Lockerbie 20 år efteråt - gå till botten med det svenska spåret innan det kallnar!

Det är snart tjugo år sedan Lockerbiekatastrofen, ett av världens värsta terrorattentat då 270 människor miste livet. En jumbojet från amerikanska PAN AM med 259 människor ombord sprängdes på tiotusen meters höjd över skotska Lockerbie, 38 minuter efter start från Heathrow i London den 21 december 1988. Också elva människor i den lilla skotska byn omkom när vrakdelarna regnade från skyn och spreds över ett flera kvadratkilometer stort område längs en milslång korridor.

De som inte dog vid sprängningen omkom vid nedslaget bland de skotska kullarna, där man fann döda med krucifix i händerna. Man har beräknat att vrakdelar, människokroppar, söndertrasat bagage, julklappar, leksaker, etc. föll till marken med den oerhörda hastigheten av 750 km/tim. Bland de dödade fanns också två svenskar, diplomaten och tidigare Palmemedarbetaren Bernt Carlsson, samt en svenskfödd flygvärdinna.

Lockerbie ligger rakt under den flygkorridor som tar jumbojättarna ut mot Atlanten på sin väg mot Nordamerika och avsikten med bomben var säkert att PAN AMs flight 103 skulle sprängas över havet något tiotal mil bort och därmed göra en bärgning omöjlig. Men en försening från Heathrow på några minuter gjorde att nedslagsplatsen istället blev just Lockerbie, några mil sydost om Glasgow.

Utredare och tekniker, som bemödade sig om att pussla ihop alla vrakdelar, hittade så småningom resterna efter bomben som visade sig bestå av Semtex placerat i en Toshibaradio tillsammans med en timer styrd av en höjdmätare. Alltsammans var packat bland kläder i en grön Samsoniteväska. Kläderna kunde spåras till en butik utanför Valetta på Malta och var inköpta där någon tid innan. Idag pekar det mesta i riktning mot att väskan smugglades ombord på flighten redan i Frankfurt.

Polisen misstänkte snart den palestinska terrororganisationen PFLP-GC med bas i Damaskus. Attacken mot PAN AM 103 skulle vara en hämnd från Iran efter att amerikanska USS Vincennes några månader tidigare av misstag skjutit ned en iransk Airbus över Persiska viken. Ombord där fanns 290 iranska pilgrimer på väg till Mecka. Ayatolla Khomeini sa ­efter nedskjutningen att ”hela skyn ska regna blod”.

Allra först att offentligt peka i riktning mot PFLP-GC, Syrien och Iran var den legendariske Europakorrespondenten för amerikanska ABC, Pierre Salinger. Två månader före Lockerbiebomben hade västtysk polis gjort ett tillslag mot en terrorcell inte långt från Frankfurt, där man grep 17 medlemmar av just PFLP-GC. Polisen fann också fyra Semtexbomber gömda i radioapparater av märket Toshiba.

Men en femte bomb var borta och utredningen visade att den hade gömts undan av terrorcellens bombmakare, Marwan Kreesat. Den vida berömde och respekterade Pierre Salinger, som en gång var president Kennedys talesman, intervjuade senare Kreesat i fängelse, som sa sig vara övertygad om att det var just hans bomb som hade lastats ombord på PAN AM 103.

Det dröjde dock inte någon längre tid förrän utredningen började gå på tomgång. Spåret kring PFLP-GC kallnade när Irak i augusti 1990 invaderade Kuwait och förklarade det landet för Iraks 19e provins. Invasionen och det därpå följande Gulfkriget kom att påverka Lockerbieutredningen på ett helt avgörande sätt.

I utkanten av den västtyska terroristcellen fanns en svensk-palestinier som heter Abu Talb, bosatt i Uppsala och som tidigare hade varit livvakt inom PFLP-GC i Libanon. Mohammed Abu Talb, som troligen är han fullständiga namn, kom till Sverige från Syrien tillsammans med sin hustru på ett falskt marockansk pass under namnet Belaid Massoud Ben Hadi.

