Högsta domstolen har nu beslutat att frågan om prövningstillstånd i det skadeståndsmål där de båda läkarna, Thomas Allgén och Teet Härm, stämt staten på 40 miljoner ska avgöras av fem justitieråd istället för tre, som är den vanliga ordningen. Det väcker frågor om domstolen i själva verket nu förbereder ett avslag på begäran om prövningstillstånd.
Det har nu gått mer än två år sedan Attunda tingsrätts dom i målet, då läkarna fick rätt mot staten på ett tjugotal punkter bland de fler än 150 punkter som anfördes som fel eller försummelser från statens sida. Men trots det förlorade läkarna målet.
Målet har därefter passerat Svea hovrätt, med negativt resultat för läkarna och därefter legat i Högsta domstolen sedan december 2010.
I den domstolen har målet hittills handlagts av tre justitieråd, men för några dagar sedan beslöts att utöka till fem justitieråd, vilket är ganska ovanligt när det gäller frågor om prövningstillstånd.
Det är inte ens säkert att de tre som hittills hanterat målet kommer att delta då frågan slutgiltigt prövas om någon månad. Det gäller Severin Blomstrand, Ingemar Persson och Johnny Herre. De två sistnämnda tillhör domstolens yngre krets och det kan därmed på goda grunder antas att de båda inte är lika nedsmittade av rättsrötan i fallet Catrine da Costa.
Under de mer än 25 år som fallet har rullat på genom nästan tjugo processer i olika instanser, inklusive Europadomstolen, har det hanterats av ett trettiotal skilda domare och det finns åtskilliga exempel där domare i olika rättsinstanser har skyddat varandra på ett ytterst skamligt sätt. Det senaste exemplet kom vid Attunda tingsrätts förhandling, då de båda tidigare domarna, Peter Wennerholm och Ingegerd Westlander, kom mycket lindrigt undan i sina respektive vittnesmål på grund av en lam ordförande i det målet.
Då det begav sig satt Wennerholm i Kammarrätten och Westlander var den som tillsammans med Carl Anton Spaak skrev de förödande domskälen om att läkarna hade styckat den döda kroppen. Utan de domskälen hade den lögnaktiga bevisningen om påstått mord aldrig kunnat föras vidare och tingsrättens friande dom hade säkert stått fast.
Om Högsta domstolen nu väljer att föredra frågan om prövningstillstånd för fem helt nya justitieråd betyder det att i slutänden har hälften av domstolens sexton justitieråd varit inblandade i handläggningen. Det har nog aldrig tidigare hänt i Högsta domstolens historia. I vart fall inte när det gäller en fråga om prövningstillstånd.
En välvillig tolkning är att man vill ha saken så grundligt som möjligt genomlyst. Motsatsen är en hållning som antyds i flera skilda juridiska kretsar, nämligen att man förbereder ett avslag i frågan och att man vill grundlägga och förankra det så brett som möjligt i domstolen. Detta för att försvåra att ett kontroversiellt avslag ska kunna ifrågasättas.
Alla inblandade vet att det är ett mycket omfattande och komplicerat mål. Och egentligen ska enbart detta faktum leda till att Attunda tingsrätts dom får överprövas.
Efter avslaget i Svea hovrätt i oktober 2010 sa den ena av läkarnas båda advokater Kajsa Blomgren ”Hovrätten tycks huvudsakligen ha fokuserat på huruvida man anser att det bör utbetalas några pengar till läkarna eller inte, men det finns andra skäl att bevilja prövningstillstånd som man inte kan bortse från på [så] sätt som hovrätten gjort. Jag tänker i första hand på granskningsdispensen, att målet är mycket omfattande”.
Blomgren hävdade också att tingsrätten begått rena rättegångsfel. “Tingsrätten har tillämpat ‘visat’ vilket är lika med styrkt och därmed ignorerat bevislättnad i dylika skadeståndsmål.”
För tre veckor sedan lämnade staten genom Justitiekanslern in en så kallad svarsskrivelse som Högsta domstolen hade begärt. Det tolkades som att domstolen gav staten och JK en möjlighet att betala skadestånd utan vidare handläggning i domstol. Men istället blev det ett svar där allting viftades undan och där man bestrider att hovrättens avslag ska undanröjas.
Det är värt mer än bara en notering att Justitiekanslern numera heter Anna Skarhed och att hon tidigare under många år var justitieråd i Högsta domstolen. Hon bytte helt enkelt plats med förre JK, Göran Lambertz, som nu sitter i Högsta domstolen. Det är just sådana rockader som är så farliga för rättssäkerheten, risken för vänskapskorruption är helt enkelt uppenbar. Och i det fallet är det regeringen som har det yttersta ansvaret.
Lambertz kan förvisso de allra flesta detaljerna i fallet Catrine da Costa, men det är omöjligt att bedöma vilken eventuell betydelse det kan ha för domstolens beslut. När de fem justitieråden ska avgöra frågan om prövning är det dock helt säkert att Lambertz ställs åt sidan, helt enkelt därför att han så många gånger har debatterat saken offentligt. Allt annat vore en sensation.
Målet kommer hur som helst aldrig att avgöras genom empati med och rättskänsla för de båda läkare som fick sina liv förstörda av en domstol som en gång i tiden lät sig vilseledas av en feministisk mobb och som i sin tur understöddes av den så kallade kultureliten. Alltsamman orkestrerades framför allt av att kvällstidningarna så ryggradslöst öppnade spalterna för en lynchjustis.
Om nu också Högsta domstolen vägrar att låta saken prövas kan vi utgå från att målet förs vidare till Europadomstolen, vilket betyder många års kö för handläggning.
Idag vet de flesta att för att få slutgiltig rättvisa skipad i kontroversiella fall krävs att medierna är med på tåget. Och då uppstår nästa problem. De allra flesta journalister på nyhetsredaktionerna var inte ens födda då anklagelserna mot Thomas Allgén och Teet Härm haglade som värst.
Det betyder i förlängningen att om de båda läkarna valt att inte tiga under så många år, hade fallet varit betydligt mera känt och det hade då svårligen kunna sopas under smutsiga juridiska mattor. Tigandet har tyvärr mycket verksamt bidragit till att demoniseringen av de båda har kunnat fortsätta.
Det var först under hösten 2008 som Thomas Allgén valde att sätta sig framför min tv-kamera. Den intervjun sändes i SVT/Debatt och senare också i Veckans brott. Ett par år senare skrev de tillsammans en debattartikel, som dock inte gav några som helst avtryck. Under förra året publicerade så rättsmagasinet Skurk en längre intervju med de båda. Men Teet Härm vägrade envist visa upp sig i bild.
Sett i historiens backspegel har dessa fåtaliga framträdanden naturligtvis kommit allför sent och därmed fortsätter rättsrötan gräva sig allt djupare. Och med rötan också demoniseringen.
Juridiken har sin delikata dramaturgi och medierna sin. Och utan medierna kommer juridiken i det här fallet stå i vägen för rättvisan.
