När faller Nordkorea samman?

Vid sidan av allt osorterat diplomatiskt skvaller som Wikileaks släppte i söndags kväll finns det en serie amerikanska telegram från ambassaderna i Peking och Seoul som sprider en del ljus över alla obesvarade frågor om Nordkorea. Den övergripande frågan är hur länge diktaturen i norr kan överleva. Även om det mesta i det nu offentliggjorda materialet låter omvärlden fortsätta gissa, finns det en hyperintressant uppgift om att Kina inte skulle motsätta sig en återförening av de båda koreanska staterna.

Det var en sydkoreansk toppdiplomat som i februari i år sa till USAs ambassadör i Seoul, Kathleen Stephens, att Nordkorea kommer att falla samman inom två, tre år efter Kim Jong-Ils död, och att de kinesiska ledarna kommer att acceptera ett återförenat Korea, styrt från Seoul och i allians med USA.

Men i så fall måste Kina blidkas genom att kineserna får kommersiella möjligheter i det mineralrika norr. Den amerikanska ambassadören rapporterade också hem till Washington att Kina absolut inte skulle acceptera någon amerikansk militär närvaro norr om den demilitariserade zonen vid 38:e breddgraden. Där står idag hundratusentals trupper nos mot nos sedan stilleståndsavtalet från 1953.

Kort tid efter mötet mellan de båda diplomaterna ändrades dock alla förutsättningar, då Nordkorea sänkte det sydkoreanska örlogsfartyget Cheonan och dödade 46 sjömän.

För bara tre veckor sedan visade nordkoreanerna upp en enorm anläggning för anrikning av uran, vilket mycket väl kan betyda snar tillverkning av kärnvapen. Och i förra veckan kom så den förödande granatattacken mot den sydkoreanska gränsön, med flera dödsfall som följd.

Inget av detta hade förutsetts i de diplomatiska depescherna hem till Washington. Telegrammen visar till och med att inte ens Nordkoreas enda vän i världen, Kina, hade kunnat förutspå händelserna i norr.

Men uppgifterna som Wikileaks läckt vidare hjälper ändå till att försöka förklara varför både Sydkorea och USA misstänker att de militära utbrotten kan vara tecken på att diktaturen i norr kanske är lika döende som Kim Jong-Il själv.

Å andra sidan kan talet om diktaturens snara hädanfärd lika gärna bygga på förhoppningar och gissningar, likt den dödsattest som utfärdades efter Kim Il-Sungs död 1994. En kinesisk expert har varnat USA för att bedra sig självt om man tror att Nordkorea faller efter den nuvarande ledarens död. Allt handlar mera om kvalificerade gissningar än rådata och fakta, vilket möjligen förklarar varför landet ofta omtalas som Asiens svarta hål.

New York Times påpekar också idag mycket klokt att det handlar om diplomatiska uppgifter och inte om kvalificerat underrättelsematerial inifrån landet. Här handlar det i allt väsentligt om intervjuer och samtal med regeringsfolk, avhoppare och andra experter. Ytterst få är också namngivna.

Det intellektuella bränslet bakom många av telegrammen var den period då en lång rad nordkoreanska toppdiplomater hoppade av till väst, medan annat har byggt på regimens misslyckade försök att omvärdera den inhemska valutan. Ytterligare spekulationer handlar om att militären kanske inte kommer att acceptera den unge Kim Jong-Un som kommande ledare efter sin far. Sedan ska det inte ha spelat någon roll att sonen nyligen upphöjdes till fyrstjärning general, trots att han saknar militär utbildning eller erfarenhet.

När det gäller eventuella nordkoreanska kärnvapen, vet vi egentligen inte någonting utöver vad Pyongyang har visat upp, alternativt inte kunnat dölja.

I maj förra året visade amerikanska satelliter onormal aktivitet vid Nordkoreas provsprängningsområde. Kineserna sa då till amerikanska diplomater att de inte var säkra på att Nordkoreas hot om en ny provsprängning var seriöst. Men bara några dagar senare genomförde Nordkorea just en sådan provsprängning.

Samma sak gäller de avbrutna sexnations-samtalen om nordkoreansk nedrustning. Då hette det från kinesiskt håll att samtalen är bordlagda några månader. I själva verket har de aldrig återupptagits, i vart fall inte ännu.

Likaså har både Kina och USA helt missat att Nordkorea alldeles på egen hand lyckats bygga en helt industrimässig anläggning för anrikning av uran, som man nyligen visade upp för en besökande amerikansk vetenskapsman.

Det nu avslöjade materialet visar också, kanske mest intressant av allt, att det finns stora skillnader i de strategiska intressena mellan Kina och Sydkorea. Seoul lär ska klaga bittert över att Kina, åtminstone för närvarande, känner sig tillfreds med en situation av status quo i norr, därför att en kollaps eller implosion skulle resultera i en flyktingvåg i flodform över gränsen till Kina. Dessutom skulle kineserna förlora Nordkorea som en sorts buffertzon mot syd och i förlängningen USA.

Skillnaderna när det gäller strategiska intressen motsägs dock av det tidigare uttalandet att Kina inte skulle motsätta sig ett enande av de båda koreanska staterna.

