Året då nyhetsvärdet devalverades

SvDs mediekritiker, Martin Jönsson summerar nyhetsåret genom att citera ur en intervju i Expressen med författaren Torgny Lindgren, som fått frågan om han konsumerar någon skräpkultur.
"Nja, det beror på hur man definierar skräpkultur. Jag brukar ju se Nyheterna i TV4." http://blogg.svd.se/reklamochmedier?id=5531

Touché!

Problemet är dock att det inte bara är devalveringen av en nyhets värde som har pågått under lång tid, utan också synen på vad som är en nyhet. Sven Vrang, som är Adaktussons redaktör på TV8, fick en gång för många år sedan frågan "Vad är en nyhet?" Vrang som alltid varit vesslesnabb svarade "En nyhet? Det är vad jag bestämmer ska vara en nyhet".

På så sätt var Vrang redan då helt unik, han gick alltid sina egna vägar medan andra redaktörer i de flesta skilda medier alltid sneglade oroligt på varandra.

Det brukar som regel börja med Morgonekot som tillsammans med lika politiskt korrekta P1-Morgon tutar om samma sak varje halvtimme långt fram på förmiddagen. Det låter precis som Statens Nyhetsstyrelse som just har beslutat vad som ska vara klimatchocken för dagen.

Och i TV är det ungefär samma visa, med den enda skillnaden att där är det två aktörer som sneglar på varandra, samtidigt som de läser högt ur Stockholms morgontidningar. Ekot och SVT har också i allt större utsträckning börjat använda diverse trafikolyckor och bränder som fyllnadsmaterial. Sådant var i stort sett bannlyst för inte så många år sedan, om det inte rörde sig om något riktigt stort eller spektakulärt.

Morgontidningarna går åt motsatt håll, med ambitionen att göra egna nyheter som håller sig färska på morgonen. Därmed är inte Ekot längre nyhetsledare, som redan på morgonen kan styra vad som ska bli dagens viktigaste nyhet. Det beror på att Ekot för länge sedan både stelnat och därefter krackelerat i sin egen uppblåsta förträfflighet.

Det finns också två helt motstående bilder på det här torget.

Den ena är att TV3 lägger ner sin egen nyhetsredaktion, Update, med motiveringen att den inte ger någon vinst. Men om man håller sig till rena nyhetsredaktioner, så finns det ingen sådan i världen som genererar vinst. Det hade varit bättre att tala om att MTG vill satsa betydligt mera pengar på TV8. Men så länge det mest av allt bara rör sig om dåligt bildsatt radio, det vill säga en studio där man bara byter kulisser och aktörer är det inte särskilt roligt att se. Ett sådant koncept är väl Adaktusson den ende i Sverige som kan hantera.

Den andra bilden är att Aktuellt för femtioelfte gången byter skepnad, men resultatatet kan bara bli en önskan om att SVT till slut erkänner att det inte längre finns "två skilda nyhetsredaktioner i stimulerande tävlan". Och därmed lägger ner Aktuellt. Därför att lögnen om två skilda redaktioner förblir en lögn, även om den ene lögnaren byter kavaj, kastar slipsen och börjar peka på grafiken.

På nyhetstorget är det kanske bara kvällstidningarna som har begripit att en nyhet idag är var mans egendom och som finns överallt. De har för länge sedan anammat Sven Vrangs gamla doktrin om vem som bestämmer vad som är en nyhet. Men resultatet är skrikiga löpsedlar, ofta lögnaktiga, och struntsaker som blåses upp över helsidor.

Kvällstidningen ska förvisso vara en gatpojke, som Sigge Ågren en gång sa, och den lille mannens vän. Men när armkroksjournalistiken kör på i alltför tydlig symbios med TV-såpornas PR-folk, så blir det bara för mycket. Det påstås att det framför allt är yngre män i landsorten som nu flyr bort från kvällstidningarna. Vore det så konstigt om det är just den gruppen som framför allt har genomskådat såpaskandalernas krigsrubriker. Som helt enkelt har blivit krigströtta. Och som dessutom känner sig helt övergivna av Stockholms innerstadsjournalister, som så sällan rör sig utanför tullarna. Om det nu inte handlar om våldsbrott eller andra grova brott. Vardagen utanför storstäderna tycks ha blivit ointressant.

Det finns knappast längre någon diskussion om innehåll. Det handlar nu mest av allt om hur olika plattformar eller kanaler ska samordnas.

Teknik framför innehåll. Det låter grått och tråkigt och kanske till och med farligt.

Nytt moratorium för avrättningar i USA

Skriver idag på Aftonbladet Debatt om ett nytt moratorium i USA. I Sverige har den nyheten inte alls publicerats tidigare:



Earl W. Berry hade bara 19 minuter kvar i livet när amerikanska högsta domstolen häromdagen stoppade hans avrättning i Parchman-fängelset i Mississippi. Han hade duschat, just ätit grillade fläskkotletter och var bokstavligen på väg till sin egen avrättning när beslutet kom att han tills vidare slipper den förhatliga giftsprutan.

