En ny världsordning efter terrorattackerna i USA 11 september 2001

Denna artikel publicerades i månadstidskriften Moderna Tider i november 2001. Inför 20-årsdagen efter attackerna, mot World Trade Center i New York och Pentagon i Washington den 11 september 2001, väljer jag att republicera artikeln, som inte finns på annat håll i digital form. Artikeln skrevs i september 2001 och den 7 oktober invaderade USA och Storbritannien Afghanistan. Tyvärr lades Moderna Tider ner 2002, efter att ägaren Jan Stenbeck hade gått bort. Tidskriftens chefredaktör var då Susanna Popova.

Av Anders Carlgren 

Superterrorismen måste isoleras geografiskt. För det krävs ett militärt samarbete mellan västländerna, Ryssland och de forna Sovjetrepublikerna norr om Afghanistan. I den nya världsordningen står det klart att krig kan behöva föras för att försvara människovärdet.

 

Bakom ytterst kraftiga galler i en liten betongcell i Supermaxfängelset, strax utanför Florence i Colorado USA, sitter en terroristledare. Han spelade med största sannolikhet en betydelsefull roll som inspiratör för de 19 män, som på morgonen den 11 september skrev ett av de svartaste kapitlen i historien efter andra världskrigets eldstormar och pogromer.

Hans namn är, så vitt känt Ramzi Yosef. Han hålls, sedan sju år tillbaka, inlåst i den säkraste avdelningen i det säkraste fängelset i USA och där kommer han att förbli så länge han lever. Född i Kuwait och utbildad i Storbritannien är Yosef hjärnan bakom den grupp som på lördagsmorgonen den 26 februari 1993 placerade en bomb med oerhörd, men ändå otillräcklig, sprängkraft i garaget under World Träde Center.

Avsikten var att helt rasera en av de båda skyskraporna. Men terrorattacken misslyckades, dels därför att lastbilen med sprängmedlet på flaket placerades för långt från byggnadens stödstruktur, dels därför att Yosef saknade pengar för att tillverka en tillräckligt kraftig laddning. Med sprängningen hoppades Yosef att 250 000 människor skulle dö, ett antal som han jämförde med antalet offer för de amerikanska atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945. Men istället för att spränga hela byggnaden blåstes flera våningsplan i garaget bort, varvid sex människor omkom och fler än tusen skadades.

Ramzi Yosef är också hjärnan bakom den ytterst djärva så kallade Bojinkaplanen samma år 1993. Den gick ut på att samtidigt spränga tolv passagerarplan över Stilla havet och vid samma tillfälle flyga en självmordsbombare rakt in i CIA-högkvarteret i Langley, Virginia. För detta utvecklade Yosef flytande nitroglycerinbomber, som skulle gömmas i en stor mängd behållare för kontaktlinsvätska.

Men Bojinkaplanen gick om intet när bombfabriken i Manila, Filippinerna fattade eld på ett mycket våldsamt sätt. Fabriken avslöjades och Yosef tvingades fly till Pakistan, där han greps och utlämnades till USA. När FBI flög honom i en helikopter från John F Kennedy-flygplatsen till en häktescell på Manhattan fanns den federala polisens New York-chef, Bill Gavin, med ombord. När helikoptern närmade sig Manhattans skyline tog Gavin bort Josefs ögonbindel och pekade i riktning mot World Träde Center med triumf i blicken. ”Look down Three! They´re still standing.”

Terroristledaren sneglade ett ögonblick genom fönstret och vände sig därefter mot Gavin. ”They wouldn´t be if I had enough money and explosives.”

Ramzi Yosef, som var en av Usama bin Ladins första fotsoldater utanför Afghanistan, misslyckades den gången både med att spränga bort World Trade Center och med Bojinkaplanen, men amerikanska underrättelsekällor är övertygade om att andra tog vid direkt, för att fortsätta hans terrorkrig. Och fortsättningen känner vi, åtta och ett halvt år senare, allt för väl till.

Närmast profetiskt genomförde försvarshögkvarteret Pentagon förra året en studie, som fick namnet Terror 2000. Avsikten var att skapa scenarier för framtidens terrorism och därigenom underlätta för underrättelsetjänster världen över att möta nya hotbilder. Studien genomfördes som ett samarbete mellan CIA, israeliska Mossad och en grupp tidigare KGB-agenter. Den övergripande slutsatsen blev att ”världen nu står inför gryningen av den nya tidens superterrorism”. En av studiens författare, Marvin Cetron, sa då att ”vi talar nu om att terrorgrupper kommer att försöka döda stora grupper människor, därför att då blir det stor teater och enorm uppmärksamhet”.

Om attackerna i New York och Washington representerade superterrorismens gryning, så är att nytt kallt krig en av de viktigaste hörnstenarna i den nya världsordning som nu lika sakta som säkert håller på att mejslas fram.

Den gamla tidens doktrin om det kalla kriget utgick från att genom en sorts uppdämningspolitik – containment policy – isolera icke önskvärda politiska ideologier. Det var en politik som framför allt praktiserades av presidenterna Reagan och den äldre George Bush i förhållande till den gamla sovjetstaten och dess allierade, ända fram till Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sönderfall.

Men doktrinen användes också, för första gången i samband med terrorism, i fallet med sprängningen av Pan Am-planet över Lockerbie, Skottland 1988. USA ansåg att Libyen låg bakom attacken och ett mycket noga utarbetat sanktionspaket mot Mohammar Khaddafis Libyen isolerade hans regim, minskade det libyska hotet och tvingade till slut Khaddafi att utlämna två misstänkta terrorister till en rättegång, som hölls i Holland. Den militära, politiska och diplomatiska bojkotten mot Libyen var mycket effektiv, även om det samtidigt måste sägas att den libyska länken till sprängningen över Lockerbie, bland experter på terrorism, anses både svag och omstridd.

Den nya tidens variant av kalla kriget skulle mycket väl kunna gå ut på att försöka isolera superterrorismen och dess efterföljare till de stater där den har sina baser och därigenom söka hindra det heliga kriget, Jihad från vidare geografisk spridning.

”Det rör sig om en modern variant av den gamla tidens containment policy, där terrorismen fördäms inom givna geografiska områden”, säger personer inom den amerikanska administrationen, som Moderna Tider fört samtal med.

En fördämningspolitik bygger på teorin att terrorismen inte kan utplånas med snabba militära insatser, snarare krävs det årtionden av noggranna studier, planering och övervakning. Om underrättelsetjänsters betydelse var en nyckelfaktor under den gamla tidens kalla krig, så kommer deras betydelse ingalunda att minska under den nya världsordningen. Enligt brittiska Sunday Times fanns en kort tid före terrordåden i USA, personal ur den brittiska elitstyrkan SAS i norra Afghanistan, och de utgör en förbindelse mellan den afghanska oppositionen och brittiska MI6 respektive amerikanska CIA.

En annan betydelsebärande del i den nya världsordning som nu sakta växer fram är den politiska, men också militära, axel som sträcker sig från Washington, via Nato och EU in i Europa och som samtidigt söker sin förlängning hela vägen till Moskva och flera av de gamla sovjetrepublikerna norr om Afghanistan. Redan dagen efter attackerna i USA åberopade de 19 Natoländerna gemensamt, för första gången i organisationens historia, artikel 5 i Washingtonfördraget. ”En attack mot en av de allierade, är en attack mot dem alla.” Det är en artikel som hämtat si idémässiga grund från De tre musketörerna av Alexander Dumas d. ä., där kungsorden mellan Athos, Portos och Aramis lyder ”en för alla, alla för en”.

 Atlantpaktens generalsekreterare, Lord George Robertson, utvecklade senare hållningen i i en artikel i Financial Times. ”Under de båda världskrigen gjorde USA mycket stora uppoffringar för frihet och rättvisa i Europa och försvarade under kalla kriget vår kollektiva frihet. Därför står Amerikas allierade idag vid dess sida.” Lord Robertson skrev också att ”Nato är inte längre bara en försvarsallians, utan har transformerats till en säkerhetsskapande organisation”.

EU var också mycket snabb att ställa sig sida vid sida med USA och dagarna efter attackerna stod Europas regeringschefer närmast i kö på Vita husets trappa. Men ganska snart därefter svalnade den europeiska retoriken. EU:s tungviktare, Frankrike och Tyskland, varnade för ”förhastade reaktioner” och förklarade att de båda länderna inte ”automatiskt” kunde tänka sig att delta i militära aktioner, medan Storbritannien mera entydigt fortfarande står bakom USA.

Det finns risker med länken mellan USA och Europa. ”Om den politiska klassen i Washington, och i förlängningen det amerikanska folket, upplever att Europa sviker, kan det få allvarliga konsekvenser för den transatlantiska säkerhetspolitiken. Den tid som nu följer kan vara lika avgörande som perioden efter 1918, respektive 1945. Efter första världskriget valde USA att sluta sig inom sitt skal, medan landet efter andra världskriget blev mera globalt aktivt”, säger USA-experten vid Försvarshögskolan, docent Jan Hallenberg.

Men riskerna för att Europa skulle svika USA är inte särskilt stora, säger chefen för Nordamerikastudier i Uppsala, Erik Åsard. ”Snarare är det så att EU:s roll som aktör på världsscenen kommer att förstärkas och i det här fallet är det inte till nackdel för USA”, säger han.

Däremot kan attackerna mycket väl få till följd att EU:s utvidgning försenas. ”EU-familjen kan komma att se med betydligt större skepsis på framför allt Turkiet, med sitt stora muslimska inslag, vilket också kan få till följd att andra ansökarländer dras med i en sådan försening”, säger en svensk toppdiplomat med insyn i den processen.

