Palestinas diktator Mahmoud Abbas till Sverige

Det är en åldrad och på hemmaplan politiskt trängd president Mahmoud Abbas som nu kommer hit för att tacka svenska regeringen som utan omsvep och sedvanlig politisk beredning valde att erkänna staten Palestina.

På hemmaplan på Västbanken sitter Abbas som president på sitt tionde år, men sedan sex år tillbaka har han inget folkligt mandat eftersom det inte hållits något nytt presidentval. Det sägs att han är sjuklig och hans popularitet har fallit från 50 till 35 procent på bara några månader.

Det palestinska parlamentet har inte haft några sessioner under de senaste tio åren. Abbas säkerhetstjänst har till och med hindrat politisk valda från att ens komma in i parlamentet. Kritikerna säger att han lika gärna kan upplösa parlamentet, eftersom det ändå inte fungerar.

Det är motsägelsefullt men sant att Mahmoud Abbas bygger sin politiska legitimitet på att inte utlysa presidentval. Han gör det säkert väl medveten om att han skulle förlora ett nytt val, för det är flera som väntar i kulisserna. Och därför kan Abbas demokratiska legitimitet ifrågasättas. Hans regering har också förbjudit Västbankens största fackförbund som svar på strejker och höga lönekrav. Abbas påstod att facket inte var officiellt registrerat.

Problem finns även inom Västbankens styrande parti Fatah, som Mahmoud Abbas var med och bildade. Det är välkänt att den som styr Fatah också styr både den Palestinska myndigheten och hela PLO.

Men Fatah har inte kunnat genomföra en flera gånger uppskjuten sjunde partikongress på grund av interna stridigheter. Kongressen ska föregås av interna val, men sådana har bara kunnat hållas på Västbanken. I Gaza har de interna politiska striderna gjort det omöjligt att hålla förval.

Samtidigt har Sverige under de senaste tio åren lämnat bistånd till Palestina på drygt 4,3 miljarder kronor. I statistiken heter det att en post på strax under 700 miljoner kronor gått till offentlig förvaltning, demokrati och mänskliga rättigheter. Men vad är det för biståndsmål som uppnåtts i det avseendet i ett land som inte hållit val på tio år, vars parlament inte sammanträder och som förbjudit den största fackliga organisationen?

Den palestinska tankesmedjan PCPSR hävdar dessutom i en opinionsundersökning nyligen att bara en tredjedel av befolkningen på Västbanken anser sig vara fri att kritisera den Palestinska myndigheten. Sådan frihet brukar räknas till grunderna för mänskliga rättigheter.

Till bilden av Mahmoud Abbas styrande parti Fatah hör dess ständiga utfall mot staten Israel, med offentliga krav på folkmord och folkfördrivning. Regelmässigt heter det att hela Israel tillhör staten Palestina. Helt öppet hyllas terrorister som dödat judar och lika regelmässigt förnekas andra världskrigets förintelse. Det sker bland annat i officiell press och på Fatahs sida på Facebook.

En vecka efter terrorattacken i Paris mot tidskriften Charlie Hebdo hävdade den Palestinska myndighetens egen tidning, Al-Hayat Al-Jadida, att det var Israel som låg bakom attacken, helt enkelt därför att Israel är det enda land som tjänar på den. Tidningen påstod också att 84 procent av palestinierna stöder den uppfattningen.

Den palestinska hållningen till terrorattacken i Paris kan knappast kallas för annat än rent hyckleri. Förhållandet avslöjar en enorm brist på överensstämmelse mellan den Palestinska myndighetens offentliga hållning och vad Fatah torgför.

Den 21 januari attackerade en knivbeväpnad palestinier passagerare på en buss i Tel Aviv. Den attacken beskrev Gazas inrikesminister som ”en morgon av fosterland, en morgon av rebellens knivspets för Palestina”. Attacken kallades av Fatah på Facebook för ”en självuppoffrande akt”.

Vid en TV-sänd fredagsbön över Västbanken för två veckor sedan hette det att judarnas ”hjärtan har stämplats av Allah. Han har gjort apor och grisar och slavar av dem”.

Kort efter att Palestina skrivit under det så kallade Romfördraget och anslutit sig till Internationella brottmålsdomstolen, ICC i Haag, påstod Fatah på sin Facebook-sida att Israels premiärminister, Benjamin Netanyahu snart kommer att hängas av ICC.

Glorifieringen av palestinska terrorattacker och påståendet att Netanyahu kommer att hängas är bara några exempel på det dagligen publicerade hatet gentemot Israel, med eller utan officiell sanktion från den Palestinska myndigheten och dess propagandaorgan.

