A-traktorerna har blivit ett gissel och reglerna måste ändras

Debattartikel i nättidningen Bulletin den 9 augusti 2021.

 

                               En hånfull dekal i bakrutan på den här epatraktorn.

 "Den gamla tidens epatraktorer tjänade mest som ett nyttofordon, medan de nya yuppiebilarna mest förefaller vara nöjesfordon och som dessutom ofta framförs med för många passagerare."

Av Anders Carlgren, text och foto

I vår nya tid kallas lantbrukets gamla epatraktorer för a-traktorer. Det är ombyggda personbilar som får köras av blott 15-åriga ungdomar med mopedkörkort, så kallat AM-körkort. Till exempel en Porsche eller en monsterjeep typ Hummer, för båda bilmodellerna finns idag registrerade som a-traktorer.

Den gamla tidens epatraktorer togs fram redan på 1920-talet, som extra dragfordon i jordbruket. Under andra världskrigets beredskapstid gjorde de stor nytta och fick köras med traktorkort från 16 års ålder.

Idag kan i stort sett vilken personbil som helst registreras som a-traktor. Bilen ska spärras elektroniskt till en maxfart på 30 km/tim, får inte ha ett fungerande baksäte, ska ha dragkrok och ha maximalt två passagerare. Bak på bilen ska det finnas en röd triangelskylt som varning. Att skaffa ett så kallat AM-körkort för a-traktor är en ganska enkel procedur: en dags teorilektioner, en dags övningskörning på moped, teoriprov hos Trafikverket och därefter uppkörning på moped.

Idag finns det 38 500 a-traktorer, en ökning med 8 000 fordon sedan förra året. Men att döma av de fordonens framfart på vägarna är uttrycket yuppiebil för tonåringar en mera korrekt benämning, för det är så den explosionsartade ökningen har utvecklats.

På vägarna runt om i landet skapar de ofta rena monsterköer. Än värre är det med trafikolyckorna. Förra året orsakade de fordonen 190 personskador och enligt polisen runt om i landet är personskadorna betydligt värre när en a-traktor är inblandad.

Senast var det fyra ungdomar i en sådan yuppiebil som körde in i ett träd i närheten av Enhörna i Södermanland. En passagerare fick livshotande skador och föraren är misstänkt för både olovlig körning och rattfylleri. Alla fyra fördes i ambulans till sjukhus.

Att manipulera bilens elektroniska fartspärr är enligt trafikpolisen en ganska enkel manöver för den som vet hur man gör och därefter köra sin yuppiebil lika fort som en vanlig personbil. Polisen rapporterar också från flera regioner att skadorna på både fordon och passagerare är betydligt mera allvarliga, jämfört med när det gäller olyckor med vanliga personbilar.

De vanligaste modellerna av a-traktor är olika modeller av Volvo. Tvåa i statistiken över registreringar ligger idag Nissan, tätt följd av både BMW, Mercedes, och Audi. Där finns också mera exklusiva fordon som Land Rover, 181, eller Porsche, 76 stycken. På listan finns till och med två 3,2 tons monsterjeep av modell Hummer. Det är den civila varianten av USA:s militära Humvee, de förekommer i snart sagt varje modern amerikansk krigsfilm.

Under tidigt 1970-tal körde jag själv en traktorregistrerad amerikansk Willys Jeep årsmodell 1946, till och från skolan. Den modellen är väl mest känd från krigskomedin M*A*S*H. Idag rullar det fortfarande 242 Willys Jeepar som är traktorregistrerade. Min egen gamla Willys står sedan många år tillbaka på ett bilmuseum.

Yuppiebilarna är numera vanligast i Västra Götaland och Skåne, men sett i förhållande till folkmängd är de absolut vanligast i Dalarna och Västernorrland. Uppåt landet är de äldre epatraktorerna vanligare, och som dessutom är svårare att manipulera fartmässigt eftersom fartspärren på de fordonen ska vara mekanisk inne i växellådan.