Om den politiska axeln mellan USA och Europa redan har förstärkts, så har den också sträckt sig i riktning mot Moskva, samtidigt som det ryska ledarskapet omedelbart grep tillfället att vända sig västerut. President Vladimir Putin var den förste utländske ledare som tog direktkontakt med USA:s George W Bush för att markera sitt stöd. Och när denna artikel skrivs i slutet av september har president Putin hållit ett TV-tal där han stöder amerikanska militära operationer mot Afghanistan, genom att Ryssland kommer att öka vapensändningar och humanitär hjälp till den afghanska motståndsrörelsen, den så kallade Nordalliansen. 

De tidigare sovjetrepublikerna i Centralasien, Kazachstan, Uzbekistan och Turkmenistan har också erbjudit USA att använda flygbaser i sina länder. Det ryska behovet av att vända sig i riktning mot väst bygger inte enbart på att den tjetjenska gerillan har baser i norra Afghanistan, utan också på de bittra ryska erfarenheterna av terrorattacker mot bostadsfastigheter och tunnelbanestationer i Moskva. Terrordåd på rysk mark var också något som Putin uppehöll sig vid i ett tal inför den ryska förbundsdagen, dagens efter sitt TV-tal hemma i Ryssland. Omvänt behöver USA få tillgång flygbaserna i de centralasiatiska länderna.

Två andra tidigare sovjetrepubliker, Tadzjikistan och Kirgizistan, har dock ställt sig avvaktande, för att inte säga direkt avvisande, vilket beror på egen inhemsk muslimsk opposition i de båda länderna. Det ryska ledarskapets önskemål att i ökad utsträckning vända sig i riktning mot väst bekräftas också av ministern vid ryska ambassaden i Stockholm, Viktor Tatarintsev. ”Tidigare satt Ryssland mera på kanten av den politiska scenen, där vi inte gavs reella möjligheter att delta i beslut. Nu kommer öst och väst att förenas mera i kampen mot terrorismen, därom råder det ingen som helst tvekan”, säger han.

För att ytterligare komplicera den ny politiska kartbilden av Centralasien är det värt mer än en notering att Kina, som har ett litet gränsområde mot Afghanistan, förflyttat trupper till Xinjiang-provinsen i nordvästra Kina, nära den afghanska gränsen. Samtidigt avrättade kineserna offentligt ett antal muslimska, påstått kriminella, i samma provins. En brittisk reporter som var på plats vid avrättningarna tolkade dem som skrämselpropaganda för att försöka tysta den muslimska minoriteten i Xinjiang.

En tredje, möjlig hörnsten i den nya världsordningen anno 2001, är att Förenta staterna kommer att förstärka sin världsmakt. ”En första förutsättning för att USA ska bli ännu starkare är att landet nu samarbetar med omvärlden. Å andra sidan kan vi samtidigt se hur skyddslöst Amerika är och hur den amerikanska självbilden har satts i gungning”, säger Erik Åsard. 

En rad samtal med diplomater och säkerhetspolitiska analytiker ger sammantaget bilden att den framtida amerikanska styrkepositionen kommer att bestämmas av resultatet av de amerikanska militära operationerna. ”Men alldeles oavsett utgången av militära insatser kommer dessa att mötas opinionsstormar, både på hemmaplan och utomlands, som det gäller för Bush-administrationen att våga gå emot. Antalet dödsoffer och föräldralösa barn i New York och Washington kommer att ställas mot dödsoffer och nya flyktingströmmar i Afghanistan”, säger en brittisk Stockholmsdiplomat.

De första veckorna efter dag noll i den nya världsordningen visade upp en amerikansk administration som med största målmedvetenhet vill spåra upp terrorns förövare och slutgiltigt utplåna terrorismen. ”I det sammanhanget ska vi närmast vara tacksamma för de konsensusbyggare som finns runt president Bush i form av biträdande förvarsminister Paul Wolfowitz, utrikesminister Colin Powell och vicepresident Dick Cheney. 

De har alla lång erfarenhet av både Europa och Asien och har i själva verket nyckeln i sina händer för att se till att USA går stärkt ur krisen. Var så säker på att Amerika kommer att förstärka sitt inflytande världen över”, säger en säkerhetspolitisk analytiker med lång erfarenhet av amerikansk utrikespolitik. Även inom landets gränser växer en ny enighet fram som kanske inte har setts sedan USA trädde in i andra världskriget: Här och var talar amerikaner till och med om The Reunited States of America.

Plötsligt finns det ett gemensamt intresse för lejonparten av världens stater, nämligen att bekämpa terrorismen. Det gör att gamla konflikter och låsta positioner ställs åt sidan. En analytiker kallar det till och med för ”det nya gemensamma projektet”. Men uppslutningen kring det nya gemensamma projektet genererade också en motbild i form av nymornad anti-amerikanism. 

Bara några timmar efter attackerna i USA kom de första bilderna på palestinska barn i Västbankens flyktingläger som hurrade och viftade med flaggor. Också i Sverige har det visats bilder på svenska barn som gjort segergester framför kamerorna och det är bilder som gärna bränner fast. ”Vissa exempel på anti-amerikanismen i vårt land handlar nog om att en del svenskar tar demokrati för något givet och glömmer bort att den ständigt måste erövras”, säger statsvetaren Ulf Bjereld vid Göteborgs universitet.

Statsminister Göran Perssons entydiga uttalande till stöd för USA väckte också omedelbart ont blod inom partiet. ”Jag har inga betänkligheter mot att stödja USA:s rätt att försvara sig”, sa Persson. Det socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande, Inger Segelström, kontrade genast. ”Just nu är det Bush och Nato som styr världen, och det skrämmer mig till döds”, förklarade hon. Förre statsministern Ingvar Carlsson, tillsammans med förre Sidachefen Carl Tham, spädde på kritiken genom att i den debattartikel hävda att terrorattackerna är en fråga för FN, inte för USA.

Men då glömmer kritikerna bort den kristallklara resolutionen i FN:s säkerhetsråd, som ger USA rätt att militärt angripa länder som härbärgerar terrorister. FN-stadgans artikel 51 stipulerar också ett mycket specifikt undantag från stadgans generella våldsförbud. ”Ingen bestämmelse i denna stadga inskränker den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av Förenta Nationerna.”

En del rättssakkunniga, med socialdemokratiska anknytningar, har dock hävdat att artikel 51 inte är tillämplig, trots att den behandlas i resolutionen, samt i resolutionen i sig inte ger USA direkt mandat att slå tillbaka. Det är dock tolkningstvister som nästan alltid uppstår i den svenska debatten när säkerhetsrådet uttalar stöd för militärt angrepp.

Ingen uttolkare av de socialdemokratiska stridigheterna vill dock dra några långsiktiga slutsatser av ordväxlingarna mellan de olika falangerna inom partiet. ”Det rör sig mera om en utlöpare från striden om hållningen till Mellanöstern-politiken, Nato och alliansfriheten, där Broderskapsrörelsen, kvinnoförbundet och SSU gjort gemensam sak, till förmån för en i dagsläget något antikverad politik”, säger en statsvetare med insyn i partiets inre kretsar.

I kölvattnet efter de antiamerikanska strömningarna i Sverige var det möjligen mera anmärkningsvärt att Sveriges Television vägrade sända den amerikanska stödgalan till förmån för terrorattackernas offer vilken inbringade mer än 150 miljoner dollar. I programmet som länkades till mer än 170 länder och 8 000 radiostationer, uppträdde artister som Bruce Springsten, Paul Simon, Willie Nelson och Neil Young. ”Vi blev erbjudna att sända galan i totalt oredigerat skick och vi vill inte ge upp vårt redaktionella ansvar”, hävdar planeringschefen, Thomas Nilsson, vd SVT. Nu blev det istället Kanal 5, med sin begränsade hushållstäckning, som sände galan i Sverige.

En helt annan hörnsten i den nya världsordningen eller det nya projektet, som en del uttolkare föredrar att kalla utvecklingen, rör frågorna om ökad säkerhet och kontroll världen över. På den dagordningen står naturligtvis flygsäkerheten i en klass för sig, med krav på att cockpit ska göras omöjlig att nå från kabinen och beväpnade säkerhetsvakter ombord på varje flight. Det senare är något som det israeliska flygbolaget El Al tillämpat under decennier. Agenterna som är topputbildade i närstrid, bär lätta handeldvapen försedda med ammunition som inte kan skada flygplanskroppen. Sedan systemet infördes har heller inte något israeliskt flygplan kapats.

I Storbritannien finns redan förslag om ett helt nytt id-kort för samtliga medborgare, med tvingande krav på att alla ständigt måste bära det med sig. I Sverige har både Styrelsen för psykologiskt försvar och Överstyrelsen för civil beredskap inlett skilda undersökningar av vilka förändringar som kan bli aktuella. 

Samtidigt som människan ofta kräver ökad integritet och skydd för sitt privatliv, har hon tvingats acceptera inskränkningar i integriteten. Det är en balansgång som i de flesta demokratiska länder är strikt reglerad, men där balansgången i framtiden kommer att bli betydligt mer osäker, om det inte redan är så att balansen mellan integritet och kontroll redan gått förlorad. 

Buggning, tv-övervakning, nya passerkort, avlyssning, vakter, nya internationella kontrollsystem för datatrafik och polisregister av olika slag är bara några få exempel på det pris många kommer att acceptera, åtminstone inledningsvis, för att förhindra framtida Jihad-piloter. Att sedan författare och civilisationskritiker som Aldous Huxley, Karin Boye och George Orwell skulle få rätt i sina förutskickelser, mer än ett halvt sekel efter att de skrev sina böcker, är kanske mera något av en ödets ironi.

