren att förstå hans författarskap måste litteraturrecensenterna i de ledande tidningar nämna många författarskap samtidigt.

Gustaf Widén, legendarisk kulturchef i Hufvudstadsbladet har skrivit: "Tänk en kombination av Lars Ahlin,Stig Dagerman och Pär Wästberg, spetsad med en liten gnutta Sven Delblanc. Man kan svårligen tänka sig ett så mångfacetterat författarskap i sinnevärlden. Men i närheten av denna sällsynta konstnärliga sammansatthet befinner sig onekligen Björn Ranelid."

Magnus Eriksson har i Svenska Dagbladet skrivit detta om Ranelid: "Hans författarskap är en säregen syntes av Dostojevskij, Ahlin, Joyce, den medeltida helgonlegenden, ett särpräglat idiom och en personligt gestaltad idé."

Bör ett författarskap som får sådana lovord tystna? Eller tystas?

När Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund - vars böcker jag läser med behållning och som förefaller att vara en mycket sympatisk person - skall "slå tillbaka" mot Ranelids "angrepp" är Englunds formuleringar noga genomtänkta innan de kommer på pränt på Svenska Akademiens officiella blogg:

"Noterar att Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas."

Ett angrepp som är skamligt och skandalöst, obegripligt och oförsvarligt. Ett angrepp inte bara på en fri och hyllad författare utan på hela hans författarskap och därmed också hans läsare, som framgent skall berövas denna litterära röst. En önskan att ett författarskap skall tystna, ett författarskap inte bara belönat med Augustpriset och Lars Ahlin-priset utan också tunga priser utdelade av Svenska Akademien.

"En omdömeslöshet av oanade proportioner", kommenterar Gabriel Byström i Göteborgs-Posten. "Allt som håller Ranelid borta... Innefattar det också yrkesförbud, fatwa och bannbulla?" Anders Carlgren ställer frågan i sin blogg. "Den som har Snille och Smak graverat på sin peng får inte vara Dryg och Dum i offentligheten", skriver Ulrika Knutsson på Expressens kultursida.

Det finns bara två vägval för Peter Englund, som främste talesman för världens mest kända litterära institution: Att ta tillbaka sin åsikt att Björn Ranelids litterära röst skall tystna. Eller att presentera en komplett lista över vilka andra svenska författarskap som också bör upphöra. En litterär fatwa-kanon. Så att svenska folket får veta vad som är snille och smak när det gäller den samtida skönlitteraturen.

Till dess får den eljest hygglige Peter Englund leva med spott, spe och förakt i denna fråga, inte bara i spalterna utan också i folkets djup. Det folk som, till skillnad från Englund, vet att Let´s Dance inte är en dokusåpa.

I radions Kulturnytt i P1 i måndags sade Per Wästberg - lysande författare och stor humanist - att Svenska Akademiens ledamöter är fullt upptagna av Akademiens arbete samt eget skrivande och egen forskning. Därutöver finns inte tid att medverka i folkliga TV-program. Och Peter Englund kommer inte att medverka i folkliga TV-program, garanterade han ju i sin blogg i söndags: ("Det kommer inte att ske")

Låt mig påminna om Svenska Akademiens entusiastiska medverkan i premiäromgången av lekprogrammet Doobido 2005. I programmet ingick en tävling där akademiledamöterna Peter Englund, Torgny Lindgren, Sture Allén, Horrace Engdahl och Per Wästberg läste kryptiskt utformade ledtrådar, där svaret varje gång var en känd schlagerlåt! Akademiens ledamöter "fjantade" sig alltså i TV på bästa sändningstid, även om det var vittert och snyggt inramat i akademiens lokaler i Börshuset. Även Peter Englund!

En gång skrev Björn Ranelid: "De förgrämda, bittra och avundsjuka människorna tål inte att höra talas om skönhet och passion, lust och glädje i små och stora händelser. De orkar inte ens läsa om dem och tvingas de trots allt möta dem gör de sitt yttersta för att förringa, håna och smutsa dem." Orden passar att citera i dag.

En litterär röst som Björn Ranelid får endast döden tysta. Inte Peter Englund. Inte Svenska Akademien. Björn Ranelid måste få förbli den han är, i all sin sammansatthet, i alla sina kvaliteter, som författare och som människa.

Karl Beijbom

5 kommentarer Logga in för att kommentera

Ranelidfejden anno 2011 – Andra dansen

2011-01-11T15:45:00.001+01:00

“A pompous jackass”, säger domaren i Let’s dance, Tony Irving, om Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, till Aftonbladet om Englunds påhopp på författaren Björn Ranelid. Det uttalandet är sannolikt det hårdaste som sagts så här långt i striden mellan de båda författarna. I alla fall vid sidan av vad de båda huvudkombattanterna själva sagt.

Däremot förefaller det för närvarande som att Ranelid inte längre tänker lämna tillbaka sina båda priser han tidigare fått av Akademien. Det var i söndags som Peter Englund skrev på sin officiella blogg, som länkas till från Akademiens hemsida, att allt som håller Ranelid “borta från skrivandet välkomnas”. Och glöm för all del inte att Englund är officiell talesman för Akademien och dess självklara ledare i rollen som ständig sekreterare.

Det väckte omedelbart en enorm mediestorm, framför allt i gårdagens och dagens kvällstidningar. Det blev omedelbart förstasidor och krigsrubriker. I dagens skörd bland rubrikerna kan tveklöst skönjas en rad inflytelserika personer på båda sidor. Så till exempel sluter både Kristina Lugn och Knut Ahnlund upp bakom Peter Englund. Att Kristina Lugn tycker att “Ranelid gör sig till ett åtlöje” är kanske inte så förvånande. Att sedan Alex Schulman i Aftonbladet sluter upp bakom Ranelid har kanske inte så stor medial betydelse. Å andra sidan har Schulman en stor grupp yngre tidningsläsare, som absolut inte kan föraktas.

I måndagens Studio Ett gjorde akademieledamoten Per Wästberg ett lika svettigt som misslyckat försök att försvara Peter Englund, ett försök som kanske inte var så konstigt, därför att här handlar det i förlängningen om hela Akademiens anseende och ansikte.

Då är det mera märkligt att avhoppade akademieledamoten, Knut Ahnlund, också sällar sig till Ranelids kritiker. Det verkar faktiskt som att den åldrade Ahnlund är dåligt informerad om vad som hänt.

Att de båda sidorna är orkestrerade av ett antal inflytelserika personer är i sammanhanget helt uppenbart och naturligtvis inte alls förvånande. Motsatsen hade varit mera förvånande.

Om vi uppfattar Peter Englunds påhopp, som något mera allvarligt än en simpel “freudian slip of the tongue”, vilket är helt rimligt, eftersom det inte bara har sagts i hastigt mod utan också nedtecknats, så förs åtminstone mina tankar till en sorts litterär fatwa. En önskan om ett litterärt yrkesförbud riktat mot Björn Ranelid. Därtill nedtecknat av en sällsynt officiös person, med tanke på Englunds ställning.

Då förs mina tanker osökt till den gamla Rushdie-debatten, då Svenska Akademien var så skamlöst feg. Det var en kontrovers som uppstod i Akademien i samband med Irans dödsdom mot författaren Salman Rushdie. En minoritet av ledamöterna ville att Svenska Akademien skulle ställa sig bakom en appell till den svenska regeringen att ingripa i Rushdie-frågan.

En av Akademiens gamla principer gör dock gällande att Akademien inte ska göra uttalanden av politisk natur så detta skedde inte. I protest mot det uteblivna uttalandet slutade Kerstin Ekman och Lars Gyllensten att delta i Akademiens arbete 1989. Akademien gjorde dock senare ett allmänt hållet uttalande mot förföljelser av det fria ordet och de flesta av ledamöterna skrev enskilt på appellen till regeringen. Gyllensten gick bort för snart fem år sedan, medan Ekman fortfarande står utanför Akademiens arbete och deltar heller inte i dess sammankomster.

Det finns dock fejder som är betydligt äldre, och kanske också mera intressanta än den nu aktuella. Ta till exempel då Johan Henrik Kellgren, mer eller mindre, litterärt försökte ta kål på Carl Michael Bellman. Men Kellgren ändrade senare uppfattning och bidrog starkt till att Bellman fick ett av Akademiens då mest prestigefyllda pris.

Ett annat exempel är Olof Lagercrantz och hans attacker mot Harry Martinsson, som 1974 delade litteraturpriset med Eyvind Johnson. Det finns än idag de som hävdar att den kritiksmocka som Lagercrantz utdelade mot Harry Martinsson bidrog till att Martinsson senare tog sitt eget liv.

För att karaktärisera Lagercrantz personlighet jämförde akademieledamoten Lars Gyllensten honom den gången med en kelsjuk, spinnande katt som i oväntade ögonblick klöser så illa han förmår.

I en intervju på 1990-talet jämförde Olof Lagercrantz August Strindbergs relation till sin tids konservativa etablissemang och medier med en man som vandrar i häftig motvind och spänner sig för att inte vräkas omkull.

Detsamma kan säkert sägas om Björn Ranelid, om än att Ranelid idag inte vandrar, utan mera dansar. Sammantaget kan därmed sägas att det kanske inte är så väl betänkt att hoppa på litterära ikoner. Sedan spelar det inte så stor roll om de heter Bellman, Strindberg, Martinsson. Eller för den delen Ranelid. Därför att det brukar slå tillbaka mot den som hoppar i motsats till den som väljer att dansa.

Vi väntar andäktigt på mera av snille och smak i den nya fejden!

Fotnot: Artikeln ligger nu ikväll i topp hos www.newsmill.se. Rubriken är nu “Mulla Englunds litterära fatwa saknar snille och smak”.

Ranelidsfejden anno 2011

2011-01-09T23:54:00.001+01:00

Bara några dagar in på det nya året har vi fått en ny Ranelidsfejd. Den inleddes idag av ingen mindre än Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, som i sin blogg kommenterar författaren Björn Ranelids medverkan i Let’s Dance. Här är är hela citatet:

“Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.”

Därmed har första stenen kastats i en förnyad fejd om Björn Ranelid, hans författarskap och hans person. Peter Englunds kommentar är naturligtvis helt oförsvarlig. Vill han försöka tysta en kontroversiell författare? Kontroversiell framför allt för sin frispråkighet.

Eftersom Peter Englund är Akademiens ständige sekreterare är det inte vem som helst som på detta sätt uttrycker en sorts litterär fatwa eller bannbulla.

Den som vill försöka vara välvillig kan naturligtvis uppfatta Englunds tilltag som en sorts torr humoristisk kommentar till att Ranelid medverkar i ett megapopulärt tv-program. Men i så fall har herr Englund snubblat mången gång i gränderna på väg fram till sin dator i Börshuset.

Förra gången det begav sig var 2003, då den skabrösa Linda Skugge i en recension av en av Ranelids böcker skrev om “läppglans” och “rakade armar”. Det ledde till en fejd på kultursidorna som pågick under lång tid.

Man må tycka vad man vill om Björn Ranelid och hans författarskap. Personligen är jag inte alls vän med hans språk och därför läser jag inte heller längre hans böcker. Men det hindrar inte att ingen och framför allt inte Svenska Akademiens ständige sekreterare ska tafsa på Ranelids rätt att delta i vilka sammanhang som han själv behagar. Och det som är än värre är Englunds försök till putslustighet om att allt som håller Ranelid borta från skrivande är bra.

Det är helt enkelt lika skamlöst som det är otillständigt! Ja, det är faktiskt ett övertramp som ytterst handlar om litterär yttrandefrihet. Att på detta sätt i omskriven form försöka utfärda en sorts litterärt yrkesförbud kommer att gå till hävderna. Var så säker!

Nu ikväll söndag, skriver Expressens ledarskribent, Johannes Forssberg, på tidningens ledarblogg följande under rubriken “En tioårig mobbare i högtidsdräkt”:

I alla tider har man sagt till presumtiva mobboffer: visa ingen sorg eller smärta. Mobbaren vill se sin makt i sitt offers blanka ögon. Han hämtar sin styrka ur publikens hånskratt. Han ger sig inte på dem som är oberörda och likgiltiga, för de gör honom svag.
Samma skolgårdslogik förklarar att det är så omåttligt populärt att håna författaren Björn Ranelid. Han erkänner att han lider av det. Han saknar självdistans. Man får en reaktion att skratta åt.
Att en översittare som Jan Guillou tycker det är roligt att driva med Ranelid är naturligt. Men det är ynkligt att Peter Englund väljer detta enklast tänkbara offer när han försöker vara bloggrolig.
Akademiens ständige sekreterare skriver att han uppskattar Ranelids medverkan i diverse dokusåpor, eftersom "allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas".
Det litterära Sveriges tyngsta makthavare önskar livet ur ett författarskap i sin tjänsteblogg, för att själv framstå som en kul kille. Han visar sig vara en tioårig mobbare i högtidsdräkt.
Det verkar generellt olämpligt att i Englunds ställning be enskilda författare att sluta skriva. Men om han nu ska göra det finns det i litterär mening många som är mer förtjänta av uppmaningen. Englunds angrepp handlar inte om litteratur. Han tycker bara att Ranelid är en fjant. Men den ständige sekreteraren anser sig vara för fin för att uttrycka sig så, och som alla mobbare väljer han de tillmälen som gör ondast.

Karl Beijbom är numera Ranelids förläggare på sitt eget förlag. Beijbom är själv en mycket erfaren kulturjournalist, inte minst från sin tid som kulturchef på Göteborgsposten. Vi som var med i Göteborg på den tiden minns många av de fejder Beijbom då utkämpade med ägarfamiljen Hjörne. På sin Facebook-sida har Karl Beijbom ikväll postat följande:

“Ett skamligt och skandalöst angrepp på en fri författare, hans verk och hans läsare. Björn Ranelids unika språk rör och berör varje människa som läser hans böcker och hör honom framträda. Denna röst får inte tystna och inte tystas. Folkets kärlek - din belöning, Björn!”

Han har helt rätt. Och ikväll är bara den allra första stenen kastad i den nya fejden.

Bilden av en självmordsbombare

2010-12-12T13:27:00.001+01:00

Foto: Peter Wixtröm, Aftonbladet. (Bilden är klickbar för en större version.)

Hur vidrigt motivet än är, så är det tveklöst Årets Bild!

Bombmannens mail till TT och Säpo i sin helhet:

På arabiska: I den barmhärtiga Gudens namn. Bönen och freden till profeten Muhammed, fred vare över honom.

I Guds den barmhärtiges namn:

På svenska: Väldigt kort och omfattande till Sverige och svenska folket. Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed (på arabiska) fred vare över honom (på svenska) och era soldater i Afghanistan och er tystnad på allt detta så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö.

Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet, inget påhitt, mer vill jag inte säga om detta.

Våra aktioner kommer att prata för sig själva. Så länge ni inte slutar ert krig mot islam och förnedrande mot profeten (på arabiska) fred vare över honom (på svenska) och ert dumma support till grisen Vilks.

Och till alla muslimer i Sverige säger jag: sluta fjäska och förnedra er själva för ett förnedrande liv långt från islam. Hjälp era bröder och systrar och frukta ingen och inget, bara Gud som ni dyrkar.

