Admit it: Trump is unfit to serve

Allt flera amerikanska kommentatorer talar nu öppet om att Trump inte kommer sitta kvar som president ens under sina fyra första år. Andra talar mer eller mindre öppet om att han bör ställas inför riksrätt. Här är den senaste krönikan i ärendet i dagens Washington Post.

By E.J. Dionne Jr. Opinion writer

Let’s not mumble or whisper about the central issue facing our country: What is this democratic nation to do when the man serving as president of the United States plainly has no business being president of the United States?

The Michael Flynn fiasco was the entirely predictable product of the indiscipline, deceit, incompetence and moral indifference that characterize Donald Trump’s approach to leadership.

Even worse, Trump’s loyalties are now in doubt. Questions about his relationship with Vladimir Putin and Russia will not go away, even if congressional Republicans try to slow-walk a transparent investigation into what ties Trump has with Putin’s Russia — and who on his campaign did what, and when, with Russian intelligence officials and diplomats.

Party leaders should listen to those Republicans who are already pondering how history will judge their actions in this wrenching moment. Senators such as John McCain and Lindsey Graham seem to know it is only a matter of time before the GOP will have to confront Trump’s unfitness. They also sense that Flynn’s resignation as national security adviser for lying about the nature of his contacts with Russia’s ambassador to the United States raises fundamental concerns about Trump himself.

The immediate political controversy is over how Congress should investigate this. Republican leaders say attention from Congress’s intelligence committees is sufficient, and for now Democrats have agreed to this path. But many in their ranks, along with some Republicans, argue it would be better to form a bipartisan select committee that could cross jurisdictional lines and be far more open about its work.

Those pushing for the select committee have reason to fear that keeping things under wraps in the intelligence panels could be a way to bury the story for a while and buy Trump time. Letting Americans in on what went on here, and quickly, is the only way to bolster trust in this administration, if that is even possible. And let’s face the reality here: It could also hasten the end of a presidency that could do immense damage to the United States.

Attorney General Jeff Sessions, in the meantime, must immediately recuse himself from all decisions about all aspects of the Russia investigation by the FBI and the intelligence services. Sessions should step back not simply because he is an appointee of the president but, more importantly, because he was a central figure in the Trump campaign. He cannot possibly be a neutral arbiter, and his involvement would only heighten fears of a coverup.

In this dark moment, we can celebrate the vitality of the institutions of a free society that are pushing back against a president offering the country a remarkable combination of authoritarian inclinations and ineptitude. The courts, civil servants, citizens — collectively and individually — and, yes, an unfettered media have all checked Trump and forced inconvenient facts into the sunlight.

It is a sign of how beleaguered Trump is that his Twitter response on Wednesday morning was not to take responsibility but to assign blame. His villains are leakers and the press: “Information is being illegally given to the failing @nytimes & @washingtonpost by the intelligence community (NSA and FBI?). Just like Russia.”

It is notable that in acknowledging that the news reports are based on “information,” Trump effectively confirmed them. At the same time, he was characteristically wrong about Russia, whose government prevents transparency and punishes those who try to foster it. There’s also this: Kremlin agents stole information from a political party in a free country. That is very different from the actions of the media’s informants inside our government who are holding our own officials accountable for their false denials and fictitious claims.

It will be said that Trump was elected and thus deserves some benefit of the doubt. Isn’t it rash to declare him unfit after so little time?

The answer is no, because the Trump we are seeing now is fully consistent with the vindictive, self-involved and scattered man we saw during the 17 months of his campaign. In one of the primary debates, Jeb Bush said of Trump: “He’s a chaos candidate and he’d be a chaos president.” Rarely has a politician been so prophetic.

And this is why nearly 11 million more Americans voted against Trump than for him. His obligation was to earn the trust of the 60 percent of Americans who told exit pollsters on Election Day that they viewed him unfavorably. Instead, he has ratified their fears, and then some.

As a country, we now need to face the truth, however awkward and difficult it might be.

Power to the Corporation!

Min favoritkolumnist i New York Times, Maureen Dowd, skriver idag elakt roligt om republikanernas presidentkandidat Mitt Romney. Kongresskvinnan Michele Bachman vann 4 800 av de 17 000 rösterna i lördagens “straw poll” i Iowa, tätt följd av Ron Paul. Mitt Romney kom först på sjunde plats. Samtidigt deklarerade Texas guvernör Rick Perry att han kandiderar. Valet i Iowa kan man kalla för en sorts undersökning av popularitet och hur stark organisation kandidaterna har. I slutänden är jag ganska övertygad om att valet av republikansk kandidat kommer att stå mellan Romney och Rick Perry. Och jag vågar redan nu satsa en slant på Perry.

By MAUREEN DOWD

DES MOINES, Iowa

I saw Mitt Romney’s hair move.

No really, I did. We were standing amid the soybean and corn fields in rural Iowa and a breeze lifted some of his salt-and-pepper mane out of its Brylcreem perfection.

The tenuous and scarce Republican front-runner, who hopes to do “darn well” in Iowa, was poking at President Obama. “I sure as heck wouldn’t be on a bus tour if I were president of the United States,” he said.

I tried to focus on his patter-on-a-stick in this rare encounter with the press, but I kept thinking about another tall, dark and handsome avatar of perfection known for holding back: Cary Grant. Like Grant, Romney is a fastidious dresser with an athletic build. But the 64-year-old former governor of Massachusetts doesn’t make you swoon, maybe because he looks like a statue of himself.

Grant came to mind because the setting for Romney’s press conference, outside the Vermeer agricultural manufacturing plant in Pella, recalled the famous scene in Hitchcock’s “North by Northwest”: Mad Man Roger O. Thornhill has to run for his life through Midwest cornfields when the bad guys chase him in a crop-duster. It’s an apt image for the riven Republican Party: Some maniacal Tea Party meanies fly in out of nowhere to spew poison, chasing the establishment guys out of their more refined natural habitats.

One pollster here wryly noted that the Republican presidential prospects divide into “the sane and the insane.”

Since the sane ones are boring as spackle and the insane ones have crackle, Republicans must hope that the mildly insane premise in Dr. Nassir Ghaemi’s new book about leadership and mental illness is correct.

In “A First-Rate Madness,” Dr. Ghaemi, the director of the Mood Disorders Program at Tufts Medical Center, asserts, “In the storm of crisis, complete sanity can steer us astray, while some insanity brings us to port.” I hope that means harbor instead of alcohol, since two Mormons are running.

Not only did I see Romney’s hair move, I saw him sweat. This must have come as a great relief to his handlers; when he was campaigning in 2007, some advisers worried that he looked too perfect in an ad showing him jogging through the woods.

Knowing that perfect can read as false, his ad team would try to shoot him with a hand-held camera using videotape, as opposed to film, which can create prettier, slicker images.

On the state fair soapbox, Romney put a loafer up on a bale of hay and perspired from the heat as some in the audience chatted about how his first name is Willard. While Democrats are amused that Romney shares a name with a famous movie rat, it is also disturbing that Mitt and Willard morph into Millard, the name of one of America’s most mediocre presidents.

In the debate in Ames on Thursday, Romney replied to a question from Fox’s Bret Baier about the debt deal by saying, “Look, I’m not going to eat Barack Obama’s dog food, all right?”

He was trying to be tough, but unfortunately may have reminded people of the infamous time he put Seamus, his Irish setter, in a dog carrier strapped to the roof of the family station wagon for a 12-hour drive from Boston to Ontario.

At the fair, Romney — whose net worth is between $190 million and $250 million — once again went manly by flipping a pork chop on a grill and facing down hecklers worried about cuts in Social Security. When a man in the audience yelled that corporations should be taxed more, Romney replied, “Corporations are people, my friend.”

Give “The Stormin’ Mormon,” as Neil Cavuto approvingly called him on Fox News, credit: never has the traditional Republican doctrine been so succinctly explained.

Of the corporation, by the corporation, for the corporation. We the corporation. Corporations who need corporations are the luckiest corporations in the world. Power to the corporation!

Romney may not have realized that he was articulating the same fundamental concept of the American right that Justice Antonin Scalia propounded in the Citizens United case, when the Supreme Court opened the way to Super PACs and a flood of surreptitious new donations in politics. (A former official at Bain Capital, Romney’s old private equity firm, admitted recently that he was the one who anonymously gave $1 million to a pro-Mitt Super PAC.)

The association of individuals in a business corporation, Scalia wrote in his concurring opinion, “cannot be denied the right to speak on the simplistic ground that it is not ‘an individual American.’ ”

The back-door money infused by Karl Rove, the Chamber of Commerce, the Koch brothers and others elected a slew of radical Republicans. Thanks to that Congressional wrecking crew, America’s credit rating has been downgraded and its economy has been hurt.

