Krönika: Var finns FN när Mellanöstern exploderar?

Tunisien och Egypten har rest sig och diktatorerna flytt fältet. Algeriet och Jemen tycks vara på väg att gå samma väg. I Kuwait och Bahrain lovar regimerna lättnader för att undvika upplopp. I Saudiarabien försöker oppositionsgrupper bilda partier. I Iran har mullorna förbjudit en planerad stöddemonstration för Egypten. Och vad som kan hända i Jordanien och Syrien har vi idag ingen aning om. Men var finns FN när Mellanöstern håller på att explodera?

Svaret är egentligen ganska enkelt. Ingenstans. Därför att när demonstrationerna i Kairo var som mest våldsamma var den avskydde generalsekreteraren, Ban Ki-moon, i Lausanne för att träffa IOC-chefen, Jaques Rogge. Därefter åt han middag i Genève hemma hos paret Kofi och Nane Annan, berättar bulletinerna från FN-skrapan i New York.

Dagen efter for han till London för att träffa premiärminister David Cameron. När Ban Ki-moon kom ut från 10 Downing Street, var det en man helt utan resning som möttes av en störtflod av frågor som förblev obesvarade. Han påminde mest om en strykrädd hund.

Ungefär så där har det varit ända sedan han tillträdde 2007. Generalsekreteraren cirkulerar jorden runt och får ibland ur sig plattityder som ingen bryr sig om, eller så blir det verbala kullerbyttor eller rena dumheter.

Men hundar som är rädda för stryk kan vara farliga. Och det har Ban Ki-moon visat tydligt på hemmaplan. På 38:e våningen i FN-skrapan huserar han med sin stab, som i allt väsentligt består av koreaner och andra asiater. Han har sparkat ut alla tidigare höga tjänstemän i staben och satt dit sitt eget folk. Alla sitter på ettårskontrakt, vilket betyder att de aldrig vågar framför kritik av rädsla för att snabbt förpassas ut.

Hans stab skyddar honom från allt yttre, som en sorts sentida oberörbar Buddha. Samtidigt är han internt klåfingrig ner på en rent löjeväckande nivå, där allsköns strunt måste passera hans händer.

Förenta Nationerna, som egentligen är världens viktigaste organisation, har förvisso under decennier varit tämligen impotent. Kofi Annans mandatperiod och eftermäle förpestades av olja-för-matskandalen i Irak, då bortåt 100 miljarder dollar försvann via mutor, kickbacks, eller rakt ner i Saddam Husseins fickor. Och det var just Kofi Annan som förhandlade fram det missbrukade programmet.

Idag är FN inte bara impotent, organisationen är kastrerad.

Ansvaret för att det gått så illa ligger framför allt hos USA och de fyra andra permanenta medlemmarna av FNs säkerhetsråd. Efter den karismatiske världsförbättraren, Kofi Annan, ville de fem inte se ytterligare en pratglad stormaktskritiker på 38:e våningen. De ville ha en administratör och valet föll så olyckligt på den sydkoreanske diplomaten Ban Ki-moon.

Nu är han inte det enda “stolpskottet” i FNs historia, som de fem stora medlemsländerna numera brukar benämna sin generalsekreterare. Organisationen har före Ban Ki-moon bara haft sju generalsekreterare och bland dem är det endast egyptiern Boutros Boutros-Ghali som inte har blivit omvald för en andra femårsperiod.

Den mannen har jag högst personlig erfarenhet av. Han hade nämligen ibland svårt att skilja mellan de kritstrecksrandiga ambassadörerna och oss mera kavajklädda utrikeskorrespondenter på plats i New York. Det hände att det hela blev ganska pinsamt. Inte för oss, som fick gratis nyheter direkt från hästens mun, men väl för ambassadörerna och honom själv. Boutros-Ghali var också den direkta orsaken till att Jan Eliasson hoppade av från jobbet som biträdande generalsekreterare 1994, efter bara två år. Han återkom dock senare som ordförande i generalförsamlingen.

Senare i år kommer Ban Ki-moon upp för eventuellt omval och vi kan bara hoppas att de fem permanenta medlemsländerna tar sitt förnuft till fånga och skickar hem honom till Seoul.

Orsaken är naturligtvis att när Mellanöstern exploderar behövs FN mer än på mycket länge. Det krävs massiva stödprogram till de länder där människor har vräkt, eller kommer att vräka, sina diktatorer över ända. Stöd för uppbyggnad av sådana demokratiska system som de länderna aldrig ens sett skymten av. Bara möjligen hört talas om.

Under det tidiga 1980-talet hade USA en färgstark biträdande FN-ambassadör som hette Charles Lichtenberg. Vid en av de sedvanliga debatterna om huruvida Yassir Arafat skulle få amerikanskt visum eller ej, för att kunna tala in för generalförsamlingen, sa USA blankt nej. FN började då hojta om flytta hela sekretariatet från USA. Då svarade Lichtenberg helt lakoniskt:

“The US delegation to the United Nations will stand by, down by the docks, and wave you a fond farewell when you sail into the sunset.”

Seglar in i solnedgången, är precis vad FN gör med en oduglig och färglös ledning.