En ny världsordning efter terrorattackerna i USA 11 september 2001

Denna artikel publicerades i månadstidskriften Moderna Tider i november 2001. Inför 20-årsdagen efter attackerna, mot World Trade Center i New York och Pentagon i Washington den 11 september 2001, väljer jag att republicera artikeln, som inte finns på annat håll i digital form. Artikeln skrevs i september 2001 och den 7 oktober invaderade USA och Storbritannien Afghanistan. Tyvärr lades Moderna Tider ner 2002, efter att ägaren Jan Stenbeck hade gått bort. Tidskriftens chefredaktör var då Susanna Popova.

Av Anders Carlgren 

Superterrorismen måste isoleras geografiskt. För det krävs ett militärt samarbete mellan västländerna, Ryssland och de forna Sovjetrepublikerna norr om Afghanistan. I den nya världsordningen står det klart att krig kan behöva föras för att försvara människovärdet.

 

Bakom ytterst kraftiga galler i en liten betongcell i Supermaxfängelset, strax utanför Florence i Colorado USA, sitter en terroristledare. Han spelade med största sannolikhet en betydelsefull roll som inspiratör för de 19 män, som på morgonen den 11 september skrev ett av de svartaste kapitlen i historien efter andra världskrigets eldstormar och pogromer.

Hans namn är, så vitt känt Ramzi Yosef. Han hålls, sedan sju år tillbaka, inlåst i den säkraste avdelningen i det säkraste fängelset i USA och där kommer han att förbli så länge han lever. Född i Kuwait och utbildad i Storbritannien är Yosef hjärnan bakom den grupp som på lördagsmorgonen den 26 februari 1993 placerade en bomb med oerhörd, men ändå otillräcklig, sprängkraft i garaget under World Träde Center.

Avsikten var att helt rasera en av de båda skyskraporna. Men terrorattacken misslyckades, dels därför att lastbilen med sprängmedlet på flaket placerades för långt från byggnadens stödstruktur, dels därför att Yosef saknade pengar för att tillverka en tillräckligt kraftig laddning. Med sprängningen hoppades Yosef att 250 000 människor skulle dö, ett antal som han jämförde med antalet offer för de amerikanska atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945. Men istället för att spränga hela byggnaden blåstes flera våningsplan i garaget bort, varvid sex människor omkom och fler än tusen skadades.

Ramzi Yosef är också hjärnan bakom den ytterst djärva så kallade Bojinkaplanen samma år 1993. Den gick ut på att samtidigt spränga tolv passagerarplan över Stilla havet och vid samma tillfälle flyga en självmordsbombare rakt in i CIA-högkvarteret i Langley, Virginia. För detta utvecklade Yosef flytande nitroglycerinbomber, som skulle gömmas i en stor mängd behållare för kontaktlinsvätska.

Men Bojinkaplanen gick om intet när bombfabriken i Manila, Filippinerna fattade eld på ett mycket våldsamt sätt. Fabriken avslöjades och Yosef tvingades fly till Pakistan, där han greps och utlämnades till USA. När FBI flög honom i en helikopter från John F Kennedy-flygplatsen till en häktescell på Manhattan fanns den federala polisens New York-chef, Bill Gavin, med ombord. När helikoptern närmade sig Manhattans skyline tog Gavin bort Josefs ögonbindel och pekade i riktning mot World Träde Center med triumf i blicken. ”Look down Three! They´re still standing.”

Terroristledaren sneglade ett ögonblick genom fönstret och vände sig därefter mot Gavin. ”They wouldn´t be if I had enough money and explosives.”

Ramzi Yosef, som var en av Usama bin Ladins första fotsoldater utanför Afghanistan, misslyckades den gången både med att spränga bort World Trade Center och med Bojinkaplanen, men amerikanska underrättelsekällor är övertygade om att andra tog vid direkt, för att fortsätta hans terrorkrig. Och fortsättningen känner vi, åtta och ett halvt år senare, allt för väl till.

