När public service blev military service

Skriver idag på www.newsmill.se om Welanderaffären på Sveriges Radio. Detta är en uppdaterad version av min tidigare bloggpost.

Påverkas journalistiken om journalisterna knäcker extra som reklamarbetare? Det är närmast en retorisk fråga, därför att svaret är så självklart. Rågången skall vara och är också helt tydlig. Så har det dock inte alltid varit och Welanderaffären visar att det än idag finns journalister som tror att de kan stå på båda sidor samtidigt. Och när det är en medarbetare inom public service som står vid skampålen blir det riktigt skitigt, därför att public service får inte ens misstänkas.

För många år sedan och som ung fotografvolontär på salig Kronobergaren hände det ganska ofta att jag fick göra ateljéjobb åt annonsavdelningen. Ateljén bestod av ett vitt lakan på en vägg, två glödlampor med pappskärmar där det stod Osram tryckt med stora bokstäver, plus en gammal Rolleiflex på stativet. Och över axeln hängde annonskillarna för att tala om hur det skulle se ut. Var det rätt eller fel att göra sådana jobb? Det var naturligtvis fel, men med 400 spänn i lön som 16-årig volontär hade jag inte mycket till val.

Något tiotal år senare kom jag första gången till New York som stipendiat för att studera radiojournalistik på vad som då kallades ”all news stations”. Det var långt innan CNN och sådant ens var påtänkt. Och döm om min förvåning när jag både hörde och såg programledarna själva läsa reklamspottarna i direktsändning. Jag frågade den berömde Lou Adler som var radioankare på CBS hur det kunde komma sig. Han föll i gapskratt inför blotta frågan från den dumme svensken.

Exemplen tjänar kanske som illustration till problemet med sammanblandade roller. Idag vet de flesta journalister var rågången ligger, särskilt när det gäller reklamjobb. Men kan en journalist extraknäcka som skribent eller filmproducent åt en myndighet, direkt eller indirekt via någons bolag? Naturligtvis inte!

Exemplet Peter Welander på Sveriges Radio är så bländande tydligt att det egentligen inte finns något liknande fall att jämföra med.

Bakgrunden är att nyligen publicerade Resumé uppgifter om att Welander, samtidigt som han varit anställd på Sveriges Radio som programledare i Studio Ett, extraknäckt för sin hustru Bi Puranens bolag, Bikupan, med Försvarsmaktens så kallade värdegrundsprojekt. Bolaget har hittills kvitterat ut svindlande 101 miljoner i ersättningar för projektet. Av det dokument som Resumé publicerat framgår klart att Welander både ingår i en extern projektgrupp och att han får rundligt betalt för arbete inom projektet.

När det hela avslöjades sa han upp sin tjänst, bara för att nästa dag ångra sig genom ett gruppmail till alla på Ekot, där han formellt var anställd. I mailet hävdar han att han bara lärt projektets intervjuare att hantera mikrofoner. Men också att han arbetat med filmer som dokumenterat projektet. Han sitter också i Bikupans styrelse, ett bolag som har en lång rad av landets största företag på kundlistan.

Till bilden hör att Bikupans dotterbolag, Transrock, äger en exklusiv fastighet inte långt från Nice i Frankrike där flera företag på kundlistan varit gäster eller kursdeltagare. Exakt vad är oklart, inklusive Peter Welanders roll i det sammanhanget.

Welander hävdar nu att hans dåvarande chef, Bengt Lindroth, gav honom tillstånd att arbeta åt Bikupan. Men om nu Peter Welander själv inte insåg det utomordentligt korkade i att jobba åt Bikupan och försvaret, samtidigt som han var programledare i Studio Ett, så borde hans chef ha gjort det och sagt nej. Lindroth var dock välkänd som en, lindrigt sagt, svag chef för samhällsredaktionen och som ganska snart skickades tillbaka till Helsingfors som korrespondent.

Welander påstår också att dubbeljobbet var känt för högsta radioledningen, men den ledningen bestod då av en annan svag chef, nämligen Peter Örn, som till slut fick sparken förra våren och helt resolut ersattes med Kerstin Brunnberg. Och om Brunnberg, som på den tiden var programdirektör, fått vetskap om de dubbla rollerna hade hon helt säkert agerat omedelbart. I sådana sammanhang har hon nämligen alltid haft både fingertoppskänsla och hårda nypor.