En tolkning av de senaste månadernas militära utbrott från norr sägs vara att den äldre Kim genom provsprängningar och missiltester nu förbereder marken för sin son. Taktiken skulle då vara att skrämma upp omvärlden för att sonen senare ska kunna gjuta diplomatisk olja på vågorna.

Men enligt en depesch från amerikanska konsulatet i kinesiska Shenyang är successionen inte helt självklar, efter att det blivit känt att unge Kim var inblandad i det misslyckade försöket att skriva om valutan. Det ska ha lett till att en topptjänsteman helt sonika avrättades.

I det hemliga materialet finns också uppgifter om palatsintriger i Pyongyang, där släktingar till den styrande familjen gärna vill vara med och dela på taburetterna. Alternativt skulle de vilja avsätta unge Kim efter pappans död.

Sammantaget finns det nog två helt skilda scenarier som måste inträffa för att den nordkoreanska diktaturen ska implodera, alltså falla samman inifrån. Det ena är att Kina måste ta sin skyddande hand från Kim & Co, på något liknande sätt som Gorbatjov lämnade Östtyskland åt sitt öde. Det andra är att informationsflödet utifrån måste nå en sådan omfattning att de förtryckta människorna i norr inser att det finns en helt annan, och eftertraktansvärd, värld utanför diktaturens murar.

Källor: Wikileaks, New York Times.

Länk till några av grunddokumenten om Nordkorea: http://www.nytimes.com/interactive/2010/11/28/world/20101128-cables-viewer.html#report/korea-10SEOUL62

Svenska kyrkan en tystnadens republik

Under stor tystnad har Svenska kyrkan nyligen sparkat tre av sina absoluta topptjänstemän. Generalsekreteraren Lars Friedner, personalchefen och informationschefen, men ingen utanför kyrkans stängda portar vet säkert varför de tre fick gå. Kyrkans politiska ledning beter sig därmed som Kremls potentater under sovjetstaten, eftersom kyrkans 6,6 miljoner medlemmar och 22 000 anställda inte får veta ett smack.  Men rykteskarusellen skvallrar om bittra strider mellan personal och politiker. Folk är rädda och de som vet något om toppstriden tiger av rädsla för repressalier.

Svenska kyrkan har under decennier varit ökänd för urusel eller rent plump personalpolitik. Rader av församlingar har tvingats kalla in psykologkonsulter för att hantera allsköns oreda. Kyrkoherdar som inte kan sköta jobbet som församlingschef är vardag och tjänster dras in på löpande band på grund av påstådd pengabrist. Musikverksamhet beläggs med avgifter, medan annan verksamhet helt sonika stryks bort av allsmäktiga kyrkopolitiker.

Det finns nu all anledning att kräva en lika ordentligt som offentlig granskning av vad som pågår bakom allt mera stängda kyrkportar, därför att med 6,6 miljoner medlemmar och 22 000 anställda är det Sveriges absolut största medlemsorganisation. Om Svenska kyrkan vore ett företag skulle det tveklöst hamna på någon topplista över landets mest misskötta företag. Åtminstone när det gäller transparens och personalpolitik.

Men kristendomens svenska jätte inte bara svälter, den krymper också. För att över huvud taget överleva har församlingar slagits samman i en sådan omfattning att antalet på fyra år minskat med 20 procent ned till 1 472 församlingar. Kyrkobyggnader har sålts, andra stängts och ytterligare några avkristnats. Idag finns det 3 400 kyrkobyggnader, inklusive enorma konstskatter.

För tjugo år sedan var 89 procent av befolkningen medlemmar, förra året hade andelen minskat till 71 procent. Antalet medlemmar minskar med ungefär en procentenhet per år.

Men bilden av kyrkans ekonomi är motsägelsefull, därför att trots att allt flera lämnar Svenska kyrkan så ökar intäkterna i form av kyrkoskatt och begravningsavgifter. Förra året var det hela 15,7 miljarder. Men över de närmaste tre åren kommer intäkterna att minska med närmare en miljard på grund av att den tidigare lågkonjunkturen slår till med eftersläpning mot kyrkans finanser.

Den totala omsättningen ökar dock år för år, förra året till 20 miljarder. Man har en värdepappersportfölj på 14.3 miljarder. Kyrkans skog är taxerad till i sammanhanget enorma 7.5 miljarder, men i det fallet har man bara tillgång till avkastningen i form av arrendeavgifter och liknande. Det är också en låst tillgång som inte kan avyttras utan vidare, även om marknadsvärdet naturligtvis är ofantligt. Vid årsskiftet ändras också skattereglerna för skogstillgångarna till kyrkans nackdel, vilket beräknas kosta omkring 120 miljoner årligen.

Trots de ändå oerhörda tillgångarna och trots att Svenska kyrkan egentligen kan räknas som ett storföretag med ärkebiskopen i toppen som arbetande styrelseordförande, är det ingen som ens försöker bry sig om att granska kyrkan. Medierna tycks mest vara intresserade av lokala skandaler, som då nästan alltid handlar om alkohol eller sex.

Men då tre av kyrkans absoluta toppfigurer antingen får sparken eller tvingas bort på annat sätt, är det tvärtyst. Några spridda skurar i form av små notiser i Kyrkans Tidning eller tidningen Dagen, plus ett spekulativt tv-inslag, det är allt. Helt säkert finns det många bland de 6.6 miljoner människor som betalar sin kyrkoskatt, som vill veta vad det är för mygel som pågår i styrelserum och ledningskorridorer.

