Superviruset Stuxnet bär spår från Gamla Testamentet

Det nyligen avslöjade dataviruset Stuxnet, eller kanske snarare masken, som experter tror är avsett att stoppa eller försena Irans första kärnreaktor, bär djupt inom sig hänvisningar till Esters bok i Gamla Testamentet. Det är hänvisningar som gör att många misstänker att det är den israeliska underrättelsetjänsten som ligger bakom cyberattacken mot Iran.

Avslöjandet presenterades idag i en förstasidesartikel i New York Times och hänvisningen till Esters bok rör en påstådd händelse år 480 f. Kr., då Persiens judiska befolkning skulle förgöras. Men judarna fick kännedom om den planerade förintelsen, beväpnade sig och dödade 75 000 perser. Händelsen firas än idag av judar världen över årligen, i mars månad, vid högtiden purim.

En av maskens filer bär namnet Myrtus, eller Myrten, vilket skulle alludera till Esters bok, även om en rad experter som tidningen intervjuat betvivlar kopplingen till Israel. Andra är dock övertygade om att det är antingen Israel eller USA som ligger bakom den ytterst komplicerade masken och som inte kan ha skapats av en vanlig hacker.

Myrten är en alludering till det hebreiska ordet för Ester, på så sätt att hennes ursprungliga namn på hebreiska var Hadassah som hänvisar till just växten myrten. I Jerusalem finns för övrigt ett sjukhus som bär namn efter Hadassah. En expert på Gamla testamentet säger till New York Times att det låter som om någon skapat en “lärd kors-lingvistisk ordlek”.

Både USA och Israel har sedan flera år tillbaka enormt stora avdelningar inom respektive underrättelsetjänster som arbetar med cyberspionage och cybersabotage. I USA ligger det under National Security Agency, vars storlek och budget är väl bevarade hemligheter. Avdelningen går under namnet Cyber Command.

I Israel heter motsvarande avdelning Unit 8200 och sägs ha enorma resurser för krigföring i cyberspace. Det är den avgjort största avdelningen inom Israels underrättelsetjänst. Den här typen av krigföring är särskilt intressant för stater, eftersom den som utför en attack bara sällan eller aldrig kan spåras. Av samma anledning är naturligtvis sådan krigföring också extremt farlig, eftersom ingen vet vem angriparen är.

I det här fallet tros Stuxnet ha placerats i ett vanligt USB-minne, som sedan planterats hos någon av de ryska entreprenörer som hjälpt Iran med bygget av reaktorn i Natanz. Reaktorns styrsystem har levererats av tyska Siemens, dock inte direkt till Iran utan via mellanhänder. Det är också styrsystem som finns i en lång rad länder och därför har Stuxnets skadliga kod också dykt upp i Indien, Kina och Indonesien. Styrsystemet heter Simatic S-7 och tidigare i år beslagtog tullen i Dubai en sändning med sådana system avsedda för Iran och som på sin väg hade passerat Kina.

Varken USA eller Israel har gjort någon hemlighet av att det är ett högt prioriterat mål att underminera Irans kärnkraftsprogram. Det är ju också just det programmet som är orsaken till de pågående internationella sanktionerna mot Iran, av pur rädsla för att iransk kärnkraft också ska förvandla Iran till ytterligare en av världens kärnvapenmakter.

Typiskt nog i sammanhanget har Iran inte släppt in en enda inspektör från IAEA i Wien i kontrollrummet i Natanz. Möjligen vill Iran inte avslöja hur långt man verkligen har kommit med reaktorbygget.

Sedan början av förra året har det cirkulerat allehanda rykten om Irans stora problem med de många centrifuger som krävs för att anrika uran och som kräver överljudsfart, det vill säga allt annat än vad vi vanligen förknippar med ordet centrifug.

