Vad händer nu med Julian Assange?

Åklagarmyndigheten och överåklagare Marianne Ny beslöt idag att lägga ner förundersökningen mot Julian Assange, samt häva beslutet om häktning av WikiLeaks-grundaren.

Överåklagare Marianne Ny sa på en presskonferens att "det inte går att föra utredningen vidare, då Julian Assange inte kan överföras till Sverige inom överskådlig tid.
Assange advokat, Per E Samuelsson sa att "Det är en total seger för oss. Julian Assange är nu fri att gå".
Men samtidigt sa brittisk polis i ett uttalande direkt efter det svenska beslutet blev känt att "Assange kommer att gripas om han lämnar ambassaden". Orsaken sägs vara att Assange aldrig betalade en borgenssumma till brittiska myndigheter, som var ett villkor för att han skulle slippa sitta i brittsikt häkte.
Här följer min senaste krönika angående fallet Assange, som publicerades i rättsmagasinet Para§raf i onsdags den 17 maj.

Han är en egomaniac, som låter WikiLeaks volontärer klippa hans hår till musik från absurda musikvideor. En man som ser sig förrådd av världen, han är skrämd och fångad i sin egen fälla. Själv anser sig Julian Assange utsatt för en radikalfeministisk konspiration, styrd av en av de båda kvinnor som anklagat honom och som Assange påstår en gång grundade en lesbisk nattklubb i Göteborg.

   Det är några av de många beskrivningar av WikiLeaks grundare som framkommer i dokumentärfilmen Risk och som släpptes i USA för snart två veckor sedan. Filmen visades på filmfestivalen i Cannes förra året, men har sedan dess redigerats om. Filmen är gjord av Laura Poitras, som tidigare gjort en omdebatterad film om visselblåsaren Edward Snowden.

   Poitras kamera följer i filmens inledning hur Assange 2012 befinner sig på ett hotell i London tillsammans med sin mamma, strax innan han sökte politisk asyl på Ecuadors ambassad. Han färgar håret, sätter på sig färgade kontaktlinser och klär ut sig i en skinnjacka av typ motorcykel för att undvika de brittiska myndigheterna.

   Filmen är kanske den hittills mest avslöjande bilden av WikiLeaks grundare, på en och samma gång som sexist och som en fullblodsaktivist driven av sina principer. Mannen som genom skandalösa avslöjanden skickade WikiLeaks till världsscenens frontlinjer.

   Regissören Laura Poitras markerar tydligt, i en intervju med ansedda tidskriften Foreign Policy i förra veckan, att hon står bakom WikiLeaks rätt att avslöja och försvara sig själv som en oberoende nyhetsorganisation, medan hon inte tycks försvara Julian Assange som person. Det alldeles oavsett om han är skyldig eller ej till de svenska åklagarnas påståenden och som på goda grunder starkt kan ifrågasättas. För att nu inte tala om att den svenska förundersökningen numera är inne på sitt sjunde år.

   Den svenska åklagarmyndighetens taffliga hantering är sedan länge både rättsröta och travesti på rättvisa och rättssäkerhet. Men nu håller hela den svenska affären också på att bli helt obsolet, utan värde och inte längre giltig.

   Det spelar inte längre någon roll vad åklagaren Marianne Ny kan tänkas komma fram till, då amerikanska myndigheter under Trumpadministrationen så tydligt sagt att man planerar eller överväger åtal inte bara mot Julian Assange, utan också mot andra ledande personer inom WikiLeaks.

   Ända sedan Assange sökte sin tillflykt till Ecuadors ambassad har det i amerikanska medier cirkulerat rykten om att det i Alexandria, Virginia finns en amerikansk åtalsjury, med den enda uppgiften att avgöra om Assange kan åtalas eller ej.

   De påståendena har nu ytterligare förstärkts av amerikanska Washington Posts avslöjande förra månaden att federala åklagare överväger att åtala flera ledande personer inom WikiLeaks. Det handlar både om de dokument som överlämnades av Chelsea Manning 2010 och de tusentals dokument om hemliga cyberverktyg som läcktes från National Security Agency i mars i år. Det gäller hemlig mjukvara som NSA skulle kunna använda för att komma åt andras mobiltelefoner, datorer och till och med tv-apparater.

   Det amerikanska justitiedepartementet under Barack Obama valde på sin tid att inte åtala WikiLeaks eller Julian Assange, men utredningen lades aldrig ner och har nu under Donald Trump öppnats upp igen och utvidgats, enligt Washington Post.

   Däremot sägs det vara oklart om utredningen också omfattar WikiLeaks roll i den amerikanska valrörelsens avslöjande av stulna emails från Hillary Clintons stab. En rad amerikanska myndigheter är helt överens om att stölden genomfördes av ryska hackare, som befann sig bara något stenkast från Kreml.

   Det ska nu inom den amerikanska administrationen cirkulera ett juridiskt memorandum där man diskuterar åtal mot WikiLeaks för konspiration, stöld av statlig egendom, eller brott mot the Espionage Act.

   Det är den spionerilag som skapades för snart hundra år sedan och som senast användes för att döma Chelsea Manning till 35 års fängelse. Manning släpps för övrigt fri idag den den 17 maj, efter att Barack Obama under sina sista dagar i Vita Huset omvandlade hennes straff. Manning har då suttit av sju år av straffet.

   Problemet med ett eventuellt åtal mot WikiLeaks gäller ytterst frågan om det första tillägget till den amerikanska konstitutionen. Som det viktigaste av de 27 tilläggen handlar det första om rätten till yttrandefrihet och pressfrihet.

   WikiLeaks, Julian Assange själv och deras advokater hävdar bestämt att man skall ses som vilken nyhetsorganisation som helst. Och numera gäller det första tillägget också nätpublicering.

   Den springande punkten gäller om ett eventuellt åtal enbart kan bygga på publicering av läckta hemliga dokument, eller om den som publicerar också måste ha varit inblandad i den påstådda dokumentstölden, alternativt uppmanat en visselblåsare att läcka dokument.

   Troligen skulle ett åtal stå mycket starkare inför domstol om åklagarna kan bevisa också inblandning i själva läckan. Men om sådana bevis finns i fallet WikiLeaks är inte känt.

   Under tiden dundrar centrala myndighetsfigurer med tungt artilleri mot WikiLeaks och dess företrädare. I slutet av förra månaden sa till exempel CIA-chefen Mike Pompeo:

– Det är nu tid att peka ut WikiLeaks för vad de verkligen är, nämligen en icke-statlig fientlig underrättelseorganisation och då ofta med andra staters aktörer som medhjälpare, som till exempel Ryssland.

   Och inte lång tid därefter hette det från justitieminister Jeff Sessions att USA nu prioriterar ett gripande av Julian Assange.

– Vi kommer att anstränga oss ytterligare och vi har redan intensifierat våra insatser gällande alla läckor, sa Jeff Sessions.

   Samtidigt som Donald Trumps administration så tydligt rör sig i riktning mot att åtala WikiLeaks och Julian Assange, sitter organisationens grundare fast på Ecuadors Londonambassad. Och när den svenska förundersökningen nu blivit obsolet riktas istället blickarna mot den starka transatlantiska länken mellan USA och Storbritannien.

   Vad händer den dag Washington, med hänvisning till the Espionage Act, begär att Theresa Mays konservativa regering eller en brittisk domstol skall utlämna Assange till USA? Hur länge kan då Assange gömma sig i en konventionsskyddad fastighet på Knightsbridge i Londons mera fashionabla kvarter? Och vad händer om USA kräver att Ecuador upphäver den beviljade asylen? Eller om Ecuador helt enkelt vägrar att hysa honom längre? Om svaren på sådana frågor vet vi förvisso intet.

   Men Julian Assange kan knappast hålla sig i självvalt förvar i evighet. Amen. När det förvaret löper ut hjälper knappast varken färgat hår, fejkade linser eller någon förklädnad. Och Laura Poiters filmtitel Risk blir den perfekta sammanfattningen av vad Assange hela tiden stått inför och utsatt sig själv för.

Hemlig USA-läcka: Toppryssar firade Trumps valseger

Högt uppsatta personer inom Kreml och den ryska regeringen firade att Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet. Det framkom på torsdagen då de tre högsta amerikanska underrättelsecheferna förhördes i den amerikanska senaten. De tre cheferna vittnade också om att de ryska hackerintrången har pågått ända sedan 2008 och drabbat inte bara demokraterna under valkampanjen, utan också bland annat Vita huset och Pentagon.

Den främste av de amerikanske underrättelsecheferna, James Clapper, sa också att Wikileaks Julian Assange orsakat att amerikaners liv varit i fara. Det är bland de hårdaste anklagelserna mot Assange hittills och betyder nu att hans skydd på Ecuadors ambassad i London har försämrats.

James Clapper

Enligt torsdagens förhör ska Moskva ha sett att Trump vann valet som en geopolitisk seger för Kreml och i efterhand ska högt uppsatta ryssar ha gratulerat varandra. En del av gratulanterna ska också ha varit väl medvetna om de pågående hackerattackerna.

Det är amerikanska Washington Post och NBC News som var för sig tagit del av den hemliga underrättelserapport som igår överlämnades till president Obama och som Donald Trump får ta del av idag fredag. Delar av den hemliga rapporten kommer att offentliggöras nästa vecka.