Det kanske allra värsta är de tusentals dussinpolitiker som i praktiken styr kyrkan och som är en relik från tiden som statskyrka. I praktiken betyder det att banden mellan kyrka och stat finns kvar, fast på ett mera sofistikerat och dolt sätt

Svenska kyrkan vill gärna kalla sig för en folkkyrka eller en kyrka för alla. Och med jämna mellanrum dyker det upp mer eller mindre krampaktiga annonskampanjer för att försöka popularisera budskapet, eller för att få in en fot i samhällsdebatten. Det senaste exemplet var kampanjen i samband med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, då Stockholms biskop utmärkte sig genom att från predikstolen näst intill fördöma det partiet.

Men när det gäller kyrkans inre liv, ställningstaganden och finanser framstår Svenska kyrkan som en tystnadens republik, ett Kreml, där betraktarna måste gissa sig till vad kyrkan anser eller vad som pågår innanför murarna. Så länge öppenhet och offentlig granskning saknas kommer kyrkan att förbli en isolerad rörelse och vars budskap allt färre bryr sig om.

Fotnot: Artikeln finns också på www.newsmill.se

Johan Hakelius: Politiker som antikens gudar

Idag är Aftonbladets Johan Hakelius i sitt esse. En käftsmäll åt alla intriganta politruker och politiska janusansikten, inklusive en hel bunt av mitt eget skrå. Läsning anbefalles härmed!

“Hon avgår till en kanonad av preteritum, eller imperfekt som vi brukade säga. Allt är dåtid med Mona Sahlin: ”Hon gjorde”, ”Hon hade”, ”Hon försökte”, till och med ”Hon var”.

Ändå är Mona Sahlin bara 53 år. Ser rätt pigg ut.

Det finns en Mona Sahlin i presens. Sannolikt även i futurum. Säger man upp sig från andra föreningsstyrelser eller arbeten, talar inte folk om en som om man vore ett minne blott. Det skrivs inte förtida nekrologer som summerar ens livsgärning.

Men så är det inte för utknuffade partiledare. De läggs på katafalk och blir föremål för griftetal: ”Hon gjorde”, ”Hon tyckte”, ”Hon var”. Ilskna angrepp vänds i omsorgsfulla utslätningar. ”De mortuis nihil nisi bene”, som romarna sade: ””Om de döda, intet annat än gott”. Ska de avskrivna uträtta något mer, får de vara så goda att återuppstå.

Är det en slump?

När gamla ”Dallas” fick alla att flockas vid tv:n, var det någon som i begynnande postmodernism utförde en allvarlig analys av skådespelet. En av slutsatserna var att den texanska tv-serien efterliknade antika gudasagor. Vi fick aldrig, påpekade analytikern, se huvudpersonerna äta. Ätande är något mänskligt. Att visa gudar smörja kråset är tabu.

Sant eller ej, det var åtminstone intressant. Någon borde göra en liknande analys av moderna politiker. Vi ser dem visserligen äta då och då, även om det bara är en Persson som tuggar snattat smågodis, eller spår i form av en nota från Bryssels restauranger. Men känslan av att de befinner sig i en annan värld, det jämkade uddatalsmetodens Olympen, är spridd. Även bland politiker själva.

Hur ska man annars förstå när politiker säger att de har varit på besök i ”verkligheten”? Hur ska man tolka att de talar om ”människorna”, som om de själva tillhörde en annan grupp? Hur ska man förklara deras desorienterade handfallenhet, när de faller från kommandohöjderna?

Det kanske faktiskt är så att en partiledare som tvingas att hoppa, själv upplever det som ett skutt in i ett dunkelt efterliv.

Apropå det:

Säsongen 1985 försvann Bobby Ewing från ”Dallas”. Han stoppades i kista och grävdes ned. Ett år senare klev han ur duschen, som om inget hade hänt. Den Bobbylösa säsongen visade sig ha varit en dröm.

Man vill ju inte skrämma redan skärrade socialdemokrater. Men med gudar är allt möjligt.”

Johan Hakelius

Sveriges Radio släpper ut medieorm

Sveriges Radios vd, Mats Svegfors, släppte idag tillsammans med vice vd, Cilla Benkö, vad de vill kalla en bloggbok. Men det handlar nog mera om en interaktiv cyberbook, eftersom så mycket material redan finns på sidan, plus att man bjuder in till inlägg och kommentarer.

Genom lanseringen av begreppet Journalistik 3.0 syftar de båda på vad som kan tänkas bli en framtida journalistik. Version 1.0 skulle därmed vara dagens och 2.0 en version där alla har möjlighet att delta som skribenter eller mediespelare. Det ska väl uppfattas som den version vi redan nu lever med.

I starten består Journalistik 3.0 mest av en ganska omfattande genomgång av mediesituationen idag, både i Sverige och på andra håll. Där finns också en hel del tankar kring framtiden.

Grundfrågan är var demokratin äger rum i framtiden. Det vill säga när publiken har förändrat sitt beteende som konsumenter och medierna därmed inte längre ser ut som de gör idag.

