A-traktorerna har blivit ett gissel och reglerna måste ändras

Debattartikel i nättidningen Bulletin den 9 augusti 2021.

 

                               En hånfull dekal i bakrutan på den här epatraktorn.

 "Den gamla tidens epatraktorer tjänade mest som ett nyttofordon, medan de nya yuppiebilarna mest förefaller vara nöjesfordon och som dessutom ofta framförs med för många passagerare."

Av Anders Carlgren, text och foto

I vår nya tid kallas lantbrukets gamla epatraktorer för a-traktorer. Det är ombyggda personbilar som får köras av blott 15-åriga ungdomar med mopedkörkort, så kallat AM-körkort. Till exempel en Porsche eller en monsterjeep typ Hummer, för båda bilmodellerna finns idag registrerade som a-traktorer.

Den gamla tidens epatraktorer togs fram redan på 1920-talet, som extra dragfordon i jordbruket. Under andra världskrigets beredskapstid gjorde de stor nytta och fick köras med traktorkort från 16 års ålder.

Idag kan i stort sett vilken personbil som helst registreras som a-traktor. Bilen ska spärras elektroniskt till en maxfart på 30 km/tim, får inte ha ett fungerande baksäte, ska ha dragkrok och ha maximalt två passagerare. Bak på bilen ska det finnas en röd triangelskylt som varning. Att skaffa ett så kallat AM-körkort för a-traktor är en ganska enkel procedur: en dags teorilektioner, en dags övningskörning på moped, teoriprov hos Trafikverket och därefter uppkörning på moped.

Idag finns det 38 500 a-traktorer, en ökning med 8 000 fordon sedan förra året. Men att döma av de fordonens framfart på vägarna är uttrycket yuppiebil för tonåringar en mera korrekt benämning, för det är så den explosionsartade ökningen har utvecklats.

På vägarna runt om i landet skapar de ofta rena monsterköer. Än värre är det med trafikolyckorna. Förra året orsakade de fordonen 190 personskador och enligt polisen runt om i landet är personskadorna betydligt värre när en a-traktor är inblandad.

Senast var det fyra ungdomar i en sådan yuppiebil som körde in i ett träd i närheten av Enhörna i Södermanland. En passagerare fick livshotande skador och föraren är misstänkt för både olovlig körning och rattfylleri. Alla fyra fördes i ambulans till sjukhus.

Att manipulera bilens elektroniska fartspärr är enligt trafikpolisen en ganska enkel manöver för den som vet hur man gör och därefter köra sin yuppiebil lika fort som en vanlig personbil. Polisen rapporterar också från flera regioner att skadorna på både fordon och passagerare är betydligt mera allvarliga, jämfört med när det gäller olyckor med vanliga personbilar.

De vanligaste modellerna av a-traktor är olika modeller av Volvo. Tvåa i statistiken över registreringar ligger idag Nissan, tätt följd av både BMW, Mercedes, och Audi. Där finns också mera exklusiva fordon som Land Rover, 181, eller Porsche, 76 stycken. På listan finns till och med två 3,2 tons monsterjeep av modell Hummer. Det är den civila varianten av USA:s militära Humvee, de förekommer i snart sagt varje modern amerikansk krigsfilm.

Under tidigt 1970-tal körde jag själv en traktorregistrerad amerikansk Willys Jeep årsmodell 1946, till och från skolan. Den modellen är väl mest känd från krigskomedin M*A*S*H. Idag rullar det fortfarande 242 Willys Jeepar som är traktorregistrerade. Min egen gamla Willys står sedan många år tillbaka på ett bilmuseum.

Yuppiebilarna är numera vanligast i Västra Götaland och Skåne, men sett i förhållande till folkmängd är de absolut vanligast i Dalarna och Västernorrland. Uppåt landet är de äldre epatraktorerna vanligare, och som dessutom är svårare att manipulera fartmässigt eftersom fartspärren på de fordonen ska vara mekanisk inne i växellådan.

De 38 500 a-traktorerna i den totala vagnparken på bortåt fem miljoner personbilar, kan kanske tyckas vara strunt. Men de orsakar många gånger kilometerlånga monsterköer på både riksvägar och länsvägar. På motorvägar och motortrafikleder är de självklart förbjudna, men det händer att de upptäcks också där.

Några självupplevda exempel på sådana extremt långa bilköer från södra Sverige denna sommar är länsväg 136, som löper längs i stort sett hela Ölands längd, från norr till söder, inklusive den östra kustvägen. Väg 195 från Jönköping till Karlsborg och vidare upp till Askersund. Hallands kustvägar från Kungsbacka och hela vägen ner till Halmstad. Eller ta de mindre vägarna till och från norra Upplands kuststräcka. Listan på sådana absoluta problemvägar med yuppiebilar kan göras betydligt längre.

Passage av en traktorbil på de mindre vägarna kan vara en våghalsig upplevelse, eftersom många av de unga förarna är helt obenägna att köra av vid en busshållplats eller en parkeringsficka och släppa förbi kön.

Att de bakomvarande personbilsförarna hänger sig på signalhornet och förbannar den där yuppiebilen lönar sig föga, eftersom det sällan överröstar musiken på högsta volym som ofta strömmar ut genom nervevade fönster. Ibland dessutom med någon hånfull dekal mot kön i bakrutan, typ ”Du är först i kön”. Förarna tycks ibland helt enkelt njuta av sin framfart.