I maj förra året förfogade Iran över 4 900 sådana maskiner, i augusti år i år hade antalet minskat med en femtedel ned till 3 700. Ingen vet säkert vad som ligger bakom tappet, men amerikanska bedömare misstänker nu att orsaken heter Stuxnet. I analogi med tappet i maskiner har Israel nyligen uppdaterat sina prognoser för när Iran tidigast kan ha tillgång till kärnvapen. Tidpunkten är nu ändrad till 2014.

Dataexperter säger idag att en första enklare version av masken dök upp redan tidigt 2009 och att den nu aktuella och mera sofistikerade versionen bär en intern stämpel från januari i år.

Enligt en israelisk expert på datoriserad krigföring finns det filer i Stuxnet, som snarare talar för att det skulle röra sig om någon sorts industrispionage eller sabotage, än om krigföring. Mr. Shai Blitzblau säger lakoniskt att vad som talar emot att en underrättelsetjänst ligger bakom attacken är att sådana organ brukar vilja veta resultatet av vad man åstadkommit och Stuxnet saknar kod för att leverera någonting tillbaka till sin avsändare.

Men hur som helst finns nu Stuxnet i de tyska styrsystemen i reaktorbygget i iranska Natanz, alldels oavsett vem eller vilka som skapat och skickat iväg den superlistiga masken.

Är Ahmadinejad på väg att störtas från tronen?

När Irans president Mahmoud Ahmadinejad i förra veckan och inför FNs generalförsamling än en gång anklagade USA för att ligga bakom attentaten den 11 september 2001, tågade en hel rad delegationer ut ur salen i protest. Hans utfall är fullt jämförbart med den gång Sovjetunionens Chrusjtjov dunkade sin ena sko i talarstolen, eller när Libyens Khadaffi förra året rev sönder ett exemplar av FN-stadgan inför sittande församling.

Ahmadinejads beteende inför generalförsamlingen har lett till spekulationer i internationell press om hans ställning på hemmaplan. Men den här gången handlar det inte om något folkligt uppror, utan när dammet har lagt sig efter de senaste oroligheterna handlar det i stället om presidentens konservativa rivaler i parlamentet, Majlis.

Det är en grupp som Ahmadinejad har försökt att isolera politiskt, men parlamentet har nyligen vunnit en rad strider mot honom och till och med kallat hans regering för diktatorisk.

Förra månaden blockerade parlamentet till exempel presidentens veto mot en utbyggnad av tunnelbanan i Teheran. Det har också nyligen handlat om allt ifrån anklagelser om korruption till kritik mot utnämningar på politiska topposter. Han har också anklagats för att driva en messiansk kult kring sin egen person. Å andra sidan är Iran kanske den mest utpräglade teokratiska statsbildning som världen någonsin har skådat.

Det allra mest tydliga exemplet på missnöjet med presidenten, under hans fem år vid makten, är att prominenta konservativa medlemmar av parlamentet har hotat med riksrätt. Orsaken är att Ahmadinejad anses ha sidsteppat eller helt enkelt struntat i parlamentets beslut, vilket enligt kritikerna skulle vara ett brott mot konstitutionen. Det heter att parlamentet, Majlis, kanske tvingas använda laglig makt för att avlägsna honom från posten som president.

I väst matas vi med bilden av en urstark ledare, som kväser all opposition och envisas med att bygga kärnkraftverk. Men att Iran skulle behöva kärnkraft förefaller för en utomstående som helt obegripligt, med tanke på landets roll som en av de ledande oljeproducenterna.

Det är också en ledare som inte bara tjatar om 11 september som USAs verk, utan också hävdar att Israel bör utraderas från kartan. Frågan är bara för vilka grupper sådant tal är avsett. Det kan knappast längre vara avsett för den hemmaopinion som i allt större utsträckning har tillgång till utländska medier.

I Majlis finns det två olika konservativa grupperingar som bekrigar varandra. Dels en grupp som söker sitt stöd hos det mäktiga revolutionära gardet och där också Ahmadinejad påstås ha sina rötter. Den andra grupperingen tillhör en äldre generation som framför allt hämtar sin auktoritet från ayatolla Khomeini. Och det är de äldre ledamöterna som nu lyckats köra över presidenten flera gånger. De sägs till och med ha framfört förtäckta böner till ayatolla Khamenei att tygla president Ahmadejad, eller till och med avlägsna honom från den islamiska republikens tron.

