Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten

Jagad man. Det svenska rättsväsendets behandling av Julian Assange kan närmast liknas vid trakasserier. Samtidigt har mediernas bevakning varit partisk till förmån för det politiska etablissemanget. Nu har JO avslagit vår anmälan av åklagare Marianne Ny, skriver journalisterna Helene Bergman och Anders Carlgren i Dagens Nyheter idag.

Den juridiska cirkusen kring fallet Julian Assange har nu fått proportioner som saknar motstycke i juridisk historia. Ingen annan man än just Julian Assange skulle bli jagad på detta sätt över flera kontinenter för de påstådda brotten våldtäkt och sexuellt ofredande.

Vi har därför anmält åklagaren Marianne Ny till Justitieombudsmannen, JO, på grund av hennes hantering av ärendet. Men JO Hans Gunnar Axberger avskrev, märkligt nog, saken dagen efter att Assange beviljats asyl, med hänvisning till den pågående rättsliga prövningen.

Sakläget är mycket enkelt. Julian Assange hade sex med två kvinnor vid skilda tillfällen under sin vistelse här i landet. De båda kvinnorna sökte upp en kvinnlig polisinspektör, som var bekant med en av de båda, med avsikt att förmå Assange att genomgå ett hiv-test. Men då våldtäkt faller under allmänt åtal upprättade polisinspektören i stället en anmälan. Ingen av de båda kvinnorna hade helt säkert någon aning om vilka proportioner besöket hos poliskvinnan skulle få.

En åklagare beslöt begära Assange häktad i hans utevaro, trots att han fanns kvar i landet. Dagen därpå fann en annan åklagare att det inte fanns någon grund för påståendena och lade ner saken.

Den 30 augusti 2010 förhördes Assange, som förnekade brott. Dagen därpå vände sig advokat Claes Borgström, som själv hade erbjudit sig att vara målsägarbiträde för de båda kvinnorna, till sin gamla väninna, åklagaren Marianne Ny, som i sin tur beslöt att öppna fallet på nytt.

Julian Assange stannade kvar i Sverige för att vara tillgänglig för förhör under hela fem veckor, fram till den 27 september, då han lämnade landet efter att ha fått lov av åklagarmyndigheten. I det läget utfärdade Marianne Ny en europeisk arresteringsorder. Åtskilliga gånger har Assange därefter erbjudit sig att bli förhörd i London eller via videolänk. Något som åklagaren, märkligt nog, kategoriskt avvisat trots att så skett i andra fall.

Vi är, liksom Julian Assanges internationelle advokat, den berömde spanjoren Baltasar Garzón, djupt oroade över den brist på garanterad säkerhet och transparens samt på vilka juridiska grunder åtgärder har vidtagits mot Julian Assange. De trakasserier han har utsatts för har medfört att hans fysiska och mentala hälsa har lidit svår skada.

Hoten mot hans person försvåras ytterligare av det komplicerade agerande som Marianne Ny, som representant för svenska staten, har åsamkat honom.

Detta har inneburit att Julian Assanges grundläggande fri- och rättigheter enligt Förenta nationerna samt hans mänskliga rättigheter enligt Europakonventionen har försatts ur spel.

När människor söker politisk asyl brukar det handla om att söka skydd undan någon skurkstat och i detta fall framstår den påstådda rättsstaten Sverige just som en sådan skurkstat. Det räcker gott med att hänvisa till fallen Thomas Quick/Sture Bergwall eller Catrine da Costa för att finna fullständigt förödande jämförelser.

Vi två journalister, med många decenniers erfarenhet av press, radio och tv både i Sverige och utomlands, finner med ökande förskräckelse hur okritisk och partisk till förmån för det politiska etablissemanget journalistiken i fallet Assange är.

Allt tycks gå ut på att till varje pris få Assange överlämnad hit till riket, i stället för att kritiskt granska åklagaren Marianne Nys agerande i skön förening med sin vän advokat Claes Borgström. Åklagare Ny har till exempel i en trängre krets sagt att ”även om jag har fel, ändrar jag mig inte”.

I den häktningspromemoria från 2010 på över hundra sidor som finns tillgänglig på nätet för alla och envar, framgår tydligt att de båda kvinnorna själva sökte kontakt med Assange.

Den läckta häktningspromemorian blev till en juridisk bomb, som i dag är bortglömd och begravd i alla turer kring rättsprocessen i London, flykten till Ecuadors ambassad och frågan om hur Assange eventuellt ska kunna ta sig därifrån undan det svenska, numera så prestigefyllda, rättsmaskineriet.

