Aftonbladet sparkar sin egen dissident Staffan Heimerson

Gud nåde den som vågar kritisera #Metoo!

Det är nämligen precis vad Staffan Heimerson bestraffats för. Aftonbladets kolumnist som sedan årtionden skrivit precis vad han vill i sin kolumn. Det är just så det ska vara med kolumnister. Det handlar om rätten att vara förbrytlig, satirisk, eller helt enkelt utmana allehanda gängse uppfattningar i samhällsdebatten.

I det här fallet handlade det om att han jämförde #Metoo-rörelsen med Stalins utrensningar på 1930-talet. Men igår fick han sparken av Aftonbladets publisher, Sofia Olsson Olsén. Hon hävdar att tidningen inte sparkade Heimerson för den förbrytliga kolumnen, utan att det handlade om vad han sagt i en intervju med Resumé om varför han skrev som han gjorde. Sic erat scriptum!

Men alla som vet minsta lilla om det inre livet på Aftonbladets redaktion vet också att texten orsakade ett ramaskri. Kolumnen publicerades i måndags och igår fick Heimerson sparken. Och idag kallas han för en ”82-årig gubbe”, Gubbslem”, eller rentav ”Dement” här och var.

För länge sedan hette det att ”kvällstidningen ska vara som en gatpojke”. Vill minnas att det var Carl-Adam Nycop som sa det om nystartade Expressen. Så har det också varit från tid till annan med både Aftonbladet och Expressen. Men idag håller Aftonbladet på att implodera både redaktionellt och politiskt.

Ledarsidan styrs med järnhand av Karin Pettersson, som hämtades direkt från socialdemokratiska högkvarteret på Sveavägen i Stockholm och sedan dess har också nyhetsmaterialet styrts alltmera i samma riktning. Förre chefredaktören Anders Gerdin har sagt det rakt ut.

Den som läser ledarskribenten Anders Lindbergs, ofta ganska bedrövliga, utfall på Twitter mot politiska meningsmotståndare förstår kanske hur snacket går på ledarredaktionen. På tidningens kulturredaktion under Åsa Linderborg har tidningen ställts ännu längre vänsterut.

På så sätt har Aftonbladet över tid förvandlats till ett socialdemokratiskt husorgan, men med Sportbladet som undantag. På just den redaktionen var Jennifer Wegerup under många år sportkrönikör och även nyhetskrönikör. Hennes berättelse idag i Resumé om sexuella trakasserier är i sanning förskräcklig. I sanning, punkt!

Hennes berättelse citeras i både Dagens Nyheter och Expressen. När detta skrivs strax efter lunch idag onsdag är det dock tyst från både Aftonbladet och likaledes Schibsted-ägda Svenska Dagbladet.

Krisen på Aftonbladets redaktion förstärks av att samma Sofia Olsson Olsén nyligen stoppade det som kallats Dokumentet 2.0. Det handlar om berättelser från tidningens kvinnliga anställda om sexuella trakasserier. Olsson Olsén har bland annat krävt att få veta vilka män som pekas ut, plus annan information om dokumentets källor. Hon har påstått att hon behöver den informationen inför eventuella rättsliga prövningar. En tidigare planerad presskonferens inklusive publicering i den egen tidningen har därför tills vidare stoppats.

Det ursprungliga Dokumentet skrevs på 70-talet av den tidens kvinnliga journalister på Aftonbladet och handlade om sexuella trakasserier och fyllerier på tidningen. I kölvattnet inrättades tidningens Kvinnoredaktion.

En av dem som nu pekats ut har varit firad anställd medarbetare och krönikör på ledarsidan. Han är visserligen avstängd men fortfarande anställd. Samtidigt sparkas Staffan Heimerson, den äldre och obekväme legendaren åker ut.

Från början var #Metoo ett amerikanskt upprop i Hollywood. När det kom till vårt land har det mångfaldigats till snart sagt alla branscher i samhället. Idag är risken tydlig att #Metoo förvandlas till en totalitär rörelse där åsiktskorridoren blir smal och trång som ett sakralt nålsöga och där ett fåtal självutnämnda censorer avgör vad som får sägas eller skrivas. Över de andra hissas pestflagg.

De som inte får plats i den där korridoren kanske återupprättar medeltidens och frihetstidens Pamfletter som publikt verktyg. Det var smädeskrifter eller rena stridsskrifter långt bortom Heimersons påstådda förbrytelser.

Men inbilla er för allt i världen inte att Staffan Heimerson tystnar, för det vore förfärligt.

Lögnaktig radiodokumentär i P1 om strejken på Radio Göteborg

I år är det 35 år sedan det utbröt en vild strejk på Radio Göteborg. Det var första och enda gången hittills något sådant hänt inom svensk public service. Stationen stängdes, personalen lockoutades, motades ut genom dörrarna och chefen, Bo Carlson, fick sparken. Dessutom fälldes han i tingsrätten efter en politisk rättegång. Tillsammans med Jan Josefsson och Lennart Persson, var jag själv en av de tre strejkledarna. Alla som strejkade fälldes också senare i Arbetsdomstolen.