Enligt rapporten har flera av de sammanlagt 17 olika amerikanska underrättelseorganisationerna också identifierat vad man kallar actors som varit involverade i att överlämna dokument som stulits från demokratiska partiets servrar till Wikileaks. Enligt rapporten finns det även stora skillnader i olika ryska underrättelseorgans ambitioner när det gäller att komma över hemligt amerikanskt material.

Den hemliga rapporten som uppges omfatta fler än 50 sidor innehåller också en katalog över ryska hackerattacker och cyberspionage mot olika delar av det amerikanska valsystemet som går hela åtta år tillbaka i tiden.

Rapporten står lindrigt talat i bjärt kontrast till Donald Trumps påstående att han är vän med president Putin och att han sagt ”att vilken 14-åring som helst” kan hacka de amerikanska systemen. Trump har också flera ånger sagt eller twittrat att han inte tror att ryssarna låg bakom intrången hos det demokratiska partiet.

Rakt motsatt sådana påståenden säger en amerikansk underrättelseperson som varit med och sammanställt den nu aktuella rapporten till Washington Post att det finns en hel del exempel och faktorer som visar att Ryssland i akt och mening försökte hjälpa Donald Trump att bli vald till USAs president.

Den högste amerikanske spionchefen, James Clapper sa vidare att hela det samlade underrättelsesamhället i USA står bakom rapporten på ett verkligt och resolut sätt. Han vände sig också indirekt mot Donald Trumps olika ”snubbor” i sammanhanget och sa att det är skillnad mellan skepticism och förklenande. Clapper gjorde också skillnad mellan spionage och rena attacker.

De ryska hackerattackerna ska från början mera ha varit avsedda att destabilisera en förväntad president Hillary Clinton, men då Trump säkrade republikanska partiets nominering förändrades och förstärktes de ryska hackerattackerna.

Assanges skydd i London kraftigt försvagat

Under senatsförhöret med de tre spioncheferna var också frågorna om Wikileaks och Julian Assange uppe flera gånger. Clapper sa för sin del att Assange orsakat att amerikaners liv varit i fara. Det var mycket länge sedan någon så högt uppsatt amerikansk tjänsteman påstått att Assange och hans Wikileaks hotat amerikanska liv. Assange har för sin del förnekat att det material som Wikileaks publicerat och/eller överlämnat till andra att publicera kom från ryska källor.

Men av vad som hittills läckt ut från den hemliga rapporten finns ingenting som direkt pekar ut Wikileaks och Julian Assange. Under förhöret sa James Clapper dock att folk i underrättelsebranschen inte har någon större respekt för Assange och pekade samtidigt på att Assange sitter fast på en ambassad i London för att undvika utvisning till Sverige.

Oavsett vad som framöver kan tänkas komma fram om hur Wikileaks kom över allt det material som så brutalt skadade den amerikanska valkampanjen, så har Julian Assanges skyddade ställning på Ecuadors Londonambassad kraftigt försämrats. Blotta misstanken räcker långt i sådana här sammanhang. Och då spelar ett eventuellt svenskt åtal mot Assange mindre roll.

Två andra faktorer väger betydligt tyngre. För det första vet vi med stor sannolikhet att det finns en amerikansk åtalsjury som undersöker misstankar om spioneri från Assanges sida. Antag sedan att det inte blir något svenskt åtal i den del av de svenska händelserna i augusti 2010 som ännu inte är preskriberad.

Det betyder i sin tur att Julian Assange ingalunda är en fri man att lämna ambassaden i London. Brittiska myndigheter skulle i sin tur naturligtvis följa en amerikansk begäran om utlämning från Storbritannien.

Till ett sådant scenario kan dessutom läggas att senare i år är det presidentval i Ecuador, då Rafael Correas tio år vid makten löper ut. Redan nu finns det envisa rykten om att vem som än blir ny president i Ecuador är det ingen som vill fortsätta hysa Assange som gäst i London. Möjligen finns det amerikanska påtryckningar i sammanhanget, vilket inte alls kan uteslutas.

Obamas eftermäle smutsas

När nu allt flera detaljer blir kända i den amerikansk-ryska hackerskandalen är det fullkomligt obegripligt att en av de absoluta centralpersonerna, president Barack Obama, inte agerade kraftfullt redan från början då hoten mot valkampanjen började bli kända. 

Obama fick dessutom en ordentlig genomgång av vad som skett redan i oktober, men han gjorde så vitt känt mycket lite eller kanske snarare ingenting för att stoppa attackerna.

Det sades under senatsförhöret igår att när skandalen var ett faktum nöjde sig USA med att kasta smågrus i riktning mot Kreml, när man i själva verket borde siktat med stora stenar redan från början. Och sista ordet i den här saken är ingalunda sagt och sista avslöjandet har heller inte publicerats.

Hackerskandalen kommer för evigt att solka Barack Obamas eftermäle. Ett påstående att Obama vid den aktuella tiden redan var lame duck håller inte ens för en ytlig granskning.

UPDATE kl. 22.42: 

Declassified report says Putin ‘ordered’ effort to undermine faith in election and help elect Trump

Russia carried out a comprehensive cyber campaign to upend the U.S. presidential election, an operation that was ordered by Russian President Vladi­mir Putin and “aspired to help” elect Donald Trump by discrediting his Democratic rival, Hillary Clinton, U.S. intelligence agencies concluded in a report released Friday. The report depicts Russian interference as unprecedented in scale, saying that Moscow’s assault represented “a significant escalation in directness, level of activity, and scope of effort” beyond previous election-related espionage. MORE:  https://www.washingtonpost.com/world/national-security/intelligence-chiefs-expected-in-new-york-to-brief-trump-on-russian-hacking/2017/01/06/5f591416-d41a-11e6-9cb0-54ab630851e8_story.html?utm_term=.d286c3f2a2d6&wpisrc=al_alert-COMBO-politics%252Bnation

Julian Assanges egna ord ger inget nytt

Julian Assanges statement från igår ger egentligen inget nytt i det påstådda brottmålet. Det är skrivet i 120 punkter över 19 sidor, men handlar mest om USAs jakt på WikiLeaks.
https://justice4assange.com/Assange-Testimony.html

Han hänvisar bland annat till rader av tidningsartiklar, men utan länkar eller dateringar, vilket gör det svårt att värdera materialet. Men där finns ett par intressanta passager om kontakter mellan svenska och amerikanska myndigheter för att "överlämna" Assange till USA. 

I de delar som omfattar förundersökningen skriver han i 20 punkter sin egen version, som på alla sätt följer vad han sa i det första förhöret 2010 och som finns i häktningspromemorian och som läckte ut snart därefter. 
http://stadsholmen.blogspot.se/…/fallet-assange-lackta-sven…

Men i den delen finns dock ett mindre sakfel. Assanges andra hångelmöte med "SW" skedde i parken utanför Naturhistoriska riksmuseet, inte utanför Nationalmuseum som Julian Assange skriver. Men park som park och hångel som hångel.

Hur som helst fortsätter den skamlösa rättsrötan, nu på sitt sjunde år. Hade Julian Assange varit Kalle Karlsson hade chefsåklagare Eva Finnés beslut om att lägga ner fallet stått fast. Men när advokat Claes Borgström sprang iväg till Marianne Ny öppnades fallet på nytt.

Den juridiska hörnstenen om likhet inför lagen gällde inte här.
Men trots allt lär JA aldrig kunna lämna Ecuadors ambassad, även när den svenska utredningen läggs ner, därför att då grips han av brittiska myndigheter och överlämnas till USA. Om han inte smugglas ut från London...

Fallet Assange: Tre av fyra misstankar om brott faller nu bort

Efter fem år av juridiska turer och internationella förvecklingar preskriberas nu tre av de fyra misstänkta brott som Julian Assange anklagas för att ha begått i Sverige.
– Han blir inte dömd för brotten, men han blir inte heller frikänd, säger målsägandebiträdet Claes Borgström.


Brottsmisstankar om olaga tvång och sexuellt ofredande preskriberas under torsdagen. Misstanke om ytterligare ett sexuellt ofredande preskriberas med största sannolikhet på tisdag. En av två kvinnliga målsägande i det uppmärksammade Assange-ärendet faller bort.
Efter att i flera år ha begärt Assange utlämnad till Sverige har svenska åklagare sedan några månader tillbaka försökt att få till stånd ett förhör på ambassaden i London. Särskilda krav från Ecuador – som enligt svenska justitiedepartementet står i strid med svensk lag – har gjort att förhören hittills inte blivit av. Men det förnekas bestämt av Ecuador.
Av de fyra misstänkta brotten i Sverige kommer det efter preskriberingarna att kvarstå en händelse som rubricerats som våldtäkt och som preskriberas om ytterligare fem år.
Samtidigt skriver idag advokat Svante Thorsell i en debattartikel i Göteborgs-Posten att åklakarens hantering av fallet är ett brott mot juridisk anständighet. Här följer hans artikel i sin helhet.