Den världsomspännande flyktingfrågan är ett annat offer för ökad säkerhet och kontroll, där landgränser stängs för dem som söker skydd. Det kommer att bli betydligt svårare att illegalt passera gränser utan upptäckt, vilket hittills varit en av de grundläggande förutsättningarna för att flyktingar ska kunna ta sig till Västeuropa.

En annan, och betydligt mer osäker, fråga gäller hur världsekonomin kommer att utvecklas. Där går bedömningarna brett isär, från att en annalkande recession kommer att förkortas som en följd av ökade offentliga utgifter i USA efter terrorattackerna, till att världen nu går in i en försvagande krigsekonomi. Internationella valutafonden, IMF, säger för sin del att recessionen är ett faktum, åtminstone beträffande den amerikanska ekonomin, och att tillväxtsiffrorna för hela världen måste skrivas ned.

Det finns emellertid ett annat och tydligt hot mot världsekonomin, som primärt riktas mot de sex arabiska kungadömena runt Persiska viken: Saudiarabien, Oman, Förenade Arabemiraten, Qatar, Bahrain och Kuwait. Terrorismens andlige ledare Usama bin Ladin har själv lagt fast ramarna för terrornätverket Al Qaidas långsiktiga mål. 

”Sovjetunionen ledde det kommunistiska blocket, men med det sovjetiska sönderfallet förbrändes också kommunismen i Östeuropa. På samma sätt, om Förenta staterna kan halshuggas, kommer de arabiska kungadömena att förbrännas. Om Sovjetunionen kunde förgöras, så kan också USA halshuggas. De är som små möss”, löd budskapet från bin Ladin.

Förutom den bisarra retoriken, är hotet mot de sex arabstaterna något som både diplomater, militärer och analytiker inom oljeindustrin noga lagt på minnet. Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har dessutom, efter terrorattackerna, avbrutit de diplomatiska förbindelserna med talibanerna i Kabul. Saudiarabien är världens största oljeproducent och tillsammans med de fem andra kungadömena förfogar de över närmare hälften av världens samlade oljereserver.

”Bara anta, att Usama bin Ladin och hans nätverk skulle försöka störta ett eller fler kungadömen runt Persiska viken. Det är ett skräckscenario för hela världen”, säger en svensk diplomat, som samtidigt tror att många av världens ledare nog inte ens vågar tänka den tanken fullt ut.

Den oljeproducerande kartellen, Opecs, roll handlar idag mera om att vara en stabiliserande faktor på världsmarknaden, än att uppträda som en ekonomisk vapenmakt. Kartellens dilemma är för närvarande att råoljepriserna inte får falla ytterligare som en följd av recession, men Opec kan heller inte låta råoljepriset stiga, det skulle uppfattas som ett slag i ansiktet på USA och Västeuropa. Men med andra, fundamentalistiska aktörer på arabiska halvön skulle råoljemarknaden se helt annorlunda ut.

Den tid vi just nu lever i visar att det finns ett stort, svart, gapande hål i demokratins hjärta och det svarta hålet kan bara beskrivas som orättfärdighet, meningslöst våld och cynism. Problematiken väcker frågan om det finns rättfärdiga krig. Många människor vänder sig mot uttrycket krig, som sådant, och då kanske uttrycket rättfärdigt uppror mot det meningslösa väcker större anklang. 

Etikens lagar lär oss att krigshandlingar mot ondskan och våldet finner sin legitimitet i de grundläggande rättigheterna om människans värde. Sett ur en sådan synvinkel tar etiken över mot det våld som säkert skulle fortsätta om världen valde att inte göra någonting alls. Rättfärdighet bär existentiella förtecken och tillhör tillvarons väsen och yttersta grunder. Rättfärdighet berör samvetet hos var och en och kan därför tjäna som den viktigaste hörnstenen i den nya världsordningen.

Något är ruttet

Jag debuterar idag som krönikör i rättsmagasinet Para§raf.

Det är något ruttet i affären Mona Sahlin och livvakten. Något riktigt genomruttet och med starka politiska förtecken. När nu de juridiska turerna kanske är över, är frågan vad det var för internationellt toppjobb inom Förenta Nationerna som väntade för paret och därtill med tillhörande miljonlöner. Just det har ju livvakten sagt i polisförhören. Om han talade sanning i förhören är det tydligt att det redan fanns ett löfte om ett framtida FN-jobb för Mona Sahlin.

Han har också sagt att Mona Sahlin lånat honom sammanlagt tre miljoner kronor mellan 2012 och 2015. Var så enorma belopp kom ifrån tycks det inte vara någon mer än hon själv som vet.

Det är också förvånande att osant intygande, respektive brukande av osann urkund – i båda fallen tre gånger om – slutar med enbart strafföreläggande. Någon annan i samma situation skulle troligen inte klara sig undan en offentlig rättegång.

I all korthet handlade de bådas brott om att Mona Sahlin skrev ett falskt intyg om livvaktens lön hos henne i rollen som Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Livvakten i sin tur använde intyget för att få ett banklån till en lyxlägenhet i Saltsjöbaden.

En fastighetsmäklare har vittnat om att både Sahlin och livvakten var på visning av lägenheten. Sahlin bjöd 9,5 miljoner och livvakten 10 miljoner. Men varför var Mona Sahlin över huvud taget inblandad i budgivningen? I polisförhören påstår hon att hon alltid varit intresserad av att gå på visningar. Ändå har hon alltid varit uppväxtens Nacka trogen.

Det var högste chefen för särskilda åklagarkammaren, Anders Jacobsson, som beslöt att det fick räcka med strafföreläggande i kombination med böter för de båda bluffmakarna. Motiveringen var att båda erkände brott, något som kom samordnat, plötsligt och med bådas advokater inblandade. 

För Mona Sahlins del var det den före detta partikollegan Claes Borgström som agerade försvarare. Ett så samordnat förfarande stinker uppgörelse i godo lång väg och med advokaterna som förhandlare.

Vilken vanlig förbrytare av samma slag kan få en åklagare att gå med på något liknande? Lägg därtill att hennes brott är begånget i rollen som en statens ämbetsman. Och livvakten är polis, men han får behålla jobbet. Statens folk brukar dock försvara och beskydda sina egna så långt det är möjligt.

Innan åklagaren, Anders Jacobsson, beslutade om ett strafföreläggande kan man på tämligen goda grunder misstänka att saken informellt varit uppe och ventilerats hos Jacobssons högste chef, riksåklagaren Anders Perklev. Han som i sin tur tidigare tjänat i Justitiedepartementet under tre olika socialdemokratiska justitieministrar, den siste i den raden var Thomas Bodström.

Jag påstår inte att det finns politisk inblandning i åklagarens beslut, men att det kan ha funnits hänsynstaganden i en sådan riktning. Och Sahlins val av försvarare pekar åt samma håll. Claes Borgström umgås flitigt i den socialdemokratiska partikretsen.

Det har för det mesta varit något ruttet i Mona Sahlins förhållande till lag och rätt.

Som riksdagsledamot betalade hon 1990 en dagmamma svart, fortsatte med obetald restskatt och obetalda TV-licenser. Hon tvingades avgå som minister 1995 efter Toblerone-affären och tog time out med familjen på ön Mauritius i Indiska oceanen.

Två år senare likviderades hennes eget bolag för att undvika konkurs. Hela aktiekapitalet hade gått förlorat till Mona Sahlins egen lön. Lägg därtill ett hundratal obetalda p-böter och flera omgångar med obetalda skatter som restförts hos Kronofogden.

Allt detta hindrade ändå inte att hon blev socialdemokratisk partiledare efter Göran Persson 2007. Fyra år senare hade Sahlin tröttnat på de dåliga opinionssiffrorna och avgick.

Men året därpå fick hon ändå H.M. Konungens medalj i guld av 12:e storleken i Serafimerordens band.

Ungefär samtidigt misslyckades hon med att bli chef för FN-organet ILO med säte i Genève. Det var efter en omfattande lobbykampanj som leddes av Annika Söder och som idag är kabinettssekreterare på UD. 

Mona Sahlin fick inte heller bli generalsekreterare i Socialistinternationalen. Det är en international som Socialdemokraterna avser att lämna, därför att allt för många medlemmar numera räknas som extremistpartier.

Trots sitt ruttna förhållande till lag och rätt har Mona Sahlin alltid flutit upp någon annan stans. I styrelsen för Expo, Systembolaget och Anna Lindhs minnesfond för att nu ta några sena exempel. Poster som hon i kölvattnet av den senaste skandalen tvingats bort från. Idag återstår av synliga inkomster bara en pension som tidigare statsråd.

Men Rörelsen har alltid tagit hand om de sina. Från den avdankade partikassören Gösta Damberg som fick bli generalkonsul i Mariehamn för många år sedan, till Håkan Juholt som nu flyter upp som ambassadör i Reykjavik.

Det är uppenbart att Mona Sahlin vill bort från Sverige. Frågan är bara vart och utan att regeringen behöver skämmas allt för mycket. Utrikesministern och kabinettssekreteraren är ju numera rätt bra på kampanjer. Så till slut kanske det blir precis så som livvakten sa i polisförhören om det där exklusiva FN-jobbet.

Rättsmagasinet Para§raf

The Race to Run the United Nations

NEW YORK TIMES  By THE EDITORIAL BOARD APRIL 9, 2016

For the past 70 years, each time the post of secretary general of the United Nations has been open, those interested in the job lobbied and cajoled the five permanent members of the Security Council behind closed doors. The Council chose the finalist, whose name was then presented to the General Assembly as a done deal. This obscure process for selecting one of the world’s most important leaders has gone unchallenged for decades.

Not anymore. The race to replace Ban Ki-moon, who will step down at the end of the year, fortunately, will be different. At the insistence of small nations that traditionally had no say in the matter, the United Nations has asked that governments that wish to nominate a candidate for the job do so openly. Next week, diplomats from the United Nations’ 193 states will have an opportunity to meet and question the four women and four men who are vying for the job.

