För ett par veckor sedan skickade Skottland hem den dödligt cancersjuke libyern, Abdelbaset al-Megrahi, till Tripoli som en gest av barmhärtighet. Han dömdes 2001 till 27 års fängelse, mot sitt nekande, för att i december 1988 ha sprängt PAN AMs flight 103 över skotska Lockerbie. Men barmhärtighets-fraserna klingar ganska falskt eftersom alla som följt fallet vet att al-Megrahi, bortom allt rimligt tvivel, är oskyldig. Lika falskt klingade det när både Barack Obama och Hillary Clinton krävde att al-Megrahi skulle sitta kvar i skotskt fängelse. De bör ganska väl känna till att al-Megrahi föll offer för en politisk komplott i samband med uppmarschen inför det första Gulfkriget på hösten 1990.
Terrorattacken över Lockerbie var, före 11 september 2001, den värsta i modern tid då 259 människor ombord, plus 11 på marken miste livet. Bland de omkomna fanns den svenske diplomaten Bernt Carlsson och en svenskfödd flygvärdinna. Planet sprängdes på 10 000 meters höjd och vrakdelar, söndertrasade människokroppar och bagage spreds över ett flera kvadratkilometer stort område.
De skotska utredarna bemödade sig om att försöka pussla ihop så mycket som möjligt av resterna efter flygplanet och fann då bland annat den väska där bomben hade placerats. Det var en Semtexbomb gömd i en radioapparat och alltsammans låg insvept i kläder som utredarna kunde spåra till en affär på Malta.
Utredningen pekade ganska snart i riktning mot, numera icke existerande, palestinska PFLP-GC med bas i Syrien. Attacken mot PAN AM skulle ha utförts på uppdrag av Iran som en hämnd för att det amerikanska krigsfartyget USS Vincennes under sommaren 1988 av misstag skjutit ned en iransk Airbus över Persiska viken på väg till Mecka med iranska pilgrimer ombord. Efter den nedskjutningen lovade ayatolla Khomeini öppet att ”hela himlen ska regna blod”.
På våren 1989 sprängde västtysk polis en terroristcell utanför Frankfurt och grep 17 medlemmar av cellen. Man fann också fyra bomber som var identiska med Lockerbiebomben, men det skulle visa sig att en femte bomb saknades.
Cellens egen bombmakare, Marvin Kreesat, erkände senare i en tv-intervju för amerikanska ABC News Europakorrespondent Pierre Salinger, gjord i tyskt fängelse, att det var Kreesats bomb som smugglats ombord på PAN AMs flight redan i Frankfurt.
Så långt fortsatte utredningen i spåret efter PFLP-GC, Iran och Syrien. Men på hösten 1990 då USA och dess allierade rustade för att köra ut ockupanten Irak ur Kuwait tog Lockerbie-utredningen en helt ny vändning.
Det aktuella spåret släpptes helt och hållet och istället pekade USA och Storbritannien ut Libyen som landet bakom Lockerbie-attentatet. Libyen tillhörde på den tiden de stater som USA hade pekat ut som en skurkstat, samtidigt som den militära alliansen i Gulfen behövde både Syriens och Irans tysta välsignelse för att gå i krig mot Irak i januari 1991.
Året därpå lyckades USA förmå FN att införa omfattande sanktioner mot Libyen, samtidigt som två libyska säkerhetsagenter pekades ut som ansvariga för bomben. Det påstods bland annat att al-Megrahi var den som köpt kläderna i bombväskan i en butik utanför Valletta på Malta.
Sex år senare utlämnades de båda påstådda bombmännen till Skottland och en rättegång planerades. Av rent politiska skäl hölls den på en nedlagd amerikansk flygbas i Holland. Processen planlades till sin form av den skotske professorn
Robert Black, som senare har dömt ut rättegången som en skådeprocess. Där fanns också närvarande representanter för en lång rad av världens säkerhetstjänster, inklusive CIA, FBI och brittiska SIS. Plus ett särskilt sändebud från FN, som senare också starkt har ifrågasatt processen.
Abdelbaset al-Megrahi dömdes 2001 som skyldig till 27 års fängelse, medan hans påstådda kumpan friades helt och hållet och skickades hem till Tripoli.
I samband med utlämningen av de båda libyerna hävdes sanktionerna och efter domslutet började Libyen betala ut skadeståndet på sammanlagt 2,7 miljarder dollar till offrens anhöriga.