"Dawit Isaac har suttit frihetsberövad i fjorton år utan att få sin sak prövad i domstol. Fångarna på Guantanamobasen på Kuba har hållits kvar där av USA sedan 2002 utan rätt att få sin sak prövad av en allmän och offentlig domstol. Allvarliga brott mot rättssäkerheten, hävdas det. Sverige har här sin egen bakgård, dåligt belyst av jurister och glömd av makthavare.
Julian Assange har de facto varit frihetsberövad av Sverige i snart fem år. Först i husarrest och sedan som inlåst asylflykting på Ecuadors ambassad i London. Assange lämnade vårt land hastigt 2010 i tron att Sverige inte var rättssäkert och är alltjämt misstänkt för egenartade sexbrott. Om han infunnit sig, ett åtal prövats och Assange fällts hade ett fängelsestraff varit omkring två år och betydligt kortare än den tid han nu varit berövad sin frihet i London.
Det finns skäl att granska vad åklagaren haft för sig under de fem åren. Sedan Assange sökte asyl på Ecuadors ambassad har polisbevakningen kostat de brittiska skattebetalarna drygt 160 miljoner kronor.
Sverige utmärker sig i EU då det inte finns någon tidsgräns inom vilken förundersökningen skall avslutas. Det anges i lagen bara att den skall bedrivas så skyndsamt som möjligt. Det finns inte något rättsmedel, någon rätt att i domstol få den nedlagd eller arbetet granskat i ett rättsligt förfarande. Assange får liksom andra finna sig i att vara föremål för brottsutredningen så länge det passar åklagaren.
Avsaknaden av rätten att få beslut om förundersökning prövad av domstol är besvärande. Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna är direkt tillämplig som lag i Sverige. Enligt artikel 6 garanteras den som anklagas för brott en rättegång inom skälig tid. Men Sverige som rättsstat är unikt då vi saknar en regel om maxtid för frihetsberövande före rättegång.
Av de närmare 10 000 personer som häktas årligen var ifjol 21 frihetsberövade i mer än 361 dygn. En misstänkt narkotikasmugglare släpptes efter 3,5 år i häktet. Det krävs inte någon livlig fantasi för att förstå vad det innebär att vistas i ett utrymme som motsvarar en transporthiss tjugotre timmar per dygn i månader – kanske år. Det tillämpas i primitiva stater ”in order to break them” och leder ofta till att den misstänkte har en väl etablerad apati då han sent träder in i rättssalen för att tillvarata sin rätt. I rättsstaten Sverige har vi en ordning med många förundersökningsfångar, det vill säga personer som sitter frihetsberövade utan att vara dömda. Till orimligheten hör att de dessutom skall bemötas som oskyldiga om än i sina celler.
Från åklagaren i Assangemålet, Marianne Ny, har det varit tyst sedan hösten 2010. Under våren 2015 bröts tystanden då hon kommit på att man skall höra Assange i England. I rättegångsbalken anges att Ny, som varje annan kollega, skall bedriva förundersökningen på sådant sätt att ingen onödigtvis utsättes för misstanke och får vidkännas olägenheter. Så länge en person är misstänkt leder det till en stor anspänning. Det är en svår prövning i sig även utan rättegång. Vad har åklagaren haft för sig under snart fem år?
Vi saknar särskilda regler om rätt till domstolsprövning av hur förundersökningen bedrivits. Kvar finns JO:s generella uppdrag att enligt grundlagen granska att varje myndighet är opartisk och saklig i sin maktutövning och att de grundläggande fri- och rättigheterna iakttas. Justitieombudsmannen, JO, har tvärtom i karga former avvisat två anmälningar i fallet Julian Assange. JO Cecilia Renfors har avfärdat en anmälan av före detta hovrättsdomaren/rättsvetenskapsmannen Brita Sundberg-Weitman med ett avhugget besked att det inte föranleder någon åtgärd eller något uttalande. Sundberg-Weitman ansåg att Assangefallet strider mot Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna och regeringsformens proportionalitetsprincip.
2012 avskrev JO Hans-Gunnar Axberger en anmälan med motiveringen att saken var ”föremål för en pågående rättslig prövning”. Hur Axberger kunde veta att den var pågående är i marginalen märkligt. Vad var det som ”pågår”? Allt talar för att brottsutredningen redan då var död. JO avstår i fallet Assange från att ta värn mot det som felas.
Allmänheten kan befara att Sverige har en dold agenda, att JO i vart fall inte vill ha detta känsliga ärende på sitt bord, i skärningspunkten mellan juridik, politik och CIA-mystifiering.
Varje spekulation blir berättigad till dess åklagare Ny berättat, saken utretts av JO eller blivit kända genom domstols prövning. Det är något ruttet med fallet Assange. Varför är han de facto frihetsberövad? Varför avslutas inte förundersökningen? Svaret finns på utrikesdepartementet, tyvärr inte inom rättsväsendet. En slutsats lika säker som någon annan i detta tystnadens hav. Den politiska makten tillåts här ha inflytande över rättsväsendet för att vårt konungarike inte skall få problem med USA och dess intresse för ”hackaren Julian Assange”? Om Sverige inte är följsamt i fallet Assange, kan vi frysas ute från utbyte av information med amerikanska säkerhetstjänster och blockeras från köp av militär teknologi, säger de som vet.
Jag har ingen närmare kännedom om rättsordningen i Dawit Isaaks Eritrea eller rättsordningen där Guantanamofångarna vistas, men jag befarar det värsta. Gemensamt med Sverige har de dock att man där kan hållas frihetsberövad utan rättegång, och utan någon maxtid. Det finns inte heller någon tid inom vilken förundersökningar skall vara avslutade.
Den misstänktes lidande skall alltid begränsas oavsett om det är Eritrea, Sverige eller Guantanamo. Och när tänkte åklagaren Ny på de båda kvinnorna som brottsmisstankarna avser? De är i vart fall offer i den meningen att de fått vänta i fem år på Ny.
I maj prövade Högsta Domstolen häktningen av Assange. HD gav då Ny en sista chans. HD fäste då särskild vikt vid att åklagare Ny, som en nyhet, åtagit sig att förhöra Assange i London. Det har hon inte gjort.
Hennes obegripliga invändning har tidigare varit att det fanns formella hinder för staten Sverige att genomföra ett förhör i Storbritannien. Det stämmer inte. Under samma tid har svensk polis, tvärtom genomfört 44 förhör på brittiskt mark. Trots löftet har hon, i dag, ännu inte avtalat någon tid med Julian Assange. Det har snart gått fem år sedan de påstådda våldtäkterna. Åklagarens passivitet är ett brott mot anständigheten."


Fotnot: Den JO-anmälan som JO Hans Gunnar Axberger avvisade 2012 gjordes av mig.
Länk till min analys av den omdiskuterade häktningspromemorian från 2010. Det är det enda kända dokument som läckt ut från utredningen. http://stadsholmen.blogspot.se/2011/02/fallet-assange-lackta-svenska-forhor-en.html
Allt mitt material om fallet Julian Assange finns här: http://stadsholmen.blogspot.se/search/label/Julian%20Assange

Fallet Assange: Dödläget är ovärdigt Sverige som rättsstat

I dagens SvD finns en ytterst intressant genomgång av fallet Assange, skriven av hans två svenska advokater. Artikeln är en replik till Elisabeth Massi Fritz som skrev den 8 juli. I texten nedan finns flera intressanta länkar och artikeln utgör i sig hela argumentationen inför förhandlingen den 16 juli om att eventuellt upphäva häktningsbeslutet. Här är hela artikeln från SvD/Brännpunkt.

Att en åklagare håller en förundersökning ­öppen i fyra år utan att förhöra den misstänkte strider mot skyndsamhetskravet. Det är ett tungt vägande skäl för att upphäva häktningsbeslutet av Julian Assange, skriver hans advokater i en replik.

Vår klient Julian Assange har varit häktad i sin frånvaro i nästan fyra år. Han har de två senaste åren vistats på Ecuadors ambassad i London under skydd av politisk asyl. Brittisk polis bevakar byggnaden dygnet runt men kan inte tränga sig in på ambassaden. Vi har gång på gång krävt att åklagaren åker till London och förhör Assange. Åklagaren vägrar.

För att bryta detta dödläge har vi begärt att Stockholms tingsrätt ska upphäva häktningsbeslutet. Detta skulle tvinga åklagaren att tänka i nya banor. Frågan kommer att prövas vid häktningsförhandling onsdagen den 16 juli 2014.

Elisabeth Massi Fritz påstår att allt annat än fortsatt häktning skulle vara ”ett slag i ansiktet” på hennes klient ”och alla kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld” (Brännpunkt 8/7). Detta är slagordsjuridik på lägsta debattnivå.

Massi Fritz är dessutom fel ute i målets avgörande bevisfråga: Inget brott alls har begåtts.

Assange hade i augusti 2010 en kortvarig relation med två svenska kvinnor. Det var fråga om frivilligt sex. Allt annat är honom helt främmande.

Kvinnorna kände inte varandra, men fick kontakt och talade ut. Det slutade med att Fritz klient gick till polisen i sällskap med den andra kvinnan. Men inte för att anmäla Assange för något brott.

Av sms framgår att Fritz klient bara ville få råd om hur hon skulle få Assange att testa sig mot sjukdom. Hon ville inte anklaga Assange för någonting och blev chockad när hon fick veta att Assange anhållits i sin frånvaro.

Sanningen är alltså ingen av de två kvinnorna initialt anklagade Assange för något brott, vilket stämmer väl med Assanges version om frivilligt sex.

Även i övrigt förtjänar Massi Fritz debattartikel stark kritik. Hennes inställning till politisk asyl är minst sagt anmärkningsvärd.

Åtnjutandet av politisk asyl är en grundläggande mänsklig rättighet som räknas upp i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (artikel 14). Ecuador hänvisar i sitt beslut om politisk asyl uttryckligen till 1951 års flyktingkonvention (Genevekonventionen).