En a-traktor har egentligen ingenting med en traktor att göra. Ordet kommer från latinets ”trahere”, som betyder dra. Men bara fåtalet a-traktorer är riktiga dragfordon. Den gamla tidens epatraktorer tjänade mest som ett nyttofordon, medan de nya yuppiebilarna mest förefaller vara nöjesfordon och som dessutom ofta framförs med för många passagerare.

Det måste nu till ett nytt regelverk för a-traktorerna. Framfarten på vägarna, manipulationerna av fartspärrar, och statistiken kring olyckor talar ett alltför tydligt språk. Det finns enskilda trafikpoliser som helt enkelt vill förbjuda dem helt och hållet. Det duger inte med att Trasportstyrelsen påstår att saken ska ses över, för det är så det brukar heta när olämpliga företeelser hamnar i långbänk och där resultaten brukar utebli.

Hur kan en sanning vara förtal?

Det senaste kapitlet i drevet mot Ebba Busch gäller en eventuell delgivning av brottsmisstanke om förtal. Men stalltipset är ändå att saken läggs ner, skriver journalisten Anders Carlgren i en gästtext för Bulletins ledarsida.

27 apr 2021 06.00

Av Anders Carlgren

Häromdagen skrevs det senaste kapitlet i drevet mot KD-ledaren Ebba Busch. Det handlade om att hon kallats till förhör i slutet av maj och att hon kommer delges misstanke om förtal. Vilken grad av förtal det rör sig om vill åklagaren inte säga

Den rutinåtgärden i en förundersökning fick våra vanligaste medier att gå i taket. Än en gång återpublicerades rader av artiklar om hela härvan kring både det omtvistade husköpet och förtalsmålet mellan Ebba Busch och det tidigare ombudet i tvistemålet om husköpet, Johann Binninge.

SR/Ekots politiske kommentator, Fredrik Furtenbach, tvekade inte utan redan vid nästa ekosändning efter beskedet från åklagaren, torgförde han tanken att Busch kanske måste avgå som partiledare. Men i nästa mening hette det att hon nog kan sitta kvar. Det dröjde inte länge innan tidningen Dagens ledarskribent, Elisabeth Sandlund, föreslog en omedelbar time out för Busch. Aftonbladets politiske chefredaktör återpublicerade på Twitter en gammal ledare med formuleringar kring att tidningen redan i mars visste vad Busch skulle förhöras om, det vill säga ”ifall hon grovt förtalat en enskild privatperson”. Kort sagt var det hög fart igen i mediernas löpgravar.

Men Johann Binninge är ingen enskild privatperson. Hans namn har publicerats hundratals gånger sedan hustvisten blev känd. Han var dessutom medgrundare till Rättssäkerhetsorganisationen.

När Ebba Busch på Facebook i ett långt inlägg publicerade sin syn på husfejden, nämnde hon i en mening den påstått förgripliga uppgiften om Binninges bakgrund. Uppgiften är i sak sann och korrekt, men fick Binninge att göra en polisanmälan. Det är intressant att den anmälan gjordes nära i tid med att professorn i civilrätt, Mårten Schultz, i en krönika i Svenska Dagbladet slog fast att publiceringen på Facebook kan vara ”förtal i teknisk mening”.

När de värsta svallvågorna i det senaste kapitlet i drevet mot Ebba Busch lagt sig, svämmar i stället sociala medier över med frågan ”Hur kan en sanning vara förtal?”.

Det enkla svaret är att en publicerad sanning mycket väl kan vara förtal. Men det är svårt att få någon fälld för ett sådant brott. Allmänt åtal från en åklagare eller enskilt åtal från en målsägande spelar mindre roll. Orsaken är att det råder vidsträckt yttrande- och tryckfrihet i Sverige.

Men så enkelt är det inte, därför att förtalsreglerna är krångliga.

Hela saken lär vila på lagstiftning som i grunden är flera hundra år gammal. Rättshistoriker talar om gamla strafflagen från 1864, som i sin tur vilar på äldre lag. Om vi sedan gör ett raskt hopp till förarbetena till 1960-talets brottsbalk (5 kap 1-5 §§), så nämns där att svensk rätt avviker från många andra länders rättssystem på så sätt, att i Sverige kan även en sann och korrekt uppgift utgöra förtal. På denna springande punkt skiljer vi oss alltså åt jämfört med en rad andra länders lagstiftning.

Den skillnaden har hängt med ända in i nutid. För några år sedan blev det dessutom enklare att väcka allmänt åtal för förtal, enbart genom att ett enda ord togs bort. De åtta bokstäverna i ordet särskilt.

Tidigare hette det i lagen att allmänt åtal skulle vara ”särskilt påkallat ur allmän synpunkt”. Men så försvann de åtta bokstäverna och nu heter det bara ”påkallat ur allmän synpunkt”. Det ledde i sin tur till en smärre flod av förtalsmål i kölvattnet efter #metoo. Och fortfarande gäller att sanning eller ej spelar en underordnad roll.

Den övergripande saken är dock att förtal i teknisk mening är tillåtet om det kan anses "försvarligt" att publicera uppgiften. Men numera ser man inte med särskilt blida ögon på den som publicerar gamla domar på nätet i akt och mening att utpeka någon såsom "brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt" eller utsätta någon för "missaktning". Här ligger kärnan varför åklagaren valt att inleda förundersökning mot Ebba Busch. Inga folkdomstolar, lyder kvintessensen.