Närmast profetiskt genomförde försvarshögkvarteret Pentagon förra året en studie, som fick namnet Terror 2000. Avsikten var att skapa scenarier för framtidens terrorism och därigenom underlätta för underrättelsetjänster världen över att möta nya hotbilder. Studien genomfördes som ett samarbete mellan CIA, israeliska Mossad och en grupp tidigare KGB-agenter. Den övergripande slutsatsen blev att ”världen nu står inför gryningen av den nya tidens superterrorism”. En av studiens författare, Marvin Cetron, sa då att ”vi talar nu om att terrorgrupper kommer att försöka döda stora grupper människor, därför att då blir det stor teater och enorm uppmärksamhet”.

Om attackerna i New York och Washington representerade superterrorismens gryning, så är att nytt kallt krig en av de viktigaste hörnstenarna i den nya världsordning som nu lika sakta som säkert håller på att mejslas fram.

Den gamla tidens doktrin om det kalla kriget utgick från att genom en sorts uppdämningspolitik – containment policy – isolera icke önskvärda politiska ideologier. Det var en politik som framför allt praktiserades av presidenterna Reagan och den äldre George Bush i förhållande till den gamla sovjetstaten och dess allierade, ända fram till Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sönderfall.

Men doktrinen användes också, för första gången i samband med terrorism, i fallet med sprängningen av Pan Am-planet över Lockerbie, Skottland 1988. USA ansåg att Libyen låg bakom attacken och ett mycket noga utarbetat sanktionspaket mot Mohammar Khaddafis Libyen isolerade hans regim, minskade det libyska hotet och tvingade till slut Khaddafi att utlämna två misstänkta terrorister till en rättegång, som hölls i Holland. Den militära, politiska och diplomatiska bojkotten mot Libyen var mycket effektiv, även om det samtidigt måste sägas att den libyska länken till sprängningen över Lockerbie, bland experter på terrorism, anses både svag och omstridd.

Den nya tidens variant av kalla kriget skulle mycket väl kunna gå ut på att försöka isolera superterrorismen och dess efterföljare till de stater där den har sina baser och därigenom söka hindra det heliga kriget, Jihad från vidare geografisk spridning.

”Det rör sig om en modern variant av den gamla tidens containment policy, där terrorismen fördäms inom givna geografiska områden”, säger personer inom den amerikanska administrationen, som Moderna Tider fört samtal med.

En fördämningspolitik bygger på teorin att terrorismen inte kan utplånas med snabba militära insatser, snarare krävs det årtionden av noggranna studier, planering och övervakning. Om underrättelsetjänsters betydelse var en nyckelfaktor under den gamla tidens kalla krig, så kommer deras betydelse ingalunda att minska under den nya världsordningen. Enligt brittiska Sunday Times fanns en kort tid före terrordåden i USA, personal ur den brittiska elitstyrkan SAS i norra Afghanistan, och de utgör en förbindelse mellan den afghanska oppositionen och brittiska MI6 respektive amerikanska CIA.

En annan betydelsebärande del i den nya världsordning som nu sakta växer fram är den politiska, men också militära, axel som sträcker sig från Washington, via Nato och EU in i Europa och som samtidigt söker sin förlängning hela vägen till Moskva och flera av de gamla sovjetrepublikerna norr om Afghanistan. Redan dagen efter attackerna i USA åberopade de 19 Natoländerna gemensamt, för första gången i organisationens historia, artikel 5 i Washingtonfördraget. ”En attack mot en av de allierade, är en attack mot dem alla.” Det är en artikel som hämtat si idémässiga grund från De tre musketörerna av Alexander Dumas d. ä., där kungsorden mellan Athos, Portos och Aramis lyder ”en för alla, alla för en”.