Den lika korkade som hotfulla retoriken till trots, säger han sig ändå vara beredd att förhandla både om den iranska kärnkraften och FNs sanktioner mot landet. Men hårdför retorik på bortaplan mot förmodade eller inbillade fiender och samtidigt politisk svaghet och opposition på hemmaplan är ett gammalt känt mönster från historien, som förr eller senare brukar leda till ganska omvälvande förändringar.

Kanske har den teokratiske despoten i Teheran sett sina bästa dagar och för hans kritiker på hemmaplan kanske det till och med är mer än bara ett önsketänkande.

K-G Bergström: Mobbingen av SD eldar bara på hatet

Rapports närmast legendariske politiske reporter och kommentator skrev på söndagen på Expressens debattsida om Sverigedemokraterna. Det är en unik artikel på så sätt att jag aldrig tidigare varit med om att en politisk reporter, verksam inom public service, går i offentlig debatt om ett enskilt parti och dess ställning. Dessutom klipper KGB välförtjänt till det företag där han dagligen var verksam under så många år. Därför väljer jag att huffa* hans artikel.

För både media och politiker blev valet 2010 en rysare. Båda maktgrupperingarna har goda skäl att rannsaka sin strategi.
Nu går det inte längre att försöka tänka och önska bort Sverigedemokraterna ur svensk politik. De är där. Vad man än må tycka om dem.
Själv anser jag att det är ett primitivare parti än Ny Demokrati. Ian och Berts parti var ett klassiskt populistiskt parti. De gick till storms mot allt som de trodde folk ogillade. Från lapplisor till invandringspolitiken.
Sverigedemokraterna är ett fanatiskt enfrågeparti. Praktiskt taget alla samhällsproblem skylls på invandrarna. Att dessa i hög grad bidrar till Sveriges höga levnadsstandard förtigs. Det är invandrare som utför jobb, som vi andra anser oss för fina att göra.
Det är utlandsfödda, som trots svårigheter att få låna pengar, startar och driver småföretag mot alla odds.
Invandrarhatet hos Sverigedemokraterna förtjänar att fördömas. Men det får ändå inte leda till att det politiska och mediala etablissemanget tappar förnuftet.
Nu har 339 600 väljare röstat in partiet i riksdagen. Det är naturligtvis inte utan skäl. Det finns integrationsproblem som har gött Sverigedemokraterna. Enklaste sättet att eliminera partiet är att lösa problemen, snarare än att mobba det. De politiska motståndarnas sabotage mot dess mötesfrihet är inget annat än en demokratisk skandal.
Partier i riksdagen har också uppenbart övervägt att ändra utskottens storlek för att stänga ute Sverigedemokraterna. Det vore milt sagt idiotiskt. Inte bara utmanande mot Sverigedemokraternas väljare, utan också kontraproduktivt för partierna själva. Det skulle bara göra slutbehandlingen av ärendena i plenisalen stökigare och fullständigt oförutsägbar.
Lyndon Johnson, USA:s president på 1960-talet, lär ha formulerat en grov men klok maktstrategi gentemot motståndare så här :
"Bättre ha dem inne i tältet och låta dem pissa ut, än att de står utanför och pissar in."
Så bör nog också Sverigedemokraterna behandlas. Till skillnad från Ny demokratis representanter, tror jag, sverigedemokraterna i högre grad är outsiders i samhället. De har inte varit framstående industriledare, skivbolagsdirektörer eller hjärtkirurger. De torde komma till Sveriges riksdag med sämre självförtroende. Utfrysning och isolering gör dem bara mer hatiska.
Det betyder inte att de ska ges politiskt inflytande. Det bästa är naturligtvis att deras enögda politik inte får något genomslag. Men de ska behandlas med all den formella rätt och mänskliga respekt som uppdraget medför. Att inte kunna vistas i samma sminkloge som dess ledare är bara barnsligt och omoget. För alliansen kan det också finnas taktiska skäl till en värdig behandling. Erfarenheten från populistiska partier är att partidisciplinen inte alltid håller. Alliansen behöver bara två mandat till för majoritet. Det ska inte uteslutas att någon eller några sverigedemokrater hoppar av sitt parti under mandatperioden. Det blir lättare att vinna över dem, om de inte behandlas som något katten släpat in.
Jag tvivlar inte på att mina politiska reporterkolleger kommer att behandla partiet proffessionellt. Däremot borde ledningarna för tv-bolagen skämmas lite. SvT har alla gånger en valrörelse lett till nya riksdagspartier, låtit uppstickarna delta i något eller alla särskilda valprogram som sänts. Det skedde med Miljöpartiet 1988, Ny Demokrati och KDS 1991 och Miljöpartiet fick också 1994, trots att det slagits ut ur riksdagen, delta i till exempel partiledarutfrågningen i SvT.
SvT och andra mediebolag blev en del av det etablissemang som partiet anser sig motarbetats av. Men det var inte mest synd om Sd utan om väljarna. De fick inte en rättvis chans att jämföra det nya riksdagspartiet med de andra. Det är inte självklart att det skulle ha gynnat Sd, även om det i sig är irrelevant för beslutet.
K-G Bergström
K-G Bergström är en legendarisk politisk reporter.