Och till min familj, försök att förlåta mig. Jag kunde inte sitta och titta på när allt orättvisa sker mot islam och profeten Muhammed (på arabiska) fred vare över honom, (på svenska) när grisen Vilks gjorde vad han gjorde. Förlåt för mina lögner. Jag åkte aldrig till Mellanöstern för att jobba eller tjäna pengar, jag åkte dit för jihad. Jag hoppas ni kan förstå mig någon gång. Jag kunde aldrig ha berättat allt detta för er eller någon annan. Min kära fru och barn, jag älskar er. Jag älskar dig, min fru. Min kärlek för dig var aldrig en lögn. Förlåt mig när jag inte berättade något för dig. Pussa barnen från mig. Säg till dem att pappa älskar dem, kommer alltid att älska dem.

Till slut så hälsar jag till alla mujahedin, glöm inte mig i era böner. Be för mig. Be för mig för att här i Sverige så är muslimerna så pass förnedrade att de ber för icke-muslimer i deras moskéer. Och till slut och till alla mujahedin i Europa och i Sverige: nu är det dags att slå till, vänta inte längre. Kom fram med vad än ni har även om det är en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med. Frukta ingen, frukta inget fängelse, frukta inte döden.

På arabiska: Jag säger mitt ord och jag ber Gud att förlåta mig och förlåta er. Bröder. De trogna.

När faller Nordkorea samman?

2010-11-30T22:17:00.001+01:00

Vid sidan av allt osorterat diplomatiskt skvaller som Wikileaks släppte i söndags kväll finns det en serie amerikanska telegram från ambassaderna i Peking och Seoul som sprider en del ljus över alla obesvarade frågor om Nordkorea. Den övergripande frågan är hur länge diktaturen i norr kan överleva. Även om det mesta i det nu offentliggjorda materialet låter omvärlden fortsätta gissa, finns det en hyperintressant uppgift om att Kina inte skulle motsätta sig en återförening av de båda koreanska staterna.

Det var en sydkoreansk toppdiplomat som i februari i år sa till USAs ambassadör i Seoul, Kathleen Stephens, att Nordkorea kommer att falla samman inom två, tre år efter Kim Jong-Ils död, och att de kinesiska ledarna kommer att acceptera ett återförenat Korea, styrt från Seoul och i allians med USA.

Men i så fall måste Kina blidkas genom att kineserna får kommersiella möjligheter i det mineralrika norr. Den amerikanska ambassadören rapporterade också hem till Washington att Kina absolut inte skulle acceptera någon amerikansk militär närvaro norr om den demilitariserade zonen vid 38:e breddgraden. Där står idag hundratusentals trupper nos mot nos sedan stilleståndsavtalet från 1953.

Kort tid efter mötet mellan de båda diplomaterna ändrades dock alla förutsättningar, då Nordkorea sänkte det sydkoreanska örlogsfartyget Cheonan och dödade 46 sjömän.

För bara tre veckor sedan visade nordkoreanerna upp en enorm anläggning för anrikning av uran, vilket mycket väl kan betyda snar tillverkning av kärnvapen. Och i förra veckan kom så den förödande granatattacken mot den sydkoreanska gränsön, med flera dödsfall som följd.

Inget av detta hade förutsetts i de diplomatiska depescherna hem till Washington. Telegrammen visar till och med att inte ens Nordkoreas enda vän i världen, Kina, hade kunnat förutspå händelserna i norr.

Men uppgifterna som Wikileaks läckt vidare hjälper ändå till att försöka förklara varför både Sydkorea och USA misstänker att de militära utbrotten kan vara tecken på att diktaturen i norr kanske är lika döende som Kim Jong-Il själv.

Å andra sidan kan talet om diktaturens snara hädanfärd lika gärna bygga på förhoppningar och gissningar, likt den dödsattest som utfärdades efter Kim Il-Sungs död 1994. En kinesisk expert har varnat USA för att bedra sig självt om man tror att Nordkorea faller efter den nuvarande ledarens död. Allt handlar mera om kvalificerade gissningar än rådata och fakta, vilket möjligen förklarar varför landet ofta omtalas som Asiens svarta hål.

New York Times påpekar också idag mycket klokt att det handlar om diplomatiska uppgifter och inte om kvalificerat underrättelsematerial inifrån landet. Här handlar det i allt väsentligt om intervjuer och samtal med regeringsfolk, avhoppare och andra experter. Ytterst få är också namngivna.

Det intellektuella bränslet bakom många av telegrammen var den period då en lång rad nordkoreanska toppdiplomater hoppade av till väst, medan annat har byggt på regimens misslyckade försök att omvärdera den inhemska valutan. Ytterligare spekulationer handlar om att militären kanske inte kommer att acceptera den unge Kim Jong-Un som kommande ledare efter sin far. Sedan ska det inte ha spelat någon roll att sonen nyligen upphöjdes till fyrstjärning general, trots att han saknar militär utbildning eller erfarenhet.

När det gäller eventuella nordkoreanska kärnvapen, vet vi egentligen inte någonting utöver vad Pyongyang har visat upp, alternativt inte kunnat dölja.

I maj förra året visade amerikanska satelliter onormal aktivitet vid Nordkoreas provsprängningsområde. Kineserna sa då till amerikanska diplomater att de inte var säkra på att Nordkoreas hot om en ny provsprängning var seriöst. Men bara några dagar senare genomförde Nordkorea just en sådan provsprängning.

Samma sak gäller de avbrutna sexnations-samtalen om nordkoreansk nedrustning. Då hette det från kinesiskt håll att samtalen är bordlagda några månader. I själva verket har de aldrig återupptagits, i vart fall inte ännu.

Likaså har både Kina och USA helt missat att Nordkorea alldeles på egen hand lyckats bygga en helt industrimässig anläggning för anrikning av uran, som man nyligen visade upp för en besökande amerikansk vetenskapsman.

Det nu avslöjade materialet visar också, kanske mest intressant av allt, att det finns stora skillnader i de strategiska intressena mellan Kina och Sydkorea. Seoul lär ska klaga bittert över att Kina, åtminstone för närvarande, känner sig tillfreds med en situation av status quo i norr, därför att en kollaps eller implosion skulle resultera i en flyktingvåg i flodform över gränsen till Kina. Dessutom skulle kineserna förlora Nordkorea som en sorts buffertzon mot syd och i förlängningen USA.

Skillnaderna när det gäller strategiska intressen motsägs dock av det tidigare uttalandet att Kina inte skulle motsätta sig ett enande av de båda koreanska staterna.

En tolkning av de senaste månadernas militära utbrott från norr sägs vara att den äldre Kim genom provsprängningar och missiltester nu förbereder marken för sin son. Taktiken skulle då vara att skrämma upp omvärlden för att sonen senare ska kunna gjuta diplomatisk olja på vågorna.

Men enligt en depesch från amerikanska konsulatet i kinesiska Shenyang är successionen inte helt självklar, efter att det blivit känt att unge Kim var inblandad i det misslyckade försöket att skriva om valutan. Det ska ha lett till att en topptjänsteman helt sonika avrättades.

I det hemliga materialet finns också uppgifter om palatsintriger i Pyongyang, där släktingar till den styrande familjen gärna vill vara med och dela på taburetterna. Alternativt skulle de vilja avsätta unge Kim efter pappans död.

Sammantaget finns det nog två helt skilda scenarier som måste inträffa för att den nordkoreanska diktaturen ska implodera, alltså falla samman inifrån. Det ena är att Kina måste ta sin skyddande hand från Kim & Co, på något liknande sätt som Gorbatjov lämnade Östtyskland åt sitt öde. Det andra är att informationsflödet utifrån måste nå en sådan omfattning att de förtryckta människorna i norr inser att det finns en helt annan, och eftertraktansvärd, värld utanför diktaturens murar.

Källor: Wikileaks, New York Times.

Länk till några av grunddokumenten om Nordkorea: http://www.nytimes.com/interactive/2010/11/28/world/20101128-cables-viewer.html#report/korea-10SEOUL62

Svenska kyrkan en tystnadens republik

2010-11-26T21:50:00.001+01:00

Under stor tystnad har Svenska kyrkan nyligen sparkat tre av sina absoluta topptjänstemän. Generalsekreteraren Lars Friedner, personalchefen och informationschefen, men ingen utanför kyrkans stängda portar vet säkert varför de tre fick gå. Kyrkans politiska ledning beter sig därmed som Kremls potentater under sovjetstaten, eftersom kyrkans 6,6 miljoner medlemmar och 22 000 anställda inte får veta ett smack. Men rykteskarusellen skvallrar om bittra strider mellan personal och politiker. Folk är rädda och de som vet något om toppstriden tiger av rädsla för repressalier.

Svenska kyrkan har under decennier varit ökänd för urusel eller rent plump personalpolitik. Rader av församlingar har tvingats kalla in psykologkonsulter för att hantera allsköns oreda. Kyrkoherdar som inte kan sköta jobbet som församlingschef är vardag och tjänster dras in på löpande band på grund av påstådd pengabrist. Musikverksamhet beläggs med avgifter, medan annan verksamhet helt sonika stryks bort av allsmäktiga kyrkopolitiker.

Det finns nu all anledning att kräva en lika ordentligt som offentlig granskning av vad som pågår bakom allt mera stängda kyrkportar, därför att med 6,6 miljoner medlemmar och 22 000 anställda är det Sveriges absolut största medlemsorganisation. Om Svenska kyrkan vore ett företag skulle det tveklöst hamna på någon topplista över landets mest misskötta företag. Åtminstone när det gäller transparens och personalpolitik.

Men kristendomens svenska jätte inte bara svälter, den krymper också. För att över huvud taget överleva har församlingar slagits samman i en sådan omfattning att antalet på fyra år minskat med 20 procent ned till 1 472 församlingar. Kyrkobyggnader har sålts, andra stängts och ytterligare några avkristnats. Idag finns det 3 400 kyrkobyggnader, inklusive enorma konstskatter.

För tjugo år sedan var 89 procent av befolkningen medlemmar, förra året hade andelen minskat till 71 procent. Antalet medlemmar minskar med ungefär en procentenhet per år.

Men bilden av kyrkans ekonomi är motsägelsefull, därför att trots att allt flera lämnar Svenska kyrkan så ökar intäkterna i form av kyrkoskatt och begravningsavgifter. Förra året var det hela 15,7 miljarder. Men över de närmaste tre åren kommer intäkterna att minska med närmare en miljard på grund av att den tidigare lågkonjunkturen slår till med eftersläpning mot kyrkans finanser.

Den totala omsättningen ökar dock år för år, förra året till 20 miljarder. Man har en värdepappersportfölj på 14.3 miljarder. Kyrkans skog är taxerad till i sammanhanget enorma 7.5 miljarder, men i det fallet har man bara tillgång till avkastningen i form av arrendeavgifter och liknande. Det är också en låst tillgång som inte kan avyttras utan vidare, även om marknadsvärdet naturligtvis är ofantligt. Vid årsskiftet ändras också skattereglerna för skogstillgångarna till kyrkans nackdel, vilket beräknas kosta omkring 120 miljoner årligen.

Trots de ändå oerhörda tillgångarna och trots att Svenska kyrkan egentligen kan räknas som ett storföretag med ärkebiskopen i toppen som arbetande styrelseordförande, är det ingen som ens försöker bry sig om att granska kyrkan. Medierna tycks mest vara intresserade av lokala skandaler, som då nästan alltid handlar om alkohol eller sex.

Men då tre av kyrkans absoluta toppfigurer antingen får sparken eller tvingas bort på annat sätt, är det tvärtyst. Några spridda skurar i form av små notiser i Kyrkans Tidning eller tidningen Dagen, plus ett spekulativt tv-inslag, det är allt. Helt säkert finns det många bland de 6.6 miljoner människor som betalar sin kyrkoskatt, som vill veta vad det är för mygel som pågår i styrelserum och ledningskorridorer.

Det kanske allra värsta är de tusentals dussinpolitiker som i praktiken styr kyrkan och som är en relik från tiden som statskyrka. I praktiken betyder det att banden mellan kyrka och stat finns kvar, fast på ett mera sofistikerat och dolt sätt

Svenska kyrkan vill gärna kalla sig för en folkkyrka eller en kyrka för alla. Och med jämna mellanrum dyker det upp mer eller mindre krampaktiga annonskampanjer för att försöka popularisera budskapet, eller för att få in en fot i samhällsdebatten. Det senaste exemplet var kampanjen i samband med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, då Stockholms biskop utmärkte sig genom att från predikstolen näst intill fördöma det partiet.

Men när det gäller kyrkans inre liv, ställningstaganden och finanser framstår Svenska kyrkan som en tystnadens republik, ett Kreml, där betraktarna måste gissa sig till vad kyrkan anser eller vad som pågår innanför murarna. Så länge öppenhet och offentlig granskning saknas kommer kyrkan att förbli en isolerad rörelse och vars budskap allt färre bryr sig om.

Fotnot: Artikeln finns också på www.newsmill.se

Johan Hakelius: Politiker som antikens gudar

2010-11-17T13:57:00.001+01:00

Idag är Aftonbladets Johan Hakelius i sitt esse. En käftsmäll åt alla intriganta politruker och politiska janusansikten, inklusive en hel bunt av mitt eget skrå. Läsning anbefalles härmed!

“Hon avgår till en kanonad av preteritum, eller imperfekt som vi brukade säga. Allt är dåtid med Mona Sahlin: ”Hon gjorde”, ”Hon hade”, ”Hon försökte”, till och med ”Hon var”.

Ändå är Mona Sahlin bara 53 år. Ser rätt pigg ut.

Det finns en Mona Sahlin i presens. Sannolikt även i futurum. Säger man upp sig från andra föreningsstyrelser eller arbeten, talar inte folk om en som om man vore ett minne blott. Det skrivs inte förtida nekrologer som summerar ens livsgärning.

Men så är det inte för utknuffade partiledare. De läggs på katafalk och blir föremål för griftetal: ”Hon gjorde”, ”Hon tyckte”, ”Hon var”. Ilskna angrepp vänds i omsorgsfulla utslätningar. ”De mortuis nihil nisi bene”, som romarna sade: ””Om de döda, intet annat än gott”. Ska de avskrivna uträtta något mer, får de vara så goda att återuppstå.

Är det en slump?

När gamla ”Dallas” fick alla att flockas vid tv:n, var det någon som i begynnande postmodernism utförde en allvarlig analys av skådespelet. En av slutsatserna var att den texanska tv-serien efterliknade antika gudasagor. Vi fick aldrig, påpekade analytikern, se huvudpersonerna äta. Ätande är något mänskligt. Att visa gudar smörja kråset är tabu.

Sant eller ej, det var åtminstone intressant. Någon borde göra en liknande analys av moderna politiker. Vi ser dem visserligen äta då och då, även om det bara är en Persson som tuggar snattat smågodis, eller spår i form av en nota från Bryssels restauranger. Men känslan av att de befinner sig i en annan värld, det jämkade uddatalsmetodens Olympen, är spridd. Även bland politiker själva.

Hur ska man annars förstå när politiker säger att de har varit på besök i ”verkligheten”? Hur ska man tolka att de talar om ”människorna”, som om de själva tillhörde en annan grupp? Hur ska man förklara deras desorienterade handfallenhet, när de faller från kommandohöjderna?

Det kanske faktiskt är så att en partiledare som tvingas att hoppa, själv upplever det som ett skutt in i ett dunkelt efterliv.

Apropå det:

Säsongen 1985 försvann Bobby Ewing från ”Dallas”. Han stoppades i kista och grävdes ned. Ett år senare klev han ur duschen, som om inget hade hänt. Den Bobbylösa säsongen visade sig ha varit en dröm.

Man vill ju inte skrämma redan skärrade socialdemokrater. Men med gudar är allt möjligt.”