Among the candidates are five United Nations veterans, including Helen Clark of New Zealand, a former prime minister, who has led the United Nations Development Program since 2009, and Irina Bokova of Bulgaria, the head of the United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization. Also in the race are António Manuel Oliveira Guterres of Portugal, who served for a decade as the United Nations high commissioner for refugees, through last year; Danilo Turk, a former assistant secretary general who served as president of Slovenia from 2007 to 2012; and Srgjan Kerim of Macedonia, who served as foreign minister and ambassador to the United Nations.

The other contenders are Vesna Pusic, the foreign minister of Croatia; Natalia Gherman, a senior diplomat from Moldova; and Igor Luksic, the foreign minister of Montenegro.

Most candidates are Eastern European because that region is widely assumed to be the next in line to have a representative at the top of the United Nations. The Security Council is also under pressure to give serious consideration to female candidates, since no woman has run the United Nations. The Council will start vetting the candidates in July and will pick one later in the year.

The next secretary general will face a series of challenges that will require deft leadership and tenacity. The United Nations needs to play a central role in ending wars in Syria, Libya, Yemen and elsewhere, even as it struggles to provide resources and aid to millions of refugees who have fled Syria and other countries roiled by war.

The new leader will also inherit internal problems. The United Nations was slow to acknowledge and respond to allegations of widespread sex abuse by peacekeepers in Africa, a situation that could destroy its reputation and credibility in areas already struggling with the ravages of war and famine. The World Health Organization, which came under criticism for its inadequate response to the Ebola crisis in 2014, will also require sustained attention.

Those vying for the job will need to clearly outline their priorities and vision for a job that becomes ever more daunting in a conflict-ridden world.

Wallström betalade ingen skatt på miljoninkomster som EU-kommissionär

Under sina nästan tolv år som EU-kommisionär i Bryssel tjänade Margot Wallström närmare 28 miljoner kronor. Men hon betalade ingen skatt för sina mycket omfattande inkomster. Under åren 1999-2004 var hon kommissionär med ansvar för miljöfrågor. 2004-2010 var Margot Wallström kommissionens 1:e vice ordförande med ansvar för kontakter med institutioner och kommunikationsstrategi.

Det var nättidningen Svensk Tidskrift som den 3 oktober 2014 avslöjade att hon aldrig betalade någon skatt under alla åren i Bryssel. Men tidningens avslöjande väckte inga som helst reaktioner i andra medier Uppgiften redovisades först av Open Europe. Jag skrev om skandalen i mars förra året i samband med Saudiaffären.

Lönerna för parlamentariker och kommissionärer är i praktiken skattefria. Man betalar bara någon enstaka procent i skatt i Bryssel. En skattesats som är närmast försumbar.

Kritiken mot de svenska europaparlamentarikernas nettolöner ledde till att det nu finns ett regelverk för att beskatta deras inkomster. Beskattningen är frivillig eftersom systemet hade tvingats att göras om ifall någon hade valt att ta det till domstol. Men för att undvika kritik, för att inte skapa ett slags frälse och för att mer ha levnadsförhållanden som liknar de svenska har europarlamentarikerna själva valt att beskattas.

Margot Wallström hade mycket enkelt kunna ringa upp Skattemyndigheten och meddela att hon ville följa det svenska regelverket för parlamentarikerna. Men det gjorde hon aldrig. Hon har heller aldrig själv öppet redovisat sina enorma inkomster från åren i Bryssel. Möjligen ansåg Wallström att en högt uppsatt kommissionär inte berördes av det frivilliga svenska regelverket.

Helt enkelt att hon var "untouchable" och en ekonomisk fribrytare i förhållande till de övriga svenskarna i Bryssel.

Men det var en nonchalans som stack i ögonen på de svenska parlamentarikerna. Andra högt uppsatta personer inom EU retade sig samtidigt på att Wallström under alla år i Bryssel vägrade lära sig franska, som inom EU är ett viktigt arbetsspråk. Wallström skaffade sig alltså ett högst personligt privilegium, en självutnämnd medlem av det socialdemokratiska privilegiesamhället.

Efter åren i Bryssel blev Walllström FNs generalsekreterares särskilda representant i frågor som rör konfliktrelaterat sexuellt våld under åren 2010-2012. FN-gräddans monstruösa skattefria löner är välkända världen över. Men de inkomsterna har Wallström heller aldrig redovisat öppet. Till  saken hör att hennes arbete i FN aldrig avsatte några bestående intryck.

Socialdemokraterna har varit mycket tydliga i synen på parlamentarikernas arvoden. I ett
pressmeddelande den 25 mars 2009 säger de. "All inkomster ska beskattas. Skattereglerna för de svenska EU-parlamentarikerna skall inte avvika från de som gäller för de svenska riksdagsledamöterna".

Men Wallström avstod och anslöt sig till EUs skattefrälse. Det är precis samma sak med lägenheten i Stockholms innerstad som hon fick av Kommunal. Från skattefrälse till bostadsfrälse. Sedan spelar det ingen roll att Wallström påstår att Kommunals ordförande ljuger. Hon fick en lägenhet av Kommunal och uppbär dessutom bidrag från regeringskansliet på sammanlagt 12 400 kronor per månad för bostaden. Ur egen ficka betalar Margot Wallström hela 32 kronor för sitt boende som utrikesminister.

Det är Margot Wallström som ljuger och inte Kommunals ordförande.

Efter Saudiaffären, bråket kring ett erkännande av Västsahara, det regelvidriga erkännandet av Palestina och bråken med Israel är bara några exempel på när grodorna hoppat strömhopp ur munnen på Sveriges utrikesminister.

Egentligen har Margot Wallström för länge sedan förlorat allt förtroende som utrikesminister och statsråd.

Avgå Margot Wallström! och gör hon inte det självmant är det statsministerns uppgift  att skilja henne från uppdraget.

Svenskt miljardregn över Palestina – en stat som inte existerar

Det var en helt tomhänt president Mahmoud Abbas som kom till Stockholm, men som reste hem i morse med en hel säck pengar i bagaget, 1,5 miljard kronor i bistånd över fem år. De löften han gav om kamp mot korruption och för mänskliga rättigheter klingade ganska falskt. Därför att korruptionen löper ända in i hans egen familj och olika mänskliga rättigheter har förtrycks under hela hans tid vid makten. Trots det svenska talet om nya fredssträvanden, göder pengaregnet och det svenska erkännandet av en stat som bara finns på pappret en fortsatt icke-fredlig relation med Israel.

Mahmoud Abbas tomma ord om nya fredssträvanden och utsträckta händer var bara fraser  han upprepat i varje huvudstad han besökt, men som tyvärr saknar substansvärde. Det mest uppseendeväckande Abbas sa i Stockholm var istället att han gärna håller val till parlament och president om de terroriststämplade Hamasbröderna i Gaza vill ha val.

Men påståendet var en tom gest och inte särskilt trovärdigt, därför att ett val nu skulle Abbas och hans Fatah förlora och istället skulle Hamas ta makten också på Västbanken. Terrororganisationen gör sedan flera år tillbaka alltmera insteg på Västbanken och det är just därför Abbas har struntat i nya val. Han sitter nu på sjätte året utan ett verkligt politiskt mandat. Och parlamentet sammanträder inte alls.

Den påstådda stat som Sverige nu öser stora mängder pengar över existerar inte. Palestina som stat finns inte. Så enkelt är det. Man har ingen kontroll över sitt påstådda territorium, vilket är den viktigaste folkrättsliga grunden för en statsbildning. Samtidigt ligger man i ständig fejd med sina palestinska bröder i Gaza. Och knappast någon kan beskriva hur en statsbildning skulle se ut, inte minst geografiskt, där de båda palestinska områdena Västbanken och Gaza inte har någon landkontakt med varandra. Fågelvägen är det cirka tio mil mellan Ramallah på Västbanken och Gaza City.

Hela tanken kring en tvåstatslösning av konflikten mellan Israel och palestinierna seglar numera i en sorts marvatten utan någon rörelse. Och om den konflikten kan anses vara lokal, så finns det samtidigt en betydligt mera akut regional konflikt som omfattar en stor del av hela Mellanöstern.

Syrien plågas av ett inbördeskrig som aldrig synes ta slut och med miljoner flyktingar i Libanon och Jordanien. Irak håller på att falla samman som statsbildning och jihadisternas mordiska framfart i form av IS eller ISIL hotar allt vad stabilitet, fred och frihet heter i hela regionen. Deras svarta fanor dyker nu upp på fler och fler platser över hela Mellanöstern.

Amerikanska konservativa tänkare talar till och med om ett gryende världskrig inom islam, eller till och med ett krig mellan kristendom och islam, där blotta tanken förskräcker.

I det läget har den svenska regeringen valt att hålla korrupta palestinier om ryggen med hjälp av pengasäckar som knappast bidrar till demokrati och frihet. Socialdemokratin tycks drömma sig tillbaka till Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, då man hade direktlinje till Yassir Arafat och PLO. Den organisationens gamla kontor i Stockholm är sedan igår uppgraderad till status som ambassad.

Förfarandet med att erkänna pappersstaten och i stort sett fördubbla ett redan omfattande  bistånd synes mest vara att föra inrikes utrikespolitik. Miljöpartiet och Vänsterpartiet hålls på så sätt varma, samtidigt som oppositionen emot all praxis i sammanhanget hålls utanför.

Ett annat syfte är att vinna stöd bland palestiniernas vänner i FN för en svensk stol i säkerhetsrådet under 2017-2018. Att sitta i säkerhetsrådet, om än bara för två år, kan tyckas vara fint som snus. Men där är det ändå de fem permanenta medlemsstaterna som bestämmer allt av större vikt.