De 38 500 a-traktorerna i den totala vagnparken på bortåt fem miljoner personbilar, kan kanske tyckas vara strunt. Men de orsakar många gånger kilometerlånga monsterköer på både riksvägar och länsvägar. På motorvägar och motortrafikleder är de självklart förbjudna, men det händer att de upptäcks också där.

Några självupplevda exempel på sådana extremt långa bilköer från södra Sverige denna sommar är länsväg 136, som löper längs i stort sett hela Ölands längd, från norr till söder, inklusive den östra kustvägen. Väg 195 från Jönköping till Karlsborg och vidare upp till Askersund. Hallands kustvägar från Kungsbacka och hela vägen ner till Halmstad. Eller ta de mindre vägarna till och från norra Upplands kuststräcka. Listan på sådana absoluta problemvägar med yuppiebilar kan göras betydligt längre.

Passage av en traktorbil på de mindre vägarna kan vara en våghalsig upplevelse, eftersom många av de unga förarna är helt obenägna att köra av vid en busshållplats eller en parkeringsficka och släppa förbi kön.

Att de bakomvarande personbilsförarna hänger sig på signalhornet och förbannar den där yuppiebilen lönar sig föga, eftersom det sällan överröstar musiken på högsta volym som ofta strömmar ut genom nervevade fönster. Ibland dessutom med någon hånfull dekal mot kön i bakrutan, typ ”Du är först i kön”. Förarna tycks ibland helt enkelt njuta av sin framfart.

En a-traktor har egentligen ingenting med en traktor att göra. Ordet kommer från latinets ”trahere”, som betyder dra. Men bara fåtalet a-traktorer är riktiga dragfordon. Den gamla tidens epatraktorer tjänade mest som ett nyttofordon, medan de nya yuppiebilarna mest förefaller vara nöjesfordon och som dessutom ofta framförs med för många passagerare.

Det måste nu till ett nytt regelverk för a-traktorerna. Framfarten på vägarna, manipulationerna av fartspärrar, och statistiken kring olyckor talar ett alltför tydligt språk. Det finns enskilda trafikpoliser som helt enkelt vill förbjuda dem helt och hållet. Det duger inte med att Trasportstyrelsen påstår att saken ska ses över, för det är så det brukar heta när olämpliga företeelser hamnar i långbänk och där resultaten brukar utebli.

Halvera Riksdagen

Denna artikel publicerades i Smedjan.com den 23 september 2004. Tycker den kan vara intressant idag när Riksdagen under pandemin arbetar med kraftigt reducerat antal ledamöter. 

Av Anders Carlgren

Talman Björn von Sydow har rakt ut sagt att arbetsvillkoren för riksdagen är omöjliga: ”Det politiska arbetet riskerar att drunkna i tiotusentals yrkanden som handlar om allt från världsfreden till Riksväg 40.” Det finns all anledning att reformera riksdagen och kraftigt reducera antalet riksdagsledamöter.

När finansminister Bosse Ringholm presenterade regeringens budgetproposition för riksdagen var kammaren ytterst glest besatt. När debatten inleddes var det färre än en fjärdedel av ledamöterna som fanns på plats. Efter ett par timmars debatt var inte ens var femte ledamot närvarande. Sju debattörer talade i närmare tre timmar och ingen av de frånvarande ledamöterna kunde skylla på samtidiga möten i utskott eller liknande.

Sådana resonemang om närvaron brukar avfärdas med att ledamöterna kan följa kammarens debatter via intern-tv, och i det här fallet också via radio och SVT:s sändningar. Men likafullt är det en monumental skam att ledamöterna inte bryr sig om att visa sig i kammaren under riksdagsårets viktigaste, mest avgörande och därtill tv-sända debatt.