At least Republicans are getting most of the blame for that, my friend.

Utrikesminister Clintons akilleshäl

Amerikanska nyhetsmedier sprider nu uppgiften att Barack Obama träffat Hillary Clinton för att diskutera hennes eventuella intresse för att bli hans utrikesminister. Så gott som alla ledande medier har publicerat uppgiften och den är säkert korrekt. Men vi saknar fortfarande uppgiften att han valt henne och att hon accepterat. Och det finns frågor i kanten som kan bli besvärande för en utrikesminister Clinton.

Om det blir så är det naturligtvis en världsnyhet. Hans främste rival om presidentposten som utrikesminister skulle få halva USA att jubla, medan den andra halvan inte vill ha någon av makarna Clinton hängande i den här änden av Pennsylvania Avenue. För den halvan är det mer än tillräckligt att hon finns i senaten, längst bort i den andra änden av samma avenue.

Den 20 juli skrev jag att det är mera troligt att Mrs. Clinton blir utrikesminister, än att hon blir vicepresident. Då trodde de flesta att hon verkligen skulle bli ”veep” om Obama vann valet. Så kommer då uppgifterna nu att hon är front runner för att bli utrikesminister.

Det är säkert så att frågan har varit uppe mellan Clinton och Obama, men därmed inte sagt att hon verkligen blir secretary of state och orsaken till det heter i så fall Bill Clinton.

Men det tycks inte handla så mycket om risken att ha en gammal president hängande över axeln på utrikesministern, utan mera om vad Mr. Clinton ägnar sig åt i sin egen verksamhet som han driver i William J. Clinton Foundation, med kontor i New York, Boston och Little Rock. Är paret Clinton berett att få hans utländska affärer granskade i samband med hennes eventuella utnämning?

Framför allt handlar det om hur Bill Clinton hjälpte en kanadensisk gruvfinansiär att komma över en urangruva i Kazakstan. Clinton flög dit i september 2005 tillsammans med finansiären, Frank Giustro. De träffade bland andra Kazakstans ökände president, Nursurtan Nazarbayev, som under bortåt 20 år hållit landet i ett järngrepp och sopat undan all opposition. Bara några dagar efter besöket undertecknades kontraktet mellan Giustro och Kazakstan.

Världens uranproducenter hade då ägnat många år åt att få till ett samarbete eller kontrakt med Kazakstan som sitter på 20 procent av världens urantillgångar, men med Clinton som dörröppnare lyckades Mr. Giustro på några dagar få det kontrakt som andra kämpat för i åratal.

Som tack för hjälpen skänkte Frank Giustro 130 miljoner dollar till Clintons foundation och ett par år senare sålde Giustro sitt företag för tre miljarder dollar. Priset på uran hade då fyrdubblats jämfört med vid tiden för det famösa besöket i Kazakstan.

Och som grädde på moset argumenterade Clinton öppet för att Nazarbayevs Kazakstan skulle få bli ordförandeland i OSCE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, med 56 medlemsstater från Vancouver till Vladivostok.

Nu blev det dock inte så. Möjligen spelade det roll i sammanhanget att Hillary Clinton som senator var med och undertecknade ett brev till amerikanska UD, där man larmade om att Kazakstan ville bli ordförandeland. Men till sist har Kazakstan ändå kapat åt sig ordförandeskapet i OSCE år 2010.

Sett i backspegeln blir den självklara frågan om Bill och Hillary Clinton inte vet vad den ene eller den andre gör. Vad Bill Clinton ägnar sin tid åt kan helt uppenbart bli ganska brännande för en utrikesminister Clinton, redan vid de senatsförhör hon måste genomgå som tilltänkt utrikesminister.

Kanske är det sådant som gjort att någon nominering av Hillary Clinton ännu inte har offentliggjorts.

Älgjägaren från Alaska slår ut Jackie Kennedy

Skriver idag på http://www.newsmill.se/:

Med fritidskläder från Patagonia, högklackat i officiella sammanhang från amerikanska Naughty Monky och med glasögon från japanska Kawasaki har guvernören och älgjägaren från Alaska, Sarah Palin, tjusat Amerika på ett sätt som inte skådats sedan Jacqueline Kennedys glansdagar.

Hon har anklagats för att både glasögonen och det uppsatta håret bara var ett enkelt knep för att hon skulle uppfattas som seriös på republikanernas konvent. Men vilka motiven än var har hon på bara några dagar skapat en ny fashion style för amerikanska kvinnor, som nu står i kö hos frisörer för att få en Sarah-look.

För att nu inte tala om perukförsäljare (!) som enligt Daily Telegraph har plockat fram gamla Raquel Welsh-peruker för 115 dollar styck och som enkelt kan fixas till för en Sarah-look. En billigare variant går lös på 45 dollar. Och skomärket Naughty Monky ökade prompt sin försäljning av röda högklackade skor med 50 procent efter konventet, medan klädjätten Patagonia inte vill berätta om någon eventuell försäljningsökning.

Men det är fortfarande en väl förborgad hemlighet vad hon använder för läppstift, även om det på nätet finns drösvis med spekulationer. Allt detta har gjort att amerikanska modeexperter påstår att Palins stil mycket väl kan konkurrera ut Jacqueline Kennedys pillerbox-hattar på 60-talet.

Därmed har Sarah Palin fått något av en ikonstatus redan före presidentvalet och kom för all del ihåg att hon bara är vice på den republikanska sidan. Men sådär kan det vara ibland i Amerika, att utseende och framtoning kan vara viktigare än sakfrågor och substans. Glöm inte Richard Nixons skäggstubb (evening shade) vid presidentvalsdebatten 1960 mot John F Kennedy. Nixon förlorade den gången, så klart.

I valet 1988 förlöjligades demokraternas Michael Dukakis med en bild på honom iförd en fjompig störtkruka och sittande på toppen av en gammal stridsvagn. Fyra år senare sågs bilden av Bill Clinton närmast som en svärmorsdröm.

Bilden av Sarah Palin är nu fastnaglad med nitar, som bara svårligen kan dras bort, sedan spelar det ingen roll att hon hade dimmiga begrepp om vad Bushdoktrinen går ut på i den första tv-intervjun som gjordes av ABC-veteranen Charlie Gibson.

Hon är emot aborter i alla lägen utom när kvinnans liv är i fara, emot stamcellsforskning och emot gayrättigheter emot vapenkontroll som kränker individens rätt; det vill säga att Sarah Palin är emot i viktiga frågor som ett modernt samhälle är för.

Lägg därtill att plötsligt har moderskap och familjevärden blivit högsta prioritet bland politiska frontfigurer. Det är ett tydligt trendbrott mot tidigare amerikansk valhistoria. I förlängningen skulle alltså moderskap kunna bli en möjlig tänkt kvalifikation för att vara landets högsta militära befäl.

Men ovan Naughty Monky-skorna och bakom Kawasaki-bågarna vilar det hos Palin en ytterst djup religiös övertygelse som säkert många sekulariserade svenskar och pastor Janssontyper inom kyrkan skrattar gott åt. Men i Amerika är det blodigt allvar. En pipeline för 30 miljarder dollar genom Alaska kallade Sarah Palin på fullt allvar för ”Guds vilja”. Acceptera det eller ej, men så talar bara en djupt religiös människa.

Hon är fostrad inom Assembly of God, som är en tämligen konservativ evangelisk kyrka. Under hela sin uppväxt var det gudstjänster på söndagar och bibelskola på onsdagar. Tolv år gammal döptes hon i iskalla Little Beaver Lake i Alaska. Uppväxtens kyrka betonar den nära kontakten med Gud, genom den Helige Ande, vilket betyder att den troende har nära nog direktkontakt med Gud. Från tidig ålder fick hon höra att tio Guds bud var Lagen och att Gud påverkar henne direkt. Och det är tydligen så hon har fortsatt i sitt liv.

Men behöver Amerika en vicepresident, ett hjärtslag från Vita huset, som hänvisar till Guds vilja för att försvara eller förklara politiska beslut? Naturligtvis inte. Ändå är det uppenbart att hennes åsikter lockar tiotusentals från den svårdefinierade grupp som av journalister brukar etiketteras som religiös höger och som har sina starkaste fästen i det så kallade bibelbältet bland USAs södra delstater.

Möjligen är det till och med så att plötsligt har väljarna funnit en framkomlig väg som lyckas förena teologi och republikansk ideologi, långt bortom tidigare republikanska presidenters religiösa babbel, inlärda böner och tv-anpassad tro. Och längs den vägen framstår Sarah Palin som både uppriktig och ärlig. Hon är till och med ärlig om sin bristande utrikespolitiska erfarenhet; Bushdoktrinens hotfulla fraser kan vem som helst lära sig på en kvart.