Men som motargument kan man fråga om ett lika enkelt som sant och kort påpekande i ett inlägg på Facebook utgör förtal. Var det verkligen inte försvarligt i stridens hetta, med husfejden som fond?

Ebba Buschs försvarare, advokat Tomas Olsson, hävdar dessutom att hennes inlägg på Facebook enbart var avsett att ifrågasätta ombudets lämplighet i hustvisten och att det därmed inte är förtal.

Det är den nöten åklagaren ska knäcka efter förhöret med Ebba Busch om en månad. Åtal eller nedlagd förundersökning, där huvudregeln är att inte åtala. Med tanke på svårigheterna att få till en fällande dom i förtalsmål måste stalltipset bli att saken läggs ner, eftersom åklagaren ska vara övertygad om att vinna målet, det vill säga "på sannolika skäl kunna emotse en fällande dom".

Vad händer nu med Julian Assange?

Åklagarmyndigheten och överåklagare Marianne Ny beslöt idag att lägga ner förundersökningen mot Julian Assange, samt häva beslutet om häktning av WikiLeaks-grundaren.

Överåklagare Marianne Ny sa på en presskonferens att "det inte går att föra utredningen vidare, då Julian Assange inte kan överföras till Sverige inom överskådlig tid.
Assange advokat, Per E Samuelsson sa att "Det är en total seger för oss. Julian Assange är nu fri att gå".
Men samtidigt sa brittisk polis i ett uttalande direkt efter det svenska beslutet blev känt att "Assange kommer att gripas om han lämnar ambassaden". Orsaken sägs vara att Assange aldrig betalade en borgenssumma till brittiska myndigheter, som var ett villkor för att han skulle slippa sitta i brittsikt häkte.
Här följer min senaste krönika angående fallet Assange, som publicerades i rättsmagasinet Para§raf i onsdags den 17 maj.

Han är en egomaniac, som låter WikiLeaks volontärer klippa hans hår till musik från absurda musikvideor. En man som ser sig förrådd av världen, han är skrämd och fångad i sin egen fälla. Själv anser sig Julian Assange utsatt för en radikalfeministisk konspiration, styrd av en av de båda kvinnor som anklagat honom och som Assange påstår en gång grundade en lesbisk nattklubb i Göteborg.

   Det är några av de många beskrivningar av WikiLeaks grundare som framkommer i dokumentärfilmen Risk och som släpptes i USA för snart två veckor sedan. Filmen visades på filmfestivalen i Cannes förra året, men har sedan dess redigerats om. Filmen är gjord av Laura Poitras, som tidigare gjort en omdebatterad film om visselblåsaren Edward Snowden.

   Poitras kamera följer i filmens inledning hur Assange 2012 befinner sig på ett hotell i London tillsammans med sin mamma, strax innan han sökte politisk asyl på Ecuadors ambassad. Han färgar håret, sätter på sig färgade kontaktlinser och klär ut sig i en skinnjacka av typ motorcykel för att undvika de brittiska myndigheterna.

   Filmen är kanske den hittills mest avslöjande bilden av WikiLeaks grundare, på en och samma gång som sexist och som en fullblodsaktivist driven av sina principer. Mannen som genom skandalösa avslöjanden skickade WikiLeaks till världsscenens frontlinjer.

   Regissören Laura Poitras markerar tydligt, i en intervju med ansedda tidskriften Foreign Policy i förra veckan, att hon står bakom WikiLeaks rätt att avslöja och försvara sig själv som en oberoende nyhetsorganisation, medan hon inte tycks försvara Julian Assange som person. Det alldeles oavsett om han är skyldig eller ej till de svenska åklagarnas påståenden och som på goda grunder starkt kan ifrågasättas. För att nu inte tala om att den svenska förundersökningen numera är inne på sitt sjunde år.

   Den svenska åklagarmyndighetens taffliga hantering är sedan länge både rättsröta och travesti på rättvisa och rättssäkerhet. Men nu håller hela den svenska affären också på att bli helt obsolet, utan värde och inte längre giltig.

   Det spelar inte längre någon roll vad åklagaren Marianne Ny kan tänkas komma fram till, då amerikanska myndigheter under Trumpadministrationen så tydligt sagt att man planerar eller överväger åtal inte bara mot Julian Assange, utan också mot andra ledande personer inom WikiLeaks.

   Ända sedan Assange sökte sin tillflykt till Ecuadors ambassad har det i amerikanska medier cirkulerat rykten om att det i Alexandria, Virginia finns en amerikansk åtalsjury, med den enda uppgiften att avgöra om Assange kan åtalas eller ej.

   De påståendena har nu ytterligare förstärkts av amerikanska Washington Posts avslöjande förra månaden att federala åklagare överväger att åtala flera ledande personer inom WikiLeaks. Det handlar både om de dokument som överlämnades av Chelsea Manning 2010 och de tusentals dokument om hemliga cyberverktyg som läcktes från National Security Agency i mars i år. Det gäller hemlig mjukvara som NSA skulle kunna använda för att komma åt andras mobiltelefoner, datorer och till och med tv-apparater.