Låt oss bara anta att Peter Welander skulle ha varit programledare i Studio Ett då svenska officerares bordellbesök på Balkan debatterades som hetast. Och att han då skulle ställa ÖB till svars för detta, samtidigt som han deltog i ett projekt för att undersöka försvarsanställdas värdegrund. Touché!

Intressekonflikten är naturligtvis helt tydlig. Också därför att Welander nu har stora kunskaper om försvarsanställdas värdegrund som han dessutom är förbjuden av försvaret att avslöja.

Har förtroendet för public service urholkats som en följd av Peter Welanders dubbla roller? Det är naturligtvis omöjligt att säga vad folk i allmänhet tycker och tänker om affären, men blotta misstanken om ett hot mot förtroendet är illa nog.

För Welander själv finns bara en enda väg och det är bakvägen ut från Radiohuset. Sedan spelar det ingen roll om han säger upp sig själv eller om han får sparken.

Fotnot:
För den som vill läsa mer om public service finns min rapport "I statens och partiets tjänst. Svensk public service under 80 år" som pdf här:
http://www.nmi.se/index.php?option=com_content&task=view&id=39&Itemid=39#

När public service blev military service

Welanderaffären på Sveriges Radio tog sent på torsdagseftermiddagen en överraskande vändning. Reportern och programledaren i Studio Ett, Peter Welander, tog tillbaka sin uppsägning som lämnades in på onsdagen.

”Jag vill ha tillbaka min heder, inte mitt jobb", skriver han i ett mail till sina arbetskamrater på Ekot. Mailet har sedan www.realtid.se publicerat. Första gången Peter Welander kommenterar affären blir därför i en egen motskrift. I mailet skriver Peter Welander att han blev pressad att skriva på: "I går blev jag provocerad att skriva under en uppsägning med omedelbar verkan. Jag har i dag meddelat Lasse Andersson att jag vill annullera den. Det är uppenbart att den tolkas som att jag erkänner 'alla mina illgärningar'. Så hellre sparkad än smyga iväg med svansen mellan benen".

Bakgrunden är att förra fredagen publicerade Resumé uppgifter om att Welander samtidigt som han varit anställd på Sveriges Radio extraknäckt för sin hustru Bi Puranens bolag med Försvarsmaktens så kallade värdegrundsprojekt. Bolaget har hittills kvitterat ut över 100 miljoner i ersättningar för projektet. Enbart att bli sammankopplad med en sådan summa för ett konsultjobb är en smärre skandal. Och av det dokument som Resumé publicerat framgår klart att Welander både ingår i en extern projektgrupp och att han uppbär ersättning från försvaret för arbete inom projektet.

Enligt Welanders mail hade han förre chefen för samhällsredaktionen, Bengt Lindroths tillstånd att arbeta med projektet.

Hans jobb åt försvaret är ett solklart brott mot alla tänkbara interna regler för anställda på Sveriges Radio. Därför duger det inte när Peter Welander kommer dragande med att han bara instruerat assistenter i hur man hanterar intervjumikrofoner och liknande. Om hans inblandning i projektet varit så begränsad hade han inte behövt omnämnas i avtalet mellan Puranens bolag och försvaret, än mindre få betalt för det med uppenbart mycket stora belopp. Till bilden hör också att Welander var inblandad när försvaret rekryterade SR-kollegan Staffan Dopping till tjänsten som informationsdirektör.

Om nu Peter Welander själv inte insåg det utomordentligt korkade i att jobba åt försvaret, samtidigt som han var programledare i Studio Ett, så borde hans chef Bengt Lindroth ha gjort det och sagt nej. Lindroth var dock välkänd som en, lindrigt sagt, svag chef för samhällsredaktionen och som ganska snart skickades tillbaka till Helsingfors som korrespondent.

Welander påstår nu att hans engagemang också var känt för högsta radioledningen, men den ledningen bestod då av en annan svag chef, nämligen Peter Örn, som till slut fick sparken förra våren och helt resolut ersattes med Kerstin Brunnberg. Och om Brunnberg, som på den tiden var programdirektör, fått vetskap om de dubbla rollerna hade hon helt säkert agerat omedelbart. I sådana sammanhang har hon nämligen alltid haft både fingertoppskänsla och hårda nypor.

Låt oss bara anta att Peter Welander skulle ha varit programledare i Studio Ett då svenska officerares bordellbesök på Balkan debatterades som hetast. Och att han då skulle ställa ÖB till svars för detta, samtidigt som han deltog i ett projekt för att undersöka försvarsanställdas värdegrund. Touché!

