Efter valförlusten i Nevada hävdade Barack Obamas högkvarter att det var han som vunnit i Nevada, eftersom Obama fått 13 delegater till sommarens konvent mot Clintons 12. Den felaktiga nyheten kablades ut av DN, Aftonbaldet, Expressen, AP, CNN, med flera. Men påståendet är helt uppåt väggarna, därför att delegaterna till demokraternas konvent i augusti utses inte slutgiltigt förrän den 19 april. Den felaktiga uppgiften ligger fortfarande kvar på Obamas hemsida.
Att medierna svalde lögnen med hull och hår är ytterligare ett exempel på dålig faktakoll och slätstruken granskning av Barack Obamas påståenden.
Ett andra exempel från de senaste dagarna var Obamas påstående att han var först med ett förslag till ekonomiskt stimulanspaket. Lögn igen. Först ut av alla var Hillary Clinton som la fram sitt förslag den 11 januari. Hennes paket kostar 110 miljarder dollar. Två dagar senare kom Obama med sitt förslag, som lånade flera punkter från Clintons paket, men till betydligt lägre kostnader.
Den lögnen från Obama har också fått passera obemärkt på många håll.
Länktips:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/usavalet2008/artikel_790719.svd
21 januari 2008
14 januari 2008
When the Shit Hits the Fan
När Hillary Clinton i förra veckan hävdade att Barack Obama inte granskas alls lika noggrant som hon själv blivit granskad var det en tydlig hint om att det nu är dags att ”skicka skiten rakt upp i fläkten”. Camp Clinton är helt övertygad om att om Obama blir demokraternas kandidat till slut kommer han att bli fullständigt söndersmulad av en republikansk attackmaskin. Det, om något, är Camp Clintons ursäkt för att i skymundan misskreditera Obama så gott de kan.
Så till exempel heter det från rykteskvarnarna att Obama, som har Hussein som mellannamn, i hemlighet och i själva verket är muslim. Alternativt att han står islam alltför nära för att det ska vara politiskt hälsosamt, eller att han gick i en muslimsk skola som barn.
I själva verket fostrades unge Barack inte in i någon religion alls, även om hans afrikanske farfar och hans indonesiske styvfar båda var muslimer. I slutet av 1980-talet gick Obama med i Trinity United Church of Christ hemma i Chicago, som är en afroamerikansk jätteförsamling med 8 000 medlemmar. Obamas far var en getfarmare i Kenya som fick ett stipendium till ett universitet på Hawaii, där han träffade Obamas mor. Pappan övergav familjen när Obama var två år och återvände till Kenya, där han senare omkom i en bilolycka.
Församlingens ytterst oortodoxa pastor heter Jeremiah Wright, som över huvud taget vägrar att ge några som helst intervjuer. Han vigde paret Obama och har också döpt båda döttrarna. Högerkristna websidor påpekar med illa dold skadeglädje hur pastor Wright efter den 11 september kallade attackerna för en väckarklocka för ett Amerika som inte bryr sig om färgade. Pastorn har också påstått att ”amerikaner tror på vit överhöghet och svart underlägsenhet /…/ mer än vi tror på Gud”.
En gång på 80-talet reste Jeremiah Wright till Libyen för att träffa Moammar Khaddafi. Med på resan var den ökände svarte extremisten Louis Farrakhan, som leder Nation of Islam. Om den resan har pastorn nyligen sagt att ”när Obamas fiender får kunskap om den resan kommer stödet från judiska väljare att försvinna lika snabbt som en snöboll i helvetet”.
Ett annat potentiellt hot mot Obamas fasad och integritet, och dessutom betydligt mera relevant, hör ihop med åtalet mot en av hans ledande donatorer, Antoin ”Tony” Rezko. Född i Syrien, är han en ökänd byggherre i Chicago, som nu anklagas för mutor, kickbacks och utpressning. Han kallas ibland för en slumlord från Chicago som samlar på politiker. Åklagare i målet är ingen mindre är Scott Fitzgerald. Han var den som tvingade bort Lewis ”Scooter” Libby från Vita huset i en ganska krånglig historia om vem som läckt vad till en reporter. Målet mot Rezko kommer upp den 25 februari.