En annan av Svegfors och Benkös grundstenar är att de envetet tror på den professionella journalistiken. Men det är väl i allra högsta grad möjligt att ifrågasätta. Inte minst efter kungaboken och sossedrevet efter Mona Sahlins avhopp.

Sossedrevets lika grunda som händelsefixerade nyhetsrapportering i motsats till analys, europeiska paralleller och reportage utifrån landet. Dessutom är det ungefär samma soffpotatisar som sagt ungefär samma saker, bara åtskilt av olika program och medier.

Men syftet med de båda chefernas cyberbook är gott. Avsikten är nämligen att skapa ett forum för seriös mediedebatt öppen för alla. Och då talar vi inte enbart om radio.

Länk till Journalistik 3.0 finns i vänsterspalten.

Expressen köpte Camilla Henemark för 200 000

Expressen betalade 200 000 kronor för en intervju med den före detta artisten Camilla Henemark, som publicerades idag. Det uppgav branschtidningen Resumé i morse på nätet. Expressens chefredaktör, Thomas Mattsson, varken bekräftar eller dementerar. Det brukar oftast betyda att uppgiften är korrekt.

Resumé skriver också att brittiska tidningar, däribland The Guardian, tillsammans med tyska tidningar ska ha visat intresse för materialet. Men Henemark ska vara bunden av ett avtal med Expressen som förbjuder henne att tala med andra medier under den närmaste veckan. Avtalet har också gett henne en veckolång utlandsresa, vilket naturligtvis är Expressens sätt att hålla henne borta från andra medier.

Att betala för intervjuer är i och för sig inte något helt främmande i Sverige, men belopp i den här storleken är synnerligen ovanliga. På senare år är det nog bara Christer Pettersson som kunnat förhandla sig till belopp i den här storleksordningen. Och då var det TV3 som stod för notan. Å andra sidan är det helt säkert första gången någon kunnat få ett så stort belopp för en historia som handlar om påstådd otrohet, eller som rör sig i sådana gränstrakter. Aftonbladets chefredaktör, Jan Helin, säger idag att om det är korrekt att Expressen betalat Henemark så har tidningen flyttat “en gräns”.

Det är självklart så att pengar korrumperar hennes berättelse, i synnerhet som storyn med all sannolikhet inte går att verifiera. Det finns bara hennes ord i en intervju, som dessutom är sällsynt illa genomförd. Så illa att frågorna troligen är godkända i förväg. Och tidningens tv-version är så sönderklippt att den i allt väsentligt saknar värde.

I hela den här härvan har nu Expressen flyttat sin position från att ha varit referent av en skandalbok, som tidningen kunnat gömma sina artiklar bakom bakom, till att nu förvandlat sig till aktör. Sedan spelar det ingen roll hur det förhåller sig med trovärdigheten i Camilla Henemarks berättelse. Det största problemet är kanske vad en människa är beredd att berätta i en intervju, vars sanningshalt inte går att kontrollera, om man samtidigt erbjuds en mycket stor summa pengar.

The Paris Review öppnar sin skattkammare

Den anrika litterära tidskriften The Paris Review har nu öppnat sin litterära skattkammare fylld av intervjuer med mer eller mindre världsberömda författare. Den engelskspråkiga tidskriften, som en gång grundades i Paris, men som sedan många år tillbaka har sin bas i New York har lagt ut hela sitt arkiv med intervjuer på nätet.

Den första gjordes redan 1953 med E M Forster och en av de senaste är gjord med Michel Houllebecq, som härom dagen fick det prestigefyllda franska Goncourt-priset.

Bland intervjuerna, som egentligen formas till en sorts självporträtt, återfinns de flesta av världens främsta. I skattkammaren hittas till exempel Ernest Hemingway, Arthur Miller, Margaret Atwood, Paul Auster, Jorge Luis Borges, Anthony Burgess, Simone de Beauvoir, Joyce Carol Oates, Norman Mailer, Orhan Pamuk, Mario Vargas Llosa, Umberto Eco, T S Eliot, Francois Sagan, Susan Sontag.

En särskild plats i mitt hjärta har Octavio Paz, som fick litteraturpriset 1991 och som jag hade turen och förmånen att få göra den första intervjun med, i New York för SVT/Aktuellt, samma dag som priset tillkännagavs. Han sa så här i intervjun för The Paris Review:

“If a society without social justice is not a good society, a society without poetry is a society without dreams, without words . . . and without that bridge between one person and another that poetry is. If society abolishes poetry it commits spiritual suicide.”

Den intervjun kan gott jämföras med vad Claude Simon sa året därpå om filosofi och poesi:

“In general, I distrust philosophy. Plato recommended chasing poets from the city; the ‘great’ Heidegger was a Nazi; Lukacs was a communist; and J. P. Sartre wrote: ‘Any anti-communist is a dog.”

Så det är bara att träda in i skattkammaren och välja sina egna favoriter. The Paris Review har getts ut sedan 1953, så det har blivit några intervjuer sedan dess. Länken finns i min länklista i vänsterspalten.

Svea hovrätt prövar inte skadeståndsmålet

Svea hovrätt prövar inte skadeståndsmålet i fallet Catrine da Costa där de båda läkare som anklagats för att ha styckat den döda kvinnans kropp begärt ett skadestånd från staten på omkring 40 miljoner.