Johan Hakelius

Sveriges Radio släpper ut medieorm

2010-11-16T19:35:00.001+01:00

Sveriges Radios vd, Mats Svegfors, släppte idag tillsammans med vice vd, Cilla Benkö, vad de vill kalla en bloggbok. Men det handlar nog mera om en interaktiv cyberbook, eftersom så mycket material redan finns på sidan, plus att man bjuder in till inlägg och kommentarer.

Genom lanseringen av begreppet Journalistik 3.0 syftar de båda på vad som kan tänkas bli en framtida journalistik. Version 1.0 skulle därmed vara dagens och 2.0 en version där alla har möjlighet att delta som skribenter eller mediespelare. Det ska väl uppfattas som den version vi redan nu lever med.

I starten består Journalistik 3.0 mest av en ganska omfattande genomgång av mediesituationen idag, både i Sverige och på andra håll. Där finns också en hel del tankar kring framtiden.

Grundfrågan är var demokratin äger rum i framtiden. Det vill säga när publiken har förändrat sitt beteende som konsumenter och medierna därmed inte längre ser ut som de gör idag.

En annan av Svegfors och Benkös grundstenar är att de envetet tror på den professionella journalistiken. Men det är väl i allra högsta grad möjligt att ifrågasätta. Inte minst efter kungaboken och sossedrevet efter Mona Sahlins avhopp.

Sossedrevets lika grunda som händelsefixerade nyhetsrapportering i motsats till analys, europeiska paralleller och reportage utifrån landet. Dessutom är det ungefär samma soffpotatisar som sagt ungefär samma saker, bara åtskilt av olika program och medier.

Men syftet med de båda chefernas cyberbook är gott. Avsikten är nämligen att skapa ett forum för seriös mediedebatt öppen för alla. Och då talar vi inte enbart om radio.

Länk till Journalistik 3.0 finns i vänsterspalten.

Expressen köpte Camilla Henemark för 200 000

2010-11-12T23:28:00.001+01:00

Expressen betalade 200 000 kronor för en intervju med den före detta artisten Camilla Henemark, som publicerades idag. Det uppgav branschtidningen Resumé i morse på nätet. Expressens chefredaktör, Thomas Mattsson, varken bekräftar eller dementerar. Det brukar oftast betyda att uppgiften är korrekt.

Resumé skriver också att brittiska tidningar, däribland The Guardian, tillsammans med tyska tidningar ska ha visat intresse för materialet. Men Henemark ska vara bunden av ett avtal med Expressen som förbjuder henne att tala med andra medier under den närmaste veckan. Avtalet har också gett henne en veckolång utlandsresa, vilket naturligtvis är Expressens sätt att hålla henne borta från andra medier.

Att betala för intervjuer är i och för sig inte något helt främmande i Sverige, men belopp i den här storleken är synnerligen ovanliga. På senare år är det nog bara Christer Pettersson som kunnat förhandla sig till belopp i den här storleksordningen. Och då var det TV3 som stod för notan. Å andra sidan är det helt säkert första gången någon kunnat få ett så stort belopp för en historia som handlar om påstådd otrohet, eller som rör sig i sådana gränstrakter. Aftonbladets chefredaktör, Jan Helin, säger idag att om det är korrekt att Expressen betalat Henemark så har tidningen flyttat “en gräns”.

Det är självklart så att pengar korrumperar hennes berättelse, i synnerhet som storyn med all sannolikhet inte går att verifiera. Det finns bara hennes ord i en intervju, som dessutom är sällsynt illa genomförd. Så illa att frågorna troligen är godkända i förväg. Och tidningens tv-version är så sönderklippt att den i allt väsentligt saknar värde.

I hela den här härvan har nu Expressen flyttat sin position från att ha varit referent av en skandalbok, som tidningen kunnat gömma sina artiklar bakom bakom, till att nu förvandlat sig till aktör. Sedan spelar det ingen roll hur det förhåller sig med trovärdigheten i Camilla Henemarks berättelse. Det största problemet är kanske vad en människa är beredd att berätta i en intervju, vars sanningshalt inte går att kontrollera, om man samtidigt erbjuds en mycket stor summa pengar.

The Paris Review öppnar sin skattkammare

2010-11-09T16:57:00.001+01:00

Den anrika litterära tidskriften The Paris Review har nu öppnat sin litterära skattkammare fylld av intervjuer med mer eller mindre världsberömda författare. Den engelskspråkiga tidskriften, som en gång grundades i Paris, men som sedan många år tillbaka har sin bas i New York har lagt ut hela sitt arkiv med intervjuer på nätet.

Den första gjordes redan 1953 med E M Forster och en av de senaste är gjord med Michel Houllebecq, som härom dagen fick det prestigefyllda franska Goncourt-priset.

Bland intervjuerna, som egentligen formas till en sorts självporträtt, återfinns de flesta av världens främsta. I skattkammaren hittas till exempel Ernest Hemingway, Arthur Miller, Margaret Atwood, Paul Auster, Jorge Luis Borges, Anthony Burgess, Simone de Beauvoir, Joyce Carol Oates, Norman Mailer, Orhan Pamuk, Mario Vargas Llosa, Umberto Eco, T S Eliot, Francois Sagan, Susan Sontag.

En särskild plats i mitt hjärta har Octavio Paz, som fick litteraturpriset 1991 och som jag hade turen och förmånen att få göra den första intervjun med, i New York för SVT/Aktuellt, samma dag som priset tillkännagavs. Han sa så här i intervjun för The Paris Review:

“If a society without social justice is not a good society, a society without poetry is a society without dreams, without words . . . and without that bridge between one person and another that poetry is. If society abolishes poetry it commits spiritual suicide.”

Den intervjun kan gott jämföras med vad Claude Simon sa året därpå om filosofi och poesi:

“In general, I distrust philosophy. Plato recommended chasing poets from the city; the ‘great’ Heidegger was a Nazi; Lukacs was a communist; and J. P. Sartre wrote: ‘Any anti-communist is a dog.”

Så det är bara att träda in i skattkammaren och välja sina egna favoriter. The Paris Review har getts ut sedan 1953, så det har blivit några intervjuer sedan dess. Länken finns i min länklista i vänsterspalten.

Svea hovrätt prövar inte skadeståndsmålet

2010-11-08T13:48:00.001+01:00

Svea hovrätt prövar inte skadeståndsmålet i fallet Catrine da Costa där de båda läkare som anklagats för att ha styckat den döda kvinnans kropp begärt ett skadestånd från staten på omkring 40 miljoner.

Attunda tingsrätt avslog de båda läkarnas krav i mitten av februari i år. I domen skrev tingsrätten att det inte är fel och försummelser från myndigheterna, på alla de angivna punkter, som orsakat läkarna deras skador och lidande. Man fick dock rätt i tingsrätten på 26 punkter, vilket då ansågs som ett steg i riktning mot upprättelse. Svea hovrätt avfärdar nu ansökan om prövningstillstånd i ett beslut som är bara två sidor långt.

Läkarnas indirekta syfte med processen var, förutom ekonomisk kompensation, att bli rentvådda från alla misstankar. Men tingsrätten tog inte ställning till deras skuld utan bara till statens skadeståndsansvar.

I sitt beslut skriver Svea hovrätt att tingsrättens beslut ska stå fast eftersom det inte finns anledning att betvivla dess riktighet, vidare att en ny prövning inte är av vikt för ledning av rättstillämpningen och att det inte heller finns andra synnerliga skäl att pröva överklagandet.

– En stor besvikelse och samtidigt förvånande. Många som är insatta i det här specialområdet tycker att tingsrättens beslut var fel. Vi ska träffa våra klienter i veckan och kommer antagligen att gå vidare till Högsta domstolen, säger en av läkarnas båda advokater, Carl-Johan Vahlén, i en första kommentar.

Läkarna har också lämnat in en resningsansökan till Regeringsrätten, genom advokat Anders Frigell, för att få tillbaka sina legitimationer, som de fråntogs slutgiltigt 1991, efter en lång rättslig process i flera instanser. De ansågs då bundna till styckningen av Catrine da Costas döda kropp, på grund av skrivningar i Stockholms tingsrätts dom 1988.

De skrivningarna återfanns dock enbart i domskälen och inte i domen, där de båda friades från åtalet om mord. Domskäl får inte ha någon rättsverkan, men det var precis vad som hände, i och med att läkarna förlorade sina legitimationer tre år senare.

Enligt nyhetsbyrån TT ska Regeringsrättens beslut i resningsfrågan komma inom kort.

Nyttiga idioter kokar vattvälling

2010-11-05T11:07:00.001+01:00

När kvällstidningarna, inklusive en hel bunt annars seriösa radio- och tv-kanaler, jagar i flock som hungriga tigrar saknas all form av eftertanke, sans och måtta. Det mesta av det som nu publiceras hade aldrig kunnat nå medierna utan en skandalbok som skydd och sköld. Det anonyma skvallret om kungen har varit i svang under ganska många år, men har inte publicerats just därför att skvallerbyttorna uppträtt utan namns nämnande.

Men med boken framför näsan reduceras medierna till referenter och slipper därmed stå där med något mera avgörande ansvar. Symbiosen mellan medierna och förlaget skapar här en allians som betjänar båda parters gemensamma intresse av ökad försäljning

Medierna blir därför en sorts nyttiga idioter som kokar vattvälling på de utdrag ur boken som författarna behagat droppa i förväg. Nyttiga bara för förlaget Lind & Co, som nu beställt en ny upplaga, medierna själva och de som gärna vill chikanera kungen, alldeles oavsett sanningshalt i materialet. Att sedan kungen gjorde bort sig genom att framträda inför drevet är en helt annan sak, även om Nina Eldh & Co säkert var på väg att slita av sig hela peruken i frustration över att han valde att framträda.

Förre pressombudsmannen, Per Arne Jigenius, skriver idag mycket klokt på DN Debatt om mediernas förslappning i sammanhanget och dess konsekvenser. Här är hela hans artikel:

“Skall inte kungen och hovet granskas? Den retoriska frågan framförs som ett mantra av journalisten och författaren Thomas Sjöberg. Men kan ett uppkok av gamla rykten och en rad anonyma personers skvaller anses vara en seriös och trovärdig granskning? Ordet granskning devalveras och används som ett verbalt skyddsomslag för en skandalbok.

Svenska medier kan förvisso kritiseras för en slentrianmässig och veckotidningspräglad bevakning av hovet och de många uppgifter medlemmarna av den kungliga familjen utför. Men mediernas underlåtenhetssynder rörande hovjournalistiken utgör ingen ursäkt för utgivningen av en skandalbok.

Denna bok lär utges i en första upplaga på 20.000 exemplar. Det är en blygsam upplaga. Tv, radio och press återger det huvudsakliga innehållet i boken. Även om upplagan är liten har boken fått en enorm publicitet i medierna.

Problemet är att medierna uppfattar en publicering i bokform som en tung och förtroendeingivande form av offentliggörande. Detta leder för många redaktörer till slutsatsen att man bör publicera inte bara att en bok om kungen med graverande uppgifter utgivits, utan att det också är fritt fram att återge skandaliserande eller famösa uppgifter om otrohet och nattklubbsbesök.

I många fall har till exempel kvällstidningarna i Stockholm känt till de rykten och det skvaller som nu utges i bokform. Men man har, av hänsyn till pressetikens krav om att uppgifter skall vara sanna och relevanta och inte bryta mot privatlivets helgd, avstått från publicering. Men så kommer de kontroversiella uppgifterna i bokform och de förtjusta redaktörerna kan hänge sig åt rollen som referenter, som bara återger vad som redan har publicerats i en bok. Det anses nämligen vara av ett oavvisligt allmänintresse att återge hur en högst offentlig person får sanna eller osanna uppgifter om sitt privatliv offentliggjorda i en bok.

Jag kritiserar inte bokförlaget Lind för en skicklig lansering av en obskyr produkt; däremot kritiserar jag de tidningsredaktörer som så villigt och i egenintressets namn återgivit inte bara händelsen i stort, utan många detaljer som redaktionerna tidigare kände till och ansåg det vara otänkbart att på eget initiativ publicera.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin skrev häromdagen: ”Det är relevant att ge allmänheten kännedom – inte bara om att Sveriges statschef anklagas i en ny bok, utan även för vad. Därför publicerar Aftonbladet i dag ett antal påståenden ur boken.” Enligt pressetisk praxis skall den publicerade uppgiften vara sann och relevant. Men Helin glider på begreppet och säger att det är relevant att ge allmänheten kännedom om – måhända lögnaktiga – anklagelser mot kungen. Med den begreppsförvirringen kan det ju anses vara relevant att återge irrelevanta uppgifter bara tidningen citerar en angiven källa och den förtalade personen har en så uppsatt position att man kan hänvisa till ett oavvisligt allmänintresse.

Numera är det inte särskilt kostsamt att låta trycka en debattbok eller pamflett. Fortsätter denna utveckling får vi väl snart se cyniska redaktionsledare som finansierar utgivningen av en kontroversiell skrift så att de får något att hänvisa till, det vill säga ett alibi för att publicera uppgifter som de inte vill ta det direkta ansvaret för att offentliggöra. Här öppnas nya affärsmöjligheter för skrupelfria bokförläggare och försiktiga chefredaktörer.

Kungen har som varje annan svensk möjlighet att stämma bokens författare i ett tryckfrihetsmål. Men det leder till en offentlig rättegång med åtföljande publicitet.

Man kan bara konstatera att den rättsliga möjlighet som står vanliga medborgare till buds i praktiken inte är tillgänglig för en statschef. Det är väl denna vetskap som gör att förlaget så morskt talar om att låta saken prövas i rätten.

Däremot kan kungen PO-anmäla tidningar. Som bekant är förfarandet hos PO och Pressens Opinionsnämnd inte offentligt förrän nämnden offentliggör sitt beslut. Under min tid som Allmänhetens pressombudsman fälldes en tidskrift för att ha publicerat flera sidor med kronprinsessan Victoria [1] i olika baddräkter.

Kronprinsessan hade tillfrågats om att ställa upp för en sådan fotografering och nekat. Då hade tidningen helt enkelt gjort ett fotomontage: en fotomodell med en figur som liknade kronprinsessans provade baddräkterna och bilderna försågs med kronprinsessan Victorias huvud! Tidningen fälldes. Och låt mig, för att undvika frågan om huruvida fällningen var ett uttryck för kungligt fjäskande, säga att varje ung kvinna i motsvarande situation skulle ha behandlats på samma sätt. Ingen studentska skall behöva finna sig att manipulerade bilder offentliggörs.

I kronprinsessans fall var det fråga om att anmäla en enskild tidning som begått en flagrant överträdelse, inte bara mot en utpekad person utan också mot den övriga pressen. Systematiskt manipulerade bilder försvagar ju allmänhetens tilltro till tidningarna.

Men i detta fall finns det risk för att en stor del av den svenska pressen refererar bokens innehåll och kungen kan ju rimligen inte PO-anmäla en stor del av den svenska dagspressen.

Kvar står att landets mest offentliga person i praktiken kan vara försvarslös mot mediala övergrepp i det påstådda allmänintressets tjänst.

Detta kan faktiskt slå tillbaka mot medierna själva. Det är möjligt att allmänheten – och därmed politikerna – inte accepterar mediernas allt slappare tolkning av begreppen relevans och allmänintresse.