 Atlantpaktens generalsekreterare, Lord George Robertson, utvecklade senare hållningen i i en artikel i Financial Times. ”Under de båda världskrigen gjorde USA mycket stora uppoffringar för frihet och rättvisa i Europa och försvarade under kalla kriget vår kollektiva frihet. Därför står Amerikas allierade idag vid dess sida.” Lord Robertson skrev också att ”Nato är inte längre bara en försvarsallians, utan har transformerats till en säkerhetsskapande organisation”.

EU var också mycket snabb att ställa sig sida vid sida med USA och dagarna efter attackerna stod Europas regeringschefer närmast i kö på Vita husets trappa. Men ganska snart därefter svalnade den europeiska retoriken. EU:s tungviktare, Frankrike och Tyskland, varnade för ”förhastade reaktioner” och förklarade att de båda länderna inte ”automatiskt” kunde tänka sig att delta i militära aktioner, medan Storbritannien mera entydigt fortfarande står bakom USA.

Det finns risker med länken mellan USA och Europa. ”Om den politiska klassen i Washington, och i förlängningen det amerikanska folket, upplever att Europa sviker, kan det få allvarliga konsekvenser för den transatlantiska säkerhetspolitiken. Den tid som nu följer kan vara lika avgörande som perioden efter 1918, respektive 1945. Efter första världskriget valde USA att sluta sig inom sitt skal, medan landet efter andra världskriget blev mera globalt aktivt”, säger USA-experten vid Försvarshögskolan, docent Jan Hallenberg.

Men riskerna för att Europa skulle svika USA är inte särskilt stora, säger chefen för Nordamerikastudier i Uppsala, Erik Åsard. ”Snarare är det så att EU:s roll som aktör på världsscenen kommer att förstärkas och i det här fallet är det inte till nackdel för USA”, säger han.

Däremot kan attackerna mycket väl få till följd att EU:s utvidgning försenas. ”EU-familjen kan komma att se med betydligt större skepsis på framför allt Turkiet, med sitt stora muslimska inslag, vilket också kan få till följd att andra ansökarländer dras med i en sådan försening”, säger en svensk toppdiplomat med insyn i den processen.

Om den politiska axeln mellan USA och Europa redan har förstärkts, så har den också sträckt sig i riktning mot Moskva, samtidigt som det ryska ledarskapet omedelbart grep tillfället att vända sig västerut. President Vladimir Putin var den förste utländske ledare som tog direktkontakt med USA:s George W Bush för att markera sitt stöd. Och när denna artikel skrivs i slutet av september har president Putin hållit ett TV-tal där han stöder amerikanska militära operationer mot Afghanistan, genom att Ryssland kommer att öka vapensändningar och humanitär hjälp till den afghanska motståndsrörelsen, den så kallade Nordalliansen. 

De tidigare sovjetrepublikerna i Centralasien, Kazachstan, Uzbekistan och Turkmenistan har också erbjudit USA att använda flygbaser i sina länder. Det ryska behovet av att vända sig i riktning mot väst bygger inte enbart på att den tjetjenska gerillan har baser i norra Afghanistan, utan också på de bittra ryska erfarenheterna av terrorattacker mot bostadsfastigheter och tunnelbanestationer i Moskva. Terrordåd på rysk mark var också något som Putin uppehöll sig vid i ett tal inför den ryska förbundsdagen, dagens efter sitt TV-tal hemma i Ryssland. Omvänt behöver USA få tillgång flygbaserna i de centralasiatiska länderna.

Två andra tidigare sovjetrepubliker, Tadzjikistan och Kirgizistan, har dock ställt sig avvaktande, för att inte säga direkt avvisande, vilket beror på egen inhemsk muslimsk opposition i de båda länderna. Det ryska ledarskapets önskemål att i ökad utsträckning vända sig i riktning mot väst bekräftas också av ministern vid ryska ambassaden i Stockholm, Viktor Tatarintsev. ”Tidigare satt Ryssland mera på kanten av den politiska scenen, där vi inte gavs reella möjligheter att delta i beslut. Nu kommer öst och väst att förenas mera i kampen mot terrorismen, därom råder det ingen som helst tvekan”, säger han.

