En ny världsordning efter terrorattackerna i USA 11 september 2001

Denna artikel publicerades i månadstidskriften Moderna Tider i november 2001. Inför 20-årsdagen efter attackerna, mot World Trade Center i New York och Pentagon i Washington den 11 september 2001, väljer jag att republicera artikeln, som inte finns på annat håll i digital form. Artikeln skrevs i september 2001 och den 7 oktober invaderade USA och Storbritannien Afghanistan. Tyvärr lades Moderna Tider ner 2002, efter att ägaren Jan Stenbeck hade gått bort. Tidskriftens chefredaktör var då Susanna Popova.

Av Anders Carlgren 

Superterrorismen måste isoleras geografiskt. För det krävs ett militärt samarbete mellan västländerna, Ryssland och de forna Sovjetrepublikerna norr om Afghanistan. I den nya världsordningen står det klart att krig kan behöva föras för att försvara människovärdet.

 

Bakom ytterst kraftiga galler i en liten betongcell i Supermaxfängelset, strax utanför Florence i Colorado USA, sitter en terroristledare. Han spelade med största sannolikhet en betydelsefull roll som inspiratör för de 19 män, som på morgonen den 11 september skrev ett av de svartaste kapitlen i historien efter andra världskrigets eldstormar och pogromer.

Hans namn är, så vitt känt Ramzi Yosef. Han hålls, sedan sju år tillbaka, inlåst i den säkraste avdelningen i det säkraste fängelset i USA och där kommer han att förbli så länge han lever. Född i Kuwait och utbildad i Storbritannien är Yosef hjärnan bakom den grupp som på lördagsmorgonen den 26 februari 1993 placerade en bomb med oerhörd, men ändå otillräcklig, sprängkraft i garaget under World Träde Center.

Avsikten var att helt rasera en av de båda skyskraporna. Men terrorattacken misslyckades, dels därför att lastbilen med sprängmedlet på flaket placerades för långt från byggnadens stödstruktur, dels därför att Yosef saknade pengar för att tillverka en tillräckligt kraftig laddning. Med sprängningen hoppades Yosef att 250 000 människor skulle dö, ett antal som han jämförde med antalet offer för de amerikanska atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945. Men istället för att spränga hela byggnaden blåstes flera våningsplan i garaget bort, varvid sex människor omkom och fler än tusen skadades.

Ramzi Yosef är också hjärnan bakom den ytterst djärva så kallade Bojinkaplanen samma år 1993. Den gick ut på att samtidigt spränga tolv passagerarplan över Stilla havet och vid samma tillfälle flyga en självmordsbombare rakt in i CIA-högkvarteret i Langley, Virginia. För detta utvecklade Yosef flytande nitroglycerinbomber, som skulle gömmas i en stor mängd behållare för kontaktlinsvätska.

Men Bojinkaplanen gick om intet när bombfabriken i Manila, Filippinerna fattade eld på ett mycket våldsamt sätt. Fabriken avslöjades och Yosef tvingades fly till Pakistan, där han greps och utlämnades till USA. När FBI flög honom i en helikopter från John F Kennedy-flygplatsen till en häktescell på Manhattan fanns den federala polisens New York-chef, Bill Gavin, med ombord. När helikoptern närmade sig Manhattans skyline tog Gavin bort Josefs ögonbindel och pekade i riktning mot World Träde Center med triumf i blicken. ”Look down Three! They´re still standing.”

Terroristledaren sneglade ett ögonblick genom fönstret och vände sig därefter mot Gavin. ”They wouldn´t be if I had enough money and explosives.”

Ramzi Yosef, som var en av Usama bin Ladins första fotsoldater utanför Afghanistan, misslyckades den gången både med att spränga bort World Trade Center och med Bojinkaplanen, men amerikanska underrättelsekällor är övertygade om att andra tog vid direkt, för att fortsätta hans terrorkrig. Och fortsättningen känner vi, åtta och ett halvt år senare, allt för väl till.

Närmast profetiskt genomförde försvarshögkvarteret Pentagon förra året en studie, som fick namnet Terror 2000. Avsikten var att skapa scenarier för framtidens terrorism och därigenom underlätta för underrättelsetjänster världen över att möta nya hotbilder. Studien genomfördes som ett samarbete mellan CIA, israeliska Mossad och en grupp tidigare KGB-agenter. Den övergripande slutsatsen blev att ”världen nu står inför gryningen av den nya tidens superterrorism”. En av studiens författare, Marvin Cetron, sa då att ”vi talar nu om att terrorgrupper kommer att försöka döda stora grupper människor, därför att då blir det stor teater och enorm uppmärksamhet”.

Om attackerna i New York och Washington representerade superterrorismens gryning, så är att nytt kallt krig en av de viktigaste hörnstenarna i den nya världsordning som nu lika sakta som säkert håller på att mejslas fram.

Den gamla tidens doktrin om det kalla kriget utgick från att genom en sorts uppdämningspolitik – containment policy – isolera icke önskvärda politiska ideologier. Det var en politik som framför allt praktiserades av presidenterna Reagan och den äldre George Bush i förhållande till den gamla sovjetstaten och dess allierade, ända fram till Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sönderfall.

Men doktrinen användes också, för första gången i samband med terrorism, i fallet med sprängningen av Pan Am-planet över Lockerbie, Skottland 1988. USA ansåg att Libyen låg bakom attacken och ett mycket noga utarbetat sanktionspaket mot Mohammar Khaddafis Libyen isolerade hans regim, minskade det libyska hotet och tvingade till slut Khaddafi att utlämna två misstänkta terrorister till en rättegång, som hölls i Holland. Den militära, politiska och diplomatiska bojkotten mot Libyen var mycket effektiv, även om det samtidigt måste sägas att den libyska länken till sprängningen över Lockerbie, bland experter på terrorism, anses både svag och omstridd.

Den nya tidens variant av kalla kriget skulle mycket väl kunna gå ut på att försöka isolera superterrorismen och dess efterföljare till de stater där den har sina baser och därigenom söka hindra det heliga kriget, Jihad från vidare geografisk spridning.

”Det rör sig om en modern variant av den gamla tidens containment policy, där terrorismen fördäms inom givna geografiska områden”, säger personer inom den amerikanska administrationen, som Moderna Tider fört samtal med.