Det sker dessutom i en tid då FNs roll på den globala arenan marginaliserats alltmera. Men där vill socialdemokratin ändå ha en röst, som man gärna vill tro spelar roll. Samtidigt är det närmast ett understatement att påstå att ingen annanstans i världen än i FN-skrapan på Manhattan produceras så mycket papper och rapporter som läses av så få.

Dagens utrikespolitiska deklaration i riksdagen från Margot Wallström andas samma ambitioner när det gäller FN och Sveriges självpåtagna roll i världen.

Men den socialdemokratiska regeringens nygamla förhållande till palestinierna riskerar starkt att bli kontraproduktivt. Budskapet till dem blir att ni kan fortsätta som vanligt, fortsätt med dubbla budskap till Israel i form av raketer och terror från Gaza, och halvdana eller tomma löften från Västbanken. Bara så göds en fortsatt konflikt mellan palestinier och israeler.

Förlorar Internationella brottmålsdomstolen i Haag sin legitimitet?

Uppdaterad 12 januari kl. 17.45

Åklagarna vid den Internationella brottmålsdomstolen, ICC i Haag i den holländska huvudstaden, står just nu inför sina kanske största utmaningar sedan domstolen inrättades 2002. Det handlar framför allt att visa att man som domstol har tillräcklig kraft och energi för att på allvar ta sig an de allra värsta brotten mot mänskliga rättigheter. Och det gäller även om det kan komma att handla om att konfrontera världens mest inflytelserika stormakter som USA, Ryssland och Kina.

Ända sedan inrättandet för tolv år sedan har ICC (International Criminal Court) överösts med en alltmera ökande mängd anmälningar och samtidigt slagits mot ovilliga auktoritära regimer. Dessutom har ICC kommit på kant med FNs säkerhetsråd som ropat efter utredningar, men samtidigt gjort lite eller inget alls för att hjälpa till.

Det är bara ett litet fåtal av de som åtalats som också har fällts för brott. Ännu flera åtalade har lyckats undkomma att arresteras. Domstolens chefsåklagare som kommer från Gambia, Fatou Bensouda anklagas dessutom för att framför allt åtala diverse afrikanska ledare.

Hon har nyligen tvingats erkänna sina begränsningar genom att ICC inte har kunnat få Sudans president, Omar al-Bashir utlämnad till domstolen misstänkt för folkmord. I december förra året förklarades det åtalet vilande tills vidare.

Fatou Bensouda, chefsåklagare vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Foto Robin van Lonkhuijsen.

Samtidigt tvingades Ms. Bensouda lägga ner åtalet mot Kenyas president, Uhuru Kenyatta för hans roll i det grova våld som svept över landet efter valen 2007. Motivet för att lägga ner åtalet sades vara den kenyanska regeringens ovilja att samarbeta med ICC.

Libyen har också vägrat utlämna Moammar Khaddafis son, Saif al-Islam, ett fall som FNs säkerhetsråd överlämnade till ICC.

På domstolens bord hamnar snart anmälningar som utgör betydligt större utmaningar för domstolen att bevisa både sin relevans och legitimitet. Det handlar framför allt om den palestinska myndigheten som nyligen ansökte om medlemskap och samtidigt signerade alla gällande avtal och fördrag.

Palestinierna bad samtidigt domstolen att undersöka brott begångna på palestinskt territorium sedan juni förra året, vilket i tid inkluderar det senaste Gazakriget. Både Israel och USA har mycket kraftfullt kritiserat det palestinska draget. Till och med en preliminär utredning från åklagarna sida kan nu komma att utsättas för ett enormt tryck utifrån, inte minst från USA.

Till bilden hör att Ms. Bensouda har antytt att hon är intresserad av att undersöka eventuella amerikanska krigsbrott i Afghanistan. Det finns en viss chans att hon är beredd att öppna en sådan utredning. Samtidigt ska man komma ihåg att varken USA, Kina eller Ryssland har signerat de fördrag som skapade ICC. Alla tre har vetomakt i FNs säkerhetsråd och kan därmed skydda sina allierade stater. För USA handlar det här om framför allt Israel, som inte heller signerat fördragen.

På samma sätt riskerar chefsklagare Bensouda att reta gallfeber på Ryssland om hon öppnar en utredning om rysk folkfördrivning i Georgien, vilket många som följer domstolens arbete utifrån påstår kommer att ske.

Och Kina försöker redan nu hindra domstolen från att utreda brott mot mänskliga rättigheter i Nordkorea, efter att FNs generalförsamling förra året röstade för att överlämna saken till ICC.

Exemplen riskerar att få mer eller mindre geopolitiska konsekvenser för domstolen i form av framför allt allvarliga konfrontationer med mäktiga stormakter, på ett sätt som aldrig tidigare skett under domstolens hela existens.

ICC inrättades i ett ambitiöst försök att utreda de värsta människorättsbrotten som folkfördrivning, brott mot mänskligheten och krigsbrott. Men domstolen har inte själv rätt och makt att arrestera någon misstänkt som man åtalar. Man kan heller inte tvinga regeringar att samarbeta. Men domstolen kan själv öppna utredningar och FNs säkerhetsråd kan också överlämna fall till ICC. Allt detta har varit kärnpunkterna när domstolen många gånger förklarats irrelevant eller ineffektiv, för att uttrycka det milt.

Man har också haft stora svårigheter att få vittnen att träda fram och kritiserats för oerhört långa utredningstider, vilket i sin tur har lett till kötider på många år.

Att det gnisslar i relationerna mellan FNs säkerhetsråd och domstolen är ingen nyhet. Ms. Bensouda klagade nyligen över att hon skrivit åtta gånger till säkerhetsrådet, med önskemål om att få hjälp med att få de som anklagas för krigsbrott i Darfur i Sudan arresterade. Men säkerhetsrådet har alla gånger valt att inte svara. Svaret är kanske att Ryssland ser Sudans undflyende president Bashir som sin allierade.

Vid sidan av palestinafrågan och USAs roll i Afghanistan väntar också en utredning av brittiska soldaters roll i Irak. Dessutom vill Ms. Bensouda gärna utreda hur den så kallade islamiska staten, IS rekryterar sina stridande rebeller från Frankrike och Holland.

Den allt överskuggande frågan är ändå hur ICC och dess chefsåklagare kommer att hantera palestiniernas anmälan om brott begångna av Israel på palestinskt territorium, plus de israeliska bosättningarna på Västbanken. Båda frågorna reser helt nya juridiska frågor som domstolen aldrig tidigare hanterat. Här tvingas ICC gå mycket försiktigt fram – om ens alls – därför att frågorna är så politiskt känsliga och storpolitiskt infekterade. Det är heller inte säkert att domstolen kan få nödvändigt internationellt stöd för att gå vidare i palestinafrågan.

Hela saken kan också slå tillbaka mot den palestinske ledaren på Västbanken, Mahmoud Abbas, som själv inte har hållit några val de senaste tio åren. Till stor del på grund av att han är rädd för att inte bli omvald. Han är också hårt trängd av Hamas, som gör allt flera insteg på Västbanken. Dessutom anklagas den palestinska myndigheten tillsammans med PLO och al Fatah för att ligga bakom och stödja terrorhandlingar i Israel.

Det var kanske just därför Abbas så gärna ville stå i frontledet på Avenue de Voltaire i Paris när världens ledare marscherade mot terrorism, för att försöka distansera sig från anklagelser mot honom själv. Då kan hans närvaro i Paris väl närmast betraktas som en marscherande anakronism.

Uppdatering: Dagen efter miljonmarschen i Paris, där Mahmoud Abbas gick i främsta ledet, publicerade hans eget al-Fatah en hyllning på sin Facebooksida till de terrorister som 1978 dödade 37 israeler på en buss. Till bilden av Abbas hör att han var en av grundarna av Fatah och att han 1972 var den som ordnade finansieringen av PLOs terrorattack vid OS i München. För övrigt fanns det minst sex andra högt uppsatta ledare från auktoritära regimer i marschens allra främsta led. De länderna var Turkiet, Egypten, Förenade Arabemiraten, Ryssland, Algeriet och Gabon. I samtliga dessa länder, inklusive den palestinska myndigheten är informationsfriheten satt under mer eller mindre svår press. Organisationen Reporters Without Borders är inte nådig i sin kritik: “We must not let predators of press freedom spit on the graves of Charlie Hebdo”.

Källor: New York Times, ICC, FNs säkerhetsråd, www.palwatch.org.

Palestinians Move to Join International Criminal Court, Defying Israeli and U.S. Warnings

 

President Mahmoud Abbas of the Palestinian Authority celebrated the 50th anniversary of the Fatah movement on Wednesday in the West Bank city of Ramallah.

By JODI RUDOREN  New York Times, Dec. 31, 2014.

JERUSALEM — President Mahmoud Abbas of the Palestinian Authority signed papers Wednesday to join the International Criminal Court, a provocative move that could lead to the prosecution of Israeli officials on charges of war crimes and risks severe sanctions from Washington and Jerusalem.

The defiant step came a day after the defeat of a United Nations Security Council resolution that demanded an end to Israel’s occupation of Palestinian territory by 2017, and was billed as part of a strategic shift by the Palestinian leadership to pursue statehood in the international arena after decades of failed American-brokered negotiations with Israel.

“There is aggression practiced against our land and our country, and the Security Council has let us down — where shall we go?” Mr. Abbas said at his headquarters in the West Bank city of Ramallah, as he signed the Rome Statute, the founding charter of the court, as well as 21 other international treaties and conventions.