Närvarofrekvensen blir därmed ett ganska tydligt mått på det välförtjänta förakt för politiker som så många människor vittnat om gång efter annan. Det är egentligen bara vid några få skilda tillfällen då det är fullsatt i kammaren. Det är dels vid riksdagens öppnande och dels vid de sällsynta tillfällen då det ställs misstroende mot ett statsråd eller hela regeringen. En och annan viktigare votering leder också till fullsatt hus.

Från 349 till 175 ledamöter

Det finns en hel rad andra variabler som talar för en radikal minskning av det svenska parlamentets storlek, kanske till och med en halvering ned till 175 ledamöter. I vårt land skrivs den parlamentariska representativiteten med det smått magiska talet 349, det är det antal ledamöter i riksdagen som representerar nio miljoner svenskar. I genomsnitt representerar därmed varje ledamot omkring 25 800 invånare. Det placerar Sverige mycket högt på en lista med ett tjugotal jämförda länder.

Bara Estland, Danmark och Lettland visar högre tal för representativiteten. De tre länderna har samtidigt betydligt mindre befolkningar än Sverige. Den allmänna trenden är att ju lägre antal invånare, desto högre representativitet i parlamentet. Med bara 1.4 miljoner invånare placerar det Estland i topp, som har 101 parlamentariker, med Danmark och Lettland på en delad andra plats.

Men Sverige bryter den internationella trenden med sin tredjeplats och placerar sig före de betydligt mindre länderna Finland, Litauen, och Norge.

Därefter blir det ett ordentligt hopp till länder som Slovakien, Tjeckien, Portugal och Belgien. Parlamentariker i de fyra länderna representerar mellan 37 000 och 46 000 invånare vardera. Det intressanta är att om den svenska riksdagen skulle halveras ned till 175 ledamöter, så skulle representativiteten hamna på en nivå som ligger mycket nära flera europeiska länder med ungefär samma storlek på befolkningen, eller omkring 51 000 invånare per parlamentariker.

Dolt i författningsutredningen

Riksdagens storlek debatteras med jämna mellanrum och historiskt har det svenska parlamentet tidigare varit ännu större. Tvåkammarriksdagen hade till exempel 384 ledamöter och då var dessutom befolkningens storlek betydligt mindre. De flesta partierna i riksdagen mumlar av och till om att minska antalet ledamöter och naturligt nog är det de större partierna som socialdemokraterna och moderaterna som tycks vara mest benägna till att föreslå minskningar. Samtidigt är det de mindre partierna som har mest att förlora på en minskning.

Men det finns för närvarande ett gyllene tillfälle för att vårt svenska parlament åtminstone närmar sig det europeiska genomsnittet för representativiteten. Ganska dolt i direktiven till den så kallade

Författningsutredningen, med tillträdande landshövdingen Lars Engqvist som ordförande, finns nämligen en möjlighet för utredningen att föreslå en minskning av antalet ledamöter i riksdagen. Där finns en passage som knappast alls har uppmärksammats:

”Valsystemet till riksdagen är proportionellt. Avsikten med det proportionella valsystemet är att skapa styrkeförhållanden mellan partierna i riksdagen som rättvist återspeglar de av väljarna avgivna rösterna i valet. Systemet med utjämningsmandat syftar till att uppnå den riksproportionalitet som har ansetts önskvärd, men innebär samtidigt att sambandet mellan t.ex. en av väljaren avgiven personröst och vem som blir vald riskerar att bli otydligt. Utredningen skall därför göra en översyn av systemet med utjämningsmandat. I det sammanhanget kan det finnas anledning att överväga om antalet riksdagsledamöter behöver ändras. Utredningen är därför oförhindrad att pröva även frågor om antalet riksdagsledamöter.”

Utredningens ledamöter är ännu inte tillsatta, men moderaterna har flaggat för att Carl Bildt kommer att bli en av det partiets representanter och därmed återvänder Bildt i någon mån till den svenska politiska scenen.