   Det amerikanska justitiedepartementet under Barack Obama valde på sin tid att inte åtala WikiLeaks eller Julian Assange, men utredningen lades aldrig ner och har nu under Donald Trump öppnats upp igen och utvidgats, enligt Washington Post.

   Däremot sägs det vara oklart om utredningen också omfattar WikiLeaks roll i den amerikanska valrörelsens avslöjande av stulna emails från Hillary Clintons stab. En rad amerikanska myndigheter är helt överens om att stölden genomfördes av ryska hackare, som befann sig bara något stenkast från Kreml.

   Det ska nu inom den amerikanska administrationen cirkulera ett juridiskt memorandum där man diskuterar åtal mot WikiLeaks för konspiration, stöld av statlig egendom, eller brott mot the Espionage Act.

   Det är den spionerilag som skapades för snart hundra år sedan och som senast användes för att döma Chelsea Manning till 35 års fängelse. Manning släpps för övrigt fri idag den den 17 maj, efter att Barack Obama under sina sista dagar i Vita Huset omvandlade hennes straff. Manning har då suttit av sju år av straffet.

   Problemet med ett eventuellt åtal mot WikiLeaks gäller ytterst frågan om det första tillägget till den amerikanska konstitutionen. Som det viktigaste av de 27 tilläggen handlar det första om rätten till yttrandefrihet och pressfrihet.

   WikiLeaks, Julian Assange själv och deras advokater hävdar bestämt att man skall ses som vilken nyhetsorganisation som helst. Och numera gäller det första tillägget också nätpublicering.

   Den springande punkten gäller om ett eventuellt åtal enbart kan bygga på publicering av läckta hemliga dokument, eller om den som publicerar också måste ha varit inblandad i den påstådda dokumentstölden, alternativt uppmanat en visselblåsare att läcka dokument.

   Troligen skulle ett åtal stå mycket starkare inför domstol om åklagarna kan bevisa också inblandning i själva läckan. Men om sådana bevis finns i fallet WikiLeaks är inte känt.

   Under tiden dundrar centrala myndighetsfigurer med tungt artilleri mot WikiLeaks och dess företrädare. I slutet av förra månaden sa till exempel CIA-chefen Mike Pompeo:

– Det är nu tid att peka ut WikiLeaks för vad de verkligen är, nämligen en icke-statlig fientlig underrättelseorganisation och då ofta med andra staters aktörer som medhjälpare, som till exempel Ryssland.

   Och inte lång tid därefter hette det från justitieminister Jeff Sessions att USA nu prioriterar ett gripande av Julian Assange.

– Vi kommer att anstränga oss ytterligare och vi har redan intensifierat våra insatser gällande alla läckor, sa Jeff Sessions.

   Samtidigt som Donald Trumps administration så tydligt rör sig i riktning mot att åtala WikiLeaks och Julian Assange, sitter organisationens grundare fast på Ecuadors Londonambassad. Och när den svenska förundersökningen nu blivit obsolet riktas istället blickarna mot den starka transatlantiska länken mellan USA och Storbritannien.

   Vad händer den dag Washington, med hänvisning till the Espionage Act, begär att Theresa Mays konservativa regering eller en brittisk domstol skall utlämna Assange till USA? Hur länge kan då Assange gömma sig i en konventionsskyddad fastighet på Knightsbridge i Londons mera fashionabla kvarter? Och vad händer om USA kräver att Ecuador upphäver den beviljade asylen? Eller om Ecuador helt enkelt vägrar att hysa honom längre? Om svaren på sådana frågor vet vi förvisso intet.

   Men Julian Assange kan knappast hålla sig i självvalt förvar i evighet. Amen. När det förvaret löper ut hjälper knappast varken färgat hår, fejkade linser eller någon förklädnad. Och Laura Poiters filmtitel Risk blir den perfekta sammanfattningen av vad Assange hela tiden stått inför och utsatt sig själv för.

Något är ruttet

Jag debuterar idag som krönikör i rättsmagasinet Para§raf.

Det är något ruttet i affären Mona Sahlin och livvakten. Något riktigt genomruttet och med starka politiska förtecken. När nu de juridiska turerna kanske är över, är frågan vad det var för internationellt toppjobb inom Förenta Nationerna som väntade för paret och därtill med tillhörande miljonlöner. Just det har ju livvakten sagt i polisförhören. Om han talade sanning i förhören är det tydligt att det redan fanns ett löfte om ett framtida FN-jobb för Mona Sahlin.

Han har också sagt att Mona Sahlin lånat honom sammanlagt tre miljoner kronor mellan 2012 och 2015. Var så enorma belopp kom ifrån tycks det inte vara någon mer än hon själv som vet.

Det är också förvånande att osant intygande, respektive brukande av osann urkund – i båda fallen tre gånger om – slutar med enbart strafföreläggande. Någon annan i samma situation skulle troligen inte klara sig undan en offentlig rättegång.

I all korthet handlade de bådas brott om att Mona Sahlin skrev ett falskt intyg om livvaktens lön hos henne i rollen som Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Livvakten i sin tur använde intyget för att få ett banklån till en lyxlägenhet i Saltsjöbaden.

En fastighetsmäklare har vittnat om att både Sahlin och livvakten var på visning av lägenheten. Sahlin bjöd 9,5 miljoner och livvakten 10 miljoner. Men varför var Mona Sahlin över huvud taget inblandad i budgivningen? I polisförhören påstår hon att hon alltid varit intresserad av att gå på visningar. Ändå har hon alltid varit uppväxtens Nacka trogen.