Om vi bortser från Italien, Frankrike och Spanien finns det kanske inget annat land i västvärlden där religiös tro spelar så stor roll för människor som just i Amerika. Och där ligger väl kanske en stor del av svaret på frågan varför guvernör Palin över en natt blivit så omåttligt populär att hon till och med jämförs med Jackie Kennedy. Ingen på politisk toppnivå har tidigare ens spelat i samma division.

Framgångsreceptet heter omåttlig skönhet, parad med uppriktighet och stenhård vilja att vinna. Det är sådant som amerikaner tycker om.

Barack Hussein Obama's Propaganda Tour

Ikväll, söndag, lämnar Barack Obama Kabul, troligen för att resa vidare till Bagdad. Det var meningen att hela trippen till Mellanöstern och tre europeiska huvudstäder skulle ske under stort hysch hysch, men John McCain avslöjade resplanerna i förväg vilket fick Obama-lägret att resa hela raggen.

Besöket i Kabul inskränkte sig till en arbetslunch på två timmar tillsammans med Hamid Karzai. Som alla vet vill Obama flytta omkring 15 000 soldater från Irak till Afghanistan, med hänvisning till att det är där det verkliga terrorhotet finns, samt att han vill avsluta kriget i Irak.

Men vad betyder egentligen två timmar tillsammans med Karzai? Platt intet, naturligtvis. Det hade varit betydligt enklare att lyfta telefonluren hemifrån Chicago. Avsikten är i själva verket att försöka visa Amerika och världen att Barack Obama duger som utrikespolitiker och amerikansk överbefälhavare.

Framför allt handlar det om amerikanska väljare och inget annat, därför att i Obamas entourage finns inte en enda utländsk journalist, trots att hundratals ansökt om att få följa med. Det hör dessutom till god diplomatisk ton att ge intervjuer till media från de länder man avser att besöka, men också på den punkten blev det nobben. Låt oss be till Gud att det inte blir samma visa med en eventuell president Obama.

En av hans kampanjrådgivare sa nyligen till en tysk journalist ”varför ska vi bry oss om utländska medier, när det råder Obamania över hela världen”. Det är den arrogans som Obama-lägret visar.

Det finns också två exempel som visar på tidigare misslyckanden på utrikesfronten. Dels när man hintade till en kanadensisk diplomat att Obamas kritik av NAFTA, det nordamerikanska frihandelsavtalet bara var kampanjretorik. Det blev ett ramaskri i Kanada. Dels när hans tidigare medarbetare, Samantha Power, sa till den skotska tidningen The Scotsman att Hillary Clinton är ett ”monster”. Det gav rubriker över hela världen.

I värsta fall är det vi nu ser en arrogans som hänger samman med att han är så nära den allra yttersta amerikanska makten.

Under hela hans kampanj har en enda utländsk journalist fått följa med på en resa till Ohio och Texas. Nu hör det naturligtvis till bilden att han som kandidat måste koncentrera fokus på inhemska medier, men å andra sidan har McCain gett långa rader av intervjuer till utländska korrespondenter i Washington.

Låt säga att Obama stannar måndag-tisdag i Bagdad och därefter blir det onsdag i Israel och kanske ett möte med palestinska ledare. På torsdag ska han tala i Berlin inför en publik som kan komma att uppgå till flera hundra tusen, därför att tyskarna älskar Barack Obama.

Problemet är bara den plats i Berlin man valt för talet. Han ska tala i Tiergarten Park alldeles nedanför den gamla preussiska Siegessäule, segerobelisken med en jättelik ängel på toppen. Snacka om knäpp symbolik! Obama har varken vunnit än, eller är någon ängel.

Själv hade han velat stå framför Brandenburger Tor, där en gång John F Kennedy stod och sa ”Ich bin ein Berliner”, till massornas jubel. Näste amerikanske president på samma plats var Ronald Reagan som i slutet av 80-talet stod där och ropade ”Mr. Gorbachev, tear down this wall”. Men den storstilade planen satte förbundskansler Angela Merkel stopp för.

En vecka är nu den tid Obama har avsatt för att visa att han duger som commander-in-chief och den enda kvarvarande supermaktens ledare. Samtidigt är det många oroliga amerikaner som undrar vad i hela friden Obama ska göra i Europa, samtidigt som landet mest populära öl, Budweiser, just blivit belgiskt. Ärevördiga Chrysler Building på Manhattan ägs numera av arabiska hyresvärdar och dollarn är snart inte värd ett smack jämfört med euron. Det i sin tur har lett till skyhöga amerikanska bensinpriser, vilket retar gallfeber på de flesta. Och då är det amerikanska priset inte ens hälften av det svenska.

När propagandatouren i Mellanöstern och Europa är avklarad väntar betydligt större bekymmer på hemmaplan. En McCain som äter på hans tidigare så komfortabla försprång i opinionsundersökningarna, plus paret Clinton som han inte riktigt vet var han har. Det är fler än en insider som tvivlar på att Bill Clinton är särskilt trakterad av att flytta in i vicepresidentresidenset långt borta vid den gamla reservoaren i Washington.

Då är det nog bättre att gardera med att om Obama lyckas vinna över McCain i november kommer den administrationens utrikesminister att heta Hillary Clinton.

Lästips:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1475497.svd

Leker Obama kultledare?

Ända sedan primärvalssäsongen inleddes har det talats entusiastiskt om Barack Obamas oerhörda karisma. Men nu kommer det signaler om att ledande personer i hans egen stab är oroliga för det omfattande smicker, för att inte säga kryperi, som han möts av på valmöte efter valmöte.

Vid en lång rad bland de senaste valmötena har flera unga entusiaster svimmat framför scenen, som om det var någon sorts messiansk kultledare uppe på podiet. Det har i sin tur lett till att det numera alltid finns sjukvårdsfolk till hands.

Varhelst Obama rör sig är det tusentals anhängare på plats och åtskilliga gånger har ungdomar stormat scenen. Det hela har nu fått sådana proportioner att utomstående kritiker befarar att det är en helt medveten strategi att uppträda som någon sorts evangelisk frälsare och att piska upp vad som kallas ”Obamania”, på bekostnad av sakfrågor. Veterankommentatorn Joe Klein skrev nyligen i Time att ”det börjar alltmera handla om hur underbar Obama-kampanjen är”.

Och en anonym Obama-insider säger idag till Sunday Telegraph att det finns risk för att bilden av honom som en kultledare fastnar och skadar kampanjen. Mycket av hans framträdanden går ut på att gång på gång upprepa enstaka slagord eller korta, snärtiga fraser som till exempel ”Yes we can, yes we can”. En annan av Obamas favoriter är ”We are the hope of the future”, eller ”We are the change that we seek”.

Ganska tomma fraser utan något som helst sakinnehåll. Och i linje med detta påstår Sunday Telegraph att Obamas volontärer tränas i att undvika sakfrågor och istället berätta om hur de ”kommit till Obama”. Som om det handlar om en sorts frälsningslära.

En annan kolumnist, David Brooks i New York Times, skrev nyligen att ”Obamas folk är så tagna av sin Messias, så snart står de och säljer blommor på flygplatser och arrangerar massbröllop”. Brooks varnar för extas, men det är exakt vad som händer på valmöten där unga människor svimmar framför scenen. Därmed är inte långt till paralleller med mer eller mindre skumma amerikanska frälsningskulter som finns spridda över hela nationen. Om Barack Obama mer och mer börjar likna någon sorts förlösare eller förlossare, så har han för länge sedan övergett sina båda mest kända retoriska grundstenar som ”hopp” och ”förändring”.

Men å andra sidan har Obama just nu elva segrar upp mot Hillary Clinton, så ett missianskt kultbudskap fungerar tydligen, åtminstone bland yngre och förstagångsväljare. Och i Texas, där så många delegater står på spel, verkar det som om Obama är hack i häl på Clinton. Tidigare hade hon en mycket komfortabel ledning där.

Häromdagen gick Newsweeks inflytelserika kolumnist, Robert J. Samuelson som också skriver i Washington Post, till storms mot Obama då han skrev att ”Obama är i allt väsentligt ett scenframträdande som definieras av hans kraftfulla retorik”. Samuelson avfärdar det mesta av Obamas förslag som någon sorts godispolitik, utan några fundamentala nyheter. Istället heligförklarar han status quo.

Det märkligaste av allt är kanske att så stor del av medierna på båda sidor Atlanten ganska okritiskt köper Obamas godispolitik under den tomma rubriken ”Change”. Robert J. Samuelson kallar bländverket för massbedrägeri.