Samma dag som Barack Obama för två år sedan köpte en villa i Chicago för 1.6 miljoner dollar, köpte Rezkos fru granntomten, som säljaren egentligen ville sälja i paket med villan, men Obama påstås inte ha haft råd med hela affären och det var då Mrs. Rezko klev in i det hela och fick till ett delat köp. Senare betalade Obama 100 000 dollar för en struntbit av granntomten, trots att han kände till att Rezko var misstänkt för utpressning, mm.
Långt senare har senatorn tillstått att det köpet var stolligt och därför skänkt delar av Rezkos donationer till välgörenhet. I USA är det bara ABC News, New York Times, Chicago Tribune och Chicago Sun-Times som på allvar grävt i kopplingarna mellan Obama och Rezko. Men vi kan utgå från att det blir mer av den varan framöver.
Sett mot bakgrund av hur Hillary Clinton hudflängts och dragits genom skandal efter skandal, inte minst orsakade av Bill eskapader, förefaller det något inkonsekvent att Barack Obama inte synas mera noggrant i sömmarna.
Mrs. Clinton fortsatte idag, söndag, också attackerna mot Obama genom att hävda att hans agerande i senaten inte alls stämmer överens med hans retorik. Hon sa också att Obama är ingen aktivist som Martin Luther King, detta som svar på anklagelser från Obamalägret för att hon tidigare nedvärderat Dr. Kings insatser för de svarta.
Därmed har kampen mellan de båda fått en obehaglig touch av brännhet rasfråga, som ingen av dem lär vinna några avgörande röster på. Snarare skickar de kanske på så sätt väljare över på den republikanska sidan.
Källor & länktips:
http://www.timesonline.co.uk/tol/news/world/us_and_americas/us_elections/article3177684.ece
http://www.hillaryis44.com/
http://www.msnbc.msn.com/id/22634967/
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=732330
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_769419.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=734684
Så till exempel heter det från rykteskvarnarna att Obama, som har Hussein som mellannamn, i hemlighet och i själva verket är muslim. Alternativt att han står islam alltför nära för att det ska vara politiskt hälsosamt, eller att han gick i en muslimsk skola som barn.
I själva verket fostrades unge Barack inte in i någon religion alls, även om hans afrikanske farfar och hans indonesiske styvfar båda var muslimer. I slutet av 1980-talet gick Obama med i Trinity United Church of Christ hemma i Chicago, som är en afroamerikansk jätteförsamling med 8 000 medlemmar. Obamas far var en getfarmare i Kenya som fick ett stipendium till ett universitet på Hawaii, där han träffade Obamas mor. Pappan övergav familjen när Obama var två år och återvände till Kenya, där han senare omkom i en bilolycka.
Församlingens ytterst oortodoxa pastor heter Jeremiah Wright, som över huvud taget vägrar att ge några som helst intervjuer. Han vigde paret Obama och har också döpt båda döttrarna. Högerkristna websidor påpekar med illa dold skadeglädje hur pastor Wright efter den 11 september kallade attackerna för en väckarklocka för ett Amerika som inte bryr sig om färgade. Pastorn har också påstått att ”amerikaner tror på vit överhöghet och svart underlägsenhet /…/ mer än vi tror på Gud”.
En gång på 80-talet reste Jeremiah Wright till Libyen för att träffa Moammar Khaddafi. Med på resan var den ökände svarte extremisten Louis Farrakhan, som leder Nation of Islam. Om den resan har pastorn nyligen sagt att ”när Obamas fiender får kunskap om den resan kommer stödet från judiska väljare att försvinna lika snabbt som en snöboll i helvetet”.
Ett annat potentiellt hot mot Obamas fasad och integritet, och dessutom betydligt mera relevant, hör ihop med åtalet mot en av hans ledande donatorer, Antoin ”Tony” Rezko. Född i Syrien, är han en ökänd byggherre i Chicago, som nu anklagas för mutor, kickbacks och utpressning. Han kallas ibland för en slumlord från Chicago som samlar på politiker. Åklagare i målet är ingen mindre är Scott Fitzgerald. Han var den som tvingade bort Lewis ”Scooter” Libby från Vita huset i en ganska krånglig historia om vem som läckt vad till en reporter. Målet mot Rezko kommer upp den 25 februari.
Samma dag som Barack Obama för två år sedan köpte en villa i Chicago för 1.6 miljoner dollar, köpte Rezkos fru granntomten, som säljaren egentligen ville sälja i paket med villan, men Obama påstås inte ha haft råd med hela affären och det var då Mrs. Rezko klev in i det hela och fick till ett delat köp. Senare betalade Obama 100 000 dollar för en struntbit av granntomten, trots att han kände till att Rezko var misstänkt för utpressning, mm.