Pär-Arne Jigenius”

Länk till artikeln: http://www.dn.se/debatt/medborgarnas-rattigheter-inte-tillgangliga-for-kungen-1.1203059

Kungabokens trovärdighet lika med noll

2010-11-03T22:21:00.001+01:00

“En rutinerad porträttskribent, en socialarbetare som sadlade om strax före 50-årsdagen och en elev från Journalisthögskolan. Det är en bokig trio som ligger bakom den nya skandalboken om kungen. En bok där långt ifrån alla påståenden är så bekräftade som författarna gör gällande.”

Så inleder Aftonbladets Oisín Cantwell sin analys av boken i dagens tidning, som totalt omfattar hela 14 sidor. Hans artikel är egentligen den enda i de båda kvällstidningarna som förhåller sig kritisk till materialet. Trots att det bara är ett fåtal som verkligen läst boken är det krigsrubriker snart sagt överallt. Men författarna och förlaget har ändå droppat så många detaljer och kapitel att går att göra en tämligen rimlig bedömning av trovärdigheten.

Det är bara ett fåtal källor som framträder med namn och främst bland dem befinner sig en gammal serbisk boxare, torped och tidigare ägare av ett antal svartklubbar i Stockholm. Han påstår att kungen och hans kompisgäng sprang på boxarens klubbar och att det fanns damer av olika schatteringar kring dem.

Men vem skulle i något annat sammanhang lita på vad en sådan person påstår, så varför tillmäts han någon trovärdighet alls i det här sammanhanget. I synnerhet som det bara rör sig om mannens egna påståenden.

Ett annan exempel gäller artisten, Camilla Henemark, som ska pekas ut för att ha haft ett förhållande med kungen. Men hon har inte intervjuats av författarna om detta. Det är istället vad huvudförfattaren, Thomas Sjöberg, har hört henne berätta vid ett antal skilda tillfällen för honom. Sådant uppsnappat krogsnack och skvaller är naturligtvis inte värt ett smack för en seriös journalist om det inte kan kontrolleras och verifieras på något sätt.

Intressant skvaller kan många gånger förvandlas till riktigt bra journalistik, men kungsregeln är alltid kontroll och verifikation. Men det saknas här och Henemark själv vill nu inte säga någonting alls.

I ett annat kapitel drar man den gamla nattklubbshistorien från OS i Atlanta 1996, som valsat runt ett antal gånger genom åren. Medförfattaren, Deanne Raucher, har intervjuat två påstådda managers på klubben som påstår att kungen var där. Ett par andra anonyma intervjuer på klubben ska också bevisa att kungen var där och spenderade 10 000 dollar. Men är det någon människa som med säkerhet vågar påstå att det mer än tio år efter de olympiska spelen är samma personal kvar på en strippklubb i Atlanta och som efter så många år fortfarande känner sig tvingade att vara anonyma.

Det är ungefär samma visa med ett påstått besök på en klubb i Bratislava 2008. Raucher är där och matas med nya anonyma uppgifter från ett par snaggade biffar i entrén. Men några dagar senare hävdar klubbens manager att biffarna inte arbetade på klubben då kungen påstås ha varit där. Om det nu är så oklart hur det var med besöket i Bratislava, varför publicerar man över huvud taget uppgiften? Det blir komplett obegripligt.

Så har vi fallet Helen Wellton, som Expressen idag ger ett helt uppslag i rampljuset. Wellton stod på 80-talet bakom företaget Lap Power. Hon påstår att hon blivit erbjuden att tillsammans med ett antal andra kvinnor vara med vid kaffet i samband med en middag för kungen och hans grabbgäng och därtill eftersläckning någon annanstans. Men hon tackade nej, eftersom hon inte fick vara med om hela middagen. Så vad vet hon om vad som försiggick vid de påstådda grabbmiddagarna. Jo, det bekräftas i boken av en bekant till Wellton som författarna citerar i andra hand och som är exfru till någon av herrarna, oklart vem. I den riktiga journalistvärlden är andrahandsuppgifter utan större värde.

På det där och liknande sätt rullar det på med, nästan genomgående, lika ansiktslösa källor som namnlösa dito. Författartrion, som har hållit på med boken i två och ett halvt år, måste ha inbillat sig att läsarna är något svagbegåvade som accepterar snart sagt vad som helst.

En annan tanke kan ha varit att trion, inklusive förläggaren kristoffer Lind, helt enkelt struntat i trovärdigheten och bara tänkt på försäljningen. Och en eventuell förtalsrättegång kan ju tänkas öka på försäljningen ytterligare.

Men bevekelsegrunder spelar mindre roll, eftersom alla utdrag ur boken på alla möjliga håll och kanter ändå visar helt uppenbart att “Den motvillige monarken” är en riktig skitbok. Att de tre författarna har bränt sig själva är uppenbart och förlaget Lind & Co tycks ha sålt sin heder för en alltför billig penning.

Det finns nu ingen som helst anledning för kungen att hissa pestflagg. Därför att det har skrivartrion redan klarat av alldeles på egen hand innan boken ens har kommit ut.

Några länkar:

http://www.dn.se/dnbok/kungen-ska-kommentera-skandalbok-1.1201758

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/medier-pa-pass-efter-bokrykten_5618431.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kungen-kommenterar-omdiskuterad-bok_5614427.svd

UD kände till mutorna till Irak

2010-11-03T16:35:00.001+01:00

Redan år 2 000 kände Utrikesdepartementet mycket väl till att det förekom mutor och kickbacks i det skandalösa matprogrammet mellan FN och Irak. Men det dröjde fyra år innan en irakisk tidning blev först med att publicera något kring skandalen, som därefter svällde till närmast oanade proportioner.

Dokumentet här grävdes fram av Ekot i juli 2006 och det var ambassaden i Amman som larmade den 3 december 2000. När nu ett antal Scania-chefer kan komma att åtalas (se nästa post nedan) kan det vara intressant att se att svenska myndigheter och ledande politiska tjänstemän mycket väl kände till mutorna hela fyra år innan de avslöjades offentligt.

Det dröjde 18 dagar innan UD valde att informera ambassaderna i London, Paris och Washington, samt FN-delegationen i New York. I ett krypterat fax den 21 december hette det bland annat att “ett öppet svenskt engagemang i frågan negativt skulle påverka andra svenska affärsmöjligheter”.

Några dagar efter Ekots avslöjande i juli 2006 skrev jag en artikel i Aftonbladet och pekade ut en rad politiska tjänstemän som måste ha blivit informerade om ambassadbrevet från Amman. När nu Scania och tidigare också Volvo ställs vid skampålen finns det alla skäl i världen att än en gång peka ut de personer som teg under flera år, trots en pågående mutskandal i miljardklassen och i dollar räknat. Kofigate är långt ifrån över än.

Min artikel i Aftonbladet den 30 juli 2006:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article397432.ab

Scanias mutor till Saddam leder till åtal

2010-11-02T21:44:00.001+01:00

Statsåklagare Nils-Erik Schultz förbereder nu ett åtal mot lastbilstillverkaren Scania och dess vd Leif Östling för misstänkta mutbrott i Irak, ett brott mot FN:s dåvarande sanktioner, rapporterar SVTs Rapport idag.

Det handlar om FNs skandalösa hjälpprogram till Irak, som gick under namnet oil-for-food och som förhandlades fram av Kofi Annan, som då var biträdande generalsekreterare. Programmet omfattade bortåt 100 miljarder dollar och åtminstone 10 miljarder gick i regimens fickor.

Sverige visste mycket väl, redan på ett tidigt stadium vad som då hade pågått under flera år, men på UD var det ingen som brydde sig. Här följer ett par utdrag ur Rapports inslag:

“Vi är inne i en slutfas nu, säger Schultz till SVTs Rapport. Misstankarna kan också, enligt åklagaren, leda till att man får betala höga böter i USA. Under tidigt 2000-tal avslöjades att en stor mängd företag betalat mutor till Saddam Husseins regim i Irak. Sammanlagt betalades runt 11 miljarder kronor i mutor för att få kontrakt i landet under det så kallade olja för mat-programmet, men samtidigt fanns FN-sanktioner mot Irak.

Därför är sedan tidigare två höga Volvochefer åtalade för grova sanktionsbrott. Detta eftersom Volvo misstänks ha betalat stora summor i mutor, eller så kallade "kick-backs" i Irak. Nu förbereds också ett åtal mot Scania för grovt sanktionsbrott, ett brott som kan ge fyra års fängelse

-Vi är inne i en slutfas, jag kan förhoppningsvis väcka åtal eller ta beslut i åtalsfrågan i slutet av året eller början av nästa år, säger Nils-Eric Schultz, statsåklagare, till Rapport.

-Jag har svårt att se annat än att det blir samma åtal som redan ligger mot Volvo, alltså grovt sanktionsbrott. Enligt Nils-Eric Schultz är en handfull personer i Scanias ledning förhörda och delgivna misstanke om brott. Men i första hand är det, enligt honom, Scanias vd Leif Östling som hotas av åtal, eftersom han var ansvarig under den aktuella tiden. Leif Östling är inte förhörd och delgiven misstanke än, men det är enligt åklagaren på grund av tidsbrist.

-Jag tycker vi har en lika bra bevisning som finns i Volvoärendet, säger Nils-Eric Schultz.

/…/

Scania menade tidigare att man inte gjorde affärer med Irak då regimen ville ha mutor. Men enligt dokument funna i en razzia i Göteborg förra våren, fortsatte man sälja fordon via företag i Ryssland och Tunisien, och ska enligt misstankarna ha betalat runt 5 miljoner dollar i mutor. Utöver ett åtal kan Scania också få dryga böter i USA. Statsåklagare Nils-Eric Schultz har informerat amerikanska myndigheter om misstankarna. Tidigare fick Volvo ungefär 120 miljoner kronor i böter i USA för sina affärer med Irak och nu kan Scania få möta samma öde.

-Hade amerikanarna känt till hur Scania agerat vid den tidpunkten kan jag tänka mig att det hade blivit samma belopp. Nu får vi se hur de reagerar, säger Nils-Eric Schultz. Scania ville i dag inte kommentera misstankarna för Rapport. Man hävdar dock att svenska myndigheter kände till affärerna, och att UD godkänt att man gjorde som man gjorde.

Statsåklagare Nils-Eric Schultz är kritisk till att myndigheterna inte gjorde mer för att få eventuella mutor att upphöra.

-På svenska FN-delegationen och UD hade man nog ganska bra kännedom, Exportrådet hade viss kunskap om det. De svarade oss att de inte är polisorganisationer så de ansåg sig inte ha någon anledning att ställa alltför besvärande frågor till företagen. Och jag har verkligen ifrågasatt att man inte gjorde det, säger han.

Men det finns ingen misstanke om att svenska myndigheter begått fel - för medhjälp till sanktionsbrott är inte straffbart.”

Redan i december 2000 larmade svenska ambassaden i Amman om miljardmutorna till Irak i samband med det beramade matprogrammet. De som då fick direkt kunskap om vad som pågick var Anna Lindh, Jan Eliasson, Hans Dahlgren, Pierre Schorri och Sven-Olof Pettersson. Men som Nils-Erik Schultz påpekar teg alla. De tycks ha ansett att Sverige var för fint att vara indraget i något så smutsigt som mutor till Saddam Hussein.

Avtalet om matprogrammet mellan FN och Irak undertecknades för övrigt av den nu dödsdömde Tariq Aziz, tillsammans med Kofi Annan och dåvarande rättschefen i FN, Hans Corell. När skandalen kröp allt närmare Kofi Annan personligen fick den det gemenliga namnet Kofigate och förpestade en stor del av hans tid i FN och har dessutom präglat hans eftermäle som generalsekreterare.

För den som vill friska upp minnet finns några av mina tidigare artiklar här:

http://stadsholmen.blogspot.com/search/label/Kofigate

Stuxnet datasystemens superbomb

2010-10-30T15:37:00.001+02:00

Låg Israel eller USA bakom? Kina eller Pakistan? Har det slagit ut satelliter och hejdat kärnvapenprogram? Stuxnet framställs som IT-ålderns supervapen, ett epokskifte jämförbart med 11 september eller atombomben.

Enligt expertisen släpptes Stuxnet ut i världens datasystem redan under förra året. Det hade många månader på sig att i lugn och ro sprida sig, via internet och via usb-minnesstickor och även till slutna system.

Först i september i år började det talas offentligt om en ny så kallad datamask, så avancerad att ingen går säker och uppenbarligen så dyr att forska fram att en stat måste ligga bakom.

"Det kan visa sig vara ett lika stort epokskifte för säkerheten inom storskaliga system som 11-september-dåden var för flyget", skriver Reuters i en analys.

- Jag skulle snarare jämföra det med den första detonationen av en atombomb, säger Alastair Newton, tidigare cyberkrigsexpert vid brittiska utrikesdepartementet, till nyhetsbyrån.

Indiens satellit Insat-4B kan ha blivit Stuxnets första högprofilerade offer. Satelliten slogs den 7 juli ut av ett oförklarat mjukvarufel. Även i övrigt är Indien hårt drabbat av masken, vilket väcker misstankar mot Pakistan, samt mot Indiens värsta rival, Kina, bland Asiens framväxande IT-stormakter.

- I mina ögon är det troligast att Kina ligger bakom Stuxnet, säger den amerikanske cyberkrigsexperten Jeffrey Carr till The Times of India.

Större global uppmärksamhet fick Stuxnet när Iran för drygt en månad sedan erkände att masken tagit sig in i Bushehr, landets stora kärnkraftsanläggning.

- USA och andra fiender till islam försöker föra ett cyberkrig, förklarade kommunikations- och IT-minister Reza Taqipour för medier i Teheran.

Med "andra fiender" avses i första hand Israel, som länge ryktats ha förberett flyganfall för att slå ut Irans eventuella försök att bygga kärnvapen. Enligt en utbredd teori skulle Israel i och med Stuxnet ha skaffat sig en "cybermissil" som skulle kunna bli effektivare än den kraftigaste flygbombning.

- Det är teoretiskt möjligt att USA:s regering ligger bakom. Men det är långsökt. Troligare är ärligt talat Israel, säger Richard Falkenrath, högt uppsatt antiterrortjänsteman under president George W Bush i USA, i en tv-intervju med Bloomberg.

Hela sanningen lär vi aldrig få veta. Om offer som Indien och Iran åsamkats stora skador vill de inte erkänna det, och de spionorganisationer som kan ha skickat ut Stuxnet brukar kunna avstå från offentligt skryt.

Men precis som med atombomben går superviruset inte att "av-uppfinna" när det väl har konstruerats. Världen kan bara försöka förbereda sig på Stuxnets ättlingar.

"Stuxnetkulan är avlossad, och har träffat sina mål. Stuxnet som sådant åsamkar inte mer skada. Men det lever vidare, det blir en zombie i våra mardrömmar", citerar Reuters Ralph Langner, en tysk expert som var bland de första att identifiera Stuxnet.

Fotnot: Min första artikel om Stuxnet la jag ut den 30 september.

Kristdemokraterna kräver resningskommission

2010-10-28T21:43:00.003+02:00

Det är kristdemokraten Otto von Arnold som nu motionerar om att få till stånd en utredning om att införa en särskild resningskommission vid sidan av de vanliga rättsvårdande myndigheterna. Kravet kommer efter en serie uppmärksammade fall där personer som dömts till långa fängelsestraff senare frikänts, ofta efter att fallen uppmärksammats i medier. Så vitt känt är det första gången frågan kommer upp i riksdagen. Otto von Arnold skriver i sin motion:

“I Sverige har Högsta Domstolen, HD, makt att både avslå och bevilja resningsansökningar från människor som anser sig oskyldigt dömda. Nålsögat är litet. och i princip beviljas bara resningstillstånd i de fall någon helt ny omständighet tillkommit, exempelvis nyfunnen bevisning.