*Huffa betyder att republicera något som publicerats på annat håll. Uttrycket kommer från amerikanska Huffington Post, vars material till stor del är just huffat. Även Newsmill har experimenterat med att huffa.

Sveriges “silly season” står i full blom

Tilltaget att hyra in nöjesprofilen Kristian Luuk som larvig tamburmajor vid partiledarnas entré till SVTs valvaka var inget annat än rent folkförakt. Det var ungefär lika korkat som när TV4 dagen efter hängde på en sminkös en khimar-liknande slöja för att genera och provocera SDs Jimmy Åkesson inför hans framträdande i Kvällsöppet. Och nästa dag gjorde Aftonbladet stort nummer av TV4s fulfinger åt Åkesson.

“Silly season” är ett amerikanskt begrepp, som till exempel när republikanernas förre talman, Newt Gingrich, nyligen påstod att Barack Obamas politik ska förklaras med hans kenyanska antikoloniala bakgrund och att hans pappa var socialist. Sådant blir det rubriker och förstasidor av när det är valtider och då republikanerna är ute efter skalper vid bältet.

Listan över vår svenska “silly season” kan göras ganska lång, både bland politiker och i medier. På valnatten använde sig också TV4 av en nöjesprofil, Peter Jihde, i sin valvaka. Han tjänstgjorde också som studiofurir i flera andra av TV4s valprogram. Vid sin sida hade han Malou von Sivers och Jenny Östergren. Den ena avbröt ungefär varannat svar och den andra var rejält dåligt påläst. Fyran har också använt den s-märkta tidigare kolumnisten Lena Sundström som politisk analytiker i sina nyhetssändningar.

SVT, för sin del, använde sig också av sportreportrarna André Pops och Mats Nyström på två valvakor. Att använda sig av nöjesprofiler och populära sportreportrar i något så viktigt och betydelsefullt som ett val är egentligen helt obegripligt, men logiken bakom är naturligtvis att i konkurrensen mellan SVT och TV4 försöka locka så mycket publik som möjligt.

För TV4s del handlar det mesta den kanalen gör om att leverera publik till reklamen, som är deras viktigaste inkomstkälla.

För SVTs del handlar det om att alltid locka så stor publik som möjligt. Det kallas för publikmaximering och är en central doktrin hos det företaget. Därför att om programmens publikunderlag faller till, vad företaget självt(!), anser vara för låga nivåer urholkas public service legitimitet. Fan tro’t.