En fördämningspolitik bygger på teorin att terrorismen inte kan utplånas med snabba militära insatser, snarare krävs det årtionden av noggranna studier, planering och övervakning. Om underrättelsetjänsters betydelse var en nyckelfaktor under den gamla tidens kalla krig, så kommer deras betydelse ingalunda att minska under den nya världsordningen. Enligt brittiska Sunday Times fanns en kort tid före terrordåden i USA, personal ur den brittiska elitstyrkan SAS i norra Afghanistan, och de utgör en förbindelse mellan den afghanska oppositionen och brittiska MI6 respektive amerikanska CIA.

En annan betydelsebärande del i den nya världsordning som nu sakta växer fram är den politiska, men också militära, axel som sträcker sig från Washington, via Nato och EU in i Europa och som samtidigt söker sin förlängning hela vägen till Moskva och flera av de gamla sovjetrepublikerna norr om Afghanistan. Redan dagen efter attackerna i USA åberopade de 19 Natoländerna gemensamt, för första gången i organisationens historia, artikel 5 i Washingtonfördraget. ”En attack mot en av de allierade, är en attack mot dem alla.” Det är en artikel som hämtat si idémässiga grund från De tre musketörerna av Alexander Dumas d. ä., där kungsorden mellan Athos, Portos och Aramis lyder ”en för alla, alla för en”.

 Atlantpaktens generalsekreterare, Lord George Robertson, utvecklade senare hållningen i i en artikel i Financial Times. ”Under de båda världskrigen gjorde USA mycket stora uppoffringar för frihet och rättvisa i Europa och försvarade under kalla kriget vår kollektiva frihet. Därför står Amerikas allierade idag vid dess sida.” Lord Robertson skrev också att ”Nato är inte längre bara en försvarsallians, utan har transformerats till en säkerhetsskapande organisation”.

EU var också mycket snabb att ställa sig sida vid sida med USA och dagarna efter attackerna stod Europas regeringschefer närmast i kö på Vita husets trappa. Men ganska snart därefter svalnade den europeiska retoriken. EU:s tungviktare, Frankrike och Tyskland, varnade för ”förhastade reaktioner” och förklarade att de båda länderna inte ”automatiskt” kunde tänka sig att delta i militära aktioner, medan Storbritannien mera entydigt fortfarande står bakom USA.

Det finns risker med länken mellan USA och Europa. ”Om den politiska klassen i Washington, och i förlängningen det amerikanska folket, upplever att Europa sviker, kan det få allvarliga konsekvenser för den transatlantiska säkerhetspolitiken. Den tid som nu följer kan vara lika avgörande som perioden efter 1918, respektive 1945. Efter första världskriget valde USA att sluta sig inom sitt skal, medan landet efter andra världskriget blev mera globalt aktivt”, säger USA-experten vid Försvarshögskolan, docent Jan Hallenberg.

Men riskerna för att Europa skulle svika USA är inte särskilt stora, säger chefen för Nordamerikastudier i Uppsala, Erik Åsard. ”Snarare är det så att EU:s roll som aktör på världsscenen kommer att förstärkas och i det här fallet är det inte till nackdel för USA”, säger han.

Däremot kan attackerna mycket väl få till följd att EU:s utvidgning försenas. ”EU-familjen kan komma att se med betydligt större skepsis på framför allt Turkiet, med sitt stora muslimska inslag, vilket också kan få till följd att andra ansökarländer dras med i en sådan försening”, säger en svensk toppdiplomat med insyn i den processen.

Om den politiska axeln mellan USA och Europa redan har förstärkts, så har den också sträckt sig i riktning mot Moskva, samtidigt som det ryska ledarskapet omedelbart grep tillfället att vända sig västerut. President Vladimir Putin var den förste utländske ledare som tog direktkontakt med USA:s George W Bush för att markera sitt stöd. Och när denna artikel skrivs i slutet av september har president Putin hållit ett TV-tal där han stöder amerikanska militära operationer mot Afghanistan, genom att Ryssland kommer att öka vapensändningar och humanitär hjälp till den afghanska motståndsrörelsen, den så kallade Nordalliansen. 

De tidigare sovjetrepublikerna i Centralasien, Kazachstan, Uzbekistan och Turkmenistan har också erbjudit USA att använda flygbaser i sina länder. Det ryska behovet av att vända sig i riktning mot väst bygger inte enbart på att den tjetjenska gerillan har baser i norra Afghanistan, utan också på de bittra ryska erfarenheterna av terrorattacker mot bostadsfastigheter och tunnelbanestationer i Moskva. Terrordåd på rysk mark var också något som Putin uppehöll sig vid i ett tal inför den ryska förbundsdagen, dagens efter sitt TV-tal hemma i Ryssland. Omvänt behöver USA få tillgång flygbaserna i de centralasiatiska länderna.

Två andra tidigare sovjetrepubliker, Tadzjikistan och Kirgizistan, har dock ställt sig avvaktande, för att inte säga direkt avvisande, vilket beror på egen inhemsk muslimsk opposition i de båda länderna. Det ryska ledarskapets önskemål att i ökad utsträckning vända sig i riktning mot väst bekräftas också av ministern vid ryska ambassaden i Stockholm, Viktor Tatarintsev. ”Tidigare satt Ryssland mera på kanten av den politiska scenen, där vi inte gavs reella möjligheter att delta i beslut. Nu kommer öst och väst att förenas mera i kampen mot terrorismen, därom råder det ingen som helst tvekan”, säger han.

För att ytterligare komplicera den ny politiska kartbilden av Centralasien är det värt mer än en notering att Kina, som har ett litet gränsområde mot Afghanistan, förflyttat trupper till Xinjiang-provinsen i nordvästra Kina, nära den afghanska gränsen. Samtidigt avrättade kineserna offentligt ett antal muslimska, påstått kriminella, i samma provins. En brittisk reporter som var på plats vid avrättningarna tolkade dem som skrämselpropaganda för att försöka tysta den muslimska minoriteten i Xinjiang.

En tredje, möjlig hörnsten i den nya världsordningen anno 2001, är att Förenta staterna kommer att förstärka sin världsmakt. ”En första förutsättning för att USA ska bli ännu starkare är att landet nu samarbetar med omvärlden. Å andra sidan kan vi samtidigt se hur skyddslöst Amerika är och hur den amerikanska självbilden har satts i gungning”, säger Erik Åsard. 

En rad samtal med diplomater och säkerhetspolitiska analytiker ger sammantaget bilden att den framtida amerikanska styrkepositionen kommer att bestämmas av resultatet av de amerikanska militära operationerna. ”Men alldeles oavsett utgången av militära insatser kommer dessa att mötas opinionsstormar, både på hemmaplan och utomlands, som det gäller för Bush-administrationen att våga gå emot. Antalet dödsoffer och föräldralösa barn i New York och Washington kommer att ställas mot dödsoffer och nya flyktingströmmar i Afghanistan”, säger en brittisk Stockholmsdiplomat.