Fallet Julian Assange har synliggjort den statsfeminism med tillhörande propaganda­maskineri som för närvarande gäller här i landet. Det är ett maskineri där manshatande radikalfeminister utan historisk förankring, samverkar med journalister som inte begriper journalistikens kritiska uppgift och medlemmar av rättsväsendet som gör karriär på numera lagstadgad jämställdhet.

Ett maskineri som ser vanliga svenska män som potentiella våldtäktsmän och som redan dömt Julian Assange för sexbrott, innan någon rättegång ägt rum. På så sätt har mannen med status som rockstjärna förvandlats till en av världens mest jagade män.

Den fria feminismen kidnappades i slutet på 1980-talet, avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.

Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser. Den rådande totalitära könsideologin anammades också av många traditionella medier som går statens ärenden.

På en annan kant, i framför allt kvällspressen, säljer sex som aldrig förr på ett sätt som förvandlat begreppet cynism till ett ”understatement”. Fallet Assange kittlar journalister till en sällsynt skådad ensidighet som förför läsare, lyssnare och tittare. Därtill kan moralistiska ledarskribenter över hela landet hojta om rättvisa för de förnedrade kvinnorna, utan minsta eftertanke på vad som egentligen hände de där dagarna i augusti 2010 mellan Julian Assange och de två kvinnorna.

Hur fallet avslutas kan mycket väl bli avgörande för om Sverige även i fortsättningen ska kunna kalla sig för en rättsstat, där medborgerliga rättigheter inte kränks och där Europakonventionen om mänskliga rättigheter är värd mer än bläcket den är skriven med.

Helene Bergman, journalist

Anders Carlgren, journalist

Fallet Assange: JO avskriver anmälan mot åklagaren

 

JO Hans Gunnar Axberger har idag, dagen efter att Julian Assange beviljades asyl avskrivit vår anmälan mot åklagaren Marianne Ny. Det är naturligtvis ett i vårt tycke märkligt beslut. JO hänvisar till den pågående rättsliga prövningen och då bör inte JO utreda parallellt. Men å andra sidan finns det ju alla möjligheter att återkomma till saken och JO då den rättsliga prövningen är avslutad

 

The Assange Case goes to JO,the Swedish Ombudsmen for Justice

 

To The Swedish Ombudsmen for Justice (JO)

Gothenburg and Stockholm August, 2, 2012

We most urgent requires that the ombudsmen for justice investigates the Swedish handling of the case of Julian Assange, by the prosecutor Marianne Ny, Director of the Public Prosecution Authority Development Center in Gothenburg.

1. Mr. Assange could have been investigated by the Swedish police before he left the country on September 27, 2010, and with the knowledge of the prosecutor Marianne Ny. At that date Mr. Assange had been available for an interwiev during five weeks.

2. Since Mr. Assange arrived in London, he has on several occasions offered to give his own version of what happened in Stockholm in August 2010, at the Swedish embassy, or being questioned by video link.

3. In late July, Mr. Assange offered to talk to the Swedish prosecutor, now at the embassy of Ecuador, where he has asked for asylum.

The prosecutor, Ms. Ny has at all different occasions neglected or rejected Mr. Assanges proposals.

Between August 13, and August 16 Mr. Assange had consensual sex with two different women.

On August 20, 2010, the two women went to a local police station in Stockholm in order to urge Mr. Assange to undergo an HIV-test. At that point the police choosed to start an investigation about rape, without the consent of the two women.

On the same day a prosecutor decided to issue an arrest warrant for Mr. Assange. At the time the newspaper Expressen, headlined a front page article “Assange accused of rape”.

The next day another prosecutor decided that there was no reason for the warrant.

On August 30, interrogates Julian Assange for the first time by the Swedish police, and denies all allegations.

The day after the lawyer of the two women, Mr. Claes Borgström, who also was a former Swedish Ombudsman for equality, requested that the case should be reopened by the prosecutor in Gothenburg, Marianne Ny.

Julian Assange is now again accused of rape, molest, and sexual harassment.

Mr. Assange stayed in Sweden until September 27 for further questioning.

We are, like his lawyer, Mr. Baltasar Garzón, serious concerned, regarding the lack of safeguards and transparency with which actions are being taken against Julian Assange, and the harassment he is being subjected to which has irreparable effects on his physical and mental wellbeing.

The threats against his person are further aggravated by the complicit behavior of the Swedish governmental authorities.

This has implied that Mr. Assanges civil rights, and his rights according to the European Convention have been violated.

Helene Bergman, journalist

helenebergman@me.com

Anders Carlgren, journalist

anderscarlgren@hotmail.com

HD agerar skamligt i fallet da Costa

Här på rättsläkarinstitutionen på Karolinska Institutet arbetade läkaren som i medier kallas "obducenten". Foto: BJÖRN LUNDBERG

 

J'Accuse...!