För snart 20 år sedan dömdes Earl W. Berry för mord på en kvinna som var på hemväg från en övning med sin kyrkokör.

Orsaken till att det nu råder ett de facto moratorium är att frågan om giftsprutans legalitet äntligen, men säkert inte slutgiltigt har nått USAs högsta juridiska instans. Det betyder med största sannolikhet att ingen kommer att avrättas i USA, förrän högsta domstolen till slut har avgjort om giftsprutan är legal eller ej. Och det kan dröja ända till nästa sommar eller ännu längre.

Detta moratorium är en oerhörd landvinning för dödsstraffets motståndare i USA.

Därför att beslutet antyder att det numera kan finnas en majoritet i domstolen som anser att giftsprutan strider mot konstitutionen, på så sätt att metoden är särskilt grym och omänsklig.

Människorättsaktivister, advokater och andra motståndare har under decennier argumenterat emot giftsprutan som anses vara särskilt grym, för att nu inte säga osäker. Det finns åtskilliga vittnesmål om hur dödspersonalen kämpat i timmar med att gräva i vener, innan tre-komponent-giftet tagit död på den dömde.

I andra fall har man tvingats injicera extra doser för att döda. Det finns fullständigt förfärliga vittnesmål om hur vidrig giftsprutan är som metod för avrättning.

Att Earl W. Berry besparades livet bygger egentligen på en teknikalitet som berör ett helt annat fall i Kentucky, men likafullt betyder högsta domstolens beslut i praktiken att inga avrättningar med giftspruta kan genomföras innan frågan är definitivt avgjord.

Detta moratorium kan förvisso inte jämföras med det som rådde i början av 1970-talet, men ger ändå en fingervisning om att högsta domstolen har en annan uppfattning än George W. Bush & Co. Den gången blev det tvärstopp för avrättningar under flera år, den här gången handlar det mera om metodens olaglighet. Och det kan i sin förlängning leda till att motståndarna vinner helt ny mark.

Därför att om giftsprutan förbjuds, hur ska man då gå till väga? Exekutionspatruller igen, eller gaskammare och elektriska stolen?

Världens främsta demokrati tar sig rätten att avrätta, men det viktigaste argumentet emot är att det så många gånger har skett på felaktiga grunder. Och det går aldrig att rätta till.

Anders Carlgren
Journalist & fri skribent

Ulrika Schenström som damoffer

Blev Ulrika Schenström offer för någon form av "set up", det vill säga en medveten provokation?
Hur dumt hon än betedde sig i den givna situationen går det inte helt att bortse från en sådan möjlighet. Stora mängder vin i kombination med att en fotograf sändes till platsen, samt hångel.
Det är bestickande, men först förbjöds Anders Pilhblad att tala med media. Därefter blev han mer eller mindre tvingad av TV4s ledning att tala med all sorts media om att hon var "glad i hatten". Än så länge har vi inte fått veta varför TV 4 till slut tvingade ut Pilhblad på banan och dessutom först efter att han varit i Gävle för att täcka moderatstämman.
Och varför försvarar TV 4 Pilhblads representationsnota som ligger "way beyond" all rimlig nivå och alkoholmängd?
Den kanske allra viktigaste frågan är varför TV 4 väljer att använda krognotan som en källuppgift mot Schenström? Om Pilhblad anser att Schenström är en källa (vilket han rimligen måste som journalist) så måste förfarandet rimligen vara ett fall av röjt källskydd. Och det är ett grundlagsbrott.
Eller skulle Pilhblad räddas genom att röja notans så höga konsumtionsnivå? Det låter befängt, eftersom också Pilhblad drack.
Under valrörelsen var Schenström välkänd för att alltid vara nåbar, välvillig, pratbar, etc. Efter regeringsskiftet blev det tvärtom. Valrörelsens pratkvarn teg och teg igen. Hon blev svår att nå och brydde sig inte längre om att ringa tillbaka.
Finns det möjligen ett samband på så sätt att någon är förbannad och som beslöt sig för att "branda" Schenström?
Jag påstår inte att det förhåller sig så. Vill bara väcka frågan, därför att det finns så många otydligheter i affären att frågorna är berättigade.
Och TV 4 har svarat lika uselt som statsministern!
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=711752

Moratorium för dödstraff i USA

Amerikanska högsta domstolen införde natten till igår ett de facto moratorium för avrättningar. Frågan gäller om giftsprutan som avrättningsmetod står i överensstämmelse med konstitutionens åttonde tillägg.
Beslutet är ytterst intressant eftersom det i praktiken betyder att alla avrättningar med giftspruta skjuts upp, åtminstone till nästa sommar, möjligen ännu längre.
Återkommer till detta på annan plats inom några dagar.