De första veckorna efter dag noll i den nya världsordningen visade upp en amerikansk administration som med största målmedvetenhet vill spåra upp terrorns förövare och slutgiltigt utplåna terrorismen. ”I det sammanhanget ska vi närmast vara tacksamma för de konsensusbyggare som finns runt president Bush i form av biträdande förvarsminister Paul Wolfowitz, utrikesminister Colin Powell och vicepresident Dick Cheney. 

De har alla lång erfarenhet av både Europa och Asien och har i själva verket nyckeln i sina händer för att se till att USA går stärkt ur krisen. Var så säker på att Amerika kommer att förstärka sitt inflytande världen över”, säger en säkerhetspolitisk analytiker med lång erfarenhet av amerikansk utrikespolitik. Även inom landets gränser växer en ny enighet fram som kanske inte har setts sedan USA trädde in i andra världskriget: Här och var talar amerikaner till och med om The Reunited States of America.

Plötsligt finns det ett gemensamt intresse för lejonparten av världens stater, nämligen att bekämpa terrorismen. Det gör att gamla konflikter och låsta positioner ställs åt sidan. En analytiker kallar det till och med för ”det nya gemensamma projektet”. Men uppslutningen kring det nya gemensamma projektet genererade också en motbild i form av nymornad anti-amerikanism. 

Bara några timmar efter attackerna i USA kom de första bilderna på palestinska barn i Västbankens flyktingläger som hurrade och viftade med flaggor. Också i Sverige har det visats bilder på svenska barn som gjort segergester framför kamerorna och det är bilder som gärna bränner fast. ”Vissa exempel på anti-amerikanismen i vårt land handlar nog om att en del svenskar tar demokrati för något givet och glömmer bort att den ständigt måste erövras”, säger statsvetaren Ulf Bjereld vid Göteborgs universitet.

Statsminister Göran Perssons entydiga uttalande till stöd för USA väckte också omedelbart ont blod inom partiet. ”Jag har inga betänkligheter mot att stödja USA:s rätt att försvara sig”, sa Persson. Det socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande, Inger Segelström, kontrade genast. ”Just nu är det Bush och Nato som styr världen, och det skrämmer mig till döds”, förklarade hon. Förre statsministern Ingvar Carlsson, tillsammans med förre Sidachefen Carl Tham, spädde på kritiken genom att i den debattartikel hävda att terrorattackerna är en fråga för FN, inte för USA.

Men då glömmer kritikerna bort den kristallklara resolutionen i FN:s säkerhetsråd, som ger USA rätt att militärt angripa länder som härbärgerar terrorister. FN-stadgans artikel 51 stipulerar också ett mycket specifikt undantag från stadgans generella våldsförbud. ”Ingen bestämmelse i denna stadga inskränker den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av Förenta Nationerna.”

En del rättssakkunniga, med socialdemokratiska anknytningar, har dock hävdat att artikel 51 inte är tillämplig, trots att den behandlas i resolutionen, samt i resolutionen i sig inte ger USA direkt mandat att slå tillbaka. Det är dock tolkningstvister som nästan alltid uppstår i den svenska debatten när säkerhetsrådet uttalar stöd för militärt angrepp.

Ingen uttolkare av de socialdemokratiska stridigheterna vill dock dra några långsiktiga slutsatser av ordväxlingarna mellan de olika falangerna inom partiet. ”Det rör sig mera om en utlöpare från striden om hållningen till Mellanöstern-politiken, Nato och alliansfriheten, där Broderskapsrörelsen, kvinnoförbundet och SSU gjort gemensam sak, till förmån för en i dagsläget något antikverad politik”, säger en statsvetare med insyn i partiets inre kretsar.

I kölvattnet efter de antiamerikanska strömningarna i Sverige var det möjligen mera anmärkningsvärt att Sveriges Television vägrade sända den amerikanska stödgalan till förmån för terrorattackernas offer vilken inbringade mer än 150 miljoner dollar. I programmet som länkades till mer än 170 länder och 8 000 radiostationer, uppträdde artister som Bruce Springsten, Paul Simon, Willie Nelson och Neil Young. ”Vi blev erbjudna att sända galan i totalt oredigerat skick och vi vill inte ge upp vårt redaktionella ansvar”, hävdar planeringschefen, Thomas Nilsson, vd SVT. Nu blev det istället Kanal 5, med sin begränsade hushållstäckning, som sände galan i Sverige.

En helt annan hörnsten i den nya världsordningen eller det nya projektet, som en del uttolkare föredrar att kalla utvecklingen, rör frågorna om ökad säkerhet och kontroll världen över. På den dagordningen står naturligtvis flygsäkerheten i en klass för sig, med krav på att cockpit ska göras omöjlig att nå från kabinen och beväpnade säkerhetsvakter ombord på varje flight. Det senare är något som det israeliska flygbolaget El Al tillämpat under decennier. Agenterna som är topputbildade i närstrid, bär lätta handeldvapen försedda med ammunition som inte kan skada flygplanskroppen. Sedan systemet infördes har heller inte något israeliskt flygplan kapats.

I Storbritannien finns redan förslag om ett helt nytt id-kort för samtliga medborgare, med tvingande krav på att alla ständigt måste bära det med sig. I Sverige har både Styrelsen för psykologiskt försvar och Överstyrelsen för civil beredskap inlett skilda undersökningar av vilka förändringar som kan bli aktuella. 

Samtidigt som människan ofta kräver ökad integritet och skydd för sitt privatliv, har hon tvingats acceptera inskränkningar i integriteten. Det är en balansgång som i de flesta demokratiska länder är strikt reglerad, men där balansgången i framtiden kommer att bli betydligt mer osäker, om det inte redan är så att balansen mellan integritet och kontroll redan gått förlorad. 

Buggning, tv-övervakning, nya passerkort, avlyssning, vakter, nya internationella kontrollsystem för datatrafik och polisregister av olika slag är bara några få exempel på det pris många kommer att acceptera, åtminstone inledningsvis, för att förhindra framtida Jihad-piloter. Att sedan författare och civilisationskritiker som Aldous Huxley, Karin Boye och George Orwell skulle få rätt i sina förutskickelser, mer än ett halvt sekel efter att de skrev sina böcker, är kanske mera något av en ödets ironi.

Den världsomspännande flyktingfrågan är ett annat offer för ökad säkerhet och kontroll, där landgränser stängs för dem som söker skydd. Det kommer att bli betydligt svårare att illegalt passera gränser utan upptäckt, vilket hittills varit en av de grundläggande förutsättningarna för att flyktingar ska kunna ta sig till Västeuropa.