Det var högste chefen för särskilda åklagarkammaren, Anders Jacobsson, som beslöt att det fick räcka med strafföreläggande i kombination med böter för de båda bluffmakarna. Motiveringen var att båda erkände brott, något som kom samordnat, plötsligt och med bådas advokater inblandade. 

För Mona Sahlins del var det den före detta partikollegan Claes Borgström som agerade försvarare. Ett så samordnat förfarande stinker uppgörelse i godo lång väg och med advokaterna som förhandlare.

Vilken vanlig förbrytare av samma slag kan få en åklagare att gå med på något liknande? Lägg därtill att hennes brott är begånget i rollen som en statens ämbetsman. Och livvakten är polis, men han får behålla jobbet. Statens folk brukar dock försvara och beskydda sina egna så långt det är möjligt.

Innan åklagaren, Anders Jacobsson, beslutade om ett strafföreläggande kan man på tämligen goda grunder misstänka att saken informellt varit uppe och ventilerats hos Jacobssons högste chef, riksåklagaren Anders Perklev. Han som i sin tur tidigare tjänat i Justitiedepartementet under tre olika socialdemokratiska justitieministrar, den siste i den raden var Thomas Bodström.

Jag påstår inte att det finns politisk inblandning i åklagarens beslut, men att det kan ha funnits hänsynstaganden i en sådan riktning. Och Sahlins val av försvarare pekar åt samma håll. Claes Borgström umgås flitigt i den socialdemokratiska partikretsen.

Det har för det mesta varit något ruttet i Mona Sahlins förhållande till lag och rätt.

Som riksdagsledamot betalade hon 1990 en dagmamma svart, fortsatte med obetald restskatt och obetalda TV-licenser. Hon tvingades avgå som minister 1995 efter Toblerone-affären och tog time out med familjen på ön Mauritius i Indiska oceanen.

Två år senare likviderades hennes eget bolag för att undvika konkurs. Hela aktiekapitalet hade gått förlorat till Mona Sahlins egen lön. Lägg därtill ett hundratal obetalda p-böter och flera omgångar med obetalda skatter som restförts hos Kronofogden.

Allt detta hindrade ändå inte att hon blev socialdemokratisk partiledare efter Göran Persson 2007. Fyra år senare hade Sahlin tröttnat på de dåliga opinionssiffrorna och avgick.

Men året därpå fick hon ändå H.M. Konungens medalj i guld av 12:e storleken i Serafimerordens band.

Ungefär samtidigt misslyckades hon med att bli chef för FN-organet ILO med säte i Genève. Det var efter en omfattande lobbykampanj som leddes av Annika Söder och som idag är kabinettssekreterare på UD. 

Mona Sahlin fick inte heller bli generalsekreterare i Socialistinternationalen. Det är en international som Socialdemokraterna avser att lämna, därför att allt för många medlemmar numera räknas som extremistpartier.

Trots sitt ruttna förhållande till lag och rätt har Mona Sahlin alltid flutit upp någon annan stans. I styrelsen för Expo, Systembolaget och Anna Lindhs minnesfond för att nu ta några sena exempel. Poster som hon i kölvattnet av den senaste skandalen tvingats bort från. Idag återstår av synliga inkomster bara en pension som tidigare statsråd.

Men Rörelsen har alltid tagit hand om de sina. Från den avdankade partikassören Gösta Damberg som fick bli generalkonsul i Mariehamn för många år sedan, till Håkan Juholt som nu flyter upp som ambassadör i Reykjavik.

Det är uppenbart att Mona Sahlin vill bort från Sverige. Frågan är bara vart och utan att regeringen behöver skämmas allt för mycket. Utrikesministern och kabinettssekreteraren är ju numera rätt bra på kampanjer. Så till slut kanske det blir precis så som livvakten sa i polisförhören om det där exklusiva FN-jobbet.

Rättsmagasinet Para§raf

En skandalöst usel polisutredning

Kriminal- och rättsmagasinet Para§raf publicerar idag en längre version av min artikel i Aftonbladet igår.

En vårkväll i april 2006 larmas en polispatrull till en lägenhet i utkanten av Nyköping. Det har varit skottlossning. Ambulans var redan där och hade konstaterat att en kvinna av vietnamesiskt ursprung var skjuten till döds med ett skott i bröstet. Hon hittades hopsjunken, sittande på golvet i sitt eget kök.

Det visades sig snart att kvinnans då sju år gamla son var det enda vittnet till mordet. Morgonen därpå greps den idag 57-årige restaurangägaren Minh Son Do i sitt hem av tungt beväpnad polis. Också han med vietnamesiskt ursprung.

Son Do dömdes mot sitt enträgna nekande till livstids fängelse. Domen fastställdes av Svea hovrätt och Högsta domstolen vägrade pröva målet. Högsta domstolen har senare avvisat en begäran om resning.

Idag har Son Do snart suttit elva år i fängelse.

Hovrättens fastställande av domen byggde på en skandalöst usel polisutredning, där allt fokus riktades mot Son Do. Någon alternativ gärningsman söktes aldrig, trots att en sådan fanns i offrets närhet.

