Skriver idag i Magasinet Para§raf:
Regeringen går emot en öppen detaljerad redovisning av de politiska partiernas intäkter, utgifter och skulder. Regeringens invändning mot en öppen redovisning stinker lång väg och placerar därmed Sverige i samma strykklass som Schweiz, furst Alberts Monaco och Lukasjenkos Vitryssland.
Våra svenska politiker brukar aldrig
vara sena med att kritisera andra länders bristande demokratiska
insyn. Det samma brukar gälla för lågoktanig transparens hos
internationella organisationer, som till exempel korruptionen inom
Förenta Nationerna.
Transparens har blivit ett av vår tids
modeord. I politikens och näringslivets värld har det blivit ett
finare ord för insyn och öppenhet att slänga sig med, men som så
lätt förvandlas till en politikens kliché.
Det senaste exemplet på just bristande
transparens gäller insynen hos våra egna politiska partier här
hemma i Sverige. Den rödgröna regeringens förslag till ny
lagstiftning för att öka insynen i partiernas och dess kandidaters
finanser har flera allvarliga brister.
Det mest bedrövliga är att det inte
krävs någon detaljerad redovisning av partiernas intäkter,
utgifter eller skulder. För alla andra finns det lagar som strikt
reglerar sådant och det strider dessutom mot europeisk praxis när
det gäller politiska partier.
Regeringen skriver i sin remiss till
Lagrådet att ett krav på redovisning av utgifter, skulder och
tillgångar står i strid med ”traditionen att undvika en reglering
av partiernas verksamhet och inre förhållanden”.
Det är en formulering som definitivt
inte hör hemma i ett land som vill bekänna sig till en rättsstats
principer. Regeringens invändning stinker lång väg och placerar
därmed Sverige i samma strykklass som Schweiz, furst Alberts Monaco
och Lukasjenkos Vitryssland. De tre länderna kräver inga som helst
redovisningar. Sverige har dessutom, tillsammans med de tre länderna
upprepade gånger kritiserats för just bristande insyn av
Europarådets kontrollorgan mot korruption, Greco.
Jag tror inte någon vill reglera, i
ordets verkliga betydelse, varken partiernas verksamhet eller deras
inre förhållanden. Istället handlar det om största möjliga insyn
och öppenhet för att se vad deras intäkter används till. I
synnerhet som lejonparten av bidragen är skattemedel. Dina och mina
pengar.
Enligt Regeringsformen ska Lagrådet
förvisso granska vissa lagförslag, men rådets roll har över tid
blivit allt mera diminutiv, eftersom regeringen kan strunta i alla
invändningar. Så har också skett flera gånger.
I Sverige finansieras de politiska
partierna i allt väsentligt av statligt partistöd. För
verksamhetsåret 2016/2017 uppgick statens partistöd till 177
miljoner. Finansieringsnivån ligger i genomsnitt på 68 procent,
medan de mindre partierna har en statlig finansieringsgrad på mellan
80 och 90 procent. Andra bidrag över ett tröskelvärde på drygt 22
000 kronor skall särredovisas.
Alla intäkter redovisas till
Kammarkollegiet, senast sex månader efter föregående år. Men det
krävs inte ett enda ord om hur bidragen har använts.
Det är två forskare vid International
IDEA (Institute for Democracy and Electoral Assistance) som i en
artikel på DN Debatt den 18 oktober pekar ut de allvarliga bristerna
i det rödgröna lagförslaget. IDEA har sitt säte på Strömsborg i
Stockholm. Det är den lilla ön i Norrström, mellan Vasabron och
Centralbron. De flesta vet nog inte ens om att institutet existerar i
det gamla palatset.
IDEA bildades 1995 efter ett initiativ
av socialdemokraten Bengt Säve-Söderbergh, han blev också IDEAs
förste generalsekreterare. Men ingen socialdemokrat trodde väl, då
det begav sig, att institutet skulle våga sig på att så allvarligt
kritisera sitt värdlands rödgröna regering.
Den absolut största delen av det
statliga partistödet spenderas under valkampanjer och då är det
rätt och riktigt att väljarna har möjlighet se vad som spenderas
på pr-konsulter, lobbyister, egna opinionsundersökningar,
reklamspotar i radio och tv, annonser i tryckmedia, egna
publikationer, etc.
De flesta vet att Socialdemokraterna
lever högt på halvskumma lotterier och enorma bidrag från LOs
olika förbund. Det partiet har flera gånger kritiserats av
Lotteriinspektionen för aggressiva försäljningsmetoder från
lotteriernas sida. Vi vet också att Centerpartiet blev stenrikt då
partiet sålde sina dagstidningar. Vi kan också anta att Moderaterna
får stora privata bidrag och bidrag från privata företag.
Vi vet också att Kristdemokraterna är
så fattigt att man tvingades lägga ner sin ambitiösa
tidningssatsning, POLETIK, och sparka personalen.
Men om hur pengarna spenderas vet vi
noll och intet. Istället är det de fördragna draperiernas
strategier som gäller.
Det andra och minst lika allvarliga
problemet med regeringens lagförslag är att efter ett valår
redovisas intäkterna först cirka tio månader efter valdagen. I
flera andra europeiska länder redovisar partierna intäkter löpande
och delvis också hur de spenderar pengarna.
Det svenska systemet gör det omöjligt
för varje intresserad väljare att göra bättre underbyggt val av
parti på valdagen.
I Sverige ska det vara fortsatt
hemlighetsmakeri och hyckleri, stängda ekonomiska redovisningar. Det
är de stängda dörrarnas föraktfulla politik, där väljarna
betraktas som en skock som bara ska göra sin plikt på valdagen. Och
dessutom aldrig fråga hur partierna har använt sina många
miljoner. Det är ingenting annat än förakt för väljarna.
Men. Eftersom den samlade oppositionen
har majoritet i Sveriges riksdag, har densamma möjlighet att sätta
ner foten och säga att nu är det dags för en ny tid. Sverige ska
vara lika modernt som andra europeiska länder. Intäkter och
utgifter, tillgångar och skulder ska redovisas löpande på liknande
sätt som till exempel företagens kvartalsrapporter.
Ytterst handlar det om politisk,
ekonomisk och intellektuell hederlighet.