En annan, och betydligt mer osäker, fråga gäller hur världsekonomin kommer att utvecklas. Där går bedömningarna brett isär, från att en annalkande recession kommer att förkortas som en följd av ökade offentliga utgifter i USA efter terrorattackerna, till att världen nu går in i en försvagande krigsekonomi. Internationella valutafonden, IMF, säger för sin del att recessionen är ett faktum, åtminstone beträffande den amerikanska ekonomin, och att tillväxtsiffrorna för hela världen måste skrivas ned.

Det finns emellertid ett annat och tydligt hot mot världsekonomin, som primärt riktas mot de sex arabiska kungadömena runt Persiska viken: Saudiarabien, Oman, Förenade Arabemiraten, Qatar, Bahrain och Kuwait. Terrorismens andlige ledare Usama bin Ladin har själv lagt fast ramarna för terrornätverket Al Qaidas långsiktiga mål. 

”Sovjetunionen ledde det kommunistiska blocket, men med det sovjetiska sönderfallet förbrändes också kommunismen i Östeuropa. På samma sätt, om Förenta staterna kan halshuggas, kommer de arabiska kungadömena att förbrännas. Om Sovjetunionen kunde förgöras, så kan också USA halshuggas. De är som små möss”, löd budskapet från bin Ladin.

Förutom den bisarra retoriken, är hotet mot de sex arabstaterna något som både diplomater, militärer och analytiker inom oljeindustrin noga lagt på minnet. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har dessutom, efter terrorattackerna, avbrutit de diplomatiska förbindelserna med talibanerna i Kabul. Saudiarabien är världens största oljeproducent och tillsammans med de fem andra kungadömena förfogar de över närmare hälften av världens samlade oljereserver.

”Bara anta, att Usama bin Ladin och hans nätverk skulle försöka störta ett eller fler kungadömen runt Persiska viken. Det är ett skräckscenario för hela världen”, säger en svensk diplomat, som samtidigt tror att många av världens ledare nog inte ens vågar tänka den tanken fullt ut.

Den oljeproducerande kartellen, Opecs, roll handlar idag mera om att vara en stabiliserande faktor på världsmarknaden, än att uppträda som en ekonomisk vapenmakt. Kartellens dilemma är för närvarande att råoljepriserna inte får falla ytterligare som en följd av recession, men Opec kan heller inte låta råoljepriset stiga, det skulle uppfattas som ett slag i ansiktet på USA och Västeuropa. Men med andra, fundamentalistiska aktörer på arabiska halvön skulle råoljemarknaden se helt annorlunda ut.

Den tid vi just nu lever i visar att det finns ett stort, svart, gapande hål i demokratins hjärta och det svarta hålet kan bara beskrivas som orättfärdighet, meningslöst våld och cynism. Problematiken väcker frågan om det finns rättfärdiga krig. Många människor vänder sig mot uttrycket krig, som sådant, och då kanske uttrycket rättfärdigt uppror mot det meningslösa väcker större anklang. 

Etikens lagar lär oss att krigshandlingar mot ondskan och våldet finner sin legitimitet i de grundläggande rättigheterna om människans värde. Sett ur en sådan synvinkel tar etiken över mot det våld som säkert skulle fortsätta om världen valde att inte göra någonting alls. Rättfärdighet bär existentiella förtecken och tillhör tillvarons väsen och yttersta grunder. Rättfärdighet berör samvetet hos var och en och kan därför tjäna som den viktigaste hörnstenen i den nya världsordningen.

Carl Bildt: What a Trump presidency would wreak on Europe and the Middle East

Carl Bildts senaste krönika i Washington Post, publicerad idag. 

Observers in Europe are following America’s election campaigns with disbelief, a good portion of dismay and distinctly growing apprehension.

Campaigns are, of course, campaigns, and any seasoned politician or observer of politics knows that the relationship between the words of campaign and the deeds of office isn’t always straight.

That explains the muted reactions to Hillary Clinton’s oscillations on trade policy. But it’s starting to creep in that she might have boxed herself in on the issues to such an extent that a retreat will hardly be possible.

The global economy is not in stellar shape, global trade growth is sluggish and there is a silent war over whether the West or China will set the rules for the games to come. Much will depend on whether the Obama administration will manage to get the Trans-Pacific Partnership trade deal ratified, but if this fails and we are confronted with either a hesitant Clinton or a Donald Trump hostile to trade agreements, things could easily start to go wrong.

But for all the questions on Clinton’s vacillations on trade, the policies of a possible Trump administration spark something bordering on outright fear.

Some American friends tend to say that the United States is a country with strong institutions, constitutional separation of powers and clear limits on what a president can actually do.

Yes, but primarily on domestic issues.

Foreign-policy issues are a different matter. A stalwart Republican friend of mine, with vast experience on foreign policy and security issues, said, “I know the power of the Oval Office, and that man must never ever be allowed in there.” Whoever sits in the Oval Office is the commander in chief of the world’s mightiest military arsenal and can single-handedly take the country’s foreign policy in very different directions.

It’s fair to say that my friend’s feelings are widely shared across the world. Well, at least throughout the democratic West.

Some are starting, with reluctance, to consider what a Trump administration might actually mean. If disaster strikes, what are we supposed to expect on Jan. 20?

Trump’s trade policies are certainly scary, but apprehensions concerning these pale in comparison to the potential geopolitical consequences of him entering the Oval Office.

Trump has evidently already looked into the soul of Vladimir Putin and concluded that he is a strong leader and a good man, and that anyhow all this talk about democracy and respecting rules isn’t anything for real men of their caliber.

A good guess is that as president, he will try to achieve some super-Yalta deal with the Kremlin, saying that “Make Russia Great Again” is an honorable goal, concluding that might is better than right and agreeing that the quarreling Europeans in Brussels, or wherever, need not be taken too much into account.

Whatever the content of such an approach, Trump risks creating a new instability in Europe. And with the United Kingdom going into a frenzy on what to do after the Brexit vote, we are already in a somewhat fragile situation. Without a common framework, the risk is that different countries will go in different directions, leaving an opportunity for the Kremlin to seize, make its moves and destabilize Europe even more.

What will happen then is anyone’s guess. Trump in the Oval Office might swing from appeasement to aggressiveness in seconds, or he might just walk away from it all, leaving the Kremlin to start to pick up pieces here and there. Either way, it would be very dangerous.

And then there is, of course, the Middle East.