När det gäller brottmålsdomstolen i Haag och Palestinas anmälan av Israel dit, ser många observatörer det som Mahmoud Abbas sista halmstrå. Dels handlar det om att förhandlingsvägen med Israel om en tvåstatslösning av Palestinafrågan – åtminstone för närvarande – är helt uttömd. Det duger helt enkelt inte för Abbas att längre sitta vid förhandlingsbord som inte leder någonstans.

Och dels handlar det om att Abbas till varje pris måste bättra på sin popularitet på hemmaplan. Det fanns helt enkelt ingen annan väg att gå för Palestina än att vända sig till Haagdomstolen.

Men agerandet kan knappast ses som något avgörande för genomgripande kursändringar i den palestinska saken. Därtill är domstolen alltför saktfärdig och dess legitimitet alltmera ifrågasatt, bland annat på grund av oändligt långa handläggningstider. Det är inte ens säkert att domstolen på grund av palestinafrågornas politiska sprängkraft vågar inleda en fullskalig utredning, efter den preliminära utredning som nu pågår.

Så vilka vägar återstår då för president Mahmoud Abbas? Frågorna ser ut att vara fler än alla tänkbara svar.

Fotnot: Längre ner här på sidan finns min tidigare artikel om den Palestinska myndigheten och ICC.

Förlorar Internationella brottmålsdomstolen i Haag sin legitimitet?

Uppdaterad 12 januari kl. 17.45

Åklagarna vid den Internationella brottmålsdomstolen, ICC i Haag i den holländska huvudstaden, står just nu inför sina kanske största utmaningar sedan domstolen inrättades 2002. Det handlar framför allt att visa att man som domstol har tillräcklig kraft och energi för att på allvar ta sig an de allra värsta brotten mot mänskliga rättigheter. Och det gäller även om det kan komma att handla om att konfrontera världens mest inflytelserika stormakter som USA, Ryssland och Kina.

Ända sedan inrättandet för tolv år sedan har ICC (International Criminal Court) överösts med en alltmera ökande mängd anmälningar och samtidigt slagits mot ovilliga auktoritära regimer. Dessutom har ICC kommit på kant med FNs säkerhetsråd som ropat efter utredningar, men samtidigt gjort lite eller inget alls för att hjälpa till.

Det är bara ett litet fåtal av de som åtalats som också har fällts för brott. Ännu flera åtalade har lyckats undkomma att arresteras. Domstolens chefsåklagare som kommer från Gambia, Fatou Bensouda anklagas dessutom för att framför allt åtala diverse afrikanska ledare.

Hon har nyligen tvingats erkänna sina begränsningar genom att ICC inte har kunnat få Sudans president, Omar al-Bashir utlämnad till domstolen misstänkt för folkmord. I december förra året förklarades det åtalet vilande tills vidare.

Fatou Bensouda, chefsåklagare vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Foto Robin van Lonkhuijsen.

Samtidigt tvingades Ms. Bensouda lägga ner åtalet mot Kenyas president, Uhuru Kenyatta för hans roll i det grova våld som svept över landet efter valen 2007. Motivet för att lägga ner åtalet sades vara den kenyanska regeringens ovilja att samarbeta med ICC.

Libyen har också vägrat utlämna Moammar Khaddafis son, Saif al-Islam, ett fall som FNs säkerhetsråd överlämnade till ICC.

På domstolens bord hamnar snart anmälningar som utgör betydligt större utmaningar för domstolen att bevisa både sin relevans och legitimitet. Det handlar framför allt om den palestinska myndigheten som nyligen ansökte om medlemskap och samtidigt signerade alla gällande avtal och fördrag.

Palestinierna bad samtidigt domstolen att undersöka brott begångna på palestinskt territorium sedan juni förra året, vilket i tid inkluderar det senaste Gazakriget. Både Israel och USA har mycket kraftfullt kritiserat det palestinska draget. Till och med en preliminär utredning från åklagarna sida kan nu komma att utsättas för ett enormt tryck utifrån, inte minst från USA.

Till bilden hör att Ms. Bensouda har antytt att hon är intresserad av att undersöka eventuella amerikanska krigsbrott i Afghanistan. Det finns en viss chans att hon är beredd att öppna en sådan utredning. Samtidigt ska man komma ihåg att varken USA, Kina eller Ryssland har signerat de fördrag som skapade ICC. Alla tre har vetomakt i FNs säkerhetsråd och kan därmed skydda sina allierade stater. För USA handlar det här om framför allt Israel, som inte heller signerat fördragen.