Länktips:
http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2008/02/19/AR2008021902336.html
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=745876
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_905895.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_909061.svd

Porträtt av en dekorerad krigshjälte

Senator John Sidney McCain III är en tvättäkta krigshjälte och krigarson i tredje generationen. Hans farfar var under andra världskriget en medaljbehängd amiral på ett hangarfartyg och pappan var under samma krig känd för att vara en ytterst våghalsig ubåtskapten. Under Vietnamkriget blev också pappan amiral och chef över de amerikanska flottstyrkorna i Stilla havet, samtidigt som unge John just hade tagit värvning och utbildat sig till marinpilot.

1967 var John McCain stationerad ombord på USS Forrestal i Stilla havet och i juli undkom han mycket knappt vid en start från fartyget då en missil av misstag avfyrades mot hans bombplans ena vinge. 134 människor omkom, hundratals skadades och 20 plan förstördes.

I oktober samma år flög han sin 23e bombraid över Nordvietnam, men sköts ned av en nordvietnamesisk luftvärnsprojektil. McCain sköt ut sig, men bröt båda armarna och båda benen. Trots det hängde nordvietnameserna upp honom i armarna, krossade ena axeln med en gevärskolv och stack en bajonett i magen.

Fången stoppades in i det ökända fånglägret ”Hanoi Hilton”, där han fick utstå upprepad tortyr, men en dag upptäckte nordvietnameserna vilken prominent fånge de hade torterat. Nordvietnam erbjöd då McCain att bli hemskickad, vilket naturligtvis var en propagandaploj, men han vägrade helt sonika och krävde istället att de amerikaner som varit POWs under längre tid än han själv, skulle skickas hem före honom.

På så sätt blev han kvar som krigsfånge i Hanoi under fem och ett halvt år och släpptes först 1973 efter att Parisavtalet undertecknats mellan Henry Kissinger och Le Duc Tou. McCain är dekorerad med Silver Star, Bronze Star, Legion of Merit, Purple Heart och Distinguished Flying Cross.

Än idag lider John McCain av sina tortyrskador, på så sätt att hans rörlighet är begränsad. Han har till exempel svårt att lyfta armarna över axlarna och behöver ibland hjälp med att få på sig kläderna. Och självklart är just detta en fjäder i hatten när han kräver att Guantánamo-lägret ska stängas och att skendränkning av fångar är tortyr. Samtidigt är han ytterst hökaktig i fråga om Irak och motsätter sig en tidtabell för ett tillbakadragande av amerikanska trupper. Han har till och med sagt att ”vi ska stanna i hundra år om det så krävs”.

Hemkommen från Vietnam blev han flottans kontaktofficer med kongressen, vilket var en utmärkt plattform för att själv kandidera först till representanthuset 1981, och 1986 till senaten och där har han suttit sedan dess.

Som senator har han ofta gått sin egen väg och till exempel tillsammans med demokrater arbetat för att det lite luriga, och en gång ganska korrupta, regelverket för kampanjbidrag ska reformeras. Av högern blev han hatad, och skälld för att vara förrädare, för att ganska nyligen och tillsammans med demokraten Ted Kennedy ha försökt få igenom en amnestilag för illegala invandrare.

Han är naturligtvis en varm försvarsvän och som sådan tillhör de allt färre som begriper sig på betydelsen av den transatlantiska länken mellan USA och Europa. Den länk som en gång räddade Europa undan fullständig katastrof.

Vidare är han en enveten skattesänkare och motståndare till ”big government”, men röstade ändå emot president Bush senaste förslag om skattesänkningar, med motiveringen att det inte var ekonomiskt försvarbart.
För åtta år sedan ställde han upp i primärvalen mot George Bush och förlorade, inte minst därför att han kallade den inflytelserika kristna högern för ”ombud för intoleransen”. Sedan dess har de inte bara hatat honom, utan också motarbetat honom på alla tänkbara sätt.

Men när högerkandidaten och mormonen Mitt Romney häromdagen tvingades bort och senare gav sitt stöd till McCain visar det sig att hans popularitet bara ökar bland republikanerna. Idag krävs det bara 23 procent av de återstående delegaterna för att hans nominering ska vara säkrad. Och kanske tycker därmed reaktionära radiopratare som Rush Limbaugh att det inte längre är lika enkelt att fortsätta hata honom i etern.

John McCain är inte bara en rejält dekorerad krigshjälte, han är en riktig ”come back kid”. Efter olyckan på USS Forrestal för 40 år sedan hade han kunnat åka hem och njuta av ett civilt liv, men han valde att fortsätta. Han vägrade att låta sig frigivas av nordvietnameserna i propagandasyfte. År 2000 fick han stryk i primärvalen, men kom tillbaka igen. Och för bara någon dryg månad sedan var hans kampanj så gott som utfattig och ungefär lika uträknad.

Men ”senator Hothead” har för vana att komma tillbaka, på samma sätt som han är van att vara rapp i käften. Det finns politiska motståndare i senaten som fått ett ”fuck you” slängt i ansiktet i någon korridor. Mitt Romney avfärdade han för en tid sedan som en gris. ”Ge er aldrig in i en brottningsmatch med en sådan, för ni blir båda skitiga och grisen gillar det.”

John McCain är lika mycket frihandelsvän som en fritänkare med stort självförtroende, utan att han för den saken skull kan beskyllas för att vara populist. Och som sådan lockar han säkert många lättrörliga och oberoende väljare.

När kriget i Irak hamnat i bakvatten och ekonomin helt säkert kommer att bli valets huvudfråga, kan det mycket väl bli så att osäkra väljare lutar åt en äldre mans mycket långa politiska erfarenhet, framför en vit kvinna som redan haft kontor i Vita huset som First Lady eller en svart man som i sammanhanget bara är en ”junior” eller en ”freshman”.

Om John McCain blir vald till president blir han, med sina 71 år, den äldste någonsin att tillträda ämbetet. Legenden Ronald Reagan var 69 år då han tillträdde.

Opinionsundersökningarna på nationell nivå visar för närvarande att om det var val idag skulle McCain vinna över Hillary Clinton med mellan en och sju procentenheter. Mot Barack Obama skulle han få det betydligt svårare. Men eftersom den demokratiska partiapparaten med alla sina Clintonistas som superdelegater sannolikt väljer Hillary Clinton som sin kandidat, tyder det mesta på att valet i november står mellan McCain och Clinton.

Och i valet mellan en dekorerad krigshjälte som suttit 27 år i kongressen och en kvinna är det ingen svår gissning att Amerika väljer hjälten.

(John McCains memoarer heter ”Faith of My Fathers. A Family Memoir” och är utgiven av Random House.)

Länktips:
http://www.realclearpolitics.com/epolls/2008/president/us/general_election_mccain_vs_obama-225.html
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=742973
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_873165.svd

Update: New York Times korrigerar sin räkning

Sent igår kväll korrigerade New York Times sin genomräkning av antalet delegater för Barack Obama och Hillary Clinton.

De nya siffrorna är 916 delegater för Obama, respektive 885 för Hillary Clinton. Än en gång förtjänar det påpekas att NYT enbart räknar antalet bestämda delegater, dvs. man lämnar ingen prognos över förväntade superdelegater som kan tänkas ställa sig bakom den ene eller den andre..

Det är faktiskt det enda helt säkra sättet att räkna delegater.

It Ain't Over Yet

Svenska medier skriver idag helt genomgående att Barack Obama leder över Hillary Clinton i antalet delegater. De vanligaste siffrorna som presenteras är 1 223 för Obama, mot 1 198 för Clinton. Detta är nyhetsbyrån APs prognos. Alltså prognos var namnet.

Andra redovisar skiftande resultat. Här är några exempel (kl 21.00 onsdag):

New York Times – Obama 993; Clinton 1 076.
Real Clear Politics – Obama 1 272; Clinton 1 231.
NBC – Obama 1 078; Clinton 969.

Som alla kan se blir summorna olika, vilket beror på att man har olika sätt att beräkna hur superdelegaterna kommer att rösta på konventet i Denver i augusti. New York Times räknar på det mest snåla sättet, vilket betyder att man bara räknar med superdelegater som tydligt sagt vem man tänker lägga sin röst på.

Det finns all anledning att ta New York Times uppgifter på allvar, om man nu vill vinnlägga sig om största möjliga noggrannhet. Därför anser jag bestämt att svenska medier har fel när man basunerar ut att nu leder Obama i antalet delegater. Men de exakta talen förändras hela tiden också hos New York Times.

Allt som allt finns det 796 superdelegater, som består av kongressfolk, guvernörer, presidentkandidater, partifolk, samt en aning bestickande också Bill Clinton. Ungefär hälften av dem har redan gjort sitt val och lejonparten ställer sig bakom Hillary Clinton.

Men hur man än räknar superdelegater och återstående primärval är det svårt att se hur någondera av de båda kandidaterna ska kunna vinna en säker seger före konventet.