“We want to complain to this organization,” he said of the court. “As long as there is no peace, and the world doesn’t prioritize peace in this region, this region will live in constant conflict. The Palestinian cause is the key issue to be settled.”

Mr. Abbas, whose popularity has plummeted since this summer’s battle between Israel and Hamas, has been under increasing pressure from the public and other Palestinian leaders to join the court, and use it to pursue cases against Israel’s settlement policy and military operations. But doing so could have major repercussions, both because Palestinians could also face charges at the court, and because Israel and the United States Congress have promised to respond harshly.

“There is no question mark as to what are the consequences, that there will be immediate American and Israeli financial sanctions,” said Khalil Shikaki, director of the Palestinian Center for Policy and Survey Research in the West Bank city of Ramallah. “Those sanctions will gradually become more and more crippling, and this could indeed be the beginning of the end of the P.A. They fully realize that.”

A December poll by Mr. Shikaki’s group showed 35 percent of Palestinians approved of the president’s performance, down from 50 percent before this summer’s war, and that if there were elections, Mr. Abbas, of the secular Fatah party, would lose to his rival from Hamas, the militant Islamist faction that dominates the Gaza Strip. With reconstruction of Gaza after the summer’s devastating war stalled amid ongoing acrimony between Hamas and Fatah despite an April reconciliation pact, analysts said Mr. Abbas was increasingly desperate to show he was doing something.

“They have to take some meaningful steps to recover anything of their really shredded credibility,” Nadia Hijab, executive director of Al-Shabaka: The Palestinian Policy Network, said of Mr. Abbas’s team.

“That fig leaf of action is growing steadily more tattered,” she added. “They keep saying it’s a new paradigm and they want to use international tools, but now they have actually been put on the spot.”

After a ceremony at his Ramallah headquarters marking the 50th anniversary of Fatah’s founding and a leadership meeting, Mr. Abbas signed the official papers to join the Rome Statute, the Hague-based court’s founding treaty. The Palestinians have to wait 60 days before they can file cases at the court, a window some in Washington are counting on to calm the situation.

But with Israeli elections scheduled for March 17, Prime Minister Benjamin Netanyahu and other Israeli politicians may be eager to show a strong response to what they have long denounced as an aggressive, unilateral move. Earlier on Wednesday, one of Mr. Netanyahu’s close allies, Yuval Steinitz, called Tuesday’s United Nations vote “no less dangerous than Hamas’s rockets,” saying the fact that France supported the resolution and Britain abstained “is very grave.”

Wednesday’s signing came eight months after a similar move in April, when Mr. Abbas stunned Washington and Israel by joining 15 international treaties and conventions as nine months of American-brokered peace talks neared collapse. Those included the four Geneva Conventions of 1949 and additional protocols of 1977 on the laws of war, along with ones dealing with discrimination against women and children.

The International Criminal Court is a much more significant step. Created in 2002 to prosecute perpetrators of genocide, crimes against humanity and war crimes, the court currently has 122 member countries, and has mainly dealt with horrors in Africa.

The Palestinians asked the court in 2009 to investigate Israeli actions during Operation Cast Lead, a three-week military offensive in Gaza, but were rejected because they lacked the required United Nations status. A 2012 vote in the United Nations General Assembly upgraded Palestine’s status to non-member observer state, and some Palestinians have been urging Mr. Abbas to sign the Rome Statute ever since.

Said Ghazali contributed reporting from Ramallah, and Majd Al Waheidi from Gaza.

Jan Eliasson blir politisk överrock åt Ban Ki-moon

Den snart 72-årige Jan Eliasson blir vice generalsekreterare i FN. Den här gången ska han vara Ban Ki-moons högra hand och ställföreträdare. Men i själva verket blir han en politisk överrock åt den hårt kritiserade Ban Ki-moon.

Utnämningen väcker naturligtvis frågor om Ban Ki-moons ställning i världsorganisationen. Ban som nu är inne på sin andra mandatperiod har ända sedan han valdes varit utsatt för omfattande kritik för att samla koreanska jasägare omkring sig, rader av klavertramp och till och med för att tala dålig engelska.

Jan Eliasson har tidigare varit biträdande generalsekreterare. Mellan åren 1992 och 1994 ansvarade han för FNs humanitära hjälp och fick till sin hjälp då en helt ny avdelning inom FN.

Men Eliasson hoppade av efter bara två år. Det blev snart en offentlig hemlighet att att han lämnade FN i protest mot dåvarande generalsekreteraren, Boutros Boutros Ghali, som var närmast ökänt oduglig.

Jan Eliasson är en erkänt skicklig diplomat med en lång rad poster bakom sig. Han har varit svensk FN-ambassadör, ordförande i FNs generalförsamling. Tillsammans med Olof Palme var han medlare i kriget mellan Iran och Irak fram till mordet på Palme 1986. Detaljerna kring det medlingsuppdraget är fortfarande höljt i stort dunkel. Han har också varit särskilt FN-sändebud för Darfur.

Här hemma har han haft de tre viktigaste posterna på Utrikesdepartementet. Chef för politiska avdelningen, kabinettssekreterare och även under en kort tid socialdemokratisk utrikesminister, plus en lång rad posteringar på svenska beskickningar.

Det betyder att ingen kan ifrågasätta hans kompetens på den internationella diplomatiska scenen. Jan Eliasson är närmast en julklapp för det sargade och ständigt kritiserade FN. Han får nu den näst högsta posten inom FN och blir Ban Ki-moons högra hand.

“Jag är hans närmaste man och blir hans ställföreträdare, och vice generalsekreterare. Vi kommer att vara flexibla gällande fördelningen av uppgifter, han har varit generös nog att säga att jag ska hjälpa honom på de punkter jag kan hjälpa honom”, sa han till Ekot på fredagskvällen.

Sydkoreanen Ban Ki-moon, som tillträdde posten som generalsekreterare 2007, brukar gemenligen kallas för FNs osynlige man. Kritiker världen över hävdar att han inte gjort någonting alls för att visa ledarskap i samband med världens mest allvarliga kriser. Och var fanns FN när Mellanöstern exploderade i februari förra året. Svaret är ingenstans. Just då, när det brann som värst for Ban Ki-moon runt på flotta middagar och ointressanta möten i Europa.

Han har kallat USA för en snyltgäst på grund av landets utestående skulder till FN. Veckan efter tvingades han be om ursäkt. Han har blivit knäppt på näsan av Burmas generaler som vägrade låta honom träffa Aun San Suu Kyi.

Och när han väl någon gång ska uttala sig blir det ofta något av grodornas strömhopp ur munnen. Som till exempel den gången han påstod att “Vi har bara fyra månader, fyra månader på oss att säkra framtiden för vår planet”. Det lät som en snabb nedräkning till jordens undergång.

Ban Ki-moon efterträdde den aktivistiske Kofi Annan, som gärna uppträdde som den internationella diplomatins egen rockstjärna. Flera bland de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet avskydde Kofi Annan. Och hans eftermäle fläckades svårt av olja för mat-skandalen till Irak som Annan själv hade förhandlat fram programmet för.. Rättegångarna i det fallet fortsätter än idag.

Så efter den självständige Annan ville USA och Kina ha en tydligt administrativ chef för FN-kolossen. Ban Ki-moon blev en kompromisskandidat som därför har fått nöja sig med att mer agera sekreterare än general åt stormakterna och dricka te med världens kvarvarande diktatorer.

Förenta Nationerna har efter nästan 70 år förvandlats till en sorts administrativ anomali, där generösa regelverk gjort att enskilda kunnat berika sig lika groteskt som skamlöst. Alla inblandade vet också att ingen annanstans i världen produceras så mycket papper och rapporter som läses av så få.

Och i den slutna världen på 38:e våningen i FN-skrapat har Ban Ki-moon samlat en hel bunt sydkoreanska jasägare och som skyddar sin chef undan all insyn utifrån.

Ingen ska nu försöka inbilla världen att valet av Jan Eliasson som generalsekreterarens ställföreträdare och högra hand är Ban Ki-moons eget beslut. Det är helt säkert så att beslutet kommit till efter allvarliga påtryckningar från ett eller flera av de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet.

Kanske är det så att inflytelserika stats- och regeringschefer nu i någon mån försöker rätta till vad man gjorde fel 2007, då den sydkoreanske diplomaten valdes till FNs åttonde generalsekreterare.

Då blir frågan vad Jan Eliasson kan åstadkomma. Tyvärr måste svaret bli inte särskilt mycket. Vad han kan göra är att vara en annan och bättre företrädare för organisationen. Hans vilja att reformera och skapa enighet inom FN är väl omvittnad. Och frågan om förnyad enighet, utan förlamande veton i säkerhetsrådet, blir helt säkert hans viktigaste målsättning.

De som ligger bakom utnämningen ser helt säkert Eliasson som en politisk överrock till den misslyckade Ban Ki-moon. Kanske är det till och med så att detta är första steget på vägen till att Ban Ki-moon avgår i förtid och att Eliasson då blir ny eller i vart fall tillförordnad generalsekreterare fram till att de fem mäktiga i säkerhetsrådet kunnat enas om en ny ledare för världsorganisationen.

Fotnot: Artikeln finns också här: http://www.newsmill.se/artikel/2012/03/02/jan-eliasson-blir-politisk-verrock-t-ban-ki-moon

Texten korrigerades 20120309. Eliassons titel blir vice generalsekreterare - inte biträdande. Ban Ki-moon har haft två tidigare vice generalsekreterare. Först Louise Frechette från Kanada och därefter Mark Malloch från Storbritannien. Båda var tämligen utestängda från Bans inre krets av koreanska medarbetare.