Man beviljar Assange politisk asyl för att ge honom skydd för utlämning till USA. Det har ingenting med den svenska förundersökningen att göra. Det är bara att läsa innantill i beslutet. Det har Massi Fritz uppenbarligen inte gjort.

Massi Fritz gör också ett mycket grovt misstag när hon helt negligerar hotet från USA:s sida mot Assange för att istället – totalt felaktigt – påstå att Ecuador(”ett litet sydamerikanskt land”) skulle ha hjälpt Assange att ”undkomma rättvisan” genom att ”få världen att tro att detta handlar om USA.”

Låt oss påpeka några grundläggande fakta.

Den 5 april 2010 publicerade Wikileaks videon Collateral Murder, som visar en helikopterattack utförd av amerikanska styrkor mot civila i Irak. Senare samma år publicerades 75000 hemliga dokument från Pentagon, rörande kriget i Afghanistan(Afghan War Diaries), 400 000 handlingar benämnda (Iraq War Logs) och över 250.000 amerikansk diplomatpost (Cablegate) samt 779 fångjournaler från Guantanamo (The Guantanamo Files).

Av bifogade länk framgår den reaktion som dessa publiceringar medförde hos ledande politiska debattörer och makthavare i USA, se tv-klipp.

Detta visar med all önskvärd tydlighet hur fel Massi Fritz har. Parallellt med den svenska förundersökningen pågår ytterst allvarliga brottsutredningar i USA.

Bradley (numera Chelsea) Manning dömdes den 20 augusti 2013 av en amerikansk militärdomstol till 35 års fängelse, anklagad för att ha läckt över 700000 dokument till Wikileaks.

Det pågår även en förundersökning mot ”founders, owners or managers of Wikileaks”. Den bedrivs av åklagarmyndigheten vid Eastern District of Virginia i Alexandria, Virginia och är enligt amerikanska justitiedepartementet aktiv och pågående.

Assange riskerar därmed ett mycket långt fängelsestraff om han utlämnas till USA, minst lika långt som Mannings 35 år.

Det är därför som Ecuador har beviljat Assange politisk asyl.

Mot den bakgrunden framstår Massi Fritz (och åklagarens) krav på att Assange frivilligt ska avstå från att använda sig av sin politiska asyl som fullkomligt orimligt. Julian Assange kommer att använda sin politiska asyl så länge det finns en risk för att han utlämnas till USA för att tillbringa större delen av sitt liv i ett amerikanskt fängelse.

Det i sak mest allvarliga är emellertid att Elisabeth Massi Fritz och åklagaren inte förmår erbjuda någon lösning på det dödläge som målet befinner sig i sedan Ecuador beviljade Assange politisk asyl. Det enda de erbjuder är fortsatt dödläge. Deras krav kan sammanfattas så här: Håll Assange instängd på Ecuadors ambassad i London och hindra honom från att använda sin politiska asyl tills han ger upp och kommer ut frivilligt. Under tiden tänker vi inte göra någonting.

Vi menar att detta är orimligt och ovärdigt Sverige som rättsstat. Det strider mot internationellt erkända konventioner och mot svensk rätt.

Fortsatt häktning strider mot behovsprincipen eftersom den aldrig kan uppfylla målet (att tvinga Assange till Sverige); på grund av den politiska asylen har Assange tillstånd att tills vidare uppehålla sig på ambassaden. Storbritannien kan inte tränga sig in och gripa honom.

Istället bevakar Storbritannien ambassaden dygnet runt (till en kostnad som för närvarande uppgår till över 6 miljoner pund). Bevakningen är orsakad av häktningsbeslutet. Utan häktningsbeslut ingen bevakning. Den svenska staten tjänar dock inget på denna bevakning eftersom den inte kan uppfylla målet (tvinga Assange till Sverige). Den har emellertid starkt negativa konsekvenser för Assange eftersom den placerar honom i husarrestliknande förhållanden under oöverskådlig tid.

Häktningsbeslutet strider därför även mot proportionalitetsprincipen då de negativa konsekvenserna för Assange inte står i rimlig proportion till vad staten kan tjäna på fortsatt häktning.

Åklagarens syfte med att begära Assange häktad är (enligt hennes egen utsago) att han ska gripas och överlämnas till Sverige. Detta syfte kan som ovan visats inte längre uppnås, på grund av att Ecuador har beviljat Assange politisk asyl. Åklagarens yrkande att tingsrätten trots detta även fortsättningsvis ska hålla Assange häktad i dennes frånvaro synes endast ha som syfte att sätta press på Assange att avstå från sin politiska asyl. Ett personligt tvångsmedel får inte användas till att sätta press på den misstänkte. Det strider mot ändamålsprincipen.

Assange har varit häktad i sin frånvaro i snart fyra år. Han har ännu inte förhörts och delgetts någon misstanke om brott mot Fritz klient. Detta trots att vi gång på gång har framfört att Assange vill bli förhörd och därmed rentvådd från de misstankar som åklagaren riktar mot honom.

Att en åklagare håller en förundersökning öppen i fyra år utan att förhöra den misstänkte strider mot skyndsamhetskravet i RB 23:4 och är ett tungt vägande skäl för att upphäva häktningsbeslutet.

Detta är en del av den juridiska argumentation som ligger till grund för vårt yrkande att Stockholms tingsrätt ska upphäva häktningsbeslutet.

Ett upphävande av häktningsbeslutet skulle givetvis inte innebära att den svenska förundersökningen blev omöjlig att driva vidare. Precis som vi yrkat i snart fyra år kvarstår vårt krav på att förundersökningen kompletteras med Assanges version. Vi och vår klient står till förfogande för ett sådant förhör. Allt åklagaren behöver göra är att kontakta oss.

Tingsrätten måste genom att upphäva häktningsbeslutet tvinga åklagaren att driva förundersökningen framåt på det enda sätt som är möjligt: åk till London och förhör Assange.

THOMAS OLSSON

PER E SAMUELSON

Julian Assanges svenska försvarsadvokater

Åklagaren: Assange ska vara fortsatt häktad

Åklagaren Maranne Ny i Assangemålet har nu lämnat ett ytterst senkommet svar på Assanges advokaters begäran att förhören skall hållas i London och häktningen upphöra. Aldrig tidigare har väl en anmälan om våldtäkt skapat så mycket prestige. Saken hade kunnat vara ur världen för länge sedan. Här följer Stefan Lisinskis artikel från dagens upplaga av Dagens Nyheter.

Wikileaksgrundaren Julian Assange ska vara fortsatt häktad. Det anser överåklagare Marianne Ny i ett svar på Assanges begäran att häktningen ska upphävas.

Wikileaksgrundaren Julian Assange ska vara fortsatt häktad. Det anser överåklagare Marianne Ny i ett svar på Assanges begäran att häktningen ska upphävas.

I ett svar på advokaternas begäran skriver Marianne Ny och vice chefsåklagare Ingrid Isengren att inget i fallet har förändrats som gör att beslut om häktning ska upphävas.

Åklagarna framhäver att Julian Assange själv har valt att ta sin tillflykt till Ecuadors ambassad i London och att den tiden han har suttit där, drygt två år, inte kan jämföras med att vara frihetsberövad genom häktning.

Åklagarna förnekar också att de skulle kunna genomföra sexbrottsanklagelserna snabbare. De vill inte heller att förhör med Assange ska hållas på ambassaden utan anser att han måste finnas tillgänglig.

”Om förhör och andra utredningsåtgärder skulle vidtas i Storbritannien och utredningen därigenom skulle leda till åtal mot Julian Assange krävs dock fortfarande att han kommer till Sverige för att en rättegång ska kunna genomföras och ett eventuellt straff kunna verkställas” skriver åklagarna.

Julian Assange är misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande mot två kvinnor under ett besök i Sverige år 2010.

Läs gärna vidare om fallet i nästa inlägg nedan eller under taggen Julian Assange.

Fallet Assange: Nu ökar trycket på åklagaren

Nu ökar trycket på åklagaren i fallet med den våldtäktsanklagade Julian Assange. Från höga jurister, och även från politiskt håll, kommer nu krav på att åklagaren driver fallet framåt.

Samtidigt vill inte den svenska åklagaren, Marianne Ny, åka till London och förhöra Assange där. Åklagarmyndigheten har hittills sagt att Assange av utredningstekniska skäl behöver vara i Sverige under förundersökningen.

Det framgick med visst eftertryck i SVTs Agenda på söndagskvällen. Julian Assange, den våldtäktsmisstänkte grundaren av Wikileaks, har nu befunnit sig drygt ett och ett halvt år inne på Ecuadors ambassad i London.

Assange kan tvingas vara kvar på ambassaden ytterligare drygt sex år om han måste vänta tills preskriptionstiden gått ut för den våldtäkt han misstänks ha begått.

Assange vägrar lämna ambassaden eftersom han tror att Sverige kommer att utlämna honom till USA där han riskerar ett långt fängelsestraff efter Wikileaks avslöjanden av bland annat olika amerikanska militära övergrepp och diplomatiska aktiviteter.

Tålamodet tryter

Men nu börjar tålamodet tryta med att inget verkar hända i fallet. För första gången kräver en riksdagspolitiker att åklagaren gör något för att bryta dödläget. Johan Pehrson, rättspolitisk talesperson för Folkpartiet och ledamot i justiitieutskottet, sa i programmet att något borde göras för att föra fallet framåt.