Abu Talb reste flera gånger till Frankfurt, detsamma gällde för minst tre andra svensk-palestinier i hans närhet. Idag är det många jurister, gamla utredare och anhöriga till offren som på ganska goda grunder misstänker att det var Talb som tog hand om den femte bomben och via någon mellanhand såg till att den lastades ombord.

Tre år tidigare, 1985, låg Talb och tre ­palestinska kumpaner bakom två spikbomber i Köpenhamn, som dödade en människa och skadade ett 20-tal. Bomberna var riktade mot Northwest Airlines kontor, respektive den judiska synagogan. Därtill kom en bomb mot flygbolaget El Al i Amsterdam.

I maj 1989 greps kvartetten och precis ett år efter Lockerbie dömdes Abu Talb i Sverige, tillsammans med Marten Imandi, till livstid. De två andra fick kortare straff, medan Talb och Imandi än idag sitter i svenskt fängelse. De fyra friades däremot från ett fjärde attentat i Stockholm mot American Express kontor på Nybroplan i brist på bevis.

Imandi har fått sitt straff tidsbestämt till 30 år och vistas idag på öppen anstalt. Han kan friges någon gång nästa år. Talb, som envist förnekat all inblandning i Lockerbie, ska utvisas efter avtjänat straff som numera också är tidsbestämt till 30 år. Möjligen kommer han att bli kvar i Sverige, därför att man inte säkert vet var han hör hemma, i Syrien, Jordanien, Libanon, Marocko eller Egypten.

Vid tiden för Gulfkriget ansågs Libyen tillhöra världens skurkstater och av någon ännu inte helt utredd orsak pekade USA och Storbritannien plötsligt ut just Libyen som ansvarigt för Lockerbie-attentatet. Men de flesta experter brukar hävda att inför uppmarschen till Gulfkriget gällde det att hålla Iran och Syrien på mattan och därför släppte man helt enkelt spåret kring PFLP-GC av rent politiska skäl.

Två libyska säkerhetsmän pekades istället ut, bland annat med hjälp av en libysk avhoppare som amerikanska CIA höll under armarna på Malta. De båda männen, Abdelbaset Al-Megrahi och Khalifa Fhimah, skulle ha smugglat ombord bombväskan på ett plan från Malta till Frankfurt och senare omlastad till PAN AM 103.

De båda männen utlämnades till Storbritannien och efter två mastodonträttegångar med flera hundra vittnen dömdes till slut Al-Megrahi 2002 till 27 års fängelse, medan Fhimah frikändes helt och hållet. Båda männen nekade till all inblandning. Nyckelvittne i rättegångarna, hela 14 år senare, var en maltesisk köpman, Tony Gauci, som pekade ut Al-Megrahi som den som på Malta köpt de kläder som fanns tillsammans med bomben.

Det var bara det att före den första rättegången fick han se en bild på Al-Megrahi. Dessutom kunde han bara säga att Al-Megrahi liknade mannen som köpte kläder. Det märkliga i sammanhanget är att på försvarets fråga gav Gauci samma svar beträffande svensk-palestiniern Abu Talb. Också han liknande alltså klädkunden.

Den svenska utredningen kring Abu Talb och bomberna i Köpenhamn ­visade att just Talb verkligen hade varit på Malta i oktober 1988 och köpt kläder. I hans bostad i Uppsala fann polisen också en kalender där 21 december 1988 var inringat. Det finns även ett avlyssnat telefonsamtal där Talbs hustru säger till en annan palestinier ”gör dig av med kläderna omedelbart”. Polisen beslagtog senare kläder i Talbs bostad och en resväska hos den palestinier som hustrun varnat, men resultaten av beslagen har aldrig offentliggjorts.

Senare har det visat sig att USA betalade Tony Gauci mellan två och fyra miljoner dollar för att vittna i rättegången. Domen ledde till att Libyen förband sig att betala 2,7 miljarder dollar till de 270 offrens anhöriga. FNs omfattande ekonomiska sanktioner mot Libyen hävdes året efter domen och i dagarna utväxlar USA och Libyen nya ambassadörer.