Åklagarens påstådda tidpunkt för mordet var felaktig. Inga spår fanns efter Son Do på platsen, inga ammunitionsrester på hans kläder, inget vapen har hittats. Mördaren hade städat undan alla spår på platsen. En tidskrävande åtgärd som bryter åklagarens tidslinje för att fälla Son Do, som påstås ha hunnit tur och retur från sitt arbete och till mordplatsen inom mindre än 20 minuter.

Under den korta tiden skulle han ha hunnit fram och tillbaka, genomföra mordet och dessutom städa undan alla spår, inklusive mordvapnet. Ett skoavtryck hittades, men det stämde inte på Son Do. Inte ens offrets fingeravtryck fanns i lägenheten.

Domen byggde ensidigt på den sjuårige pojkens påstående att det var Son Do som sköt mamman. En fotokonfrontation gjordes med så ledande frågor att pojken bara behövde nicka medhåll eller svara ”hm” när bilden på Son Do visades. Han är gråhårig på bilden, medan de övriga figuranterna är yngre och mörkhåriga.

Det är en konfrontation som i sina usla brister påminner om den med Lisbeth Palme och Christer Pettersson.

Polisens utredare lade vid "förhören" med pojken orden i hans mun, som oftast bara svarade enstavigt. Det finns två förhör med honom som sammanlagt varade i en timme och sex minuter. Förhören hölls på svenska trots att pojkens svenska var mycket bristfällig. Man brydde sig helt enkelt inte om att kalla in en tolk. Till saken hör att pojken helt flyktigt visste vem Son Do var.

Det finns minst fem felaktigheter i pojkens påståenden: fel färg på mördarens tröja, fel färg på mördarens jacka, mördaren hade mustasch men det hade inte Son Do. Pojken påstod också att mördaren sköt med höger hand, men Son Do är bevisligen vänsterhänt.

Att en potentiell mördare skulle använda sin sämre hand motsägs också av ett tidigare sakkunnigutlåtande från en ytterst erfaren kriminaltekniker. Men det utlåtandet har stuvats undan i den senare hanteringen. Pojken påstod också att mördaren hade pistolen innanför byxlinningen, men inget vapenfett påträffades på Son Dos kläder.

Men sedan några dagar tillbaka finns en ny resningsansökan på Högsta domstolens bord, med helt ny bevisning. Professorn i rättsmedicin Henrik Druid skriver i ett sakkunnigutlåtande att kvinnan måste ha varit död minst två timmar innan ambulansen kom till platsen. Orsaken var likstelhet i offrets handleder som ambulanspersonalen observerade. Det utlåtandet friar helt Son Do för att ha befunnit sig i lägenheten vid den tidpunkt som åklagaren påstod.

Ett annat nytt medicinskt utlåtande slår fast att kvinnan hade ätit mat bara minuter innan hon avled, men det fanns inte några spår efter mat eller odiskad porslin i lägenheten, vilket styrker tesen att mordet begicks tidigare.

Vid sidan om de tvivelaktiga förhören med sjuåringen finns ingen som helst stödbevisning. Varken polisen, åklagaren eller domstolsfolket har brytt sina hjärnor om att pojkens styvfar kort tid före mordet hade lämnat familjen, därför att kvinnan ville återknyta kontakten med pojkens biologiska pappa.

Styvpappan har också lämnat helt skilda uppgifter om var han befann sig vid tidpunkten för mordet och då larmet till polisen kom. Och vem av hans båda bröder berättade egentligen för honom att kvinnan hade mördats?

Advokat Kristofer Stahre skriver i den nya resningsansökan att när den chockade pojken förts till sjukhus tillsammans med styvpappan örfilade han pojken och gav honom en telefon för att tala med släktingar utomlands. Detta intygades tidigt av en socialsekreterare som var där.

Enligt advokat Stahre går det inte att utesluta att pojken instruerats av styvpappan eller av släktingar vad han skulle säga till polisen.

Fallet Son Do är på många sätt liknande fallet Kaj Linna i Kalamarksmordet. Ett enda vittne pekar ut en gärningsman och den åtalade fälls helt utan stödbevisning. Fast i fallet Son Do är det enda vittnet ännu mindre trovärdigt jämfört med det enda vittnet i Linna-fallet. Kaj Linna beviljades resning i Högsta domstolen strax före nyår.

Son Dos hopp står nu till att det faktiskt går att göra rätt där det blivit så fel. Men det borde inte behövas mer än tio år i fängelse för att få rättvisa.

________________________________________ 

Länk till artikeln hos magasinet Para§raf, som också publicerar den nya resningsansökan i sin helhet:

https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/debatt/48698-en-skandalost-usel-polisutredning/

Är han oskyldigt dömd för mordet?

Jag skriver idag i Aftonbladet om fallet Minh Son Do, som på många sätt är en parallell till fallet Kaj Linna. För elva år sedan dömdes Son Do för mord, men han är sannolikt oskyldig. Det visar en ny resningsansökan.

En vårkväll i april 2006 skickas en polispatrull till en lägenhet i utkanten av Nyköping, efter larm om skottlossning. Ambulans var redan där och hade konstaterat att en kvinna av vietnamesiskt ursprung var skjuten till döds med ett skott i bröstet. Hon hittades hopsjunken, sittande på golvet i sitt eget kök.

Kvinnans då sju år gamla son var det enda vittnet till mordet. Morgonen därpå greps den i dag 57-årige restaurangägaren Minh Son Do i sitt hem av tungt beväpnad polis.