Inför hotet eller möjligheten att riksdagen efter valet 2006 kommer att bestå av nio partier, med Junilistan och ett kvinnoparti som nykomlingar, finns det all anledning att ordentligt belysa situationen i riksdagen. Med nio partier i parlamentet skulle vi med raketfart närma oss ett modernt italienskt eller ett gammalt polskt förhållande.

Och inför en sådan situation skulle nog de flesta ta sig för pannan. Ingen vågar kanske ens tänka tanken att partier som Sverigedemokraterna skulle kunna förflytta sig från kommunala församlingar till det nationella parlamentet.

Utan överdrifter kan man påstå att riksdagen har förvandlats till en gigantisk papperskvarn, med fler än 3 500 motioner under förra riksdagsårets allmänna motionstid. De flesta inser att det att det är omöjligt att behandla en sådan mängd motioner en och en på sedvanligt sätt.

Riksdagen drunknar i papper

Talman Björn von Sydow har också sagt rakt ut att han anser att situationen är allvarlig. ”Det politiska arbetet riskerar att drunkna i tiotusentals yrkanden som handlar om allt från världsfreden till Riksväg 40. Vi riskerar tappa både proportionerna och visionerna i arbetet. Vi riskerar tappa politikerna om de inte får ägna sig åt politik.” sa talmannen i ett tal vid en juriststämma förra året.

Antalet motionsyrkanden har numera passerat 10 000, varav bara dryga hundratalet bifalls delvis eller i sin helhet. Det betyder att bara omkring en procent av ledamöternas yrkanden går igenom. Sedan länge är det en intern sport i riksdagen att lägga fram flest motioner.

Förra riksdagsårets vinnare var kristdemokraten Annelie Enochson från Göteborg med totalt 130 motioner, även om det bara var ett fåtal av dessa som var hennes egna. Den minst flitiga motionären var folkpartisten Christina Berlin från Stockholm, med en enda motion. Den handlade om en granskning av Systembolaget och alkoholbranschen, men då ska i rättvisans namn sägas att hon bara är ersättare för Carl B Hamilton som är sjukskriven. Men det finns ändå rader med ledamöter som inte ens åstadkommit tio motioner vardera.

En annan mätare på aktiviteten i riksdagen är antalet frågor till regeringens statsråd. Under det förra riksmötet ställdes 417 interpellationer och 1 375 frågor. Men samtidigt är det fler än tio procent av riksdagens ledamöter, eller 38 stycken, som över huvud taget inte brydde sig om att fråga statsråden under det förra riksdagsåret. Sämst i det fallet är socialdemokraten Jan-Olof Larsson från Kungshamn som inte ställt en enda fråga under hela sin tid i riksdagen. Och socialdemokraten Tommy Waidelich från Stockholm har inte ställt en fråga på sex år.

Mot det kan man invända att socialdemokrater kanske inte har någon större anledning att ställa sina vänner i regeringen mot väggen, men resonemanget håller inte eftersom socialdemokraten Carina Hägg från Jönköping är riksdagens flitigaste frågeställare.

Olika mätare på aktiviteten, vid sidan av den traditionella motionsfloden, visar att den genomsnittlige riksdagsledamoten är ganska lat. Lägg därtill att riksdagsåret med tiden har blivit ganska kort. På pappret inleds det i september och avslutas i juni. Det innebär tre månaders sommarledighet, plus en månads ledigt vid jul, samt fyra plenifria veckor per riksdagsår. I praktiken blir det sju månaders arbete med ett årligt arvode på 540 000 kronor, plus ersättningar för diverse kostnader som resor, bostad, etc. Med bara en aning av elakhet kan man därmed påstå att arvodet per arbetad månad i verkligheten uppgår till 77 000 kronor, plus ersättningar.