Samma sak är det med den närmast megalomaniska mediala cirkusen kring de 330 000 röster som förde Sverigedemokraterna till riksdagen med 20 mandat. Därför att den fria jakten på det partiet säljer som smör i solsken.

Jag försvarar inte alls SDs åsikter, men jag försvarar bestämt deras rätt att få uttrycka dem. Och det utan att hindras av en välorganiserad mobb. Dessutom är det både fel och respektlöst att utmåla deras väljare som en skock lallande arbetslösa idioter, eller i vart fall mindre vetande människor.

I själva verket är det mycket som talar för att lejonparten av de väljare som la sina röster på Sverigedemokraterna gjorde det som en ren missnöjesyttring mot det politiska etablissemanget. Det etablissemang som i skön förening med medierna vägrade att ta fighten med Jimmy Åkesson när de hade chansen långt innan valdagen.

Missnöjesrösterna passar som hand i handske med statsministerns upprepade uttalande under valkvällen att “vi har inte fått det resultat jag önskade”. Han hade lika gärna kunnat använda uttrycket begärde eller äskade, därför att det var något därhän han syftade på. Det var dessutom ett uttalande som fick passera helt utan ifrågasättande från medierna. Vad han egentligen sa till väljarna var att ni har inte gjort som jag sa till er att göra. Det vill säga, rösta inte på Sverigedemokraterna.

Maud Olofsson trampade rejält i klaveret när hon i valstudion förklarade resultatet med “det här spelet” kring Sverigedemokraterna. Men vilka är det som bär ansvar för just det spelet om inte det politiska etablissemang, som inte ens ville ta i Jimmy Åkesson med en långskaftad tång.

Lars Ohly tog gallskrikarnas förstapris när han hojtade om att “Sverige har smittats”. Men Ohly skulle nog tjäna en del på att välja sina ord lite bättre. I synnerhet som vi vet att han var ganska ledsen när Berlinmuren föll hösten 1989.

Dessutom vet vi nu ganska säkert att en stor del av socialdemokraternas fall utför och förvandling till ett helt vanligt parti bland alla andra, kan förklaras med att postkommunisterna välkomnades hela vägen in i de socialdemokratiska salongerna. Tidigare och under alla år fick de hålla sig i pigkammaren och tjäna sitt bröd i riksdagen som uppassare åt allehanda socialdemokratiska partiledare.

Det var först någon eller några veckor före valet som några få tidningar började syna Sverigesdemokraterna ordenligt och frilägga en del av det bruna ursprunget.  Och då kan vi i stort sett räkna bort tidskriften Expo med sin begränsade spridning. Men då var det för sent därför att redan då visade opinionsundersökningarna åt vilket håll det pekade. Det vill säga en borgerlig majoritet, plus att SD skulle ta plats i riksdagen.

För snart ett år sedan försökte Aftonbladets chefredaktör, Jan Helin, skapa debatt kring Sverigedemokraterna genom att publicera en stort uppslagen debattartikel, signerad Jimmy Åkesson. Men bums nedkallade, ett snart sagt enigt, mediesverige en publicistisk fatwa riktad mot Helins val att publicera.

Och därefter var det ganska tyst kring partiet i medierna. Partierna beslöt sig för att SD skulle tigas ihjäl och medierna traskade i patrull därefter.

Beteendet finner sin direkta motsvarighet under Olof Palmes tid, då svensk utrikesjournalistik var något synonymt med svensk utrikespolitik. De sovjetstödda kommunistiska sandinisterna i Nicaragua togs emot som statsmän i både regeringspalats och medier. För att nu inte tala om hur det gullades med Fidel Castro. Och när Sten Andersson hade slagit fast att de baltiska staterna tillhörde Sovjetunionen, blev det ganska tyst om våra grannar på andra sidan Östersjön.

Och Gud nåde den journalist som vågade ifrågasätta Palmes utrikespolitik. Det blev högerburen direkt. Punkt slut. Tyvärr hänger en del sådant skrot kvar än idag, fast nu är det Carl Bildt som håller i nyckeln till vänsterburen.