– Det här är ett exceptionellt fall. Därför kan man fundera på om inte åklagaren borde vända på stenarna ytterligare en gång för att se om man inte kan få den här saken ur världen, säger han.

– Fallet har storpolitiska och internationella implikationer. Ingen tjänar på det här, säger Johan Pehrson.

Prestige och cirkus

Att det gått prestige i fallet anses vara en viktig förklaring till det låsta läget. Den analysen gör bland andra Anne Ramberg, Advokatsamfundets generalsekreterare.

– Nu har det blivit lite cirkus kring det här och det har engelsmännen bidragit till men inte minst den misstänkte själv, sa hon till Agenda.

– Men man måste vara lite pragmatisk för att åstadkomma ett slut på den här cirkusen. Man borde ha begett sig till London för att förhöra honom, enligt Anne Ramberg.

Även förre överåklagaren Sven-Erik Alhem tycker det är dags att försöka avsluta fallet. Han tycker att riksåklagaren ska ingripa.

– Riksåklagaren borde ta ansvar nu och säga: hur ska vi lösa situationen som uppkommit? Det kan inte vara rimligt att månad efter månad bara avvakta om Assange till äventyrs skulle vilja lämna sin ambassad, sa Sven-Erik Alhem.

Åtal inte självklart efter förhör

Advokatsamfundet generalsekreterare Anne Ramberg är inte säker på att ett förhör med Julian Assange skulle leda till åtal.

– Det är ju inte uteslutet det skulle komma information vid ett samtal med Assange som skulle leda till att åtalet läggs ned. Det är möjligen den möjligheten som utesluts genom att man inte tar kontakt med honom, sa hon i programmet.

Åklagarmyndigheten svarar

Ingen från Åklagarmyndigheten ville framför kamera förklara varför man inte kan förhöra Julian Assange i London men i ett mejl till SVTs Agenda skriver man att ” åklagarens möjlighet att ställa frågor om sådant i förundersökningen som inte är direkt uttryckt i den europeiska arresteringsordern är begränsade. Det finns alltså en betydande risk att ett förhör i London inte kommer att föra utredningen framåt.”

Åklagarmyndigheten skriver också: ”Ärendet är pågående. Åklagaren ser ingen möjlighet att i media diskutera eventuella kommande bedömningar eller beslut som kan föranledas av utvecklingen i ärendet.”

Borgström: Ska förhöras i Sverige

Claes Borgström, som företräder en av kvinnorna, tycker inte att åklagaren ska åka till London för att förhöra Julian Assange. Förutsättningarna för att få fram ett underlag till åklagarens beslut om att väcka åtal eller inte blir helt annorlunda om förhöret sker i Storbritannien, hävdar han.

– Jag tycker han ska förhöras som man gör med andra människor som misstänks för att ha begått brott i Sverige. Det är ingen prestige i det.

Enligt Claes Borgström skulle inte den svenska åklagaren personligen få hålla förhöret med Julian Assange.

– Det är på brittisk mark och då ska brittisk polis hålla förhöret. Man måste först ansöka om att ett förhör ska hållas och tala om vilka frågor man ska ställa. Att man måste göra det i förväg är redan det inte så lyckat, säger han.

Som kommentar till detta kan sägas att den svenska halsstarrigheten i frågan fortsätter. En av Julian Assanges svenska advokater Thomas Olsson påpekade att det i USA pågår ett så kallat grand jury-förfarande. Det är en sorts åtalsjury som får avgöra om det finns skälig grund för att väcka åtal. Uppgifter om detta har cirkulerat i amerikansk press under flera månader och enligt Olsson har även USAs justitieminister bekräftat att så är fallet.

Detta komplicerar saken ytterligare, därför att om det skulle bli åtal i USA och en eventuell begäran om utlämning av Assange hänger frågan om utlämning på vilket lagrum man avser att åtala efter. Om man avser använda sig av The Espionage Act, som går tillbaka ända till 1917 kan en utlämning bli ytterst problematisk. Den lagen användes nyligen i åtalet mot Chelsea (Bradley) Manning. Det historiskt mest kända fallet gällde Julius och Ethel Rosenberg som avrättades 1953.

Om USA skulle välja att dra till med The Espionage Act ska man känna till att eftersom lagen ger möjlighet att utdöma dödsstraff torde det vara politiskt tämligen omöjligt för länder som Storbritannien och Sverige att utlämna Assange.

Men det litar naturligtvis inte Julian Assange på och därför väljer han att stanna kvar på Ecuadors ambassad i London.

Och även om åklagaren, Marianne Ny, av olika skäl skulle tvingas lägga ner utredningen så är det ändå osäkert vad som skulle hända den dag Assange vågar lämna ambassaden. Skulle brittiska myndigheter gripa honom om det finns ett amerikanskt åtal och utlämna honom?

Saken är ytterst komplicerad och för sin egen säkerhets skull kommer Julian Assange för mycket lång tid framöver behålla adressen Embajada de Ecuador, Londres.

Länk till programmet: http://www.svt.se/agenda/se-program/article1768676.svt?autostart=true

”Assange fick klartecken att lämna Sverige”

I sin replik på vår artikel ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten”, undviker kvinnornas försvarsadvokat Claes Borgström att beröra huvudfrågan om varför inte Julian Assange kan förhöras i London. Det var ju åklagare Marianne Ny själv som gav honom tillåtelse att resa dit! Det skriver Helene Bergman och Anders Carlgren i en slutreplik.

ett brev daterat den 14 september 2010 frågar Julian Assanges dåvarande advokat, Björn Hurtig, Marianne Ny om det finns några hinder för Julian Assange att resa utomlands, eftersom Julian har brådskande affärer där. I en skrivelse den 24 november 2010 från Marianne Ny till Svea hovrätt skriver hon följande:

”...i svaret till advokat Hurtig om det fanns några lagliga hinder för Julian Assange att lämna Sverige svarade jag att det inte fanns det.”

Hon har därefter ändrat sig och vid flera tillfällen stött på advokat Hurtig och velat hålla förhör i Sverige.

Julian Assange lämnade alltså Sverige i god tro.

Tyvärr vill inte Borgström erkänna att han själv ingår i statsfeminismens propagandamaskineri, bl a som f d JämO. Han tycker att det är pinsamt att vi nämner ordet statsfeminism.

I Socialdemokratiska studentförbundets debattskrift Libertas definierar Katrine Kielos ( 2005) statsfeminism enligt följande:

”När statliga organ och myndigheter bedriver feministiskt förändringsarbete med reformer och lagstiftning.”

I vår artikel hävdar vi att när den fria feminismen kidnappades och blev till statlig jämställdhet blev den också en karriärstege för politiker och tjänstemän utan historisk förankring och kunskap om feminismen.

Claes Borgström själv är ett ypperligt exempel på detta. Han utsågs till JämO, för att sedan bli Socialdemokraternas talesperson i jämställdhetsfrågor. En person som ska verka för jämställdhet mellan män och kvinnor, samtidigt som han hävdar att ALLA män bär en kollektiv skuld för våldet mot kvinnor.

Borgström hävdar vidare att vi inte vet att det råder ojämställdhet i Sverige. Då kan jag, Helene Bergman, upplysa advokat Borgström, om att jag under trettio år, långt innan Borgström blev JämO, aktivt verkade i och för feminismen, inte minst som journalist och d å bl a som programledare för kvinnoprogrammet Radio Ellen i Sveriges Radio. Jag är fortfarande feminist, men också för rättvisa.

Claes Borgström – i en rättstat ska den misstänkte behandlas med respekt och som oskyldig till dess han eller hon dömts i domstol.

Helene Bergman, journalist
Anders Carlgren, journalist

Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten

Jagad man. Det svenska rättsväsendets behandling av Julian Assange kan närmast liknas vid trakasserier. Samtidigt har mediernas bevakning varit partisk till förmån för det politiska etablissemanget. Nu har JO avslagit vår anmälan av åklagare Marianne Ny, skriver journalisterna Helene Bergman och Anders Carlgren i Dagens Nyheter idag.

Den juridiska cirkusen kring fallet Julian Assange har nu fått proportioner som saknar motstycke i juridisk historia. Ingen annan man än just Julian Assange skulle bli jagad på detta sätt över flera kontinenter för de påstådda brotten våldtäkt och sexuellt ofredande.

Vi har därför anmält åklagaren Marianne Ny till Justitieombudsmannen, JO, på grund av hennes hantering av ärendet. Men JO Hans Gunnar Axberger avskrev, märkligt nog, saken dagen efter att Assange beviljats asyl, med hänvisning till den pågående rättsliga prövningen.

Sakläget är mycket enkelt. Julian Assange hade sex med två kvinnor vid skilda tillfällen under sin vistelse här i landet. De båda kvinnorna sökte upp en kvinnlig polisinspektör, som var bekant med en av de båda, med avsikt att förmå Assange att genomgå ett hiv-test. Men då våldtäkt faller under allmänt åtal upprättade polisinspektören i stället en anmälan. Ingen av de båda kvinnorna hade helt säkert någon aning om vilka proportioner besöket hos poliskvinnan skulle få.

En åklagare beslöt begära Assange häktad i hans utevaro, trots att han fanns kvar i landet. Dagen därpå fann en annan åklagare att det inte fanns någon grund för påståendena och lade ner saken.