Den sista delen av skadeståndet betalades ut så sent som för något år sedan och i samband med det förklarade Libyen att al-Megrahi var oskyldig, men att man ändå valt att gå med på skadeståndet för att slippa undan sanktionerna. Ungefär samtidigt konstaterade en oberoende skotsk juristkommission att al-Megrahi hade utsatts för ett justitiemord. Man pekade på minst sex skilda punkter, där de viktigaste var dels fabricerade bevis och dels att affärsinnehavaren på Malta som sålt kläderna under rättegången pekade ut al-Megrahi. Senare visade det sig att affärsmannen fått se en bild av den åtalade före vittnesmålet, samt att USA betalat honom minst två miljoner dollar för att vittna.
Till bilden av frigivningen hör att Storbritanniens Tony Blair så sent som 2007 var i Tripoli och det finns starka skäl som talar för att Blair den gången förhandlade om att British Petroleum skulle få ett lukrativt kontrakt för att prospektera libysk olja i utbyte mot att al-Megrahi frigavs. I dagens
New York Times bekräftar visserligen Moammar Khaddafis son, Saif al-Islam el-Khaddafi att ett frisläppande av al-Megrahi förts upp på bordet vid varje möte mellan Libyen och Storbritannien, men förnekar samtidigt uppgifterna om ett eventuellt oljekontrakt.
I och med att Abdelbaset al-Megrahi frigavs på humanitära grund och ingenting annat, så kan han fortfarande och helt felaktigt betraktas som skyldig för dådet. Den grunden är lika bedräglig som hela Lockerbieutredningen har varit ända sedan den dag Libyen pekades ut som skyldigt.
Samma grund tjänar ett enda syfte. USA och Storbritannien behöver aldrig gå till botten med alla falsarier, påhitt och fabricerade bevis som presenterats genom åren. Man behöver heller inte gå tillbaka till ruta ett för att försöka bringa klarhet i fallet. Al-Megrahi kan fortfarande betraktas som skyldig, om än frisläppt på humanitär grund.
Och en lika gapig som felinformerad amerikansk opinion kan fortsätta sin patetiska nätkampanj för att hälla ut och bojkotta skotsk whisky. De slutgiltiga förlorarna är offrens alla anhöriga som sannolikt aldrig kommer att få veta sanningen.
Fotnot: Artikeln finns sedan igår kväll också på http://www.newsmill.se/
30 augusti 2009
28 augusti 2009
Exit Thorbjörn Larsson
Bonnierägda Nyhetsbyrån Direkt var först ut med att Thorbjörn Larsson slutar som chefredaktör på DN och ersätts av Dagens Industris Gunilla Herlitz. Ryktet om Larssons avgång har cirkulerat ända sedan tidigt i våras, eftersom han många gånger sagt att han skulle ge DN tre år, en period som löper ut i höst.
Rykteskarusellen har spätts på av att Thorbjörn Larsson sjukskrevs på försommaren, då malisen gjorde gällande att Amelia Adamo för andra gången lämnat honom. Första gången var det MTGs dåvarande direktörsfjant, Peppe Engberg, som var hennes nya moatjé.
Ingen kan ta ifrån Larsson att han är en makalös tidningsmakare, men möjligen klarar sig slagskeppet DN utan en sådan. När tidningens historia en gång ska skrivas kanske Larsson inte kommer att tillhöra de mera framträdande chefredaktörerna.
Om Gunilla Herlitz kan sägas att hon är chefredaktör och vd för Dagens Industri sedan 2003, hon är 49 år gammal och har fyra barn. Tidigare har hon bland annat jobbat på Expressen och E24. När hon tog över efter Hasse Olsson städade hon rejält på redaktionen, hon är mer än välkänd för hårda nypor och har ibland kallats för Madame Saddam.
Så, om det är hårda nypor som slagskeppet behöver på bryggan är hon säkert det perfekta valet. Men om det betyder ytterligare fokusering på ekonomijournalistik och börsnisse-rapporteringens egna gissningslekar, då är DN bara att beklaga.
Samtidigt är DNs utrikesbevakning betydligt sämre än SvDs. Dessutom drar DN in sin korrespondenttjänst i Tyskland, och lägg därtill att tidningen under lång tid haft en usel bevakning av Ryssland och de gamla satellitstaterna. För att nu inte tala om vart säkerhetspolitiken tog vägen sedan Bengt Albons gick i pension.
Rykteskarusellen har spätts på av att Thorbjörn Larsson sjukskrevs på försommaren, då malisen gjorde gällande att Amelia Adamo för andra gången lämnat honom. Första gången var det MTGs dåvarande direktörsfjant, Peppe Engberg, som var hennes nya moatjé.
