Det är snart tjugo år sedan Lockerbiekatastrofen, ett av världens värsta terrorattentat då 270 människor miste livet. En jumbojet från amerikanska PAN AM med 259 människor ombord sprängdes på tiotusen meters höjd över skotska Lockerbie, 38 minuter efter start från Heathrow i London den 21 december 1988. Också elva människor i den lilla skotska byn omkom när vrakdelarna regnade från skyn och spreds över ett flera kvadratkilometer stort område längs en milslång korridor.
De som inte dog vid sprängningen omkom vid nedslaget bland de skotska kullarna, där man fann döda med krucifix i händerna. Man har beräknat att vrakdelar, människokroppar, söndertrasat bagage, julklappar, leksaker, etc. föll till marken med den oerhörda hastigheten av 750 km/tim. Bland de dödade fanns också två svenskar, diplomaten och tidigare Palmemedarbetaren Bernt Carlsson, samt en svenskfödd flygvärdinna.
Lockerbie ligger rakt under den flygkorridor som tar jumbojättarna ut mot Atlanten på sin väg mot Nordamerika och avsikten med bomben var säkert att PAN AMs flight 103 skulle sprängas över havet något tiotal mil bort och därmed göra en bärgning omöjlig. Men en försening från Heathrow på några minuter gjorde att nedslagsplatsen istället blev just Lockerbie, några mil sydost om Glasgow.
Utredare och tekniker, som bemödade sig om att pussla ihop alla vrakdelar, hittade så småningom resterna efter bomben som visade sig bestå av Semtex placerat i en Toshibaradio tillsammans med en timer styrd av en höjdmätare. Alltsammans var packat bland kläder i en grön Samsoniteväska. Kläderna kunde spåras till en butik utanför Valetta på Malta och var inköpta där någon tid innan. Idag pekar det mesta i riktning mot att väskan smugglades ombord på flighten redan i Frankfurt.
Polisen misstänkte snart den palestinska terrororganisationen PFLP-GC med bas i Damaskus. Attacken mot PAN AM 103 skulle vara en hämnd från Iran efter att amerikanska USS Vincennes några månader tidigare av misstag skjutit ned en iransk Airbus över Persiska viken. Ombord där fanns 290 iranska pilgrimer på väg till Mecka. Ayatolla Khomeini sa efter nedskjutningen att ”hela skyn ska regna blod”.
Allra först att offentligt peka i riktning mot PFLP-GC, Syrien och Iran var den legendariske Europakorrespondenten för amerikanska ABC, Pierre Salinger. Två månader före Lockerbiebomben hade västtysk polis gjort ett tillslag mot en terrorcell inte långt från Frankfurt, där man grep 17 medlemmar av just PFLP-GC. Polisen fann också fyra Semtexbomber gömda i radioapparater av märket Toshiba.
Men en femte bomb var borta och utredningen visade att den hade gömts undan av terrorcellens bombmakare, Marwan Kreesat. Den vida berömde och respekterade Pierre Salinger, som en gång var president Kennedys talesman, intervjuade senare Kreesat i fängelse, som sa sig vara övertygad om att det var just hans bomb som hade lastats ombord på PAN AM 103.
Det dröjde dock inte någon längre tid förrän utredningen började gå på tomgång. Spåret kring PFLP-GC kallnade när Irak i augusti 1990 invaderade Kuwait och förklarade det landet för Iraks 19e provins. Invasionen och det därpå följande Gulfkriget kom att påverka Lockerbieutredningen på ett helt avgörande sätt.
I utkanten av den västtyska terroristcellen fanns en svensk-palestinier som heter Abu Talb, bosatt i Uppsala och som tidigare hade varit livvakt inom PFLP-GC i Libanon. Mohammed Abu Talb, som troligen är han fullständiga namn, kom till Sverige från Syrien tillsammans med sin hustru på ett falskt marockansk pass under namnet Belaid Massoud Ben Hadi.
Abu Talb reste flera gånger till Frankfurt, detsamma gällde för minst tre andra svensk-palestinier i hans närhet. Idag är det många jurister, gamla utredare och anhöriga till offren som på ganska goda grunder misstänker att det var Talb som tog hand om den femte bomben och via någon mellanhand såg till att den lastades ombord.
Tre år tidigare, 1985, låg Talb och tre palestinska kumpaner bakom två spikbomber i Köpenhamn, som dödade en människa och skadade ett 20-tal. Bomberna var riktade mot Northwest Airlines kontor, respektive den judiska synagogan. Därtill kom en bomb mot flygbolaget El Al i Amsterdam.
I maj 1989 greps kvartetten och precis ett år efter Lockerbie dömdes Abu Talb i Sverige, tillsammans med Marten Imandi, till livstid. De två andra fick kortare straff, medan Talb och Imandi än idag sitter i svenskt fängelse. De fyra friades däremot från ett fjärde attentat i Stockholm mot American Express kontor på Nybroplan i brist på bevis.
Imandi har fått sitt straff tidsbestämt till 30 år och vistas idag på öppen anstalt. Han kan friges någon gång nästa år. Talb, som envist förnekat all inblandning i Lockerbie, ska utvisas efter avtjänat straff som numera också är tidsbestämt till 30 år. Möjligen kommer han att bli kvar i Sverige, därför att man inte säkert vet var han hör hemma, i Syrien, Jordanien, Libanon, Marocko eller Egypten.
Vid tiden för Gulfkriget ansågs Libyen tillhöra världens skurkstater och av någon ännu inte helt utredd orsak pekade USA och Storbritannien plötsligt ut just Libyen som ansvarigt för Lockerbie-attentatet. Men de flesta experter brukar hävda att inför uppmarschen till Gulfkriget gällde det att hålla Iran och Syrien på mattan och därför släppte man helt enkelt spåret kring PFLP-GC av rent politiska skäl.
Två libyska säkerhetsmän pekades istället ut, bland annat med hjälp av en libysk avhoppare som amerikanska CIA höll under armarna på Malta. De båda männen, Abdelbaset Al-Megrahi och Khalifa Fhimah, skulle ha smugglat ombord bombväskan på ett plan från Malta till Frankfurt och senare omlastad till PAN AM 103.
De båda männen utlämnades till Storbritannien och efter två mastodonträttegångar med flera hundra vittnen dömdes till slut Al-Megrahi 2002 till 27 års fängelse, medan Fhimah frikändes helt och hållet. Båda männen nekade till all inblandning. Nyckelvittne i rättegångarna, hela 14 år senare, var en maltesisk köpman, Tony Gauci, som pekade ut Al-Megrahi som den som på Malta köpt de kläder som fanns tillsammans med bomben.
Det var bara det att före den första rättegången fick han se en bild på Al-Megrahi. Dessutom kunde han bara säga att Al-Megrahi liknade mannen som köpte kläder. Det märkliga i sammanhanget är att på försvarets fråga gav Gauci samma svar beträffande svensk-palestiniern Abu Talb. Också han liknande alltså klädkunden.
Den svenska utredningen kring Abu Talb och bomberna i Köpenhamn visade att just Talb verkligen hade varit på Malta i oktober 1988 och köpt kläder. I hans bostad i Uppsala fann polisen också en kalender där 21 december 1988 var inringat. Det finns även ett avlyssnat telefonsamtal där Talbs hustru säger till en annan palestinier ”gör dig av med kläderna omedelbart”. Polisen beslagtog senare kläder i Talbs bostad och en resväska hos den palestinier som hustrun varnat, men resultaten av beslagen har aldrig offentliggjorts.
Senare har det visat sig att USA betalade Tony Gauci mellan två och fyra miljoner dollar för att vittna i rättegången. Domen ledde till att Libyen förband sig att betala 2,7 miljarder dollar till de 270 offrens anhöriga. FNs omfattande ekonomiska sanktioner mot Libyen hävdes året efter domen och i dagarna utväxlar USA och Libyen nya ambassadörer.
Lite tillspetsat kan man påstå att Libyen köpte frihet från stämpeln som skurkstat för 2,7 miljarder dollar, plus att man offrade två underhuggare inom säkerhetstjänsten. Det dröjde heller inte länge förrän överste Khadaffi fick prominenta besök av Storbritanniens Tony Blair och USAs Condolezza Rice.
Men ganska snart efter domen mot Al-Megrahi började alltfler experter ifrågasätta hela rättsprocessen. Det var framför allt tre personer som agerade med kraft: professor Robert Black som var med och skapade den specialdomstol som skötte processen, Jim Swire vars dotter fanns ombord på den amerikanska jumbojeten, samt senare också dr. Hans Koechler som var FNs särskilde observatör vid rättegången.
Alla tre, plus en lång rad andra experter, är numera helt övertygade om att både Al-Megrahi och staten Libyen är helt oskyldiga till dådet. Rättegången var en skenprocess som i mångt och mycket iscensattes av amerikansk och brittisk säkerhetstjänst och som numera är en varböld för det skotska rättsväsendet.
Al-Megrahi, som idag är dödligt sjuk i cancer, har beviljats en ny rättegång efter att en särskild undersökningskommission kommit fram till en rad felaktigheter. Och inför den nya rättegången har försvaret krävt att bortåt 1 000 vittnens bakgrund ska kontrolleras.
Kommissionens 800-sidiga rapport ifrågasätter framför allt maltesen Tony Gaucis utpekande av Al-Megrahi. Andra har ifrågasatt resterna av den timer som hittades på nedslagsplatsen. Den var av en typ som ett schweiziskt företag hade exporterat till Libyen. En del tror att timern helt sonika planterats på platsen, men å andra sidan kom inte anklagelserna mot Libyen förrän två år efter katastrofen och då fanns timern redan i säkert förvar hos de skotska utredarna. Timern kan terroristerna mycket väl ha fått från annat håll än Libyen.
Om Abdelbaset Al-Megrahi frikänns i den nya rättegången och det mesta pekar i den riktningen är utredarna tillbaka på ruta ett, efter att ha förlorat tio års utredningsarbete. Sökarljuset kommer då än en gång att riktas mot PFLP-GC, Syrien, Iran och den terrorcell som västtysk polis i Frankfurt avslöjade. I sammanhanget är det bevisat att Iran efter attacken överförde 11 miljoner dollar till PFLP-GC och att delar av den summan fördes vidare till resterna av den västtyska cell i vars utkanter svensk-palestiniern Abu Talb hade rört sig.
Den palestinska terrorgruppen PFLP-GC under ledning av den ökände Ahmed Jibril dog sotdöden för flera år sedan, men en förnyad undersökning borde naturligtvis också omfatta det svenska spåret. Efter att Talb och hans kumpaner dömdes 1989 för bomberna i Köpenhamn verkade svensk polis och åklagare komplett ointresserade av de så väl berättigade frågorna kring Lockerbie. Och därmed har det tyvärr förblivit. Varför vågar inte svenska myndigheter gå till botten med vad Abu Talb hade för sig mellan bomberna i Köpenhamn och bomben över Lockerbie?
Idag är det tyvärr inte ens säkert att USA och Storbritannien, 20 år efter den dittills värsta terrorattacken före 11 september, längre är intresserade av att sanningen blir känd. Kanske beror det på att om sanningen kommer fram så kommer också den politiska inblandningen att friläggas tillsammans med att flera säkerhetstjänsters mörkläggning avslöjas.
Alldeles oavsett om utredningen får en ny inriktning eller ej, handlar Lockerbie om desinformation och svek av ofantliga mått, framför allt mot de anhöriga till de 270 människor som miste livet på grund av en bunt fanatikers förblindade hat.
I Sverige har myndigheterna fortfarande möjlighet att gå till botten med det svenska spåret, innan det definitivt har kallnat.
10 december 2008
06 december 2008
Aktad publicist ny radiochef
Landshövdingen i Västmanland och förre chefredaktören Mats Svegfors blir ganska överraskande ny VD på Sveriges Radio. Svegfors förordades vid ett extra styrelsemöte på lördagskvällen efter ett rekryteringsarbete som har dragit ut rejält på tiden.
Mats Svegfors är 59 år gammal. Han blev ordförande i Fria Moderata Studentförbundet 1974. Därefter gjorde han en spikrak karriär inom moderaterna och i regeringskansliet. Han var sakkunnig i ekonomidepartementet under Gösta Bohman och under den andra Fälldin-regeringen var han statssekreterare i bostadsdepartementet.
1981lämnade han partipolitiken för att bli VD på Timbro och två år senare blev han politisk redaktör på Svenska Dagbladet. 1991 blev han tidningens chefredaktör, en post han innehade fram till år 2000, då han blev landshövding i Västmanlands län. Under tiden som landshövding har han framför allt gjort sig känd som ordförande i den så kallade ansvarskommittén med uppgift att se över bland annat den regionala indelningen av Sverige. Svegfors föreslog att antalet län skulle minskas kraftigt och att ett antal län skulle bilda större regioner. Förslaget har mött stark kritik från många håll och det är oklart om förslaget verkligen kommer att genomföras.
Sveriges Radios styrelseordförande, Ove Joanson, säger i ett pressmeddelande att ”Mats Svegfors är en av Sveriges mest ansedda publicister”.
Påståendet är närmast ett understatement, därför att det är få, om ens någon nuvarande svensk publicist som kan mäta sig med Svegfors intellektuella kapacitet och publicistiska tankekraft. Ingen av chefredaktörerna för de sex största tidningarna, eller de tre stora etermedia-cheferna kan mäta sig med Mats Svegfors.
De två som kommer närmast är väl Jan Scherman och Kerstin Brunnberg. Janne Scherman för att han alltid vågar ta en debatt och Kerstin Brunnberg för att hon räddat livet på Sveriges Radio ända sedan den dag olycksfågeln Peter Örn klev in i Radiohuset.
Valet av Svegfors visar rätt väl hur Ove Joanson har tänkt när han sökt efter en ny radiochef efter Kerstin Brunnberg. För det första har han underkänt alla interna kandidater, som till exempel Hanna Stjärne och Staffan Sonning. Alla medelålders damer som pekats ut här och där har också strukits bort, som till exempel Eva Schwarz och Cissi Elwin.
För det andra har han uppenbart ägnat en hel del tankemöda åt den kamp för självständig överlevnad som väntar Sveriges Radio. Och att då vända sig åt ett helt annat håll än det förväntade är sannolikt ganska klokt. Mats Svegfors kan naturligtvis hela regeringsapparaten, även om det är åtta år sedan han satt på Svenska Dagbladets ledarredaktion. Därmed är han en mycket värdig motpart när budget och framtida avtal ska förhandlas med kulturdepartementets mandariner.
I det läget har Ove Joanson uppenbart bortsett från att Svegfors inte har en aning om villkoren på golvet för att göra radio. Han har aldrig satt sin fot i en radiostudio annat än som gäst. Men det finns det andra som vet desto bättre. Till exempel Cilla Benkö, som nu blir vice radiochef. Konstruktionen med en vice radiochef har inte funnits på många år och visar kanske mest av allt att hennes uppgift framför allt blir att ägna sig åt produktionen.
Eventuella klagomål över att det nu blir en gammal moderat som radiochef kan enkelt avvisas med det faktum att ända sedan radions barndom har det inte funnits en enda radiochef som stått helt och hållet fri från politiska bindningar. Därför ska Mats Svegfors inte dömas efter vad han gjort som politruk, utan efter vad han lyckas göra med företaget Sveriges Radio i en tid då så stora förändringar pågår. Framtida finansiering och självständighet är kanske de allra viktigaste. Lägg därtill oron för att uppdraget ska snävas in, så finns det tre helt avgörande framtidsfrågor för Svegfors som radiochef.
Läs mera:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2160187.svd
Mats Svegfors är 59 år gammal. Han blev ordförande i Fria Moderata Studentförbundet 1974. Därefter gjorde han en spikrak karriär inom moderaterna och i regeringskansliet. Han var sakkunnig i ekonomidepartementet under Gösta Bohman och under den andra Fälldin-regeringen var han statssekreterare i bostadsdepartementet.
1981lämnade han partipolitiken för att bli VD på Timbro och två år senare blev han politisk redaktör på Svenska Dagbladet. 1991 blev han tidningens chefredaktör, en post han innehade fram till år 2000, då han blev landshövding i Västmanlands län. Under tiden som landshövding har han framför allt gjort sig känd som ordförande i den så kallade ansvarskommittén med uppgift att se över bland annat den regionala indelningen av Sverige. Svegfors föreslog att antalet län skulle minskas kraftigt och att ett antal län skulle bilda större regioner. Förslaget har mött stark kritik från många håll och det är oklart om förslaget verkligen kommer att genomföras.
Sveriges Radios styrelseordförande, Ove Joanson, säger i ett pressmeddelande att ”Mats Svegfors är en av Sveriges mest ansedda publicister”.
Påståendet är närmast ett understatement, därför att det är få, om ens någon nuvarande svensk publicist som kan mäta sig med Svegfors intellektuella kapacitet och publicistiska tankekraft. Ingen av chefredaktörerna för de sex största tidningarna, eller de tre stora etermedia-cheferna kan mäta sig med Mats Svegfors.
De två som kommer närmast är väl Jan Scherman och Kerstin Brunnberg. Janne Scherman för att han alltid vågar ta en debatt och Kerstin Brunnberg för att hon räddat livet på Sveriges Radio ända sedan den dag olycksfågeln Peter Örn klev in i Radiohuset.
Valet av Svegfors visar rätt väl hur Ove Joanson har tänkt när han sökt efter en ny radiochef efter Kerstin Brunnberg. För det första har han underkänt alla interna kandidater, som till exempel Hanna Stjärne och Staffan Sonning. Alla medelålders damer som pekats ut här och där har också strukits bort, som till exempel Eva Schwarz och Cissi Elwin.
För det andra har han uppenbart ägnat en hel del tankemöda åt den kamp för självständig överlevnad som väntar Sveriges Radio. Och att då vända sig åt ett helt annat håll än det förväntade är sannolikt ganska klokt. Mats Svegfors kan naturligtvis hela regeringsapparaten, även om det är åtta år sedan han satt på Svenska Dagbladets ledarredaktion. Därmed är han en mycket värdig motpart när budget och framtida avtal ska förhandlas med kulturdepartementets mandariner.
I det läget har Ove Joanson uppenbart bortsett från att Svegfors inte har en aning om villkoren på golvet för att göra radio. Han har aldrig satt sin fot i en radiostudio annat än som gäst. Men det finns det andra som vet desto bättre. Till exempel Cilla Benkö, som nu blir vice radiochef. Konstruktionen med en vice radiochef har inte funnits på många år och visar kanske mest av allt att hennes uppgift framför allt blir att ägna sig åt produktionen.
Eventuella klagomål över att det nu blir en gammal moderat som radiochef kan enkelt avvisas med det faktum att ända sedan radions barndom har det inte funnits en enda radiochef som stått helt och hållet fri från politiska bindningar. Därför ska Mats Svegfors inte dömas efter vad han gjort som politruk, utan efter vad han lyckas göra med företaget Sveriges Radio i en tid då så stora förändringar pågår. Framtida finansiering och självständighet är kanske de allra viktigaste. Lägg därtill oron för att uppdraget ska snävas in, så finns det tre helt avgörande framtidsfrågor för Svegfors som radiochef.
Läs mera:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2160187.svd
30 november 2008
Feg Chefs-JO stoppar åtalsanmälan
Chefsjustitieombudsmannen, Mats Melin, har nyligen avvisat en åtalsanmälan mot lagman Erik Ternert vid Attunda Tingsrätt. Det var professor Anders Agell som anmälde Ternert efter en serie artiklar i Expressen om det pågående skadeståndsmålet.
Artikeln som ledde till åtalsanmälan, gällde mitt avslöjande i tidningen om att Erik Ternert hade spelat under täcket med JKs ombud i målet i samband med en middag. Konversationen vid middagen gick ut på att Ternert försökte förmå JKs ombud att göra allt som var möjligt för att målet inte skulle kunna föras till huvudförhandling. Ternerts åsikt att målet över huvud taget inte hade i någon tingsrätt att göra var också vida spridd inom tingsrättens kansli.
JO hänvisar i sitt beslut till att Anders Agell samtidigt med sin anmälan till Chefs-JO, också anfört besvär över domvilla hos Svea hovrätt. Melin skriver att eftersom ”saken är under prövning av domstol” uttalar sig som huvudregel inte JO. Det är det som brukar kallas för att JO är ett extraordinärt tillsynsorgan.
Därmed kan man gott påstå att JO Melin gömmer sig bakom sitt eget regelverk. Skälet är mycket enkelt. Anmälan mot Ternert gällde hans sätt att spela under täcket med svarandesidan på ett ganska uppseendeväckande sätt, plus hans skroderande vid kaffeborden i Sollentuna om att ett så gammalt mål inte förtjänade förnyad prövning. Han lär till och med ha sagt att ”läkarna har haft sin chans”.
Frågan om domvilla gällde formellt något annat. Nämligen det beslut tingsrätten fattade om att jäva bort rådman Nils Hedström, efter hans så kallade mellandom och där han beslöt att svarandesidan inte hade rätt att hävda preskription i skadeståndsmålet före 1995. Vid det beslutet var det samme Erik Ternert som satt ordförande. Anders Agell har inför Svea hovrätt hävdat domvilla över jävet mot rådman Hedström, på grund av att Ternert så uppenbart hade en förutfattad mening.
Chefs-JO Melin hade åtminstone kunnat besvära sig med att utreda saken, istället för att lika rakt som raskt skriva av ärendet.
Den 57-årige smålänningen Mats Melin, som gjort sig känd för att vara en mycket försiktig general, har gjort en spikrak karriär från studentpolitiken i Uppsala till Svea hovrätt, över utredningsjobb åt regeringen och därefter till EG-domstolen, för att landa på posten som Chefs-JO.
Till hans bakgrund hör också Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen. Det var på den tiden Jesús Alcalá härjade som värst med sina dubbla reseräkningar till Juristkommissionen och Sida. Melin var också med på en av de många beramade resorna till Latinamerika och om detta fick han vittna i målet mot Alcalá. Men en lika svettig som rödfläckig Melin mindes den gången i stort sett ingenting. Jag vet. Därför att jag var där och satt tre meter bort och lyssnade.
Med sin fega attityd i det nu aktuella fallet sällar sig Mats Melin tyvärr till den juridiska nomenklatura som via diverse informella vägar beskyddar varandra. I fallet Catrine da Costa handlar det om ett stort antal jurister av olika schatteringar som satt sin heder i pant på att de båda läkarna är skyldiga. Alldeles oavsett vad som är sant eller ej. Sådant kan bara etiketteras med ett enda ord – korruption.