Son Do nekade men dömdes till livstids fängelse. Svea hovrätt fastställde domen och Högsta domstolen vägrade prövning. HD avvisade 2014 en begäran om resning. I dag har Son Do suttit elva år i fängelse.

Hovrättens fastställande av domen byggde på en skandalöst usel polisutredning, där allt fokus riktades mot Son Do. Någon alternativ gärningsman söktes aldrig trots att en sådan kunde finnas i offrets närhet.

På mordplatsen fanns inga spår av Son Do, inga ammunitionsrester på hans kläder, inget vapen har hittats. Mördaren hade städat undan alla spår på platsen, inklusive offrets fingeravtryck. En åtgärd som bryter åklagarens tidslinje för att fälla Son Do, som påstås ha hunnit tur och retur från sitt arbete och till mordplatsen inom 20 minuter.

Under den tiden skulle Son Do ha hunnit tur och retur, mörda kvinnan, städa på platsen och göra sig av med vapnet. Ett skoavtryck hittades men det stämde inte på honom.

Domen byggde helt på den sjuårige pojkens uppgift att det var Son Do som sköt mamman. En fotokonfrontation gjordes med så ledande frågor att pojken bara behövde nicka instämmande eller svara ”hm” när bilden på Son Do visades. Pojken kände flyktigt Son Do, vilket gjorde det enkelt för honom att peka på just den bilden.

Förhörsledaren la vid ”förhören” orden i pojkens mun, som bara svarade enstavigt. Det två förhören varade sammanlagt en timme och sex minuter och de hölls på svenska, men utan tolk, trots att pojkens svenska var mycket bristfällig.

Det finns minst fem felaktigheter i pojkens utpekande av Son Do.

Till exempel fel färg på hans kläder, att han hade mustasch vilket han inte hade. Pojken sa att mördaren sköt med höger hand, men Son Do är vänsterhänt. Pojken sa också att mördaren hade pistolen innanför byxlinningen, men inget vapenfett påträffades på Son Dos kläder.

Men nu finns en helt ny resningsansökan på Högsta domstolens bord med ny bevisning. Professorn i rättsmedicin Henrik Druid skriver i ett utlåtande att kvinnan måste ha varit död minst två timmar innan ambulansen kom till platsen.

Orsaken var likstelhet i offrets handleder som ambulanspersonalen observerade direkt. Det utlåtandet friar helt Son Do för att ha varit i lägenheten vid den tidpunkt som åklagaren påstod.

Ny granskning av obduktionen visar att kvinnan hade ätit mat bara minuter innan hon avled, men det fanns inga spår efter en måltid i lägenheten, vilket styrker tesen att mordet begicks tidigare.

Det finns heller ingen stödbevisning vid sidan om pojkens utpekande. Varken polisen, åklagaren eller domstolsfolket har brytt sina hjärnor om att det mycket väl kunde finnas en tänkbar alternativ gärningsman i den mördade kvinnans närhet.

En man som figurerat i utredningen har också vid flera olika förhör lämnat helt skilda uppgifter om var han befann sig vid tidpunkten för mordet och vem som berättade för honom att kvinnan mördats.

Advokat Kristofer Stahre skriver i den nya resningsansökan att när den chockade pojken förts till sjukhus tillsammans med mannen örfilade han pojken och tvingade honom att tala med släktingar utomlands. Detta har intygats av en fältassistent som var med. Enligt advokaten går det inte att utesluta att pojken styrts av någon närstående vad han skulle säga till polisen.

Fallet Son Do liknar på flera sätt fallet Kaj Linna i Kalamarksmordet. Ett enda vittne pekar ut en gärningsman och den åtalade fälls helt utan stödbevisning.

Son Dos hopp står nu till att det faktiskt går att göra rätt där det blivit så fel. Men det borde inte behövas elva år i fängelse för att få rättvisa.

Allvarligt storbråk om ny chef för Stockholms tingsrätt

Publicerad 14 december. Uppdaterad längst ner 15 december.

Det har blåst upp till en superstrid om tillsättningen av ny högsta chef för Stockholms tingsrätt. I ena hörnet står den avgående chefen för tingsrätten, Stefan Strömberg, tillsammans med Domstolsverkets generaldirektör, Martin Holmgren. I andra hörnet står den många gånger omstridda Domarnämnden, vars enda uppgift är att för regeringen föreslå nya domare till landets domstolar. I centrum för striden står den ytterst kontroversiella toppjuristen, Gudrun Antemar, som idag är chef för Förvaltningsrätten i Stockholm och som Domarnämnden vill att regeringen ska utse.

Mitt i striden har nu också det kvinnliga nätverket för jurister - Hilda - hamnat, genom att tre av dess medlemmar även är ledamöter av Domarnämnden: Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, Kerstin Skarp, vice riksåklagare och just Gudrun Antemar, som är personlig ersättare i nämnden. Hon deltog dock av naturliga skäl inte i Domarnämndens val.

Den avgående chef för tingsrätten, Stefan Strömberg, är inte nådig i sin kritik. I ett mail till nämndens ordförande Thomas Rolén skriver Strömberg: ”Det är dyster att behöva konstatera att Ni inte håller måttet!”

Faksimil från DN

Thomas Rolén är för övrigt president i kammarrätten i Stockholm. Han har tidigare fått utstå lika skarp som allvarlig kritik för den svenska polisens omorganisation och som han utredde. Nu senast levererad i SVTs Veckans brott.