Omvärldens misstag cementerar Khadaffi i Tripoli

Världssamfundets vapenembargo mot Libyen, tillsammans med utredningen som startats av Internationella Brottmålsdomstolen, ICC, i Haag är åtgärder som på inget sätt kommer att tvinga bort Khadaffi från makten. De ger honom i själva verket bara två alternativ, antingen överlämna sig till ICC eller stanna och slåss. Och diktatorns val är ganska självklart. Enda ljuset i tunneln är att Arabförbundet nu kräver en flygförbudszon.

Omvärldens kanske största misstag är det vapenembargo som infördes av FNs säkerhetsråd, med starkt amerikanskt stöd. Orsaken är att det infördes mot Libyen som stat, vilket helt enkelt betyder att det gäller både mot Khadaffis styrkor och rebellerna. Alla vet att regimens styrkor är helt överlägsna både på marken och i luften, inklusive de mera välutrustade säkerhetsstyrkorna, plus diverse afrikanska legosoldater.

Alla kan också se att rebellerna slåss med allt från påkar till vad de lyckats tillskansa sig från företrädesvis armén. Och om de kommer över något mera sofistikerat, än vanliga automatvapen, som till exempel RPGs, luftvärnspjäser eller ännu hellre pansarvagnar av olika slag, så tvingas de lära sig hantera vapnen genom valhänt trial and error. Ofta rör det sig dessutom om unga grabbar som efter bara ett par dagars taktisk träning skickas ut i strid, lika dåligt utrustade som utbildade.

Men å andra sidan finns det en gammal militär maxim som säger att för varje rebellsoldat krävs det sju, åtta reguljära soldater för att vinna. Orsaken är att rebellen slåss för sin övertygelse, medan soldaten slåss för sin lön eller ännu sämre under tvång. Resonemanget förutsätter dock att rebellen är något så när likvärdig soldaten i beväpning.

Så för tydlighetens skull: genom misstaget från FNs säkerhetsråd är världens länder förbjudna att skicka vapen till de libyska rebellerna. Däremot tycks det – dock obekräftat naturligtvis -vara så att operatörer från ett par europeiska specialstyrkor finns på plats på marken för att bistå rebellerna med träning.

En kvalificerad gissning går i riktning mot brittiska SAS och franska legionärer. De senare har dessutom under åratal varit stationerade i Tchad, som är Libyens granne i söder och med en dåligt bevakad gräns. En patrull från SAS har redan visat sig på marken och blivit tagna av rebellerna tillsammans med en brittisk diplomat som de skulle eskortera.

Tyvärr visar de senaste dagarnas omfattande motattacker från regimens sida att ett ömsesidigt vapenembargo var ett misstag som är svårt att begripa. Nu pekar det mesta i riktning mot att Khadaffi kan vinna en utdragen konflikt, med allt vad det riskerar innebära i form av slakt på rebeller.

Världens ledande strateger och politiker tycks inte ha lärt sig ett smack från Balkan-krigen, då Milosevic fick härja fritt. Först 1991, då hans armé var i besittning av det mesta av gamla Jugoslaviens vapenarsenal, införde FN ett vapenembargo för hela det gamla Jugoslavien. Resultatet känner vi bara alltför väl.

Och när Milosevics mördarmaskin hade gjort sitt, var det varken FN eller Bill Clinton som hävde embargot. Det var istället amerikanska kongressen som i augusti 1995 med bred marginal beslöt att USA ensidigt skulle bryta embargot.

Det andra misstaget som begicks av FNs säkerhetsråd var att uppdra åt Internationella Brottmålsdomstolen, ICC, i Haag att utreda och eventuellt åtala Khadaffi och hans främsta gangsters för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Tanken var att sända en kraftfull signal till Tripoli, men den signalen tycks bara ha studsat  på hälleberget.

I fallen med Tunisien och Egypten försvann tyrannerna i exil, eller i vart fall bort från taburetterna, utan inblandning i form av hot från FN eller ICC. Den möjligheten ville världssamfundet tydligen inte ge Khadaffi. Därmed har han bara två utvägar kvar. Att antingen ge upp och överlämna sig till internationell rättvisa eller stanna kvar och slåss till slutet, oavsett utgång.

Ingen kan längre räkna med att det finns någon annan utväg för Khadaffi, att till exempel tillåtas finna en fristad hos någon annan av världens kvarvarande diktatorer. Stadgan för ICC är nämligen kristallklar. När säkerhetsrådet väl överlämnat ett ärende till ICC och dess jurisdiktion är rådet helt utan juridisk möjlighet att dra tillbaka ärendet, som nu lever sitt eget liv hos domstolen.

Säkerhetsrådet kan bara bevilja uppskov med utredning och åtal hos domstolen för ett år i taget. Men det är väl knappast troligt att Khadaffi skulle lita till sådana årliga uppskov under resten av sitt liv.

Vad FNs säkerhetsråd, med de fem permanenta medlemmarna i spetsen, i förlängningen har åstadkommit är att enbart erbjuda Khadaffi att slåss till sin död, eller att lyckas slå ner upproret med massmord på rebellerna som följd. Och det var väl inte riktigt vad FN hade tänkt sig.

Misstagen kan möjligen i någon mån kompenseras genom att en flygförbudszon införs, som nu också Arabförbundet ställt sig bakom och samtidigt begärt att säkerhetsrådet ska fatta beslut om. Det ger en viktig öppning för Nato, USA och EU, även om Syrien och Algeriet är emot internationella ingripande. Egypten har samtidigt suttit still i den båten och tigit. Ändå har Arabförbundet nu tagit det viktiga steget att gå till säkerhetsrådet med en begäran.

Nu är en flygförbudszon ingen enkel operation. Libyens yta omfattar hela 1,76 miljoner kvadratkilometer, lite större än Tysklands, Frankrikes och Spaniens sammanlagda yta. Och därtill med en hel bunt militära landningsbanor runt om. Ingen ska inbilla sig att det bara handlar om att tala om för Libyen att de inte får flyga längre.

Det första steget blir sannolikt att från luften elektroniskt jamma all libysk radar för luftförsvar, kanske kan det också handla om att slå ut allt luftvärn på marken. Alla möjligheter för libyskt luftförsvar måste bort på ett eller annat sätt. Höga amerikanska officerare har tydligt sagt att en flygförbudszon är en avancerad militär operation.

Den amerikanska hangarfartygsgruppen USS Enterprise finns redan i Medelhavet. Förutom hangarfartyget med bortåt 70 flygplan av olika slag ombord, rör det sig om minst fyra andra större marinfartyg med stridskapacitet, plus en hel grupp supplyfartyg.

Enterprise, som är världens längsta krigsfartyg, brukar vanligen också ha med sig två Los Angeles-klassade attackubåtar. I praktiken är det en armada med totalt 7 500 man ombord som finns nu i vattnen norr om Libyen.

Lägg därtill en amerikansk marin flygbas på Sicilien, US Naval Air Station at Sigonella, bara en timmes flygtid från Libyen. Det är egentligen en servicestation med multipla funktioner för amerikanskt militärt flyg. Förlagt mitt i Medelhavet kallas det för “the Hub of the Med”.

Under flera veckor har de libyska rebellerna enträget ropat efter den flyförbudszon som nu med största säkerhet blir verklighet efter beslut av säkerhetsrådet. Men det betyder också att synnerligen krigsliknande operationer står för dörren i Medelhavet och på tröskeln till Europa, där Malta är den sydliga utposten.

Källor: Washington Post, BBC News, Reuters, Ekot, samt mina tidigare artiklar om Libyen.

Lockerbie: Tro inte på Libyen-Hitlers hantlangare

Expressen gör ett stort nummer av att tidningens utsände i Libyen fått höra den avhoppade justitieministern, Mustafa Mohamed Abud al- Jeleil, hävda att det var Khadaffi som låg bakom sprängningen av Pan Am 103 över skotska Lockerbie i december 1988.

Men det finns ingen anledning att tro en man som under många år varit en av Khadaffis smutsiga hantlangare och som nu gör allt för att försöka rädda sitt eget skinn undan den revolutionära explosionen.

Expressens intervju med den avhoppade ministern är uppenbart gjord framför en folkmassa i staden Al Bayda, där han säger:

“Jag har information som är hundraprocent säker, om att Khadaffi ligger bakom tragedin i Lockerbie. /…/ Det är ingenting jag tror – det är någonting jag vet och är hundra procent säker på. Han gav order till underrättelseofficerare och till Megrahi (bombaren) att utföra Lockerbiedådet.”

Mer än så vill han enligt tidningen inte säga inför folkmassan, men antyder att han ska återkomma med bevisen. Men vem är den avhoppade ministern?

Enligt Expressen har han nu hoppat av för tredje gången från sin ministerpost, sedan han äntrade den tronen 2007. Han ska också ha haft en lång domarkarriär bakom sig. I höstas uppmärksammande både Human Rights Watch och Amnesty International al-Jeleil för att ha kritiserat sitt eget lands myndigheter för att vägra släppa personer som frikänts och att den interna säkerhetstjänsten har immunitet.

Men hur kommer det sig att han hoppat av flera gånger från sin post, för att senare återkomma? Det förblir en gåta i det som än så länge är diktaturens Libyen, om det nu ens är sant. Utan att vara alltför konspiratorisk kan man fundera över om al-Jaleil fick agera utåt som diktaturens egen kritiker, för att på så sätt försöka mildra den internationella kritiken mot de tusentals människorättsbrotten.

Men alldeles oavsett hans bevekelsegrunder, har han under många år tjänat som Libyen-Hitlers hantlangare, både som domare och justitieminister i en diktatur som saknar all form av rättsmedvetande hos Khadaffi och hans lakejer.

Det finns nu all anledning att starkt ifrågasätta al-Jaleils påstående om att Libyen låg bakom attentatet över Lockerbie strax före jul 1988.