Ingen kan ta ifrån Larsson att han är en makalös tidningsmakare, men möjligen klarar sig slagskeppet DN utan en sådan. När tidningens historia en gång ska skrivas kanske Larsson inte kommer att tillhöra de mera framträdande chefredaktörerna.
Om Gunilla Herlitz kan sägas att hon är chefredaktör och vd för Dagens Industri sedan 2003, hon är 49 år gammal och har fyra barn. Tidigare har hon bland annat jobbat på Expressen och E24. När hon tog över efter Hasse Olsson städade hon rejält på redaktionen, hon är mer än välkänd för hårda nypor och har ibland kallats för Madame Saddam.
Så, om det är hårda nypor som slagskeppet behöver på bryggan är hon säkert det perfekta valet. Men om det betyder ytterligare fokusering på ekonomijournalistik och börsnisse-rapporteringens egna gissningslekar, då är DN bara att beklaga.
Samtidigt är DNs utrikesbevakning betydligt sämre än SvDs. Dessutom drar DN in sin korrespondenttjänst i Tyskland, och lägg därtill att tidningen under lång tid haft en usel bevakning av Ryssland och de gamla satellitstaterna. För att nu inte tala om vart säkerhetspolitiken tog vägen sedan Bengt Albons gick i pension.
25 augusti 2009
Palestinska familjen kan inte bevisa organstöld
I dagens Jerusalem Post intervjuas den palestinska familj som i maj 1992 förlorade sin son och som författaren Donald Boström påstår att israeliska styrkor förde bort svårt skottskadad. Familjen säger nu att man inte kan bekräfta att den döde sonen utsattes för organstöld. Här är hela artikeln från Jerusalem Post.
The family and relatives of Bilal Ahmed Ghanem, the Palestinian at the center of the organ-theft story in the Swedish tabloid Aftonbladet, said on Monday that they didn't know if the accusations were true or not.
The family lives in the tiny village of Imatin in the northern West Bank. Ghanem, 19, was killed by IDF soldiers during the first intifada on May 13, 1992.
He was a Fatah activist who was wanted by the IDF for his involvement in violence.
His mother, Sadeeka, said he was shot by an IDF sniper as he walked out of his home. "The bullets hit him directly in the heart," she said.
Ghanem's younger brother, Jalal, said he could not confirm the allegations made by the Swedish newspaper that his brother's organs had been stolen.
"I don't know if this is true," he said. "We don't have any evidence to support this."
Jalal said his brother was evacuated by the IDF in a helicopter and delivered to the family only a few days later.
The mother denied that she had told any foreign journalist that her son's organs had been stolen.
However, she said that now she does not rule out the possibility that Israel was harvesting organs of Palestinians.
Jalal and two cousins who claimed that they saw the body said the young man's teeth were missing. They also said they saw stitches that ran from the chest down to the bottom of the stomach.
"Obviously, they performed some kind of an autopsy on the body," the brother said. "When the army handed us the body, we were ordered to bury him quickly and in the middle of the night."
Jalal said that he and other villagers recall that a Swedish photographer was in the village during the funeral and that he managed to take a number of pictures of the body before the funeral. "That was the only time we saw this photographer," he recounted.
Ibrahim Ghanem, a relative of Bilal, said that the family never told the Swedish photographer that Israel had stolen organs from the dead man's body.
"Maybe the journalist reached that conclusion on the basis of the stitches he saw on the body," he said. "But as far as the family is concerned, we don't know if organs were removed from the body because we never performed our own autopsy. All we know is that Bilal's teeth were missing."
Jalal and other members of the family said that "rumors" about Israel killing Palestinians to steal their organs have been circulating for a long time.
"I can't tell you if these rumors are true or not," the brother said.
"But in light of the investigative report in the Swedish newspaper, we are demanding an international commission of inquiry into the case."
Jan Helin och Israels "otur"
Igår kväll intervjuades Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i Aktuellt av Lennart Persson. Det hela avslutades med ett nytt klavertramp från Helins sida.
LP: Du menar att det blir mera liv om Israel kritiseras?
JH: Jag ser snarare förklaringen att Israel just nu har haft otur med sin regering. Man har en högerextrem, ultranationalistisk regim som tar varje chans att driva den här propagandan.