Intressekonflikten är naturligtvis helt tydlig. Också därför att Welander nu har stora kunskaper om försvarsanställdas värdegrund som han helt säkert är förbjuden av försvaret att avslöja.

Så om inte hans egen uppsägning står fast, återstår bara för Sveriges Radio att säga upp Peter Welander. Även om man till slut tvingas köpa ut honom, därför att en svag och inkompetent chef på samhällsredaktionen inte klarade av att se en annalkande intressekonflikt. En chef som Welander nu gömmer sig bakom.

Man kan kanske ana vem som tvingat ner Welander på knä för att nu tigga om avsked.

Kontroversiell avrättning väntar i USA

USA:s högsta domstol (HD) avvisade i dag den morddömde Troy Davis överklagande. Det mycket omtvistade och uppmärksammade fallet väntas därmed sluta med avrättning.

USA:s högsta domstol (HD) avvisade på tisdagen den morddömde Troy Davis överklagande. Det mycket omtvistade och uppmärksammade fallet väntas därmed sluta med avrättning.
Sju av de nio vittnen som från början pekade ut den svarte Davis som skyldig till mordet på en vit polis i Savannah, Georgia, 1989 har ändrat sig.

Expresidenten Jimmy Carter, påve Benedictus och Nobelpristagaren Desmond Tutu har vädjat om nåd. Och så sent som den 23 september stoppade HD Davis avrättning, bara två timmar innan den planerade avrättningen.

Men nu säger HD nej till att bedöma om avrättning av en person i fall där nya starka rön framkommit är grundlagsvidrig eller inte. Därmed är det fritt fram för delstaten Georgia att på nytt fastställa en tidpunkt för när han ska dö. Därmed låter HD också fortsättningsvis ribban ligga mycket högt i frågor som gäller ny bevisning i mål med dödsstraff som följd.

HDs beslut är lika märkligt som svårtolkat. Märkligt, eftersom så många släppts från "death row" efter nya utredningar som ofta inkluderat DNA-prov. Svårtolkat, eftersom HD så sent som i september gav Davis en vink om att ny prövning var möjlig. Men idag kom avslaget.

Hans advokat hävdar att en annan man, som ursprungligen vittnade mot Davis, senare har erkänt mordet. Jämfört med andra liknande fall borde enbart detta ge Davis rätt till en ny rättegång. Men en lag som tillkom 1996 efter bombdådet i Oklahoma City begränsar möjligheterna till ny prövning i federal domstol.

DNs devota intervju med Kofi Annan

DN publicerar idag en ganska devot intervju med FNs förre generalsekreterare, Kofi Annan. Det liknar mest en estradintervju inför hans svenska fanklubb som gärna ser FN-stadgan som en andra svensk grundlag.

I intervjun, som är utlagd över tre helsidor, plus en stor del av ettan, finns inte en enda kritisk fråga till Annan. Ingenting om Kofigate, som utan vidare är världshistoriens största mutskandal, där Irak och ett antal mellanhänder, inklusive Annans egen son Kojo, tillskansande sig enorma summor från det matprogram som Kofi Annan själv förhandlade fram med Saddam Hussein. Programmet pågick mellan 1996 och 2003 och omfattade totalt ca 100 miljarder dollar.

Man vet inte exakt hur mycket som försvann i Bagdad-regimens fickor eller hur mycket som diverse mellanhänder tog hand om. Men en försiktig beräkning landar på minst 10 procent, eller 10 miljarder dollar, troligen var förlusterna betydligt större.

I mars 2004 blev skandalen en världsnyhet, då http://www.memri.org/ översatte och publicerade en irakisk artikel som listade 270 inblandade personer, företag och organisationer.

Genom svenska ambassaden i Amman kände dock UD till skandalen redan år 2000. Bland dem som teg den gången fanns, vid sidan av Anna Lindh, Hans Corell, Pierre Schori, Jan Eliasson, Hans Dahlgren och Sven-Olof Pettersson. Att Sverige redan då hade kunskap om Kofigate blev för ett par år sedan en stor nyhet världen över, men svenska medier valde i allt väsentligt att tiga.

Det hade varit ganska klädsamt om DNs Clas Barkman, som gjorde intervjun, åtminstone hade ställt någon enda fråga om mutskandalen. Eller var det ämnet i förväg uppgjort som förbjuden mark?