Långt senare har senatorn tillstått att det köpet var stolligt och därför skänkt delar av Rezkos donationer till välgörenhet. I USA är det bara ABC News, New York Times, Chicago Tribune och Chicago Sun-Times som på allvar grävt i kopplingarna mellan Obama och Rezko. Men vi kan utgå från att det blir mer av den varan framöver.
Sett mot bakgrund av hur Hillary Clinton hudflängts och dragits genom skandal efter skandal, inte minst orsakade av Bill eskapader, förefaller det något inkonsekvent att Barack Obama inte synas mera noggrant i sömmarna.
Mrs. Clinton fortsatte idag, söndag, också attackerna mot Obama genom att hävda att hans agerande i senaten inte alls stämmer överens med hans retorik. Hon sa också att Obama är ingen aktivist som Martin Luther King, detta som svar på anklagelser från Obamalägret för att hon tidigare nedvärderat Dr. Kings insatser för de svarta.
Därmed har kampen mellan de båda fått en obehaglig touch av brännhet rasfråga, som ingen av dem lär vinna några avgörande röster på. Snarare skickar de kanske på så sätt väljare över på den republikanska sidan.
Källor & länktips:
http://www.timesonline.co.uk/tol/news/world/us_and_americas/us_elections/article3177684.ece
http://www.hillaryis44.com/
http://www.msnbc.msn.com/id/22634967/
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=732330
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_769419.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=734684
13 januari 2008
It’s the Economy, Stupid!
Under valkampanjen 1992, då Bill Clinton var demokraternas presidentkandidat, var James Carville en av Clintons främsta rådgivare. Carville & Co. satt i ett bunkerliknande komplex i Little Rock, Arkansas och på väggen i hans rum hängde en handtextad skylt där det stod ”It’s the Economy, Stupid”. För många ledande demokrater blev den där frasen ett mantra under hela den fortsatta kampanjen och det var åtskilliga analytiker som hävdade att var just fokuseringen på ekonomin som förde Bill Clinton till Vita huset.
Efter primärvalen i Iowa och New Hampshire fokuserar nu, inte särskilt förvånande, Camp Clinton än en gång på ekonomin.
Häromdagen presenterade Hillary Clinton ett stimulanspaket på hela 110 miljarder dollar för att snabbstarta den amerikanska ekonomin. Hon kräver till exempel kraftiga skatterabatter för låg- och medelinkomsttagare. Hon vill också inrätta en krisfond på 30 miljarder för att lindra den pågående huslånekrisen. Mrs. Clinton vill också öka stödet till dem som är berättigade till bidrag för uppvärmningskostnader. Hela 37 miljoner familjer är berättigade till sådant stöd, men det är bara 16 procent av den gruppen som verkligen får del av stödet. Kostnaden för denna del beräknas till 25 miljarder. Ytterligare 5 miljarder ska gå till nystartade ”gröna jobb”, plus 10 miljarder till att utöka arbetslöshetsförsäkringen.
På pappret är det ett ambitiöst program, men Camp Clinton har sagt lite, eller ingenting om hur det ska finansieras. Det här programmet kommer samtidigt som rader av amerikanska ekonomer varnar för en annalkande recession. För bara några månader sedan trodde de flesta att valet skulle handla om Irakkriget, men nu tycks det mesta fokuseras på ekonomin istället. En del ekonomer säger nu till och med att det är för sent att snabbstarta ekonomin. Bushadministrationen överväger för övrigt ett liknande ekonomiskt stimulanspaket som Mrs. Clintons.
När kandidaterna far genom arbetslöshetens industristäder i Michigan, eller möter drösvis med osålda bostäder i Las Vegas inför primärvalet i Nevada, så kräver också alltfler besked om ekonomin. Framför allt kräver man fortsatta räntesänkningar, vilket också fedchefen antytt att det är på väg.
Ansedda Merrill Lynch säger till exempel att ”det är inte längre frågan om vi får en recession, utan hur djup och långvarig den blir”. Det finns också en rädsla för att den nedåtgående spiralen ska smitta av sig från huslånekrisen till kreditkortsmarknaden och bilförsäljningen, vilket skulle drabba miljoner amerikaner.