Attunda tingsrätt avslog de båda läkarnas krav i mitten av februari i år. I domen skrev tingsrätten att det inte är fel och försummelser från myndigheterna, på alla de angivna punkter, som orsakat läkarna deras skador och lidande. Man fick dock rätt i tingsrätten på 26 punkter, vilket då ansågs som ett steg i riktning mot upprättelse. Svea hovrätt avfärdar nu ansökan om prövningstillstånd i ett beslut som är bara två sidor långt.

Läkarnas indirekta syfte med processen var, förutom ekonomisk kompensation, att bli rentvådda från alla misstankar. Men tingsrätten tog inte ställning till deras skuld utan bara till statens skadeståndsansvar.

I sitt beslut skriver Svea hovrätt att tingsrättens beslut ska stå fast eftersom det inte finns anledning att betvivla dess riktighet, vidare att en ny prövning inte är av vikt för ledning av rättstillämpningen och att det inte heller finns andra synnerliga skäl att pröva överklagandet.

– En stor besvikelse och samtidigt förvånande. Många som är insatta i det här specialområdet tycker att tingsrättens beslut var fel. Vi ska träffa våra klienter i veckan och kommer antagligen att gå vidare till Högsta domstolen, säger en av läkarnas båda advokater, Carl-Johan Vahlén, i en första kommentar.

Läkarna har också lämnat in en resningsansökan till Regeringsrätten, genom advokat Anders Frigell, för att få tillbaka sina legitimationer, som de fråntogs slutgiltigt 1991, efter en lång rättslig process i flera instanser. De ansågs då bundna till styckningen av Catrine da Costas döda kropp, på grund av skrivningar i Stockholms tingsrätts dom 1988.

De skrivningarna återfanns dock enbart i domskälen och inte i domen, där de båda friades från åtalet om mord. Domskäl får inte ha någon rättsverkan, men det var precis vad som hände, i och med att läkarna  förlorade sina legitimationer tre år senare.

Enligt nyhetsbyrån TT ska Regeringsrättens beslut i resningsfrågan komma inom kort.

Nyttiga idioter kokar vattvälling

När kvällstidningarna, inklusive en hel bunt annars seriösa radio- och tv-kanaler, jagar i flock som hungriga tigrar saknas all form av eftertanke, sans och måtta. Det mesta av det som nu publiceras hade aldrig kunnat nå medierna utan en skandalbok som skydd och sköld. Det anonyma skvallret om kungen har varit i svang under ganska många år, men har inte publicerats just därför att skvallerbyttorna uppträtt utan namns nämnande.

Men med boken framför näsan reduceras medierna till referenter och slipper därmed stå där med något mera avgörande ansvar. Symbiosen mellan medierna och förlaget skapar här en allians som betjänar båda parters gemensamma intresse av ökad försäljning

Medierna blir därför en sorts nyttiga idioter som kokar vattvälling på de utdrag ur boken som författarna behagat droppa i förväg. Nyttiga bara för förlaget Lind & Co, som nu beställt en ny upplaga, medierna själva och de som gärna vill chikanera kungen, alldeles oavsett sanningshalt i materialet. Att sedan kungen gjorde bort sig genom att framträda inför drevet är en helt annan sak, även om Nina Eldh & Co säkert var på väg att slita av sig hela peruken i frustration över att han valde att framträda.

Förre pressombudsmannen, Per Arne Jigenius, skriver idag mycket klokt på DN Debatt om mediernas förslappning i sammanhanget och dess konsekvenser. Här är hela hans artikel:

“Skall inte kungen och hovet granskas? Den retoriska frågan framförs som ett mantra av journalisten och författaren Thomas Sjöberg. Men kan ett uppkok av gamla rykten och en rad anonyma personers skvaller anses vara en seriös och trovärdig granskning? Ordet granskning devalveras och används som ett verbalt skyddsomslag för en skandalbok.

Svenska medier kan förvisso kritiseras för en slentrianmässig och veckotidningspräglad bevakning av hovet och de många uppgifter medlemmarna av den kungliga familjen utför. Men mediernas underlåtenhetssynder rörande hovjournalistiken utgör ingen ursäkt för utgivningen av en skandalbok.

Denna bok lär utges i en första upplaga på 20.000 exemplar. Det är en blygsam upplaga. Tv, radio och press återger det huvudsakliga innehållet i boken. Även om upplagan är liten har boken fått en enorm publicitet i medierna.

Problemet är att medierna uppfattar en publicering i bokform som en tung och förtroendeingivande form av offentliggörande. Detta leder för många redaktörer till slutsatsen att man bör publicera inte bara att en bok om kungen med graverande uppgifter utgivits, utan att det också är fritt fram att återge skandaliserande eller famösa uppgifter om otrohet och nattklubbsbesök.

I många fall har till exempel kvällstidningarna i Stockholm känt till de rykten och det skvaller som nu utges i bokform. Men man har, av hänsyn till pressetikens krav om att uppgifter skall vara sanna och relevanta och inte bryta mot privatlivets helgd, avstått från publicering. Men så kommer de kontroversiella uppgifterna i bokform och de förtjusta redaktörerna kan hänge sig åt rollen som referenter, som bara återger vad som redan har publicerats i en bok. Det anses nämligen vara av ett oavvisligt allmänintresse att återge hur en högst offentlig person får sanna eller osanna uppgifter om sitt privatliv offentliggjorda i en bok.