Den 30 augusti 2010 förhördes Assange, som förnekade brott. Dagen därpå vände sig advokat Claes Borgström, som själv hade erbjudit sig att vara målsägarbiträde för de båda kvinnorna, till sin gamla väninna, åklagaren Marianne Ny, som i sin tur beslöt att öppna fallet på nytt.

Julian Assange stannade kvar i Sverige för att vara tillgänglig för förhör under hela fem veckor, fram till den 27 september, då han lämnade landet efter att ha fått lov av åklagarmyndigheten. I det läget utfärdade Marianne Ny en europeisk arresteringsorder. Åtskilliga gånger har Assange därefter erbjudit sig att bli förhörd i London eller via videolänk. Något som åklagaren, märkligt nog, kategoriskt avvisat trots att så skett i andra fall.

Vi är, liksom Julian Assanges internationelle advokat, den berömde spanjoren Baltasar Garzón, djupt oroade över den brist på garanterad säkerhet och transparens samt på vilka juridiska grunder åtgärder har vidtagits mot Julian Assange. De trakasserier han har utsatts för har medfört att hans fysiska och mentala hälsa har lidit svår skada.

Hoten mot hans person försvåras ytterligare av det komplicerade agerande som Marianne Ny, som representant för svenska staten, har åsamkat honom.

Detta har inneburit att Julian Assanges grundläggande fri- och rättigheter enligt Förenta nationerna samt hans mänskliga rättigheter enligt Europakonventionen har försatts ur spel.

När människor söker politisk asyl brukar det handla om att söka skydd undan någon skurkstat och i detta fall framstår den påstådda rättsstaten Sverige just som en sådan skurkstat. Det räcker gott med att hänvisa till fallen Thomas Quick/Sture Bergwall eller Catrine da Costa för att finna fullständigt förödande jämförelser.

Vi två journalister, med många decenniers erfarenhet av press, radio och tv både i Sverige och utomlands, finner med ökande förskräckelse hur okritisk och partisk till förmån för det politiska etablissemanget journalistiken i fallet Assange är.

Allt tycks gå ut på att till varje pris få Assange överlämnad hit till riket, i stället för att kritiskt granska åklagaren Marianne Nys agerande i skön förening med sin vän advokat Claes Borgström. Åklagare Ny har till exempel i en trängre krets sagt att ”även om jag har fel, ändrar jag mig inte”.

I den häktningspromemoria från 2010 på över hundra sidor som finns tillgänglig på nätet för alla och envar, framgår tydligt att de båda kvinnorna själva sökte kontakt med Assange.

Den läckta häktningspromemorian blev till en juridisk bomb, som i dag är bortglömd och begravd i alla turer kring rättsprocessen i London, flykten till Ecuadors ambassad och frågan om hur Assange eventuellt ska kunna ta sig därifrån undan det svenska, numera så prestigefyllda, rättsmaskineriet.

Fallet Julian Assange har synliggjort den statsfeminism med tillhörande propaganda­maskineri som för närvarande gäller här i landet. Det är ett maskineri där manshatande radikalfeminister utan historisk förankring, samverkar med journalister som inte begriper journalistikens kritiska uppgift och medlemmar av rättsväsendet som gör karriär på numera lagstadgad jämställdhet.

Ett maskineri som ser vanliga svenska män som potentiella våldtäktsmän och som redan dömt Julian Assange för sexbrott, innan någon rättegång ägt rum. På så sätt har mannen med status som rockstjärna förvandlats till en av världens mest jagade män.

Den fria feminismen kidnappades i slutet på 1980-talet, avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.

Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser. Den rådande totalitära könsideologin anammades också av många traditionella medier som går statens ärenden.

På en annan kant, i framför allt kvällspressen, säljer sex som aldrig förr på ett sätt som förvandlat begreppet cynism till ett ”understatement”. Fallet Assange kittlar journalister till en sällsynt skådad ensidighet som förför läsare, lyssnare och tittare. Därtill kan moralistiska ledarskribenter över hela landet hojta om rättvisa för de förnedrade kvinnorna, utan minsta eftertanke på vad som egentligen hände de där dagarna i augusti 2010 mellan Julian Assange och de två kvinnorna.

Hur fallet avslutas kan mycket väl bli avgörande för om Sverige även i fortsättningen ska kunna kalla sig för en rättsstat, där medborgerliga rättigheter inte kränks och där Europakonventionen om mänskliga rättigheter är värd mer än bläcket den är skriven med.

Helene Bergman, journalist

Anders Carlgren, journalist

Fallet Assange: JO avskriver anmälan mot åklagaren

 

JO Hans Gunnar Axberger har idag, dagen efter att Julian Assange beviljades asyl avskrivit vår anmälan mot åklagaren Marianne Ny. Det är naturligtvis ett i vårt tycke märkligt beslut. JO hänvisar till den pågående rättsliga prövningen och då bör inte JO utreda parallellt. Men å andra sidan finns det ju alla möjligheter att återkomma till saken och JO då den rättsliga prövningen är avslutad

 

The Assange Case goes to JO,the Swedish Ombudsmen for Justice

 

To The Swedish Ombudsmen for Justice (JO)

Gothenburg and Stockholm August, 2, 2012

We most urgent requires that the ombudsmen for justice investigates the Swedish handling of the case of Julian Assange, by the prosecutor Marianne Ny, Director of the Public Prosecution Authority Development Center in Gothenburg.

1. Mr. Assange could have been investigated by the Swedish police before he left the country on September 27, 2010, and with the knowledge of the prosecutor Marianne Ny. At that date Mr. Assange had been available for an interwiev during five weeks.

2. Since Mr. Assange arrived in London, he has on several occasions offered to give his own version of what happened in Stockholm in August 2010, at the Swedish embassy, or being questioned by video link.

3. In late July, Mr. Assange offered to talk to the Swedish prosecutor, now at the embassy of Ecuador, where he has asked for asylum.

The prosecutor, Ms. Ny has at all different occasions neglected or rejected Mr. Assanges proposals.

Between August 13, and August 16 Mr. Assange had consensual sex with two different women.

On August 20, 2010, the two women went to a local police station in Stockholm in order to urge Mr. Assange to undergo an HIV-test. At that point the police choosed to start an investigation about rape, without the consent of the two women.

On the same day a prosecutor decided to issue an arrest warrant for Mr. Assange. At the time the newspaper Expressen, headlined a front page article “Assange accused of rape”.

The next day another prosecutor decided that there was no reason for the warrant.

On August 30, interrogates Julian Assange for the first time by the Swedish police, and denies all allegations.

The day after the lawyer of the two women, Mr. Claes Borgström, who also was a former Swedish Ombudsman for equality, requested that the case should be reopened by the prosecutor in Gothenburg, Marianne Ny.

Julian Assange is now again accused of rape, molest, and sexual harassment.

Mr. Assange stayed in Sweden until September 27 for further questioning.

We are, like his lawyer, Mr. Baltasar Garzón, serious concerned, regarding the lack of safeguards and transparency with which actions are being taken against Julian Assange, and the harassment he is being subjected to which has irreparable effects on his physical and mental wellbeing.

The threats against his person are further aggravated by the complicit behavior of the Swedish governmental authorities.

This has implied that Mr. Assanges civil rights, and his rights according to the European Convention have been violated.

Helene Bergman, journalist

helenebergman@me.com

Anders Carlgren, journalist

anderscarlgren@hotmail.com

Stratfor Is a Joke and So Is Wikileaks for Taking It Seriously

Apropå att Wikileaks djungeltrummor nu mullrar kring en stor mängd hackade mail från amerikanska Stratfor, kan jag inte låta bli att republicera en underhållande artikel från The Atlantic om Stratfor och därmed också om Wikileaks. Mullret från Julian Assange & Co leder också till frågor om vad det betyder för deras trovärdighet att man nu använder anonyma hackers med okänd agenda istället för riktiga whistleblowers.

The corporate research firm has branded itself as a CIA-like "global intelligence" firm, but only Julian Assange and some over-paying clients are fooled.

Left, Stratfor chief George Friedman in his Austin office in 2004. Right, Wikileaks' Assange at a press conference today. / AP

On June 2, 2009, Anya Alfano of Stratfor, which describes itself as a private "global intelligence company," sent an email to a colleague requesting some global intelligence on a certain trans-national civilian group on behalf of a powerful international client. That email has now been released to the world, along with five million others like it, by global transparency group Wikileaks, thus revealing Stratfor's shadowy scheme.

According to Anya Alfano's email, Stratfor's target was PETA, the animal rights group, and its client Coca-Cola. Their top secret mission was to find out "How many PETA supporters are there in Canada?" and other tantalizing global secrets that could only be secured through such top-secret means as calling PETA's press office or Googling it. Alfano concluded her chilling email, "I need all the information our talented interns can dig up by COB tomorrow."

Shortly before the release, Wikileaks told the world to prepare for "extraordinary news." In announcing today's release, Wikileaks describes Stratfor as "a company that fronts as an intelligence publisher, but provides confidential intelligence services to large corporations." The group's announcement says that the released emails "show Stratfor's web of informers, pay-off structure, payment-laundering techniques and psychological methods" and calls the company "a money-making scheme of questionable legality." It adds, "The material shows how a private intelligence agency works, and how they target individuals for their corporate and government clients."

Maybe what these emails actually reveal is how a Texas-based corporate research firm can get a little carried away in marketing itself as a for-hire CIA and end up fooling some over-eager hackers into believing it's true.