Andra tecken är att handelsunderskottet på månadsbasis återigen passerat 60 miljarder, nyskapandet av jobb minskar kraftigt, julhandeln visade inga bra siffror och det finns ett överutbud på bostadsmarknaden, plus att index i tillverkningsindustrin faller trots att den svaga dollarn hjälper exporten.
Om nu Hillary Clinton vill satsa 110 miljarder dollar för att snabbstarta ekonomin, så svarar ändå inflytelserika ekonomer att det beloppet är bara kosmetika, därför att det skulle behövas tre eller fyra gånger så mycket pengar för att få fart på hjulen igen. Och frågan är om någon amerikansk administration har möjlighet att satsa så stora belopp.
Å andra sidan kan man som New York Times ta en titt på tidigare recessionsperioder och presidentval. Under 1900-talet var det recession vid valen 1920, 1932, 1960 och 1980. Och vid alla de valen förlorade en sittande president. Den statistiken skulle i så fall peka på att USAs näste president är demokrat, alldeles oavsett om det blir en svart man från Illinois eller en före detta First Lady.
Länktips:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=732330
Efter primärvalen i Iowa och New Hampshire fokuserar nu, inte särskilt förvånande, Camp Clinton än en gång på ekonomin.
Häromdagen presenterade Hillary Clinton ett stimulanspaket på hela 110 miljarder dollar för att snabbstarta den amerikanska ekonomin. Hon kräver till exempel kraftiga skatterabatter för låg- och medelinkomsttagare. Hon vill också inrätta en krisfond på 30 miljarder för att lindra den pågående huslånekrisen. Mrs. Clinton vill också öka stödet till dem som är berättigade till bidrag för uppvärmningskostnader. Hela 37 miljoner familjer är berättigade till sådant stöd, men det är bara 16 procent av den gruppen som verkligen får del av stödet. Kostnaden för denna del beräknas till 25 miljarder. Ytterligare 5 miljarder ska gå till nystartade ”gröna jobb”, plus 10 miljarder till att utöka arbetslöshetsförsäkringen.
På pappret är det ett ambitiöst program, men Camp Clinton har sagt lite, eller ingenting om hur det ska finansieras. Det här programmet kommer samtidigt som rader av amerikanska ekonomer varnar för en annalkande recession. För bara några månader sedan trodde de flesta att valet skulle handla om Irakkriget, men nu tycks det mesta fokuseras på ekonomin istället. En del ekonomer säger nu till och med att det är för sent att snabbstarta ekonomin. Bushadministrationen överväger för övrigt ett liknande ekonomiskt stimulanspaket som Mrs. Clintons.
När kandidaterna far genom arbetslöshetens industristäder i Michigan, eller möter drösvis med osålda bostäder i Las Vegas inför primärvalet i Nevada, så kräver också alltfler besked om ekonomin. Framför allt kräver man fortsatta räntesänkningar, vilket också fedchefen antytt att det är på väg.
Ansedda Merrill Lynch säger till exempel att ”det är inte längre frågan om vi får en recession, utan hur djup och långvarig den blir”. Det finns också en rädsla för att den nedåtgående spiralen ska smitta av sig från huslånekrisen till kreditkortsmarknaden och bilförsäljningen, vilket skulle drabba miljoner amerikaner.
Andra tecken är att handelsunderskottet på månadsbasis återigen passerat 60 miljarder, nyskapandet av jobb minskar kraftigt, julhandeln visade inga bra siffror och det finns ett överutbud på bostadsmarknaden, plus att index i tillverkningsindustrin faller trots att den svaga dollarn hjälper exporten.
Om nu Hillary Clinton vill satsa 110 miljarder dollar för att snabbstarta ekonomin, så svarar ändå inflytelserika ekonomer att det beloppet är bara kosmetika, därför att det skulle behövas tre eller fyra gånger så mycket pengar för att få fart på hjulen igen. Och frågan är om någon amerikansk administration har möjlighet att satsa så stora belopp.
Å andra sidan kan man som New York Times ta en titt på tidigare recessionsperioder och presidentval. Under 1900-talet var det recession vid valen 1920, 1932, 1960 och 1980. Och vid alla de valen förlorade en sittande president. Den statistiken skulle i så fall peka på att USAs näste president är demokrat, alldeles oavsett om det blir en svart man från Illinois eller en före detta First Lady.