Otur var ordet. Men då väljer Helin att bortse från att det är de israeliska väljarna som valt den nu sittande regeringen. Dessutom är Israel faktiskt den enda demokratin i Mellanöstern. Hans ordval speglar snarast en von oben-attityd i förhållande till Israel som är ganska obehaglig, alldeles oavsett vad man tycker om den sittande regeringen.
Det är helt uppenbart att flera israeliska regeringsledamöter gjort bort sig för ett bra tag framöver. När till exempel utrikesminister Avigdor Lieberman skriker om att Norge firar författaren Knut Hamsun blir det bara pinsamt. Lika korkat är det naturligtvis att kräva att den svenska regeringen ska ta avstånd från Aftonbladets publicering.
Men. Pressfrihet och yttrandefrihet har ingenting med tarvlig journalistik att göra, vilket nestorn bland svenska Mellanöstern-korrespondenter, Cordelia Edvardson så klokt påpekar idag i Svenska Dagbladet:
”Visst måste vi vara mycket rädda om press- och yttrandefriheten, men det går en hårfin skiljelinje mellan pressens rätt, och ibland plikt, att rapportera om missförhållanden, oegentligheter och brottsmisstanke å ena sidan, och illa underbyggd sensationsjournalistik som kritiklöst sprider rykten och spekulationer å den andra. Aftonbladets kultursida ägnade sig åt det senare.”
Tyvärr går det inte helt att befria sig från misstanken att en del svenska medier stirrat sig halvblinda på mer eller mindre stolliga uttalanden från Avigdor Lieberman & Co och samtidigt valt bort mera moderata (och klokare) israeliska röster.
Som Nathan Shachar påpekar idag i DN är Lieberman enbart till namnet utrikesminister och att det bara är ett fåtal länder som tar emot honom med öppna armar. Enligt historikern Tom Segev visar Liebermans krav att han ”fortsätter att tänka i Sovjettermer”.
UD gav Donald Boström 50 000 för boken om påstådd organstöld
Igår kväll avslöjade TV4 och Politikerbloggen att Donald Boström fick 50 000 kronor från UD via Palestinagrupperna i Sverige. Det var den förra regeringen som lämnade bidraget till Palestinagrupperna och som sedan skickade pengarna vidare till Boström för boken Inshallah..
Det betyder i praktiken att UD aktivt bidrog till att Boström redan 2001 kunde sprida sina illa underbyggda påståenden om israelisk organstöld. Bättre kontroll än så har tydligen inte UD över hur och var man sprider sina frikostiga bidrag.
Länkar:
http://svtplay.se/v/1665156/aktuellt/24_8
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_3405135.svd
http://www.dn.se/nyheter/sverige/israels-reaktion-ar-genant-1.937554
http://www.politikerbloggen.se/2009/08/24/23091/
LP: Du menar att det blir mera liv om Israel kritiseras?
JH: Jag ser snarare förklaringen att Israel just nu har haft otur med sin regering. Man har en högerextrem, ultranationalistisk regim som tar varje chans att driva den här propagandan.
Otur var ordet. Men då väljer Helin att bortse från att det är de israeliska väljarna som valt den nu sittande regeringen. Dessutom är Israel faktiskt den enda demokratin i Mellanöstern. Hans ordval speglar snarast en von oben-attityd i förhållande till Israel som är ganska obehaglig, alldeles oavsett vad man tycker om den sittande regeringen.
Det är helt uppenbart att flera israeliska regeringsledamöter gjort bort sig för ett bra tag framöver. När till exempel utrikesminister Avigdor Lieberman skriker om att Norge firar författaren Knut Hamsun blir det bara pinsamt. Lika korkat är det naturligtvis att kräva att den svenska regeringen ska ta avstånd från Aftonbladets publicering.
Men. Pressfrihet och yttrandefrihet har ingenting med tarvlig journalistik att göra, vilket nestorn bland svenska Mellanöstern-korrespondenter, Cordelia Edvardson så klokt påpekar idag i Svenska Dagbladet:
”Visst måste vi vara mycket rädda om press- och yttrandefriheten, men det går en hårfin skiljelinje mellan pressens rätt, och ibland plikt, att rapportera om missförhållanden, oegentligheter och brottsmisstanke å ena sidan, och illa underbyggd sensationsjournalistik som kritiklöst sprider rykten och spekulationer å den andra. Aftonbladets kultursida ägnade sig åt det senare.”
Tyvärr går det inte helt att befria sig från misstanken att en del svenska medier stirrat sig halvblinda på mer eller mindre stolliga uttalanden från Avigdor Lieberman & Co och samtidigt valt bort mera moderata (och klokare) israeliska röster.