Om vi antar att Hillary Clinton vinner relativt stort i Wisconsin, Texas, Ohio, Pennsylvania och Rhode Island plockar hon i de fem staterna omkring 515 delegater. Ändå fattas det över 400 delegater. Då har jag räknat med att fördelningen av återstående superdelegater fördelas mellan de båda proportionellt som hittills.

Förhållandet blir ungefär detsamma om Obama vinner de här fem staterna. Och alldeles oavsett vilken av prognoserna ovan man använder sig av finns det helt uppenbara risker för att det blir dött lopp. Det betyder i förlängningen att det blir partiapparaten som avgör på konventet, genom att mer eller mindre tvinga ett antal superdelegater åt ena eller andra sidan.

Det är nu bara 20 dagar till de mycket viktiga valen i Ohio och Texas. Där måste Clinton vinna efter debaclet i Washington DC, Maryland och Virginia, plus förluster i fem andra delstater helt nyligen.

Vad partifolket tycker att Hillary Clinton nu måste göra kokar ner till en tre, fyra punkter:

-Det är hög tid att damma av den gamla devisen ”It’s the economy, stupid”, som myntades en gång i Little Rock, Arkansas av Bill Clintons kampanjchef James Carville. I början av primärvalssäsongen ledde Clinton stort bland dem som ansåg ekonomin vara det viktigaste, men det övertaget är nu helt borta. På den punkten måste hon göra något radikalt, som till exempel lägga fram en ekonomisk vitbok och själv framträda som ”Mrs. Economy Candidate”. Det skulle särskilt gynna henne i rostbältesstaten Ohio.

-Andra säger att Clinton måste skapa nyheter, bra nyheter. Hennes kampanj förefaller ha gått ner till någon sorts säkerhetsnivå. I söndags satt hon till exempel hos ”60 Minutes” på CBS i en lång intervju, utan att ha en enda nyhet att komma med. Och det inför en mångmiljonpublik. Återigen pekar partifolket på Ohio, där hon måste kunna inge hopp om framtiden.

-Många insiders är irriterade på kampanjens insamlingar och hur resultaten presenteras. Man har till exempel inte gjort särskilt stort väsen av att man samlat in hela 12 miljoner dollar enbart den senaste veckan. Istället fick man negativ press om att Clinton själv lånat kampanjen 5 miljoner dollar.

-På tisdag 19 februari går slaget vidare till Wisconsin, där 74 delegater står på spel. Där finns mycket arbetarklass och lägre medelklass, som hon måste försöka övertyga. Om hon förlorar stort i Wisconsin kan det vara början till slutet för Mrs. Clinton. Alternativet är bara att ett mycket stort antal superdelegater ställer sig bakom henne före Texas och Ohio den 4 mars, så att hon kan vara i tydlig ledning inför de två viktiga staterna.

Hillary Clinton vet mycket väl att det är 20 dagar kvar till Texas och Ohio, där sammanlagt hela 336 delegater står på spel. Hon leder visserligen opinionsundersökningarna på båda håll, men å andra sidan leder Obama i Wisconsin.

Och tjugo dagar i Amerika kan förändra hela spelfältet.

Conventional wisdom for today:

Efter Ohio och Texas i mars leder Clinton delegatligan med, säg 150 gubbar. Paret Clintons ganska starka grepp om partiapparaten ger då utslag i form av att alltflera superdelegater ansluter till Air Billary One och nomineringen är i hamn efter valet i Pennsylvania i april. Clinton ställs då mot John McCain i november och McCain vinner, därför att Amerika var inte moget för varken en vit kvinna eller en svart man i Vita huset.

Länktips:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/usavalet2008/artikel_866649.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=742273
http://politics.nytimes.com/election-guide/2008/results/delegates/index.html

Clinton leder större än påstått

En mera noggrann genomräkning av antalet delegater på respektive sidor i den demokratiska kampen om nomineringen till presidentkandidat visar nu, som väntat, att de flesta spekulationer är helt felaktiga.

Det är New York Times som i detalj gått igenom exakt vilka delegater som verkligen är bestämt låsta till respektive kandidat. Det handlar om demokrater som är guvernörer, senatorer och partifolk, eller så kallade "super delegates".

Den genomgången visar att Hillary Clinton har 892 delegater, mot 716 för Barack Obama. New York Times är noga med att påpeka att man bara räknat sådana delegater som har blivit officiellt utvalda och därmed låsta vid sina respektive val.

Denna genomräkning är ytterst intressant och den första som bygger på reella premisser, dvs. vilka delegater som är låsta vid respektive kandidat.

Genomräkningen visar att Hillary Clintons övertag är betydligt större än vad de flesta svenska medier velat påskina.

DN tillhör till exempel dem som räknat käpprätt fel, med en differens på blott 88 delegater, när diffen i själva verket är hela 176 delegater om man ska följa New York Times ytterst petigt noggranna räknesätt. DN har väl ungefär räknat 100 procent fel om vi ser till diffen.

Nu ska det villigt erkännas att det hela är ytterst svårt att beräkna, men att lita till fel källa, som till exempel nyhetsbyrån AP, eller än värre, att lita till CNN (Crap News Network, eller Chicken Noodle Network, som jag många gånger kallat CNN), så går det som det går.

New York Times sätt att räkna tror jag är det enda riktigt korrekta sättet, dvs. att se till antalet redan bestämt, bestämda delegater. För att nu utnyttja en tautologi i sammanhanget.

Det svenska problemet är att så många utsända korrespondenter med sin modersmjölk kring redaktionernas deskbord är uppfödda med CNN och andra skräpbolag. Och det följer tyvärr med, när de far ut i världen.

Nå. Tillbaka till ämnet.

Demokraternas ordförande, Howard Dean, säger idag att "de båda demokratiska kandidaterna måste undvika att ta fighten hela vägen till konventet i augusti".

Han säger att "vi kommer att ha en kandidat i mitten av mars eller april. Men om så inte är fallet, då måste vi få till stånd någon form av överenskommelse demmellan. Därför att partiet har inte råd med ett konvent som är tudelat. Det är inte bra nyheter för någotdera partiet".

Enligt rådgivare till partiet är detta sagt utan att vara förankrat hos de båda kandidaterna.

Vad han antyder är helt enkelt en "ticket" med Clinton och Obama. Vem som nu vill tro på det.

Jag gör det inte. Om Clinton vinner nomineringen tror jag att hon kommer att välja en "veep" bortom både Obama och John Edwards. Varför inte en Dianne Feinstein, eller någon annan kvinna?

So, What's next?

Jo det är att kampanjen går in i "the Potomac states", dvs. Virginia, Washington DC, samt Maryland. Ytterst intressant, men inte särskilt avgörande många delegater att slåss om.

Å andra sidan, som racet ser ut, så är nu varje enskild delegat en tillgång. Och ingen kan räknas bort. Ingen enda.

Men de riktig stora slagen kommer att ske i Ohio och Texas. Och där är Clinton ytterst stark, sedan må man tycka vad man behagar om Air Billary One.

Källor och länktips:

http://www.nytimes.com/2008/02/07/us/politics/07campaign.html?hp
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=740466
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=740094http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_844279.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_848161.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_844131.svd

Update New Mexico - Clinton vann

När 98 procent av rösterna i New Mexico sent om sider är räknade visar det sig att Hillary Clinton leder knappt över Barack Obama. Och New York Times tillskriver henne segern också där.

Det var precis vad jag förutspådde tidigare idag.

Därmed tog hon samtliga aktuella sydstater, utom Alabama och Georgia. Sådant storslam i södern var det nog ingen av alla analytiker som trodde på. Och kl. 21.00 på tisdagskvällen är uppgiften fortfarande inte rapporterad i svenska medier. Skärpning anbefalles om ni inte vill tappa i trovärdighet på nätet...

Länk till NYT:
http://politics.nytimes.com/election-guide/2008/results/demmap/index.html

Billary eller Obambi?

Här är den enkla matematiken som kommer att avgöra till förmån för Air Billary One, framför Barack Obambi:

Clintons team vann flest av de tio mest folkrika stater som stod på spel igår, medan Obamas team vann flest stater i norr och i mellanvästern. Dessutom vann hon troligen Kalifornien tack vare ”the latino vote”, vilket kommer att spilla över på New Mexico som fortfarande inte är färdigräknat. Hon valde helt enkelt att kampanja i Kalifornien istället för South Carolina som redan tidigt var Obamaland.

Att vinna i både Kalifornien och New York var enorma prestigevinster, med drygt 500 delegater sammantaget, som sänder chockvågor rakt in i Obamas högkvarter. Han lär ha trott att han åtminstone skulle ta Kalifornien, samt knapra betydligt på hennes tidigare mycket stora försprång i New York. Nu förlorade Obama istället med 17 procentenheter där.