Länktips:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=732330
09 januari 2008
Tårar starkare än syra
Rubrikens elaka fras har New York Times kolumnist, Maureen Dowd, snott från en gammal Spencer Tracy-rulle för sin senaste sågning av Hillary Clinton, efter New Hampshire. Ms. Dowd har alltid varit en Clintonätare och den här gången skjuter hon in sig på ett tillfälle i måndags morse då Hillary Clinton plötsligt visade upp tårblanka ögon i TV.
Det ögonblicket har ältats fram och tillbaka av amerikanska soffpotatisar. Det finns till och med de som hävdar att det var det tårblanka ögonblicket som gav henne den oväntade segern.
Men det var nog snarare så att både Clinton och Barack Obama bytte strategi inför New Hampshire. Obama kom segerviss efter Iowa till granitstaten, gav inga presskonferenser, inga intervjuer och besvarade inga frågor från publik där han framträdde. Clinton har skällts för att vara en stålblank etablissemangskandidat, men nu var det plötsligt Obama som uppträdde som en nonchalant och segerviss representant för etablissemanget. Det visar bara att väljare aldrig kan underskattas. De är nämligen inte ens hälften så korkade som många politiker inbillar sig. Det gäller i Amerika som i vårt eget land.
Clinton gjorde tvärtom mot tidigare. Hon satte sig ner i en bar tillsammans med en hop reportrar för ett långt off-the-record samtal och hon besvarade frågor överallt där hon framträdde. Och hon prioriterade erfarenhet och valbarhet. Bill Clinton fick köra ett eget race i New Hampshire och dessutom sköta attackerna. Han kallade till exempel Barack Obama och hans uppträdande i Irakfrågan för en myt. Och när Hillary Clinton höll sitt segertal på tisdagskvällen var grånade figurer som Wesley Clark och Madeleine Albright utbytta mot ett hav av ungdomar. Och därmed blev Clinton den första kvinnan i amerikansk presidentvalshistoria som har vunnit ett primärval.
I New Hampshire vann Clinton 47 procent av kvinnorna, plus en överväldigande majoritet bland de äldre över 64 år och det är precis de båda grupperna som är demokraternas kärnväljare. Obama vann framför allt ungdomsväljarna, plus höginkomsttagarna.
Bara två dagar före New Hampshire hade opinionsundersökningarna räknat ut Hillary Clinton och predikade istället att Obama skulle vinna tvåsiffrigt. Så grova fel ställer en hel del frågor om kvaliteten på undersökningarna. Vad var det för fnatt som drabbade dem i deras vägningar efter Obamas seger i Iowa? Hon var nog också ganska uträknad av de flesta i den egna staben. Det gick till och med rykten om att flera ledande figurer i staben skulle få sparken.
Det gick också rykten om att hon skulle skippa primärvalen i Nevada 19 januari och South Carolina en vecka senare, för att istället koncentrerar sig på Super Duper Tuesday den 5 februari då det är primärval i 21 stater. Nevada räknas som Obama-mark efter att de stora fackförbunden där antytt att de kommer att stödja honom. I South Carolina är omkring hälften av demokraternas väljarkår svart och räknas därför automatiskt som tillhörig Obama.
Om vi bortser från massmedias kungamakare, respektive bödlar både i Amerika och här hemma, så är faktiskt både Nevada och South Carolina av något mindre intresse. Det är först i folkrika Florida den 29 januari som det blir riktigt blodigt allvar. Och där har Clinton ett tydligt försprång.
Och fram till dess hinner den enorma Camp Clinton omgruppera en hel del, samla in ännu mera pengar och fortsätta krypskyttet mot Barack Obama. För närvarande laddar Clinton mest i Irakfrågan, där Obama helt tydligt överdriver sitt motstånd mot kriget. Det är enbart i den inledande omröstningen i senaten om kriget som Clinton och Obama skiljer sig åt. I övrigt har de röstat helt lika.
I New Hampshire var Camp Clintons mål att stoppa Obama-vågen. I fortsättningen blir målet att förvandla vågen till spegelblank stiljte.
Länktips:
http://www.realclearpolitics.com/epolls/2008/president/fl/florida_democratic_primary-261.html
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_752719.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_753095.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=731117
http://www.nytimes.com/2008/01/09/opinion/08dowd.html?hp
Det ögonblicket har ältats fram och tillbaka av amerikanska soffpotatisar. Det finns till och med de som hävdar att det var det tårblanka ögonblicket som gav henne den oväntade segern.