Sedan den första juli 2004 är det bara JO och JK som automatiskt får sina fall prövade i Högsta domstolen, HD. Riksåklagaren måste begära prövningstillstånd och får ja i tre av fyra fall. Högsta domstolen prövar även mål som överklagas från någon av de sex hovrätterna i landet. Huvudregeln är att HD ger prövningstillstånd endast om fallet har prejudicerande verkan, det vill säga kan ge ledning i hur liknande fall ska bedömas i framtiden. År 2009 fick Högsta domstolen 4 738 ansökningar om prövning. Endast 118 stycken beviljades. I praktiken blir hovrätten högsta instans i de allra flest mål.

Flera rättsfall de senaste åren har påvisat behovet av en kompletterande instans till HD. De senaste årens mer uppmärksammade rättsfall, där en dömd trots allt har fått resning, har inte berott på en välvillig inställning från samhället utan genom hårt arbete från både journalister och advokater för att genom opinionsbildning skapa tryck för en förnyad prövning.

En resningskommisson fristående från andra rättsvårdande myndigheter som åklagare och polis, skulle kunna granska de fall där förnyad prövning begärs.

Resningskommissionen skulle inte bara bygga upp rättssäkerheten genom att ge de som anser sig dömda på felaktiga grunder en möjlighet till rättelse utan också på sikt förbättra metoderna att bedriva en förundersökning. Att människor frias efter många år i fängelse betyder också att någon skyldig går fri. De senaste årens friande domar betyder att minst tre gärningsmän, alla med grova brott på sitt samvete ännu inte har fångats upp. Rättsväsendets arbetsmetoder måste ständigt prövas för att vara så rättssäkert och effektivt som möjligt. Här har en resningskommission också en viktig uppgift.

Flera länder i Europa har i dag en resningskommission i någon form, bland andra Storbritannien och Norge. Befogenheterna kan skilja mellan de olika kommissionerna. I Storbritannien kan kommissionen besluta om förnyade polisutredningar och kan göra egna undersökningar.

Möjligheten och utformningen av en resningskommission som passar Sveriges behov och myndighetsuppbyggnad bör med ovanstående som grund utredas.”

Fotnot: Den 26 november anordnar stiftelsen Rättsstatens Vänner ett seminarium i Stockholm om frågor kring ett eventuellt resningsinstitut. Bland talarna märks Peter Nobel, Maria Abrahamsson, Sven Erik Alhem, Peter Althin och Johan Munck. Ytterligare information om seminariet finns på www.rattsstatensvanner.se

Pestflaggan är fel metod mot SD

2010-10-27T18:53:00.002+02:00

Dagens Nyheters Maciej Zaremba skriver i dagens tidning en alldeles utmärkt artikel om Sverigedemokraterna. Jag håller helt och hållet med om att det är fullständigt meningslöst och dessutom kontraproduktivt att vifta med pestflaggor. Huffar nu Zarembas artikel i sin helhet.
”Reaktionerna på Sverigedemokraternas inträde i riksdagen oroar mig mera än inträdet i sig”, skriver Maciej Zaremba och undrar om oviljan att diskutera med Jimmie Åkesson beror på högmod eller oförmåga.
Annonser brukar vilja oss någonting. Kom och köp! Pröva i en vecka utan kostnad! Jag stirrar på den blodröda halvsidan i DN. Det är Stockholms stift som anropar. ”Nej till rasism”, står det. ”Vi tror på en Gud som älskar alla människor.” Och så ett hjärta.
Vad vill mig den annonsen? Skall jag jubla? Sätta upp den på kylskåpet? Föra det glada budskapet vidare? Jag kunde ringa Reuter: Hallo, jag har en nyhet. Svenska kyrkan säger nej till rasism. Ja, ni hörde rätt. Kyrkan säger nej och är beredd att betala priset. 755.508 kronor, inklusive moms. Så mycket kostar kampanjen.
Varför blir jag så provocerad av en annons som säkert var menad att göra mig inkluderad och glad? Kanhända för att jag såg den ur Sverigedemokraternas [1] synvinkel.
I juni uppvaktades Stockholmsbiskopen av Läkare i världen och Asylkommittén. Kunde stiftet undvara litet pengar till mat och mediciner åt barn vars familjer varken fått stanna i Sverige eller kan återvända till Irak och Afghanistan? Och så några kronor till SL-biljetter, så att de kan ta sig till läkare eller advokat? Beklagar, svarade biskopen, för sådana ändamål har stiftet ingen budget.
Vore jag Jimmie Åkesson skulle jag tycka att det var fint prioriterat av biskopen. Inte skall kyrkoskatten gå till asylsökande. Då får de kanske råd med advokat och, Gud förbjude, får uppehållstillstånd. Av kyrkans ”Nej till rasism” tar däremot SD ingen skada. Den som vet med sig att muslimer är sämre människor lär inte frälsas av en annons. Och många av de andra, som röstat på partiet, uppfattar sig knappast som anhängare av rasläror. Så de tar inte åt sig.
Missförstå mig inte. Det är inte biskopen jag vill åt, det är fenomenet. Annonskampanjen är bara ett symtom.
Man kan tycka att när ett parti som utmanar grundlagen äntrar riksdagen borde alla de andra söka sig till demokratins urspråk, det som talar till hjärtat. En lågmäld men orubblig diskurs om människans värdighet och om fair play.
Så blev det inte. Den politiska klassens spontana reaktion på SD blev att appellera till flockinstinkten. Partiledarna tävlade om vem som var mest upprörd eller rent av uppvisade allergiska reaktioner i Åkessons närhet. Det var alltså inte vår känsla för värdighet man vädjade till, utan vår fallenhet att mobba ut avvikaren. Under de första dagarna efter valet såg det faktiskt ut som om SD skulle oskadliggöras med ungefär samma metoder som detta parti tänker sig för att rensa Sverige från muslimer: diskriminering, social utfrysning och demonisering.
(Förvisso behöver inte all utfrysning vara av ondo. Året 1982 förbjöd militärregeringen det polska författarförbundet, fängslade en rad författare och skapade ett ”gult” författarsällskap som stödde militärkuppen. Av landets framstående litteratörer var det bara en som anslöt sig till denna nya förening. När detta blev känt fick denne skriftställare problem med att få upp ytterdörren. På morgnarna låg det travar av hans egna böcker i trappan, returnerade av harmsen läsekrets. Och folk upphörde att hälsa på honom.
Det var en social utfrysning som jag kan försvara. Ostracismen var just då de maktlösas enda vapen. Men när utfrysning tillgrips av en majoritet mot några få, är det mobbning och ovärdigt.)
Jag behöver inte förklara vad jag känner för Åkessons parti. Enligt hans åsikt har sådana som jag knappast hemortsrätt i Sverige. Men jag kan inte hjälpa att reaktionerna på SD:s inträde i riksdagen oroar mig mera än inträdet i sig. Det är som om merparten av politiker och skribenter verkligen trodde att om de samfällt pestflaggar för någonting, kommer alla att följa efter. Att det räcker att ropa ”rasister”; eller kanske ”fascister”, lägga in en annons med ett hjärta och kalla till demonstration. Ut med politik, in med Anticimex. För vi har väl samma sunda värderingar.
Har vi? Just den frågan har både alliansen och de rödgröna sett till att avföra från valrörelsen. Själv pläderade jag våren 2009 för att partierna i stället för att slänga ”rasist” efter folk eller tiga ihjäl dem, skulle försöka lyssna till vad de har på hjärtat och gendriva deras enkla teser. Det gjorde de inte. Det verkar rent av som om de kommit överens om att låta bli. Var det av högmod? Eller tvärtom – av oförmåga?
Kanske var det av både och. Säkert högmod. Det har ju fungerat hittills. I ett litet och centraliserat konsensussamhälle som Sverige, där också akademiska karriärer påverkas av Kanslihuset, har det varit lätt att undvika besvärliga debatter genom att brännmärka budbäraren. Ofta räckte det med ett epitet. ”Drogliberaler” om folk som velat humanisera narkomanvården. ”Reaktionärer” om dem som väckte frågan om rättssäkerheten i sexualmål.
”Krigshetsare” om anhängare av ett FN-ingripande under kriget på Balkan. ”Islamofober” om folk som granskar islam med samma kritiska blick som de nyss granskat kristendomen. År 2004 protesterade sextio statsvetare mot den politiska styrningen av en integrationsutredning. Inte minst valresultatet vittnar om hur viktig det hade varit att ta den debatten. Som dock kvästes i sin linda med just brännmärkning. Protesten hade ”en rasistisk underton”, påstod Mona Sahlin.
Metoden är effektiv, men den betingar ett pris. När de som tror sig rättänkande slipper motsägelser mister de förmågan att försvara sina goda värderingar. Uppvaknandet kan vara smärtsamt. Rätt som det är blir man mållös i mötet med en Åkesson.
”Det är fel att behandla människor olika!”
”Varför det?”
”För alla äger vi lika värde.”
”Jasså? Och hur vet vi det?”
Där, är jag rädd, tar det stopp för de flesta. Idén om demokrati som folkvälde är nog djupt rotad i Sverige. Men idén att majoriteten inte får göra vad den vill med en minoritet har en kort och osäker hemvist i vårt land. Det är nog inte många som vet att det var ett par högerpartister som 1938 var först med förslaget att införa mänskliga rättigheter i grundlagen.
Vilket dröjde till 1975, på grund av socialdemokratins principiella motstånd. Sådana rättigheter, menade partiet, stred mot folkväldet, som måste få stifta vilka lagar det vill.
De som vill stoppa rasismen gör nog bäst i att studera den historien. Sverigedemokraterna kan den redan.
Maciej Zaremba

Socialdemokraterna stärker makten över Aftonbladet

2010-10-27T14:40:00.003+02:00

Med valet av Anders Lindberg som ny ledarskribent på socialdemokratiska Aftonbladet stärker partiet makten över tidningens ledarsida. Lindberg har de senaste tio åren varit kommunikationsombudsman i partistyrelsen och är dessutom ordförande för socialdemokraterna i Haninge, söder om Stockholm.
Strax efter valet blev Karin Pettersson ny politisk chefredaktör, efter Helle Klein. Pettersson var då kommunikationschef i partistyrelsen sedan 2009. Tidigare var hon med och grundade magasinet Fokus. Innan dess var hon bland annat politiskt sakkunnig hos Bosse Ringholm och Pär Nuder. Hon har också varit talskrivare åt Leif Pagrotsky under hans tid som handelsminister i UD.
Karin Pettersson lyfter alltså över sin, tills helt nyligen, kollega på Sveavägen 68, från partistyrelsens kansli till tidningens ledarsida.
En annan av tidningens fem ordinarie ledarskribenter är Eva Franchell. Hon var pressekreterare åt Anna Lindh 1994-2000, senare hade hon samma befattning åt Berit Andnor. Franchell var nära vän med Anna Lindh och blev vittne till mordet på Lindh 2003.
Katrine Kielos har ett förflutet som skribent i Dagens Arena och SSUs tidning Frihet. Hon har också verkat i den socialdemokratiska studentklubben Laboremus i Uppsala.
Ingvar Persson kom till Aftonbladet från SSU-tidningen Tvärdrag.
Det intressanta nu är att två av ledarredaktionens skribenter kommer direkt från partistyrelsen, plus att Eva Franchell har ett förflutet i det gamla socialdemokratiska regeringskansliet.
LO har sedan lång tid tillbaka ett avgörande inflytande över tillsättningen av politisk chefredaktör. Det gäller även efter att norska Schibsted förra året ökade sitt ägande i tidningen från 49,9 procent till 91 procent. Den resterande delen ägs fortfarande av LO.
Det brukar också påstås att LO har vetorätt när det gäller tillsättning av chef för kulturredaktionen och debattchef. Därmed ska det inte falla någon som helst skugga över Karin Magnusson som debattchef. Hon har gjort ett utmärkt jobb med att förnya och vitalisera tidningens debattsida.
Nu kanske det, i och för sig, inte är så konstigt att partiet stärker makten över Aftonbladets ledarsida. Inte minst med tanke på partiets trängda läge. Men också med tanke på att det finns så få socialdemokratiska tidningar kvar i landet.
Men när andra tidningar väljer att vara oberoende från skilda partier och väljer bort direkta partistämplar, är det ändå värt en notering att banden mellan tidningens ledarsida och partistyrelsen stärks ytterligare.
By the way: Efter att jag lagt ut den här artikeln fick jag från kulisserna höra att på den tid Gunnar Fredriksson var politisk chefredaktör (1966-1980) sa han “partiet ja, men det här är LOs tidning”. Men det var då det.

Share
|

Kultursidan är död

2010-10-11T22:00:00.001+02:00

Många läsare frågar vad det var för förbrytliga artiklar i Moderna Tider, som fick Kulturnytt i Sveriges Radio att kalla mig för ”en korsfarare mot dumhet”, och det var inte avsett som en komplimang. Den första handlade om ett upprop i Dagens Nyheter till försvar för debattören Jesús Alcalá, anklagad för bedrägeri och som hade undertecknats av 24 kulturpersonligheter. Rubriken var ”De tjugofyras gäng”. Flera bland dem som stod bakom uppropet hade ingen aning om vad de skrivit under. Den andra artikeln hade rubriken ”Kultursidan är död” och publicerades i oktober 2001. Eftersom de båda artiklarna inte längre finns tillgängliga på nätet väljer jag nu att publicera den senare på nytt. Jag tycker nämligen att den än idag bär viss giltighet. Även om somt förvandlats till mediehistoria, medan annat blivit rena understatements.

Kultursidan som ett folkets universitet finns inte längre. Istället har vi fått en inställsam och nyhetsfixerad kulturjournalistik.

När Ordfront förlag tidigare i år lanserade Maria-Pia Boëthius ”Mediernas svarta bok” hade författaren själv lanserat den under flera år. Många gånger hade hon i intervjuer och egna artiklar berättat om sitt medieprojekt som enligt henne själv gick ut på en väsentlig och viktig kritik av journalistiken i Sverige. En sorts kritik som hon själv gav mycket uppmärksammade prov på genom inställsamma och okritiska intervjuer i Sveriges Televisions medieprogram under den gångna säsongen, med personer som den australisk födde filmaren John Pilger, den kanadensiska globalisten Naomi Klein och kulturminister Marita Ulvskog.

Det är därför inte särskilt förvånande att när boken väl gavs ut, efter år av egen lansering, kastade sig varje kulturredaktion med självaktning över den. Chefredaktörer, kolumnister, kulturskribenter – alla ville skriva om ”Mediernas svarta bok”. Och de flesta var mycket kritiska, en del rant av raljerande.

Dagens Nyheter ägnade 144 spaltcentimeter åt att sänka den under rubriken ”Ensam i bräcklig farkost”. Svenska Dagbladet lämnade utrymme för drygt en och en halv spaltmeter med en något mera modest, men ändå helt nedgörande kritik. Och den tidningens chefredaktör, Mats Johansson, skrev en halvmeter på ledarsidan under rubriken ”Alla är vi idioter utom Boëthius”.