Clintons seger i Massachusetts var en annan godbit för henne. Det är senator Ted Kennedys hemstat och för bara en vecka sedan ställde han sig bakom Barack Obama, tillsammans med två Kennedybarn, plus John Kerry. Men Clinton vann ändå med 15 procents marginal, framför allt tack vare kvinnliga väljare.

Den demografiska bilden visar att Clinton vann flesta kvinnor, bortåt 70 procent på en del håll, medan Obama fortsätter att vinna svarta väljare med siffror upp emot 80 procent på en del håll. Hur bilden bland latinos ser ut är än så länge lite oklar, men den gruppen tycks ändå ha spelat en mycket viktig roll i Kalifornien, som Clinton vann med 10 procents övervikt. Tidiga siffror visar att hon vann dubbelt så många latinamerikanska röster.

Det skiljer nu färre än 100 delegater mellan de två, Med Clinton i ledningen, och procenttalen börjar därför bli ganska ointressanta. Nu är det antalet delegater som räknas. Det demokratiska partiet har inalles 4 049 delegater och därför krävs det 2 025 för att bli partiets kandidat i november. Av den totala mängden delegater är 3 253 bundna av resultat i sina hemstater. Resten är så kallade superdelegater, som är fria att rösta som de vill. Bland de sistnämnda har Clinton en betydande övervikt.

Ingen kan idag med säkerhet säga exakt hur många delegater Clinton eller Obama har för närvarande. I flera fall avgörs inte den exakta fördelningen förrän senare i vår, men jag tror att Clinton under den närmaste månaden tar hem stora stater som Texas och Virginia. Men sannolikt måste hon också vinna i Ohio och Pennsylvania. Och i de båda delstaterna är gamla opinionsundersökningar inte mycket att bry sig om.

Inför Super Tuesday såg vi inte mycket av attackhunden Bill Clinton. Efter hans fiasko i South Carolina har det säkert utgått någon tydlig order och därefter har ordväxlingen mellan de båda också blivit en aning mjukare. I Amerika finns det en del spekulationer om att Clinton skulle välja Obama som sin vicepresidentkandidat. Att det helt enkelt är den enda möjligheten för att valet av presidentkandidat inte ska avgöras först på konventet. Men tillåt mig tvivla.

Valmaskinen Clinton är, åtminstone än så länge, alltför stark. Hon har redan tackat ja till fyra tv-sända debatter under de närmaste tre veckorna inför valen i Texas och Ohio. Obama har inte ens mäktat med att svara, men han måste naturligtvis ställa upp.

Sedan förpestas Obama fortfarande av att han så tätt kopplas samman med slumlorden Tony Rezko hemma i Chicago och som ställs inför federal domstol där den 25 februari. Det handlar om mutor, utpressning och kickbacks och Obamas namn finns med i utredningsmaterialet. (Se tidigare blogginlägg här nedan.)

Den elaka Clintonätaren, Maureen Dowd i New York Times, skriver idag att ”om Obama vill bli president, så måste han döda draken. Och draken är Clintons attackmaskin och tisdag kväll visade det sig att den inte är oemotståndlig, men fortfarande andas eld”.

Ganska hårda ord, men så länge Barack Obama har sina egna ”dirty tricks” att brottas med hemma i Chicago, så kan nog den där draken dra sig tillbaka in i sin håla för att vila ett tag.

En helt annan mycket intressant iakttagelse just nu är att om det var presidentval idag skulle både Clinton och Obama vinna över John McCain. Tidigare var det länge precis tvärtom. Det betyder att inför Texas och Ohio kommer vi säkert att få se åtskilliga attacker mot demokraternas kandidater, medan Clinton och Obama säkert kommer att tona ned den interna striden om demokraternas nominering.

Länktips:
http://www.nytimes.com/2008/02/06/opinion/06dowd.html?hp
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_844683.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_844131.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=740095
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=740095

Svenska stolligheter om Super Tuesday

Så har då ett antal svenska politiker och så kallade kändisar låtit sig lockas till att peka ut sina favoriter i det amerikanska presidentvalet. Statsministern håller på Barack Obama, medan resten av alliansens ledarskap håller på Clinton. Näringsminister Olofsson motiverar sitt val med att Clinton är kvinna. "Hon är min kandidat", säger hon. Men nu råkar det vara så att Maud Olofsson - Gud hjälpe mig - inte har någon rösträtt i USA.
Vad ingen av dem begriper är dock att hela det amerikanska politiska landskapet ligger väsentligt till höger om det svenska. Och då blir deras favoriseringar ganska korkade. Om de åtminstone hade uttalat sig utifrån svenska utrikespolitiska intressen eller önskningar hade det varit begripligt.
Statsministerns påstående om att Barack Obamas åsikter och program ligger nära moderaternas på flera punkter är oinformerat, felaktigt och sällsynt dumt. I allt väsentligt står han betydligt till höger om Reinfeldts moderater.
Samma sak gäller för Hillary Clinton. Och då blir Mona Sahlins favorisering av Clinton lika korkad. Mona Sahlin begriper uppenbarligen ingenting om amerikansk politik. Och, som Sahlin gör, kalla en politiker för "listig" är ganska obehagligt och det säger kanske en del om hur Sahlin vill förhålla sig till sina egna väljare.
I sak förhåller det sig nämligen så att av samtliga kvarvarande kandidater är det ingen, förutom Hillary Clinton, som begriper och har uttalat sig om betydelsen av den transatlantiska länken, som räddade Europa under andra världskriget. Och dessutom räddade Europa undan stor skam och nesa under Balkankrigen.
Det är den över allt annat väsentligaste frågan för Sverige och Europa. Ett alltmera protektionistiskt och introvert Amerika kan bli ett allvarligt hot mot fred och stabilitet i resten av världen. Och att svenska politiker inte med ett ord nämner sådant visar bara hur okunniga de är.
Och att en bunt riksdagsjournalister lånar sin trovärdighet till den tramsiga showen är minst lika illa.

Länkar:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/usavalet2008/artikel_842429.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=740022

Barack Obamas dubbelfel

Efter valförlusten i Nevada hävdade Barack Obamas högkvarter att det var han som vunnit i Nevada, eftersom Obama fått 13 delegater till sommarens konvent mot Clintons 12. Den felaktiga nyheten kablades ut av DN, Aftonbaldet, Expressen, AP, CNN, med flera. Men påståendet är helt uppåt väggarna, därför att delegaterna till demokraternas konvent i augusti utses inte slutgiltigt förrän den 19 april. Den felaktiga uppgiften ligger fortfarande kvar på Obamas hemsida.

Att medierna svalde lögnen med hull och hår är ytterligare ett exempel på dålig faktakoll och slätstruken granskning av Barack Obamas påståenden.

Ett andra exempel från de senaste dagarna var Obamas påstående att han var först med ett förslag till ekonomiskt stimulanspaket. Lögn igen. Först ut av alla var Hillary Clinton som la fram sitt förslag den 11 januari. Hennes paket kostar 110 miljarder dollar. Två dagar senare kom Obama med sitt förslag, som lånade flera punkter från Clintons paket, men till betydligt lägre kostnader.

Den lögnen från Obama har också fått passera obemärkt på många håll.

Länktips:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/usavalet2008/artikel_790719.svd

When the Shit Hits the Fan

När Hillary Clinton i förra veckan hävdade att Barack Obama inte granskas alls lika noggrant som hon själv blivit granskad var det en tydlig hint om att det nu är dags att ”skicka skiten rakt upp i fläkten”. Camp Clinton är helt övertygad om att om Obama blir demokraternas kandidat till slut kommer han att bli fullständigt söndersmulad av en republikansk attackmaskin. Det, om något, är Camp Clintons ursäkt för att i skymundan misskreditera Obama så gott de kan.

Så till exempel heter det från rykteskvarnarna att Obama, som har Hussein som mellannamn, i hemlighet och i själva verket är muslim. Alternativt att han står islam alltför nära för att det ska vara politiskt hälsosamt, eller att han gick i en muslimsk skola som barn.

I själva verket fostrades unge Barack inte in i någon religion alls, även om hans afrikanske farfar och hans indonesiske styvfar båda var muslimer. I slutet av 1980-talet gick Obama med i Trinity United Church of Christ hemma i Chicago, som är en afroamerikansk jätteförsamling med 8 000 medlemmar. Obamas far var en getfarmare i Kenya som fick ett stipendium till ett universitet på Hawaii, där han träffade Obamas mor. Pappan övergav familjen när Obama var två år och återvände till Kenya, där han senare omkom i en bilolycka.

Församlingens ytterst oortodoxa pastor heter Jeremiah Wright, som över huvud taget vägrar att ge några som helst intervjuer. Han vigde paret Obama och har också döpt båda döttrarna. Högerkristna websidor påpekar med illa dold skadeglädje hur pastor Wright efter den 11 september kallade attackerna för en väckarklocka för ett Amerika som inte bryr sig om färgade. Pastorn har också påstått att ”amerikaner tror på vit överhöghet och svart underlägsenhet /…/ mer än vi tror på Gud”.