The group's reputation among foreign policy writers, analysts, and practitioners is poor; they are considered a punchline more often than a source of valuable information or insight. As a former recipient of their "INTEL REPORTS" (I assume someone at Stratfor signed me up for a trial subscription, which appeared in my inbox unsolicited), what I found was typically some combination of publicly available information and bland "analysis" that had already appeared in the previous day's New York Times. A friend who works in intelligence once joked that Stratfor is just The Economist a week later and several hundred times more expensive. As of 2001, a Stratfor subscription could cost up to $40,000 per year.

It's true that Stratfor employs on-the-ground researchers. They are not spies. On today's Wikileaks release, one Middle East-based NGO worker noted on Twitter that when she met Stratfor's man in Cairo, he spoke no Arabic, had never been to Egypt before, and had to ask her for directions to Tahrir Square. Stratfor also sometimes pays "sources" for information. Wikileaks calls this "secret cash bribes," hints that this might violate the Foreign Corrupt Practices Act, and demands "political oversight."

For comparison's sake, The Atlantic often sends our agents into such dangerous locales as Iran or Syria. We call these men and women "reporters." Much like Statfor's agents, they collect intelligence, some of it secret, and then relay it back to us so that we may pass it on to our clients, whom we call "subscribers." Also like Stratfor, The Atlantic sometimes issues "secret cash bribes" to on-the-ground sources, whom we call "freelance writers." We also prefer to keep their cash bribes ("writer's fees") secret, and sometimes these sources are even anonymous.

So why do Wikileaks and their hacker source Anonymous seem to consider Stratfor, which appears to do little more than combine banal corporate research with media-style freelance researcher arrangements, to be a cross between CIA and Illuminati? The answer is probably a combination of naivete and desperation. Wikileaks chief Julian Assange, after all, felt comfortable taking credit for the Egyptian revolution; how good can his understanding of world events, and the actors shaping them, really be? Anonymous, which tried and failed to hack the Vatican's websites, doesn't appear to have much of an ideology beyond mischief-making. Wikileaks has been declining rapidly since first releasing Bradley Manning's trove of U.S. diplomatic cables; their finances are shrinking, their organization disintegrating (due in part to what former employees describe as Assange's poor leadership), and their credibility with his past media partners is mostly gone.

Assange would probably like to regain some of his former glory; Wikileaks' 2010 release of video from a U.S. army helicopter in Iraq sparked a small international incident and won praise from much of the media, including me. What better way to do it than by taking on an easy target and then claiming you'd exposed an international corporate-imperialist conspiracy? Stratfor is not the shadow-CIA that Wikileaks seems to believe it is, but much of the blame for this mistake actually lies with Stratfor itself.

The group has spent over a decade trying to convince the world that it is a for-hire, cutting-edge intel firm with tentacles everywhere. Before their marketing campaign fooled Anonymous, it fooled wealthy clients; before it fooled clients, it hooked a couple of reporters. A breathless October 15, 2001, Barron's cover story called Stratfor "a private quasi-CIA," the evidence for which appears to be this quote from Stratfor chief George Friedman: "The CIA has to spend thousands of dollars a month to have an agent in, say, Teheran or Peshawar to monitor local newspapers or political developments that we can find on the Internet within a few hours." In other words, they have Google. But Stratfor's first big break had come in 1999 with a spate of glowing articles such as this January piece in Time, which reported Stratfor's "striking" theory that the U.S. bombing of Iraq in December 1998 was "actually designed to mask a failed U.S.-backed coup." That theory, like so much of Stratfor's "intelligence," was discredited long ago.

USAs jakt på whistleblowers

BBC publicerar idag en intressant featureartikel om hur man jagar läckor inom den amerikanska administrationen. Det handlar om hur man använder sig av den urgamla the US Espionage Act från 1917. När den skrevs avsåg den klassiskt spioneri och ingen hade en enda aning om begreppet “whistleblower”.  Än mindre fanns de lagrings- eller överföringsmöjligheter av dokument vi har idag. När Daniel Ellsberg stal de 7 000 Pentagonpappren bar han ut dem i många olika omgångar från sin arbetsplats. Men den gamla lagen har nu dammats av och använts  i flera fall. Det är också denna lag som Julian Assange är livrädd för att eventuellt i framtiden ställas inför. Republicerar BBCs artikel i sin helhet här.

 Bradley Manning

By Tom Burridge BBC News, Washington

The Obama administration is facing criticism for prosecutions brought under the US Espionage Act against government employees accused of leaking sensitive information. Some accuse the US government of over-reacting, following the release of files by Wikileaks.

When Steve Rosen spotted two men walking up his drive early one morning in August 2004, he thought they were evangelicals from a local church.

In fact, they were FBI agents who had come to his home in the US state of Maryland to inform him he was being prosecuted for receiving and passing on classified information.

''You could have knocked me over with a feather," Mr Rosen said. ''I hadn't the remotest clue what they were talking about.''

At the time he was working for the American Israel Public Affairs Committee (Aipac), a powerful Washington DC-based pro-Israel lobbying group.

The FBI had been following him for five years and monitoring his conversation

One of his sources, included in the charges against him, was Pentagon intelligence analyst Lawrence Franklin.

Thomas Drake, former NSA employee, was the latest to be prosecuted under the Espionage Act

Five years later, the Department of Justice's case against Steve Rosen and his Aipac colleague and co-defendant Keith Weisman collapsed. The prosecution was unable to show they had criminal intent.

"If we had had a trial we would have been able to show in great detail what a sham this prosecution was," he said.

"They tried to criminalise innocent, constitutionally protected activity and it was very wrong what they did."

Mr Rosen's prosecution came under the Bush administration.

But Mark Feldstein, professor of media at the University of Maryland, sees a worrying trend of espionage prosecutions since President Obama took office.

"To everyone's surprise, the Obama administration has escalated the war against whistleblowers and the attacks on information that journalists and the public were depending on to get evidence of wrongdoing by powerful institutions and individuals," Prof Feldstein says.

On Friday, Thomas Drake, a former senior official at the National Security Agency, a highly secretive US spy agency, was sentenced to one year's probation, after the Department of Justice's case against him collapsed.

He had been accused of passing on information to a journalist about a government computer programme he considered wasteful.

“So much information is improperly classified ”

After the government's case against him fell through, he pleaded guilty to a minor charge of overstepping his authorisation when using a government computer.

Outside court, Mr Drake said the government's prosecution had been "vindictive and malicious".

According his lawyer Jesselyn Radack, the charge that he passed on secret information was a ''bald-faced lie''.

Critics say the US classification system is often arbitrary, with documents often often stamped ''classified'' when the content is not secret or that sensitive. The system is now under review by the US government.

Last year Steven Kim, an employee with a US state department contractor, was accused of leaking top secret information about US policy toward North Korea to a journalist.

His lawyer, Abbe Lowell, says the information his client is accused of passing on wasn't eye-catching, let alone secret.

US Espionage Act

• Set up in 1917, the statute is US equivalent of UK's Official Secrets Act
• The law was designed to prohibit wrongful distribution of information related to national defence
• Department of Justice, especially under Obama administration, has interpreted Espionage Act in broader terms
• Espionage Act was always meant to deal with classic espionage
• Unclear if Act was meant to deal with cases of benign leaks by whistleblowers

Source: Steve Vladeck, professor of law, American University

''The US government has a very legitimate interest in protecting the real national security secrets of our nation," Mr Lowell said.

"The problem is that so much information is improperly classified that you can't distinguish between the real national secrets and those that just have a stamp on it that says secret."

Even PJ Crowley, a former spokesman at the US state department says too much government information is classified.

In March, Mr Crowley resigned from the government after he publicly criticised the Pentagon for its treatment of Bradley Manning, a US soldier currently held in a military prison on charges he passed thousands of classified documents to Wikileaks.

Mr Crowley draws a strong distinction between Wikileaks, a website that has published tens of thousands of secret US diplomatic cables, and whistleblowing.

He believes Mr Assange's website irresponsibly published vast amounts of information and that much of it had no real purpose.

The whistleblowing issue is being discussed at the heart of the US government. In April Mr Obama held a meeting with several groups campaigning for greater transparency in government.

Espionage Act prosecutions

• 2004 Aipac officials Steve Rosen and Keith Weisman arrested, case later collapses
• 2005 Department of Justice official Thomas Tamm
• 2009 State Department analyst Steven Kim
• 2010 Former NSA employee Thomas Drake

Danielle Brian, executive director of the Project on Government Oversight, attended the meeting and said she was had felt generally positive about Mr Obama's tone.

But she said that when she raised her concerns about prosecutions against potential whistleblowers, he leaned forward and told her he disagreed.

The Department of Justice said government employees concerned about national security policies have official channels for complaint available to them.

But campaigners for greater transparency in government worry that legitimate leaking by government officials may be one of the unintended victims of the Wikileaks case.

Prof Feldstein of the University of Maryland says it has ''stoked the government's paranoia on national security'' and empowered the Obama administration ''to feel more justified in going after whistleblowers.''

Är Bradley Manning förrädare eller hjälte?

Evan Hansen, som är chefredaktör för Wired.com har publicerat ett längre inlägg på sin blogg om Bradley Manning, som ger en del nya insikter kring fallet. Igår lade man också ut fullständiga loggposter mellan Manning och Adrian Lamo, som var den som avslöjade Manning. Jag avstår från att bedöma sanningshalten i Evan Hansens kommentarer, men tycker ändå att det är värt att publicera här i sin helhet.