För att ytterligare komplicera den ny politiska kartbilden av Centralasien är det värt mer än en notering att Kina, som har ett litet gränsområde mot Afghanistan, förflyttat trupper till Xinjiang-provinsen i nordvästra Kina, nära den afghanska gränsen. Samtidigt avrättade kineserna offentligt ett antal muslimska, påstått kriminella, i samma provins. En brittisk reporter som var på plats vid avrättningarna tolkade dem som skrämselpropaganda för att försöka tysta den muslimska minoriteten i Xinjiang.

En tredje, möjlig hörnsten i den nya världsordningen anno 2001, är att Förenta staterna kommer att förstärka sin världsmakt. ”En första förutsättning för att USA ska bli ännu starkare är att landet nu samarbetar med omvärlden. Å andra sidan kan vi samtidigt se hur skyddslöst Amerika är och hur den amerikanska självbilden har satts i gungning”, säger Erik Åsard. 

En rad samtal med diplomater och säkerhetspolitiska analytiker ger sammantaget bilden att den framtida amerikanska styrkepositionen kommer att bestämmas av resultatet av de amerikanska militära operationerna. ”Men alldeles oavsett utgången av militära insatser kommer dessa att mötas opinionsstormar, både på hemmaplan och utomlands, som det gäller för Bush-administrationen att våga gå emot. Antalet dödsoffer och föräldralösa barn i New York och Washington kommer att ställas mot dödsoffer och nya flyktingströmmar i Afghanistan”, säger en brittisk Stockholmsdiplomat.

De första veckorna efter dag noll i den nya världsordningen visade upp en amerikansk administration som med största målmedvetenhet vill spåra upp terrorns förövare och slutgiltigt utplåna terrorismen. ”I det sammanhanget ska vi närmast vara tacksamma för de konsensusbyggare som finns runt president Bush i form av biträdande förvarsminister Paul Wolfowitz, utrikesminister Colin Powell och vicepresident Dick Cheney. 

De har alla lång erfarenhet av både Europa och Asien och har i själva verket nyckeln i sina händer för att se till att USA går stärkt ur krisen. Var så säker på att Amerika kommer att förstärka sitt inflytande världen över”, säger en säkerhetspolitisk analytiker med lång erfarenhet av amerikansk utrikespolitik. Även inom landets gränser växer en ny enighet fram som kanske inte har setts sedan USA trädde in i andra världskriget: Här och var talar amerikaner till och med om The Reunited States of America.

Plötsligt finns det ett gemensamt intresse för lejonparten av världens stater, nämligen att bekämpa terrorismen. Det gör att gamla konflikter och låsta positioner ställs åt sidan. En analytiker kallar det till och med för ”det nya gemensamma projektet”. Men uppslutningen kring det nya gemensamma projektet genererade också en motbild i form av nymornad anti-amerikanism. 

Bara några timmar efter attackerna i USA kom de första bilderna på palestinska barn i Västbankens flyktingläger som hurrade och viftade med flaggor. Också i Sverige har det visats bilder på svenska barn som gjort segergester framför kamerorna och det är bilder som gärna bränner fast. ”Vissa exempel på anti-amerikanismen i vårt land handlar nog om att en del svenskar tar demokrati för något givet och glömmer bort att den ständigt måste erövras”, säger statsvetaren Ulf Bjereld vid Göteborgs universitet.

Statsminister Göran Perssons entydiga uttalande till stöd för USA väckte också omedelbart ont blod inom partiet. ”Jag har inga betänkligheter mot att stödja USA:s rätt att försvara sig”, sa Persson. Det socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande, Inger Segelström, kontrade genast. ”Just nu är det Bush och Nato som styr världen, och det skrämmer mig till döds”, förklarade hon. Förre statsministern Ingvar Carlsson, tillsammans med förre Sidachefen Carl Tham, spädde på kritiken genom att i den debattartikel hävda att terrorattackerna är en fråga för FN, inte för USA.