Svartvit katt på politisk tapet

Paret Clintons katt, Socks, är uppe och klättrar på den politiska tapeten igen. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=707408
Socks togs omhand av dottern Chelsea Clinton 1991 hemma i Little Rock och fick senare följa med till Vita huset, där hon blev blott den fjärde katten sedan Roosevelts dagar.
Hillary skrev en barnbok om katten och hon fick följa med på diverse goodwill-besök. Socks blev nästan en institution i amerikansk politik.
Nu "avslöjas" att paret Clinton dumpade katten hos en sekreterare när de lämnade Vita huset 1991. Men den nyheten är riktigt gammal. Därför att hennes nya matte har visat upp henne åtskilliga gånger sedan hon tog hand om Socks, senast på Andrews Air Force base, utanför Washington för två år sedan.
Det hindrar inte att det finns politiska motståndare som nu försöker använda Socks vidare öde i kampanjen inför presidentvalet. Här och var heter det att Hillary Clinton bara använde katten som en sorts referens till sin karaktär som kär djurvän.
På så sätt kan snart sagt vad som helst bli ett slagträ i en amerikansk presidentvalskampanj. Snart dyker väl också Clintons hund Buddy upp i debatten, som blev ihjälkörd av en bilist kort tid efter att paret hade flyttat till New York.
Bli, för all del, aldrig förvånad över amerikansk kampanjpolitik. Vår egen perser, Sven Stolpe Kattlund, greve av Stadsholmen, avfärdar det hela med en gäspning.

Mikael Persbrandt & Aftonbladet

Aftonbladet skriver idag om Persbrandts avhopp från Dramaten och antyder att det skedde efter en blöt kväll på krogen som slutade med en polisanmälan.
På nätet är artikeln låst för dem som inte är PLUS-medlemmar, vilket naturligtvis ökar nyfikenheten bland läsarna. Men den enda verkliga nyhet artikeln innehåller finns mycket riktigt på nätet. Det vill säga krogen, polisanmälan och att han sjukskrev sig dagen därpå.
Allt annat i den långa helsidesartikeln är skåpmat, som vid det här laget valsat runt åtskilliga varv. Tidningens avsikt är naturligtvis att locka både till PLUS-tjänsten och till lösnummerförsäljning.
Ungefär en tolftedel, 22 rader, av texten handlar om krogkvällen, resten är gammalt.
Sådant är ingen kartläggning, vilket Aftonbladet påstår. Det är usel spiksoppa, enbart kokad för att lura till köp på en tämligen nyhetsfattig söndag.
Mot bakgrund av Jan Malmsjös och Marie Göranzons vrede direkt efter avhoppet skulle det vara mera intressant att granska Dramatens ledning. Varför släppte teaterdirektören Holm iväg Persbrandt med omedelbar verkan?
Fick Persbrandt sparken, är en annan fråga som är outredd. Därför att jag tror inte på att han skulle lämna fadershuset för en tysk tv-serie. Hollywood, okey - men inte tysk tv.

Kartlägg Abu Talb och Lockerbie

Skriver i dagens SvD om Lockerbiekatastrofen 1988:

En ny rättegång om sprängningen av PAN AM-planet över Lockerbie 1988 har inletts. Det finns all anledning att undersöka vad svensk-palestiniern Abu Talb hade för sig mellan bomber i Köpenhamn och Lockerbieattentatet, innan han hinner få sitt straff tidsbestämt och utvisas till skyddad plats i Mellanöstern, skriver journalisten Anders Carlgren.