Jag kritiserar inte bokförlaget Lind för en skicklig lansering av en obskyr produkt; däremot kritiserar jag de tidningsredaktörer som så villigt och i egenintressets namn återgivit inte bara händelsen i stort, utan många detaljer som redaktionerna tidigare kände till och ansåg det vara otänkbart att på eget initiativ publicera.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin skrev häromdagen: ”Det är relevant att ge allmänheten kännedom – inte bara om att Sveriges statschef anklagas i en ny bok, utan även för vad. Därför publicerar Aftonbladet i dag ett antal påståenden ur boken.” Enligt pressetisk praxis skall den publicerade uppgiften vara sann och relevant. Men Helin glider på begreppet och säger att det är relevant att ge allmänheten kännedom om – måhända lögnaktiga – anklagelser mot kungen. Med den begreppsförvirringen kan det ju anses vara relevant att återge irrelevanta uppgifter bara tidningen citerar en angiven källa och den förtalade personen har en så uppsatt position att man kan hänvisa till ett oavvisligt allmänintresse.

Numera är det inte särskilt kostsamt att låta trycka en debattbok eller pamflett. Fortsätter denna utveckling får vi väl snart se cyniska redaktionsledare som finansierar utgivningen av en kontroversiell skrift så att de får något att hänvisa till, det vill säga ett alibi för att publicera uppgifter som de inte vill ta det direkta ansvaret för att offentliggöra. Här öppnas nya affärsmöjligheter för skrupelfria bokförläggare och försiktiga chefredaktörer.

Kungen har som varje annan svensk möjlighet att stämma bokens författare i ett tryckfrihetsmål. Men det leder till en offentlig rättegång med åtföljande publicitet.

Man kan bara konstatera att den rättsliga möjlighet som står vanliga medborgare till buds i praktiken inte är tillgänglig för en statschef. Det är väl denna vetskap som gör att förlaget så morskt talar om att låta saken prövas i rätten.

Däremot kan kungen PO-anmäla tidningar. Som bekant är förfarandet hos PO och Pressens Opinionsnämnd inte offentligt förrän nämnden offentliggör sitt beslut. Under min tid som Allmänhetens pressombudsman fälldes en tidskrift för att ha publicerat flera sidor med kronprinsessan Victoria [1] i olika baddräkter.

Kronprinsessan hade tillfrågats om att ställa upp för en sådan fotografering och nekat. Då hade tidningen helt enkelt gjort ett fotomontage: en fotomodell med en figur som liknade kronprinsessans provade baddräkterna och bilderna försågs med kronprinsessan Victorias huvud! Tidningen fälldes. Och låt mig, för att undvika frågan om huruvida fällningen var ett uttryck för kungligt fjäskande, säga att varje ung kvinna i motsvarande situation skulle ha behandlats på samma sätt. Ingen studentska skall behöva finna sig att manipulerade bilder offentliggörs.

I kronprinsessans fall var det fråga om att anmäla en enskild tidning som begått en flagrant överträdelse, inte bara mot en utpekad person utan också mot den övriga pressen. Systematiskt manipulerade bilder försvagar ju allmänhetens tilltro till tidningarna.

Men i detta fall finns det risk för att en stor del av den svenska pressen refererar bokens innehåll och kungen kan ju rimligen inte PO-anmäla en stor del av den svenska dagspressen.

Kvar står att landets mest offentliga person i praktiken kan vara försvarslös mot mediala övergrepp i det påstådda allmänintressets tjänst.

Detta kan faktiskt slå tillbaka mot medierna själva. Det är möjligt att allmänheten – och därmed politikerna – inte accepterar mediernas allt slappare tolkning av begreppen relevans och allmänintresse.

Pär-Arne Jigenius”

Länk till artikeln: http://www.dn.se/debatt/medborgarnas-rattigheter-inte-tillgangliga-for-kungen-1.1203059

Kungabokens trovärdighet lika med noll

“En rutinerad porträttskribent, en socialarbetare som sadlade om strax före 50-årsdagen och en elev från Journalisthögskolan. Det är en bokig trio som ligger bakom den nya skandalboken om kungen. En bok där långt ifrån alla påståenden är så bekräftade som författarna gör gällande.”

Så inleder Aftonbladets Oisín Cantwell sin analys av boken i dagens tidning, som totalt omfattar hela 14 sidor. Hans artikel är egentligen den enda i de båda kvällstidningarna som förhåller sig kritisk till materialet. Trots att det bara är ett fåtal som verkligen läst boken är det krigsrubriker snart sagt överallt. Men författarna och förlaget har ändå droppat så många detaljer och kapitel att går att göra en tämligen rimlig bedömning av trovärdigheten.

Det är bara ett fåtal källor som framträder med namn och främst bland dem befinner sig en gammal serbisk boxare, torped och tidigare ägare av ett antal svartklubbar i Stockholm. Han påstår att kungen och hans kompisgäng sprang på boxarens klubbar och att det fanns damer av olika schatteringar kring dem.

Men vem skulle i något annat sammanhang lita på vad en sådan person påstår, så varför tillmäts han någon trovärdighet alls i det här sammanhanget. I synnerhet som det bara rör sig om mannens egna påståenden.