Fotnot: En längre version av min artikel om Erik Ternert som publicerades i Expressen den 28 augusti finns här: http://stadsholmen.blogspot.com/2008/08/rttsrtan-i-da-costa-fallet-mste-utredas_28.html
Artikeln som ledde till åtalsanmälan, gällde mitt avslöjande i tidningen om att Erik Ternert hade spelat under täcket med JKs ombud i målet i samband med en middag. Konversationen vid middagen gick ut på att Ternert försökte förmå JKs ombud att göra allt som var möjligt för att målet inte skulle kunna föras till huvudförhandling. Ternerts åsikt att målet över huvud taget inte hade i någon tingsrätt att göra var också vida spridd inom tingsrättens kansli.
JO hänvisar i sitt beslut till att Anders Agell samtidigt med sin anmälan till Chefs-JO, också anfört besvär över domvilla hos Svea hovrätt. Melin skriver att eftersom ”saken är under prövning av domstol” uttalar sig som huvudregel inte JO. Det är det som brukar kallas för att JO är ett extraordinärt tillsynsorgan.
Därmed kan man gott påstå att JO Melin gömmer sig bakom sitt eget regelverk. Skälet är mycket enkelt. Anmälan mot Ternert gällde hans sätt att spela under täcket med svarandesidan på ett ganska uppseendeväckande sätt, plus hans skroderande vid kaffeborden i Sollentuna om att ett så gammalt mål inte förtjänade förnyad prövning. Han lär till och med ha sagt att ”läkarna har haft sin chans”.
Frågan om domvilla gällde formellt något annat. Nämligen det beslut tingsrätten fattade om att jäva bort rådman Nils Hedström, efter hans så kallade mellandom och där han beslöt att svarandesidan inte hade rätt att hävda preskription i skadeståndsmålet före 1995. Vid det beslutet var det samme Erik Ternert som satt ordförande. Anders Agell har inför Svea hovrätt hävdat domvilla över jävet mot rådman Hedström, på grund av att Ternert så uppenbart hade en förutfattad mening.
Chefs-JO Melin hade åtminstone kunnat besvära sig med att utreda saken, istället för att lika rakt som raskt skriva av ärendet.
Den 57-årige smålänningen Mats Melin, som gjort sig känd för att vara en mycket försiktig general, har gjort en spikrak karriär från studentpolitiken i Uppsala till Svea hovrätt, över utredningsjobb åt regeringen och därefter till EG-domstolen, för att landa på posten som Chefs-JO.
Till hans bakgrund hör också Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen. Det var på den tiden Jesús Alcalá härjade som värst med sina dubbla reseräkningar till Juristkommissionen och Sida. Melin var också med på en av de många beramade resorna till Latinamerika och om detta fick han vittna i målet mot Alcalá. Men en lika svettig som rödfläckig Melin mindes den gången i stort sett ingenting. Jag vet. Därför att jag var där och satt tre meter bort och lyssnade.
Med sin fega attityd i det nu aktuella fallet sällar sig Mats Melin tyvärr till den juridiska nomenklatura som via diverse informella vägar beskyddar varandra. I fallet Catrine da Costa handlar det om ett stort antal jurister av olika schatteringar som satt sin heder i pant på att de båda läkarna är skyldiga. Alldeles oavsett vad som är sant eller ej. Sådant kan bara etiketteras med ett enda ord – korruption.
Fotnot: En längre version av min artikel om Erik Ternert som publicerades i Expressen den 28 augusti finns här: http://stadsholmen.blogspot.com/2008/08/rttsrtan-i-da-costa-fallet-mste-utredas_28.html
17 november 2008
Två usla intervjuer
I veckan som gick hade KG Bergström ingen mindre än Göran Persson som gäst i sitt program. Det var en av de mest fega och devota intervjuer som sänts i SVT.
Pär Nuders attackbok slapp han undan leende lätt. Mona Sahlins stängda vänsterdörr öppnade han med gammal välkänd socialdemokratisk valretorik. Och finanskrisen klarade han genom att ge regeringen godkänt betyg.
Det där hade vilken sosse som helst kunnat säga till KGB. Men nu var det Göran Persson som satt framför kameran i en av de mycket sällsynta intervjuer han numera ger och då satt KGB där som undersåten som just fått en intervju med kungen.
Ingenting om de bilder som Nuders bok frilagt. Ingenting om Sahlins väljarras och ingenting om skandalen Carnegie.
KGB kunde till exempel ha frågat hur det kommer sig att det är just JKL, där Persson är konsult, som krishanterar Carnegie. Och om Persson själv är inblandad i den hanteringen.
Tyvärr är det så att KGB snabbt har blivit både stel och tråkig i rollen som programledare. Han ser ut som om han har glömt att ta bort galgen ur kavajen. Och researchen verkar vara något helt frånvarande. Det finns ingenting levande i det programmet, därför att det som är så förutsägbart blir stendött för tittarna.
Eva Hamilton lär sörja stort att SVT släppte iväg paret Adaktusson & Vrang till TV8. Men den frågan glömde en annan usel intervjuare, Viggo Cavling på Resumé, att ställa till henne härom kvällen på Sturecompaniet. Med den mannens hybris blir det också intervjuer därefter. Carolina Gynning hade säkert gjort ett bättre jobb med Hamilton.
Skvallret säger dessutom att med Cavlings regim på Resumé går hela redaktionen på fälgen. Och det har synts alltför länge i tidningen. Hög tid alltså för Bonnier att byta regimens bloggpajas mot en riktig chefredaktör.
Pär Nuders attackbok slapp han undan leende lätt. Mona Sahlins stängda vänsterdörr öppnade han med gammal välkänd socialdemokratisk valretorik. Och finanskrisen klarade han genom att ge regeringen godkänt betyg.
Det där hade vilken sosse som helst kunnat säga till KGB. Men nu var det Göran Persson som satt framför kameran i en av de mycket sällsynta intervjuer han numera ger och då satt KGB där som undersåten som just fått en intervju med kungen.
Ingenting om de bilder som Nuders bok frilagt. Ingenting om Sahlins väljarras och ingenting om skandalen Carnegie.
KGB kunde till exempel ha frågat hur det kommer sig att det är just JKL, där Persson är konsult, som krishanterar Carnegie. Och om Persson själv är inblandad i den hanteringen.
Tyvärr är det så att KGB snabbt har blivit både stel och tråkig i rollen som programledare. Han ser ut som om han har glömt att ta bort galgen ur kavajen. Och researchen verkar vara något helt frånvarande. Det finns ingenting levande i det programmet, därför att det som är så förutsägbart blir stendött för tittarna.
Eva Hamilton lär sörja stort att SVT släppte iväg paret Adaktusson & Vrang till TV8. Men den frågan glömde en annan usel intervjuare, Viggo Cavling på Resumé, att ställa till henne härom kvällen på Sturecompaniet. Med den mannens hybris blir det också intervjuer därefter. Carolina Gynning hade säkert gjort ett bättre jobb med Hamilton.
Skvallret säger dessutom att med Cavlings regim på Resumé går hela redaktionen på fälgen. Och det har synts alltför länge i tidningen. Hög tid alltså för Bonnier att byta regimens bloggpajas mot en riktig chefredaktör.
Utrikesminister Clintons akilleshäl
Amerikanska nyhetsmedier sprider nu uppgiften att Barack Obama träffat Hillary Clinton för att diskutera hennes eventuella intresse för att bli hans utrikesminister. Så gott som alla ledande medier har publicerat uppgiften och den är säkert korrekt. Men vi saknar fortfarande uppgiften att han valt henne och att hon accepterat. Och det finns frågor i kanten som kan bli besvärande för en utrikesminister Clinton.
Om det blir så är det naturligtvis en världsnyhet. Hans främste rival om presidentposten som utrikesminister skulle få halva USA att jubla, medan den andra halvan inte vill ha någon av makarna Clinton hängande i den här änden av Pennsylvania Avenue. För den halvan är det mer än tillräckligt att hon finns i senaten, längst bort i den andra änden av samma avenue.
Den 20 juli skrev jag att det är mera troligt att Mrs. Clinton blir utrikesminister, än att hon blir vicepresident. Då trodde de flesta att hon verkligen skulle bli ”veep” om Obama vann valet. Så kommer då uppgifterna nu att hon är front runner för att bli utrikesminister.
Det är säkert så att frågan har varit uppe mellan Clinton och Obama, men därmed inte sagt att hon verkligen blir secretary of state och orsaken till det heter i så fall Bill Clinton.
Men det tycks inte handla så mycket om risken att ha en gammal president hängande över axeln på utrikesministern, utan mera om vad Mr. Clinton ägnar sig åt i sin egen verksamhet som han driver i William J. Clinton Foundation, med kontor i New York, Boston och Little Rock. Är paret Clinton berett att få hans utländska affärer granskade i samband med hennes eventuella utnämning?
Framför allt handlar det om hur Bill Clinton hjälpte en kanadensisk gruvfinansiär att komma över en urangruva i Kazakstan. Clinton flög dit i september 2005 tillsammans med finansiären, Frank Giustro. De träffade bland andra Kazakstans ökände president, Nursurtan Nazarbayev, som under bortåt 20 år hållit landet i ett järngrepp och sopat undan all opposition. Bara några dagar efter besöket undertecknades kontraktet mellan Giustro och Kazakstan.
Världens uranproducenter hade då ägnat många år åt att få till ett samarbete eller kontrakt med Kazakstan som sitter på 20 procent av världens urantillgångar, men med Clinton som dörröppnare lyckades Mr. Giustro på några dagar få det kontrakt som andra kämpat för i åratal.
Som tack för hjälpen skänkte Frank Giustro 130 miljoner dollar till Clintons foundation och ett par år senare sålde Giustro sitt företag för tre miljarder dollar. Priset på uran hade då fyrdubblats jämfört med vid tiden för det famösa besöket i Kazakstan.
Och som grädde på moset argumenterade Clinton öppet för att Nazarbayevs Kazakstan skulle få bli ordförandeland i OSCE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, med 56 medlemsstater från Vancouver till Vladivostok.
Nu blev det dock inte så. Möjligen spelade det roll i sammanhanget att Hillary Clinton som senator var med och undertecknade ett brev till amerikanska UD, där man larmade om att Kazakstan ville bli ordförandeland. Men till sist har Kazakstan ändå kapat åt sig ordförandeskapet i OSCE år 2010.
Sett i backspegeln blir den självklara frågan om Bill och Hillary Clinton inte vet vad den ene eller den andre gör. Vad Bill Clinton ägnar sin tid åt kan helt uppenbart bli ganska brännande för en utrikesminister Clinton, redan vid de senatsförhör hon måste genomgå som tilltänkt utrikesminister.
Kanske är det sådant som gjort att någon nominering av Hillary Clinton ännu inte har offentliggjorts.
Om det blir så är det naturligtvis en världsnyhet. Hans främste rival om presidentposten som utrikesminister skulle få halva USA att jubla, medan den andra halvan inte vill ha någon av makarna Clinton hängande i den här änden av Pennsylvania Avenue. För den halvan är det mer än tillräckligt att hon finns i senaten, längst bort i den andra änden av samma avenue.
Den 20 juli skrev jag att det är mera troligt att Mrs. Clinton blir utrikesminister, än att hon blir vicepresident. Då trodde de flesta att hon verkligen skulle bli ”veep” om Obama vann valet. Så kommer då uppgifterna nu att hon är front runner för att bli utrikesminister.
Det är säkert så att frågan har varit uppe mellan Clinton och Obama, men därmed inte sagt att hon verkligen blir secretary of state och orsaken till det heter i så fall Bill Clinton.
Men det tycks inte handla så mycket om risken att ha en gammal president hängande över axeln på utrikesministern, utan mera om vad Mr. Clinton ägnar sig åt i sin egen verksamhet som han driver i William J. Clinton Foundation, med kontor i New York, Boston och Little Rock. Är paret Clinton berett att få hans utländska affärer granskade i samband med hennes eventuella utnämning?
Framför allt handlar det om hur Bill Clinton hjälpte en kanadensisk gruvfinansiär att komma över en urangruva i Kazakstan. Clinton flög dit i september 2005 tillsammans med finansiären, Frank Giustro. De träffade bland andra Kazakstans ökände president, Nursurtan Nazarbayev, som under bortåt 20 år hållit landet i ett järngrepp och sopat undan all opposition. Bara några dagar efter besöket undertecknades kontraktet mellan Giustro och Kazakstan.
Världens uranproducenter hade då ägnat många år åt att få till ett samarbete eller kontrakt med Kazakstan som sitter på 20 procent av världens urantillgångar, men med Clinton som dörröppnare lyckades Mr. Giustro på några dagar få det kontrakt som andra kämpat för i åratal.
Som tack för hjälpen skänkte Frank Giustro 130 miljoner dollar till Clintons foundation och ett par år senare sålde Giustro sitt företag för tre miljarder dollar. Priset på uran hade då fyrdubblats jämfört med vid tiden för det famösa besöket i Kazakstan.
Och som grädde på moset argumenterade Clinton öppet för att Nazarbayevs Kazakstan skulle få bli ordförandeland i OSCE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, med 56 medlemsstater från Vancouver till Vladivostok.
Nu blev det dock inte så. Möjligen spelade det roll i sammanhanget att Hillary Clinton som senator var med och undertecknade ett brev till amerikanska UD, där man larmade om att Kazakstan ville bli ordförandeland. Men till sist har Kazakstan ändå kapat åt sig ordförandeskapet i OSCE år 2010.
Sett i backspegeln blir den självklara frågan om Bill och Hillary Clinton inte vet vad den ene eller den andre gör. Vad Bill Clinton ägnar sin tid åt kan helt uppenbart bli ganska brännande för en utrikesminister Clinton, redan vid de senatsförhör hon måste genomgå som tilltänkt utrikesminister.
Kanske är det sådant som gjort att någon nominering av Hillary Clinton ännu inte har offentliggjorts.
16 november 2008
Anders Agell - rättssäkerhetens försvarare
Professor Anders Agell, Uppsala, har avlidit efter en tids sjukdom. För en bredare allmänhet var Anders Agell mest känd som ombud för de båda läkare som anklagats för att ha styckat Catrine da Costas kropp 1984. Han ägnade de sista fem åren av sitt liv åt en enveten och målmedveten kamp för juridisk och social upprättelse för de båda läkarna.
Under den sista tiden i livet arbetade han lika envetet för att den pågående skadeståndsprocessen ska kunna slutföras. Det skedde genom att Agell överlämnade processarbetet till två Stockholmsadvokater. Bara tre veckor före sin död bildade han också stiftelsen Rättsstatens Vänner http://www.rattsstatensvanner.se/ med uppgift att undersöka rättssäkerhetsfrågor, som till exempel lagstiftningens politisering, domares självständighet, outbildade nämndemän, och andra liknande frågor som berör rättssäkerheten.
Stiftelsens arbete, som ska finansieras via donationer, har direkt bäring inte bara på fallet Catrine da Costa utan också på andra uppmärksammade rättsfall där frågor kring rättssäkerhet har ställts i centrum.
Anders Agell var en av Sveriges mest framstående rättsvetenskapsmän. Inte bara tack vare sin forskning och utgivna verk, utan också därför att han hade en sådan utomordentlig lidelse för sin specialitet som var civilrätt. Hans lika intensiva som outtröttliga engagemang för de båda läkarnas sak gör att rubriken över hans minne bara kan bli rättssäkerhetens försvarare.
Som journalist var det lika uppbyggligt som underhållande att höra Anders Agells frispråkighet om det svenska rättsväsendet. Det var en frispråkighet som allt som oftast refuserades av de stora tidningarnas debattredaktörer och som fick honom att peka på ett juridisk-politiskt kamaraderi; ibland arm i arm med enskilda journalister och vars företrädare han i en trängre krets inte var sen att peka ut.
Jag kan bara påminna mig en enda person med sådan frispråkighet om rättsväsendet och det var Gustaf Petrén, mannen som fick sin karriär stoppad av regeringen därför att han krävt införandet av en svensk författningsdomstol.
Anders Agell fick ingalunda sin karriär stoppad. Tvärtom. Men många gånger mötte han en svindlande brist på både kunskaper och förståelse i fallet da Costa hos både domare, advokater och juridikens vetenskapsmän som tyckte att det inte finns någon anledning att rota i ett så gammalt fall. Men för Anders Agell var det fallet inte avslutat så länge rättvisa inte är skipad.
Så när de båda läkarnas skadeståndsmål kommer upp till huvudförhandling någon gång nästa år kommer Anders Agells hela ande att vila mycket tungt över den rättssalen.
Anders Agell blev 78 år. Han begravs i Helga Trefaldighetskyrkan i Uppsala den 5 december. Enligt hans önskan kommer begravningen att formas till en manifestation för rättssäkerhet och stiftelsen Rättsstatens Vänner.
Under den sista tiden i livet arbetade han lika envetet för att den pågående skadeståndsprocessen ska kunna slutföras. Det skedde genom att Agell överlämnade processarbetet till två Stockholmsadvokater. Bara tre veckor före sin död bildade han också stiftelsen Rättsstatens Vänner http://www.rattsstatensvanner.se/ med uppgift att undersöka rättssäkerhetsfrågor, som till exempel lagstiftningens politisering, domares självständighet, outbildade nämndemän, och andra liknande frågor som berör rättssäkerheten.
Stiftelsens arbete, som ska finansieras via donationer, har direkt bäring inte bara på fallet Catrine da Costa utan också på andra uppmärksammade rättsfall där frågor kring rättssäkerhet har ställts i centrum.
Anders Agell var en av Sveriges mest framstående rättsvetenskapsmän. Inte bara tack vare sin forskning och utgivna verk, utan också därför att han hade en sådan utomordentlig lidelse för sin specialitet som var civilrätt. Hans lika intensiva som outtröttliga engagemang för de båda läkarnas sak gör att rubriken över hans minne bara kan bli rättssäkerhetens försvarare.
Som journalist var det lika uppbyggligt som underhållande att höra Anders Agells frispråkighet om det svenska rättsväsendet. Det var en frispråkighet som allt som oftast refuserades av de stora tidningarnas debattredaktörer och som fick honom att peka på ett juridisk-politiskt kamaraderi; ibland arm i arm med enskilda journalister och vars företrädare han i en trängre krets inte var sen att peka ut.
Jag kan bara påminna mig en enda person med sådan frispråkighet om rättsväsendet och det var Gustaf Petrén, mannen som fick sin karriär stoppad av regeringen därför att han krävt införandet av en svensk författningsdomstol.
Anders Agell fick ingalunda sin karriär stoppad. Tvärtom. Men många gånger mötte han en svindlande brist på både kunskaper och förståelse i fallet da Costa hos både domare, advokater och juridikens vetenskapsmän som tyckte att det inte finns någon anledning att rota i ett så gammalt fall. Men för Anders Agell var det fallet inte avslutat så länge rättvisa inte är skipad.
Så när de båda läkarnas skadeståndsmål kommer upp till huvudförhandling någon gång nästa år kommer Anders Agells hela ande att vila mycket tungt över den rättssalen.
Anders Agell blev 78 år. Han begravs i Helga Trefaldighetskyrkan i Uppsala den 5 december. Enligt hans önskan kommer begravningen att formas till en manifestation för rättssäkerhet och stiftelsen Rättsstatens Vänner.
21 oktober 2008
När public service blev military service
Skriver idag på www.newsmill.se om Welanderaffären på Sveriges Radio. Detta är en uppdaterad version av min tidigare bloggpost.
Påverkas journalistiken om journalisterna knäcker extra som reklamarbetare? Det är närmast en retorisk fråga, därför att svaret är så självklart. Rågången skall vara och är också helt tydlig. Så har det dock inte alltid varit och Welanderaffären visar att det än idag finns journalister som tror att de kan stå på båda sidor samtidigt. Och när det är en medarbetare inom public service som står vid skampålen blir det riktigt skitigt, därför att public service får inte ens misstänkas.
För många år sedan och som ung fotografvolontär på salig Kronobergaren hände det ganska ofta att jag fick göra ateljéjobb åt annonsavdelningen. Ateljén bestod av ett vitt lakan på en vägg, två glödlampor med pappskärmar där det stod Osram tryckt med stora bokstäver, plus en gammal Rolleiflex på stativet. Och över axeln hängde annonskillarna för att tala om hur det skulle se ut. Var det rätt eller fel att göra sådana jobb? Det var naturligtvis fel, men med 400 spänn i lön som 16-årig volontär hade jag inte mycket till val.
Något tiotal år senare kom jag första gången till New York som stipendiat för att studera radiojournalistik på vad som då kallades ”all news stations”. Det var långt innan CNN och sådant ens var påtänkt. Och döm om min förvåning när jag både hörde och såg programledarna själva läsa reklamspottarna i direktsändning. Jag frågade den berömde Lou Adler som var radioankare på CBS hur det kunde komma sig. Han föll i gapskratt inför blotta frågan från den dumme svensken.
Exemplen tjänar kanske som illustration till problemet med sammanblandade roller. Idag vet de flesta journalister var rågången ligger, särskilt när det gäller reklamjobb. Men kan en journalist extraknäcka som skribent eller filmproducent åt en myndighet, direkt eller indirekt via någons bolag? Naturligtvis inte!
Exemplet Peter Welander på Sveriges Radio är så bländande tydligt att det egentligen inte finns något liknande fall att jämföra med.
Bakgrunden är att nyligen publicerade Resumé uppgifter om att Welander, samtidigt som han varit anställd på Sveriges Radio som programledare i Studio Ett, extraknäckt för sin hustru Bi Puranens bolag, Bikupan, med Försvarsmaktens så kallade värdegrundsprojekt. Bolaget har hittills kvitterat ut svindlande 101 miljoner i ersättningar för projektet. Av det dokument som Resumé publicerat framgår klart att Welander både ingår i en extern projektgrupp och att han får rundligt betalt för arbete inom projektet.
När det hela avslöjades sa han upp sin tjänst, bara för att nästa dag ångra sig genom ett gruppmail till alla på Ekot, där han formellt var anställd. I mailet hävdar han att han bara lärt projektets intervjuare att hantera mikrofoner. Men också att han arbetat med filmer som dokumenterat projektet. Han sitter också i Bikupans styrelse, ett bolag som har en lång rad av landets största företag på kundlistan.