På samma sätt riskerar chefsklagare Bensouda att reta gallfeber på Ryssland om hon öppnar en utredning om rysk folkfördrivning i Georgien, vilket många som följer domstolens arbete utifrån påstår kommer att ske.

Och Kina försöker redan nu hindra domstolen från att utreda brott mot mänskliga rättigheter i Nordkorea, efter att FNs generalförsamling förra året röstade för att överlämna saken till ICC.

Exemplen riskerar att få mer eller mindre geopolitiska konsekvenser för domstolen i form av framför allt allvarliga konfrontationer med mäktiga stormakter, på ett sätt som aldrig tidigare skett under domstolens hela existens.

ICC inrättades i ett ambitiöst försök att utreda de värsta människorättsbrotten som folkfördrivning, brott mot mänskligheten och krigsbrott. Men domstolen har inte själv rätt och makt att arrestera någon misstänkt som man åtalar. Man kan heller inte tvinga regeringar att samarbeta. Men domstolen kan själv öppna utredningar och FNs säkerhetsråd kan också överlämna fall till ICC. Allt detta har varit kärnpunkterna när domstolen många gånger förklarats irrelevant eller ineffektiv, för att uttrycka det milt.

Man har också haft stora svårigheter att få vittnen att träda fram och kritiserats för oerhört långa utredningstider, vilket i sin tur har lett till kötider på många år.

Att det gnisslar i relationerna mellan FNs säkerhetsråd och domstolen är ingen nyhet. Ms. Bensouda klagade nyligen över att hon skrivit åtta gånger till säkerhetsrådet, med önskemål om att få hjälp med att få de som anklagas för krigsbrott i Darfur i Sudan arresterade. Men säkerhetsrådet har alla gånger valt att inte svara. Svaret är kanske att Ryssland ser Sudans undflyende president Bashir som sin allierade.

Vid sidan av palestinafrågan och USAs roll i Afghanistan väntar också en utredning av brittiska soldaters roll i Irak. Dessutom vill Ms. Bensouda gärna utreda hur den så kallade islamiska staten, IS rekryterar sina stridande rebeller från Frankrike och Holland.

Den allt överskuggande frågan är ändå hur ICC och dess chefsåklagare kommer att hantera palestiniernas anmälan om brott begångna av Israel på palestinskt territorium, plus de israeliska bosättningarna på Västbanken. Båda frågorna reser helt nya juridiska frågor som domstolen aldrig tidigare hanterat. Här tvingas ICC gå mycket försiktigt fram – om ens alls – därför att frågorna är så politiskt känsliga och storpolitiskt infekterade. Det är heller inte säkert att domstolen kan få nödvändigt internationellt stöd för att gå vidare i palestinafrågan.

Hela saken kan också slå tillbaka mot den palestinske ledaren på Västbanken, Mahmoud Abbas, som själv inte har hållit några val de senaste tio åren. Till stor del på grund av att han är rädd för att inte bli omvald. Han är också hårt trängd av Hamas, som gör allt flera insteg på Västbanken. Dessutom anklagas den palestinska myndigheten tillsammans med PLO och al Fatah för att ligga bakom och stödja terrorhandlingar i Israel.

Det var kanske just därför Abbas så gärna ville stå i frontledet på Avenue de Voltaire i Paris när världens ledare marscherade mot terrorism, för att försöka distansera sig från anklagelser mot honom själv. Då kan hans närvaro i Paris väl närmast betraktas som en marscherande anakronism.

Uppdatering: Dagen efter miljonmarschen i Paris, där Mahmoud Abbas gick i främsta ledet, publicerade hans eget al-Fatah en hyllning på sin Facebooksida till de terrorister som 1978 dödade 37 israeler på en buss. Till bilden av Abbas hör att han var en av grundarna av Fatah och att han 1972 var den som ordnade finansieringen av PLOs terrorattack vid OS i München. För övrigt fanns det minst sex andra högt uppsatta ledare från auktoritära regimer i marschens allra främsta led. De länderna var Turkiet, Egypten, Förenade Arabemiraten, Ryssland, Algeriet och Gabon. I samtliga dessa länder, inklusive den palestinska myndigheten är informationsfriheten satt under mer eller mindre svår press. Organisationen Reporters Without Borders är inte nådig i sin kritik: “We must not let predators of press freedom spit on the graves of Charlie Hebdo”.

Källor: New York Times, ICC, FNs säkerhetsråd, www.palwatch.org.