En stormblåsig vårdag i april och mitt i lördagsrusningen, i köpcentret Tippen i Saltsjöbaden utanför Stockholm, står författaren Björn af Kleen utanför bokhandeln och signerar sin senaste bok, ”P.S.” Därefter ska det bli möte med författaren i biblioteket, som är granne med bokhandeln.
Det är en uppföljare till ”Jorden de ärvde” och ännu ett försök att ta heder och ära av Carl Gripenstedt på Brevens Bruk och Bystads Herrgård.
Den här gången genom att i den nya boken ”P.S.” återpublicera delar av sitt manuskript från Sommarprogrammet 2010, där Gripenstedt fick löpa gatlopp därför att han behagat stämma både förlag och författare.
Han ville helt enkelt inte längre vara med i af Kleens bok om den svenska adeln. Nu blev det så ändå, men efter mycket omfattande strykningar och förändringar av manuset. Det ursprungliga manuskriptet kan med lätthet betraktas som förtal.
Förutom manuset från Sommarprogrammet är resten av boken en bunt korta samtal med några författare, en uppgörelse med födelsestaden Hedemora, plus en betraktelse över sin tid som ”sidekick” till Alex Schulman i dokusåpan Paradise Hotel.
Det rör sig helt om redan tidigare publicerat material, med undantag för hälsningen från paradiset. Förlaget, Svante Weyler Bokförlag, vill säkert göra om tricket med den första bästsäljande boken.
Samtidigt som Tippens systembolag stänger för helgen har ett 60-tal personer bänkat sig i biblioteket för att lyssna till af Kleen, den unge rumpmasen från Hedemora. Det är mest förväntansfulla äldre damer i poplinkappa och hatt, som kollektivt vrider sina huvuden åt gången till, då entrén annonseras.
Men först kommer förläggaren själv, Svante Weyler, medan huvudpersonen, Björn af Kleen, kommer in som nummer två. Mikrofonerna fungerar inte och måste läggas undan, så det blir bara Weylers gamla kärva radioröst som når fram till sista stolsraden.
Författaren själv är en betydligt mera lågmäld typ. Tydligt nyklippt och klädd i en sorts koftkavaj med en randig T-shirt under. Ljusa bomullsbyxor och mockaskor därtill.
Halsens senor är genom hela den timslånga föreställningen spända som fiolsträngar och inte en enda gång under hela tillställningen vänder sig författaren mot sin publik. Inte en enda gång. Det här är istället Svante Weyler som förhör Björn af Kleen.
Vad var det som gjorde baron Gripenstedt så arg? Tog Du baronen vid strupen? Sa Du, nu berättar Du? Är bönderna i hemma Dalarna stolta över att inte ha någon adel? Måste Ditt språk vara skönt? Den store polske journalisten och författaren Ryszard Kapuściński var känd för att skarva, har Du skarvat? Kan Du inte ljuga? Rodnar Du då? Kan Du ljuga? Varför fick jag bokstavligen slita ur Dig avsnittet om Paradise Hotel?
Fnittret sprider sig bland poplinkapporna. En herre i publiken, klädd i rutig tweedkavaj, skakar irriterat på huvudet, reser sig och går, medan lokaltidningens kamera blixtrar mot paret där framme.
Björn af Kleen tror att ”Gripenstedt blev arg därför att baronen fick en känsla av kontrollförlust när ’Jorden de ärvde’ gavs ut. Han var ju inblandad i ett familjegräl och ångrade sig nog när han såg texten”. Författaren tror nog också att adelsmännens ”egna utsagor har förskräckt dem”.
Och nej, han tog inte baronen vid strupen. Bönderna i Dalarna är inte stolta över att inte ha någon adel. ”De är glada över att vara självägande bönder.”
”Ja, mitt språk måste vara skönt”, säger af Kleen och tycks ha blivit lite lugnare av att ha sluppit undan förläggarens tydligt inrepeterade polisfrågor. Dagens föreställning på biblioteket i Saltsjöbaden är det femte eller sjätte av samma sort bara denna vecka.
Det talas om Thomas Mann och Tom Wolfe som litterära förebilder, även om af Kleen säger att han inte alls vill bli skönlitterär författare. Ryszard Kapuściński tycks vara en stor journalistisk förebild.
Han som var känd för att skarva och som enligt Svante Weyler ”dog bort ifrån ett Nobelpris”. Det ska han ha fått från hästens mun inne i Svenska Akademien.
”Det är klart”, kommer det plötsligt från af Kleen, ”är man långt borta hos gummorna i Sibirien, så kan de ju inte kolla i efterhand vad man skrivit”.
Två poplinkappor viskar häpet sinsemellan och undrar sedan halvhögt om Björn af Kleen från sin ”upphöjda position på Stockholms barstolar tycker likadant om grevarna och baronerna på den svenska landsbygden”.
Björn af Kleen mumlar något ohörbart där framifrån och påstår sedan att han inte är bra på att ljuga eller skarva. Men att färgen på ett intryck ”kan ändras när man sitter framför datorn”.
Egentligen skulle han vilja skapa en box med fyra böcker. En bok för varje stånd; adel, präster, borgare och bönder. Så berättar af Kleen att han gjort ett första försök med ”Göteborgsborgare i Göteborg” och nämner familjerna Olsson och Hjörne. Den ena är familjen med färjorna, den andra med tidningen.
Men så mycket mer än de båda familjerna blir det kanske inte i det fallet, eftersom det mesta av den gamla förnäma borgerligheten i Göteborg försvann i samma takt som dåvarande industriminister Nils G Åsling la ner varven. Det som faktiskt var hela stadens och dess arbetares stolthet och hela hjärtstock. Och inte bara ”Göteborgsborgarnas”.
Kvar från den gamla tiden finns mest de ljusa stenpalatsen längs Kungsportsavenyn, men de kanske inte passar så bra i boxen. För de kan ju inte tala med af Kleen på samma sätt som han just betraktat gummorna borta i tundrans Sibirien, eller adelsmännen på vår egen landsbygd.
Till sist handlar föreställningen om Paradise Hotel, som det var så svårt för Björn af Kleen att skriva om. I det fallet ska det ha varit svårt på grund av alla nödvändiga hänsynstaganden till de medverkande, inte minst på grund av deras sociala familjebakgrunder.
Nu lyser hyckleriet som en fullmåne i augusti!
Björn af Kleen har just försökt ta heder och ära av Carl Gripenstedt. Två gånger om dessutom. Först i ”Jorden de ärvde” och nu i den nya boken som en sorts Post Scriptum till den första.
Men nu talas det varligt om hänsyn till medverkande i en sjaskig dokusåpa, där deltagandet är frivilligt. Det hindrade emellertid inte förläggaren från att ”bokstavligen slita” avsnittet om Paradise Hotel ur händerna på Björn af Kleen.
Det är så förläggaren, Svante Weyler, haltande dansar kring sin bästsäljande guldkalv.