Men det var nog snarare så att både Clinton och Barack Obama bytte strategi inför New Hampshire. Obama kom segerviss efter Iowa till granitstaten, gav inga presskonferenser, inga intervjuer och besvarade inga frågor från publik där han framträdde. Clinton har skällts för att vara en stålblank etablissemangskandidat, men nu var det plötsligt Obama som uppträdde som en nonchalant och segerviss representant för etablissemanget. Det visar bara att väljare aldrig kan underskattas. De är nämligen inte ens hälften så korkade som många politiker inbillar sig. Det gäller i Amerika som i vårt eget land.
Clinton gjorde tvärtom mot tidigare. Hon satte sig ner i en bar tillsammans med en hop reportrar för ett långt off-the-record samtal och hon besvarade frågor överallt där hon framträdde. Och hon prioriterade erfarenhet och valbarhet. Bill Clinton fick köra ett eget race i New Hampshire och dessutom sköta attackerna. Han kallade till exempel Barack Obama och hans uppträdande i Irakfrågan för en myt. Och när Hillary Clinton höll sitt segertal på tisdagskvällen var grånade figurer som Wesley Clark och Madeleine Albright utbytta mot ett hav av ungdomar. Och därmed blev Clinton den första kvinnan i amerikansk presidentvalshistoria som har vunnit ett primärval.
I New Hampshire vann Clinton 47 procent av kvinnorna, plus en överväldigande majoritet bland de äldre över 64 år och det är precis de båda grupperna som är demokraternas kärnväljare. Obama vann framför allt ungdomsväljarna, plus höginkomsttagarna.
Bara två dagar före New Hampshire hade opinionsundersökningarna räknat ut Hillary Clinton och predikade istället att Obama skulle vinna tvåsiffrigt. Så grova fel ställer en hel del frågor om kvaliteten på undersökningarna. Vad var det för fnatt som drabbade dem i deras vägningar efter Obamas seger i Iowa? Hon var nog också ganska uträknad av de flesta i den egna staben. Det gick till och med rykten om att flera ledande figurer i staben skulle få sparken.
Det gick också rykten om att hon skulle skippa primärvalen i Nevada 19 januari och South Carolina en vecka senare, för att istället koncentrerar sig på Super Duper Tuesday den 5 februari då det är primärval i 21 stater. Nevada räknas som Obama-mark efter att de stora fackförbunden där antytt att de kommer att stödja honom. I South Carolina är omkring hälften av demokraternas väljarkår svart och räknas därför automatiskt som tillhörig Obama.
Om vi bortser från massmedias kungamakare, respektive bödlar både i Amerika och här hemma, så är faktiskt både Nevada och South Carolina av något mindre intresse. Det är först i folkrika Florida den 29 januari som det blir riktigt blodigt allvar. Och där har Clinton ett tydligt försprång.
Och fram till dess hinner den enorma Camp Clinton omgruppera en hel del, samla in ännu mera pengar och fortsätta krypskyttet mot Barack Obama. För närvarande laddar Clinton mest i Irakfrågan, där Obama helt tydligt överdriver sitt motstånd mot kriget. Det är enbart i den inledande omröstningen i senaten om kriget som Clinton och Obama skiljer sig åt. I övrigt har de röstat helt lika.
I New Hampshire var Camp Clintons mål att stoppa Obama-vågen. I fortsättningen blir målet att förvandla vågen till spegelblank stiljte.
Länktips:
http://www.realclearpolitics.com/epolls/2008/president/fl/florida_democratic_primary-261.html
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_752719.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_753095.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=731117
http://www.nytimes.com/2008/01/09/opinion/08dowd.html?hp
04 januari 2008
The Comeback Kid, Take Two
Uttrycket "The Comeback Kid" myntades under valkampanjen 1992, efter att Bill Clinton förlorat fem primärval i följd. Och efter Hillary Clintons nesliga, men väntade förlust, i Iowa har uttrycket kommit till heders igen.
Hennes spin doctors kallade omedelbart förlusten för blott och bart en liten grop på vägen och att det är först nu som maratonloppet börjar. Det är så man gör för att försöka spela ner betydelsen av valmötena i Iowa, inklusive de tidigare så högt ställda förväntningarna. Men den sista opinionsundersökningen inför Iowa visade helt korrekt att Hillary bara skulle nå en tredjeplats. Och så blev det.