Som Nathan Shachar påpekar idag i DN är Lieberman enbart till namnet utrikesminister och att det bara är ett fåtal länder som tar emot honom med öppna armar. Enligt historikern Tom Segev visar Liebermans krav att han ”fortsätter att tänka i Sovjettermer”.
UD gav Donald Boström 50 000 för boken om påstådd organstöld
Igår kväll avslöjade TV4 och Politikerbloggen att Donald Boström fick 50 000 kronor från UD via Palestinagrupperna i Sverige. Det var den förra regeringen som lämnade bidraget till Palestinagrupperna och som sedan skickade pengarna vidare till Boström för boken Inshallah..
Det betyder i praktiken att UD aktivt bidrog till att Boström redan 2001 kunde sprida sina illa underbyggda påståenden om israelisk organstöld. Bättre kontroll än så har tydligen inte UD över hur och var man sprider sina frikostiga bidrag.
Länkar:
http://svtplay.se/v/1665156/aktuellt/24_8
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_3405135.svd
http://www.dn.se/nyheter/sverige/israels-reaktion-ar-genant-1.937554
http://www.politikerbloggen.se/2009/08/24/23091/
24 augusti 2009
Rättelse
Det var inte Aftonbladets sajt som publicerade chefredaktören Jan Helins dementi av Lena Mellins påstående att Helin inte hade läst Donald Boströms artikel innan den publicerades. Dementin publicerades av Politikerbloggen.se
Länk: http://www.politikerbloggen.se/2009/08/23/23063/
Länk: http://www.politikerbloggen.se/2009/08/23/23063/
23 augusti 2009
Aftonbladets förlorade heder
Den helt öppna diplomatiska striden mellan Israel och Sverige, efter Aftonbladets publicering av helt obevisade påståenden om israelisk organstöld, får nu alltmera allvarliga konsekvenser. Svenska journalister i Israel hotas med förbud att arbeta och landets regering med Benjamin Nethanyahu i spetsen kräver att den svenska regeringen fördömer den förgripliga artikeln som Aftonbladet publicerade stort uppslagen på kultursidan i måndags.
Den skrevs av författaren Donald Boström som sedan många år tillbaka är en känd Israelätare. En liknande artikel skriven av Boström för tio år sedan refuserades för övrigt den gången av Dagens Nyheter.
Det mest intressanta just nu är att tidningens samhällsreporter Lena Mellin och tillika ställföreträdande ansvarige utgivare igår inför Carl Bildt påstod att tidningens chefredaktör Jan Helin inte hade läst artikeln innan den gick i tryck. Det korta samtalet mellan Mellin och Bildt fångades av TV4s kamera ombord på en skärgårdsbåt på väg till Vaxholm och statsministerns sommartal.
Men Lena Mellins påstående inför den förvånade Bildt dementerades i morse på Aftonbladets sajt, där Jan Helin påstod att det hela rörde sig om ett missförstånd, samtidigt som han sa att han hade fortsatt fullt förtroende för Lena Mellin och att han verkligen hade läst artikeln. Men det märkliga i sammanhanget är att några timmar senare var Helins dementi bortplockad från sajten.
Personligen vågar jag ta gift på att Jan Helin aldrig läste artikeln innan den gick i tryck. Helin är nämligen en ovanligt vettig journalist, som tidigare varit bland annat tidningens debattredaktör, och hade han läst den tror jag inte han hade sagt ja till publicering.
Orsaken är mycket enkel. Donald Boström torgför gamla obevisade rykten som florerat av och till genom årtionden, men som aldrig kunnat verifieras på något sätt. Istället använder han det gamla knepet med ”guilt by association”, det vill säga i det här fallet att koppla den påstådda organstölden på Västbanken 1992 med det amerikanska avslöjandet av några rabbiner i New Jersey som köpt israeliska organ för vidare försäljning i USA. Den amerikanska organskandalen har inte på något sätt visat på kopplingar till israeliska myndigheter av något slag. På så sätt kopplas en sjutton år gammal obevisad story samman med en idag ongoing story.
Den person på Aftonbladet som skrikit allra högst efter Israels protester är den politiska chefredaktören Helle Klein, som formellt har kultursidan inom sitt hägn. Senast skrek hon i God morgon Världen i morse. Undrar om hon studerade Boströms antisemitiska påståenden innan de gick i tryck? Hennes brösttoner pekar snarare i riktning mot att både hon och Jan Helin nu tvingas försvara en publicering som de egentligen inte står bakom. Istället förefaller det vara kulturredaktionens Åsa Linderborg tillsammans med redaktionschefen Magnus Ringman som tog beslutet. Ringman påstår att han gav artikeln till Jan Helin.