Men då glömmer kritikerna bort den kristallklara resolutionen i FN:s säkerhetsråd, som ger USA rätt att militärt angripa länder som härbärgerar terrorister. FN-stadgans artikel 51 stipulerar också ett mycket specifikt undantag från stadgans generella våldsförbud. ”Ingen bestämmelse i denna stadga inskränker den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av Förenta Nationerna.”

En del rättssakkunniga, med socialdemokratiska anknytningar, har dock hävdat att artikel 51 inte är tillämplig, trots att den behandlas i resolutionen, samt i resolutionen i sig inte ger USA direkt mandat att slå tillbaka. Det är dock tolkningstvister som nästan alltid uppstår i den svenska debatten när säkerhetsrådet uttalar stöd för militärt angrepp.

Ingen uttolkare av de socialdemokratiska stridigheterna vill dock dra några långsiktiga slutsatser av ordväxlingarna mellan de olika falangerna inom partiet. ”Det rör sig mera om en utlöpare från striden om hållningen till Mellanöstern-politiken, Nato och alliansfriheten, där Broderskapsrörelsen, kvinnoförbundet och SSU gjort gemensam sak, till förmån för en i dagsläget något antikverad politik”, säger en statsvetare med insyn i partiets inre kretsar.

I kölvattnet efter de antiamerikanska strömningarna i Sverige var det möjligen mera anmärkningsvärt att Sveriges Television vägrade sända den amerikanska stödgalan till förmån för terrorattackernas offer vilken inbringade mer än 150 miljoner dollar. I programmet som länkades till mer än 170 länder och 8 000 radiostationer, uppträdde artister som Bruce Springsten, Paul Simon, Willie Nelson och Neil Young. ”Vi blev erbjudna att sända galan i totalt oredigerat skick och vi vill inte ge upp vårt redaktionella ansvar”, hävdar planeringschefen, Thomas Nilsson, vd SVT. Nu blev det istället Kanal 5, med sin begränsade hushållstäckning, som sände galan i Sverige.

En helt annan hörnsten i den nya världsordningen eller det nya projektet, som en del uttolkare föredrar att kalla utvecklingen, rör frågorna om ökad säkerhet och kontroll världen över. På den dagordningen står naturligtvis flygsäkerheten i en klass för sig, med krav på att cockpit ska göras omöjlig att nå från kabinen och beväpnade säkerhetsvakter ombord på varje flight. Det senare är något som det israeliska flygbolaget El Al tillämpat under decennier. Agenterna som är topputbildade i närstrid, bär lätta handeldvapen försedda med ammunition som inte kan skada flygplanskroppen. Sedan systemet infördes har heller inte något israeliskt flygplan kapats.

I Storbritannien finns redan förslag om ett helt nytt id-kort för samtliga medborgare, med tvingande krav på att alla ständigt måste bära det med sig. I Sverige har både Styrelsen för psykologiskt försvar och Överstyrelsen för civil beredskap inlett skilda undersökningar av vilka förändringar som kan bli aktuella. 

Samtidigt som människan ofta kräver ökad integritet och skydd för sitt privatliv, har hon tvingats acceptera inskränkningar i integriteten. Det är en balansgång som i de flesta demokratiska länder är strikt reglerad, men där balansgången i framtiden kommer att bli betydligt mer osäker, om det inte redan är så att balansen mellan integritet och kontroll redan gått förlorad. 

Buggning, tv-övervakning, nya passerkort, avlyssning, vakter, nya internationella kontrollsystem för datatrafik och polisregister av olika slag är bara några få exempel på det pris många kommer att acceptera, åtminstone inledningsvis, för att förhindra framtida Jihad-piloter. Att sedan författare och civilisationskritiker som Aldous Huxley, Karin Boye och George Orwell skulle få rätt i sina förutskickelser, mer än ett halvt sekel efter att de skrev sina böcker, är kanske mera något av en ödets ironi.