Here the risk is obvious: Trump will provide a powerful boost to a Daesh that at the moment is starting to come under pressure — from its own failings more than from the efforts of others. But moving the U.S. Embassy from Tel Aviv to Jerusalem would move sentiments among disenchanted Arab youth in the direction of militancy in a way hardly any other step could.

Few strategic mistakes would be as profoundly grave as stoking a war between Islam and the West. But Trump’s own words indicates that this is what he, by design or by default, would actually do. While Trump can try building his walls around the United States, Europe is in a different situation. Beyond geographic proximity to the Middle East, Islam forms a part of our societies; any profound confrontation along these lines risks having profound effects across large parts of Europe.

The uncomfortable fact is that in the Middle East, a gradual but determined effort to overcome divisions, heal wounds, reform economies and build functioning and legitimate states throughout the region is the only possible way forward to avoid a combined Daesh/al-Qaeda 2.0 challenging us a decade from now.

A Trump presidency risks smashing any such strategy into smithereens.

No responsible European politician is coming out in public taking sides in the United States’ political affairs. That’s the way it should be between nations — we respect each other’s democratic choices. But in the chancelleries of the democracies of Europe, there is no doubt whatsoever what they fear.

Europe is already confronted with the revisionism in the East and the implosions and explosions in the South — but now there is a lingering feeling that the most dangerous developments could actually come from the West.

Politiskt korrekta SVT vågar inte visa filmen

Skriver idag på Aftonbladets debattsida:

I morgon kväll har dokumentärfilmen ”Watching the Moon at Night” svensk biopremiär i Göteborg. Filmen, som bär sin titel efter en dikt av nobelpristagaren Wislawa Szymborska, har medfinansierats av Sveriges Television. Men SVT vägrar att visa filmen och har brutit kontraktet med de båda filmarna, Joanna Helander och Bo Persson.

Det hela är egentligen obegripligt. Men i den politiska korrekthetens Sverige får man tydligen inte koppla samman antisemitism, jihadism och terrorism så som filmen gör. Där berättar anhöriga till terrorismens offer, från Bali över Nordafrika och Europa till 11 september i New York.

Det handlar om föräldrarna till en 22-årig svenska som dog i en attack på Bali. En israelisk OS-fäktare som överlevde München 1972. En kvinna i New York som överlevde World Trade Center 2001. Pappan vars bror och son som mördades på Nordirland. En algerisk kvinna vars familj slaktades. Eller sonen till en man som dog då Gaddafi såg till att spränga ett franskt passagerarplan över den afrikanska öknen. Efterbörden till massmordet på norska Utöya finns också med.

Det som för Sveriges Television tycks vara så besvärande och politiskt inkorrekt att visa är kopplingen mellan antisemitism och terrorism, samtidigt som de flesta vet att just antisemitism ligger bakom åtskilligt av världens terror och jihadism.

Den globala antisemitismen uppstod inte i och med Förintelsen. Eller försvann därefter. Martin Luthers manifesterade judehat plågar än i dag den protestantiska kristenheten. Vi kan oftast se vilka terroristerna är, men vi vet mindre om vilka som skriver deras manuskript. Filmens skildring går bortom terrorismens stereotyper och schabloner. I stället för att peka ut terroristerna pekar man i riktning mot terrorismens ”faddrar” som till exempel Iran, Pakistan och Ryssland. Man pekar också på många av de retoriska likheter som finns från Förintelsen och till terrorismen i vår tid.

Men när sådana perspektiv friläggs och visas upp har Sveriges Television stoppat sina chefshuvuden lika djupt i sanden som där man begravt den viktiga filmen. Från SVT hette det bland annat att om filmen ska visas, måste man också visa en ”motfilm”.

När regissören och författaren Marianne Ahrne var långfilmskonsulent på Svenska Filminstitutet fick hon slåss mot sin chefs väderkvarnar för att filmen skulle få produktionsstöd. Han försökte stoppa filmen med allehanda teknokratiska lögner och tjyvtricks, men Ahrne trumfade trots det igenom produktionsstödet.

Det är lätt att ana konflikten i Mellanöstern och frågan om Palestina bakom den hissade pestflaggan. Det hjälper tydligen inte att den polske journalisten Konstanty Gebert i filmen säger att ”Den palestinska saken är legitim. Det är den. Men samhället som producerar terrorism bör inte ge terroristerna legitimitet”. Att terrorstämplade Hamas i Gaza och dess proselyter på Västbanken kräver ett Palestina från Medelhavet till Jordanfloden glöms gärna bort i den svenska debatten.

Den tyskfödde historikern Walter Laqueur, som 1938 flydde undan nazismen, säger i ett av filmens avsnitt att ”Terrorismen är lika gammal som mänskligheten”. Filmen visar också att terror som begrepp myntades redan under franska revolutionen. Samtidigt menar filmen att antisemitism dök upp i Mellanöstern först på 1800-talet, alltså långt efter Luthers hatskrift från 1543. Han kom ändå att bli antisemitismens kyrkofader.

”Watching the Moon at Night” stoppas av SVT, trots att den visats i Sveriges riksdag och på en lång rad internationella filmfestivaler. Och trots att förre FN-diplomaten och tidigare ordföranden i fredsforskningsinstitutet Sipri, Rolf Ekéus, sagt att ”Det är en fantastisk film. Den borde visas i FN och varhelst det är möjligt att visa den”.

Den amerikanske författaren och kolumnisten Alan Dershovitz anser att ”Det är en kraftfull och övertygande film som vägrar att gömma sig bakom politisk korrekthet. Den tvingar till uppmärksamhet på en ökande fara”.

För Sveriges Television återstår bara att visa filmen. Allt annat är ren ynkedom.

Kommentera gärna här (moderering före publicering), eller på Facebook: https://www.facebook.com/anders.carlgren/posts/1411972302162885?notif_t=like&notif_id=1465206980977349

Margot Wallström måste bort

Efter Margot Wallströms diplomatiska totalhaveri i förhållande till Saudiarabien finns det för regeringen ingen annan väg än att Wallström lämnar posten som utrikesminister. Genom sitt diplomatiska klavertramp har hon fläckat Sveriges anseende i hela arabvärlden på ett sätt som kommer ta lång tid att reparera.

Att kalla Saudiarabiens sharialagstiftning med halshuggning och spöstraff för medeltida må vara helt korrekt sett ur ett perspektiv av mänskliga rättigheter och humanism. Alla vet dessutom att kvinnors rättigheter kränks i Saudiarabien på ett sätt som är svårt att förstå för de flesta västerlänningar och som förtjänar kraftig kritik.