Ett annat exempel på vår svenska “silly season” kom ganska kort tid före valdagen, då pseudonymen “Den allierade journalisten” i en stort uppslagen kulturartikel i Aftonbladet beskyllde en hel hög journalister och redaktionella chefer för att gå alliansens ärenden. Och i en blogg med samma namn fanns mängder med exempel på påstådda övertramp i bildval och rubriker. Och publiceringen av den anonyma artikeln i Aftonbladet försvarade kulturchefen, Åsa Linderborg, i en särskild krönika.

Problemet var bara att en av skribenterna bakom både artikeln och bloggen var en lobbyist, knuten till Latinamerikagrupperna. Det är en gammal vänstergruppering som kämpat ända sedan Augusto Pinochets dagar.

Idag, när Sverigedemokraterna tvingas löpa gatlopp för att försöka undkomma drevet, är det som om medierna försöker ta tillbaka den mark man förlorade före valet genom att avstå från en mera genomgripande granskning av partiet.

Till spelets andra akt, efter valdagen, ser rollbesättningen ganska annorlunda ut. Det politiska etablissemanget vägrar fortfarande att tala med ledaren för ett parti som har runt 330 000 väljare bakom sig. Däremot har medierna tagit på sig den roll som politikerna borde haft före valet, nämligen debatten med Sverigedemokraterna.

Men tyvärr är mediernas rollfigurer både råare och kanske också mera skoningslösa än de varit någonsin tidigare. Och det sker när vi inte ens vet om vågmästarrollen består när alla röster är räknade. Till och med ärevördiga New York Times kallade Åkesson för “slick”, här i betydelsen hal eller slipprig. Men å andra sidan fick också Bill Clinton bära med sig sådana epitet.

Det finns bara en enda fördel med denna cirkus. Riksdagen har hamnat i det politiska centrum där den rätteligen hör hemma. Och var så säkra på att den fria jakten på Sverigedemokrater så småningom också kommer att spilla över på de sju etablerade partierna och deras företrädare.

Därför att jakten på Sverigedemokraterna kom igång på allvar först när den egentliga jaktsäsongen var avblåst och bytet funnit sitt gryt i Riksdagshusets kammare. Men det brukar inte jägare bry sig om, utan söker då andra byten. För all del, det finns ju också grythundar.

Fotnot: Artikeln finns också på www.newsmill.se

Allmänläkaren och obducenten begär resning

De båda läkare som anklagades för att 1984 ha styckat Catrine da Costas döda kropp begärde idag resning i Regeringsrätten i legitimationsfrågan. I resningsansökan presenteras en hel del nya bevis som inte var kända då kammarrätten i Stockholm slutgiltigt drog in de båda läkarnas legitimationer 1991.

De nya bevisen kan betraktas som tämligen tunga sakskäl för att kammarrätten gjorde en felaktig bedömning. Det handlar bland annat om fingeravtryck på de plastsäckar, där delar av den styckade kroppen hade placerats, och som bevisligen inte härrör från någon av de båda läkarna. Det var då okänt.

Det handlar också om dåvarande rättsläkaren Jovan Rajs vittnesmål, som bevisligen inte var objektivt. I brev till Stockholmspolisen pekade han redan på ett tidigt stadium ut sin kollega och adept, obducenten, som skyldig till styckningen. Det kände inte kammarrätten till.

Uppsalaadvokaten Anders Frigell som är ombud för läkarna i resningsmålet, sågar också det så kallade fotohandlarparets vittnesmål. Deras utsagor i kammarrätten ansågs vara centrala för målets utgång, men har vid senare granskning strakt ifrågasatts.

Samma sågning drabbar de inspelade samtalen med allmänläkarens dotter, som vid tillfället bara var 17 månader gammal. Detsamma gäller det så kallade dagboksvittnet, vars dagbok som rörde hennes samtal med da Costa har avfärdats som ett falsarium.