Till bilden hör att Bikupans dotterbolag, Transrock, äger en exklusiv fastighet inte långt från Nice i Frankrike där flera företag på kundlistan varit gäster eller kursdeltagare. Exakt vad är oklart, inklusive Peter Welanders roll i det sammanhanget.
Welander hävdar nu att hans dåvarande chef, Bengt Lindroth, gav honom tillstånd att arbeta åt Bikupan. Men om nu Peter Welander själv inte insåg det utomordentligt korkade i att jobba åt Bikupan och försvaret, samtidigt som han var programledare i Studio Ett, så borde hans chef ha gjort det och sagt nej. Lindroth var dock välkänd som en, lindrigt sagt, svag chef för samhällsredaktionen och som ganska snart skickades tillbaka till Helsingfors som korrespondent.
Welander påstår också att dubbeljobbet var känt för högsta radioledningen, men den ledningen bestod då av en annan svag chef, nämligen Peter Örn, som till slut fick sparken förra våren och helt resolut ersattes med Kerstin Brunnberg. Och om Brunnberg, som på den tiden var programdirektör, fått vetskap om de dubbla rollerna hade hon helt säkert agerat omedelbart. I sådana sammanhang har hon nämligen alltid haft både fingertoppskänsla och hårda nypor.
Låt oss bara anta att Peter Welander skulle ha varit programledare i Studio Ett då svenska officerares bordellbesök på Balkan debatterades som hetast. Och att han då skulle ställa ÖB till svars för detta, samtidigt som han deltog i ett projekt för att undersöka försvarsanställdas värdegrund. Touché!
Intressekonflikten är naturligtvis helt tydlig. Också därför att Welander nu har stora kunskaper om försvarsanställdas värdegrund som han dessutom är förbjuden av försvaret att avslöja.
Har förtroendet för public service urholkats som en följd av Peter Welanders dubbla roller? Det är naturligtvis omöjligt att säga vad folk i allmänhet tycker och tänker om affären, men blotta misstanken om ett hot mot förtroendet är illa nog.
För Welander själv finns bara en enda väg och det är bakvägen ut från Radiohuset. Sedan spelar det ingen roll om han säger upp sig själv eller om han får sparken.
Fotnot:
För den som vill läsa mer om public service finns min rapport "I statens och partiets tjänst. Svensk public service under 80 år" som pdf här:
http://www.nmi.se/index.php?option=com_content&task=view&id=39&Itemid=39#
Påverkas journalistiken om journalisterna knäcker extra som reklamarbetare? Det är närmast en retorisk fråga, därför att svaret är så självklart. Rågången skall vara och är också helt tydlig. Så har det dock inte alltid varit och Welanderaffären visar att det än idag finns journalister som tror att de kan stå på båda sidor samtidigt. Och när det är en medarbetare inom public service som står vid skampålen blir det riktigt skitigt, därför att public service får inte ens misstänkas.
För många år sedan och som ung fotografvolontär på salig Kronobergaren hände det ganska ofta att jag fick göra ateljéjobb åt annonsavdelningen. Ateljén bestod av ett vitt lakan på en vägg, två glödlampor med pappskärmar där det stod Osram tryckt med stora bokstäver, plus en gammal Rolleiflex på stativet. Och över axeln hängde annonskillarna för att tala om hur det skulle se ut. Var det rätt eller fel att göra sådana jobb? Det var naturligtvis fel, men med 400 spänn i lön som 16-årig volontär hade jag inte mycket till val.
Något tiotal år senare kom jag första gången till New York som stipendiat för att studera radiojournalistik på vad som då kallades ”all news stations”. Det var långt innan CNN och sådant ens var påtänkt. Och döm om min förvåning när jag både hörde och såg programledarna själva läsa reklamspottarna i direktsändning. Jag frågade den berömde Lou Adler som var radioankare på CBS hur det kunde komma sig. Han föll i gapskratt inför blotta frågan från den dumme svensken.
Exemplen tjänar kanske som illustration till problemet med sammanblandade roller. Idag vet de flesta journalister var rågången ligger, särskilt när det gäller reklamjobb. Men kan en journalist extraknäcka som skribent eller filmproducent åt en myndighet, direkt eller indirekt via någons bolag? Naturligtvis inte!
Exemplet Peter Welander på Sveriges Radio är så bländande tydligt att det egentligen inte finns något liknande fall att jämföra med.
Bakgrunden är att nyligen publicerade Resumé uppgifter om att Welander, samtidigt som han varit anställd på Sveriges Radio som programledare i Studio Ett, extraknäckt för sin hustru Bi Puranens bolag, Bikupan, med Försvarsmaktens så kallade värdegrundsprojekt. Bolaget har hittills kvitterat ut svindlande 101 miljoner i ersättningar för projektet. Av det dokument som Resumé publicerat framgår klart att Welander både ingår i en extern projektgrupp och att han får rundligt betalt för arbete inom projektet.
När det hela avslöjades sa han upp sin tjänst, bara för att nästa dag ångra sig genom ett gruppmail till alla på Ekot, där han formellt var anställd. I mailet hävdar han att han bara lärt projektets intervjuare att hantera mikrofoner. Men också att han arbetat med filmer som dokumenterat projektet. Han sitter också i Bikupans styrelse, ett bolag som har en lång rad av landets största företag på kundlistan.
Till bilden hör att Bikupans dotterbolag, Transrock, äger en exklusiv fastighet inte långt från Nice i Frankrike där flera företag på kundlistan varit gäster eller kursdeltagare. Exakt vad är oklart, inklusive Peter Welanders roll i det sammanhanget.
Welander hävdar nu att hans dåvarande chef, Bengt Lindroth, gav honom tillstånd att arbeta åt Bikupan. Men om nu Peter Welander själv inte insåg det utomordentligt korkade i att jobba åt Bikupan och försvaret, samtidigt som han var programledare i Studio Ett, så borde hans chef ha gjort det och sagt nej. Lindroth var dock välkänd som en, lindrigt sagt, svag chef för samhällsredaktionen och som ganska snart skickades tillbaka till Helsingfors som korrespondent.
Welander påstår också att dubbeljobbet var känt för högsta radioledningen, men den ledningen bestod då av en annan svag chef, nämligen Peter Örn, som till slut fick sparken förra våren och helt resolut ersattes med Kerstin Brunnberg. Och om Brunnberg, som på den tiden var programdirektör, fått vetskap om de dubbla rollerna hade hon helt säkert agerat omedelbart. I sådana sammanhang har hon nämligen alltid haft både fingertoppskänsla och hårda nypor.
Låt oss bara anta att Peter Welander skulle ha varit programledare i Studio Ett då svenska officerares bordellbesök på Balkan debatterades som hetast. Och att han då skulle ställa ÖB till svars för detta, samtidigt som han deltog i ett projekt för att undersöka försvarsanställdas värdegrund. Touché!
Intressekonflikten är naturligtvis helt tydlig. Också därför att Welander nu har stora kunskaper om försvarsanställdas värdegrund som han dessutom är förbjuden av försvaret att avslöja.
Har förtroendet för public service urholkats som en följd av Peter Welanders dubbla roller? Det är naturligtvis omöjligt att säga vad folk i allmänhet tycker och tänker om affären, men blotta misstanken om ett hot mot förtroendet är illa nog.
För Welander själv finns bara en enda väg och det är bakvägen ut från Radiohuset. Sedan spelar det ingen roll om han säger upp sig själv eller om han får sparken.
Fotnot:
För den som vill läsa mer om public service finns min rapport "I statens och partiets tjänst. Svensk public service under 80 år" som pdf här:
http://www.nmi.se/index.php?option=com_content&task=view&id=39&Itemid=39#
17 oktober 2008
När public service blev military service
Welanderaffären på Sveriges Radio tog sent på torsdagseftermiddagen en överraskande vändning. Reportern och programledaren i Studio Ett, Peter Welander, tog tillbaka sin uppsägning som lämnades in på onsdagen.
”Jag vill ha tillbaka min heder, inte mitt jobb", skriver han i ett mail till sina arbetskamrater på Ekot. Mailet har sedan www.realtid.se publicerat. Första gången Peter Welander kommenterar affären blir därför i en egen motskrift. I mailet skriver Peter Welander att han blev pressad att skriva på: "I går blev jag provocerad att skriva under en uppsägning med omedelbar verkan. Jag har i dag meddelat Lasse Andersson att jag vill annullera den. Det är uppenbart att den tolkas som att jag erkänner 'alla mina illgärningar'. Så hellre sparkad än smyga iväg med svansen mellan benen".
Bakgrunden är att förra fredagen publicerade Resumé uppgifter om att Welander samtidigt som han varit anställd på Sveriges Radio extraknäckt för sin hustru Bi Puranens bolag med Försvarsmaktens så kallade värdegrundsprojekt. Bolaget har hittills kvitterat ut över 100 miljoner i ersättningar för projektet. Enbart att bli sammankopplad med en sådan summa för ett konsultjobb är en smärre skandal. Och av det dokument som Resumé publicerat framgår klart att Welander både ingår i en extern projektgrupp och att han uppbär ersättning från försvaret för arbete inom projektet.
Enligt Welanders mail hade han förre chefen för samhällsredaktionen, Bengt Lindroths tillstånd att arbeta med projektet.
Hans jobb åt försvaret är ett solklart brott mot alla tänkbara interna regler för anställda på Sveriges Radio. Därför duger det inte när Peter Welander kommer dragande med att han bara instruerat assistenter i hur man hanterar intervjumikrofoner och liknande. Om hans inblandning i projektet varit så begränsad hade han inte behövt omnämnas i avtalet mellan Puranens bolag och försvaret, än mindre få betalt för det med uppenbart mycket stora belopp. Till bilden hör också att Welander var inblandad när försvaret rekryterade SR-kollegan Staffan Dopping till tjänsten som informationsdirektör.
Om nu Peter Welander själv inte insåg det utomordentligt korkade i att jobba åt försvaret, samtidigt som han var programledare i Studio Ett, så borde hans chef Bengt Lindroth ha gjort det och sagt nej. Lindroth var dock välkänd som en, lindrigt sagt, svag chef för samhällsredaktionen och som ganska snart skickades tillbaka till Helsingfors som korrespondent.
Welander påstår nu att hans engagemang också var känt för högsta radioledningen, men den ledningen bestod då av en annan svag chef, nämligen Peter Örn, som till slut fick sparken förra våren och helt resolut ersattes med Kerstin Brunnberg. Och om Brunnberg, som på den tiden var programdirektör, fått vetskap om de dubbla rollerna hade hon helt säkert agerat omedelbart. I sådana sammanhang har hon nämligen alltid haft både fingertoppskänsla och hårda nypor.
Låt oss bara anta att Peter Welander skulle ha varit programledare i Studio Ett då svenska officerares bordellbesök på Balkan debatterades som hetast. Och att han då skulle ställa ÖB till svars för detta, samtidigt som han deltog i ett projekt för att undersöka försvarsanställdas värdegrund. Touché!
Intressekonflikten är naturligtvis helt tydlig. Också därför att Welander nu har stora kunskaper om försvarsanställdas värdegrund som han helt säkert är förbjuden av försvaret att avslöja.
Så om inte hans egen uppsägning står fast, återstår bara för Sveriges Radio att säga upp Peter Welander. Även om man till slut tvingas köpa ut honom, därför att en svag och inkompetent chef på samhällsredaktionen inte klarade av att se en annalkande intressekonflikt. En chef som Welander nu gömmer sig bakom.
Man kan kanske ana vem som tvingat ner Welander på knä för att nu tigga om avsked.
”Jag vill ha tillbaka min heder, inte mitt jobb", skriver han i ett mail till sina arbetskamrater på Ekot. Mailet har sedan www.realtid.se publicerat. Första gången Peter Welander kommenterar affären blir därför i en egen motskrift. I mailet skriver Peter Welander att han blev pressad att skriva på: "I går blev jag provocerad att skriva under en uppsägning med omedelbar verkan. Jag har i dag meddelat Lasse Andersson att jag vill annullera den. Det är uppenbart att den tolkas som att jag erkänner 'alla mina illgärningar'. Så hellre sparkad än smyga iväg med svansen mellan benen".
Bakgrunden är att förra fredagen publicerade Resumé uppgifter om att Welander samtidigt som han varit anställd på Sveriges Radio extraknäckt för sin hustru Bi Puranens bolag med Försvarsmaktens så kallade värdegrundsprojekt. Bolaget har hittills kvitterat ut över 100 miljoner i ersättningar för projektet. Enbart att bli sammankopplad med en sådan summa för ett konsultjobb är en smärre skandal. Och av det dokument som Resumé publicerat framgår klart att Welander både ingår i en extern projektgrupp och att han uppbär ersättning från försvaret för arbete inom projektet.
Enligt Welanders mail hade han förre chefen för samhällsredaktionen, Bengt Lindroths tillstånd att arbeta med projektet.
Hans jobb åt försvaret är ett solklart brott mot alla tänkbara interna regler för anställda på Sveriges Radio. Därför duger det inte när Peter Welander kommer dragande med att han bara instruerat assistenter i hur man hanterar intervjumikrofoner och liknande. Om hans inblandning i projektet varit så begränsad hade han inte behövt omnämnas i avtalet mellan Puranens bolag och försvaret, än mindre få betalt för det med uppenbart mycket stora belopp. Till bilden hör också att Welander var inblandad när försvaret rekryterade SR-kollegan Staffan Dopping till tjänsten som informationsdirektör.
Om nu Peter Welander själv inte insåg det utomordentligt korkade i att jobba åt försvaret, samtidigt som han var programledare i Studio Ett, så borde hans chef Bengt Lindroth ha gjort det och sagt nej. Lindroth var dock välkänd som en, lindrigt sagt, svag chef för samhällsredaktionen och som ganska snart skickades tillbaka till Helsingfors som korrespondent.
Welander påstår nu att hans engagemang också var känt för högsta radioledningen, men den ledningen bestod då av en annan svag chef, nämligen Peter Örn, som till slut fick sparken förra våren och helt resolut ersattes med Kerstin Brunnberg. Och om Brunnberg, som på den tiden var programdirektör, fått vetskap om de dubbla rollerna hade hon helt säkert agerat omedelbart. I sådana sammanhang har hon nämligen alltid haft både fingertoppskänsla och hårda nypor.
Låt oss bara anta att Peter Welander skulle ha varit programledare i Studio Ett då svenska officerares bordellbesök på Balkan debatterades som hetast. Och att han då skulle ställa ÖB till svars för detta, samtidigt som han deltog i ett projekt för att undersöka försvarsanställdas värdegrund. Touché!
Intressekonflikten är naturligtvis helt tydlig. Också därför att Welander nu har stora kunskaper om försvarsanställdas värdegrund som han helt säkert är förbjuden av försvaret att avslöja.
Så om inte hans egen uppsägning står fast, återstår bara för Sveriges Radio att säga upp Peter Welander. Även om man till slut tvingas köpa ut honom, därför att en svag och inkompetent chef på samhällsredaktionen inte klarade av att se en annalkande intressekonflikt. En chef som Welander nu gömmer sig bakom.
Man kan kanske ana vem som tvingat ner Welander på knä för att nu tigga om avsked.
14 oktober 2008
Kontroversiell avrättning väntar i USA
USA:s högsta domstol (HD) avvisade i dag den morddömde Troy Davis överklagande. Det mycket omtvistade och uppmärksammade fallet väntas därmed sluta med avrättning.
USA:s högsta domstol (HD) avvisade på tisdagen den morddömde Troy Davis överklagande. Det mycket omtvistade och uppmärksammade fallet väntas därmed sluta med avrättning.
Sju av de nio vittnen som från början pekade ut den svarte Davis som skyldig till mordet på en vit polis i Savannah, Georgia, 1989 har ändrat sig.
Expresidenten Jimmy Carter, påve Benedictus och Nobelpristagaren Desmond Tutu har vädjat om nåd. Och så sent som den 23 september stoppade HD Davis avrättning, bara två timmar innan den planerade avrättningen.
Men nu säger HD nej till att bedöma om avrättning av en person i fall där nya starka rön framkommit är grundlagsvidrig eller inte. Därmed är det fritt fram för delstaten Georgia att på nytt fastställa en tidpunkt för när han ska dö. Därmed låter HD också fortsättningsvis ribban ligga mycket högt i frågor som gäller ny bevisning i mål med dödsstraff som följd.
HDs beslut är lika märkligt som svårtolkat. Märkligt, eftersom så många släppts från "death row" efter nya utredningar som ofta inkluderat DNA-prov. Svårtolkat, eftersom HD så sent som i september gav Davis en vink om att ny prövning var möjlig. Men idag kom avslaget.
Hans advokat hävdar att en annan man, som ursprungligen vittnade mot Davis, senare har erkänt mordet. Jämfört med andra liknande fall borde enbart detta ge Davis rätt till en ny rättegång. Men en lag som tillkom 1996 efter bombdådet i Oklahoma City begränsar möjligheterna till ny prövning i federal domstol.
USA:s högsta domstol (HD) avvisade på tisdagen den morddömde Troy Davis överklagande. Det mycket omtvistade och uppmärksammade fallet väntas därmed sluta med avrättning.
Sju av de nio vittnen som från början pekade ut den svarte Davis som skyldig till mordet på en vit polis i Savannah, Georgia, 1989 har ändrat sig.
Expresidenten Jimmy Carter, påve Benedictus och Nobelpristagaren Desmond Tutu har vädjat om nåd. Och så sent som den 23 september stoppade HD Davis avrättning, bara två timmar innan den planerade avrättningen.
Men nu säger HD nej till att bedöma om avrättning av en person i fall där nya starka rön framkommit är grundlagsvidrig eller inte. Därmed är det fritt fram för delstaten Georgia att på nytt fastställa en tidpunkt för när han ska dö. Därmed låter HD också fortsättningsvis ribban ligga mycket högt i frågor som gäller ny bevisning i mål med dödsstraff som följd.
HDs beslut är lika märkligt som svårtolkat. Märkligt, eftersom så många släppts från "death row" efter nya utredningar som ofta inkluderat DNA-prov. Svårtolkat, eftersom HD så sent som i september gav Davis en vink om att ny prövning var möjlig. Men idag kom avslaget.
Hans advokat hävdar att en annan man, som ursprungligen vittnade mot Davis, senare har erkänt mordet. Jämfört med andra liknande fall borde enbart detta ge Davis rätt till en ny rättegång. Men en lag som tillkom 1996 efter bombdådet i Oklahoma City begränsar möjligheterna till ny prövning i federal domstol.
05 oktober 2008
DNs devota intervju med Kofi Annan
DN publicerar idag en ganska devot intervju med FNs förre generalsekreterare, Kofi Annan. Det liknar mest en estradintervju inför hans svenska fanklubb som gärna ser FN-stadgan som en andra svensk grundlag.
I intervjun, som är utlagd över tre helsidor, plus en stor del av ettan, finns inte en enda kritisk fråga till Annan. Ingenting om Kofigate, som utan vidare är världshistoriens största mutskandal, där Irak och ett antal mellanhänder, inklusive Annans egen son Kojo, tillskansande sig enorma summor från det matprogram som Kofi Annan själv förhandlade fram med Saddam Hussein. Programmet pågick mellan 1996 och 2003 och omfattade totalt ca 100 miljarder dollar.
Man vet inte exakt hur mycket som försvann i Bagdad-regimens fickor eller hur mycket som diverse mellanhänder tog hand om. Men en försiktig beräkning landar på minst 10 procent, eller 10 miljarder dollar, troligen var förlusterna betydligt större.
I mars 2004 blev skandalen en världsnyhet, då http://www.memri.org/ översatte och publicerade en irakisk artikel som listade 270 inblandade personer, företag och organisationer.
Genom svenska ambassaden i Amman kände dock UD till skandalen redan år 2000. Bland dem som teg den gången fanns, vid sidan av Anna Lindh, Hans Corell, Pierre Schori, Jan Eliasson, Hans Dahlgren och Sven-Olof Pettersson. Att Sverige redan då hade kunskap om Kofigate blev för ett par år sedan en stor nyhet världen över, men svenska medier valde i allt väsentligt att tiga.
Det hade varit ganska klädsamt om DNs Clas Barkman, som gjorde intervjun, åtminstone hade ställt någon enda fråga om mutskandalen. Eller var det ämnet i förväg uppgjort som förbjuden mark?
Länk till DNs artikel: En annan sida av Kofi
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=836208
Länkar till några av mina artiklar om mutskandalen:
SvD: Sverige tiger om Kofigate
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_160365.svd?showCalendarDate=2008-07-27
AB: Skandalen tigs ihjäl
http://www.aftonbladet.se/debatt/article397432.ab
Smedjan.com: FNs egen påve
http://www.smedjan.com/etta.asp?sida=display&nr=1316
Smedjan.com: Mutor för miljarder i FN-regi
http://www.smedjan.com/etta.asp?sida=display&nr=1088
I intervjun, som är utlagd över tre helsidor, plus en stor del av ettan, finns inte en enda kritisk fråga till Annan. Ingenting om Kofigate, som utan vidare är världshistoriens största mutskandal, där Irak och ett antal mellanhänder, inklusive Annans egen son Kojo, tillskansande sig enorma summor från det matprogram som Kofi Annan själv förhandlade fram med Saddam Hussein. Programmet pågick mellan 1996 och 2003 och omfattade totalt ca 100 miljarder dollar.
Man vet inte exakt hur mycket som försvann i Bagdad-regimens fickor eller hur mycket som diverse mellanhänder tog hand om. Men en försiktig beräkning landar på minst 10 procent, eller 10 miljarder dollar, troligen var förlusterna betydligt större.
I mars 2004 blev skandalen en världsnyhet, då http://www.memri.org/ översatte och publicerade en irakisk artikel som listade 270 inblandade personer, företag och organisationer.
Genom svenska ambassaden i Amman kände dock UD till skandalen redan år 2000. Bland dem som teg den gången fanns, vid sidan av Anna Lindh, Hans Corell, Pierre Schori, Jan Eliasson, Hans Dahlgren och Sven-Olof Pettersson. Att Sverige redan då hade kunskap om Kofigate blev för ett par år sedan en stor nyhet världen över, men svenska medier valde i allt väsentligt att tiga.
Det hade varit ganska klädsamt om DNs Clas Barkman, som gjorde intervjun, åtminstone hade ställt någon enda fråga om mutskandalen. Eller var det ämnet i förväg uppgjort som förbjuden mark?