Men när Wallström som utrikesminister använder uttrycket medeltida är det ett flagrant och helt oacceptabelt exempel på riktigt uruselt diplomatiskt språkbruk.

Det började med att saudierna kallade hem sin ambassadör i Stockholm. Wallström slängdes ut från Arabförbundets möte i Kairo, dit hon var inbjuden som hedersgäst. Förenade Arabemiraten följde efter med att kalla hem sin ambassadör och ett enigt Arabförbund med 22 medlemsstater fördömde Margot Wallströms uttalande.

Från det saudiska utrikesministeriet hette det att ”Islamiska sharia behöver inget betyg på gott uppförande av Sverige eller något annat land”. Och en vecka efter den salvan mot Sverige slutade Saudiarabien att utfärda nya affärsresevisum för svenskar.

Därpå följde Organization of Islamic Cooperation med 55 medlemsstater. Organisationen skriver på sin hemsida “I sina kommentarer förödmjukade Wallström Saudiarabien och dess sociala normer, juridiska system och politiska institutioner”.

Det intressanta är att varken Saudiarabien, Arabförbundet eller  OIC kritiserar att Sverige avbrutit det omtalade militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Alla kritiker skjuter in sig på Margot Wallströms uttalanden, vilket tydligt visar att det är just hennes taffliga diplomatiska språkbruk  som irriterar. Det saudiska agerandet ska också ses som en diplomatisk varning till andra länder att följa det svenska exemplet.

Att kalla hem en ambassadör är en tämligen mild form av protest, men när det börjar handla om visumfrågor som ytterst berör handelsförbindelserna då är det allvar på riktigt.

Då hjälper det nog föga att näringsminister Mikael Damberg ryckt ut för samtal med ett 30-tal företrädare för det svenska näringslivet. Det sägs att bara ett tiotal dök upp till det mötet. I själva verket leder ett sådant möte inte till någonting alls. Sådana möten blir bara dålig kosmetika när det är relationen mellan Sverige och Saudiarabien som knakar.

Sett bakom de arabiska kulisserna är det välkänt att Saudiarabien som arabvärldens mäktigaste land i praktiken styr det mesta av större värde inom både Arabförbundet och OIC. Så i fortsättningen kan vi säkert vänta fördömanden eller mera konkreta bestraffningar också från andra arabstater.

I den uppkomna situationen, som är helt självförvållad av Margot Wallström, finns det ingen annan utväg än att hon avgår. En utrikesminister som är så komplett okunnig om diplomatiskt språkbruk  förtjänar inte sin taburett. Hon borde ha insett direkt att hennes ordval skulle skapa omedelbara problem.

Och på vägen ut från Arvfurstens palats bör hon ta med sig sin kabinettssekreterare, den s-märkta Annika Söder. När Söder 1982 antogs till UDs aspirantprogram blev hon också påpassligt socialdemokrat. Sina två enda stationeringar utomlands har hon haft i Caracas respektive Havanna. Senare gifte hon sig med den likaledes s-märkte diplomaten Anders Bjurner.

Orsaken till att också Annika Söder måste bort är att Wallströms tal om det medeltida i den saudiska lagstiftningen har hon säkerligen inte kommit på själv. Och innan talet hölls hann det säkert också passera Annika Söders okritiska ögon. Men Wallström själv, Söder eller någon annan borde strukit bort uttrycket.

Nu är det ingalunda första gången Margot Wallström är i blåsväder. I januari föreslog hon att Sverige skulle skicka trupper till Irak för att utbilda kurdiska styrkor i kampen mot IS. Vid varje framträdande ger hon dessutom ett osäkert intryck, som om hon är dåligt påläst.

Det sägs också –visserligen obekräftat – att under alla sina år som kommissionär i Bryssel vägrade hon att lära sig franska. Men värre än den bristen är att under åren i Bryssel tjänade hon som kommissionär närmare 28 miljoner kronor utan att betala skatt. Avslöjandet gjordes av Svensk Tidskrift redan i oktober förra året, men gav inte eko någonstans.

Lönerna inom EU är i praktiken skattefria. Därför finns det ett frivilligt svenskt regelverk om att betala skatt för de svenskar som är anställda inom EU, men Margot Wallström valde att inte ansluta sig till regelverket.

I det här landet leder ofta avgångskrav till att personen cementeras fast på sin position, men i fallet Margot Wallström borde uruselt tafflig diplomati i kombination med skattefiffel i miljonklassen leda till att hon tvingas bort.

Svenskt miljardregn över Palestina – en stat som inte existerar

Det var en helt tomhänt president Mahmoud Abbas som kom till Stockholm, men som reste hem i morse med en hel säck pengar i bagaget, 1,5 miljard kronor i bistånd över fem år. De löften han gav om kamp mot korruption och för mänskliga rättigheter klingade ganska falskt. Därför att korruptionen löper ända in i hans egen familj och olika mänskliga rättigheter har förtrycks under hela hans tid vid makten. Trots det svenska talet om nya fredssträvanden, göder pengaregnet och det svenska erkännandet av en stat som bara finns på pappret en fortsatt icke-fredlig relation med Israel.

Mahmoud Abbas tomma ord om nya fredssträvanden och utsträckta händer var bara fraser  han upprepat i varje huvudstad han besökt, men som tyvärr saknar substansvärde. Det mest uppseendeväckande Abbas sa i Stockholm var istället att han gärna håller val till parlament och president om de terroriststämplade Hamasbröderna i Gaza vill ha val.

Men påståendet var en tom gest och inte särskilt trovärdigt, därför att ett val nu skulle Abbas och hans Fatah förlora och istället skulle Hamas ta makten också på Västbanken. Terrororganisationen gör sedan flera år tillbaka alltmera insteg på Västbanken och det är just därför Abbas har struntat i nya val. Han sitter nu på sjätte året utan ett verkligt politiskt mandat. Och parlamentet sammanträder inte alls.

Den påstådda stat som Sverige nu öser stora mängder pengar över existerar inte. Palestina som stat finns inte. Så enkelt är det. Man har ingen kontroll över sitt påstådda territorium, vilket är den viktigaste folkrättsliga grunden för en statsbildning. Samtidigt ligger man i ständig fejd med sina palestinska bröder i Gaza. Och knappast någon kan beskriva hur en statsbildning skulle se ut, inte minst geografiskt, där de båda palestinska områdena Västbanken och Gaza inte har någon landkontakt med varandra. Fågelvägen är det cirka tio mil mellan Ramallah på Västbanken och Gaza City.