The U.S. Army intelligence analyst Bradley Manning is now entering his 14th month of incarceration on suspicion of passing classified U.S. government documents to WikiLeaks, and evidence supporting both sides of the argument has steadily mounted. It's spawned a divisive national debate about the role and legitimacy of whistleblowers in a democracy that's unlikely to subside no matter what the outcome of his pending court martial.

As editor of Wired.com, I've had a unique view of the debate. That's because, since June 2010, our news team has been in exclusive possession of online chat logs recording intimate conversations between Manning and an ex-hacker, Adrian Lamo, in whom he confided and who ultimately reported him to the authorities.

Today, for the first time, we're making the full Manning-Lamo logs available on Wired.com, with a few minor redactions to protect the identities of some private individuals identified in them.

We've held some of this material back out of respect for Manning's privacy. But now many of the personal facts of his life have come out independently, and the reasons for not publishing have considerably weakened. Inasmuch as the conversations shed light on the personal pressures in Manning's life at the time of his arrest, publishing the logs serves a valid news interest, and at this point we believe it will cause little additional harm to Manning.

In the logs, Manning's state of mind emerges as an important piece of evidence in understanding his alleged decision to transfer hundreds of thousands of secret documents to WikiLeaks, and -- as one of the most prolific information anarchists in history -- illuminates a growing global movement calling for greater government transparency and openness by any means necessary.

In the logs, Manning speaks candidly of his feelings of fragility, drug use and self-described breakdowns brought on by the multiple pressures of his situation, including a painful break-up with his boyfriend. He also describes coming to terms with his desire to live life as a woman -- something he says he'd struggled with for years but was finally embracing, just at the WikiLeaks furor was about to erupt around him.

Reading into the full logs, one is struck by Manning's sense of desperation, but also by a newfound sense of decisiveness after years of vacillation over his deepest feelings and beliefs. Despite the enormous pressures, he was, by his own account, making progress in coming to terms with his personal demons, appearing in public as a woman for the first time just weeks after his first WikiLeaks drop.

This thread in the chats belies the simplistic and perhaps tempting explanation that Manning was little more than a psychically damaged time bomb, a random loose cannon.

There is ample evidence here to suggest that Manning's motives were, if tangled with personal angst, at root a conscientious protest against what he saw as injustices in need of an honest public airing.

Some Manning supporters have compared him with Daniel Ellsberg, the White House lawyer who leaked the Pentagon Papers to The New York Times, changing the political debate around the Vietnam War. Some have credited the leaks with sparking democratic protests across the Middle East. And there is little evidence yet that the spills caused serious damage to the U.S.

Manning's form of protest, no matter how sincere, is miles from any classic whistleblower we've ever seen before.

The indiscriminate and irresponsible scope of his leaking puts him in the class of a new, and far more ambiguous species of global social and political protester that's finding expression in various degrees in groups ranging from WikiLeaks to Anonymous to Lulzsec -- global, anonymous and anarchistic.

His motives appear to spring from a far more complex place than a desire to right a clear wrong. At times he seems to verge on hopes for worldwide revolution.

Indeed, as Manning heads to trial, civil disobedience as a tool for social and political change is being challenged by a new strategy of info disobedience that is faster, farther reaching and far more unpredictable in its results than anything we've ever seen before.

There are no borders here, no heroes or traitors, no paths to self-realization: Just the information.

Fortsatt väntan på utlämning av Julian Assange

Efter två dagars förhandlingar i Londons High Court lämnades inget besked om när Julian Assange, grundaren av Wikileaks, kan utlämnas till Sverige. Beslutet kan dröja in i augusti. I Sverige är han häktad i sin frånvaro. Frågan kan dessutom överklagas till Storbritanniens Högsta domstol.


Sedan Julian Assange bytt ut sina advokater, efter beslutet om utlämning i en lägre instans i februari, har försvaret komplett ändrat sin taktik. Tidigare handlade det helt och hållet om Julian Assanges eventuella mänskliga rättigheter.

Nu handlar det istället om det rimliga i att luta sig mot en europeisk arresteringsorder för att få honom överlämnad till Sverige för rättslig prövning. Det gäller tre fall av sexuellt ofredande och ett fall av misstänkt våldtäkt.

Det nya försvarsteamets linje är att den europeiska förordningen ska tolkas som att det krävs ett åtal i Sverige för att han ska överlämnas hit, medan den svenska tolkningen är att det räcker med misstanke om brott som kan leda till minst ett års fängelse. Försvaret hävdar nu att den svenska begäran inte alls står i proportion till att Assange ännu inte är åtalad, utan bara misstänkt och i och för sig häktad i sin frånvaro.

Förhandlingen genomfördes inför en så kallad två-domar-sittning under tisdagen och onsdagen och det föreföll tämligen tydligt att domarparet inte var helt övertygade om försvarets argument. Domarna ville se proportionalitet också till de klagandes krav, vilket försvaret också medgav att det måste föreligga.

Det nya försvaret tycks driva linjen att regelverket ska ses med rent brittiska ögon, medan ombudet för den svenska åklagarmyndigheten, Clare Montgomery hävdade att det finns flera exempel på att förordningen om utlämning använts tidigare inom EU, trots att det inte har förelegat åtal, utan enbart misstanke om ett så kallat listbrott dit våldtäkt hör.

Och det kunde hon göra väl medveten om att lagstiftningen som styr ett sådant här fall är kristallklar. Nyckeln ligger i den europeiska arresteringsorder, EAW, som Sverige utfärdat och som i sina detaljer är ganska omfattande.

Det finns nämligen ett gemensamt europeiskt rambeslut om hur en arresteringsorder ska utfärdas och för vilka brott det gäller. I bilagan till det rambeslutet tillhör anklagelser om våldtäkt den typ av brott som är undantagna från det allmänna kravet på dubbel straffbarhet. Så kallade listbrott i bilagan till det europeiska rambeslutet. Det vill säga att i allmänhet krävs att det påstådda brottet ska vara straffbart både i det land som begär utlämning och det land som ska fatta beslut om en eventuell utlämning.

Det betyder att alldeles oavsett vad en brittisk domstol kan komma fram till i frågan om våldtäkt eller ej i fallet med kvinnan W, enligt brittisk lagstiftning, räcker det alltså med att den svenska åklagaren åberopat ett så kallat listbrott för att det ska föreligga ovillkorlig grund för utlämning.

Försvaret kan försöka tjata hål i huvudet på vilken brittisk domstol som helst, men det europeiska rambeslutet och dess stipuleringar i bilagan går före. Vilket gör att föreställningen som följs av medier världen över egentligen bara är en enda lång teaterföreställning i många akter.

Min kvalificerade gissning är att Julian Assange kommer att utlämnas till Sverige, när de rättsliga föreställningarna i London till slut går ner för ridå i Högsta domstolen, någon gång nästa år. Om han sedan kan åtalas och fällas för brott i Sverige är en helt annan sak.

Assange företräds nu av advokaterna Gareth Peirce och Mark Summers. När Mrs. Peirce tar sig an ett fall vet all världens medier att föreställningen blir både lågmäld, noggrann och får omfattande uppmärksamhet. Hon är närmast världsberömd för att ta den lilla människans parti mot rättssamhället. Hennes karriär inleddes när hon representerade ”Guildford Four”, de fyra män som 1974 dömdes för ett IRA-relaterat bombdåd. Det var Mrs. Peirce som efter 15 år lyckades få domen hävd och de fyra männen släpptes fria.

Men vid förhandlingen i High Court har Assange inte haft medierna med sig på samma sätt som tidigare. På flera håll går kommentarerna ut på att Julian Assange helt sonika borde fara över till Sverige frivilligt och argumentera för sin sak istället för att trilskas i det brittiska rättssystemet. Detta eftersom den europeiska förordningen om utlämning är närmast tvingande i detta fall och därmed kommer att sluta med utlämning hur som helst i slutänden.

Fallet har naturligtvis också orsakat Wikileaks enorma skador, inte minst eftersom det är oklart om organisationen som sådan betalar för det ytterst kostsamma försvaret.

Andra ifrågasätter också varför Wikileaks har lämnat sin läcka, eller kanske snarare “whistleblower”, Bradley Manning, i sticket, där han sitter helt isolerad på en amerikansk militärbas och med bara en före detta militär advokat som ensam försvarare. Många anser att Manning är den verklige hjälten, medan Julian Assange bara är en kringresande global “womanizer and media-fucker”.

Julian Assanges sökta rollspel solkas också av firandet av hans 40-årsdag under helgen som gick. Ett firande som skedde hemma hos hans värd, Vaughan Smith, på hans gods Ellingham Hall.

Drygt etthundra prominenta gäster var inbjudna och erbjöds att landa med chartrade privatplan på en privat flygplats i Norwich, alternativt att landa med helikopter direkt på ägorna kring Ellingham Hall. Vaughan Smith, är en tidigare krigskorrespondent och grundare av journalistklubben Frontline Club i London.

Storslagenheten i det firandet stärker definitivt inte bilden av Julian Assange som en frivillig “underdog”, med ett budskap till världen. Bilden av honom blir tvärtom den rakt motsatta. I själva verket är det kanske till och med så att Julian Assange för evigt är förbrukad som ledare för Wikileaks, alldeles oavsett hur målet till slut avgörs i London och Stockholm.