Den libyske agenten Abdelbaset Ali al-Megrahi, som för sex år sedan fälldes för sprängningen den 21 december 1988 av PAN AM:s flight 103 över skotska Lockerbie, kommer med största säkerhet att frikännas i början av nästa år.
Den nya rättegången har just inletts i Skottland och en kommission har funnit så mycket felaktigheter och fejkade bevis att något annat utfall av den nya prövningen är juridiskt omöjlig.
Den amerikanska jumbon sprängdes efter bara 38 minuter i luften på 10 000 meters höjd och föll till marken med en hastighet av 750 km/tim. 259 människor ombord, inklusive två svenskar, och elva människor på marken dödades.
De som inte dog vid sprängningen omkom vid nedslaget, där man fann flera döda med krucifix i händerna. Vrakdelarna låg utspridda längs en milslång sträcka, blandade med likdelar, bagage, julklappar, barnleksaker, etc.
Utredarna, som bemödade sig om att sätta ihop vrakdelarna, hittade resterna efter bomben som visade sig bestå av Semtex placerat i en Toshibaradio, tillsammans med en timer.
Alltsammans i en väska med kläder som utredarna lyckades spåra till en butik på Malta och inköpta där en månad tidigare.
Polisen misstänkte snart den palestinska terrororganisationen PFLP-GC med bas i Damaskus. Attacken mot PAN AM 103 skulle vara en hämnd från Iran efter att amerikanska USS Vincennes några månader tidigare av misstag skjutit ned en iransk Airbus över Persiska viken.
Ombord där fanns 290 iranska pilgrimer på väg till Mecka. Ayatolla Khomeini sa ­efter nedskjutningen att ”hela skyn ska regna blod”.
Allra först att peka i riktning mot PFLP-GC och Iran var den legendariske korrespondenten för amerikanska ABC, Pierre Salinger. Han vittnade också i rättegången mot al-Megrahi och sa ungefär: ”Jag vet att al-Megrahi är oskyldig och jag vet vilka som låg bakom, men som journalist är jag förhindrad att berätta inför domstol”.
Två månader före Lockerbiebomben hade västtysk polis gjort ett tillslag mot en terrorcell inte långt från Frankfurt, där man grep 17 medlemmar av just PFLP-GC. Polisen fann också fyra Semtexbomber gömda i radioapparater av märket Toshiba.
Men en femte bomb var borta och utredningen visade att den hade gömts undan av terrorcellens bombmakare, Marwan Kreesat.
Pierre Salinger intervjuade senare Kreesat i fängelse, som sa sig vara övertygad om att det var just hans bomb som hade lastats ombord på PAN AM 103.
I utkanten av den västtyska cellen fanns en svensk-palestinier som heter Abu Talb, bosatt i Uppsala. Han reste flera gånger till Frankfurt; detsamma gällde för minst tre andra svensk-palestinier i hans närhet.
I dag är det många jurister, gamla utredare och anhöriga till offren som starkt misstänker att det var Talb som tog hand om den femte bomben och såg till att den lastades ombord.
Tre år tidigare, 1985, låg Talb och tre ­palestinska kumpaner bakom två spikbomber i Köpenhamn, som dödade en människa och skadade ett 20-tal. Bomberna var riktade mot Northwest Airlines kontor, respektive den judiska synagogan.
I december 1989, precis ett år efter Lockerbie, dömdes Abu Talb i Sverige, tillsammans med Marten Imandi, till livstid. De två andra fick kortare straff, medan Talb och Imandi fortfarande sitter i svenskt fängelse.
Imandi fick nyligen sitt straff tidsbestämt till 30 år och vistas idag på öppen anstalt. Han kan friges om ett par år.
I samband med uppmarschen inför Gulfkriget 1990, skiftade Lockerbieutredningen fokus helt och hållet. Spåret kring PFLP-GC, Syrien och Iran släpptes, sannolikt därför att båda länderna skulle hållas på mattan.
I stället pekades Libyen ut, två agenter lämnades ut, FN avbröt sanktionerna och Khadaffi betalade 2,7 miljarder dollar till offrens anhöriga.
Agenten al-Megrahi dömdes efter att ha pekats ut av affärsinnehavaren Tony Gauci på Malta, som sålde kläderna där bomben låg inpackad. I efterhand har det visat sig att Gauci före utpekandet såg en bild på al-Megrahi och att CIA erbjöd honom runt fyra miljoner dollar för att vittna.
Han uppges nu överväga att emigrera från Malta eftersom han är rädd för sin säkerhet. Men den svenska utredningen kring Abu Talb och bomberna i Köpenhamn ­visade att just Talb hade varit på Malta och köpt kläder.
I hans bostad i Uppsala fann polisen också en kalender där 21 december 1988 var inringat. Det finns även ett avlyssnat samtal där någon säger till Talb: ”gör dig av med kläderna”.
När al-Megrahi frikänns är utredarna tillbaka till det svenska spåret kring PFLP-GC. Därför finns det all anledning att gå till botten med vad Abu Talb hade för sig mellan bomberna i Köpenhamn och sprängningen över Lockerbie.
Det bör ske innan han hinner få sitt straff tidsbestämt och därefter utvisas till något gömsle i Mellanöstern.
ANDERS CARLGREN
journalist och fri skribent

Kolla aldrig en bra story!

Så har då Expressen gjort det igen. Gått på en mina. Den här gången förklarar tidningen att kronprinsessans bröllop är förestående, därför att UD i sitt anslagsäskande begär medel för "beredskap för bröllop i kungahuset".
Det är bara det att så gjorde UD också förra året. Det kallades även då för just beredskap.
Expressen braskade på med löp, etta och insidor. Och trots att både hovet och UD dementerade envisas tidningen med att försöka utveckla sin icke-story. Än en gång har tidningen lurat sina läsare.
Man tar sig för pannan och undrar hur länge familjen Bonnier står ut med Otto Sjöberg & Co.