Länk till DNs artikel: En annan sida av Kofi
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=836208

Länkar till några av mina artiklar om mutskandalen:

SvD: Sverige tiger om Kofigate
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_160365.svd?showCalendarDate=2008-07-27
AB: Skandalen tigs ihjäl
http://www.aftonbladet.se/debatt/article397432.ab
Smedjan.com: FNs egen påve
http://www.smedjan.com/etta.asp?sida=display&nr=1316
Smedjan.com: Mutor för miljarder i FN-regi
http://www.smedjan.com/etta.asp?sida=display&nr=1088

Fel att jäva ut rådmannen

Brita Sundberg-Weitman, jur. dr, före detta lagman, etc. skriver i senaste numret av Advokaten om hanteringen av de styckmordåtalade läkarnas skadeståndskrav. Här är hela hennes artikel:

I beslut den 8 augusti i år har lagman Erik Ternert, lagman Erik Lempert samt rådman Anders Erlman (nedan Ternert mfl) förklarat rådman Nils Hedström jävig att döma i ett mål där två läkare söker skadestånd av staten för rättsövergrepp. Det handlar om två läkare som på 1980-talet åtalades för mord på Catrine da Costa. De frikändes av Stockholms tingsrätt, men tingsrätten ansåg det bevisat att de styckat hennes döda kropp. Eftersom domen formellt var frikännande, har de inte kunnat få den prövad i högre instans, och som en följd av deras antagna styckande av kroppen har de fråntagits sin behörighet att utöva sina yrken som läkare. De har i decennier sökt upprättelse på olika sätt men förgäves.

Läkarnas motpart i skadeståndsmålet är justitiekanslern (JK) Göran Lambertz. I målet har han intagit ståndpunkten att även om det kan bevisas att läkarna är oskyldiga till styckningen så är de ändå inte berättigade till något skadestånd, eftersom det gått så lång tid sedan de utsatts för de grundläggande rättsövergreppen.

Hedström har i en så kallad mellandom i april i år särskilt behandlat denna fråga om preskription. Han har funnit att frågan om skadestånd inte är preskriberad, utan att det står läkarna fritt att i rättegången försöka bevisa att de utsatts för rättsöver-grepp. Domskälen grundas ingalunda på något personligt tyckande utan på värderingar som kommit till uttryck exempelvis i lag 1998:714 om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder samt i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I Europadomstolens praxis har den så kallade proportionalitetsprincipen utvecklats, det vill säga den rättsstatliga grundsats som innebär att staten i sitt förhållande till enskilda måste iaktta viss måttfullhet: det måste finnas en balans mellan vad staten vill uppnå med en åtgärd och motsvarande ingrepp i den enskildes rättssfär.
JK:s skäl för att åberopa preskription är enligt mellandomen föga beaktansvärda i förhållande till läkarnas intresse av att få rentvå sig.

Dessa resonemang i mellandomen tar Ternert mfl till intäkt för att förklara Hedström jävig. Särskilt hänger de upp sig på att Hedström skrivit ”att skälen bakom statens preskriptionsinvändning framstår som föga beaktansvärda”. Den skrivningen sägs kunna tolkas som om det skulle stå att JK:s processföring är ”klandervärd” – utan någon anknytning till proportionalitetsprincipen! Att Hedström dessutom utförligt förklarat sig i jävsfrågan innebär enligt Ternert mfl att han ”på grund av sitt till synes stora engagemang i frågan numera närmast blivit att uppfatta som justitiekanslerns vederdeloman i vart fall i denna fråga.” Vad innebär den fantastiska meningen? Jo detta: JK har försökt jäva Hedström, och Hedström har utförligt bemött anklagelsen. Därför kan han numera uppfattas som personlig motståndare till JK och är till följd härav jävig! Detta trots att rättegångsbalken uttryckligen stadgar att parts vederdeloman inte är jävig ”om parten sökt sak med honom för att göra honom jävig”.

Tyngdpunkten i JK:s argumentering för jäv består i att staten som svarande i en process om skadestånd har ”samma ställning som vilken annan part i en dispositiv tvistemålsprocess som helst” och att Hedström brutit mot den principen genom att fästa sig vid vad JK velat uppnå genom sin invändning om preskription. JK menar alltså att staten, när den uppträder som privaträttsligt subjekt, inte behöver iaktta Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Samma argument framförde svenska regeringen inför Europadomstolen i målet Svenska Lokmannaförbundet mot Sverige på 1970-talet. Det underkändes av Europadomstolen.

Genom att jäva ut en domare på den grund att denne tillämpat Europakonventionen för mänskliga rättigheter har Ternert mfl åstadkommit stor skada på den svenska rättsstaten.