Svartvit katt på politisk tapet

Paret Clintons katt, Socks, är uppe och klättrar på den politiska tapeten igen. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=707408
Socks togs omhand av dottern Chelsea Clinton 1991 hemma i Little Rock och fick senare följa med till Vita huset, där hon blev blott den fjärde katten sedan Roosevelts dagar.
Hillary skrev en barnbok om katten och hon fick följa med på diverse goodwill-besök. Socks blev nästan en institution i amerikansk politik.
Nu "avslöjas" att paret Clinton dumpade katten hos en sekreterare när de lämnade Vita huset 1991. Men den nyheten är riktigt gammal. Därför att hennes nya matte har visat upp henne åtskilliga gånger sedan hon tog hand om Socks, senast på Andrews Air Force base, utanför Washington för två år sedan.
Det hindrar inte att det finns politiska motståndare som nu försöker använda Socks vidare öde i kampanjen inför presidentvalet. Här och var heter det att Hillary Clinton bara använde katten som en sorts referens till sin karaktär som kär djurvän.
På så sätt kan snart sagt vad som helst bli ett slagträ i en amerikansk presidentvalskampanj. Snart dyker väl också Clintons hund Buddy upp i debatten, som blev ihjälkörd av en bilist kort tid efter att paret hade flyttat till New York.
Bli, för all del, aldrig förvånad över amerikansk kampanjpolitik. Vår egen perser, Sven Stolpe Kattlund, greve av Stadsholmen, avfärdar det hela med en gäspning.

Mikael Persbrandt & Aftonbladet

Aftonbladet skriver idag om Persbrandts avhopp från Dramaten och antyder att det skedde efter en blöt kväll på krogen som slutade med en polisanmälan.
På nätet är artikeln låst för dem som inte är PLUS-medlemmar, vilket naturligtvis ökar nyfikenheten bland läsarna. Men den enda verkliga nyhet artikeln innehåller finns mycket riktigt på nätet. Det vill säga krogen, polisanmälan och att han sjukskrev sig dagen därpå.
Allt annat i den långa helsidesartikeln är skåpmat, som vid det här laget valsat runt åtskilliga varv. Tidningens avsikt är naturligtvis att locka både till PLUS-tjänsten och till lösnummerförsäljning.
Ungefär en tolftedel, 22 rader, av texten handlar om krogkvällen, resten är gammalt.
Sådant är ingen kartläggning, vilket Aftonbladet påstår. Det är usel spiksoppa, enbart kokad för att lura till köp på en tämligen nyhetsfattig söndag.
Mot bakgrund av Jan Malmsjös och Marie Göranzons vrede direkt efter avhoppet skulle det vara mera intressant att granska Dramatens ledning. Varför släppte teaterdirektören Holm iväg Persbrandt med omedelbar verkan?
Fick Persbrandt sparken, är en annan fråga som är outredd. Därför att jag tror inte på att han skulle lämna fadershuset för en tysk tv-serie. Hollywood, okey - men inte tysk tv.

Kartlägg Abu Talb och Lockerbie

Skriver i dagens SvD om Lockerbiekatastrofen 1988:

En ny rättegång om sprängningen av PAN AM-planet över Lockerbie 1988 har inletts. Det finns all anledning att undersöka vad svensk-palestiniern Abu Talb hade för sig mellan bomber i Köpenhamn och Lockerbieattentatet, innan han hinner få sitt straff tidsbestämt och utvisas till skyddad plats i Mellanöstern, skriver journalisten Anders Carlgren.

