Efter Margot Wallströms diplomatiska totalhaveri i förhållande till Saudiarabien finns det för regeringen ingen annan väg än att Wallström lämnar posten som utrikesminister. Genom sitt diplomatiska klavertramp har hon fläckat Sveriges anseende i hela arabvärlden på ett sätt som kommer ta lång tid att reparera.
Att kalla Saudiarabiens sharialagstiftning med halshuggning och spöstraff för medeltida må vara helt korrekt sett ur ett perspektiv av mänskliga rättigheter och humanism. Alla vet dessutom att kvinnors rättigheter kränks i Saudiarabien på ett sätt som är svårt att förstå för de flesta västerlänningar och som förtjänar kraftig kritik.
Men när Wallström som utrikesminister använder uttrycket medeltida är det ett flagrant och helt oacceptabelt exempel på riktigt uruselt diplomatiskt språkbruk.
Det började med att saudierna kallade hem sin ambassadör i Stockholm. Wallström slängdes ut från Arabförbundets möte i Kairo, dit hon var inbjuden som hedersgäst. Förenade Arabemiraten följde efter med att kalla hem sin ambassadör och ett enigt Arabförbund med 22 medlemsstater fördömde Margot Wallströms uttalande.
Från det saudiska utrikesministeriet hette det att ”Islamiska sharia behöver inget betyg på gott uppförande av Sverige eller något annat land”. Och en vecka efter den salvan mot Sverige slutade Saudiarabien att utfärda nya affärsresevisum för svenskar.
Därpå följde Organization of Islamic Cooperation med 55 medlemsstater. Organisationen skriver på sin hemsida “I sina kommentarer förödmjukade Wallström Saudiarabien och dess sociala normer, juridiska system och politiska institutioner”.
Det intressanta är att varken Saudiarabien, Arabförbundet eller OIC kritiserar att Sverige avbrutit det omtalade militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Alla kritiker skjuter in sig på Margot Wallströms uttalanden, vilket tydligt visar att det är just hennes taffliga diplomatiska språkbruk som irriterar. Det saudiska agerandet ska också ses som en diplomatisk varning till andra länder att följa det svenska exemplet.
Att kalla hem en ambassadör är en tämligen mild form av protest, men när det börjar handla om visumfrågor som ytterst berör handelsförbindelserna då är det allvar på riktigt.
Då hjälper det nog föga att näringsminister Mikael Damberg ryckt ut för samtal med ett 30-tal företrädare för det svenska näringslivet. Det sägs att bara ett tiotal dök upp till det mötet. I själva verket leder ett sådant möte inte till någonting alls. Sådana möten blir bara dålig kosmetika när det är relationen mellan Sverige och Saudiarabien som knakar.
Sett bakom de arabiska kulisserna är det välkänt att Saudiarabien som arabvärldens mäktigaste land i praktiken styr det mesta av större värde inom både Arabförbundet och OIC. Så i fortsättningen kan vi säkert vänta fördömanden eller mera konkreta bestraffningar också från andra arabstater.
I den uppkomna situationen, som är helt självförvållad av Margot Wallström, finns det ingen annan utväg än att hon avgår. En utrikesminister som är så komplett okunnig om diplomatiskt språkbruk förtjänar inte sin taburett. Hon borde ha insett direkt att hennes ordval skulle skapa omedelbara problem.
Och på vägen ut från Arvfurstens palats bör hon ta med sig sin kabinettssekreterare, den s-märkta Annika Söder. När Söder 1982 antogs till UDs aspirantprogram blev hon också påpassligt socialdemokrat. Sina två enda stationeringar utomlands har hon haft i Caracas respektive Havanna. Senare gifte hon sig med den likaledes s-märkte diplomaten Anders Bjurner.
Orsaken till att också Annika Söder måste bort är att Wallströms tal om det medeltida i den saudiska lagstiftningen har hon säkerligen inte kommit på själv. Och innan talet hölls hann det säkert också passera Annika Söders okritiska ögon. Men Wallström själv, Söder eller någon annan borde strukit bort uttrycket.
Nu är det ingalunda första gången Margot Wallström är i blåsväder. I januari föreslog hon att Sverige skulle skicka trupper till Irak för att utbilda kurdiska styrkor i kampen mot IS. Vid varje framträdande ger hon dessutom ett osäkert intryck, som om hon är dåligt påläst.
Det sägs också –visserligen obekräftat – att under alla sina år som kommissionär i Bryssel vägrade hon att lära sig franska. Men värre än den bristen är att under åren i Bryssel tjänade hon som kommissionär närmare 28 miljoner kronor utan att betala skatt. Avslöjandet gjordes av Svensk Tidskrift redan i oktober förra året, men gav inte eko någonstans.
Lönerna inom EU är i praktiken skattefria. Därför finns det ett frivilligt svenskt regelverk om att betala skatt för de svenskar som är anställda inom EU, men Margot Wallström valde att inte ansluta sig till regelverket.
I det här landet leder ofta avgångskrav till att personen cementeras fast på sin position, men i fallet Margot Wallström borde uruselt tafflig diplomati i kombination med skattefiffel i miljonklassen leda till att hon tvingas bort.