Terrorattacken över Lockerbie var, före 11 september 2001, den värsta i modern tid då 270 människor ombord miste livet. Bland de omkomna fanns den svenske diplomaten Bernt Carlsson och en svenskfödd flygvärdinna. Planet sprängdes på 10 000 meters höjd och vrakdelar, söndertrasade människokroppar och bagage spreds över ett flera kvadratkilometer stort område.

När utredarna pusslat ihop så mycket som möjligt av resterna efter flygplanet fann de bland annat den väska där bomben hade placerats. Det var en Semtexbomb gömd i en radioapparat och alltsammans låg insvept i kläder som utredarna kunde spåra till en affär på Malta.

Utredningen pekade ganska snart i riktning mot, numera icke existerande, palestinska PFLP-GC med bas i Syrien. Attacken mot PAN AMs flight  skulle ha utförts på uppdrag av Iran som hämnd för att det amerikanska krigsfartyget USS Vincennes tidigare samma år, av misstag skjutit ned en iransk Airbus över Persiska viken på väg till Mecka. Efter den nedskjutningen lovade ayatolla Khomeini att ”hela himlen ska regna blod”.

Några månader efter Lockerbie-katastrofen sprängde västtysk polis en terroristcell utanför Frankfurt och grep 17 medlemmar av cellen. Man fann också fyra bomber som var identiska med Lockerbiebomben, medan en femte bomb saknades.

Cellens bombmakare, Marvin Kreesat, erkände senare i en intervju för amerikanska ABC News Europakorrespondent Pierre Salinger, gjord i tyskt fängelse, att det var Kreesats bomb som smugglats ombord på PAN AMs flight redan i Frankfurt.

Så långt fortsatte utredningen i spåret efter PFLP-GC, Iran och Syrien. Men på hösten 1990 då USA och dess allierade rustade för att köra ut ockupanten Irak ur Kuwait tog Lockerbie-utredningen en helt ny och oväntad vändning.

Spåret släpptes helt och hållet och istället pekade USA och Storbritannien ut Libyen. Landet tillhörde på den tiden dem som USA pekat ut som  skurkstat, samtidigt som den militära alliansen i Gulfen behövde både Syriens och Irans tysta välsignelse för att gå i krig mot Irak i januari 1991.

Året därpå lyckades USA förmå FN att införa omfattande sanktioner mot Libyen, samtidigt som två libyska säkerhetsagenter pekades ut som ansvariga för bomben. Det påstods bland annat att al-Megrahi var den som köpt kläderna i bombväskan i en butik utanför Valletta på Malta.

Sex år senare utlämnades de båda påstådda bombmännen till Skottland och en rättegång planerades. Av politiska skäl hölls den på en nedlagd amerikansk flygbas i Holland. Processen planlades till sin form av den skotske juridikprofessorn Robert Black, som senare har dömt ut rättegången som en skådeprocess. På plats fanns också representanter för en lång rad av världens säkerhetstjänster, inklusive CIA, FBI och brittiska SIS. Plus ett särskilt sändebud från FN, som senare också starkt har ifrågasatt processen.

Abdelbaset al-Megrahi dömdes 2001 till 27 års fängelse, medan hans påstådda kumpan friades och skickades hem till Tripoli. I samband med utlämningen av de båda libyerna hävdes sanktionerna och efter domen började Libyen betala ut skadestånd på sammanlagt 2,7 miljarder dollar till offrens anhöriga.

När skadeståndet väl betalats hävdade Khadaffi att al Megrahi var oskyldig och utsatt för ett justitiemord. Men man kan lika väl påstå att det kostade Khadaffi 2,7 miljarder att komma undan FNs sanktioner, plus att han offrade en av sina egna.

En skotsk juristkommission kritiserade senare rättegången på flera punkter. Bland annat att huvudvittnet, en affärsinnehavare på Malta, fick peka ut al-Megrahi efter att han först fått se en bild av den åtalade. Det har också påståtts att USA betalade vittnet två miljoner dollar för att han skulle träda fram.

Idag är al-Megrahi hemma i Libyen igen, efter ett finurligt rävspel mellan Storbritanniens högsta ledarskap och Libyen. I den potten fanns inte bara den påstådde bombmannen, utan också ett lukrativt avtal om prospektering av olja för brittiska BP, värt 900 miljoner dollar.

De som nu prisar de libyska ministrar, ambassadörer och höga officerare som hoppar av i strida strömmar och går över till andra sidan, kanske bör fundera över deras bevekelsegrunder när det bränner under fötterna.

Möjligen är de männen i allra högsta grad medvetna om att de egentligen hör hemma i häktescellerna hos Internationella domstolen i Haag. För det är just där de hör hemma. Allesammans!

Krönika: Var finns FN när Mellanöstern exploderar?

Tunisien och Egypten har rest sig och diktatorerna flytt fältet. Algeriet och Jemen tycks vara på väg att gå samma väg. I Kuwait och Bahrain lovar regimerna lättnader för att undvika upplopp. I Saudiarabien försöker oppositionsgrupper bilda partier. I Iran har mullorna förbjudit en planerad stöddemonstration för Egypten. Och vad som kan hända i Jordanien och Syrien har vi idag ingen aning om. Men var finns FN när Mellanöstern håller på att explodera?

Svaret är egentligen ganska enkelt. Ingenstans. Därför att när demonstrationerna i Kairo var som mest våldsamma var den avskydde generalsekreteraren, Ban Ki-moon, i Lausanne för att träffa IOC-chefen, Jaques Rogge. Därefter åt han middag i Genève hemma hos paret Kofi och Nane Annan, berättar bulletinerna från FN-skrapan i New York.

Dagen efter for han till London för att träffa premiärminister David Cameron. När Ban Ki-moon kom ut från 10 Downing Street, var det en man helt utan resning som möttes av en störtflod av frågor som förblev obesvarade. Han påminde mest om en strykrädd hund.

Ungefär så där har det varit ända sedan han tillträdde 2007. Generalsekreteraren cirkulerar jorden runt och får ibland ur sig plattityder som ingen bryr sig om, eller så blir det verbala kullerbyttor eller rena dumheter.

Men hundar som är rädda för stryk kan vara farliga. Och det har Ban Ki-moon visat tydligt på hemmaplan. På 38:e våningen i FN-skrapan huserar han med sin stab, som i allt väsentligt består av koreaner och andra asiater. Han har sparkat ut alla tidigare höga tjänstemän i staben och satt dit sitt eget folk. Alla sitter på ettårskontrakt, vilket betyder att de aldrig vågar framför kritik av rädsla för att snabbt förpassas ut.

Hans stab skyddar honom från allt yttre, som en sorts sentida oberörbar Buddha. Samtidigt är han internt klåfingrig ner på en rent löjeväckande nivå, där allsköns strunt måste passera hans händer.

Förenta Nationerna, som egentligen är världens viktigaste organisation, har förvisso under decennier varit tämligen impotent. Kofi Annans mandatperiod och eftermäle förpestades av olja-för-matskandalen i Irak, då bortåt 100 miljarder dollar försvann via mutor, kickbacks, eller rakt ner i Saddam Husseins fickor. Och det var just Kofi Annan som förhandlade fram det missbrukade programmet.

Idag är FN inte bara impotent, organisationen är kastrerad.

Ansvaret för att det gått så illa ligger framför allt hos USA och de fyra andra permanenta medlemmarna av FNs säkerhetsråd. Efter den karismatiske världsförbättraren, Kofi Annan, ville de fem inte se ytterligare en pratglad stormaktskritiker på 38:e våningen. De ville ha en administratör och valet föll så olyckligt på den sydkoreanske diplomaten Ban Ki-moon.

Nu är han inte det enda “stolpskottet” i FNs historia, som de fem stora medlemsländerna numera brukar benämna sin generalsekreterare. Organisationen har före Ban Ki-moon bara haft sju generalsekreterare och bland dem är det endast egyptiern Boutros Boutros-Ghali som inte har blivit omvald för en andra femårsperiod.

Den mannen har jag högst personlig erfarenhet av. Han hade nämligen ibland svårt att skilja mellan de kritstrecksrandiga ambassadörerna och oss mera kavajklädda utrikeskorrespondenter på plats i New York. Det hände att det hela blev ganska pinsamt. Inte för oss, som fick gratis nyheter direkt från hästens mun, men väl för ambassadörerna och honom själv. Boutros-Ghali var också den direkta orsaken till att Jan Eliasson hoppade av från jobbet som biträdande generalsekreterare 1994, efter bara två år. Han återkom dock senare som ordförande i generalförsamlingen.

Senare i år kommer Ban Ki-moon upp för eventuellt omval och vi kan bara hoppas att de fem permanenta medlemsländerna tar sitt förnuft till fånga och skickar hem honom till Seoul.

Orsaken är naturligtvis att när Mellanöstern exploderar behövs FN mer än på mycket länge. Det krävs massiva stödprogram till de länder där människor har vräkt, eller kommer att vräka, sina diktatorer över ända. Stöd för uppbyggnad av sådana demokratiska system som de länderna aldrig ens sett skymten av. Bara möjligen hört talas om.

Under det tidiga 1980-talet hade USA en färgstark biträdande FN-ambassadör som hette Charles Lichtenberg. Vid en av de sedvanliga debatterna om huruvida Yassir Arafat skulle få amerikanskt visum eller ej, för att kunna tala in för generalförsamlingen, sa USA blankt nej. FN började då hojta om flytta hela sekretariatet från USA. Då svarade Lichtenberg helt lakoniskt:

“The US delegation to the United Nations will stand by, down by the docks, and wave you a fond farewell when you sail into the sunset.”

Seglar in i solnedgången, är precis vad FN gör med en oduglig och färglös ledning.