Den världsomspännande flyktingfrågan är ett annat offer för ökad säkerhet och kontroll, där landgränser stängs för dem som söker skydd. Det kommer att bli betydligt svårare att illegalt passera gränser utan upptäckt, vilket hittills varit en av de grundläggande förutsättningarna för att flyktingar ska kunna ta sig till Västeuropa.

En annan, och betydligt mer osäker, fråga gäller hur världsekonomin kommer att utvecklas. Där går bedömningarna brett isär, från att en annalkande recession kommer att förkortas som en följd av ökade offentliga utgifter i USA efter terrorattackerna, till att världen nu går in i en försvagande krigsekonomi. Internationella valutafonden, IMF, säger för sin del att recessionen är ett faktum, åtminstone beträffande den amerikanska ekonomin, och att tillväxtsiffrorna för hela världen måste skrivas ned.

Det finns emellertid ett annat och tydligt hot mot världsekonomin, som primärt riktas mot de sex arabiska kungadömena runt Persiska viken: Saudiarabien, Oman, Förenade Arabemiraten, Qatar, Bahrain och Kuwait. Terrorismens andlige ledare Usama bin Ladin har själv lagt fast ramarna för terrornätverket Al Qaidas långsiktiga mål. 

”Sovjetunionen ledde det kommunistiska blocket, men med det sovjetiska sönderfallet förbrändes också kommunismen i Östeuropa. På samma sätt, om Förenta staterna kan halshuggas, kommer de arabiska kungadömena att förbrännas. Om Sovjetunionen kunde förgöras, så kan också USA halshuggas. De är som små möss”, löd budskapet från bin Ladin.

Förutom den bisarra retoriken, är hotet mot de sex arabstaterna något som både diplomater, militärer och analytiker inom oljeindustrin noga lagt på minnet. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har dessutom, efter terrorattackerna, avbrutit de diplomatiska förbindelserna med talibanerna i Kabul. Saudiarabien är världens största oljeproducent och tillsammans med de fem andra kungadömena förfogar de över närmare hälften av världens samlade oljereserver.

”Bara anta, att Usama bin Ladin och hans nätverk skulle försöka störta ett eller fler kungadömen runt Persiska viken. Det är ett skräckscenario för hela världen”, säger en svensk diplomat, som samtidigt tror att många av världens ledare nog inte ens vågar tänka den tanken fullt ut.

Den oljeproducerande kartellen, Opecs, roll handlar idag mera om att vara en stabiliserande faktor på världsmarknaden, än att uppträda som en ekonomisk vapenmakt. Kartellens dilemma är för närvarande att råoljepriserna inte får falla ytterligare som en följd av recession, men Opec kan heller inte låta råoljepriset stiga, det skulle uppfattas som ett slag i ansiktet på USA och Västeuropa. Men med andra, fundamentalistiska aktörer på arabiska halvön skulle råoljemarknaden se helt annorlunda ut.

Den tid vi just nu lever i visar att det finns ett stort, svart, gapande hål i demokratins hjärta och det svarta hålet kan bara beskrivas som orättfärdighet, meningslöst våld och cynism. Problematiken väcker frågan om det finns rättfärdiga krig. Många människor vänder sig mot uttrycket krig, som sådant, och då kanske uttrycket rättfärdigt uppror mot det meningslösa väcker större anklang. 

Etikens lagar lär oss att krigshandlingar mot ondskan och våldet finner sin legitimitet i de grundläggande rättigheterna om människans värde. Sett ur en sådan synvinkel tar etiken över mot det våld som säkert skulle fortsätta om världen valde att inte göra någonting alls. Rättfärdighet bär existentiella förtecken och tillhör tillvarons väsen och yttersta grunder. Rättfärdighet berör samvetet hos var och en och kan därför tjäna som den viktigaste hörnstenen i den nya världsordningen.