Om Helin lögnaktigt påstår att han läst och godkänt artikeln, vilket Lena Mellins påstående indikerar, så har Aftonbladet för den här gången tveklöst förlorat sin heder. Därav följer att om Helin verkligen har läst den och därefter fattat det olycksaliga beslutet att publicera så har tidningen också i det fallet förlorat sin heder.
Om det nu finns någon heder kvar att förlora.
Länkar: http://www.dn.se/nyheter/sverige/israel-i-storoffensiv-mot-sverige-1.936641
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3398115.svd
Donald Boströms artikel: http://www.aftonbladet.se/kultur/article5652583.ab
Den skrevs av författaren Donald Boström som sedan många år tillbaka är en känd Israelätare. En liknande artikel skriven av Boström för tio år sedan refuserades för övrigt den gången av Dagens Nyheter.
Det mest intressanta just nu är att tidningens samhällsreporter Lena Mellin och tillika ställföreträdande ansvarige utgivare igår inför Carl Bildt påstod att tidningens chefredaktör Jan Helin inte hade läst artikeln innan den gick i tryck. Det korta samtalet mellan Mellin och Bildt fångades av TV4s kamera ombord på en skärgårdsbåt på väg till Vaxholm och statsministerns sommartal.
Men Lena Mellins påstående inför den förvånade Bildt dementerades i morse på Aftonbladets sajt, där Jan Helin påstod att det hela rörde sig om ett missförstånd, samtidigt som han sa att han hade fortsatt fullt förtroende för Lena Mellin och att han verkligen hade läst artikeln. Men det märkliga i sammanhanget är att några timmar senare var Helins dementi bortplockad från sajten.
Personligen vågar jag ta gift på att Jan Helin aldrig läste artikeln innan den gick i tryck. Helin är nämligen en ovanligt vettig journalist, som tidigare varit bland annat tidningens debattredaktör, och hade han läst den tror jag inte han hade sagt ja till publicering.
Orsaken är mycket enkel. Donald Boström torgför gamla obevisade rykten som florerat av och till genom årtionden, men som aldrig kunnat verifieras på något sätt. Istället använder han det gamla knepet med ”guilt by association”, det vill säga i det här fallet att koppla den påstådda organstölden på Västbanken 1992 med det amerikanska avslöjandet av några rabbiner i New Jersey som köpt israeliska organ för vidare försäljning i USA. Den amerikanska organskandalen har inte på något sätt visat på kopplingar till israeliska myndigheter av något slag. På så sätt kopplas en sjutton år gammal obevisad story samman med en idag ongoing story.
Den person på Aftonbladet som skrikit allra högst efter Israels protester är den politiska chefredaktören Helle Klein, som formellt har kultursidan inom sitt hägn. Senast skrek hon i God morgon Världen i morse. Undrar om hon studerade Boströms antisemitiska påståenden innan de gick i tryck? Hennes brösttoner pekar snarare i riktning mot att både hon och Jan Helin nu tvingas försvara en publicering som de egentligen inte står bakom. Istället förefaller det vara kulturredaktionens Åsa Linderborg tillsammans med redaktionschefen Magnus Ringman som tog beslutet. Ringman påstår att han gav artikeln till Jan Helin.
Om Helin lögnaktigt påstår att han läst och godkänt artikeln, vilket Lena Mellins påstående indikerar, så har Aftonbladet för den här gången tveklöst förlorat sin heder. Därav följer att om Helin verkligen har läst den och därefter fattat det olycksaliga beslutet att publicera så har tidningen också i det fallet förlorat sin heder.
Om det nu finns någon heder kvar att förlora.
Länkar: http://www.dn.se/nyheter/sverige/israel-i-storoffensiv-mot-sverige-1.936641
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3398115.svd
Donald Boströms artikel: http://www.aftonbladet.se/kultur/article5652583.ab
I'm back
Efter ett drygt halvårs paus är jag nu tillbaka i bloggvärlden. Det var helt enkelt så att jag tröttnade, framför allt på alla hajpade bloggar som riskerade att översvämma nätet. När nu sommaren är på väg att övergå i höst tycker jag att den värsta hajpen har lagt sig. Och då vill jag gärna vara med på ett hörn. Som tidigare kommer jag inte att blogga dagligen, utan enbart när jag tycker att jag har något att tillföra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