Länk till DNs artikel: En annan sida av Kofi
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=836208
Länkar till några av mina artiklar om mutskandalen:
SvD: Sverige tiger om Kofigate
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_160365.svd?showCalendarDate=2008-07-27
AB: Skandalen tigs ihjäl
http://www.aftonbladet.se/debatt/article397432.ab
Smedjan.com: FNs egen påve
http://www.smedjan.com/etta.asp?sida=display&nr=1316
Smedjan.com: Mutor för miljarder i FN-regi
http://www.smedjan.com/etta.asp?sida=display&nr=1088
Fel att jäva ut rådmannen
Brita Sundberg-Weitman, jur. dr, före detta lagman, etc. skriver i senaste numret av Advokaten om hanteringen av de styckmordåtalade läkarnas skadeståndskrav. Här är hela hennes artikel:
I beslut den 8 augusti i år har lagman Erik Ternert, lagman Erik Lempert samt rådman Anders Erlman (nedan Ternert mfl) förklarat rådman Nils Hedström jävig att döma i ett mål där två läkare söker skadestånd av staten för rättsövergrepp. Det handlar om två läkare som på 1980-talet åtalades för mord på Catrine da Costa. De frikändes av Stockholms tingsrätt, men tingsrätten ansåg det bevisat att de styckat hennes döda kropp. Eftersom domen formellt var frikännande, har de inte kunnat få den prövad i högre instans, och som en följd av deras antagna styckande av kroppen har de fråntagits sin behörighet att utöva sina yrken som läkare. De har i decennier sökt upprättelse på olika sätt men förgäves.
Läkarnas motpart i skadeståndsmålet är justitiekanslern (JK) Göran Lambertz. I målet har han intagit ståndpunkten att även om det kan bevisas att läkarna är oskyldiga till styckningen så är de ändå inte berättigade till något skadestånd, eftersom det gått så lång tid sedan de utsatts för de grundläggande rättsövergreppen.
Hedström har i en så kallad mellandom i april i år särskilt behandlat denna fråga om preskription. Han har funnit att frågan om skadestånd inte är preskriberad, utan att det står läkarna fritt att i rättegången försöka bevisa att de utsatts för rättsöver-grepp. Domskälen grundas ingalunda på något personligt tyckande utan på värderingar som kommit till uttryck exempelvis i lag 1998:714 om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder samt i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I Europadomstolens praxis har den så kallade proportionalitetsprincipen utvecklats, det vill säga den rättsstatliga grundsats som innebär att staten i sitt förhållande till enskilda måste iaktta viss måttfullhet: det måste finnas en balans mellan vad staten vill uppnå med en åtgärd och motsvarande ingrepp i den enskildes rättssfär.
JK:s skäl för att åberopa preskription är enligt mellandomen föga beaktansvärda i förhållande till läkarnas intresse av att få rentvå sig.
Dessa resonemang i mellandomen tar Ternert mfl till intäkt för att förklara Hedström jävig. Särskilt hänger de upp sig på att Hedström skrivit ”att skälen bakom statens preskriptionsinvändning framstår som föga beaktansvärda”. Den skrivningen sägs kunna tolkas som om det skulle stå att JK:s processföring är ”klandervärd” – utan någon anknytning till proportionalitetsprincipen! Att Hedström dessutom utförligt förklarat sig i jävsfrågan innebär enligt Ternert mfl att han ”på grund av sitt till synes stora engagemang i frågan numera närmast blivit att uppfatta som justitiekanslerns vederdeloman i vart fall i denna fråga.” Vad innebär den fantastiska meningen? Jo detta: JK har försökt jäva Hedström, och Hedström har utförligt bemött anklagelsen. Därför kan han numera uppfattas som personlig motståndare till JK och är till följd härav jävig! Detta trots att rättegångsbalken uttryckligen stadgar att parts vederdeloman inte är jävig ”om parten sökt sak med honom för att göra honom jävig”.
Tyngdpunkten i JK:s argumentering för jäv består i att staten som svarande i en process om skadestånd har ”samma ställning som vilken annan part i en dispositiv tvistemålsprocess som helst” och att Hedström brutit mot den principen genom att fästa sig vid vad JK velat uppnå genom sin invändning om preskription. JK menar alltså att staten, när den uppträder som privaträttsligt subjekt, inte behöver iaktta Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Samma argument framförde svenska regeringen inför Europadomstolen i målet Svenska Lokmannaförbundet mot Sverige på 1970-talet. Det underkändes av Europadomstolen.
Genom att jäva ut en domare på den grund att denne tillämpat Europakonventionen för mänskliga rättigheter har Ternert mfl åstadkommit stor skada på den svenska rättsstaten.
I beslut den 8 augusti i år har lagman Erik Ternert, lagman Erik Lempert samt rådman Anders Erlman (nedan Ternert mfl) förklarat rådman Nils Hedström jävig att döma i ett mål där två läkare söker skadestånd av staten för rättsövergrepp. Det handlar om två läkare som på 1980-talet åtalades för mord på Catrine da Costa. De frikändes av Stockholms tingsrätt, men tingsrätten ansåg det bevisat att de styckat hennes döda kropp. Eftersom domen formellt var frikännande, har de inte kunnat få den prövad i högre instans, och som en följd av deras antagna styckande av kroppen har de fråntagits sin behörighet att utöva sina yrken som läkare. De har i decennier sökt upprättelse på olika sätt men förgäves.
Läkarnas motpart i skadeståndsmålet är justitiekanslern (JK) Göran Lambertz. I målet har han intagit ståndpunkten att även om det kan bevisas att läkarna är oskyldiga till styckningen så är de ändå inte berättigade till något skadestånd, eftersom det gått så lång tid sedan de utsatts för de grundläggande rättsövergreppen.
Hedström har i en så kallad mellandom i april i år särskilt behandlat denna fråga om preskription. Han har funnit att frågan om skadestånd inte är preskriberad, utan att det står läkarna fritt att i rättegången försöka bevisa att de utsatts för rättsöver-grepp. Domskälen grundas ingalunda på något personligt tyckande utan på värderingar som kommit till uttryck exempelvis i lag 1998:714 om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder samt i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I Europadomstolens praxis har den så kallade proportionalitetsprincipen utvecklats, det vill säga den rättsstatliga grundsats som innebär att staten i sitt förhållande till enskilda måste iaktta viss måttfullhet: det måste finnas en balans mellan vad staten vill uppnå med en åtgärd och motsvarande ingrepp i den enskildes rättssfär.
JK:s skäl för att åberopa preskription är enligt mellandomen föga beaktansvärda i förhållande till läkarnas intresse av att få rentvå sig.
Dessa resonemang i mellandomen tar Ternert mfl till intäkt för att förklara Hedström jävig. Särskilt hänger de upp sig på att Hedström skrivit ”att skälen bakom statens preskriptionsinvändning framstår som föga beaktansvärda”. Den skrivningen sägs kunna tolkas som om det skulle stå att JK:s processföring är ”klandervärd” – utan någon anknytning till proportionalitetsprincipen! Att Hedström dessutom utförligt förklarat sig i jävsfrågan innebär enligt Ternert mfl att han ”på grund av sitt till synes stora engagemang i frågan numera närmast blivit att uppfatta som justitiekanslerns vederdeloman i vart fall i denna fråga.” Vad innebär den fantastiska meningen? Jo detta: JK har försökt jäva Hedström, och Hedström har utförligt bemött anklagelsen. Därför kan han numera uppfattas som personlig motståndare till JK och är till följd härav jävig! Detta trots att rättegångsbalken uttryckligen stadgar att parts vederdeloman inte är jävig ”om parten sökt sak med honom för att göra honom jävig”.
Tyngdpunkten i JK:s argumentering för jäv består i att staten som svarande i en process om skadestånd har ”samma ställning som vilken annan part i en dispositiv tvistemålsprocess som helst” och att Hedström brutit mot den principen genom att fästa sig vid vad JK velat uppnå genom sin invändning om preskription. JK menar alltså att staten, när den uppträder som privaträttsligt subjekt, inte behöver iaktta Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Samma argument framförde svenska regeringen inför Europadomstolen i målet Svenska Lokmannaförbundet mot Sverige på 1970-talet. Det underkändes av Europadomstolen.
Genom att jäva ut en domare på den grund att denne tillämpat Europakonventionen för mänskliga rättigheter har Ternert mfl åstadkommit stor skada på den svenska rättsstaten.
29 september 2008
Johan Cronemans svåraste...
DNs tv-kritiker Johan Croneman kommenterar idag Debatt i SVT som sändes i torsdags:
Journalisten Anders Carlgrens intervju med den så kallade allmänläkaren, Thomas Allgén, var veckans kanske svåraste tv ("Debatt", i SVT). Den damp liksom bara ner från ovan; varför just nu, varför Anders Carlgren - finns det en längre version av intervjun? Ingår den i något annat sammanhang? Märkligt.
Jodå. Intervjun med Thomas Allgén ingår visst i ett sammanhang. Sedan ett och ett halvt år tillbaka pågår ett skadeståndsmål i Attunda tingsrätt, där de båda läkarna har stämt staten för alla rättsvidrigheter. Men utvecklingen i det målet har nogsamt undvikits av så gott som samtliga nyhetsredaktioner. DN har dock haft en och annan notis i ärendet.
I sammanhanget finns också de tre artiklar jag skrev i Expressen under juli och augusti, varav en helsida, och som fick JK att börja prata om behovet av en ny prövning i skuldfrågan. De artiklarna ledde också till att chefsdomaren i Attunda tingsrätt tvingades bort från målet efter att ha spelat under täcket med en av JKs byråchefer. Det finns ytterligare fem ganska färska debattartiklar, plus en ledarkrönika, i Expressen, DN, resp. UNT. Något annat sammanhang finns inte.
Varför Anders Carlgren? Därför att jag har följt saken under många år och uppenbarligen var den förste som kunde få Allgén att sätta sig framför en kamera, trots att tjogtals andra journalister har försökt under mer än tjugo år.
Finns det en längre version av intervjun? Jodå. Råmaterialet är väl ungefär tre, fyra gånger så långt, jämfört med det som publicerades. Men i sak tillför det bortredigerade materialet egentligen ingenting som inte redan tidigare är känt.
Journalisten Anders Carlgrens intervju med den så kallade allmänläkaren, Thomas Allgén, var veckans kanske svåraste tv ("Debatt", i SVT). Den damp liksom bara ner från ovan; varför just nu, varför Anders Carlgren - finns det en längre version av intervjun? Ingår den i något annat sammanhang? Märkligt.
Jodå. Intervjun med Thomas Allgén ingår visst i ett sammanhang. Sedan ett och ett halvt år tillbaka pågår ett skadeståndsmål i Attunda tingsrätt, där de båda läkarna har stämt staten för alla rättsvidrigheter. Men utvecklingen i det målet har nogsamt undvikits av så gott som samtliga nyhetsredaktioner. DN har dock haft en och annan notis i ärendet.
I sammanhanget finns också de tre artiklar jag skrev i Expressen under juli och augusti, varav en helsida, och som fick JK att börja prata om behovet av en ny prövning i skuldfrågan. De artiklarna ledde också till att chefsdomaren i Attunda tingsrätt tvingades bort från målet efter att ha spelat under täcket med en av JKs byråchefer. Det finns ytterligare fem ganska färska debattartiklar, plus en ledarkrönika, i Expressen, DN, resp. UNT. Något annat sammanhang finns inte.
Varför Anders Carlgren? Därför att jag har följt saken under många år och uppenbarligen var den förste som kunde få Allgén att sätta sig framför en kamera, trots att tjogtals andra journalister har försökt under mer än tjugo år.
Finns det en längre version av intervjun? Jodå. Råmaterialet är väl ungefär tre, fyra gånger så långt, jämfört med det som publicerades. Men i sak tillför det bortredigerade materialet egentligen ingenting som inte redan tidigare är känt.
25 september 2008
"Allmänläkaren" talar ut i SVTs Debatt
En snabbutskrift av programmets intervju:
Anders Carlgren; Snart är det 25 år sedan Catrine da Costas styckade kropp hittades och 20 år sedan den första domen mot dig i Stockholms tingsrätt. Varför har du under nästan ett kvarts sekel valt att tiga offentligt?
Thomas Allgén: När jag drogs in i det här första gången var på barnpsykiatriska kliniken på St Görans sjukhus. Då blev jag uppmanad av den läkare som vi talade med och som sa ligg lågt, var tyst. Han sa kanske inte så, men det var väl innebörden av det hela. Jag var då på den tiden så förbannad, jag ville skrika ut min vrede och liksom gå till motattack från början. Men det ansågs inte att man skulle göra det så därför har jag hållit tyst.
Men nu har du valt att träda fram.
Ja, jag tycker… nu börjar det gå för långt tycker jag.
I en rättsstat ska ingen behöva bevisa sin oskuld, men jag måste ändå få fråga är du helt och totalt oskyldig?
Ja, det är jag!
Vad minns du av gripandet, förhöret och när du sedan anhölls?
Jag minns mycket väl att jag upplevde det här som något fruktansvärt. Jag tänkte att det är inte möjligt.
Vad var det som hände?
Jag hade blivit uppkallad till polisen för någonting som man kallade för ett avslutande förhör och efter en kort tid gick polisen ut för att tala med åklagaren och när han kom tillbaka sa han att nu är du anhållen. Det hela började ju med en incestanklagelse och sedan dröjde det ju upp emot ett och ett halvt år innan polisen över huvud taget tog kontakt med mig och då framkom ju de här hemska anklagelserna om att jag skulle ha varit med och styckat en människokropp.
Vad tänkte du när de kom med den anklagelsen då?
Detta är inte möjligt. Jag fick ju till en början inte ta del av de uppgifterna, utan det skedde ju först efter att åtal hade väckts vid jultiden 1987, så jag hade ju väldigt svårt att bemöta det eller kommentera det över huvud taget. Utan det var ju ett fait à compli, ett fullbordat faktum när barnpsykiatern och barnpsykologen hade uttalat sig om den så kallade sanningshalten i dessa berättelser. Min uppfattning är ju den att det rör sig om ett hundraprocentigt falsarium.
Har du träffat din dotter efter det här?
Nej. Jag har inte sett henne sedan mars 1985.
Skulle du vilja träffa henne?
Ja, det är klart att jag skulle vilja det.
Hur känns det att inte ha träffat sin egen dotter på tjugo år?
Ja, vad ska man svara på det? Tomt kanske!
Speaker: …De båda läkarna kräver nu inte bara skadestånd, utan också att de får tillbaka sina läkarlegitimationer.
Ja, det var ju det vi ursprungligen syftade till. Den här skadeståndsprocessen var ju bara en reservlösning eller en reservutgång eftersom vi förvägrades prövning i regeringsrätten.
Om du får tillbaka legitimationen skulle du då vilja praktisera på nytt?
Knappast.
Varför inte?
Det har ju gått tjugo år sedan jag tillämpade mina kunskaper och de har ju blivit bortglömda och delvis inaktuella. Om jag läser i FASS idag, så är det kanske hälften av medicinerna där som jag känner till.
Vad är det som gör att ansvariga juridiska myndigheter ska tro på vad du nu säger här idag?
(lång suck)
En gång till. En gång till.
Vad är det som gör att ansvariga juridiska myndigheter ska tro på vad du säger?
Jag är oskyldig och det vet de om. Så det är inte mycket att fundera på tycker man.
Hade det varit bättre om det hade blivit en fällande dom i tingsrätten som sedan hade kunnat överklagas?
På sätt och vis hade det väl varit det. Därför att nu har vi hamnat i en återvändsgränd.
Highlights från den efterföljande debatten:
Göran Lambertz: Bevisningen är inte särskilt stark. I ett rättssamhälle bör de få möjlighet till en ny prövning.
Leif GW Persson: Båda läkarna är oskyldigt dömda. Bevisen är obefintliga för att inte säga ondsinta. Ingen av dem har träffat da Costa. Ingen vet ens med säkerhet hur hon dog. Tyvärr finns det ett antal personer som satt sin heder i pant för att de båda är skyldiga. Bevisen lever bara i fantasin på skönandar som Lars Borgnäs.
Göran Lambertz: Ingen har begått så allvarliga fel i detta att det är motiverat med ett skadestånd.
Anders Helin i uttalande till Debatt: En förnyad prövning vore inte fel. Det har framkommit nya uppgifter.
Göran Lambertz: Det borde kanske vara lättare att få resning. Det är läkarna själva som måste begära resning.
Se hela programmet:
http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=34858&a=1258383&lid=senasteNytt_1063938&lpos=rubrik_1258383
Se intervjun:
http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=34858&a=1258383&lid=senasteNytt_1063938&lpos=rubrik_1258383
Anders Carlgren; Snart är det 25 år sedan Catrine da Costas styckade kropp hittades och 20 år sedan den första domen mot dig i Stockholms tingsrätt. Varför har du under nästan ett kvarts sekel valt att tiga offentligt?
Thomas Allgén: När jag drogs in i det här första gången var på barnpsykiatriska kliniken på St Görans sjukhus. Då blev jag uppmanad av den läkare som vi talade med och som sa ligg lågt, var tyst. Han sa kanske inte så, men det var väl innebörden av det hela. Jag var då på den tiden så förbannad, jag ville skrika ut min vrede och liksom gå till motattack från början. Men det ansågs inte att man skulle göra det så därför har jag hållit tyst.
Men nu har du valt att träda fram.
Ja, jag tycker… nu börjar det gå för långt tycker jag.
I en rättsstat ska ingen behöva bevisa sin oskuld, men jag måste ändå få fråga är du helt och totalt oskyldig?
Ja, det är jag!
Vad minns du av gripandet, förhöret och när du sedan anhölls?
Jag minns mycket väl att jag upplevde det här som något fruktansvärt. Jag tänkte att det är inte möjligt.
Vad var det som hände?
Jag hade blivit uppkallad till polisen för någonting som man kallade för ett avslutande förhör och efter en kort tid gick polisen ut för att tala med åklagaren och när han kom tillbaka sa han att nu är du anhållen. Det hela började ju med en incestanklagelse och sedan dröjde det ju upp emot ett och ett halvt år innan polisen över huvud taget tog kontakt med mig och då framkom ju de här hemska anklagelserna om att jag skulle ha varit med och styckat en människokropp.
Vad tänkte du när de kom med den anklagelsen då?
Detta är inte möjligt. Jag fick ju till en början inte ta del av de uppgifterna, utan det skedde ju först efter att åtal hade väckts vid jultiden 1987, så jag hade ju väldigt svårt att bemöta det eller kommentera det över huvud taget. Utan det var ju ett fait à compli, ett fullbordat faktum när barnpsykiatern och barnpsykologen hade uttalat sig om den så kallade sanningshalten i dessa berättelser. Min uppfattning är ju den att det rör sig om ett hundraprocentigt falsarium.
Har du träffat din dotter efter det här?
Nej. Jag har inte sett henne sedan mars 1985.
Skulle du vilja träffa henne?
Ja, det är klart att jag skulle vilja det.
Hur känns det att inte ha träffat sin egen dotter på tjugo år?
Ja, vad ska man svara på det? Tomt kanske!
Speaker: …De båda läkarna kräver nu inte bara skadestånd, utan också att de får tillbaka sina läkarlegitimationer.
Ja, det var ju det vi ursprungligen syftade till. Den här skadeståndsprocessen var ju bara en reservlösning eller en reservutgång eftersom vi förvägrades prövning i regeringsrätten.
Om du får tillbaka legitimationen skulle du då vilja praktisera på nytt?
Knappast.
Varför inte?
Det har ju gått tjugo år sedan jag tillämpade mina kunskaper och de har ju blivit bortglömda och delvis inaktuella. Om jag läser i FASS idag, så är det kanske hälften av medicinerna där som jag känner till.
Vad är det som gör att ansvariga juridiska myndigheter ska tro på vad du nu säger här idag?
(lång suck)
En gång till. En gång till.
Vad är det som gör att ansvariga juridiska myndigheter ska tro på vad du säger?
Jag är oskyldig och det vet de om. Så det är inte mycket att fundera på tycker man.
Hade det varit bättre om det hade blivit en fällande dom i tingsrätten som sedan hade kunnat överklagas?
På sätt och vis hade det väl varit det. Därför att nu har vi hamnat i en återvändsgränd.
Highlights från den efterföljande debatten:
Göran Lambertz: Bevisningen är inte särskilt stark. I ett rättssamhälle bör de få möjlighet till en ny prövning.
Leif GW Persson: Båda läkarna är oskyldigt dömda. Bevisen är obefintliga för att inte säga ondsinta. Ingen av dem har träffat da Costa. Ingen vet ens med säkerhet hur hon dog. Tyvärr finns det ett antal personer som satt sin heder i pant för att de båda är skyldiga. Bevisen lever bara i fantasin på skönandar som Lars Borgnäs.
Göran Lambertz: Ingen har begått så allvarliga fel i detta att det är motiverat med ett skadestånd.
Anders Helin i uttalande till Debatt: En förnyad prövning vore inte fel. Det har framkommit nya uppgifter.
Göran Lambertz: Det borde kanske vara lättare att få resning. Det är läkarna själva som måste begära resning.
Se hela programmet:
http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=34858&a=1258383&lid=senasteNytt_1063938&lpos=rubrik_1258383
Se intervjun:
http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=34858&a=1258383&lid=senasteNytt_1063938&lpos=rubrik_1258383
da Costafallet: Allmänläkaren talar ut i tv
För första gången någonsin träder nu den så kallade allmänläkaren, Thomas Allgén, fram och berättar om sin vrede över att han anklagades för att ha mördat och styckat Catrine da Costa 1984.
Det unika framträdandet sker i SVTs Debatt ikväll i en bandad intervju som jag gjorde för SVT/Debatt igår.
Thomas Allgén som aldrig tidigare framträtt i tv säger bland annat att han är helt och totalt oskyldig och att han har tigit under närmare ett kvarts sekel på grund av råd han fick den gången.
-När jag först anklagades fick jag rådet att ligga lågt och hålla tyst, men egentligen ville jag skrika ut min vrede, säger Allgén.
Intervjun följs av en debatt mellan Per Lindeberg, Lars Borgnäs, Leif GW Persson och JK Göran Lambertz.
Programmet sänds ikväll kl 22.00 i SVT 1, med repris 26/9 och 28/9.
