Radiochefen angriper ägaren - staten

I en högintressant artikel på DN Debatt idag angriper tillträdande radiochefen, Mats Svegfors, riksdag och regering för att Sveriges Radio riskerar att förlora kontrollen över hur programmen produceras. Han skriver vidare att rationaliseringskraven hotar företagets oberoende. Svegfors menar att genom att man ställer samma krav på Sveriges Radio som på myndigheter fråntas företaget möjligheten att självt bestämma sin egen förnyelse och utveckling.

Artikeln är ytterst intressant av två skäl. Dels därför att Svegfors skriver bara två dagar innan han tillträder som radiochef och dels därför att inte sedan Ove Joansons dagar som radiochef har någon i sammanhanget betydelsefull person så tydligt satt ned foten i förhållande till sin ägare, staten. Man kan utan vidare påstå att detta är Svegfors första linjetal som vd för radion. Och säkert inte det sista.

Svegfors målar med ganska bred pensel sin bild av tryckfrihet och presstöd i förhållande till public service och ställer ett antal frågor:

Ska vi själva därmed förlora kontrollen över hur de program vi sänder och vi är ansvariga för produceras? Ska riksdagen fatta beslut om hur stor andel som skall köpas in? Ska riksdagen bestämma vad vi får göra på vår egen hemsida och därmed sätta upp begränsningar för utvecklingen av radio i en ny teknisk omgivning? Ska vi genom utformningen av en public servicemoms bli beroende av årliga bidrag över statsbudgeten? Ska regering och riksdag i praktiken bestämma om organisatoriska frågor i vårt samarbete mellan radio och television?

Under några veckors möten i radiohuset har jag diskuterat politiken mer än jag gjorde under 17 år på Svenska Dagbladet. Och faktiskt, vilket verkligen är besynnerligt, nästan mer än vad jag har gjort under nio år som chef för Länsstyrelsen i Västerås.

Innebär detta att jag redan från första dagen som VD för Sveriges Radio kritiserar mitt eget företag för politisering av sina egna arbetsförutsättningar? Nej verkligen inte.

Svaren på alla hans frågor är naturligtvis nej, nej och åter nej. Men hans sista fråga om han kritiserar sitt eget företag för politisering är kanske medvetet felformulerad. Det Svegfors möjligen och i själva verket syftar på skall nog vara att ägaren, staten politiserar arbetsförutsättningarna. Därför att genom radiolagen och avtalet med staten är ju public service sedan decennier tillbaka detaljstyrt på ett för public service unikt sätt. Sedan må vän av ordning gärna påstå att public service-bolagen är statens bolag. Det har slagits fast av tre skilda instanser, vilket jag har påpekat åtskilliga gånger, men bolagen vägrar erkänna faktum.

Ägarformen skulle dock mycket väl kunna vara helt underordnad om riksdag och regering kunde hålla tassarna borta. Därför att det finns egentligen ingen annan vettig ägarform för public service.

Däremot krävs det, i motsats till nuvarande ordning, mycket långa avtalsperioder med vida ramar och stor frihet för programföretagen. Plus den direktfinansiering av verksamheten, direkt från licensmedlen som nu verkar vara på väg. Äntligen.

Om man dessutom vågar lägga ner Radiotjänst som samlar in tv-avgiften och Utbildningsradion skulle man säkert spara bortåt 500 miljoner. Den senare har överlevt sig själv med ett par decennier och sänder idag en massa trams som inte har särskilt mycket med utbildning att göra. Bolaget är en kvarleva från den tid när skolornas av-centraler bandade program för senare uppspelning. När snart sagt varje skolelev har både mobil och mp3-spelare blir det hela ganska tramsigt.

Men av politiska skäl får den anakronistiska elefanten leva vidare. Det är kanske det mest flagranta exemplet på politisk styrning av public service. Därför att tillsammans med en bunt riksdagsledamöter är nog Utbildningsradions folk ganska ensamma om att vilja behålla bolaget. Om man nu envist vill att anakronismen ska leva vidare, så kan säkert verksamheten skötas både bättre och mindre politiskt korrekt av SR och SVT tillsammans.

Ett annat problem som Mats Svegfors bara berör helt flyktigt är den förvaltningsstiftelse som formellt äger de tre bolagen. Där sitter ett antal avdankade politiker, vars enda uppgift är att utse ledamöter i bolagens styrelser. Men det är illa nog. Det ska inte finnas några politiker i vare sig förvaltningsstiftelsen eller bolagsstyrelserna. Dessutom krävs det att ägarstiftelsen blir helt transparent. Idag är dess verksamhet ytterst svår att få insyn i.