Aftonbladets kultursida publicerade också en mycket omfångsrik, men betydligt mera välvillig recension, signerad Thomas Lappalainen. ”Det är alltså en genomskådande, radikal och modig bok”, hävdade Lappalainen för sin del. Den recensionen publicerades på samma kultursida som ofta ger mycket stort utrymme åt filmaren John Pilgers jakt på den rådande världsordningen, sedd genom ett enögt och ganska suddigt sikte. Samme Pilger ges också stort utrymme i Boëthius bok.

Bland annat hävdar hon helt felaktigt att det var han som fäste världens ögon på Östtimor och senare års händelser i Irak. Kopplingarna mellan Maria-Pia Boëthius, John Pilger och Aftonbladets kulturredaktion formar sig på sätt och vis till en sorts kulturens triumvirat, där dessa tre okritiskt ger utrymme åt varandra. På liknande sätt har Aftonbladets kulturredaktion nyligen köpt de svenska rättigheterna till Naomi Kleins kolumner.

Trots en tankemässig oskärpa och ett hafsigt hantverk fick Boëthius en alldeles oerhörd uppmärksamhet. Det kan delvis förklaras med att många redaktioner kanske kände behov av att försvara sina fögderier inför hennes kanoneld. Men samtidigt går det inte att svära sig fri från misstanken att vissa författare alltid får stor uppmärksamhet på kultursidorna, alldeles oavsett kvaliteten på deras böcker.

En av Sveriges mest erfarna litteraturkritiker är Ruth Halldén. Under decennier skrev hon i Dagens Nyheter, numera blir det mest i Sydsvenska Dagbladet. På många sätt kan hon beskrivas som svensk litteraturkritiks grande dame. Hon hävdar bestämt att inom kulturen finns det särskilda regler. ”Bland kulturskribenter finns det en hemlig litterär börs och det är de som noteras där som får förstadagsrecensioner och stort uppslagna artiklar, kvaliteten på materialet spelar ingen roll. Det är långa sammanfattningar, referat och citat; ibland avslutas artikeln med en liten brasklapp, där den negativa kritiken matas in.”

Ruth Halldén anser att svensk kulturjournalistik har blivit sämre. ”Det är en slags svaghet som breder ut sig, där intresset för allmänbildning försvagats. Kulturjournalistik ska orientera och introducera, men idag finns det ingen pedagogisk anda, den fungerade förr som ett folkuniversitet. Människor vänder sig bort från texter som är obegripliga eller bemängda med svordomar och könsord. Förr fick läsarna en karta över litteraturen, men den kartan är numera försvunnen. Hos många av dagens skribenter finns det tyvärr en sorts inställsamhet i förhållande till verket.”

En annan upphöjd personlighet med starkt kritiska synpunkter på dagens kulturjournalistik är Thure Stenström, professor i emeritus i litteraturvetenskap. Han har skrivit fler än 200 understreckare i Svenska Dagbladet och det var också han som skrev det första svenska standardverket om existensialismen och den franske filosofen Jean Paul Sartre. ”Kulturjournalistiken har förlorat det inflytande den en gång hade i samhällsdebatten. Förr fanns det skribenter som skapade dagens samtalsämne med sina artiklar. Det är borta idag och det är allvarligt, därför att det är inte bara journalistikens kris, utan hela kulturens kris, där allting blir till jippon, upplevelser och sensationer. Dagens skribenter har ingen konsistens i sitt skrivande. Kultur måste inte nödvändigtvis vara något lättillgängligt. Kultur är ibland ansträngande och kräver odling, men dess frukter äro ljuva”, säger Thure Stenström och tillägger ironiskt att ”snart är det väl också kultur att studera hur folk lyfter en ölsejdel”.

Det Stenström beskriver är en ökande klyfta mellan akademiker och kulturjournalister, där båda sidor misstror varandra i ökande omfattning. Akademikerna ifrågasätter grundkunskaperna hos journalister, och journalisterna tycker att akademiker är för trångsynta och just akademiska. Han påpekar också att idag ligger universitetsutbildningen i många ämnen närmast på vad som tidigare varen gymnasial nivå och att många unga kritiker är en produkt av nivån på utbildningen. Förr krävde till exempel litteraturvetenskapens historiska kurser genomläsning av hela verk. Idag räcker det med hundra sidor Homeros, hundra sidor Dante eller hundra sidor James Joyce.

En före detta chefredaktör på en av landets största tidningar, som får förbli anonym, säger att ”resultatet har blivit en väldig nyhetsfixering på kultursidorna, med den ytlighet som därmed följer. Det har blivit en uppslutning kring det flyktiga eller kulturjournalister som mest skriver om sig själva”. Ett sådant exempel är Nina Lekander som på Expressens kultursida i början av augusti, inte helt utan förakt, skrev om parfymbombande medelålders kvinnor som på teatern förpestar hennes eget luktsinne och som tvingar henne att stoppa papperstussar i näsan. Sådana kommentarer kan man förvisso tycka om eller tycka illa om, men det är ändå lika flyktigt som de parfymdamer hon försöker raljera över.

Idag befinner vi oss i en tid när det många gånger ska gå väldigt snabbt att rafsa ihop ett manus och flera personer Moderna Tider talat med säger mer eller mindre unisont att den rörliga bildindustrin helt och hållet har förändrat kraven på substans i skildringarna. Den goda berättelsen om vår egen samtid håller på att erodera bort. Utan att bli historienostalgisk går det att dra paralleller bakåt i tiden och jämföra med Zola eller Gustave Flaubert, vars litterära skildringar stod i ett absolut centrum för samhällsdebatten.

Den svenska kulturjournalistikens kris går tillbaka till den tid för några år sedan när tidning efter tidning började lägga samman kultur- och nöjesmaterialet. Det senaste exemplet på det fenomenet är Expressen, som under sommaren städade undan kulturen till en särskild bilaga tillsammans med nöjesmaterialet. Det har blivit en bilaga som det bara är alltför lätt för läsaren att lägga åt sidan. Men tidningens kulturchef, Maria Schottenius, är nöjd. ”Det är huvudsakligen positivt, alla måste skärpa sig”.

Samtidigt erkänner hon att kulturjournalistiken förlorat en stor del av sitt inflytande över samhällsdebatten. ”Medielandskapet är förändrat och kommersialiseringen har åstadkommit en vulgarisering, vilket gör att tidningar ibland väljer att lansera grova och populistiska debattörer, istället för att lyfta fram skribenter med en mer komplex världsbild. Så genomslaget för en riktigt intressant skribent är inte lika stort, eftersom konkurrensen inte sker med briljans utan med grövre doningar, sorgligt nog”, säger Schottenius.

Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör för kulturredaktionen, Arne Ruth, var den som först genomförde en sammanläggning av kultur- och nöjesmaterialet. Hans ambition var att samma intellektuella skärpa skulle användas vid behandlingen av såväl högt som lågt material – såväl kultur som nöje. Men idag erkänner Arne Ruth för första gången offentligt sitt misstag. ”Det var mitt misslyckande på Dagens Nyheter att det inte blev så. Idag är kulturjournalistiken på väg att förlora sin traditionella särprägel”, säger han och gör också en intressant internationell jämförelse. ”Svensk kulturjournalistik har halkat efter, därför att hos oss följer man för mycket i spåren efter förlagens lanseringsprojekt och där kändisaspekterna blir ett störande inslag.”

Kritiken mot populariseringen av kulturjournalistiken och sammanläggningen av tidigare åtskilt material späs på av Elisabeth Husmark, som under decennier introducerat konst, litteratur och teater i Sveriges Television. ”Sammanläggningen av kultur och nöje är helt katastrofal och därmed förintande eller kanske snarare decimerande för kulturens betydelse. Kulturjournalistiken har tagit på sig så mycket som den inte är mäktig bära. Att till exempel så ostentativt (något avsiktligt framhävt för att väcka uppmärksamhet) ta ställning i ämnen där kulturjournalistiken inte hör hemma. Det blir bara magistralt”, säger hon och pekar på en helsida i Dagens Nyheters kulturdel om fenomenet Lasse Berghagen som exempel på populariseringen.

En annan aspekt på kulturjournalistikens kris är storstadsfixeringen. För många skribenter tycks det vara så att det som inte händer i Stockholms innerstad, det har heller inte hänt. Professorn och ledamoten av Svenska akademien, Göran Malmqvist, pekar tydligt i riktning mot storstadens etablissemang. ”Kulturjournalistikens centrering kring storstäderna är mycket, mycket olycklig. Ta svenskt måleri eller konsthantverk utanför de tre storstäderna, det skrivs ingenting om det. Det finns många lysande konstnärer och konsthantverkare som är helt okända norr om Hallandsåsen. Man skriver bara om de i storstäderna etablerade”, säger Malmqvist.

Det är dock en kritik som framför allt drabbar Sveriges Radio och Sveriges Television, eftersom de båda företagen har en avtalsbunden skyldighet att spegla hela landet. Värsta syndaren i det fallet är radions Kulturnytt, som ger knapp eller ingen uppmärksamhet alls åt det som sker utanför storstäderna. Samtidigt är det ingen hemlighet att det i Radiohuset förs eviga diskussioner om hur bevakningen ute i landet ska kunna förbättras. ”Kulturradio för hela landet existerar inte längre”, säger Elisabeth Husmark.

Däremot existerar i radio den så kallade kulturdialekten. ”Överallt hörs denna skånska satsmelodi placerad över rikssvenska r”, skrev skånskfödda Karin Ström i en elakt rolig krönika i Svenska Dagbladet. Det handlar om lika uppblåsta som hippa, unga programledare utan någon större erfarenhet av livet självt. Och med sina texter försöker de apa efter en ungdomskult som de själva vill bli en del av, istället för att försöka förmedla något väsentligt gods till sina lyssnare. ”Många gånger handlar det om revirmarkeringar för att försöka ta sig in i det kulturella kretsloppet”, säger Mats Gellerfelt, som själv introducerat litteratur i Svenska Dagbladet under 25 år och många gånger retat gallfeber hos både publik och kolleger med en elegant floretteknik.

Samma fenomen återfinns också på kultursidorna. Som när Malena Rydell skrev i Dagens Nyheter om Absolute Kidz – The Tour, med bland andra Markoolio. Ett av hennes inledande omdömen var att ”det är otroligt sunkigt”, men hennes skräp om en skräpturné var ändå utlagt över sex spalters bredd i tidningen en söndag i augusti. ”Förmågan att skriva på ett medryckande sätt håller på att helt försvinna. Istället försöker många anpassa sig till såpornas värld eller någon sorts hipp ungdomskult”, säger Mats Gellerfelt.

Möjligen handlar det också om att samhället i vår tid har blivit mera högljutt och där olika särintressen tar sig in i skilda debatter. ”Man skulle önska att flera hade ett vittert krav på sig och det offentliga utrymmet. Det skulle göra kulturjournalistiken mera läslockande och uttrycksfull. Jag saknar ofta passion, att någon med stor kraft och ihärdighet vill något”, säger Bo Strömstedt, Expressens legendariske chefredaktör och tidigare tidningens kulturredaktör.

”En kulturredaktion ska vara som en teaterföreställning och den som ska leda den måste ha lust att vara teaterdirektör. Passion, temperament och en vilja att sticka ut hakan saknas i Sverige”, säger Strömstedt och berättar med lustfull humor om den tid då han själv och mannen med guldpennan, Björn Nilsson, ledde kulturredaktionen. När de båda gick ut i Stockholmsnatten och var nöjda med sin dag på redaktionen citerade de Hjalmar Gullberg för varandra. ”Den som bygger en orgel åt Gud låter sin gård förfalla.” Om deras dag istället hade gått åt skogen fick det bli Werner Aspenström, ”Så föll även denna dag som en brinnande vinge i havet”.

Också filmkritikern, Nils Petter Sundgren, pekar ut ungdomskulten som ett problem, han anser att den kulten är betydligt starkare än i andra länder. Men Sundgren pekar även i riktning mot redaktionernas ledarskap. ”Det finns inga stora ledare inom kulturjournalistiken idag. Paret Bo Strömstedt och Björn Nilsson var som dirigenter för Expressens universitet. Det fanns en dialog med redaktörerna och det var kolossalt roligt. Idag har tyvärr många kulturredaktioner reducerats till postlådor, dit man som skribent skickar sina alster, därefter hör man inte ett ljud”, säger Nils Petter Sundgren, som vid 72 års ålder fortfarande är den svenska filmkritikens ledarfigur.

Ytterligare en aspekt av kulturjournalistikens kris handlar om pengar. Snart sagt varje kulturredaktion tvingas leva med diverse mer eller mindre drakoniska besparingsprogram. Det mest tydliga exemplet gäller Svenska Dagbladet, där tidningens ledning bara åtta månader efter lanseringen av det nya tabloidformatet och en tidning i tre åtskilda delar överväger att lägga ner kulturdelen och istället föra över det materialet till tidningens nyhetsdel. (När Moderna Tiders nätupplaga avslöjade planerna i början av augusti möttes avslöjandet av ihärdiga dementier från tidningens ledning.) Chefredaktören, Hannu Olkinuora, erkände att ”jag skulle helst inte vilja vara med om en sådan förändring”, medan verkställande direktören, Gunnar Strömblad, sa att ”man kan aldrig utesluta någonting”.

En nedläggning av kulturdelen som en självständig del av tidningen skulle naturligtvis vara en enorm prestigeförlust, men den norska ägaren Schibsted kräver nollresultat nästa år, samtidigt som årets förlust uppskattas till en nivå omkring 160 miljoner kronor. Var diskussionerna i tidningens ledning slutar vet den säkert inte ens själv, om det ska bli fortsatta osthyvelsprogram över hela linjen eller nya Alexanderhugg.

Men en iakttagelse i sammanhanget kommer från Arne Ruth, som säger att ”Svenska Dagbladets kultursida subventioneras sedan länge av de akademiker som skriver där, men som har sin huvudsakliga inkomst från universitet och högskolor”. Samtidigt har redaktionen tvingats skära ner honoraren till samtliga utomstående medarbetare. Å andra sidan hävdar Bo Strömstedt att förr hade de flesta kulturredaktioner betydligt färre anställda medarbetare och dessutom mycket mindre utrymme, vilket i så fall betyder att en kulturredaktions kvalitet ingalunda går hand i hand med dess storlek.

Alldeles oavsett kulturjournalistikens kvalitet finns det idag också helt nya vägar att söka information om litteratur och kultur i allmänhet. Det finns chattsajter, diskussionsforum och en mängd listor och länktips om litteratur. Det är i sig ett exempel på kultursidornas minskade inflytande och faktum är att idag säljer böckerna sig själva på ett helt annat sätt än förr. Genom pocketexplosionen och böcker som lockvara vid godisdiskarna i livsmedelsbutikerna behöver varken bokköpare, författare eller förläggare längre bry sig lika mycket om kultursidornas smakdomare. Idag vet varenda Konsumföreståndare att det går att tjäna pengar på att sälja böcker, även om kvalitetsbokhandeln som fenomen, tragiskt nog, samtidigt håller på att försvinna.

Förlagschefen, Dorotea Bromberg, säger också mycket riktigt att ”som förläggare ser jag att kultursidornas recensioner inte längre är något lika intressant som det tidigare var. Bokens tillgänglighet har ökat explosionsartat och därmed måste de traditionella kulturredaktionerna tänka om. Vad jag framför allt saknar är upplysning för läsarna och bokläsarna, det gamla traditionella vägledandet och introduktionerna. När jag jämför med alla hitlistor och den konsumentupplysning som cd-branschen lyckats åstadkomma kan jag som förläggare känna mig en aning avundsjuk”, säger Dorotea Bromberg.