Hela tanken kring en tvåstatslösning av konflikten mellan Israel och palestinierna seglar numera i en sorts marvatten utan någon rörelse. Och om den konflikten kan anses vara lokal, så finns det samtidigt en betydligt mera akut regional konflikt som omfattar en stor del av hela Mellanöstern.

Syrien plågas av ett inbördeskrig som aldrig synes ta slut och med miljoner flyktingar i Libanon och Jordanien. Irak håller på att falla samman som statsbildning och jihadisternas mordiska framfart i form av IS eller ISIL hotar allt vad stabilitet, fred och frihet heter i hela regionen. Deras svarta fanor dyker nu upp på fler och fler platser över hela Mellanöstern.

Amerikanska konservativa tänkare talar till och med om ett gryende världskrig inom islam, eller till och med ett krig mellan kristendom och islam, där blotta tanken förskräcker.

I det läget har den svenska regeringen valt att hålla korrupta palestinier om ryggen med hjälp av pengasäckar som knappast bidrar till demokrati och frihet. Socialdemokratin tycks drömma sig tillbaka till Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, då man hade direktlinje till Yassir Arafat och PLO. Den organisationens gamla kontor i Stockholm är sedan igår uppgraderad till status som ambassad.

Förfarandet med att erkänna pappersstaten och i stort sett fördubbla ett redan omfattande  bistånd synes mest vara att föra inrikes utrikespolitik. Miljöpartiet och Vänsterpartiet hålls på så sätt varma, samtidigt som oppositionen emot all praxis i sammanhanget hålls utanför.

Ett annat syfte är att vinna stöd bland palestiniernas vänner i FN för en svensk stol i säkerhetsrådet under 2017-2018. Att sitta i säkerhetsrådet, om än bara för två år, kan tyckas vara fint som snus. Men där är det ändå de fem permanenta medlemsstaterna som bestämmer allt av större vikt.

Det sker dessutom i en tid då FNs roll på den globala arenan marginaliserats alltmera. Men där vill socialdemokratin ändå ha en röst, som man gärna vill tro spelar roll. Samtidigt är det närmast ett understatement att påstå att ingen annanstans i världen än i FN-skrapan på Manhattan produceras så mycket papper och rapporter som läses av så få.

Dagens utrikespolitiska deklaration i riksdagen från Margot Wallström andas samma ambitioner när det gäller FN och Sveriges självpåtagna roll i världen.

Men den socialdemokratiska regeringens nygamla förhållande till palestinierna riskerar starkt att bli kontraproduktivt. Budskapet till dem blir att ni kan fortsätta som vanligt, fortsätt med dubbla budskap till Israel i form av raketer och terror från Gaza, och halvdana eller tomma löften från Västbanken. Bara så göds en fortsatt konflikt mellan palestinier och israeler.

Palestinas diktator Mahmoud Abbas till Sverige

Det är en åldrad och på hemmaplan politiskt trängd president Mahmoud Abbas som nu kommer hit för att tacka svenska regeringen som utan omsvep och sedvanlig politisk beredning valde att erkänna staten Palestina.

På hemmaplan på Västbanken sitter Abbas som president på sitt tionde år, men sedan sex år tillbaka har han inget folkligt mandat eftersom det inte hållits något nytt presidentval. Det sägs att han är sjuklig och hans popularitet har fallit från 50 till 35 procent på bara några månader.

Det palestinska parlamentet har inte haft några sessioner under de senaste tio åren. Abbas säkerhetstjänst har till och med hindrat politisk valda från att ens komma in i parlamentet. Kritikerna säger att han lika gärna kan upplösa parlamentet, eftersom det ändå inte fungerar.

Det är motsägelsefullt men sant att Mahmoud Abbas bygger sin politiska legitimitet på att inte utlysa presidentval. Han gör det säkert väl medveten om att han skulle förlora ett nytt val, för det är flera som väntar i kulisserna. Och därför kan Abbas demokratiska legitimitet ifrågasättas. Hans regering har också förbjudit Västbankens största fackförbund som svar på strejker och höga lönekrav. Abbas påstod att facket inte var officiellt registrerat.

Problem finns även inom Västbankens styrande parti Fatah, som Mahmoud Abbas var med och bildade. Det är välkänt att den som styr Fatah också styr både den Palestinska myndigheten och hela PLO.

Men Fatah har inte kunnat genomföra en flera gånger uppskjuten sjunde partikongress på grund av interna stridigheter. Kongressen ska föregås av interna val, men sådana har bara kunnat hållas på Västbanken. I Gaza har de interna politiska striderna gjort det omöjligt att hålla förval.

Samtidigt har Sverige under de senaste tio åren lämnat bistånd till Palestina på drygt 4,3 miljarder kronor. I statistiken heter det att en post på strax under 700 miljoner kronor gått till offentlig förvaltning, demokrati och mänskliga rättigheter. Men vad är det för biståndsmål som uppnåtts i det avseendet i ett land som inte hållit val på tio år, vars parlament inte sammanträder och som förbjudit den största fackliga organisationen?

Den palestinska tankesmedjan PCPSR hävdar dessutom i en opinionsundersökning nyligen att bara en tredjedel av befolkningen på Västbanken anser sig vara fri att kritisera den Palestinska myndigheten. Sådan frihet brukar räknas till grunderna för mänskliga rättigheter.

Till bilden av Mahmoud Abbas styrande parti Fatah hör dess ständiga utfall mot staten Israel, med offentliga krav på folkmord och folkfördrivning. Regelmässigt heter det att hela Israel tillhör staten Palestina. Helt öppet hyllas terrorister som dödat judar och lika regelmässigt förnekas andra världskrigets förintelse. Det sker bland annat i officiell press och på Fatahs sida på Facebook.

En vecka efter terrorattacken i Paris mot tidskriften Charlie Hebdo hävdade den Palestinska myndighetens egen tidning, Al-Hayat Al-Jadida, att det var Israel som låg bakom attacken, helt enkelt därför att Israel är det enda land som tjänar på den. Tidningen påstod också att 84 procent av palestinierna stöder den uppfattningen.

Den palestinska hållningen till terrorattacken i Paris kan knappast kallas för annat än rent hyckleri. Förhållandet avslöjar en enorm brist på överensstämmelse mellan den Palestinska myndighetens offentliga hållning och vad Fatah torgför.

Den 21 januari attackerade en knivbeväpnad palestinier passagerare på en buss i Tel Aviv. Den attacken beskrev Gazas inrikesminister som ”en morgon av fosterland, en morgon av rebellens knivspets för Palestina”. Attacken kallades av Fatah på Facebook för ”en självuppoffrande akt”.