Ett annan exempel gäller artisten, Camilla Henemark, som ska pekas ut för att ha haft ett förhållande med kungen. Men hon har inte intervjuats av författarna om detta. Det är istället vad huvudförfattaren, Thomas Sjöberg, har hört henne berätta vid ett antal skilda tillfällen för honom. Sådant uppsnappat krogsnack och skvaller är naturligtvis inte värt ett smack för en seriös journalist om det inte kan kontrolleras och verifieras på något sätt.

Intressant skvaller kan många gånger förvandlas till riktigt bra journalistik, men kungsregeln är alltid kontroll och verifikation. Men det saknas här och Henemark själv vill nu inte säga någonting alls.

I ett annat kapitel drar man den gamla nattklubbshistorien från OS i Atlanta 1996, som valsat runt ett antal gånger genom åren. Medförfattaren, Deanne Raucher, har intervjuat två påstådda managers på klubben som påstår att kungen var där. Ett par andra anonyma intervjuer på klubben ska också bevisa att kungen var där och spenderade 10 000 dollar. Men är det någon människa som med säkerhet vågar påstå att det mer än tio år efter de olympiska spelen är samma personal kvar på en strippklubb i Atlanta och som efter så många år fortfarande känner sig tvingade att vara anonyma.

Det är ungefär samma visa med ett påstått besök på en klubb i Bratislava 2008. Raucher är där och matas med nya anonyma uppgifter från ett par snaggade biffar i entrén. Men några dagar senare hävdar klubbens manager att biffarna inte arbetade på klubben då kungen påstås ha varit där. Om det nu är så oklart hur det var med besöket i Bratislava, varför publicerar man över huvud taget uppgiften? Det blir komplett obegripligt.

Så har vi fallet Helen Wellton, som Expressen idag ger ett helt uppslag i rampljuset. Wellton stod på 80-talet bakom företaget Lap Power. Hon påstår att hon blivit erbjuden att tillsammans med ett antal andra kvinnor vara med vid kaffet i samband med en middag för kungen och hans grabbgäng och därtill eftersläckning någon annanstans. Men hon tackade nej, eftersom hon inte fick vara med om hela middagen. Så vad vet hon om vad som försiggick vid de påstådda grabbmiddagarna. Jo, det bekräftas i boken av en bekant till Wellton som författarna citerar i andra hand och som är exfru till någon av herrarna, oklart vem. I den riktiga journalistvärlden är andrahandsuppgifter utan större värde.

På det där och liknande sätt rullar det på med, nästan genomgående, lika ansiktslösa källor som namnlösa dito. Författartrion, som har hållit på med boken i två och ett halvt år, måste ha inbillat sig att läsarna är något svagbegåvade som accepterar snart sagt vad som helst.

En annan tanke kan ha varit att trion, inklusive förläggaren kristoffer Lind, helt enkelt struntat i trovärdigheten och bara tänkt på försäljningen. Och en eventuell förtalsrättegång kan ju tänkas öka på försäljningen ytterligare.

Men bevekelsegrunder spelar mindre roll, eftersom alla utdrag ur boken på alla möjliga håll och kanter ändå visar helt uppenbart att “Den motvillige monarken” är en riktig skitbok. Att de tre författarna har bränt sig själva är uppenbart och förlaget Lind & Co tycks ha sålt sin heder för en alltför billig penning.

Det finns nu ingen som helst anledning för kungen att hissa pestflagg. Därför att det har skrivartrion redan klarat av alldeles på egen hand innan boken ens har kommit ut.

Några länkar:

http://www.dn.se/dnbok/kungen-ska-kommentera-skandalbok-1.1201758

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/medier-pa-pass-efter-bokrykten_5618431.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kungen-kommenterar-omdiskuterad-bok_5614427.svd

UD kände till mutorna till Irak

Redan år 2 000 kände Utrikesdepartementet mycket väl till att det förekom mutor och kickbacks i det skandalösa matprogrammet mellan FN och Irak. Men det dröjde fyra år innan en irakisk tidning blev först med att publicera något kring skandalen, som därefter svällde till närmast oanade proportioner.

Dokumentet här grävdes fram av Ekot i juli 2006 och det var ambassaden i Amman som larmade den 3 december 2000. När nu ett antal Scania-chefer kan komma att åtalas (se nästa post nedan) kan det vara intressant att se att svenska myndigheter och ledande politiska tjänstemän mycket väl kände till mutorna hela fyra år innan de avslöjades offentligt.

 

Det dröjde 18 dagar innan UD valde att informera ambassaderna i London, Paris och Washington, samt FN-delegationen i New York. I ett krypterat fax den 21 december hette det bland annat att “ett öppet svenskt engagemang i frågan negativt skulle påverka andra svenska affärsmöjligheter”.

Några dagar efter Ekots avslöjande i juli 2006 skrev jag en artikel i Aftonbladet och pekade ut en rad politiska tjänstemän som måste ha blivit informerade om ambassadbrevet från Amman. När nu Scania och tidigare också Volvo ställs vid skampålen finns det alla skäl i världen att än en gång peka ut de personer som teg under flera år, trots en pågående mutskandal i miljardklassen och i dollar räknat. Kofigate är långt ifrån över än.