Nu heter det helt plötsligt att de avgörande rösterna inte kommer från stater som Iowa och New Hampshire, utan snarare på Super Tuesday. Men det hindrar inte att Mrs. Clinton absolut måste vinna i New Hampshire för att inte förlora ansiktet ytterligare. Och den senaste opinionsundersökningen där visar också att hon har ett mycket komfortabelt försprång.
Även om man kan ha åsikter om hur valmötena i Iowa går till med verbalt köpslående, inklusive hög mygelfaktor, är det ganska simpelt av Clintons stabsfolk att efter en förlust spela ner betydelsen av resultatet. Ändå är det sant att ingen vinnare i Iowa har också vunnit Vita huset sedan 1976, då Jimmy Carter kom från ingenstans.
Man kan gott påstå att hittills har det mesta kretsat kring Hillary Clinton, inte bara som presidentkandidat, utan också som senator och före detta first lady. Det har varit en sorts generalgranskning av vad hon gjort och vad hon inte har lyckats med. Samtidigt har Barak Hussein Obama kommit ytterst lindrigt undan. (Jodå, han har faktiskt Hussein som mellannamn...)
Här är några exempel:
Hur ser det egentligen ut med hans kontakter med Black Panthers och Nation of Islam?
Varför är han så otydlig angående vapenlagstiftningen?
Varför tillåter medierna att han överdriver sitt motstånd mot Irakkriget?
Hur pass "presidential" är han egentligen, mot bakgrund av att han bara suttit en period i senaten?
Varför frågar ingen om USA är redo för en president som tillhör en etnisk minoritet?
Vad vet vi egentligen om hans tidigare drogmissbruk?
Sanningen om till exempel Obama och Irakkriget är att när det gäller senatens beslut om utgifter i sammanhanget har Obama och Clinton röstat exakt lika. De övriga frågorna lyser tämligen obesvarade.
Jag är definitivt inte någon Clintonista, men det är ett otvetydigt faktum att Hillary Clinton granskats och nagelfarits ned till varje kommatecken, medan Obama fortfarande befinner sig oceaner bortom alla granskande rubriker.
På nationell nivå håller Clinton fortfarande ett betryggande försprång framför Obama på cirka 20 procentenheter. Och i New Hampshire pekar allt i riktning mot att hon vinner, varför de svenska krigsrubrikerna om förloraren i Iowa kraftigt skjuter över målet. För att nu inte tala om de lika gnälligt skadeglada som okunniga kommentarerna i SVT och Sveriges Radio.
Air Billary One (den linen har jag copyright på...) lyfte från Des Moines, Iowa redan vid midnatt, lokal tid, med direkt kurs mot New Hampshire. Och för Camp Clinton handlar det nu om att börja gå riktigt hårt åt Barak Hussein Obama i commercials och i debatten på lördag kväll. Vi kan lungt räkna med att redan nu kommer kampanjen att skruvas upp en hel del i smutsighetsgrad, plus hård press på medierna att på allvar börja granska Obama.
Från Camp Clinton kommer det säkert att handla om hans otydlighet kring vapenlagarna, vilket inte är populärt i The Granite State of New Hampshire. Hon kommer säkerligen också hävda att Obama saknar den erfarenhet som krävs för att duga som president. Bli heller inte förvånade om det dyker upp pinsamheter kring Obamas halvhemliga kontakter med Black Panthers eller Nation of Islam. Var så säker på att Clintons muckrakers jobbar hårt med att frilägga Obamas bakgrund ända tillbaka till spjälsängen och hans kenyanske far.
Då är det betydligt svårare att neutralisera hans lite hippa stil, hans karismatiska framtoning och att han snott åt sig mantrat att Amerika behöver förändring. Men snart vet vi hur Camp Clinton kommer att förändra sin strategi visavi Obama, för hittills har det närmast varit silkesvantar som gällt. Men en angreppsstrategi kräver en mycket delikat balansgång.
För de båda och väljarna återstår ändå en enda huvudfråga: Är Amerika redo för en svart man eller en vit kvinna i Vita huset? Det är en ganska svår nöt att knäcka.
Min gissning är ändå att i november ställs Hillary Rodham Clinton mot Rudy Giuliani.
Några länktips:
http://www.realclearpolitics.com/
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_742607.svd
http://www.hillaryclinton.com/
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=730117
Hennes spin doctors kallade omedelbart förlusten för blott och bart en liten grop på vägen och att det är först nu som maratonloppet börjar. Det är så man gör för att försöka spela ner betydelsen av valmötena i Iowa, inklusive de tidigare så högt ställda förväntningarna. Men den sista opinionsundersökningen inför Iowa visade helt korrekt att Hillary bara skulle nå en tredjeplats. Och så blev det.