Den libyske agenten Abdelbaset Ali al-Megrahi, som för sex år sedan fälldes för sprängningen den 21 december 1988 av PAN AM:s flight 103 över skotska Lockerbie, kommer med största säkerhet att frikännas i början av nästa år.
Den nya rättegången har just inletts i Skottland och en kommission har funnit så mycket felaktigheter och fejkade bevis att något annat utfall av den nya prövningen är juridiskt omöjlig.
Den amerikanska jumbon sprängdes efter bara 38 minuter i luften på 10 000 meters höjd och föll till marken med en hastighet av 750 km/tim. 259 människor ombord, inklusive två svenskar, och elva människor på marken dödades.
De som inte dog vid sprängningen omkom vid nedslaget, där man fann flera döda med krucifix i händerna. Vrakdelarna låg utspridda längs en milslång sträcka, blandade med likdelar, bagage, julklappar, barnleksaker, etc.
Utredarna, som bemödade sig om att sätta ihop vrakdelarna, hittade resterna efter bomben som visade sig bestå av Semtex placerat i en Toshibaradio, tillsammans med en timer.
Alltsammans i en väska med kläder som utredarna lyckades spåra till en butik på Malta och inköpta där en månad tidigare.
Polisen misstänkte snart den palestinska terrororganisationen PFLP-GC med bas i Damaskus. Attacken mot PAN AM 103 skulle vara en hämnd från Iran efter att amerikanska USS Vincennes några månader tidigare av misstag skjutit ned en iransk Airbus över Persiska viken.
Ombord där fanns 290 iranska pilgrimer på väg till Mecka. Ayatolla Khomeini sa ­efter nedskjutningen att ”hela skyn ska regna blod”.
Allra först att peka i riktning mot PFLP-GC och Iran var den legendariske korrespondenten för amerikanska ABC, Pierre Salinger. Han vittnade också i rättegången mot al-Megrahi och sa ungefär: ”Jag vet att al-Megrahi är oskyldig och jag vet vilka som låg bakom, men som journalist är jag förhindrad att berätta inför domstol”.
Två månader före Lockerbiebomben hade västtysk polis gjort ett tillslag mot en terrorcell inte långt från Frankfurt, där man grep 17 medlemmar av just PFLP-GC. Polisen fann också fyra Semtexbomber gömda i radioapparater av märket Toshiba.
Men en femte bomb var borta och utredningen visade att den hade gömts undan av terrorcellens bombmakare, Marwan Kreesat.
Pierre Salinger intervjuade senare Kreesat i fängelse, som sa sig vara övertygad om att det var just hans bomb som hade lastats ombord på PAN AM 103.
I utkanten av den västtyska cellen fanns en svensk-palestinier som heter Abu Talb, bosatt i Uppsala. Han reste flera gånger till Frankfurt; detsamma gällde för minst tre andra svensk-palestinier i hans närhet.
I dag är det många jurister, gamla utredare och anhöriga till offren som starkt misstänker att det var Talb som tog hand om den femte bomben och såg till att den lastades ombord.
Tre år tidigare, 1985, låg Talb och tre ­palestinska kumpaner bakom två spikbomber i Köpenhamn, som dödade en människa och skadade ett 20-tal. Bomberna var riktade mot Northwest Airlines kontor, respektive den judiska synagogan.
I december 1989, precis ett år efter Lockerbie, dömdes Abu Talb i Sverige, tillsammans med Marten Imandi, till livstid. De två andra fick kortare straff, medan Talb och Imandi fortfarande sitter i svenskt fängelse.
Imandi fick nyligen sitt straff tidsbestämt till 30 år och vistas idag på öppen anstalt. Han kan friges om ett par år.
I samband med uppmarschen inför Gulfkriget 1990, skiftade Lockerbieutredningen fokus helt och hållet. Spåret kring PFLP-GC, Syrien och Iran släpptes, sannolikt därför att båda länderna skulle hållas på mattan.
I stället pekades Libyen ut, två agenter lämnades ut, FN avbröt sanktionerna och Khadaffi betalade 2,7 miljarder dollar till offrens anhöriga.
Agenten al-Megrahi dömdes efter att ha pekats ut av affärsinnehavaren Tony Gauci på Malta, som sålde kläderna där bomben låg inpackad. I efterhand har det visat sig att Gauci före utpekandet såg en bild på al-Megrahi och att CIA erbjöd honom runt fyra miljoner dollar för att vittna.
Han uppges nu överväga att emigrera från Malta eftersom han är rädd för sin säkerhet. Men den svenska utredningen kring Abu Talb och bomberna i Köpenhamn ­visade att just Talb hade varit på Malta och köpt kläder.
I hans bostad i Uppsala fann polisen också en kalender där 21 december 1988 var inringat. Det finns även ett avlyssnat samtal där någon säger till Talb: ”gör dig av med kläderna”.
När al-Megrahi frikänns är utredarna tillbaka till det svenska spåret kring PFLP-GC. Därför finns det all anledning att gå till botten med vad Abu Talb hade för sig mellan bomberna i Köpenhamn och sprängningen över Lockerbie.
Det bör ske innan han hinner få sitt straff tidsbestämt och därefter utvisas till något gömsle i Mellanöstern.
ANDERS CARLGREN
journalist och fri skribent

Kolla aldrig en bra story!

Så har då Expressen gjort det igen. Gått på en mina. Den här gången förklarar tidningen att kronprinsessans bröllop är förestående, därför att UD i sitt anslagsäskande begär medel för "beredskap för bröllop i kungahuset".
Det är bara det att så gjorde UD också förra året. Det kallades även då för just beredskap.
Expressen braskade på med löp, etta och insidor. Och trots att både hovet och UD dementerade envisas tidningen med att försöka utveckla sin icke-story. Än en gång har tidningen lurat sina läsare.
Man tar sig för pannan och undrar hur länge familjen Bonnier står ut med Otto Sjöberg & Co.