Advokat Frigell skriver vidare i resningsansökan att domen från 1991 bygger på bevisning som saknar robusthet. Det finns inga bevis, bara indicier, skriver han. Enligt advokaten bygger domen på trovärdighet istället för tillförlitlighet.

De båda läkarna friades 1988 från mordet på Catrine da Costa, men i domskälen skrev Stockholms tingsrätt att det var klarlagt att de båda tillsammans hade styckat den döda kroppen. Det ledde till att läkarna 1991, slutgiltigt förlorade sina läkarlegitimationer.

Förra året förlorade läkarna ett skadeståndsmål, riktat mot staten, för en lång rad försummelser och felaktigheter i Attunda tingsrätt. Det målet har överklagats till Svea hovrätt.

Advokat Anders Frigells resningsansökan bygger till stora delar på professor Anders Agells mångåriga arbete med fallet, samt till vissa delar på vad som framkom under förra årets skadeståndsmål, där tingsrätten trots den friande domen för staten gav läkarsidan rätt på en rad punkter.

Även om mordet på Catrine da Costa numera är preskriberat, återstår det ändå att skipa rättvisa i en av de värsta svenska rättsskandalerna i modern tid. Det handlade om en väl organiserad feministisk mobb, orkestrerad av en rad kända journalister som starkt bidrog till att tingsrätten i domskälen skrev in styckningen. Ytterst ansvarig för det var dåvarande lagmannen Carl-Anton Spak, som mer eller mindre tvingade rätten till att skriva in styckningen i domskälen.

Enligt lag får domskäl inte ha någon rättsverkan, men det var precis vad som skedde i kammarrättens dom i legitimationsfrågan.

Fotnot: Resningsansökans huvuddokument finns här: http://www.andersagell.se/styck_skade_frigell.html

Ny katolsk pedofilskandal i Belgien

En belgisk kommission som samlat in uppgifter om misstänkta övergrepp inom katolska kyrkan har lagt fram sin rapport. Den vittnar om hundratals fall, i nästan varje församling i landet.

Kommissionen har arbetat med stöd av kyrkan och intervjuat 124 personer som uppger sig ha blivit utsatta. Den franska nyhetsbyrån AFP rapporterar också att många av offren har begått självmord eller försök till självmord.

Kommissionen har fått in 475 anmälningar om övergrepp fram till halvårsskiftet i år. De flesta handlar om offer som var barn eller ungdomar och brotten ska ha begåtts mellan 1950-talet och slutet av 1980-talet.

Bland de utpekade förövarna finns präster, religionslärare och ungdomsledare med anknytning till kyrkan.

Ta gärna en titt på mina tidigare artiklar om övergreppen inom katolska kyrkan. Rulla ner en bit på sidan, eller klicka på taggen “Katolska kyrkan” i vänsterspalten.

Tillbaka igen

Efter att ha varit borta från den här sidan sedan början av april är jag nu tillbaka i Stockholm igen. Under tiden har jag ägnat mig åt helt andra saker.

Bland mycket annat har jag låtit mig föras från Uppsalaslätten till mellersta Skåne. Där nere satt jag många dagar och mediterade vid foten av en staty i en björkdunge, vars bestämda plats jag tänker behålla för mig själv. Den platsens koltrastar matade jag med äpplen så länge jag vågade, utan att de skulle bli stannfåglar. Glador och storkar fick jag möta varje dag. Och Charolais-djuren i hagarna glodde ganska godmodigt på mig.

Under en hel vecka hade jag också förmånen att få sitta i en gammal riddarsal och lyssna till en grupp kvinnors och mäns erfarenheter av både glädje och sorg.

Jag har rest längs Österlens kustvägar och rundat hela Öland från Långe Jan i söder till Långe Erik i norr.

Kort sagt har jag ägnat några månader åt mig själv. Jag behövde den tiden.

Så nu säger jag väl mött igen och stort tack till alla de läsare som trots avsaknad av nya inlägg gått in på min sida. Jag är djupt imponerad av det stora antalet!

Jobbar nu med research på några olika saker och återkommer snarast.