Lite tillspetsat kan man påstå att Libyen köpte frihet från stämpeln som skurkstat för 2,7 miljarder dollar, plus att man offrade två underhuggare inom säkerhetstjänsten. Det dröjde heller inte länge förrän överste Khadaffi fick prominenta besök av Storbritanniens Tony Blair och USAs Condolezza Rice.

Men ganska snart efter domen mot Al-Megrahi började alltfler experter ifrågasätta hela rättsprocessen. Det var framför allt tre personer som agerade med kraft: professor Robert Black som var med och skapade den specialdomstol som skötte processen, Jim Swire vars dotter fanns ombord på den amerikanska jumbojeten, samt senare också dr. Hans Koechler som var FNs särskilde observatör vid rättegången.

Alla tre, plus en lång rad andra experter, är numera helt övertygade om att både Al-Megrahi och staten Libyen är helt oskyldiga till dådet. Rättegången var en skenprocess som i mångt och mycket iscensattes av amerikansk och brittisk säkerhetstjänst och som numera är en varböld för det skotska rättsväsendet.

Al-Megrahi, som idag är dödligt sjuk i cancer, har beviljats en ny rättegång efter att en särskild undersökningskommission kommit fram till en rad felaktigheter. Och inför den nya rättegången har försvaret krävt att bortåt 1 000 vittnens bakgrund ska kontrolleras.

Kommissionens 800-sidiga rapport ifrågasätter framför allt maltesen Tony Gaucis utpekande av Al-Megrahi. Andra har ifrågasatt resterna av den timer som hittades på nedslagsplatsen. Den var av en typ som ett schweiziskt företag hade exporterat till Libyen. En del tror att timern helt sonika planterats på platsen, men å andra sidan kom inte anklagelserna mot Libyen förrän två år efter katastrofen och då fanns timern redan i säkert förvar hos de skotska utredarna. Timern kan terroristerna mycket väl ha fått från annat håll än Libyen.

Om Abdelbaset Al-Megrahi frikänns i den nya rättegången och det mesta pekar i den riktningen är utredarna tillbaka på ruta ett, efter att ha förlorat tio års utredningsarbete. Sökarljuset kommer då än en gång att riktas mot PFLP-GC, Syrien, Iran och den terrorcell som västtysk polis i Frankfurt avslöjade. I sammanhanget är det bevisat att Iran efter attacken överförde 11 miljoner dollar till PFLP-GC och att delar av den summan fördes vidare till resterna av den västtyska cell i vars utkanter svensk-palestiniern Abu Talb hade rört sig.

Den palestinska terrorgruppen PFLP-GC under ledning av den ökände Ahmed Jibril dog sotdöden för flera år sedan, men en förnyad undersökning borde naturligtvis också omfatta det svenska spåret. Efter att Talb och hans kumpaner dömdes 1989 för bomberna i Köpenhamn verkade svensk polis och åklagare komplett ointresserade av de så väl berättigade frågorna kring Lockerbie. Och därmed har det tyvärr förblivit. Varför vågar inte svenska myndigheter gå till botten med vad Abu Talb hade för sig mellan bomberna i Köpenhamn och bomben över Lockerbie?

Idag är det tyvärr inte ens säkert att USA och Storbritannien, 20 år efter den dittills värsta terrorattacken före 11 september, längre är intresserade av att sanningen blir känd. Kanske beror det på att om sanningen kommer fram så kommer också den politiska inblandningen att friläggas tillsammans med att flera säkerhetstjänsters mörkläggning avslöjas.

Alldeles oavsett om utredningen får en ny inriktning eller ej, handlar Lockerbie om desinformation och svek av ofantliga mått, framför allt mot de anhöriga till de 270 människor som miste livet på grund av en bunt fanatikers förblindade hat.

I Sverige har myndigheterna fortfarande möjlighet att gå till botten med det svenska spåret, innan det definitivt har kallnat.