Om kulturjournalistikens kris inleddes med sammanläggningarna av kultur- och nöjesmaterialet, samtidigt som det gamla traditionella kulturmaterialet trängdes undan av en framstormande storstadsfixerad ungdomskult, så finns det för närvarande bara två tänkbara utvecklingslinjer.

Antingen kommer så småningom en återgång till boskillnad under äktenskapet eller så smälter det traditionella kulturmaterialet helt och hållet samman med det lättare nöjesgodset. I vilket fall som helst måste kulturjournalistiken förnyas, därför att det offentliga samtalet behöver alltid återupprättas. Det är en gammal visdom.

Krisen och kraven på förnyelse kan beskrivas på många sätt. Kulturjournalisten och författaren, Ingmar Björkstén, som fram till början av 1990-talet var Svenska Dagbladets kulturchef väljer att parafrasera Marcel Proust. ”Kulturjournalistiken befinner sig i djup kris. Därför att den spanar icke i den tid som är och den tid som flytt ger den fan i.”

Fotnot: Ingmar Björkstén avled 2002 efter flera års kamp mot cancer. Från början av 90-talet, då han var kulturråd och vi var grannar i Georgetown i Washington, och fram till sin död var Ingmar min outtröttlige mentor och kritiker.

Medieprofilen som körde i diket

2010-10-07T17:41:00.001+02:00

Grundaren av Dagens Media skriver idag på Expressens debattsida att det var rätt av SVT att sparka programledaren Karin Hübinette. Det är en tämligen ihålig argumentation, där han också drar fram några exempel från kommersiella medier, plus att han placerar journalisten Ingrid Carlberg på fel tidning. En kortversion av min artikel här, är planerad att publiceras i Expressen i morgon fredag.

Medieprofilen Rolf van den Brink är ute och cyklar i diket när han påstår att det var helt rätt att sparka Karin Hübinette från Aktuellt och Agenda. (Expressen 7/10) Han skriver ”Var ska vänskapskorruption börja städas bort om inte i toppen av trappan?” Men när van den Brink väljer Karin Hübinette som måltavla har han valt helt fel.

Hennes syster, Hillevi Engström, har suttit i riksdagen under många år och när hon blev taleskvinna för Moderaterna i arbetsmarknadsfrågor efter Littorins fall och i början av valrörelsen, var det ingen chef på Sveriges Television som krävde att Hübinette skulle sparkas. Men först när Engström trädde in i regeringen började de fega larmklockorna ringa.

De flesta tittare vet att Karin Hübinette är en av SVTs skickligaste programledare som agerar med stor oväld. Och de flesta skulle också omedelbart observera ett eventuellt övertramp eller politiskt gynnande från hennes sida. Publiken är nämligen inte ens hälften så korkad som många journalister, inklusive Van den Brink, tror. Hans syn bygger på ett publikförakt och en brist på respekt som under decennier förpestat svensk journalistik.

Det finns bindningar mellan höga chefer inom public service och det politiska etablissemanget som är betydligt mera allvarliga än en enskild programledares släktskap med ett statsråd.

Vi kan ta exemplet Christina Jutterström som under sin tid som vd på SVT hade ett omfattande socialdemokratiskt nätverk, som gick hela vägen upp till landets då högsta politiska ledning. Vid ett tillfälle, för inte så många år sedan, krävde hon och fick Göran Perssons personliga välsignelse för de omfattande nedskärningarna på företaget. Det var sådant som kallades för ”Fri television”.

Ett annat exempel gäller nuvarande programdirektören, Jan Axelsson, som en gång i tiden var Stig Malms pressnisse. Efter att ha gjort en spikrak karriär inom A-pressen och LO, anställdes han 1988 som inrikeschef(!) på Rapport och har därefter vandrat hela vägen upp till företagets direktion. Men den karriären har aldrig någonsin ifrågasatts. Är det också ”Fri television”, utan bindningar till det politiska etablissemanget?

Det är sådana bindningar och kontakter som sköts långt bortom studios och tv-kameror, det sköts istället bakom stängda dörrar och vid privata middagsbord. Jag påstår inte att det handlar om någon typ av korruption, utan snarare om bindningar och kontakter som i sin tur leder till hänsynstaganden som kanske inte är särskilt hälsosamma för public service-bolagens oväld.

Van den Brink är också ute och cyklar när han rafsar ihop exempel på bindningar inom några kommersiella medier och privata företag. Nu råkar det nämligen vara så att i den världen gör man precis hur man vill, utan att först fråga van den Brink om lov. Vad menar karln när han tjatar om att Rapports Mats Knutson är gift med Fritidsresors Lottie Knutson?

Att det finns olika former av formella bindningar, som till exempel släktskap, mellan enskilda journalister och människor som har betydelsefulla positioner i samhället är svårt att komma ifrån i ett så litet land som vårt. Och det är heller inte någon fara så länge det är öppet och redovisat, eftersom publiken har både ögon och öron. Till skillnad från de fega och räddhågsna tv-chefer som sparkade Karin Hübinette.

Om SVT vill putsa en smula på sitt skamfilade rykte finns det bara en väg att gå för vd Eva Hamilton. Det är att återinsätta Hübinette som programledare för Agenda. Och ge henne en pudel som maskot i studion!

Länk till van den Brinks artikel: http://www.expressen.se/debatt/1.2164392/rolf-van-den-brink-ratt-att-sparka-karin-hubinette

SVTs subjektiva bannbulla mot Karin Hübinette

2010-10-05T22:14:00.001+02:00

SVTs enormt skickliga och pålästa programledare, Karin Hübinette, fick sparken när hennes syster, Hillevi Engström, idag blev statsråd. Det heter att Hübinette nu blivit jävig i förhållande till sin syster.

Beslutet som bygger på SVTs krav på objektivitet, tar sig ibland helt befängda proportioner därför att ingen enda tv-direktör sa ett enda pip under alla år som Hillevi Engström satt i riksdagen. Och Karin Hübinette satt också kvar på sin programledarstol när systern blev Moderaternas taleskvinna i arbetsmarknadsfrågor i samband med att Sven-Otto Littorin avgick i somras.

Men när Engström träder in i regeringen är det tydligen helt stopp på SVT för Hübinette. Om jag minns rätt drabbades Cecilia Bodström på Sveriges Radio av en liknande bannbulla, då hennes bror Thomas blev justitieminister. Och radions Eva Stenström blev helt sonika omplacerad då hon gifte sig med den socialdemokratiske politruken Hans Dahlgren. Och de fallen var lika fjolliga.

Därför att både Karin Hübinette och Cecilia Bodström har varit med tillräckligt länge för att kunna hålla isär arbete och släktskap. Hübinette var dessutom helt outstanding i SVTs valprogram och Bodström har stor respekt med sig som högsta hönset för P1.

Det är tyvärr lätt att misstänka att direktörerna helt enkelt inte litar på sina egna mest framträdande profiler och därför framstår hanteringen som en genuint subjektiv bannbulla som saknar förankring i verkligheten.

I det politiskt hyperkänsliga USA har man en annan syn på eventuella konflikter mellan journalistik och släktskap. Den firade NBC-stjärnan, Andrea Mitchell, är ett utmärkt exempel. Hon är idag kanalens chief foreign correspondent. Tidigare har hon sedan 70-talet täckt både Vita huset och kongressen, plus en hel hög valrörelser ända sedan Ronald Reagans dagar.

Sedan tidigt 80-tal lever hon tillsammans med förre fedchefen, Alan Greenspan, och 1997 vigdes paret av ingen mindre än domaren i Högsta domstolen, Ruth Bader Ginsburg. Men den täta kopplingen mellan Mitchell och en så betydelsefull maktsfär som Federal Reserve har aldrig ifrågasatts. Orsaken är glasklar. Andrea Mitchell kan hålla isär arbete och släktskap.

För några år sedan skrev jag en rapport med titeln “I statens och partiets tjänst – svensk public service under 80 år”. Rapporten frilade bland annat de ytterst täta och dolda bindningarna mellan SVTs ledning och socialdemokratin. Men sådana bindningar har aldrig ifrågasatts med hänvisning till kravet på objektivitet.

Jag hävdar bestämt att de bindningarna är betydligt mera allvarliga än de som finns mellan en programledare och en släkting som är politiker. Logiken är enkel och tydlig, därför att en programledares eventuella politiska övertramp, felsteg eller gynnande sker inför tv-kameror. Men tv-direktörernas övertramp sker helt i det tysta bakom stängda dörrar och vid privata middagsbord.

Det vore ganska klädsamt om företagen inom public service vågade erkänna åtminstone något av det politiska hyckleriet och samtidigt slutar med att närmast exkommunicera sina mest skickliga programledare.

Fotnot: Artikeln finns även på www.newsmill.se och en länk till min rapport om public service finns här på sidan, lite längre ner i vänsterspalten.

Nytillkomna länkar: http://www.dn.se/nyheter/sverige/petningen-av-hubinette-kritiseras-1.1183816

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/journalistforbundet-det-ar-helt-absurt_5457947.svd

http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7906172.ab

http://www.resume.se/nyheter/2010/10/06/hon-tar-over-agenda/

Superviruset Stuxnet bär spår från Gamla Testamentet

2010-09-30T23:13:00.001+02:00

Det nyligen avslöjade dataviruset Stuxnet, eller kanske snarare masken, som experter tror är avsett att stoppa eller försena Irans första kärnreaktor, bär djupt inom sig hänvisningar till Esters bok i Gamla Testamentet. Det är hänvisningar som gör att många misstänker att det är den israeliska underrättelsetjänsten som ligger bakom cyberattacken mot Iran.

Avslöjandet presenterades idag i en förstasidesartikel i New York Times och hänvisningen till Esters bok rör en påstådd händelse år 480 f. Kr., då Persiens judiska befolkning skulle förgöras. Men judarna fick kännedom om den planerade förintelsen, beväpnade sig och dödade 75 000 perser. Händelsen firas än idag av judar världen över årligen, i mars månad, vid högtiden purim.

En av maskens filer bär namnet Myrtus, eller Myrten, vilket skulle alludera till Esters bok, även om en rad experter som tidningen intervjuat betvivlar kopplingen till Israel. Andra är dock övertygade om att det är antingen Israel eller USA som ligger bakom den ytterst komplicerade masken och som inte kan ha skapats av en vanlig hacker.

Myrten är en alludering till det hebreiska ordet för Ester, på så sätt att hennes ursprungliga namn på hebreiska var Hadassah som hänvisar till just växten myrten. I Jerusalem finns för övrigt ett sjukhus som bär namn efter Hadassah. En expert på Gamla testamentet säger till New York Times att det låter som om någon skapat en “lärd kors-lingvistisk ordlek”.

Både USA och Israel har sedan flera år tillbaka enormt stora avdelningar inom respektive underrättelsetjänster som arbetar med cyberspionage och cybersabotage. I USA ligger det under National Security Agency, vars storlek och budget är väl bevarade hemligheter. Avdelningen går under namnet Cyber Command.

I Israel heter motsvarande avdelning Unit 8200 och sägs ha enorma resurser för krigföring i cyberspace. Det är den avgjort största avdelningen inom Israels underrättelsetjänst. Den här typen av krigföring är särskilt intressant för stater, eftersom den som utför en attack bara sällan eller aldrig kan spåras. Av samma anledning är naturligtvis sådan krigföring också extremt farlig, eftersom ingen vet vem angriparen är.

I det här fallet tros Stuxnet ha placerats i ett vanligt USB-minne, som sedan planterats hos någon av de ryska entreprenörer som hjälpt Iran med bygget av reaktorn i Natanz. Reaktorns styrsystem har levererats av tyska Siemens, dock inte direkt till Iran utan via mellanhänder. Det är också styrsystem som finns i en lång rad länder och därför har Stuxnets skadliga kod också dykt upp i Indien, Kina och Indonesien. Styrsystemet heter Simatic S-7 och tidigare i år beslagtog tullen i Dubai en sändning med sådana system avsedda för Iran och som på sin väg hade passerat Kina.

Varken USA eller Israel har gjort någon hemlighet av att det är ett högt prioriterat mål att underminera Irans kärnkraftsprogram. Det är ju också just det programmet som är orsaken till de pågående internationella sanktionerna mot Iran, av pur rädsla för att iransk kärnkraft också ska förvandla Iran till ytterligare en av världens kärnvapenmakter.

Typiskt nog i sammanhanget har Iran inte släppt in en enda inspektör från IAEA i Wien i kontrollrummet i Natanz. Möjligen vill Iran inte avslöja hur långt man verkligen har kommit med reaktorbygget.

Sedan början av förra året har det cirkulerat allehanda rykten om Irans stora problem med de många centrifuger som krävs för att anrika uran och som kräver överljudsfart, det vill säga allt annat än vad vi vanligen förknippar med ordet centrifug.

I maj förra året förfogade Iran över 4 900 sådana maskiner, i augusti år i år hade antalet minskat med en femtedel ned till 3 700. Ingen vet säkert vad som ligger bakom tappet, men amerikanska bedömare misstänker nu att orsaken heter Stuxnet. I analogi med tappet i maskiner har Israel nyligen uppdaterat sina prognoser för när Iran tidigast kan ha tillgång till kärnvapen. Tidpunkten är nu ändrad till 2014.

Dataexperter säger idag att en första enklare version av masken dök upp redan tidigt 2009 och att den nu aktuella och mera sofistikerade versionen bär en intern stämpel från januari i år.

Enligt en israelisk expert på datoriserad krigföring finns det filer i Stuxnet, som snarare talar för att det skulle röra sig om någon sorts industrispionage eller sabotage, än om krigföring. Mr. Shai Blitzblau säger lakoniskt att vad som talar emot att en underrättelsetjänst ligger bakom attacken är att sådana organ brukar vilja veta resultatet av vad man åstadkommit och Stuxnet saknar kod för att leverera någonting tillbaka till sin avsändare.

Men hur som helst finns nu Stuxnet i de tyska styrsystemen i reaktorbygget i iranska Natanz, alldels oavsett vem eller vilka som skapat och skickat iväg den superlistiga masken.

Är Ahmadinejad på väg att störtas från tronen?

2010-09-27T23:44:00.001+02:00

När Irans president Mahmoud Ahmadinejad i förra veckan och inför FNs generalförsamling än en gång anklagade USA för att ligga bakom attentaten den 11 september 2001, tågade en hel rad delegationer ut ur salen i protest. Hans utfall är fullt jämförbart med den gång Sovjetunionens Chrusjtjov dunkade sin ena sko i talarstolen, eller när Libyens Khadaffi förra året rev sönder ett exemplar av FN-stadgan inför sittande församling.

Ahmadinejads beteende inför generalförsamlingen har lett till spekulationer i internationell press om hans ställning på hemmaplan. Men den här gången handlar det inte om något folkligt uppror, utan när dammet har lagt sig efter de senaste oroligheterna handlar det i stället om presidentens konservativa rivaler i parlamentet, Majlis.

Det är en grupp som Ahmadinejad har försökt att isolera politiskt, men parlamentet har nyligen vunnit en rad strider mot honom och till och med kallat hans regering för diktatorisk.

Förra månaden blockerade parlamentet till exempel presidentens veto mot en utbyggnad av tunnelbanan i Teheran. Det har också nyligen handlat om allt ifrån anklagelser om korruption till kritik mot utnämningar på politiska topposter. Han har också anklagats för att driva en messiansk kult kring sin egen person. Å andra sidan är Iran kanske den mest utpräglade teokratiska statsbildning som världen någonsin har skådat.