Med den lånade rubriken från Émile Zolas, världen över välkända, anklagelse 1898 i Dreyfus-affären anklagar jag nu det svenska rättssamhället för alla de juridiska övergrepp, felaktiga beslut, rättsvidrigheter, försummelser, misstro och nonchalans som under mer än 25 år har präglat fallet Catrine da Costa.

Senast gäller kritiken högsta domstolen som nu vägrat de två läkarna, allmänläkaren och ­ obducenten, att få sin sak prövad i det skadeståndsmål som pågått under snart fem år, då de stämde staten på 40 miljoner.

Saken gäller hur de båda anklagades för att ha mördat Catrine da Costa och därefter styckat den döda kroppen. De friades från mordåtalet, men i domskälen skrev tingsrätten in att de hade styckat kroppen.

Det påståendet är roten till fallets kompletta rättsröta och som sedan dess förpestat de bådas liv. Domskäl får inte ha någon rättsverkan, men det var exakt vad som hände då de slutligen fråntogs sina läkarlegitimationer 1991.

Fallet har nu prövats närmare 20 gånger av skilda rättsinstanser i det här landet, som alla dömt till deras nackdel. Det är sammanlagt ett trettiotal domare som varit inblandade, som ridit högt på juridiska formaliteter, och beskydd av varandras vandel, i stället för att se till hur två oskyldiga män fått sina liv förstörda.

På goda grunder kan man misstänka att åtskilliga domare i sammanhanget känt behov av att skydda kollegor som tidigare agerat felaktigt. Ingen domares renommé får nämligen fläckas.

Alla som satt sig in i fallet vet att de båda läkarna är oskyldiga. Det var en tidsmässig omöjlighet att genomföra brottet så som åklagaren påstod.

Rättsskandalen kring Catrine da Costa är i själva verket betydligt värre än den som omgärdat fallet Thomas Quick, senare Sture Bergwall, eftersom han nu får upprättelse i dom efter dom, medan allmänläkaren och obducenten förnekas rättvisa.

Eftersom de båda friades från mord­anklagelsen kan vi här tala om ett friande justitiemord som nu till sist högsta domstolen bekräftat, då man vägrar låta läkarna få sin sak prövad en sista gång.

De fem justitieråd som avslog begäran om prövningstillstånd hade den utmärkta möjligheten att röja upp i det juridiska träsk som fallet da Costa under så många år smutsat ner det land som så gärna vill kalla sig för en rättsstat. Men i stället valde de fem den fegt ynkliga vägen att fortsätta rida högt på formalia.

Det finns en ålderdomlig juridisk maxim som säger att man inte alltid kan få rätt. Ibland får man nöja sig med att veta att man har rätt. Men den maximen är för en rättsstat inget annat än gammal nattstånden advokatyr, som för länge sedan borde förpassats till historiens skräphög.

Allmänläkaren och obducenten fördömdes ursprungligen av en ultrafeministisk mobb, understödd av en rad så kallade kulturpersonligheter och alltsammans orkestrerades dessutom av en rad kända journalister.

Det var en mobb som bland mycket annat tilläts påstå att de båda drack da Costas blod och grillade hennes ögon på Rättsläkarstationen i Solna.

I fallet har egentligen ingenting kunnat bevisas. Ingen vet med säkerhet när, var eller hur Catrine da Costa avled. Ändå har förföljelse och avsaknad av rättvisa fått fortgå under mer än 25 år.

I den här saken har snåltänkt juridik tillåtits stå i vägen för rättvisa och därmed skapat den värsta rättsrötan i modern svensk historia. För de båda läkarna är alla svenska möjligheter nu uttömda.

Och de fem justitieråden i högsta domstolen känner sig säkert helt nöjda med att på mindre än tre sidor avvisat frågorna om 25 år lidande. I själva verket har de dragit skam över landets högsta juridiska instans, som inte vågade gå emot den juridiska nomenklatura som under decennier inbördes skyddat varandra.

Fotnot: Tyvärr valde Expressen att anonymisera, Thomas Allgén och Teet Härm, trots att de båda vid ett flertal tillfällen uppträtt med egna namn. Senast i tidskriften Skurk och tidigare i en egen debattartikel i SvD. Thomas Allgén har dessutom uppträtt i en tv-intervju jag gjorde med honom hösten 2008 och som repriserats fler än tio gånger.

Hur som helst har gensvaret varit enormt! Expressen publicerade artikeln den 6 augusti.