Något är ruttet

Jag debuterar idag som krönikör i rättsmagasinet Para§raf.

Det är något ruttet i affären Mona Sahlin och livvakten. Något riktigt genomruttet och med starka politiska förtecken. När nu de juridiska turerna kanske är över, är frågan vad det var för internationellt toppjobb inom Förenta Nationerna som väntade för paret och därtill med tillhörande miljonlöner. Just det har ju livvakten sagt i polisförhören. Om han talade sanning i förhören är det tydligt att det redan fanns ett löfte om ett framtida FN-jobb för Mona Sahlin.

Han har också sagt att Mona Sahlin lånat honom sammanlagt tre miljoner kronor mellan 2012 och 2015. Var så enorma belopp kom ifrån tycks det inte vara någon mer än hon själv som vet.

Det är också förvånande att osant intygande, respektive brukande av osann urkund – i båda fallen tre gånger om – slutar med enbart strafföreläggande. Någon annan i samma situation skulle troligen inte klara sig undan en offentlig rättegång.

I all korthet handlade de bådas brott om att Mona Sahlin skrev ett falskt intyg om livvaktens lön hos henne i rollen som Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Livvakten i sin tur använde intyget för att få ett banklån till en lyxlägenhet i Saltsjöbaden.

En fastighetsmäklare har vittnat om att både Sahlin och livvakten var på visning av lägenheten. Sahlin bjöd 9,5 miljoner och livvakten 10 miljoner. Men varför var Mona Sahlin över huvud taget inblandad i budgivningen? I polisförhören påstår hon att hon alltid varit intresserad av att gå på visningar. Ändå har hon alltid varit uppväxtens Nacka trogen.

Det var högste chefen för särskilda åklagarkammaren, Anders Jacobsson, som beslöt att det fick räcka med strafföreläggande i kombination med böter för de båda bluffmakarna. Motiveringen var att båda erkände brott, något som kom samordnat, plötsligt och med bådas advokater inblandade. 

För Mona Sahlins del var det den före detta partikollegan Claes Borgström som agerade försvarare. Ett så samordnat förfarande stinker uppgörelse i godo lång väg och med advokaterna som förhandlare.

Vilken vanlig förbrytare av samma slag kan få en åklagare att gå med på något liknande? Lägg därtill att hennes brott är begånget i rollen som en statens ämbetsman. Och livvakten är polis, men han får behålla jobbet. Statens folk brukar dock försvara och beskydda sina egna så långt det är möjligt.

Innan åklagaren, Anders Jacobsson, beslutade om ett strafföreläggande kan man på tämligen goda grunder misstänka att saken informellt varit uppe och ventilerats hos Jacobssons högste chef, riksåklagaren Anders Perklev. Han som i sin tur tidigare tjänat i Justitiedepartementet under tre olika socialdemokratiska justitieministrar, den siste i den raden var Thomas Bodström.

Jag påstår inte att det finns politisk inblandning i åklagarens beslut, men att det kan ha funnits hänsynstaganden i en sådan riktning. Och Sahlins val av försvarare pekar åt samma håll. Claes Borgström umgås flitigt i den socialdemokratiska partikretsen.

Det har för det mesta varit något ruttet i Mona Sahlins förhållande till lag och rätt.

Som riksdagsledamot betalade hon 1990 en dagmamma svart, fortsatte med obetald restskatt och obetalda TV-licenser. Hon tvingades avgå som minister 1995 efter Toblerone-affären och tog time out med familjen på ön Mauritius i Indiska oceanen.

Två år senare likviderades hennes eget bolag för att undvika konkurs. Hela aktiekapitalet hade gått förlorat till Mona Sahlins egen lön. Lägg därtill ett hundratal obetalda p-böter och flera omgångar med obetalda skatter som restförts hos Kronofogden.

Allt detta hindrade ändå inte att hon blev socialdemokratisk partiledare efter Göran Persson 2007. Fyra år senare hade Sahlin tröttnat på de dåliga opinionssiffrorna och avgick.

Men året därpå fick hon ändå H.M. Konungens medalj i guld av 12:e storleken i Serafimerordens band.

Ungefär samtidigt misslyckades hon med att bli chef för FN-organet ILO med säte i Genève. Det var efter en omfattande lobbykampanj som leddes av Annika Söder och som idag är kabinettssekreterare på UD. 

Mona Sahlin fick inte heller bli generalsekreterare i Socialistinternationalen. Det är en international som Socialdemokraterna avser att lämna, därför att allt för många medlemmar numera räknas som extremistpartier.

Trots sitt ruttna förhållande till lag och rätt har Mona Sahlin alltid flutit upp någon annan stans. I styrelsen för Expo, Systembolaget och Anna Lindhs minnesfond för att nu ta några sena exempel. Poster som hon i kölvattnet av den senaste skandalen tvingats bort från. Idag återstår av synliga inkomster bara en pension som tidigare statsråd.

Men Rörelsen har alltid tagit hand om de sina. Från den avdankade partikassören Gösta Damberg som fick bli generalkonsul i Mariehamn för många år sedan, till Håkan Juholt som nu flyter upp som ambassadör i Reykjavik.

Det är uppenbart att Mona Sahlin vill bort från Sverige. Frågan är bara vart och utan att regeringen behöver skämmas allt för mycket. Utrikesministern och kabinettssekreteraren är ju numera rätt bra på kampanjer. Så till slut kanske det blir precis så som livvakten sa i polisförhören om det där exklusiva FN-jobbet.

Rättsmagasinet Para§raf