Det allra mest tydliga exemplet på missnöjet med presidenten, under hans fem år vid makten, är att prominenta konservativa medlemmar av parlamentet har hotat med riksrätt. Orsaken är att Ahmadinejad anses ha sidsteppat eller helt enkelt struntat i parlamentets beslut, vilket enligt kritikerna skulle vara ett brott mot konstitutionen. Det heter att parlamentet, Majlis, kanske tvingas använda laglig makt för att avlägsna honom från posten som president.

I väst matas vi med bilden av en urstark ledare, som kväser all opposition och envisas med att bygga kärnkraftverk. Men att Iran skulle behöva kärnkraft förefaller för en utomstående som helt obegripligt, med tanke på landets roll som en av de ledande oljeproducenterna.

Det är också en ledare som inte bara tjatar om 11 september som USAs verk, utan också hävdar att Israel bör utraderas från kartan. Frågan är bara för vilka grupper sådant tal är avsett. Det kan knappast längre vara avsett för den hemmaopinion som i allt större utsträckning har tillgång till utländska medier.

I Majlis finns det två olika konservativa grupperingar som bekrigar varandra. Dels en grupp som söker sitt stöd hos det mäktiga revolutionära gardet och där också Ahmadinejad påstås ha sina rötter. Den andra grupperingen tillhör en äldre generation som framför allt hämtar sin auktoritet från ayatolla Khomeini. Och det är de äldre ledamöterna som nu lyckats köra över presidenten flera gånger. De sägs till och med ha framfört förtäckta böner till ayatolla Khamenei att tygla president Ahmadejad, eller till och med avlägsna honom från den islamiska republikens tron.

Den lika korkade som hotfulla retoriken till trots, säger han sig ändå vara beredd att förhandla både om den iranska kärnkraften och FNs sanktioner mot landet. Men hårdför retorik på bortaplan mot förmodade eller inbillade fiender och samtidigt politisk svaghet och opposition på hemmaplan är ett gammalt känt mönster från historien, som förr eller senare brukar leda till ganska omvälvande förändringar.

Kanske har den teokratiske despoten i Teheran sett sina bästa dagar och för hans kritiker på hemmaplan kanske det till och med är mer än bara ett önsketänkande.

K-G Bergström: Mobbingen av SD eldar bara på hatet

2010-09-27T00:17:00.001+02:00

Rapports närmast legendariske politiske reporter och kommentator skrev på söndagen på Expressens debattsida om Sverigedemokraterna. Det är en unik artikel på så sätt att jag aldrig tidigare varit med om att en politisk reporter, verksam inom public service, går i offentlig debatt om ett enskilt parti och dess ställning. Dessutom klipper KGB välförtjänt till det företag där han dagligen var verksam under så många år. Därför väljer jag att huffa* hans artikel.

För både media och politiker blev valet 2010 en rysare. Båda maktgrupperingarna har goda skäl att rannsaka sin strategi.
Nu går det inte längre att försöka tänka och önska bort Sverigedemokraterna ur svensk politik. De är där. Vad man än må tycka om dem.
Själv anser jag att det är ett primitivare parti än Ny Demokrati. Ian och Berts parti var ett klassiskt populistiskt parti. De gick till storms mot allt som de trodde folk ogillade. Från lapplisor till invandringspolitiken.
Sverigedemokraterna är ett fanatiskt enfrågeparti. Praktiskt taget alla samhällsproblem skylls på invandrarna. Att dessa i hög grad bidrar till Sveriges höga levnadsstandard förtigs. Det är invandrare som utför jobb, som vi andra anser oss för fina att göra.
Det är utlandsfödda, som trots svårigheter att få låna pengar, startar och driver småföretag mot alla odds.
Invandrarhatet hos Sverigedemokraterna förtjänar att fördömas. Men det får ändå inte leda till att det politiska och mediala etablissemanget tappar förnuftet.
Nu har 339 600 väljare röstat in partiet i riksdagen. Det är naturligtvis inte utan skäl. Det finns integrationsproblem som har gött Sverigedemokraterna. Enklaste sättet att eliminera partiet är att lösa problemen, snarare än att mobba det. De politiska motståndarnas sabotage mot dess mötesfrihet är inget annat än en demokratisk skandal.
Partier i riksdagen har också uppenbart övervägt att ändra utskottens storlek för att stänga ute Sverigedemokraterna. Det vore milt sagt idiotiskt. Inte bara utmanande mot Sverigedemokraternas väljare, utan också kontraproduktivt för partierna själva. Det skulle bara göra slutbehandlingen av ärendena i plenisalen stökigare och fullständigt oförutsägbar.
Lyndon Johnson, USA:s president på 1960-talet, lär ha formulerat en grov men klok maktstrategi gentemot motståndare så här :
"Bättre ha dem inne i tältet och låta dem pissa ut, än att de står utanför och pissar in."
Så bör nog också Sverigedemokraterna behandlas. Till skillnad från Ny demokratis representanter, tror jag, sverigedemokraterna i högre grad är outsiders i samhället. De har inte varit framstående industriledare, skivbolagsdirektörer eller hjärtkirurger. De torde komma till Sveriges riksdag med sämre självförtroende. Utfrysning och isolering gör dem bara mer hatiska.
Det betyder inte att de ska ges politiskt inflytande. Det bästa är naturligtvis att deras enögda politik inte får något genomslag. Men de ska behandlas med all den formella rätt och mänskliga respekt som uppdraget medför. Att inte kunna vistas i samma sminkloge som dess ledare är bara barnsligt och omoget. För alliansen kan det också finnas taktiska skäl till en värdig behandling. Erfarenheten från populistiska partier är att partidisciplinen inte alltid håller. Alliansen behöver bara två mandat till för majoritet. Det ska inte uteslutas att någon eller några sverigedemokrater hoppar av sitt parti under mandatperioden. Det blir lättare att vinna över dem, om de inte behandlas som något katten släpat in.
Jag tvivlar inte på att mina politiska reporterkolleger kommer att behandla partiet proffessionellt. Däremot borde ledningarna för tv-bolagen skämmas lite. SvT har alla gånger en valrörelse lett till nya riksdagspartier, låtit uppstickarna delta i något eller alla särskilda valprogram som sänts. Det skedde med Miljöpartiet 1988, Ny Demokrati och KDS 1991 och Miljöpartiet fick också 1994, trots att det slagits ut ur riksdagen, delta i till exempel partiledarutfrågningen i SvT.
SvT och andra mediebolag blev en del av det etablissemang som partiet anser sig motarbetats av. Men det var inte mest synd om Sd utan om väljarna. De fick inte en rättvis chans att jämföra det nya riksdagspartiet med de andra. Det är inte självklart att det skulle ha gynnat Sd, även om det i sig är irrelevant för beslutet.
K-G Bergström
K-G Bergström är en legendarisk politisk reporter.

*Huffa betyder att republicera något som publicerats på annat håll. Uttrycket kommer från amerikanska Huffington Post, vars material till stor del är just huffat. Även Newsmill har experimenterat med att huffa.

Sveriges “silly season” står i full blom

2010-09-22T01:34:00.001+02:00

Tilltaget att hyra in nöjesprofilen Kristian Luuk som larvig tamburmajor vid partiledarnas entré till SVTs valvaka var inget annat än rent folkförakt. Det var ungefär lika korkat som när TV4 dagen efter hängde på en sminkös en khimar-liknande slöja för att genera och provocera SDs Jimmy Åkesson inför hans framträdande i Kvällsöppet. Och nästa dag gjorde Aftonbladet stort nummer av TV4s fulfinger åt Åkesson.

“Silly season” är ett amerikanskt begrepp, som till exempel när republikanernas förre talman, Newt Gingrich, nyligen påstod att Barack Obamas politik ska förklaras med hans kenyanska antikoloniala bakgrund och att hans pappa var socialist. Sådant blir det rubriker och förstasidor av när det är valtider och då republikanerna är ute efter skalper vid bältet.

Listan över vår svenska “silly season” kan göras ganska lång, både bland politiker och i medier. På valnatten använde sig också TV4 av en nöjesprofil, Peter Jihde, i sin valvaka. Han tjänstgjorde också som studiofurir i flera andra av TV4s valprogram. Vid sin sida hade han Malou von Sivers och Jenny Östergren. Den ena avbröt ungefär varannat svar och den andra var rejält dåligt påläst. Fyran har också använt den s-märkta tidigare kolumnisten Lena Sundström som politisk analytiker i sina nyhetssändningar.

SVT, för sin del, använde sig också av sportreportrarna André Pops och Mats Nyström på två valvakor. Att använda sig av nöjesprofiler och populära sportreportrar i något så viktigt och betydelsefullt som ett val är egentligen helt obegripligt, men logiken bakom är naturligtvis att i konkurrensen mellan SVT och TV4 försöka locka så mycket publik som möjligt.

För TV4s del handlar det mesta den kanalen gör om att leverera publik till reklamen, som är deras viktigaste inkomstkälla.

För SVTs del handlar det om att alltid locka så stor publik som möjligt. Det kallas för publikmaximering och är en central doktrin hos det företaget. Därför att om programmens publikunderlag faller till, vad företaget självt(!), anser vara för låga nivåer urholkas public service legitimitet. Fan tro’t.

Samma sak är det med den närmast megalomaniska mediala cirkusen kring de 330 000 röster som förde Sverigedemokraterna till riksdagen med 20 mandat. Därför att den fria jakten på det partiet säljer som smör i solsken.

Jag försvarar inte alls SDs åsikter, men jag försvarar bestämt deras rätt att få uttrycka dem. Och det utan att hindras av en välorganiserad mobb. Dessutom är det både fel och respektlöst att utmåla deras väljare som en skock lallande arbetslösa idioter, eller i vart fall mindre vetande människor.

I själva verket är det mycket som talar för att lejonparten av de väljare som la sina röster på Sverigedemokraterna gjorde det som en ren missnöjesyttring mot det politiska etablissemanget. Det etablissemang som i skön förening med medierna vägrade att ta fighten med Jimmy Åkesson när de hade chansen långt innan valdagen.

Missnöjesrösterna passar som hand i handske med statsministerns upprepade uttalande under valkvällen att “vi har inte fått det resultat jag önskade”. Han hade lika gärna kunnat använda uttrycket begärde eller äskade, därför att det var något därhän han syftade på. Det var dessutom ett uttalande som fick passera helt utan ifrågasättande från medierna. Vad han egentligen sa till väljarna var att ni har inte gjort som jag sa till er att göra. Det vill säga, rösta inte på Sverigedemokraterna.

Maud Olofsson trampade rejält i klaveret när hon i valstudion förklarade resultatet med “det här spelet” kring Sverigedemokraterna. Men vilka är det som bär ansvar för just det spelet om inte det politiska etablissemang, som inte ens ville ta i Jimmy Åkesson med en långskaftad tång.

Lars Ohly tog gallskrikarnas förstapris när han hojtade om att “Sverige har smittats”. Men Ohly skulle nog tjäna en del på att välja sina ord lite bättre. I synnerhet som vi vet att han var ganska ledsen när Berlinmuren föll hösten 1989.

Dessutom vet vi nu ganska säkert att en stor del av socialdemokraternas fall utför och förvandling till ett helt vanligt parti bland alla andra, kan förklaras med att postkommunisterna välkomnades hela vägen in i de socialdemokratiska salongerna. Tidigare och under alla år fick de hålla sig i pigkammaren och tjäna sitt bröd i riksdagen som uppassare åt allehanda socialdemokratiska partiledare.

Det var först någon eller några veckor före valet som några få tidningar började syna Sverigesdemokraterna ordenligt och frilägga en del av det bruna ursprunget. Och då kan vi i stort sett räkna bort tidskriften Expo med sin begränsade spridning. Men då var det för sent därför att redan då visade opinionsundersökningarna åt vilket håll det pekade. Det vill säga en borgerlig majoritet, plus att SD skulle ta plats i riksdagen.

För snart ett år sedan försökte Aftonbladets chefredaktör, Jan Helin, skapa debatt kring Sverigedemokraterna genom att publicera en stort uppslagen debattartikel, signerad Jimmy Åkesson. Men bums nedkallade, ett snart sagt enigt, mediesverige en publicistisk fatwa riktad mot Helins val att publicera.

Och därefter var det ganska tyst kring partiet i medierna. Partierna beslöt sig för att SD skulle tigas ihjäl och medierna traskade i patrull därefter.

Beteendet finner sin direkta motsvarighet under Olof Palmes tid, då svensk utrikesjournalistik var något synonymt med svensk utrikespolitik. De sovjetstödda kommunistiska sandinisterna i Nicaragua togs emot som statsmän i både regeringspalats och medier. För att nu inte tala om hur det gullades med Fidel Castro. Och när Sten Andersson hade slagit fast att de baltiska staterna tillhörde Sovjetunionen, blev det ganska tyst om våra grannar på andra sidan Östersjön.

Och Gud nåde den journalist som vågade ifrågasätta Palmes utrikespolitik. Det blev högerburen direkt. Punkt slut. Tyvärr hänger en del sådant skrot kvar än idag, fast nu är det Carl Bildt som håller i nyckeln till vänsterburen.

Ett annat exempel på vår svenska “silly season” kom ganska kort tid före valdagen, då pseudonymen “Den allierade journalisten” i en stort uppslagen kulturartikel i Aftonbladet beskyllde en hel hög journalister och redaktionella chefer för att gå alliansens ärenden. Och i en blogg med samma namn fanns mängder med exempel på påstådda övertramp i bildval och rubriker. Och publiceringen av den anonyma artikeln i Aftonbladet försvarade kulturchefen, Åsa Linderborg, i en särskild krönika.

Problemet var bara att en av skribenterna bakom både artikeln och bloggen var en lobbyist, knuten till Latinamerikagrupperna. Det är en gammal vänstergruppering som kämpat ända sedan Augusto Pinochets dagar.

Idag, när Sverigedemokraterna tvingas löpa gatlopp för att försöka undkomma drevet, är det som om medierna försöker ta tillbaka den mark man förlorade före valet genom att avstå från en mera genomgripande granskning av partiet.

Till spelets andra akt, efter valdagen, ser rollbesättningen ganska annorlunda ut. Det politiska etablissemanget vägrar fortfarande att tala med ledaren för ett parti som har runt 330 000 väljare bakom sig. Däremot har medierna tagit på sig den roll som politikerna borde haft före valet, nämligen debatten med Sverigedemokraterna.

Men tyvärr är mediernas rollfigurer både råare och kanske också mera skoningslösa än de varit någonsin tidigare. Och det sker när vi inte ens vet om vågmästarrollen består när alla röster är räknade. Till och med ärevördiga New York Times kallade Åkesson för “slick”, här i betydelsen hal eller slipprig. Men å andra sidan fick också Bill Clinton bära med sig sådana epitet.

Det finns bara en enda fördel med denna cirkus. Riksdagen har hamnat i det politiska centrum där den rätteligen hör hemma. Och var så säkra på att den fria jakten på Sverigedemokrater så småningom också kommer att spilla över på de sju etablerade partierna och deras företrädare.

Därför att jakten på Sverigedemokraterna kom igång på allvar först när den egentliga jaktsäsongen var avblåst och bytet funnit sitt gryt i Riksdagshusets kammare. Men det brukar inte jägare bry sig om, utan söker då andra byten. För all del, det finns ju också grythundar.

Fotnot: Artikeln finns också på www.newsmill.se