En gång på 80-talet reste Jeremiah Wright till Libyen för att träffa Moammar Khaddafi. Med på resan var den ökände svarte extremisten Louis Farrakhan, som leder Nation of Islam. Om den resan har pastorn nyligen sagt att ”när Obamas fiender får kunskap om den resan kommer stödet från judiska väljare att försvinna lika snabbt som en snöboll i helvetet”.

Ett annat potentiellt hot mot Obamas fasad och integritet, och dessutom betydligt mera relevant, hör ihop med åtalet mot en av hans ledande donatorer, Antoin ”Tony” Rezko. Född i Syrien, är han en ökänd byggherre i Chicago, som nu anklagas för mutor, kickbacks och utpressning. Han kallas ibland för en slumlord från Chicago som samlar på politiker. Åklagare i målet är ingen mindre är Scott Fitzgerald. Han var den som tvingade bort Lewis ”Scooter” Libby från Vita huset i en ganska krånglig historia om vem som läckt vad till en reporter. Målet mot Rezko kommer upp den 25 februari.

Samma dag som Barack Obama för två år sedan köpte en villa i Chicago för 1.6 miljoner dollar, köpte Rezkos fru granntomten, som säljaren egentligen ville sälja i paket med villan, men Obama påstås inte ha haft råd med hela affären och det var då Mrs. Rezko klev in i det hela och fick till ett delat köp. Senare betalade Obama 100 000 dollar för en struntbit av granntomten, trots att han kände till att Rezko var misstänkt för utpressning, mm.

Långt senare har senatorn tillstått att det köpet var stolligt och därför skänkt delar av Rezkos donationer till välgörenhet. I USA är det bara ABC News, New York Times, Chicago Tribune och Chicago Sun-Times som på allvar grävt i kopplingarna mellan Obama och Rezko. Men vi kan utgå från att det blir mer av den varan framöver.

Sett mot bakgrund av hur Hillary Clinton hudflängts och dragits genom skandal efter skandal, inte minst orsakade av Bill eskapader, förefaller det något inkonsekvent att Barack Obama inte synas mera noggrant i sömmarna.

Mrs. Clinton fortsatte idag, söndag, också attackerna mot Obama genom att hävda att hans agerande i senaten inte alls stämmer överens med hans retorik. Hon sa också att Obama är ingen aktivist som Martin Luther King, detta som svar på anklagelser från Obamalägret för att hon tidigare nedvärderat Dr. Kings insatser för de svarta.

Därmed har kampen mellan de båda fått en obehaglig touch av brännhet rasfråga, som ingen av dem lär vinna några avgörande röster på. Snarare skickar de kanske på så sätt väljare över på den republikanska sidan.

Källor & länktips:
http://www.timesonline.co.uk/tol/news/world/us_and_americas/us_elections/article3177684.ece
http://www.hillaryis44.com/
http://www.msnbc.msn.com/id/22634967/
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=732330
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_769419.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=734684

It’s the Economy, Stupid!

Under valkampanjen 1992, då Bill Clinton var demokraternas presidentkandidat, var James Carville en av Clintons främsta rådgivare. Carville & Co. satt i ett bunkerliknande komplex i Little Rock, Arkansas och på väggen i hans rum hängde en handtextad skylt där det stod ”It’s the Economy, Stupid”. För många ledande demokrater blev den där frasen ett mantra under hela den fortsatta kampanjen och det var åtskilliga analytiker som hävdade att var just fokuseringen på ekonomin som förde Bill Clinton till Vita huset.

Efter primärvalen i Iowa och New Hampshire fokuserar nu, inte särskilt förvånande, Camp Clinton än en gång på ekonomin.

Häromdagen presenterade Hillary Clinton ett stimulanspaket på hela 110 miljarder dollar för att snabbstarta den amerikanska ekonomin. Hon kräver till exempel kraftiga skatterabatter för låg- och medelinkomsttagare. Hon vill också inrätta en krisfond på 30 miljarder för att lindra den pågående huslånekrisen. Mrs. Clinton vill också öka stödet till dem som är berättigade till bidrag för uppvärmningskostnader. Hela 37 miljoner familjer är berättigade till sådant stöd, men det är bara 16 procent av den gruppen som verkligen får del av stödet. Kostnaden för denna del beräknas till 25 miljarder. Ytterligare 5 miljarder ska gå till nystartade ”gröna jobb”, plus 10 miljarder till att utöka arbetslöshetsförsäkringen.

På pappret är det ett ambitiöst program, men Camp Clinton har sagt lite, eller ingenting om hur det ska finansieras. Det här programmet kommer samtidigt som rader av amerikanska ekonomer varnar för en annalkande recession. För bara några månader sedan trodde de flesta att valet skulle handla om Irakkriget, men nu tycks det mesta fokuseras på ekonomin istället. En del ekonomer säger nu till och med att det är för sent att snabbstarta ekonomin. Bushadministrationen överväger för övrigt ett liknande ekonomiskt stimulanspaket som Mrs. Clintons.

När kandidaterna far genom arbetslöshetens industristäder i Michigan, eller möter drösvis med osålda bostäder i Las Vegas inför primärvalet i Nevada, så kräver också alltfler besked om ekonomin. Framför allt kräver man fortsatta räntesänkningar, vilket också fedchefen antytt att det är på väg.

Ansedda Merrill Lynch säger till exempel att ”det är inte längre frågan om vi får en recession, utan hur djup och långvarig den blir”. Det finns också en rädsla för att den nedåtgående spiralen ska smitta av sig från huslånekrisen till kreditkortsmarknaden och bilförsäljningen, vilket skulle drabba miljoner amerikaner.

Andra tecken är att handelsunderskottet på månadsbasis återigen passerat 60 miljarder, nyskapandet av jobb minskar kraftigt, julhandeln visade inga bra siffror och det finns ett överutbud på bostadsmarknaden, plus att index i tillverkningsindustrin faller trots att den svaga dollarn hjälper exporten.

Om nu Hillary Clinton vill satsa 110 miljarder dollar för att snabbstarta ekonomin, så svarar ändå inflytelserika ekonomer att det beloppet är bara kosmetika, därför att det skulle behövas tre eller fyra gånger så mycket pengar för att få fart på hjulen igen. Och frågan är om någon amerikansk administration har möjlighet att satsa så stora belopp.

Å andra sidan kan man som New York Times ta en titt på tidigare recessionsperioder och presidentval. Under 1900-talet var det recession vid valen 1920, 1932, 1960 och 1980. Och vid alla de valen förlorade en sittande president. Den statistiken skulle i så fall peka på att USAs näste president är demokrat, alldeles oavsett om det blir en svart man från Illinois eller en före detta First Lady.

Länktips:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=732330

Tårar starkare än syra

Rubrikens elaka fras har New York Times kolumnist, Maureen Dowd, snott från en gammal Spencer Tracy-rulle för sin senaste sågning av Hillary Clinton, efter New Hampshire. Ms. Dowd har alltid varit en Clintonätare och den här gången skjuter hon in sig på ett tillfälle i måndags morse då Hillary Clinton plötsligt visade upp tårblanka ögon i TV.

Det ögonblicket har ältats fram och tillbaka av amerikanska soffpotatisar. Det finns till och med de som hävdar att det var det tårblanka ögonblicket som gav henne den oväntade segern.

Men det var nog snarare så att både Clinton och Barack Obama bytte strategi inför New Hampshire. Obama kom segerviss efter Iowa till granitstaten, gav inga presskonferenser, inga intervjuer och besvarade inga frågor från publik där han framträdde. Clinton har skällts för att vara en stålblank etablissemangskandidat, men nu var det plötsligt Obama som uppträdde som en nonchalant och segerviss representant för etablissemanget. Det visar bara att väljare aldrig kan underskattas. De är nämligen inte ens hälften så korkade som många politiker inbillar sig. Det gäller i Amerika som i vårt eget land.

Clinton gjorde tvärtom mot tidigare. Hon satte sig ner i en bar tillsammans med en hop reportrar för ett långt off-the-record samtal och hon besvarade frågor överallt där hon framträdde. Och hon prioriterade erfarenhet och valbarhet. Bill Clinton fick köra ett eget race i New Hampshire och dessutom sköta attackerna. Han kallade till exempel Barack Obama och hans uppträdande i Irakfrågan för en myt. Och när Hillary Clinton höll sitt segertal på tisdagskvällen var grånade figurer som Wesley Clark och Madeleine Albright utbytta mot ett hav av ungdomar. Och därmed blev Clinton den första kvinnan i amerikansk presidentvalshistoria som har vunnit ett primärval.