Mera information efter programmet.
Det unika framträdandet sker i SVTs Debatt ikväll i en bandad intervju som jag gjorde för SVT/Debatt igår.
Thomas Allgén som aldrig tidigare framträtt i tv säger bland annat att han är helt och totalt oskyldig och att han har tigit under närmare ett kvarts sekel på grund av råd han fick den gången.
-När jag först anklagades fick jag rådet att ligga lågt och hålla tyst, men egentligen ville jag skrika ut min vrede, säger Allgén.
Intervjun följs av en debatt mellan Per Lindeberg, Lars Borgnäs, Leif GW Persson och JK Göran Lambertz.
Programmet sänds ikväll kl 22.00 i SVT 1, med repris 26/9 och 28/9.
Mera information efter programmet.
19 september 2008
JK Lambertz hycklar
Skriver idag på http://www.newsmill.se/ ett svar till JK:
JK Göran Lambertz motsäger sig själv när han skriver (DN Debatt 18/9) om rättssäkerhet och mjöligheten till resning och tar styckmordsmålet som exempel. Å ena sidan vill han se en ny prövning, men å andra sidan motarbetar han läkarnas krav i det pågående skadeståndsmålet.
"Hur många oskyldiga får man tillåta sig att döma för att kunna fälla tillräckligt många skyldiga? Frågan är central för rättsväsendet", skrev JK Göran Lambertz på DN Debatt 18/9 och exemplifierade med två uppmärksammade rättsfall. Det ena handlar om en finsk man som 2002 dömdes för mord och därefter nekades prövning i Högsta domstolen.
Det andra fallet handlar om det välkända styckmordsmålet från 1988 då två unga läkare friades för mord på Catrine da Costa, men samtidigt pekades de i domskälen ut för att ha styckat den döda kroppen, trots att ett eventuellt sådant brott var preskriberat vid tiden för domen.
Domskälen, som inte kunde överklagas, ledde till att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd drog in deras legitimationer och därefter har frågan behandlats ett dussin gånger av skilda rättsliga instanser. Men det finns bara två domar, dels tingsrättens friande dom 1988, inklusive de förödande domskälen, samt kammarrättens slutgiltiga deslegitimering av de båda 1991.
Justitiekanslern skrev i sin artikel "att det nu i efterhand finns allvarliga tvivel i skuldfrågan. Man måste fråga sig om det är godtagbart att personer förblir dömda för allvarliga brott i fall som dessa utan möjlighet att få den samlade bevisningen prövad i en ny rättegång."
I styckmordsmålet är det knappast någon som satt sig in i det som längre tror på läkarnas skuld, varken när det gäller mord eller styckning. Men likafullt har de förvägrats ny prövning gång på gång, senast 2004 då regeringsrätten avslog en resningsansökan i legitimationsfrågan. Möjligen är orsaken bakom detta förhållande, att så många bland landets högsta jurister har varit inblandade i den långa raden av felaktiga beslut. Och därmed skulle det vara alltför skamligt eller smärtsamt för rättsväsendet att i förlängningen erkänna omfattningen av den väldiga rättsrötan.
Göran Lambertz skrev också att han "skulle välkomna en ny prövning i skuldfrågan". Det är emellertid en tidigare känd ståndpunkt från JKs sida, utan att han hittills har agerat till läkarnas förmån. Han skulle till exempel kunna övertyga Socialstyrelsen om att begära resning i regeringsrätten.
JK skulle också kunna agera på ett annorlunda sätt i det skadeståndsmål som nu pågår vid Attunda tingsrätt, där de båda läkarna genom sitt ombud, professor Anders Agell, har stämt staten för snart 25 år av rättsvidrigheter. Men istället har JK lyckats få domaren i det målet bortjävad efter en ytterst intressant mellandom som handlade om eventuell preskription före 1995 till statens förmån. Därefter har domstolens chef, Erik Ternert, tvingats bort från målet efter mitt avslöjande i somras om att han pratat bredvid mun under en middag tillsammans med en av JKs byråchefer. Professor Agell har senare åtalsanmält Ternert hos chefs-JO Mats Melin.
Samtidigt är det glädjande, möjligen till och med banbrytande i fallet, att Lambertz nu vid upprepade tillfällen talar om behovet av en ny prövning i skuldfrågan. Men det skulle samtidigt skapa ett nytt juridiskt problem. Resning i Högsta domstolen är nämligen uteslutet, eftersom läkarna friades i tingsrätten och man kan inte begära resning av en friande dom. Resning i regeringsrätten, som är högsta förvaltningsdomstol, i legitimationsfrågan är naturligtvis möjlig. Men det har avvisats två gånger och 1990 då kammarrätten lämnade tillbaka läkarnas legitimationer, återförvisade regeringsrätten målet för ny handläggning, med det helt felaktiga kravet på bevisning som i brottmål. Under uppseendeväckande former ändrade då kammarrätten sitt tidigare beslut.
Det finns dock inslag av ett moment 22 i en förnyad prövning i regeringsrätten. Skuldfrågan bör prövas på nytt säger JK, men frågan är om en förvaltningsdomstol ytterligare en gång verkligen kan uppträda som en brottmålsdomstol och därmed kanske en gång för alla rätta till vad som blev så fel när läkarna slutligen deslegitimerades. På den punkten lär rättsvetenskapens experter inte vara helt eniga. Men i det fall läkarna skulle vinna ett sådant resningsmål, skulle det i sin tur helt säkert röja väg i det pågående skadeståndsmålet så att läkarna till slut kan få upprättelse av staten och rimlig ekonomisk kompensation.
Göran Lambertz besked i DN om att inleda en tvåårig utredning som bland annat ska belysa frågan om bättre möjligheter till resning kan bara leda fram till slutsatsen att sådana frågor bör avgöras av en instans som är helt fristående från domstolsväsendet. Det skulle förhoppningsvis undanröja risken för vänskapskorruption domare emellan. Och sådana utomstående instanser finns redan i flera västeuropeiska länder och kan säkert inrättas också i vårt land. JKs besked om utredning låter som en direkt beställning från regeringen, eftersom statsministern i sin regeringsförklaring vid riksmötets öppnande talade om "en upprustning av hela rättskedjan". Han sade också att "Det handlar om att stå upp för rättsstatens principer."
JKs uppfattning om bristfälliga polisutredningar och misstänkta som blir ojuste behandlade med felaktiga domar som följd kan inte nog understrykas. I det fallet är styckmordsmålet helt säkert det mest flagranta exemplet i modern svensk rättshistoria, där en tafflig polisutredning i allt väsentligt godtogs av tingsrättens politiskt tillsatta nämndemän i skön förening med en domare som lät sig förledas av en folklig lynchmobb till att skriva in styckningen i domskälen.
Emellertid går det inte att bortse från att Göran Lambertz visar ett stort mått av motsägelse i ord respektive handling. Å ena sidan frågar han sig i sin artikel om det är godtagbart att människor förblir dömda i fall som styckmordet utan förnyad prövning, å andra sidan försvarar han i skadeståndsmålet envist de poliser, åklagare, domare och andra som enligt hans "bedömning gjorde så gott de kunde".
Den motsägelsen gör att man nu på goda grunder kan kräva ett regeringsingripande, där regeringen helt enkelt tar över skadeståndsfrågan i sin helhet. Det skulle förvisso vara en unik åtgärd som så vitt känt aldrig tidigare skett. Men det är likafullt möjligt genom regeringens konstitutionella allmakt. En framkomlig väg i sammanhanget kan vara en särskild kommission som får gå igenom hela fallet och med tydligt uppdrag att föreslå hur hela saken ska kunna föras till en rimlig slutpunkt.
En ytterst betydelsefull orsak till att styckmordsfallet förvandlades till fullfjädrad rättsröta var den fullkomligt hejdlösa häxprocess som drevs i massmedia av en rad enskilda journalister, välkända författare och framstående kulturpersonligheter. Det vore ganska klädsamt om åtminstone några bland dem träder fram och försöker förklara hur det kunde bli så fel. Ingen nämnd och ingen glömd. På så sätt kan Göran Lambertz fråga om hur många oskyldiga som ska tillåtas bli dömda här i landet åtminstone delvis bli besvarad.
JK Göran Lambertz motsäger sig själv när han skriver (DN Debatt 18/9) om rättssäkerhet och mjöligheten till resning och tar styckmordsmålet som exempel. Å ena sidan vill han se en ny prövning, men å andra sidan motarbetar han läkarnas krav i det pågående skadeståndsmålet.
"Hur många oskyldiga får man tillåta sig att döma för att kunna fälla tillräckligt många skyldiga? Frågan är central för rättsväsendet", skrev JK Göran Lambertz på DN Debatt 18/9 och exemplifierade med två uppmärksammade rättsfall. Det ena handlar om en finsk man som 2002 dömdes för mord och därefter nekades prövning i Högsta domstolen.
Det andra fallet handlar om det välkända styckmordsmålet från 1988 då två unga läkare friades för mord på Catrine da Costa, men samtidigt pekades de i domskälen ut för att ha styckat den döda kroppen, trots att ett eventuellt sådant brott var preskriberat vid tiden för domen.
Domskälen, som inte kunde överklagas, ledde till att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd drog in deras legitimationer och därefter har frågan behandlats ett dussin gånger av skilda rättsliga instanser. Men det finns bara två domar, dels tingsrättens friande dom 1988, inklusive de förödande domskälen, samt kammarrättens slutgiltiga deslegitimering av de båda 1991.
Justitiekanslern skrev i sin artikel "att det nu i efterhand finns allvarliga tvivel i skuldfrågan. Man måste fråga sig om det är godtagbart att personer förblir dömda för allvarliga brott i fall som dessa utan möjlighet att få den samlade bevisningen prövad i en ny rättegång."
I styckmordsmålet är det knappast någon som satt sig in i det som längre tror på läkarnas skuld, varken när det gäller mord eller styckning. Men likafullt har de förvägrats ny prövning gång på gång, senast 2004 då regeringsrätten avslog en resningsansökan i legitimationsfrågan. Möjligen är orsaken bakom detta förhållande, att så många bland landets högsta jurister har varit inblandade i den långa raden av felaktiga beslut. Och därmed skulle det vara alltför skamligt eller smärtsamt för rättsväsendet att i förlängningen erkänna omfattningen av den väldiga rättsrötan.
Göran Lambertz skrev också att han "skulle välkomna en ny prövning i skuldfrågan". Det är emellertid en tidigare känd ståndpunkt från JKs sida, utan att han hittills har agerat till läkarnas förmån. Han skulle till exempel kunna övertyga Socialstyrelsen om att begära resning i regeringsrätten.
JK skulle också kunna agera på ett annorlunda sätt i det skadeståndsmål som nu pågår vid Attunda tingsrätt, där de båda läkarna genom sitt ombud, professor Anders Agell, har stämt staten för snart 25 år av rättsvidrigheter. Men istället har JK lyckats få domaren i det målet bortjävad efter en ytterst intressant mellandom som handlade om eventuell preskription före 1995 till statens förmån. Därefter har domstolens chef, Erik Ternert, tvingats bort från målet efter mitt avslöjande i somras om att han pratat bredvid mun under en middag tillsammans med en av JKs byråchefer. Professor Agell har senare åtalsanmält Ternert hos chefs-JO Mats Melin.
Samtidigt är det glädjande, möjligen till och med banbrytande i fallet, att Lambertz nu vid upprepade tillfällen talar om behovet av en ny prövning i skuldfrågan. Men det skulle samtidigt skapa ett nytt juridiskt problem. Resning i Högsta domstolen är nämligen uteslutet, eftersom läkarna friades i tingsrätten och man kan inte begära resning av en friande dom. Resning i regeringsrätten, som är högsta förvaltningsdomstol, i legitimationsfrågan är naturligtvis möjlig. Men det har avvisats två gånger och 1990 då kammarrätten lämnade tillbaka läkarnas legitimationer, återförvisade regeringsrätten målet för ny handläggning, med det helt felaktiga kravet på bevisning som i brottmål. Under uppseendeväckande former ändrade då kammarrätten sitt tidigare beslut.
Det finns dock inslag av ett moment 22 i en förnyad prövning i regeringsrätten. Skuldfrågan bör prövas på nytt säger JK, men frågan är om en förvaltningsdomstol ytterligare en gång verkligen kan uppträda som en brottmålsdomstol och därmed kanske en gång för alla rätta till vad som blev så fel när läkarna slutligen deslegitimerades. På den punkten lär rättsvetenskapens experter inte vara helt eniga. Men i det fall läkarna skulle vinna ett sådant resningsmål, skulle det i sin tur helt säkert röja väg i det pågående skadeståndsmålet så att läkarna till slut kan få upprättelse av staten och rimlig ekonomisk kompensation.
Göran Lambertz besked i DN om att inleda en tvåårig utredning som bland annat ska belysa frågan om bättre möjligheter till resning kan bara leda fram till slutsatsen att sådana frågor bör avgöras av en instans som är helt fristående från domstolsväsendet. Det skulle förhoppningsvis undanröja risken för vänskapskorruption domare emellan. Och sådana utomstående instanser finns redan i flera västeuropeiska länder och kan säkert inrättas också i vårt land. JKs besked om utredning låter som en direkt beställning från regeringen, eftersom statsministern i sin regeringsförklaring vid riksmötets öppnande talade om "en upprustning av hela rättskedjan". Han sade också att "Det handlar om att stå upp för rättsstatens principer."
JKs uppfattning om bristfälliga polisutredningar och misstänkta som blir ojuste behandlade med felaktiga domar som följd kan inte nog understrykas. I det fallet är styckmordsmålet helt säkert det mest flagranta exemplet i modern svensk rättshistoria, där en tafflig polisutredning i allt väsentligt godtogs av tingsrättens politiskt tillsatta nämndemän i skön förening med en domare som lät sig förledas av en folklig lynchmobb till att skriva in styckningen i domskälen.
Emellertid går det inte att bortse från att Göran Lambertz visar ett stort mått av motsägelse i ord respektive handling. Å ena sidan frågar han sig i sin artikel om det är godtagbart att människor förblir dömda i fall som styckmordet utan förnyad prövning, å andra sidan försvarar han i skadeståndsmålet envist de poliser, åklagare, domare och andra som enligt hans "bedömning gjorde så gott de kunde".
Den motsägelsen gör att man nu på goda grunder kan kräva ett regeringsingripande, där regeringen helt enkelt tar över skadeståndsfrågan i sin helhet. Det skulle förvisso vara en unik åtgärd som så vitt känt aldrig tidigare skett. Men det är likafullt möjligt genom regeringens konstitutionella allmakt. En framkomlig väg i sammanhanget kan vara en särskild kommission som får gå igenom hela fallet och med tydligt uppdrag att föreslå hur hela saken ska kunna föras till en rimlig slutpunkt.
En ytterst betydelsefull orsak till att styckmordsfallet förvandlades till fullfjädrad rättsröta var den fullkomligt hejdlösa häxprocess som drevs i massmedia av en rad enskilda journalister, välkända författare och framstående kulturpersonligheter. Det vore ganska klädsamt om åtminstone några bland dem träder fram och försöker förklara hur det kunde bli så fel. Ingen nämnd och ingen glömd. På så sätt kan Göran Lambertz fråga om hur många oskyldiga som ska tillåtas bli dömda här i landet åtminstone delvis bli besvarad.
14 september 2008
Älgjägaren från Alaska slår ut Jackie Kennedy
Skriver idag på http://www.newsmill.se/:
Med fritidskläder från Patagonia, högklackat i officiella sammanhang från amerikanska Naughty Monky och med glasögon från japanska Kawasaki har guvernören och älgjägaren från Alaska, Sarah Palin, tjusat Amerika på ett sätt som inte skådats sedan Jacqueline Kennedys glansdagar.
Hon har anklagats för att både glasögonen och det uppsatta håret bara var ett enkelt knep för att hon skulle uppfattas som seriös på republikanernas konvent. Men vilka motiven än var har hon på bara några dagar skapat en ny fashion style för amerikanska kvinnor, som nu står i kö hos frisörer för att få en Sarah-look.
För att nu inte tala om perukförsäljare (!) som enligt Daily Telegraph har plockat fram gamla Raquel Welsh-peruker för 115 dollar styck och som enkelt kan fixas till för en Sarah-look. En billigare variant går lös på 45 dollar. Och skomärket Naughty Monky ökade prompt sin försäljning av röda högklackade skor med 50 procent efter konventet, medan klädjätten Patagonia inte vill berätta om någon eventuell försäljningsökning.
Men det är fortfarande en väl förborgad hemlighet vad hon använder för läppstift, även om det på nätet finns drösvis med spekulationer. Allt detta har gjort att amerikanska modeexperter påstår att Palins stil mycket väl kan konkurrera ut Jacqueline Kennedys pillerbox-hattar på 60-talet.
Därmed har Sarah Palin fått något av en ikonstatus redan före presidentvalet och kom för all del ihåg att hon bara är vice på den republikanska sidan. Men sådär kan det vara ibland i Amerika, att utseende och framtoning kan vara viktigare än sakfrågor och substans. Glöm inte Richard Nixons skäggstubb (evening shade) vid presidentvalsdebatten 1960 mot John F Kennedy. Nixon förlorade den gången, så klart.
I valet 1988 förlöjligades demokraternas Michael Dukakis med en bild på honom iförd en fjompig störtkruka och sittande på toppen av en gammal stridsvagn. Fyra år senare sågs bilden av Bill Clinton närmast som en svärmorsdröm.
Bilden av Sarah Palin är nu fastnaglad med nitar, som bara svårligen kan dras bort, sedan spelar det ingen roll att hon hade dimmiga begrepp om vad Bushdoktrinen går ut på i den första tv-intervjun som gjordes av ABC-veteranen Charlie Gibson.
Hon är emot aborter i alla lägen utom när kvinnans liv är i fara, emot stamcellsforskning och emot gayrättigheter emot vapenkontroll som kränker individens rätt; det vill säga att Sarah Palin är emot i viktiga frågor som ett modernt samhälle är för.
Lägg därtill att plötsligt har moderskap och familjevärden blivit högsta prioritet bland politiska frontfigurer. Det är ett tydligt trendbrott mot tidigare amerikansk valhistoria. I förlängningen skulle alltså moderskap kunna bli en möjlig tänkt kvalifikation för att vara landets högsta militära befäl.
Men ovan Naughty Monky-skorna och bakom Kawasaki-bågarna vilar det hos Palin en ytterst djup religiös övertygelse som säkert många sekulariserade svenskar och pastor Janssontyper inom kyrkan skrattar gott åt. Men i Amerika är det blodigt allvar. En pipeline för 30 miljarder dollar genom Alaska kallade Sarah Palin på fullt allvar för ”Guds vilja”. Acceptera det eller ej, men så talar bara en djupt religiös människa.
Hon är fostrad inom Assembly of God, som är en tämligen konservativ evangelisk kyrka. Under hela sin uppväxt var det gudstjänster på söndagar och bibelskola på onsdagar. Tolv år gammal döptes hon i iskalla Little Beaver Lake i Alaska. Uppväxtens kyrka betonar den nära kontakten med Gud, genom den Helige Ande, vilket betyder att den troende har nära nog direktkontakt med Gud. Från tidig ålder fick hon höra att tio Guds bud var Lagen och att Gud påverkar henne direkt. Och det är tydligen så hon har fortsatt i sitt liv.
Men behöver Amerika en vicepresident, ett hjärtslag från Vita huset, som hänvisar till Guds vilja för att försvara eller förklara politiska beslut? Naturligtvis inte. Ändå är det uppenbart att hennes åsikter lockar tiotusentals från den svårdefinierade grupp som av journalister brukar etiketteras som religiös höger och som har sina starkaste fästen i det så kallade bibelbältet bland USAs södra delstater.
Möjligen är det till och med så att plötsligt har väljarna funnit en framkomlig väg som lyckas förena teologi och republikansk ideologi, långt bortom tidigare republikanska presidenters religiösa babbel, inlärda böner och tv-anpassad tro. Och längs den vägen framstår Sarah Palin som både uppriktig och ärlig. Hon är till och med ärlig om sin bristande utrikespolitiska erfarenhet; Bushdoktrinens hotfulla fraser kan vem som helst lära sig på en kvart.
Om vi bortser från Italien, Frankrike och Spanien finns det kanske inget annat land i västvärlden där religiös tro spelar så stor roll för människor som just i Amerika. Och där ligger väl kanske en stor del av svaret på frågan varför guvernör Palin över en natt blivit så omåttligt populär att hon till och med jämförs med Jackie Kennedy. Ingen på politisk toppnivå har tidigare ens spelat i samma division.
Framgångsreceptet heter omåttlig skönhet, parad med uppriktighet och stenhård vilja att vinna. Det är sådant som amerikaner tycker om.
10 september 2008
JK om da Costa-fallet: Lagen bör ändras
I måndags gick professor Anders Agell, som är de båda läkarnas ombud, till hårt angrepp på JK, Göran Lambertz, och hävdade att han brutit mot regeringsformen i fallet da Costa, bl.a. genom att en av hans byråchefer spelat under täcket med chefsdomaren i Attunda tingsrätt där det nu pågår ett skadeståndsmål i fallet. (Upsala Nya Tidning 7 augusti)
Agell skrev om JKs tricksande för att staten ska undgå skadeståndsansvar i fallet och hänvisade till exempel till hur man försökt få honom att frånträda målet. JK har också försökt kräva preskription i målet före 1995, vilket dock avvisats av rätten, med följd att domaren i målet, Nils Hedström, förklarats jävig.
Därefter har chefsdomaren i Attunda tingsrätt, Erik Ternert, tvingats bort från målet efter mitt avslöjande i Expressen om hans kontakter med JKs byråchef, samt hans diverse uttalanden i fallet.
Idag svarar JK Lambertz på kritiken i UNT, där han bland annat skriver så här:
Anders Agell har all heder av att han driver läkarnas sak och gör det med stort engagemang. Men han kan ibland inte lägga ihop två och två. Han talar till exempel om mitt "tricksande för att staten skall undgå ansvar". Men jag vill att staten ska få ta sitt ansvar om det har begåtts sådana fel som är skadeståndsgrundande. Och jag vill att läkarna ska få upprättelse om de är oskyldiga. Mitt "tricksande" gick ut på att försöka bidra till en rättegång som skulle ge frågorna en ändamålsenlig belysning.