Ledamöternas arbetsvecka i riksdagen är också starkt begränsad. De sexton utskotten sammanträder nämligen så gott som aldrig på måndagar och fredagar. Och detsamma gäller för kammarens mötesdagar. Antalet timmar som utskotten sammanträder under ett riksdagsår är inte heller särskilt imponerande.

De sammanträdesfria måndagarna och fredagarna brukar traditionellt motiveras med att de är avsatta för ledamöternas resor till och från Stockholm och för arbete i den egna valkretsen. Men varifrån i vårt land och till Stockholm är restiden längre än några få timmar? Och vad är det egentligen för slags arbete som utförs hemma i valkretsarna?

Det kanske inte är så konstigt att inte ens en fjärdedel av de 624 anställda tjänstemännen i riksdagen anser att riksdagsförvaltningen har en organisation som skapar effektivitet i arbetet. Det var nämligen en del av resultatet av en attitydundersökning bland riksdagens anställda som riksdagsförvaltningen genomförde förra året och som redovisades i januari i år. Men den undersökningen ligger tämligen dold sist i avsnittet om riksdagens personal i förvaltningens årsredovisning.

Om den absoluta lejonparten av de anställda är missnöjda med effektiviteten i arbetet kan man ganska lugnt och säkert utgå från att ledamöternas effektivitet ligger på en liknande låg nivå.

Riksdagen anonym för folket

Det finns också en färsk undersökning från TEMO som riksdagen beställt och som med all önskvärd tydlighet och med föga förvåning visar att de flesta svenskar tycker att riksdagen är byråkratisk. Människors attityd till riksdagen har också försämrats jämfört med för två år sedan. Över hälften av svenskarna vet ingenting alls eller mycket lite om riksdagens uppgift i samhället och två av fem tillfrågade vet inte hur riksdagen arbetar. Samtidigt är det en betryggande majoritet på 63 procent som bara lite, eller inte alls följer med vad som händer i riksdagen.

Genomlysningen i massmedia av riksdagens arbete går för närvarande i två motsatta riktningar. På den ena kanten finns SVT24 och deras program Direkt, som sänder timme efter timme från riksdagen och andra politiska arenor. Det gemenliga namnet, i både riksdagen och TV-huset, på de sändningarna är Koma-TV. Om det sedan beror på programledarna eller på debattörerna är det ingen som riktigt säkert vet.

På den andra kanten finns en SNS-studie, gjord av Jesper Strömbäck vid Mitthögskolan i Sundsvall. Den visar att det utrymme som politiker får i både TV och dagspress minskar stadigt. Det är för övrigt sedan länge också en internationell trend. Många kritiker anser att den fjärde statsmakten därmed har utvecklat en mediemakt, som på sikt kommer att urholka de folkvaldas legitimitet.

Men det finns en annan väg att gå, för att tvärtom öka parlamentets och dess ledamöters legitimitet. Och det är den möjlighet som ligger gömd i Författningsutredningens direktiv, det vill säga att helt enkelt minska antalet ledamöter i riksdagen.

Följ Belgien

Om vi till exempel väljer att halvera antalet ledamöter till 175 skulle vi få en representativitet som ligger nära den som det belgiska parlamentet har. Det intressanta i sammanhanget är att just Belgien, med sina drygt tio miljoner invånare, för snart tio år sedan genomförde en reform av författningen som framför allt innebar att antalet ledamöter i både underhus och överhus minskades ganska radikalt.

På så sätt skulle vi få en representativitet som ligger betydligt mera i linje med de övriga europeiska parlamenten. Då skulle naturligtvis också genomlysningen av riksdagens ledamöter bli betydligt bättre och därmed skulle säkert också deras legitimitet öka. Den monstruösa motionsfloden skulle kanske kunna halveras. Dessutom skulle risken för ett parlament med ännu flera partier än idag minska betydligt.

Framför allt skulle vi inte längre behöva åkalla Herbert Tingsten, som en gång på 1960-talet skrev att riksdagsmännen enbart fyller statistplatser.