Aktad publicist ny radiochef

Landshövdingen i Västmanland och förre chefredaktören Mats Svegfors blir ganska överraskande ny VD på Sveriges Radio. Svegfors förordades vid ett extra styrelsemöte på lördagskvällen efter ett rekryteringsarbete som har dragit ut rejält på tiden.

Mats Svegfors är 59 år gammal. Han blev ordförande i Fria Moderata Studentförbundet 1974. Därefter gjorde han en spikrak karriär inom moderaterna och i regeringskansliet. Han var sakkunnig i ekonomidepartementet under Gösta Bohman och under den andra Fälldin-regeringen var han statssekreterare i bostadsdepartementet.

1981lämnade han partipolitiken för att bli VD på Timbro och två år senare blev han politisk redaktör på Svenska Dagbladet. 1991 blev han tidningens chefredaktör, en post han innehade fram till år 2000, då han blev landshövding i Västmanlands län. Under tiden som landshövding har han framför allt gjort sig känd som ordförande i den så kallade ansvarskommittén med uppgift att se över bland annat den regionala indelningen av Sverige. Svegfors föreslog att antalet län skulle minskas kraftigt och att ett antal län skulle bilda större regioner. Förslaget har mött stark kritik från många håll och det är oklart om förslaget verkligen kommer att genomföras.

Sveriges Radios styrelseordförande, Ove Joanson, säger i ett pressmeddelande att ”Mats Svegfors är en av Sveriges mest ansedda publicister”.

Påståendet är närmast ett understatement, därför att det är få, om ens någon nuvarande svensk publicist som kan mäta sig med Svegfors intellektuella kapacitet och publicistiska tankekraft. Ingen av chefredaktörerna för de sex största tidningarna, eller de tre stora etermedia-cheferna kan mäta sig med Mats Svegfors.

De två som kommer närmast är väl Jan Scherman och Kerstin Brunnberg. Janne Scherman för att han alltid vågar ta en debatt och Kerstin Brunnberg för att hon räddat livet på Sveriges Radio ända sedan den dag olycksfågeln Peter Örn klev in i Radiohuset.

Valet av Svegfors visar rätt väl hur Ove Joanson har tänkt när han sökt efter en ny radiochef efter Kerstin Brunnberg. För det första har han underkänt alla interna kandidater, som till exempel Hanna Stjärne och Staffan Sonning. Alla medelålders damer som pekats ut här och där har också strukits bort, som till exempel Eva Schwarz och Cissi Elwin.

För det andra har han uppenbart ägnat en hel del tankemöda åt den kamp för självständig överlevnad som väntar Sveriges Radio. Och att då vända sig åt ett helt annat håll än det förväntade är sannolikt ganska klokt. Mats Svegfors kan naturligtvis hela regeringsapparaten, även om det är åtta år sedan han satt på Svenska Dagbladets ledarredaktion. Därmed är han en mycket värdig motpart när budget och framtida avtal ska förhandlas med kulturdepartementets mandariner.

I det läget har Ove Joanson uppenbart bortsett från att Svegfors inte har en aning om villkoren på golvet för att göra radio. Han har aldrig satt sin fot i en radiostudio annat än som gäst. Men det finns det andra som vet desto bättre. Till exempel Cilla Benkö, som nu blir vice radiochef. Konstruktionen med en vice radiochef har inte funnits på många år och visar kanske mest av allt att hennes uppgift framför allt blir att ägna sig åt produktionen.

Eventuella klagomål över att det nu blir en gammal moderat som radiochef kan enkelt avvisas med det faktum att ända sedan radions barndom har det inte funnits en enda radiochef som stått helt och hållet fri från politiska bindningar. Därför ska Mats Svegfors inte dömas efter vad han gjort som politruk, utan efter vad han lyckas göra med företaget Sveriges Radio i en tid då så stora förändringar pågår. Framtida finansiering och självständighet är kanske de allra viktigaste. Lägg därtill oron för att uppdraget ska snävas in, så finns det tre helt avgörande framtidsfrågor för Svegfors som radiochef.

Läs mera:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2160187.svd