Min artikel i Aftonbladet den 30 juli 2006:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article397432.ab

Scanias mutor till Saddam leder till åtal

Statsåklagare Nils-Erik Schultz förbereder nu ett åtal mot lastbilstillverkaren Scania och dess vd Leif Östling för misstänkta mutbrott i Irak, ett brott mot FN:s dåvarande sanktioner, rapporterar SVTs Rapport idag.

Det handlar om FNs skandalösa hjälpprogram till Irak, som gick under namnet oil-for-food och som förhandlades fram av Kofi Annan, som då var biträdande generalsekreterare. Programmet omfattade bortåt 100 miljarder dollar och åtminstone 10 miljarder gick i regimens fickor.

Sverige visste mycket väl, redan på ett tidigt stadium vad som då hade pågått under flera år, men på UD var det ingen som brydde sig. Här följer ett par utdrag ur Rapports inslag:

“Vi är inne i en slutfas nu, säger Schultz till SVTs Rapport. Misstankarna kan också, enligt åklagaren, leda till att man får betala höga böter i USA. Under tidigt 2000-tal avslöjades att en stor mängd företag betalat mutor till Saddam Husseins regim i Irak. Sammanlagt betalades runt 11 miljarder kronor i mutor för att få kontrakt i landet under det så kallade olja för mat-programmet, men samtidigt fanns FN-sanktioner mot Irak.

Därför är sedan tidigare två höga Volvochefer åtalade för grova sanktionsbrott. Detta eftersom Volvo misstänks ha betalat stora summor i mutor, eller så kallade "kick-backs" i Irak. Nu förbereds också ett åtal mot Scania för grovt sanktionsbrott, ett brott som kan ge fyra års fängelse

-Vi är inne i en slutfas, jag kan förhoppningsvis väcka åtal eller ta beslut i åtalsfrågan i slutet av året eller början av nästa år, säger Nils-Eric Schultz, statsåklagare, till Rapport.

-Jag har svårt att se annat än att det blir samma åtal som redan ligger mot Volvo, alltså grovt sanktionsbrott. Enligt Nils-Eric Schultz är en handfull personer i Scanias ledning förhörda och delgivna misstanke om brott. Men i första hand är det, enligt honom, Scanias vd Leif Östling som hotas av åtal, eftersom han var ansvarig under den aktuella tiden. Leif Östling är inte förhörd och delgiven misstanke än, men det är enligt åklagaren på grund av tidsbrist.

-Jag tycker vi har en lika bra bevisning som finns i Volvoärendet, säger Nils-Eric Schultz.

/…/

Scania menade tidigare att man inte gjorde affärer med Irak då regimen ville ha mutor. Men enligt dokument funna i en razzia i Göteborg förra våren, fortsatte man sälja fordon via företag i Ryssland och Tunisien, och ska enligt misstankarna ha betalat runt 5 miljoner dollar i mutor. Utöver ett åtal kan Scania också få dryga böter i USA. Statsåklagare Nils-Eric Schultz har informerat amerikanska myndigheter om misstankarna. Tidigare fick Volvo ungefär 120 miljoner kronor i böter i USA för sina affärer med Irak och nu kan Scania få möta samma öde.

-Hade amerikanarna känt till hur Scania agerat vid den tidpunkten kan jag tänka mig att det hade blivit samma belopp. Nu får vi se hur de reagerar, säger Nils-Eric Schultz. Scania ville i dag inte kommentera misstankarna för Rapport. Man hävdar dock att svenska myndigheter kände till affärerna, och att UD godkänt att man gjorde som man gjorde.

Statsåklagare Nils-Eric Schultz är kritisk till att myndigheterna inte gjorde mer för att få eventuella mutor att upphöra.

-På svenska FN-delegationen och UD hade man nog ganska bra kännedom, Exportrådet hade viss kunskap om det. De svarade oss att de inte är polisorganisationer så de ansåg sig inte ha någon anledning att ställa alltför besvärande frågor till företagen. Och jag har verkligen ifrågasatt att man inte gjorde det, säger han.

Men det finns ingen misstanke om att svenska myndigheter begått fel - för medhjälp till sanktionsbrott är inte straffbart.”

Redan i december 2000 larmade svenska ambassaden i Amman om miljardmutorna till Irak i samband med det beramade matprogrammet. De som då fick direkt kunskap om vad som pågick var Anna Lindh, Jan Eliasson, Hans Dahlgren, Pierre Schorri och Sven-Olof Pettersson. Men som Nils-Erik Schultz påpekar teg alla. De tycks ha ansett att Sverige var för fint att vara indraget i något så smutsigt som mutor till Saddam Hussein.

 

 

 

 

 

 

 

 

Avtalet om matprogrammet mellan FN och Irak undertecknades för övrigt av den nu dödsdömde Tariq Aziz, tillsammans med Kofi Annan och dåvarande rättschefen i FN, Hans Corell. När skandalen kröp allt närmare Kofi Annan personligen fick den det gemenliga namnet Kofigate och förpestade en stor del av hans tid i FN och har dessutom präglat hans eftermäle som generalsekreterare.

För den som vill friska upp minnet finns några av mina tidigare artiklar här:

http://stadsholmen.blogspot.com/search/label/Kofigate