Agell säger också att "Lambertz och Ternert tydligen har spelat under täcket med varandra för att motverka läkarnas möjligheter". Jag bryr mig inte ens om att säga att det är en allvarlig anklagelse, eftersom det bara är dumheter.
Någon kanske undrar hur jag som JK kan ifrågasätta läkarnas skuld samtidigt som jag försvarar staten mot läkarna i domstol. Men jag försvarar de poliser, åklagare, domare och andra som jag bedömer har gjort så gott de har kunnat. Det som må ha varit felaktigt försvarar jag inte. Sådan är JK:s roll ofta, och sådan bör den vara.
En sak är dock enligt min uppfattning bekymmersam. Vi är nog många som inte riktigt vet vad vi ska tro i skuldfrågan. Men det finns knappast någon jurist som har satt sig in i materialet och som i dag är beredd att säga - efter allt som nu har blivit känt - att bevisningen mot läkarna är övertygande.
Och ändå möjliggör inte vårt rättssystem att de får själva skuldfrågan prövad på nytt. Det strider nog mot mångas rättskänsla. Jag tror det visar att lagen bör ändras.
JK hoppar nu två steg framåt när han skriver att lagen bör ändras och det är gott och väl, men hoppar samtidigt över ett första steg. Nämligen att de båda läkarna borde ha rätt till omedelbart skadestånd för 25 års orättfärdigt lidande och för att de fått sina liv förstörda.
Lambertz har tidigare under sommaren svängt sig i stil med att ett omedelbart skadestånd skulle väcka en allmän opinion där emot, vilket pekar i riktning mot att han är rädd för den mediala maffia som under flera decennier så envist hävdat att läkarna är både mördare och likstyckare. Möjligen är han också rädd om sitt eget skinn.
När JK nu skriver att lagen bör ändras har han tyvärr inget inflytande i sammanhanget. Däremot skulle ett resningsförfarande enligt norsk, dansk eller brittisk modell sannolikt ha löst hela fallet för länge sedan. Där hanteras nämligen resningsfrågor vid sidan av det ordinarie domstolssystemet och blir då förhoppningsvis inte infekterat av inflytande från den juridiska nomenklatura, som i vårt land kliar varandras ryggar så framgångsrikt.
Troligen skulle också en författningsdomstol med uppgift att granska lagar och domslut i förhållande till grundlag och europarätt för länge sedan fördömt de många processerna i da Costafallet som rättsvidriga.
Men kravet på en svensk författningsdomstol har avvisats ända sedan 1950-talet då tanken först väcktes av Gustaf Petrén och som ihärdigt drev frågan fram till sin död 1990. Som bestraffning för den kampen blev han sidsteppad av den socialdeokratiska regeringen då en ny JO skulle utses 1972.
Det finns idag egentligen bara en enda väg för att slutgiltigt kunna lägga da Costafallet till handlingarna och det är att staten öppet erkänner begångna fel, samt ger läkarna rimlig ekonomisk kompensation.
Agell skrev om JKs tricksande för att staten ska undgå skadeståndsansvar i fallet och hänvisade till exempel till hur man försökt få honom att frånträda målet. JK har också försökt kräva preskription i målet före 1995, vilket dock avvisats av rätten, med följd att domaren i målet, Nils Hedström, förklarats jävig.
Därefter har chefsdomaren i Attunda tingsrätt, Erik Ternert, tvingats bort från målet efter mitt avslöjande i Expressen om hans kontakter med JKs byråchef, samt hans diverse uttalanden i fallet.
Idag svarar JK Lambertz på kritiken i UNT, där han bland annat skriver så här:
Anders Agell har all heder av att han driver läkarnas sak och gör det med stort engagemang. Men han kan ibland inte lägga ihop två och två. Han talar till exempel om mitt "tricksande för att staten skall undgå ansvar". Men jag vill att staten ska få ta sitt ansvar om det har begåtts sådana fel som är skadeståndsgrundande. Och jag vill att läkarna ska få upprättelse om de är oskyldiga. Mitt "tricksande" gick ut på att försöka bidra till en rättegång som skulle ge frågorna en ändamålsenlig belysning.
Agell säger också att "Lambertz och Ternert tydligen har spelat under täcket med varandra för att motverka läkarnas möjligheter". Jag bryr mig inte ens om att säga att det är en allvarlig anklagelse, eftersom det bara är dumheter.
Någon kanske undrar hur jag som JK kan ifrågasätta läkarnas skuld samtidigt som jag försvarar staten mot läkarna i domstol. Men jag försvarar de poliser, åklagare, domare och andra som jag bedömer har gjort så gott de har kunnat. Det som må ha varit felaktigt försvarar jag inte. Sådan är JK:s roll ofta, och sådan bör den vara.
En sak är dock enligt min uppfattning bekymmersam. Vi är nog många som inte riktigt vet vad vi ska tro i skuldfrågan. Men det finns knappast någon jurist som har satt sig in i materialet och som i dag är beredd att säga - efter allt som nu har blivit känt - att bevisningen mot läkarna är övertygande.
Och ändå möjliggör inte vårt rättssystem att de får själva skuldfrågan prövad på nytt. Det strider nog mot mångas rättskänsla. Jag tror det visar att lagen bör ändras.
JK hoppar nu två steg framåt när han skriver att lagen bör ändras och det är gott och väl, men hoppar samtidigt över ett första steg. Nämligen att de båda läkarna borde ha rätt till omedelbart skadestånd för 25 års orättfärdigt lidande och för att de fått sina liv förstörda.
Lambertz har tidigare under sommaren svängt sig i stil med att ett omedelbart skadestånd skulle väcka en allmän opinion där emot, vilket pekar i riktning mot att han är rädd för den mediala maffia som under flera decennier så envist hävdat att läkarna är både mördare och likstyckare. Möjligen är han också rädd om sitt eget skinn.
När JK nu skriver att lagen bör ändras har han tyvärr inget inflytande i sammanhanget. Däremot skulle ett resningsförfarande enligt norsk, dansk eller brittisk modell sannolikt ha löst hela fallet för länge sedan. Där hanteras nämligen resningsfrågor vid sidan av det ordinarie domstolssystemet och blir då förhoppningsvis inte infekterat av inflytande från den juridiska nomenklatura, som i vårt land kliar varandras ryggar så framgångsrikt.
Troligen skulle också en författningsdomstol med uppgift att granska lagar och domslut i förhållande till grundlag och europarätt för länge sedan fördömt de många processerna i da Costafallet som rättsvidriga.
Men kravet på en svensk författningsdomstol har avvisats ända sedan 1950-talet då tanken först väcktes av Gustaf Petrén och som ihärdigt drev frågan fram till sin död 1990. Som bestraffning för den kampen blev han sidsteppad av den socialdeokratiska regeringen då en ny JO skulle utses 1972.
Det finns idag egentligen bara en enda väg för att slutgiltigt kunna lägga da Costafallet till handlingarna och det är att staten öppet erkänner begångna fel, samt ger läkarna rimlig ekonomisk kompensation.
08 september 2008
Läkarnas ombud kräver att regeringen ingriper mot JK efter partiskhet och jäv
Pressmeddelande från Anders Agell:
I det så kallade styckmordsfallet, där ett skadeståndsmål just nu pågår i Attunda tingsrätt mellan staten genom justitiekanslern JK och de båda läkarna, som företräds av professor emeritus i civilrätt Anders Agell, kräver nu Agell i ett öppet brev till regeringen att staten ingriper och tar över skadeståndsfrågan från JK.
Kravet bygger på att JK, Göran Lambertz, brutit mot Regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet, bland annat genom att han försökt förmå Anders Agell att helt frånträda skadeståndsmålet. JK hävdade att om Agell avgick skulle staten avstå från ett omtvistat krav på preskription för staten före 1995. Lambertz har vidare i en e-postkorrespondens med ett tidigare justitieråd, och som fått omfattande spridning, hävdat att Agell är olämplig som ombud för de båda läkarna.
-Vid sidan av de allvarliga brotten mot regeringsformen har JK frikostigt vilselett både massmedia och allmänheten om bevisläget i målet, vilket naturligtvis riskerar att påverka utgången, säger Anders Agell. Enligt vad jag utrett är läkarna utpekade som likstyckare utan tillstymmelse till bevis.
De båda läkarna frikändes 1988 från anklagelsen om mord på Catrine da Costa. Men Stockholms tingsrätt ansåg i domskälen att det var klarlagt att de styckat den döda kroppen. Ett påstått brott som var preskriberat vid tiden för tingsrättens dom. Det fick dock Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd att dra in läkarnas legitimationer och därefter har rättsrötan fortsatt i skilda instanser under mer än 20 år.
När staten ställdes till ansvar inför Attunda tingsrätt hävdade staten, genom JK, preskription till statens fördel före 1995, vilket skulle ha gjort det omöjligt att i målet ta upp en stor del av de juridiska oförrätter som de båda läkarna utsatts för. Detta skedde samtidigt som läkarna fått sina liv förstörda på grund av ett falskt påstående om likstyckning.
-Det visar på en svindlande brist på etisk balans i JKs inställning. Å ena sidan anser sig JK ha rätt att hävda preskription, men å andra sidan förstördes läkarnas liv på grund av ett påstående om ett preskriberat brott som de inte hade begått, säger Agell.
JKs krav på preskription avvisades dock av rådman Nils Hedström i tingsrätten, med hänvisning till Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Då hävdade JK att rådmannen varit jävig till läkarnas fördel.
Åtalsanmälan mot chefsdomare
Frågan om jäv mot rådman Hedström handlades av tingsrättens chefsdomare Erik Ternert, tillsammans med två andra domare som Ternert själv tillkallat. Den 8 augusti jävade de tre bort Hedström, bland annat med hänvisning till att han i målet uppträtt som JKs fiende. ”Vederdeloman” var det ålderdomliga uttryck domarpanelen använde.
I en debattartikel i Expressen, av journalisten Anders Carlgren, har det senare framkommit att Ternert redan på ett tidigt stadium ansett att ”målet saknar grund och att det mesta som hänt borde vara preskriberat”. Han ska också, enligt artikeln, vid en middag tillsammans med en av JKs byråchefer försökt ”förmå JK att till varje pris motarbeta läkarnas talan. Därmed skulle målet bli så ramponerat att det inte skulle kunna föras till huvudförhandling”. Sakförhållandet kring middagen har Erik Ternert bekräftat för nätsajten PointLex.se och därefter valt att frånträda målet.
-Tingsrättens chef uttalade helt tydlig partiskhet och spelade under täcket med statens ombud. Han har dessutom helt öppet och lika felaktigt hävdat att jag har kallat vittnen som inte har med saken att göra, säger Anders Agell som kommer att åtalsanmäla chefsdomare Ternert till chefs-JO Mats Melin, som har domstolsväsendet på sitt bord.
Enligt professor Agell är ett regeringsingripande i fallet och en åtalsanmälan mot Erik Ternert nödvändiga åtgärder för att de båda läkarna till slut ska få full upprättelse och skälig ekonomisk kompensation för flera decenniers rättsröta och lidande.
-Styckmordsfallet är ett av de mest brutala justitiemorden i svensk rättshistoria och som har fått pågå ända sedan den taffliga förundersökningen inleddes 1984, då Catrine da Costas döda kropp hittades. Därefter har det fortgått i ett dussin instanser, utan att läkarnas rättssäkerhet har beaktats, säger Anders Agell.
I det så kallade styckmordsfallet, där ett skadeståndsmål just nu pågår i Attunda tingsrätt mellan staten genom justitiekanslern JK och de båda läkarna, som företräds av professor emeritus i civilrätt Anders Agell, kräver nu Agell i ett öppet brev till regeringen att staten ingriper och tar över skadeståndsfrågan från JK.
Kravet bygger på att JK, Göran Lambertz, brutit mot Regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet, bland annat genom att han försökt förmå Anders Agell att helt frånträda skadeståndsmålet. JK hävdade att om Agell avgick skulle staten avstå från ett omtvistat krav på preskription för staten före 1995. Lambertz har vidare i en e-postkorrespondens med ett tidigare justitieråd, och som fått omfattande spridning, hävdat att Agell är olämplig som ombud för de båda läkarna.
-Vid sidan av de allvarliga brotten mot regeringsformen har JK frikostigt vilselett både massmedia och allmänheten om bevisläget i målet, vilket naturligtvis riskerar att påverka utgången, säger Anders Agell. Enligt vad jag utrett är läkarna utpekade som likstyckare utan tillstymmelse till bevis.
De båda läkarna frikändes 1988 från anklagelsen om mord på Catrine da Costa. Men Stockholms tingsrätt ansåg i domskälen att det var klarlagt att de styckat den döda kroppen. Ett påstått brott som var preskriberat vid tiden för tingsrättens dom. Det fick dock Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd att dra in läkarnas legitimationer och därefter har rättsrötan fortsatt i skilda instanser under mer än 20 år.
När staten ställdes till ansvar inför Attunda tingsrätt hävdade staten, genom JK, preskription till statens fördel före 1995, vilket skulle ha gjort det omöjligt att i målet ta upp en stor del av de juridiska oförrätter som de båda läkarna utsatts för. Detta skedde samtidigt som läkarna fått sina liv förstörda på grund av ett falskt påstående om likstyckning.
-Det visar på en svindlande brist på etisk balans i JKs inställning. Å ena sidan anser sig JK ha rätt att hävda preskription, men å andra sidan förstördes läkarnas liv på grund av ett påstående om ett preskriberat brott som de inte hade begått, säger Agell.
JKs krav på preskription avvisades dock av rådman Nils Hedström i tingsrätten, med hänvisning till Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Då hävdade JK att rådmannen varit jävig till läkarnas fördel.
Åtalsanmälan mot chefsdomare
Frågan om jäv mot rådman Hedström handlades av tingsrättens chefsdomare Erik Ternert, tillsammans med två andra domare som Ternert själv tillkallat. Den 8 augusti jävade de tre bort Hedström, bland annat med hänvisning till att han i målet uppträtt som JKs fiende. ”Vederdeloman” var det ålderdomliga uttryck domarpanelen använde.
I en debattartikel i Expressen, av journalisten Anders Carlgren, har det senare framkommit att Ternert redan på ett tidigt stadium ansett att ”målet saknar grund och att det mesta som hänt borde vara preskriberat”. Han ska också, enligt artikeln, vid en middag tillsammans med en av JKs byråchefer försökt ”förmå JK att till varje pris motarbeta läkarnas talan. Därmed skulle målet bli så ramponerat att det inte skulle kunna föras till huvudförhandling”. Sakförhållandet kring middagen har Erik Ternert bekräftat för nätsajten PointLex.se och därefter valt att frånträda målet.
-Tingsrättens chef uttalade helt tydlig partiskhet och spelade under täcket med statens ombud. Han har dessutom helt öppet och lika felaktigt hävdat att jag har kallat vittnen som inte har med saken att göra, säger Anders Agell som kommer att åtalsanmäla chefsdomare Ternert till chefs-JO Mats Melin, som har domstolsväsendet på sitt bord.
Enligt professor Agell är ett regeringsingripande i fallet och en åtalsanmälan mot Erik Ternert nödvändiga åtgärder för att de båda läkarna till slut ska få full upprättelse och skälig ekonomisk kompensation för flera decenniers rättsröta och lidande.
-Styckmordsfallet är ett av de mest brutala justitiemorden i svensk rättshistoria och som har fått pågå ända sedan den taffliga förundersökningen inleddes 1984, då Catrine da Costas döda kropp hittades. Därefter har det fortgått i ett dussin instanser, utan att läkarnas rättssäkerhet har beaktats, säger Anders Agell.
07 september 2008
Monica Dahlström-Lannes går igen
I den pågående rättegången mot operasångaren Tito Beltran i Göta hovrätt figurerar expolisen Monica Dahlström-Lannes som vittne. Men hon är inte bara vittne, det var nämligen hon som polisanmälde Beltran efter att hon, som hon påstår, av en slump stött på barnflickans arbetsgivare, skådespelaren Maria Lundqvist.
Nu är det inte så slumpartat som det ser ut på pappret, eftersom hon har varit vice ordförande i Ecpat, organisationen som arbetar mot barnsexhandel och liknande. Likaså bedrev hon privatspaning i målet och kontaktade presumtiva vittnen. Vid ett tillfälle ringde hon upp Robert Wells och påstod sig vara åklagare. Det finns mycket annat att tillföra fallet Dahlström-Lannes, men låt oss för ögonblicket stanna upp vid Ecpat, där för närvarande Thomas Bodström är ordförande.
Nu slumpar det sig så fantastiskt att Bodström samtidigt i sin egenskap av advokat är målsägarbiträde åt barnflickan i Beltran-målet. Och som sådan ska han naturligtvis så småningom förhöra sin Ecpat-kompis, privatspanaren Dahlström-Lannes, som i sin tur stökat runt bland vittnena i rättegången så till den milda grad att det retat gallfeber på försvaret.
Rent allmänt förvånar det att ordföranden i riksdagens justitieutskott, samtidigt kan vara ordförande i en intresseorganisation, som i så hög grad arbetar med juridiska spörsmål. Det luktar intressekonflikt lång väg.
Expolisen Dahlström-Lannes har en annan Ecpat-kompis, som heter Christian Diesen och som är professor i processrätt i Stockholm. Han är vice ordförande i Ecpat och samtidigt en närmast ökänd gammal Kinakommunist inom SKP. Därtill har han vid otaliga tillfällen anlitats av Ekot som så kallad expertkommentator i samband med uppmärksammade rättsfall.
För den som vill gå bakåt i tiden finns det en annan intressant koppling mellan expolisen och professorn. För snart tio år sedan när debatten pågick som värst kring Per Lindebergs bok "Döden är en man", var det just Diesen som fick kommentera boken i både Ekot och Aktuellt. Han hade tidigare uttalat sig om fallet flera gånger och i tidningen Proletären skrev han:
"Bengt Nilsson, varför försvarar du en likskändare? En advokat med personlig moral tackar nej till att försvara en person, som saknar varje form av moral — han överlåter åt någon likasinnad med den misstänkte att utföra försvaret. Läskigare övermänniskotyper än herrar (namnen på de båda läkarna) har aldrig skådats i detta land."
Därtill hör beträffande Diesen att när den ene läkarens exhustru började läsa juridik var det just för professor Diesen. Det var den exhustru som tidigare polisanmält sin man för inblandning i det påstådda mordet.
Expolisen Dahlström-Lannes finns också med i styckmordsutredningen. Vid ett tillfälle hösten 1987 kontaktade hon, märkligt nog, Stockholmspolisens våldsrotel för att berätta att hon hört en sjukvårdsanställd påstå att den ene läkarens fru skulle ha tatueringar över hela kroppen, framför allt på skinkrona.
Vad nu detta skulle ha med saken att göra framgick aldrig, men när det begav sig kunde i stort sett vem som helst framträda för att påstå vad som helst om de båda läkarna och dessutom begära att bli trodda. Som just Ecpat-mannen Diesens häcklande av advokat Bengt H Nilsson eller privatspanare Dahlström-Lannes rapporter till polisen. De båda ingick dessutom i det nätverk som gjorde allt för att försöka få de båda läkarna fällda.
Så betedde de sig och uttryckte sig då, för 20 år sedan, för att underblåsa en hämndlysten lynchmobb. Idag är den ena av de båda vittne i en ytterst tvivelaktig rättegång mot Tito Beltran, medan den andre är upphöjd professor i juridik som tar sig rätten att döma utan bevis.
Nu är det inte så slumpartat som det ser ut på pappret, eftersom hon har varit vice ordförande i Ecpat, organisationen som arbetar mot barnsexhandel och liknande. Likaså bedrev hon privatspaning i målet och kontaktade presumtiva vittnen. Vid ett tillfälle ringde hon upp Robert Wells och påstod sig vara åklagare. Det finns mycket annat att tillföra fallet Dahlström-Lannes, men låt oss för ögonblicket stanna upp vid Ecpat, där för närvarande Thomas Bodström är ordförande.
Nu slumpar det sig så fantastiskt att Bodström samtidigt i sin egenskap av advokat är målsägarbiträde åt barnflickan i Beltran-målet. Och som sådan ska han naturligtvis så småningom förhöra sin Ecpat-kompis, privatspanaren Dahlström-Lannes, som i sin tur stökat runt bland vittnena i rättegången så till den milda grad att det retat gallfeber på försvaret.
Rent allmänt förvånar det att ordföranden i riksdagens justitieutskott, samtidigt kan vara ordförande i en intresseorganisation, som i så hög grad arbetar med juridiska spörsmål. Det luktar intressekonflikt lång väg.
Expolisen Dahlström-Lannes har en annan Ecpat-kompis, som heter Christian Diesen och som är professor i processrätt i Stockholm. Han är vice ordförande i Ecpat och samtidigt en närmast ökänd gammal Kinakommunist inom SKP. Därtill har han vid otaliga tillfällen anlitats av Ekot som så kallad expertkommentator i samband med uppmärksammade rättsfall.
För den som vill gå bakåt i tiden finns det en annan intressant koppling mellan expolisen och professorn. För snart tio år sedan när debatten pågick som värst kring Per Lindebergs bok "Döden är en man", var det just Diesen som fick kommentera boken i både Ekot och Aktuellt. Han hade tidigare uttalat sig om fallet flera gånger och i tidningen Proletären skrev han:
"Bengt Nilsson, varför försvarar du en likskändare? En advokat med personlig moral tackar nej till att försvara en person, som saknar varje form av moral — han överlåter åt någon likasinnad med den misstänkte att utföra försvaret. Läskigare övermänniskotyper än herrar (namnen på de båda läkarna) har aldrig skådats i detta land."
Därtill hör beträffande Diesen att när den ene läkarens exhustru började läsa juridik var det just för professor Diesen. Det var den exhustru som tidigare polisanmält sin man för inblandning i det påstådda mordet.
Expolisen Dahlström-Lannes finns också med i styckmordsutredningen. Vid ett tillfälle hösten 1987 kontaktade hon, märkligt nog, Stockholmspolisens våldsrotel för att berätta att hon hört en sjukvårdsanställd påstå att den ene läkarens fru skulle ha tatueringar över hela kroppen, framför allt på skinkrona.
Vad nu detta skulle ha med saken att göra framgick aldrig, men när det begav sig kunde i stort sett vem som helst framträda för att påstå vad som helst om de båda läkarna och dessutom begära att bli trodda. Som just Ecpat-mannen Diesens häcklande av advokat Bengt H Nilsson eller privatspanare Dahlström-Lannes rapporter till polisen. De båda ingick dessutom i det nätverk som gjorde allt för att försöka få de båda läkarna fällda.