Det kvinnliga juristnätverket Hilda bildades för tio år sedan av Anne Ramberg och har idag ett 40-tal medlemmar. Alla är mycket högt uppsatta jurister, advokater eller myndighetschefer. Där märks till exempel justitieråden i Högsta domstolen Agneta Bäcklund och Marie Heidenborg, samt justitiekansler Anna Skarhed.

För sex år sedan riktade Riksrevisionen allvarlig kritik mot att fem av Domarnämndens ledamöter samtidigt var medlemmar i nätverket Hilda. Den gången skrev Leif Holmkvist i tidningen Fokus: ”Rättvisans gudinnor har råkat i klammeri med Riksrevisionen, som ser med oblida ögon på att Hilda har tagit makten över utnämningen av den blinda rättvisans garant, domarkåren. Inte illa marscherat av blott fyraåriga Hilda.”

Det hör kanske till saken att bara några månader efter Riksrevisionens kritik den gången blev Gudrun Antemar riksrevisor.

Det är Dagens Nyheter som idag avslöjar den infekterade striden mellan några av landets allra högsta och mest framstående jurister. Avslöjandet har fått Anne Ramberg att gå i taket: ”Om avsikten är att skada Gudrun Antemar, då kan man – även med trubbiga vapen kortsiktigt lyckas. På sikt är jag dock övertygad att Gudrun Antemar kommer bli en utmärkt efterträdare till Stefan Strömberg som lagman för Stockholms tingsrätt”, skrev Ramberg i ett upprört inlägg på sin egen blogg bara några timmar efter att Dagens Nyheter publicerat artikeln om striden.

Redan 2013 sökte Antemar jobbet som chef för tingsrätten i Stockholm, men fick den gången se sig slagen av både just Stefan Strömberg, som fick jobbet och Martin Holmgren som senare blev chef för Domstolsverket.

Holmgren som också sitter i Domarnämnden, men utan rösträtt, tog det ovanliga steget att skicka in ett särskilt yttrande till nämnden. I det skriver han att Domstolsverket ”vid flera tillfällen under 2015 och 2016 tagit emot klagomål från olika enskilda personer som är eller har varit anställda vid Förvaltningsrätten och i sin anställning haft nära kopplingar till lagman Gudrun Antemar.”

                                         Faksimil från DN

Holmgrens särskilda yttrande till Domarnämnden avfärdar nätverket Hildas grundare, Anne Ramberg med ”Han är en utomordentligt erfaren domstolschef, men som på för mig okända grunder uppenbarligen inte tycker om Gudrun Antemar.”

Att Gudrun Antemar är kontroversiell är närmast ett understatement. Hela hennes juristkarriär har kantats av kritik, skandaler och klagomål från personal i hennes närhet.

I februari 2010 då Antemar var chef för Ekobrottsmyndigheten for till exempel några ur det chefsgarnityret till Miami Beach och Washington DC till en kostnad av 50 000 kronor per person. Det hette då i efterhand att resan hjälpte myndigheten förstå att man behövde ”smalna av sin verksamhet”.

Gudrun Antemar är också känd för att vara ombytlig när det gäller jobben. Några år i Svea hovrätt, tre år på Justitiedepartementet, tre år hos Stockholms tingsrätt, fyra år hos Riksåklagaren, och så vidare.

Striden om chefsposten vid Sveriges största och kanske viktigaste tingsrätt med 280 anställda och 375 nämndemän vittnar samtidigt om något annat. Den domare som en gång gjort bort sig på ett eller annat sätt blir utfryst i de breda lagren av domare och höga jurister, som i Antemars fall med den allvarliga kritiken från hennes egen personal.

Men det visar också tydligt hur liten kretsen är av höga jurister som vandrar mellan rättssystemets olika grenar. Det är bara alltför många domare och jurister som ständigt vandrar mellan domstolsväsendet, Justitiedepartementet, Riksåklagaren, Justitiekanslern, Justitieombudsmannen, och så vidare.

Det föder och göder en kultur där alla känner alla och alla umgås med varandra, för att nu inte påstå att de kliar varandras ryggar. Juristkotteriet pekar till och med för regeringen ut vilka som bör bli domare.

Då ligger allvarlig vänskapskorruption i farans riktning. Vi såg det helt tydligt i fallet Catrine da Costa, då gamla domare medvetet satt och ljög i det så kallade skadeståndsmålet, för att skydda en gammal kollega som fortfarande är i livet.

Vi ser det nu när Advokatsamfundets generalsekreterare, Anne Ramberg, i ett upprört blogginlägg raljerar över den allvarliga kritik som riktats mot hennes kompis i nätverket Hilda, Gudrun Antemar, som än en gång vill byta jobb och bli chef för Stockholms tingsrätt.

UPPDATERING: Regeringen har nu utsett Gudrun Antemar till lagman i Stockholms tingsrätt.

Länk till regeringens pressmeddelande: http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2016/12/ny-lagman-i-stockholms-tingsratt

Länk till Dagens Nyheters artikel 14 december: http://www.dn.se/nyheter/sverige/intern-kritik-mot-utnamningen-av-stockholms-tingsratts-nya-chef

Länk till Domarnämnden: http://www.domstol.se/Om-Sveriges-Domstolar/Domarnamnden