I New Hampshire vann Clinton 47 procent av kvinnorna, plus en överväldigande majoritet bland de äldre över 64 år och det är precis de båda grupperna som är demokraternas kärnväljare. Obama vann framför allt ungdomsväljarna, plus höginkomsttagarna.

Bara två dagar före New Hampshire hade opinionsundersökningarna räknat ut Hillary Clinton och predikade istället att Obama skulle vinna tvåsiffrigt. Så grova fel ställer en hel del frågor om kvaliteten på undersökningarna. Vad var det för fnatt som drabbade dem i deras vägningar efter Obamas seger i Iowa? Hon var nog också ganska uträknad av de flesta i den egna staben. Det gick till och med rykten om att flera ledande figurer i staben skulle få sparken.

Det gick också rykten om att hon skulle skippa primärvalen i Nevada 19 januari och South Carolina en vecka senare, för att istället koncentrerar sig på Super Duper Tuesday den 5 februari då det är primärval i 21 stater. Nevada räknas som Obama-mark efter att de stora fackförbunden där antytt att de kommer att stödja honom. I South Carolina är omkring hälften av demokraternas väljarkår svart och räknas därför automatiskt som tillhörig Obama.

Om vi bortser från massmedias kungamakare, respektive bödlar både i Amerika och här hemma, så är faktiskt både Nevada och South Carolina av något mindre intresse. Det är först i folkrika Florida den 29 januari som det blir riktigt blodigt allvar. Och där har Clinton ett tydligt försprång.

Och fram till dess hinner den enorma Camp Clinton omgruppera en hel del, samla in ännu mera pengar och fortsätta krypskyttet mot Barack Obama. För närvarande laddar Clinton mest i Irakfrågan, där Obama helt tydligt överdriver sitt motstånd mot kriget. Det är enbart i den inledande omröstningen i senaten om kriget som Clinton och Obama skiljer sig åt. I övrigt har de röstat helt lika.

I New Hampshire var Camp Clintons mål att stoppa Obama-vågen. I fortsättningen blir målet att förvandla vågen till spegelblank stiljte.

Länktips:
http://www.realclearpolitics.com/epolls/2008/president/fl/florida_democratic_primary-261.html
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_752719.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_753095.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=731117
http://www.nytimes.com/2008/01/09/opinion/08dowd.html?hp

The Comeback Kid, Take Two

Uttrycket "The Comeback Kid" myntades under valkampanjen 1992, efter att Bill Clinton förlorat fem primärval i följd. Och efter Hillary Clintons nesliga, men väntade förlust, i Iowa har uttrycket kommit till heders igen.
Hennes spin doctors kallade omedelbart förlusten för blott och bart en liten grop på vägen och att det är först nu som maratonloppet börjar. Det är så man gör för att försöka spela ner betydelsen av valmötena i Iowa, inklusive de tidigare så högt ställda förväntningarna. Men den sista opinionsundersökningen inför Iowa visade helt korrekt att Hillary bara skulle nå en tredjeplats. Och så blev det.
Nu heter det helt plötsligt att de avgörande rösterna inte kommer från stater som Iowa och New Hampshire, utan snarare på Super Tuesday. Men det hindrar inte att Mrs. Clinton absolut måste vinna i New Hampshire för att inte förlora ansiktet ytterligare. Och den senaste opinionsundersökningen där visar också att hon har ett mycket komfortabelt försprång.
Även om man kan ha åsikter om hur valmötena i Iowa går till med verbalt köpslående, inklusive hög mygelfaktor, är det ganska simpelt av Clintons stabsfolk att efter en förlust spela ner betydelsen av resultatet. Ändå är det sant att ingen vinnare i Iowa har också vunnit Vita huset sedan 1976, då Jimmy Carter kom från ingenstans.
Man kan gott påstå att hittills har det mesta kretsat kring Hillary Clinton, inte bara som presidentkandidat, utan också som senator och före detta first lady. Det har varit en sorts generalgranskning av vad hon gjort och vad hon inte har lyckats med. Samtidigt har Barak Hussein Obama kommit ytterst lindrigt undan. (Jodå, han har faktiskt Hussein som mellannamn...)
Här är några exempel:
Hur ser det egentligen ut med hans kontakter med Black Panthers och Nation of Islam?
Varför är han så otydlig angående vapenlagstiftningen?
Varför tillåter medierna att han överdriver sitt motstånd mot Irakkriget?
Hur pass "presidential" är han egentligen, mot bakgrund av att han bara suttit en period i senaten?
Varför frågar ingen om USA är redo för en president som tillhör en etnisk minoritet?
Vad vet vi egentligen om hans tidigare drogmissbruk?
Sanningen om till exempel Obama och Irakkriget är att när det gäller senatens beslut om utgifter i sammanhanget har Obama och Clinton röstat exakt lika. De övriga frågorna lyser tämligen obesvarade.
Jag är definitivt inte någon Clintonista, men det är ett otvetydigt faktum att Hillary Clinton granskats och nagelfarits ned till varje kommatecken, medan Obama fortfarande befinner sig oceaner bortom alla granskande rubriker.
På nationell nivå håller Clinton fortfarande ett betryggande försprång framför Obama på cirka 20 procentenheter. Och i New Hampshire pekar allt i riktning mot att hon vinner, varför de svenska krigsrubrikerna om förloraren i Iowa kraftigt skjuter över målet. För att nu inte tala om de lika gnälligt skadeglada som okunniga kommentarerna i SVT och Sveriges Radio.
Air Billary One (den linen har jag copyright på...) lyfte från Des Moines, Iowa redan vid midnatt, lokal tid, med direkt kurs mot New Hampshire. Och för Camp Clinton handlar det nu om att börja gå riktigt hårt åt Barak Hussein Obama i commercials och i debatten på lördag kväll. Vi kan lungt räkna med att redan nu kommer kampanjen att skruvas upp en hel del i smutsighetsgrad, plus hård press på medierna att på allvar börja granska Obama.
Från Camp Clinton kommer det säkert att handla om hans otydlighet kring vapenlagarna, vilket inte är populärt i The Granite State of New Hampshire. Hon kommer säkerligen också hävda att Obama saknar den erfarenhet som krävs för att duga som president. Bli heller inte förvånade om det dyker upp pinsamheter kring Obamas halvhemliga kontakter med Black Panthers eller Nation of Islam. Var så säker på att Clintons muckrakers jobbar hårt med att frilägga Obamas bakgrund ända tillbaka till spjälsängen och hans kenyanske far.
Då är det betydligt svårare att neutralisera hans lite hippa stil, hans karismatiska framtoning och att han snott åt sig mantrat att Amerika behöver förändring. Men snart vet vi hur Camp Clinton kommer att förändra sin strategi visavi Obama, för hittills har det närmast varit silkesvantar som gällt. Men en angreppsstrategi kräver en mycket delikat balansgång.
För de båda och väljarna återstår ändå en enda huvudfråga: Är Amerika redo för en svart man eller en vit kvinna i Vita huset? Det är en ganska svår nöt att knäcka.
Min gissning är ändå att i november ställs Hillary Rodham Clinton mot Rudy Giuliani.

Några länktips:
http://www.realclearpolitics.com/
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_742607.svd
http://www.hillaryclinton.com/
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=730117

Svartvit katt på politisk tapet

Paret Clintons katt, Socks, är uppe och klättrar på den politiska tapeten igen. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=707408
Socks togs omhand av dottern Chelsea Clinton 1991 hemma i Little Rock och fick senare följa med till Vita huset, där hon blev blott den fjärde katten sedan Roosevelts dagar.
Hillary skrev en barnbok om katten och hon fick följa med på diverse goodwill-besök. Socks blev nästan en institution i amerikansk politik.
Nu "avslöjas" att paret Clinton dumpade katten hos en sekreterare när de lämnade Vita huset 1991. Men den nyheten är riktigt gammal. Därför att hennes nya matte har visat upp henne åtskilliga gånger sedan hon tog hand om Socks, senast på Andrews Air Force base, utanför Washington för två år sedan.
Det hindrar inte att det finns politiska motståndare som nu försöker använda Socks vidare öde i kampanjen inför presidentvalet. Här och var heter det att Hillary Clinton bara använde katten som en sorts referens till sin karaktär som kär djurvän.
På så sätt kan snart sagt vad som helst bli ett slagträ i en amerikansk presidentvalskampanj. Snart dyker väl också Clintons hund Buddy upp i debatten, som blev ihjälkörd av en bilist kort tid efter att paret hade flyttat till New York.
Bli, för all del, aldrig förvånad över amerikansk kampanjpolitik. Vår egen perser, Sven Stolpe Kattlund, greve av Stadsholmen, avfärdar det hela med en gäspning.