Så betedde de sig och uttryckte sig då, för 20 år sedan, för att underblåsa en hämndlysten lynchmobb. Idag är den ena av de båda vittne i en ytterst tvivelaktig rättegång mot Tito Beltran, medan den andre är upphöjd professor i juridik som tar sig rätten att döma utan bevis.
05 september 2008
Anders Agell åtalsanmäler chefsdomare
I en intervju för nätsajten PointLex.se säger nu de båda läkarnas ombud, Anders Agell att han kommer att anmäla chefsdomaren, Erik Ternert, vid Attunda tingsrätt till chefs-JO, Mats Melin. Här är hela artikeln:
De så kallade styckmordsläkarnas ombud Anders Agell är upprörd efter domaren Erik Ternerts medgivande att han diskuterat skadeståndsmålet med en byråchef på JK.
- Jag tänker åtalsanmäla honom till chefs-JO och anmäla besvär över domvilla, säger Anders Agell.
Om JK riskerade att ha tappat förtroendet för rådmannen Nils Hedström efter mellandomen med ogillande av JK:s preskriptionsinvändning är Anders Agell närmast ursinnig på chefen för Attunda tingsrätt Erik Ternert. Nu behöver inte Agell tampas med Ternert eftersom denne i går meddelade här i PointLex att han lämnar styckmordsmålet. Anledningen är att han diskuterat målet med en av JK:s byråchefer under handläggningens gång.
- Ternert måste åtalas och avsättas. Jag kommer att åtalsanmäla honom och så får chefs-JO gå in och förhöra personalen på Attunda tingsrätt. Ternert har internt sagt förfärliga saker om hur han ska stoppa läkarna, uppger Anders Agell.
Chikanerad
Anders Agell är också mån om att Nils Hedströms anseende som domare återupprättas.
- Han är chikanerad på ett helt felaktigt sätt.
Anders Agell anser att Hedströms mellandom är en skickligt skriven dom och menar att den inte innebär ett avsteg från gängse praxis trots att Hedström själv skriver det.
- Nej, det finns ingen praxis i den här preskriptionsfrågan, menar Agell.
För Agell är statens påstådda handlingar en obruten kedja under decennier. Det finns helt enkelt ingen tioårsperiod utan statliga fel mot läkarna. När det gäller Europarätten som grund för att tillerkänna staten processuella rättigheter mot enskilda dundrar Agell:
- Det är en befängd idé att staten skulle kunna bli särbehandlad.
Anders Agell hakar också upp sig på uppgiften från Ternert att "låda efter låda" medhandlingar lämnades in av Agell.
- Jag lämnade in en 120 sidor lång stämningsansökan plus tre pärmar med underlag såsom protokoll och dylikt.
Agell framhåller tre saker som han nu vill prioritera; åtalsanmälan mot Ternert, en inbjudan till regeringens tjänstemän till Uppsala där han den 15 september ska hålla seminarium om läkarnas rätt till skadestånd och slutligen besvär över domvilla beträffande Ternerts jävsbeslut.
Mikael Kindbom
De så kallade styckmordsläkarnas ombud Anders Agell är upprörd efter domaren Erik Ternerts medgivande att han diskuterat skadeståndsmålet med en byråchef på JK.
- Jag tänker åtalsanmäla honom till chefs-JO och anmäla besvär över domvilla, säger Anders Agell.
Om JK riskerade att ha tappat förtroendet för rådmannen Nils Hedström efter mellandomen med ogillande av JK:s preskriptionsinvändning är Anders Agell närmast ursinnig på chefen för Attunda tingsrätt Erik Ternert. Nu behöver inte Agell tampas med Ternert eftersom denne i går meddelade här i PointLex att han lämnar styckmordsmålet. Anledningen är att han diskuterat målet med en av JK:s byråchefer under handläggningens gång.
- Ternert måste åtalas och avsättas. Jag kommer att åtalsanmäla honom och så får chefs-JO gå in och förhöra personalen på Attunda tingsrätt. Ternert har internt sagt förfärliga saker om hur han ska stoppa läkarna, uppger Anders Agell.
Chikanerad
Anders Agell är också mån om att Nils Hedströms anseende som domare återupprättas.
- Han är chikanerad på ett helt felaktigt sätt.
Anders Agell anser att Hedströms mellandom är en skickligt skriven dom och menar att den inte innebär ett avsteg från gängse praxis trots att Hedström själv skriver det.
- Nej, det finns ingen praxis i den här preskriptionsfrågan, menar Agell.
För Agell är statens påstådda handlingar en obruten kedja under decennier. Det finns helt enkelt ingen tioårsperiod utan statliga fel mot läkarna. När det gäller Europarätten som grund för att tillerkänna staten processuella rättigheter mot enskilda dundrar Agell:
- Det är en befängd idé att staten skulle kunna bli särbehandlad.
Anders Agell hakar också upp sig på uppgiften från Ternert att "låda efter låda" medhandlingar lämnades in av Agell.
- Jag lämnade in en 120 sidor lång stämningsansökan plus tre pärmar med underlag såsom protokoll och dylikt.
Agell framhåller tre saker som han nu vill prioritera; åtalsanmälan mot Ternert, en inbjudan till regeringens tjänstemän till Uppsala där han den 15 september ska hålla seminarium om läkarnas rätt till skadestånd och slutligen besvär över domvilla beträffande Ternerts jävsbeslut.
Mikael Kindbom
03 september 2008
Chefsdomaren Erik Ternert hoppar av styckmordsmålet efter jäv
Den juridiska nätsajten PointLex bekräftar idag uppgifterna i min tidigare artikel i Expressen om chefsdomaren Erik Ternert, som nu väljer att lämna målet. Här är Pointlex hela artikel. Mina artiklar finns tidigare i bloggen:
Först avsatte han sin domare på grund av jäv i styckmordsmålet. Nu avgår chefen för Attunda tingsrätt Erik Ternert som ordförande i styckmordsmålet av samma skäl.
Orsak: Uppgifterna om att han under en middag förra året diskuterat målet med en byråchef hos Justitiekanslern.
- Det finns ett uns av sanning att jag diskuterat preskriptionsinvändningen med en byråchef under en middag, säger Erik Ternert till PointLex.
Uppgifterna om middagen dök upp i en debattartikel i Expressen av bloggaren och journalisten Anders Carlgren. Men den fick ingen större spridning. Huvudpersonen själv Erik Ternert har hittills inte kommenterat historien i media. Men nu bekräftar han storyn för PointLex.
Det verkar därmed gå troll i styckmordsmålet. För en månad sedan beslutade Erik Ternert att hans kollega Nils Hedström på grund av jäv skulle kopplas bort från det jättelika skadeståndsmålet som läkarna bedriver mot staten. Nils Hedström ogillade överraskande i april i år statens preskriptionsinvändning. Trots att det gått 17 år sedan läkarna förlorade sina legitimationer och därmed fick ge upp sina karriärer efter en dom i kammarrätten var det inte för sent att driva en skadeståndstalan. Tingsrätten ansåg att det skulle strida mot bland annat proportionalitetsprincipen att vägra läkarna en rättegång.
Avsteg från praxis
Den här mellandomen som var ett avsteg från gängse praxis var knappast något som Erik Ternert hade räknat med.
- Min uppfattning var, när låda efter låda damp ner här och målet kom in, att det här målet var avslutat och preskriberat. Erik Ternert vill inte kvälja den dom Nils Hedström kom att meddela. Men han är kritisk till Nils Hedströms beslut att domen inte fick överklagas.
- När det gäller 20-25 år gamla saker och det är en preskriptionsinvändning och mellandomen bryter ny mark är min bestämda uppfattning att domen borde ha prövats i hovrätten. Det står jag för.
I Anders Carlgrens artikel påstås att Ternert internt för kollegerna på tingsrätten berättat att han under en middag förra året ska ha "talat med en av JK:s byråchefer för att förmå JK att till varje pris motarbeta läkarnas talan". Enligt uppgifter till PointLex ska JK till och med ha uppmanats att ställa till med liv för att slippa en huvudförhandling.
Elakt formulerad
- Carlgrens beskrivning är elakt formulerad. Men det är riktigt att jag träffat en byråchef hos JK. Det är alltså inte hugget ur luften. Men vad vi diskuterade under middagen var JK:s uttalande om att han skulle avstå preskriptionsinvändning om Anders Agell avgick som ombud för läkarna.
Erik Ternert dementerar uppgifter som cirkulerar att det var byråchefen och handläggaren av styckmordsmålet Håkan Rustand han åt middag med. Det aktuella middagssällskapet, en av de övriga tre byråcheferna, är inte inblandad i målet.
Men även om inte middagen i sig utgör jäv i Ternerts ögon har han på grund av uppgifterna om densamma nu beslutat sig för att hoppa av målet som var planerat till nu i september.
- Meningen var att jag skulle sitta på huvudförhandlingen och vara med på en del preliminärföredragningar men jag hoppar av målet på grund av skriverierna som i och för sig inte gör mig formellt jävig.
- Det har fallit en skugga på mig på grund av det och eftersom jag inte kan säga att uppgifterna är lögnaktiga avstår jag från målet.
Var det inte olämpligt att tala med ena parten - staten - om målet?
- När det kommer in en sådan här uppmärksammad historia som alla i hela Sverige känner till är det ganska naturligt att man i ett juristgäng diskuterar det.
Redan på grund av att Nils Hedström inte längre har hand om målet utan ersätts av Anders Erlman måste den sistnämnde läsa in det gigantiska materialet. Därför skjuts målet upp till andra sidan årsskiftet.
Gäller enskilda
Själva jävsbeslutet ifrågasätts av flera jurister med inriktning på Europarätt. Erik Ternert och hans kolleger byggde sitt beslut på den konventionsrättsliga grunden att "justice must not only be done, it must also be seen to be done". Hur domskälen formuleras har alltså betydelse i bedömningen av en om domare varit opartisk. I detta fall ansågs Nils Hedström ha formulerat sig för partiskt. Men Europakonventionen anses ju allmänt omfatta enskilda i förhållande till staten och inte tvärtom. Inte ens kommuner har rätt att föra talan i Europadomstolen. Ett exempel är Danderyds kommun som stämde staten på grund av den så kallade Robin Hoodskatten (beslut den 7 juni 2001 i mål nr. 52559/99). Enligt artikel 34 gäller ”konventionen enskilda personer, icke-statliga organisationer och grupper av enskilda personer".
- Stater ska skydda mänskliga rättigheter, inte kräva mänskliga rättigheter, säger advokaten och Europarättaren Jan Södergren. Det är ju märkligt att domstolar är så obenägna att tillerkänna enskilda rättigheter på grund av artikel 6 om rätten till rättvis rättegång men att man i ett sådant här fall ger en stat en sådan rätt.
Oklart
Hans Danelius, expert på Europarätt och före detta justitieråd, kan inte med säkerhet uttala sig om huruvida stater kan åberopa sig på Europakonventionen. Docenten i processrätt Robert Nordh är däremot klar över att konventionsrätten kan läggas till grund för bedömningen i processrättsliga frågor tillsammans med rättegångsbalken oavsett om det är till förmån för en stat eller en enskild.
Erik Ternert är dock övertygad om att stater kan åberopa Europarätten i processrättsligt hänseende.
- Den gäller i alla rättegångar. Om det är stat eller inte spelar ingen roll.
Nils Hedström skrev ett yttrande till sitt försvar innan jävsfrågan avgjordes. Detta yttrande medverkade, menade chefen Ternert, till att göra Hedström i det närmaste till motpart till staten. I yttrandet skriver Hedström bland annat: "Hur felaktigt man än finner mellandomens resonemang i detta spörsmål föranleder domens ställningstagande i denna del inte någon befogad farhåga för att jag i något annat avseende och på annan grund skulle särbehandla och förfördela staten såsom part i processen. Fog föreligger helt enkelt inte för förmodandet att staten i den vidare processen inte till fullo kommer att tillerkännas sina legitima processuella rättigheter såsom svarande i ett dispositivt tvistemål".
Hans yttrande som skrevs spontant utan begäran från de som skulle fatta jävsbeslutet lades in i akten men klingade ohört. En domare i Sverige kan i princip inte avsättas. På sätt och vis har det skett här. Jävsbeslutet är unikt. I beslutet hänvisas det till två rättsfall om jäv men inget av dem rör själva skrivningarna i respektive dom. Styckmordsmålet hade blivit det största i Nils Hedströms yrkeskarriär. Han närmar sig 65 och återvänder nu till de de mer vardagsnära sysslorna. Men sista kapitlet är långt ifrån skrivet i detta infekterade mål.
Mikael Kindbom
Först avsatte han sin domare på grund av jäv i styckmordsmålet. Nu avgår chefen för Attunda tingsrätt Erik Ternert som ordförande i styckmordsmålet av samma skäl.
Orsak: Uppgifterna om att han under en middag förra året diskuterat målet med en byråchef hos Justitiekanslern.
- Det finns ett uns av sanning att jag diskuterat preskriptionsinvändningen med en byråchef under en middag, säger Erik Ternert till PointLex.
Uppgifterna om middagen dök upp i en debattartikel i Expressen av bloggaren och journalisten Anders Carlgren. Men den fick ingen större spridning. Huvudpersonen själv Erik Ternert har hittills inte kommenterat historien i media. Men nu bekräftar han storyn för PointLex.
Det verkar därmed gå troll i styckmordsmålet. För en månad sedan beslutade Erik Ternert att hans kollega Nils Hedström på grund av jäv skulle kopplas bort från det jättelika skadeståndsmålet som läkarna bedriver mot staten. Nils Hedström ogillade överraskande i april i år statens preskriptionsinvändning. Trots att det gått 17 år sedan läkarna förlorade sina legitimationer och därmed fick ge upp sina karriärer efter en dom i kammarrätten var det inte för sent att driva en skadeståndstalan. Tingsrätten ansåg att det skulle strida mot bland annat proportionalitetsprincipen att vägra läkarna en rättegång.
Avsteg från praxis
Den här mellandomen som var ett avsteg från gängse praxis var knappast något som Erik Ternert hade räknat med.
- Min uppfattning var, när låda efter låda damp ner här och målet kom in, att det här målet var avslutat och preskriberat. Erik Ternert vill inte kvälja den dom Nils Hedström kom att meddela. Men han är kritisk till Nils Hedströms beslut att domen inte fick överklagas.
- När det gäller 20-25 år gamla saker och det är en preskriptionsinvändning och mellandomen bryter ny mark är min bestämda uppfattning att domen borde ha prövats i hovrätten. Det står jag för.
I Anders Carlgrens artikel påstås att Ternert internt för kollegerna på tingsrätten berättat att han under en middag förra året ska ha "talat med en av JK:s byråchefer för att förmå JK att till varje pris motarbeta läkarnas talan". Enligt uppgifter till PointLex ska JK till och med ha uppmanats att ställa till med liv för att slippa en huvudförhandling.
Elakt formulerad
- Carlgrens beskrivning är elakt formulerad. Men det är riktigt att jag träffat en byråchef hos JK. Det är alltså inte hugget ur luften. Men vad vi diskuterade under middagen var JK:s uttalande om att han skulle avstå preskriptionsinvändning om Anders Agell avgick som ombud för läkarna.
Erik Ternert dementerar uppgifter som cirkulerar att det var byråchefen och handläggaren av styckmordsmålet Håkan Rustand han åt middag med. Det aktuella middagssällskapet, en av de övriga tre byråcheferna, är inte inblandad i målet.
Men även om inte middagen i sig utgör jäv i Ternerts ögon har han på grund av uppgifterna om densamma nu beslutat sig för att hoppa av målet som var planerat till nu i september.
- Meningen var att jag skulle sitta på huvudförhandlingen och vara med på en del preliminärföredragningar men jag hoppar av målet på grund av skriverierna som i och för sig inte gör mig formellt jävig.
- Det har fallit en skugga på mig på grund av det och eftersom jag inte kan säga att uppgifterna är lögnaktiga avstår jag från målet.
Var det inte olämpligt att tala med ena parten - staten - om målet?
- När det kommer in en sådan här uppmärksammad historia som alla i hela Sverige känner till är det ganska naturligt att man i ett juristgäng diskuterar det.
Redan på grund av att Nils Hedström inte längre har hand om målet utan ersätts av Anders Erlman måste den sistnämnde läsa in det gigantiska materialet. Därför skjuts målet upp till andra sidan årsskiftet.
Gäller enskilda
Själva jävsbeslutet ifrågasätts av flera jurister med inriktning på Europarätt. Erik Ternert och hans kolleger byggde sitt beslut på den konventionsrättsliga grunden att "justice must not only be done, it must also be seen to be done". Hur domskälen formuleras har alltså betydelse i bedömningen av en om domare varit opartisk. I detta fall ansågs Nils Hedström ha formulerat sig för partiskt. Men Europakonventionen anses ju allmänt omfatta enskilda i förhållande till staten och inte tvärtom. Inte ens kommuner har rätt att föra talan i Europadomstolen. Ett exempel är Danderyds kommun som stämde staten på grund av den så kallade Robin Hoodskatten (beslut den 7 juni 2001 i mål nr. 52559/99). Enligt artikel 34 gäller ”konventionen enskilda personer, icke-statliga organisationer och grupper av enskilda personer".
- Stater ska skydda mänskliga rättigheter, inte kräva mänskliga rättigheter, säger advokaten och Europarättaren Jan Södergren. Det är ju märkligt att domstolar är så obenägna att tillerkänna enskilda rättigheter på grund av artikel 6 om rätten till rättvis rättegång men att man i ett sådant här fall ger en stat en sådan rätt.
Oklart
Hans Danelius, expert på Europarätt och före detta justitieråd, kan inte med säkerhet uttala sig om huruvida stater kan åberopa sig på Europakonventionen. Docenten i processrätt Robert Nordh är däremot klar över att konventionsrätten kan läggas till grund för bedömningen i processrättsliga frågor tillsammans med rättegångsbalken oavsett om det är till förmån för en stat eller en enskild.
Erik Ternert är dock övertygad om att stater kan åberopa Europarätten i processrättsligt hänseende.
- Den gäller i alla rättegångar. Om det är stat eller inte spelar ingen roll.
Nils Hedström skrev ett yttrande till sitt försvar innan jävsfrågan avgjordes. Detta yttrande medverkade, menade chefen Ternert, till att göra Hedström i det närmaste till motpart till staten. I yttrandet skriver Hedström bland annat: "Hur felaktigt man än finner mellandomens resonemang i detta spörsmål föranleder domens ställningstagande i denna del inte någon befogad farhåga för att jag i något annat avseende och på annan grund skulle särbehandla och förfördela staten såsom part i processen. Fog föreligger helt enkelt inte för förmodandet att staten i den vidare processen inte till fullo kommer att tillerkännas sina legitima processuella rättigheter såsom svarande i ett dispositivt tvistemål".
Hans yttrande som skrevs spontant utan begäran från de som skulle fatta jävsbeslutet lades in i akten men klingade ohört. En domare i Sverige kan i princip inte avsättas. På sätt och vis har det skett här. Jävsbeslutet är unikt. I beslutet hänvisas det till två rättsfall om jäv men inget av dem rör själva skrivningarna i respektive dom. Styckmordsmålet hade blivit det största i Nils Hedströms yrkeskarriär. Han närmar sig 65 och återvänder nu till de de mer vardagsnära sysslorna. Men sista kapitlet är långt ifrån skrivet i detta infekterade mål.
Mikael Kindbom
28 augusti 2008
Rättsrötan i da Costa-fallet måste utredas av JO - andra akten
Min artikel i Expressen om helt nya inslag i rättsrötan kring fallet Catrine da Costa, som publicerats idag, är av utrymmesskäl ganska kort. Här följer därför en längre version, bland annat med hänvisningar till rättegångsbalken, tingsrättsinstruktionen, samt en i sammanhanget betydelsefull dom i Europadomstolen:
Den omfattande rättsröta i fallet Catrine da Costa och de båda läkare som pågått i 25 år, tar sig nu alltmera uppseendeväckande, rättsvidriga och bisarra former.
För 20 år sedan friades läkarna från anklagelsen om mord, men samtidigt slog Stockholms tingsrätt fast, mot läkarnas nekande att de under pingsthelgen 1984 hade styckat den döda da Costas kropp, trots att ett eventuellt brott mot griftefrid vid tidpunkten för domen 1988 var preskriberat.
Under huvudförhandlingen i tingsrätten påstod åklagaren, Anders Helin, att styckningen ägt rum på pingstaftonen. Då det visade sig att da Costa vid det tillfället var i livet ändrade Helin dag för styckningen till annandag pingst. Senare har det dock visat sig att hon levde även den dagen.
Trots otydligheterna och åtminstone ett falskt vittnesmål som aldrig beivrades, plus en ”påhittig” exmaka till allmänläkaren, samt ytterst tvivelaktiga ”bevisuppgifter” från allmänläkarens dotter som vid tidpunkten för den påstådda styckningen bara var 17 månader gammal, beslutade Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd att dra in läkarnas legitimationer. Därefter har rättsrötan fått fortsätta i ett dussin instanser och år efter år.
Den absoluta lejonparten bland den juridiska expertis som haft till uppgift att bedöma sakläget har tvått sina händer och antingen trott på läkarnas skuld, eller ansett att alltför mycket vatten runnit under broarna för att målet ska kunna tas upp till förnyad prövning. En mycket högt uppsatt jurist ljuger om vad han själv tidigare har skrivit i ärendet, det vill säga att det var fel av regeringsrätten att inte bevilja resning i legitimationsfrågan. Andra har uppträtt som en juridisk nomenklatura, där det mest väsentliga har varit skydda varandra likt medlemmar i ett hemligt ordenssällskap.
Snart 25 år efter da Costas död har läkarna genom sitt ombud, professor emeritus Anders Agell, stämt staten i ett skadeståndsmål på grund av alla försummelser, felaktigheter och bedräglig rättssäkerhet.
I april 2007 stod det klart att Attunda tingsrätt skulle handlägga den process som nu pågår mellan staten, genom justitiekanslern och de båda läkarna.