Om inte public service i allt ökande konkurrens från de kommersiella kanalerna ska dö en säker sotdöd krävs att ett antal hinder lyfts bort. De fåniga reglerna för uppräkning av anslagen är kanske det största hindret. Alternativet med fortsatt detaljstyrning leder till fortsatt ”kommersialisering” med billiga inköp och lågbudget-produktioner i studio. Och sådant har kanske inte så mycket med public service att göra.

Det vore möjligen bättre att ge public service stor frihet, parat med ordentlig granskning i efterhand av verksamheten. Och det är en granskning som inte ska skötas av politiker eller den grälla flora av så kallade kulturpersonligheter som brukar slåss om att vara mest politiskt korrekta.

Svegfors hela artikel: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=879072

Guds Rottweiler tappar kalotten

Påven, Benedictus XVI, har tagit det oväntade steget att upphäva bannlysningen av biskop Richard Williamson och tre andra biskopar inom det katolska prästbrödraskapet Society of St. Pius X, eller SSPX. Det skedde bara några dagar efter att biskop Williamson i svensk tv upprepade sitt förnekande förintelsen. Han sa också att möjligen dog färre än 300 000 judar. I andra sammanhang har Williamson påstått att gaskamrarna mest var till för vad han kallar avlusning.

Påståendena faller naturligtvis på sin egen orimlighet och går tvärtemot all historisk kunskap om förintelsen. Att häva bannlysningen av de fyra biskoparna vid tiden för årsdagen efter befrielsen av Auschwitz gör det hela än mer komplicerat. Lägg därtill att de fyra inte är biskopsvigda av kyrkan utan av SSPX självt.

Därmed kan man gott påstå att Guds Rottweiler har tappat kalotten. Samma dag för fyra år sedan som Joseph Ratzinger utsågs till påve kallade jag honom för just Guds Rottweiler i en artikel i Aftonbladet. Den förre påven Johannes Paulus utsåg nämligen redan 1981 dåvarande kardinal Ratzinger till kurians högste kardinal för doktrin och tro. Och han blev snart Vatikanens kanske allra mest konservative kardinal. Som sådan jagade han abortförespråkare, homosexuella och motståndare till celibatet. Än idag tvistar katoliker världen över om den jakten mest enat eller splittrat katolska kyrkan.

Påvens märkliga tilltag att efter 20 års bannlysning häva den för de fyra biskoparna sänder ytterst märkliga signaler till omvärlden. De som med visst fog hävdar att det finns antisemitiska strömningar inom katolska kyrkan får nu vatten på kvarnarna. Och agerandet kan dessutom underblåsa sådana uppfattningar.

Under snart ett halvt sekel har Vatikanen fört bräckliga samtal med Israel och skilda judiska organisationer för att försöka normalisera förbindelserna. Frågan är nu om inte sådana fortsatta samtal kommer att avbrytas, eller i vart fall försvåras. Det israeliska överrabbinatet har redan beslutat avbryta alla förbindelser med Vatikanen.

Andra bedömare tror att påvens steg går ut på att söka enighet inom katolska kyrkan. Men det förefaller ganska befängt eftersom en tysk åklagare redan inlett en förundersökning av biskop Williamson – och det i Ratzingers eget födelseland, som dessutom har miljoner katoliker. Förundersökningen betyder ju att affären kommer att rulla vidare.

Benedictus XVI är med sin höga ålder förvisso en övergångspåve, men Williamson-tabben sänder ändå märkliga – om inte rent förbrytliga – signaler. Tyvärr räcker inga förklaringar i världen för att sudda ut tabben.

Om nu Joseph Ratzinger är en de mest reaktionära påvarna i modern tid, så ska ingen samtidigt inbilla sig att något annat och nytt är att vänta i framtiden. Det såg nämligen Johannes Paulus till genom att utnämna ett rekordstort antal konservativa, för att inte säga reaktionära, kardinaler. Därmed såg han till att en gammalteologisk konservativ syn är säkrad för åtminstone en generation framöver. Så inom själva kurian var det säkert bara ett fåtal som höjde ögonbrynen när Rottweilern hävde bannlysningen.

Online igen

Efter juluppehållet, influensa och ett förfärligt datorhaveri är jag online igen. Datorn tappade all kontakt med Windows och min dataguru letar fortfarande efter alla drivrutiner som försvann ur den burken.

Sens moral: ladda aldrig ner film utan att ha ett bra virusskydd.