De nutidshistoriska händelserna avhandlas nu i en dokumentär från Sveriges Radio i Göteborg, med rubriken ”Skandalradion i Göteborg”, som sändes under helgen i radions P1. Men det är ett falsifikat av vad som verkligen hände.

Programmet handlar om satirserien Kabaré Apropå, med Frank Gunnarsson som frontfigur och programledare. Det anmäldes till dåvarande Radionämnden som fällde serien och valde att underrätta regeringen. Det politiska trycket på Bo Carlson hade då varit enormt för att han skulle stoppa programmen, eller sparka Gunnarsson.

En dokumentär i radio eller tv måste ha som mål att återskapa en verklig händelse på ett realistiskt och autentiskt sätt, framför allt med betoning på de förhållanden som rådde vid den tid man vill skildra. Men inte att vinkla skildringen efter behag eller nutida politisk korrekthet.

1982 fanns det ytterst starka politiska motsättningar i Göteborg. De flesta skeppsvarven hade lagts ner och tiotusentals jobb i första och andra leden var borta. Textilindustrin i Sjuhäradsbygden hade utraderats och flyttat från Sverige. Volvos affär med Norge om aktier i utbyte mot norsk olja hade gått i stöpet med förmodade förluster på 700 miljarder över tid.

Thorbjörn Fälldin var statsminister, men som senare samma år ersattes av regeringen Ola Ullsten. I Göteborg var Sven Hulterström kommunalråd. Han blev senare både statsråd och socialdemokraternas gruppledare i riksdagen. Ute i världen rasade Falklandskriget mellan Storbritannien och Argentina. Det var en i högsta grad orolig tid.

I framför allt Göteborg och Norrbotten hade socialdemokratins båda grenar, partiet och LO-facket, under decennier jagat kommunister, deras röda anhängare i släptåg eller ens vaga sympatisörer. Både IB-affären och sjukhusspionaffären på Sahlgrenska sjukhuset Göteborg, under andra hälften av 1970-talet, hängde fortfarande som en mörk skugga över landet.

På Radio Göteborg var vi en skara unga, ambitiösa och i viss mån samhällskritiska journalister, som såg det som vår uppgift att förhålla oss ifrågasättande till vad som hände i samhället. Radiostationen sände nyheter, morgonprogram och några magasin. Leif ”Loket” Olsson var motor i sportsändningarna.

Men i Sveriges Radios så kallade dokumentär bortser man helt från de historiska fakta som bildade fond till vad som faktiskt hände. Istället valde man att ägna säkert halva programtiden åt att låta Frank Gunnarsson redogöra för sin proletära uppväxt, hans klasshat, hämndbegär och påstådda sympatier för avsomnade KPMLr. Gunnarsson ges ett mycket långt rep för att verbalt hänga sig själv i nutid.

Man bortser också från att det var hyllade skådespelaren och författaren, Kent Andersson, som skrev rader av de kritiserade och fällda texterna.

Jag som stod i strejkens frontlinje tillåts några få korta repliker i programmet. Enstaka detaljer under konflikten ges däremot stort utrymme, men utan begripligt sammanhang. Vad vi i själva verket kämpade för var rätten att pröva yttrandefrihetens yttersta gräns och rätten att sända politisk satir. Men det framgår över huvud taget inte alls.

Programmakarnas hantering är djupt ohederlig och ett i raden av mer eller mindre politiska och journalistiska klavertramp av Sveriges Radios dokumentärredaktion..

Riktig satir ska vara politiskt spetsig, utmanande, ganska rå och ibland till och med lite ful. Men efter Radio Göteborg existerar ingenting sådant i det här landet och det kommer säkert inte heller att återkomma. Det som idag kallas för satir är mera billiga ordvitsar, imitationer av politiker, komik eller lite allmänt bus med manuskripten.

Allt sådant är fjärran från till exempel franska Charlie Hebdo eller Le Canard enchaîné. Den senare har funnits sedan 1915, då tidningen startades under brinnande världskrig och båda är pålar i köttet på vilken fransk regering och president det än må vara.

Det har nu gått 35 år sedan den vilda strejken i Göteborg och då väljer Sveriges Radio att försöka göra ett tillrättaläggande av vad som faktisk hände, för att på så sätt verifiera ett politiskt övergrepp från ytterst den dåvarande svenska regeringen. Det är mycket anmärkningsvärt.

Frank Gunnarsson må ha varit en buse, eller rent av politisk dåre. Men det ger inte Sveriges Radio legitimitet att förneka och mörka nutidshistoriska fakta, så som de hände vid den tiden i Göteborg.