Erik Ternert, som är lagman och domstolschef vid den tingsrätten, har mer eller mindre öppet uttalat att läkarnas talan helt saknar grund och att den dessutom till stora delar är preskriberad. Frågan om preskription har också JK hävdat inför domstolen. Ternerts förutfattade mening gör att han med stor, för att inte säga sannolik möjlighet, är jävig att handlägga frågor i målet.
Enligt vad Ternert själv har undsluppit sig har han vid en middagsbjudning tagit kontakt med en av JK:s byråchefer i akt och mening för att förmå JK att till varje pris motarbeta läkarnas talan. Detta var byråchefen också beredd att medverka till. Efter vidtagna åtgärder var avsikten att målet skulle vara i ett så ramponerat skick att det inte skulle kunna hållas någon huvudförhandling.
Det hör till saken att Erik Ternert sitter i styrelsen för Sveriges Domareförbund, som ser som en av sina främsta uppgifter att värna domarnas och domstolarnas självständighet. Han har dessutom varit kanslichef i Högsta domstolen. Tingsrättens chef uttalade sig alltså med sådan tvärsäker partiskhet och spelade helt rättsvidrigt under täcket med svarandesidan innan målet ens har kommit upp till huvudförhandling.
Den lika beramade som betydelsefulla preskriptionsfrågan avgjordes av tingsrätten i april i år genom en mellandom av rådman Nils Hedström. Domen, som är lång och väl motiverad, slog fast att läkarnas talan inte är preskriberad till någon del. Om JK hade fått igenom sitt krav på preskription före januari 1995, skulle en stor del av alla försummelser och juridiska oegentligheter inte kunnat tas upp inom ramen för skadeståndsmålet.
Mellandomen ledde till att JK hävdade att rådman Hedström varit jävig och den frågan avgjordes den 8 augusti med Erik Ternert som ordförande. Till sin hjälp hade han själv handplockat två andra domare, lagmannen vid Uppsala tingsrätt, Erik Lempert, samt den nyanställde rådmannen vid Attunda tingsrätt, Anders Erlman. Resultatet blev att rådman Hedström jävades bort.
Enligt rättegångsbalken finns det möjlighet att förordna om tre domare i en jävsfråga, men det skall då föreligga särskilda skäl. Några sådana skäl har, såvitt känt, Erik Ternert inte angett. När det sedan gäller valet att kalla in en domare från en annan domstol, så finns enligt tingsrättsinstruktionen förvisso den möjligheten, men det krävs då att den handläggande domstolen saknar kompetens inom något rättsområde. Men en jävsfråga är inget eget rättsområde och därför kvarstår frågan obesvarad varför Ternert behövde kalla in en utomstående domare för att tillämpa rättegångsbalken.
I sitt beslut argumenterade rätten på ett mycket ansträngt och skruvat sätt, där man till och med hjälpte JK på traven med argument som han själv inte ens framfört. Bland annat klankar de tre domarna ner på att Hedström skrivit ett för långt yttrande till sitt eget försvar i jävsfrågan och att hans engagemang i målet varit så överdrivet att han blivit JKs fiende. Vederdeloman är det ålderdomliga uttryck Ternert & Co begagnar sig av i sammanhanget. De bemödade sig heller inte om att bemöta professor Agells argument i jävsfrågan, som har åtskilliga decenniers erfarenhet av civilrätt, med särskild expertkunskap i skadeståndsrätt.
Tyngdpunkten i JKs argumentering för att domaren var jävig består i att staten som svarande i en process om skadestånd har "samma ställning som vilken annan part i en dispositiv tvistemålsprocess som helst" och att Hedström skulle ha brutit mot den principen genom att fästa sig vid vad JK velat uppnå genom sin invändning om preskription.
JK menar alltså att staten, när den uppträder som privaträttsligt subjekt, inte behöver iaktta Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Men det är fel, därför att frågan prövades redan på 1970-talet av Europadomstolen i samband med en facklig tvist och argumentet underkändes då.
Det förhåller sig nämligen så att i Europadomstolens praxis har den så kallade proportionalitetsprincipen utvecklats, vilket är den rättsstatliga grundsats som innebär att staten i sitt förhållande till enskilda måste iaktta viss måttfullhet. Det måste helt enkelt finnas en balans mellan vad staten vill uppnå med en åtgärd och motsvarande ingrepp i den enskildes rättssfär. JKs skäl för att åberopa preskription är enligt mellandomen inte särskilt intressanta i förhållande till läkarnas intresse av att få rentvå sig i fallet.
Med Nils Hedström bortplockad är det nu Anders Erlman, som var med och jävade bort rådman Hedström, som ska leda målet vidare och därtill är han utsedd av domstolschefen Ternert. Den misstänkt partiske lagmannen Erik Ternert ska, enligt egen utsago, själv sitta med vid den kommande huvudförhandlingen.
När det sedan gäller bevisning i målet har ombudet, Anders Agell, begärt att få höra ett stort antal vittnen, ända tillbaka till den undermåliga förundersökningen och den lika undermåliga förhandlingen i tingsrätten 1988. Det gäller myndighetspersoner som medverkat till de juridiska katastroferna, samt utomstående med särskild sakkunskap.
I det fallet har JK krävt att en lång rad av dessa vittnen ska strykas bort som bevisning, med hänvisning till att det både är onödigt och betydelselöst. Om detta har Ternert i förväg sagt rakt ut att ”Agell har listat alldeles för många vittnen, som inte har med saken att göra”.
Med facit i hand och med kännedom om Erik Ternerts upprepade processrättsliga övertramp i målet, är frågan om han själv var jävig och om det förelåg domvilla då han jävade bort rådman Hedström. Domvilla är ett annat uttryck för allvarligt rättegångsfel.
Att Nils Hedström nu är bortplockad från det ytterst omfattande målet betyder att det är rådman Erlman, som ska sätta sig in i detta väldiga material som går tillbaka ända till 1984. Det tar lång tid att sätta sig in i materialet och kan mycket väl vara förödande för läkarnas möjligheter att fullfölja sin talan.
Den omfattande rättsröta i fallet da Costa som nu också fått spridning till Attunda tingsrätt måste leda till att chefs-JO Mats Melin, som har domstolsväsendet på sitt bord, ingriper och utreder de grova orättvisor, den partiskhet och möjligt jäv som domstolschefen Erik Ternert gjort sig skyldig till.
Jag har på sina håll och i diverse bloggkommentarer anklagats för att gå läkarnas ärende och försöka skydda två styckmördare, eller i vart fall två likskändare. Men så är inte fallet. Vad jag framför allt har reagerat inför är hur de båda läkarna har förvägrats det mesta av rättmätig rättssäkerhet. Det gäller juridiska felaktigheter begångna i snart sagt varje juridisk instans som vårt land förfogar över. I sakfrågan om skuld eller oskuld har jag aldrig yttrat mig.
Den juridiska oreda som Stockholms tingsrätt, med domaren Carl-Anton Spaak i spetsen, ställde till med 1988 saknar motstycke i modern svensk rättstillämpning och därefter har rättsrötan fått leva vidare.
Begreppet rättsröta myntades i början av 1950-talet, då författaren Vilhelm Moberg avslöjade affärerna kring Karl-Erik Kejne och Kurt Hajby. Kejneaffären handlade om en homosexuell härva med förgreningar in i regeringen och rättsväsendet, medan Hajbyaffären gällde kung Gustaf Vs eventuella homosexualitet och utpressning av hovet i sammanhanget.
Massmedia och en lång rad kända journalister och juridiska experter bär stor skuld till varför rättsrötan i fallet Catrine da Costa har kunnat leva vidare. Redan på ett mycket tidigt stadium var det många som entydigt slog fast att de båda läkarna var skyldiga. En del av dem har gjort offentlig avbön, medan andra vidhåller läkarnas skuld.
Och det är just där den stora tragedin ligger. Att så många jurister och journalister ensidigt fokuserat på skuldfrågan, istället för att se till och försöka analysera den helt avgörande frågan om människors rättssäkerhet. Något som fått till följd att två enskilda personer fått sina liv förstörda.
I fallet Catrine da Costa är det också så att när makten och den juridiska eliten ska skyddas brukar sanningen sitta ganska trångt.
Den omfattande rättsröta i fallet Catrine da Costa och de båda läkare som pågått i 25 år, tar sig nu alltmera uppseendeväckande, rättsvidriga och bisarra former.
För 20 år sedan friades läkarna från anklagelsen om mord, men samtidigt slog Stockholms tingsrätt fast, mot läkarnas nekande att de under pingsthelgen 1984 hade styckat den döda da Costas kropp, trots att ett eventuellt brott mot griftefrid vid tidpunkten för domen 1988 var preskriberat.
Under huvudförhandlingen i tingsrätten påstod åklagaren, Anders Helin, att styckningen ägt rum på pingstaftonen. Då det visade sig att da Costa vid det tillfället var i livet ändrade Helin dag för styckningen till annandag pingst. Senare har det dock visat sig att hon levde även den dagen.
Trots otydligheterna och åtminstone ett falskt vittnesmål som aldrig beivrades, plus en ”påhittig” exmaka till allmänläkaren, samt ytterst tvivelaktiga ”bevisuppgifter” från allmänläkarens dotter som vid tidpunkten för den påstådda styckningen bara var 17 månader gammal, beslutade Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd att dra in läkarnas legitimationer. Därefter har rättsrötan fått fortsätta i ett dussin instanser och år efter år.
Den absoluta lejonparten bland den juridiska expertis som haft till uppgift att bedöma sakläget har tvått sina händer och antingen trott på läkarnas skuld, eller ansett att alltför mycket vatten runnit under broarna för att målet ska kunna tas upp till förnyad prövning. En mycket högt uppsatt jurist ljuger om vad han själv tidigare har skrivit i ärendet, det vill säga att det var fel av regeringsrätten att inte bevilja resning i legitimationsfrågan. Andra har uppträtt som en juridisk nomenklatura, där det mest väsentliga har varit skydda varandra likt medlemmar i ett hemligt ordenssällskap.
Snart 25 år efter da Costas död har läkarna genom sitt ombud, professor emeritus Anders Agell, stämt staten i ett skadeståndsmål på grund av alla försummelser, felaktigheter och bedräglig rättssäkerhet.
I april 2007 stod det klart att Attunda tingsrätt skulle handlägga den process som nu pågår mellan staten, genom justitiekanslern och de båda läkarna.
Erik Ternert, som är lagman och domstolschef vid den tingsrätten, har mer eller mindre öppet uttalat att läkarnas talan helt saknar grund och att den dessutom till stora delar är preskriberad. Frågan om preskription har också JK hävdat inför domstolen. Ternerts förutfattade mening gör att han med stor, för att inte säga sannolik möjlighet, är jävig att handlägga frågor i målet.
Enligt vad Ternert själv har undsluppit sig har han vid en middagsbjudning tagit kontakt med en av JK:s byråchefer i akt och mening för att förmå JK att till varje pris motarbeta läkarnas talan. Detta var byråchefen också beredd att medverka till. Efter vidtagna åtgärder var avsikten att målet skulle vara i ett så ramponerat skick att det inte skulle kunna hållas någon huvudförhandling.
Det hör till saken att Erik Ternert sitter i styrelsen för Sveriges Domareförbund, som ser som en av sina främsta uppgifter att värna domarnas och domstolarnas självständighet. Han har dessutom varit kanslichef i Högsta domstolen. Tingsrättens chef uttalade sig alltså med sådan tvärsäker partiskhet och spelade helt rättsvidrigt under täcket med svarandesidan innan målet ens har kommit upp till huvudförhandling.
Den lika beramade som betydelsefulla preskriptionsfrågan avgjordes av tingsrätten i april i år genom en mellandom av rådman Nils Hedström. Domen, som är lång och väl motiverad, slog fast att läkarnas talan inte är preskriberad till någon del. Om JK hade fått igenom sitt krav på preskription före januari 1995, skulle en stor del av alla försummelser och juridiska oegentligheter inte kunnat tas upp inom ramen för skadeståndsmålet.
Mellandomen ledde till att JK hävdade att rådman Hedström varit jävig och den frågan avgjordes den 8 augusti med Erik Ternert som ordförande. Till sin hjälp hade han själv handplockat två andra domare, lagmannen vid Uppsala tingsrätt, Erik Lempert, samt den nyanställde rådmannen vid Attunda tingsrätt, Anders Erlman. Resultatet blev att rådman Hedström jävades bort.
Enligt rättegångsbalken finns det möjlighet att förordna om tre domare i en jävsfråga, men det skall då föreligga särskilda skäl. Några sådana skäl har, såvitt känt, Erik Ternert inte angett. När det sedan gäller valet att kalla in en domare från en annan domstol, så finns enligt tingsrättsinstruktionen förvisso den möjligheten, men det krävs då att den handläggande domstolen saknar kompetens inom något rättsområde. Men en jävsfråga är inget eget rättsområde och därför kvarstår frågan obesvarad varför Ternert behövde kalla in en utomstående domare för att tillämpa rättegångsbalken.
I sitt beslut argumenterade rätten på ett mycket ansträngt och skruvat sätt, där man till och med hjälpte JK på traven med argument som han själv inte ens framfört. Bland annat klankar de tre domarna ner på att Hedström skrivit ett för långt yttrande till sitt eget försvar i jävsfrågan och att hans engagemang i målet varit så överdrivet att han blivit JKs fiende. Vederdeloman är det ålderdomliga uttryck Ternert & Co begagnar sig av i sammanhanget. De bemödade sig heller inte om att bemöta professor Agells argument i jävsfrågan, som har åtskilliga decenniers erfarenhet av civilrätt, med särskild expertkunskap i skadeståndsrätt.
Tyngdpunkten i JKs argumentering för att domaren var jävig består i att staten som svarande i en process om skadestånd har "samma ställning som vilken annan part i en dispositiv tvistemålsprocess som helst" och att Hedström skulle ha brutit mot den principen genom att fästa sig vid vad JK velat uppnå genom sin invändning om preskription.
JK menar alltså att staten, när den uppträder som privaträttsligt subjekt, inte behöver iaktta Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Men det är fel, därför att frågan prövades redan på 1970-talet av Europadomstolen i samband med en facklig tvist och argumentet underkändes då.
Det förhåller sig nämligen så att i Europadomstolens praxis har den så kallade proportionalitetsprincipen utvecklats, vilket är den rättsstatliga grundsats som innebär att staten i sitt förhållande till enskilda måste iaktta viss måttfullhet. Det måste helt enkelt finnas en balans mellan vad staten vill uppnå med en åtgärd och motsvarande ingrepp i den enskildes rättssfär. JKs skäl för att åberopa preskription är enligt mellandomen inte särskilt intressanta i förhållande till läkarnas intresse av att få rentvå sig i fallet.
Med Nils Hedström bortplockad är det nu Anders Erlman, som var med och jävade bort rådman Hedström, som ska leda målet vidare och därtill är han utsedd av domstolschefen Ternert. Den misstänkt partiske lagmannen Erik Ternert ska, enligt egen utsago, själv sitta med vid den kommande huvudförhandlingen.
När det sedan gäller bevisning i målet har ombudet, Anders Agell, begärt att få höra ett stort antal vittnen, ända tillbaka till den undermåliga förundersökningen och den lika undermåliga förhandlingen i tingsrätten 1988. Det gäller myndighetspersoner som medverkat till de juridiska katastroferna, samt utomstående med särskild sakkunskap.
I det fallet har JK krävt att en lång rad av dessa vittnen ska strykas bort som bevisning, med hänvisning till att det både är onödigt och betydelselöst. Om detta har Ternert i förväg sagt rakt ut att ”Agell har listat alldeles för många vittnen, som inte har med saken att göra”.
Med facit i hand och med kännedom om Erik Ternerts upprepade processrättsliga övertramp i målet, är frågan om han själv var jävig och om det förelåg domvilla då han jävade bort rådman Hedström. Domvilla är ett annat uttryck för allvarligt rättegångsfel.
Att Nils Hedström nu är bortplockad från det ytterst omfattande målet betyder att det är rådman Erlman, som ska sätta sig in i detta väldiga material som går tillbaka ända till 1984. Det tar lång tid att sätta sig in i materialet och kan mycket väl vara förödande för läkarnas möjligheter att fullfölja sin talan.
Den omfattande rättsröta i fallet da Costa som nu också fått spridning till Attunda tingsrätt måste leda till att chefs-JO Mats Melin, som har domstolsväsendet på sitt bord, ingriper och utreder de grova orättvisor, den partiskhet och möjligt jäv som domstolschefen Erik Ternert gjort sig skyldig till.
Jag har på sina håll och i diverse bloggkommentarer anklagats för att gå läkarnas ärende och försöka skydda två styckmördare, eller i vart fall två likskändare. Men så är inte fallet. Vad jag framför allt har reagerat inför är hur de båda läkarna har förvägrats det mesta av rättmätig rättssäkerhet. Det gäller juridiska felaktigheter begångna i snart sagt varje juridisk instans som vårt land förfogar över. I sakfrågan om skuld eller oskuld har jag aldrig yttrat mig.
Den juridiska oreda som Stockholms tingsrätt, med domaren Carl-Anton Spaak i spetsen, ställde till med 1988 saknar motstycke i modern svensk rättstillämpning och därefter har rättsrötan fått leva vidare.
Begreppet rättsröta myntades i början av 1950-talet, då författaren Vilhelm Moberg avslöjade affärerna kring Karl-Erik Kejne och Kurt Hajby. Kejneaffären handlade om en homosexuell härva med förgreningar in i regeringen och rättsväsendet, medan Hajbyaffären gällde kung Gustaf Vs eventuella homosexualitet och utpressning av hovet i sammanhanget.
Massmedia och en lång rad kända journalister och juridiska experter bär stor skuld till varför rättsrötan i fallet Catrine da Costa har kunnat leva vidare. Redan på ett mycket tidigt stadium var det många som entydigt slog fast att de båda läkarna var skyldiga. En del av dem har gjort offentlig avbön, medan andra vidhåller läkarnas skuld.
Och det är just där den stora tragedin ligger. Att så många jurister och journalister ensidigt fokuserat på skuldfrågan, istället för att se till och försöka analysera den helt avgörande frågan om människors rättssäkerhet. Något som fått till följd att två enskilda personer fått sina liv förstörda.
I fallet Catrine da Costa är det också så att när makten och den juridiska eliten ska skyddas brukar sanningen sitta ganska trångt.
Rättsrötan i da Costa-fallet måste utredas av JO
Skriver idag på Expressens debattsida om helt nya inslag i rättsrötan kring fallet Catrine da Costa:
Den rättsröta i fallet Catrine da Costa och de båda läkare som pågått i 25 år tar sig nu alltmera rättsvidriga former.
1988 friades läkarna från mordanklagelse, men tingsrätten slog ändå fast att de styckat den döda kroppen, vilket fick ansvarsnämnden att dra in deras legitimationer och därefter har rättsrötan fått fortsätta år efter år i ett dussin instanser.
Nu pågår ett skadeståndsmål i Attunda tingsrätt, där läkarna stämt staten för alla försummelser och bristande rättvisa. Men domstolschefen där, Erik Ternert, har påstått att målet saknar grund och att det mesta som hänt borde vara preskriberat. Det har senare också staten, genom justitiekanslern hävdat, vilket en rättrådig domare målet i sin tur avvisade. JK hävdade då jäv mot domaren, vilket fick Ternert att tillsammans med två andra domare jäva bort domaren. Ternerts förutfattade mening gör att han själv möjligen är jävig i målet.
Ternert har också internt sagt att han vid en middag talat med en av JKs byråchefer för att förmå JK att till varje pris motarbeta läkarnas talan. Därmed skulle målet bli så ramponerat att det inte skulle kunna föras till huvudförhandling. Tingsrättens chef uttalade sig alltså med tydlig partiskhet och spelade dessutom under täcket med statens ombud. Samme Ternert sitter i Domareförbundets styrelse, som ska värna domarnas självständighet.
Då Ternert & Co jävade bort domaren argumenterade man på ett lika ansträngt som skruvat sätt och hjälpte JK på traven med argument som han inte ens framfört. De klankade också ner på domarens handläggning och skrev att han blivit JKs fiende.
Ternert har även sagt att läkarsidan har ”listat för många vittnen som inte har med saken att göra”. Allt detta gör att Ternert kan ha orsakat allvarligt rättegångsfel.
Med rättsrötan spridd till Attunda tingsrätt krävs nu att JO, Mats Melin, utreder den partiskhet, möjligt jäv och orättvisor som domstolschefen, Erik Ternert, gjort sig skyldig till.
Den rättsröta i fallet Catrine da Costa och de båda läkare som pågått i 25 år tar sig nu alltmera rättsvidriga former.
1988 friades läkarna från mordanklagelse, men tingsrätten slog ändå fast att de styckat den döda kroppen, vilket fick ansvarsnämnden att dra in deras legitimationer och därefter har rättsrötan fått fortsätta år efter år i ett dussin instanser.
Nu pågår ett skadeståndsmål i Attunda tingsrätt, där läkarna stämt staten för alla försummelser och bristande rättvisa. Men domstolschefen där, Erik Ternert, har påstått att målet saknar grund och att det mesta som hänt borde vara preskriberat. Det har senare också staten, genom justitiekanslern hävdat, vilket en rättrådig domare målet i sin tur avvisade. JK hävdade då jäv mot domaren, vilket fick Ternert att tillsammans med två andra domare jäva bort domaren. Ternerts förutfattade mening gör att han själv möjligen är jävig i målet.
Ternert har också internt sagt att han vid en middag talat med en av JKs byråchefer för att förmå JK att till varje pris motarbeta läkarnas talan. Därmed skulle målet bli så ramponerat att det inte skulle kunna föras till huvudförhandling. Tingsrättens chef uttalade sig alltså med tydlig partiskhet och spelade dessutom under täcket med statens ombud. Samme Ternert sitter i Domareförbundets styrelse, som ska värna domarnas självständighet.
Då Ternert & Co jävade bort domaren argumenterade man på ett lika ansträngt som skruvat sätt och hjälpte JK på traven med argument som han inte ens framfört. De klankade också ner på domarens handläggning och skrev att han blivit JKs fiende.
Ternert har även sagt att läkarsidan har ”listat för många vittnen som inte har med saken att göra”. Allt detta gör att Ternert kan ha orsakat allvarligt rättegångsfel.
Med rättsrötan spridd till Attunda tingsrätt krävs nu att JO, Mats Melin, utreder den partiskhet, möjligt jäv och orättvisor som domstolschefen, Erik Ternert, gjort sig skyldig till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)