Vid en TV-sänd fredagsbön över Västbanken för två veckor sedan hette det att judarnas ”hjärtan har stämplats av Allah. Han har gjort apor och grisar och slavar av dem”.

Kort efter att Palestina skrivit under det så kallade Romfördraget och anslutit sig till Internationella brottmålsdomstolen, ICC i Haag, påstod Fatah på sin Facebook-sida att Israels premiärminister, Benjamin Netanyahu snart kommer att hängas av ICC.

Glorifieringen av palestinska terrorattacker och påståendet att Netanyahu kommer att hängas är bara några exempel på det dagligen publicerade hatet gentemot Israel, med eller utan officiell sanktion från den Palestinska myndigheten och dess propagandaorgan.

När det gäller brottmålsdomstolen i Haag och Palestinas anmälan av Israel dit, ser många observatörer det som Mahmoud Abbas sista halmstrå. Dels handlar det om att förhandlingsvägen med Israel om en tvåstatslösning av Palestinafrågan – åtminstone för närvarande – är helt uttömd. Det duger helt enkelt inte för Abbas att längre sitta vid förhandlingsbord som inte leder någonstans.

Och dels handlar det om att Abbas till varje pris måste bättra på sin popularitet på hemmaplan. Det fanns helt enkelt ingen annan väg att gå för Palestina än att vända sig till Haagdomstolen.

Men agerandet kan knappast ses som något avgörande för genomgripande kursändringar i den palestinska saken. Därtill är domstolen alltför saktfärdig och dess legitimitet alltmera ifrågasatt, bland annat på grund av oändligt långa handläggningstider. Det är inte ens säkert att domstolen på grund av palestinafrågornas politiska sprängkraft vågar inleda en fullskalig utredning, efter den preliminära utredning som nu pågår.

Så vilka vägar återstår då för president Mahmoud Abbas? Frågorna ser ut att vara fler än alla tänkbara svar.

Fotnot: Längre ner här på sidan finns min tidigare artikel om den Palestinska myndigheten och ICC.

Palestinians Move to Join International Criminal Court, Defying Israeli and U.S. Warnings

 

President Mahmoud Abbas of the Palestinian Authority celebrated the 50th anniversary of the Fatah movement on Wednesday in the West Bank city of Ramallah.

By JODI RUDOREN  New York Times, Dec. 31, 2014.

JERUSALEM — President Mahmoud Abbas of the Palestinian Authority signed papers Wednesday to join the International Criminal Court, a provocative move that could lead to the prosecution of Israeli officials on charges of war crimes and risks severe sanctions from Washington and Jerusalem.

The defiant step came a day after the defeat of a United Nations Security Council resolution that demanded an end to Israel’s occupation of Palestinian territory by 2017, and was billed as part of a strategic shift by the Palestinian leadership to pursue statehood in the international arena after decades of failed American-brokered negotiations with Israel.

“There is aggression practiced against our land and our country, and the Security Council has let us down — where shall we go?” Mr. Abbas said at his headquarters in the West Bank city of Ramallah, as he signed the Rome Statute, the founding charter of the court, as well as 21 other international treaties and conventions.

“We want to complain to this organization,” he said of the court. “As long as there is no peace, and the world doesn’t prioritize peace in this region, this region will live in constant conflict. The Palestinian cause is the key issue to be settled.”

Mr. Abbas, whose popularity has plummeted since this summer’s battle between Israel and Hamas, has been under increasing pressure from the public and other Palestinian leaders to join the court, and use it to pursue cases against Israel’s settlement policy and military operations. But doing so could have major repercussions, both because Palestinians could also face charges at the court, and because Israel and the United States Congress have promised to respond harshly.

“There is no question mark as to what are the consequences, that there will be immediate American and Israeli financial sanctions,” said Khalil Shikaki, director of the Palestinian Center for Policy and Survey Research in the West Bank city of Ramallah. “Those sanctions will gradually become more and more crippling, and this could indeed be the beginning of the end of the P.A. They fully realize that.”

A December poll by Mr. Shikaki’s group showed 35 percent of Palestinians approved of the president’s performance, down from 50 percent before this summer’s war, and that if there were elections, Mr. Abbas, of the secular Fatah party, would lose to his rival from Hamas, the militant Islamist faction that dominates the Gaza Strip. With reconstruction of Gaza after the summer’s devastating war stalled amid ongoing acrimony between Hamas and Fatah despite an April reconciliation pact, analysts said Mr. Abbas was increasingly desperate to show he was doing something.

“They have to take some meaningful steps to recover anything of their really shredded credibility,” Nadia Hijab, executive director of Al-Shabaka: The Palestinian Policy Network, said of Mr. Abbas’s team.

“That fig leaf of action is growing steadily more tattered,” she added. “They keep saying it’s a new paradigm and they want to use international tools, but now they have actually been put on the spot.”

After a ceremony at his Ramallah headquarters marking the 50th anniversary of Fatah’s founding and a leadership meeting, Mr. Abbas signed the official papers to join the Rome Statute, the Hague-based court’s founding treaty. The Palestinians have to wait 60 days before they can file cases at the court, a window some in Washington are counting on to calm the situation.

But with Israeli elections scheduled for March 17, Prime Minister Benjamin Netanyahu and other Israeli politicians may be eager to show a strong response to what they have long denounced as an aggressive, unilateral move. Earlier on Wednesday, one of Mr. Netanyahu’s close allies, Yuval Steinitz, called Tuesday’s United Nations vote “no less dangerous than Hamas’s rockets,” saying the fact that France supported the resolution and Britain abstained “is very grave.”

Wednesday’s signing came eight months after a similar move in April, when Mr. Abbas stunned Washington and Israel by joining 15 international treaties and conventions as nine months of American-brokered peace talks neared collapse. Those included the four Geneva Conventions of 1949 and additional protocols of 1977 on the laws of war, along with ones dealing with discrimination against women and children.

The International Criminal Court is a much more significant step. Created in 2002 to prosecute perpetrators of genocide, crimes against humanity and war crimes, the court currently has 122 member countries, and has mainly dealt with horrors in Africa.

The Palestinians asked the court in 2009 to investigate Israeli actions during Operation Cast Lead, a three-week military offensive in Gaza, but were rejected because they lacked the required United Nations status. A 2012 vote in the United Nations General Assembly upgraded Palestine’s status to non-member observer state, and some Palestinians have been urging Mr. Abbas to sign the Rome Statute ever since.

Said Ghazali contributed reporting from Ramallah, and Majd Al Waheidi from Gaza.