Nu heter det helt plötsligt att de avgörande rösterna inte kommer från stater som Iowa och New Hampshire, utan snarare på Super Tuesday. Men det hindrar inte att Mrs. Clinton absolut måste vinna i New Hampshire för att inte förlora ansiktet ytterligare. Och den senaste opinionsundersökningen där visar också att hon har ett mycket komfortabelt försprång.
Även om man kan ha åsikter om hur valmötena i Iowa går till med verbalt köpslående, inklusive hög mygelfaktor, är det ganska simpelt av Clintons stabsfolk att efter en förlust spela ner betydelsen av resultatet. Ändå är det sant att ingen vinnare i Iowa har också vunnit Vita huset sedan 1976, då Jimmy Carter kom från ingenstans.
Man kan gott påstå att hittills har det mesta kretsat kring Hillary Clinton, inte bara som presidentkandidat, utan också som senator och före detta first lady. Det har varit en sorts generalgranskning av vad hon gjort och vad hon inte har lyckats med. Samtidigt har Barak Hussein Obama kommit ytterst lindrigt undan. (Jodå, han har faktiskt Hussein som mellannamn...)
Här är några exempel:
Hur ser det egentligen ut med hans kontakter med Black Panthers och Nation of Islam?
Varför är han så otydlig angående vapenlagstiftningen?
Varför tillåter medierna att han överdriver sitt motstånd mot Irakkriget?
Hur pass "presidential" är han egentligen, mot bakgrund av att han bara suttit en period i senaten?
Varför frågar ingen om USA är redo för en president som tillhör en etnisk minoritet?
Vad vet vi egentligen om hans tidigare drogmissbruk?
Sanningen om till exempel Obama och Irakkriget är att när det gäller senatens beslut om utgifter i sammanhanget har Obama och Clinton röstat exakt lika. De övriga frågorna lyser tämligen obesvarade.
Jag är definitivt inte någon Clintonista, men det är ett otvetydigt faktum att Hillary Clinton granskats och nagelfarits ned till varje kommatecken, medan Obama fortfarande befinner sig oceaner bortom alla granskande rubriker.
På nationell nivå håller Clinton fortfarande ett betryggande försprång framför Obama på cirka 20 procentenheter. Och i New Hampshire pekar allt i riktning mot att hon vinner, varför de svenska krigsrubrikerna om förloraren i Iowa kraftigt skjuter över målet. För att nu inte tala om de lika gnälligt skadeglada som okunniga kommentarerna i SVT och Sveriges Radio.
Air Billary One (den linen har jag copyright på...) lyfte från Des Moines, Iowa redan vid midnatt, lokal tid, med direkt kurs mot New Hampshire. Och för Camp Clinton handlar det nu om att börja gå riktigt hårt åt Barak Hussein Obama i commercials och i debatten på lördag kväll. Vi kan lungt räkna med att redan nu kommer kampanjen att skruvas upp en hel del i smutsighetsgrad, plus hård press på medierna att på allvar börja granska Obama.
Från Camp Clinton kommer det säkert att handla om hans otydlighet kring vapenlagarna, vilket inte är populärt i The Granite State of New Hampshire. Hon kommer säkerligen också hävda att Obama saknar den erfarenhet som krävs för att duga som president. Bli heller inte förvånade om det dyker upp pinsamheter kring Obamas halvhemliga kontakter med Black Panthers eller Nation of Islam. Var så säker på att Clintons muckrakers jobbar hårt med att frilägga Obamas bakgrund ända tillbaka till spjälsängen och hans kenyanske far.
Då är det betydligt svårare att neutralisera hans lite hippa stil, hans karismatiska framtoning och att han snott åt sig mantrat att Amerika behöver förändring. Men snart vet vi hur Camp Clinton kommer att förändra sin strategi visavi Obama, för hittills har det närmast varit silkesvantar som gällt. Men en angreppsstrategi kräver en mycket delikat balansgång.
För de båda och väljarna återstår ändå en enda huvudfråga: Är Amerika redo för en svart man eller en vit kvinna i Vita huset? Det är en ganska svår nöt att knäcka.
Min gissning är ändå att i november ställs Hillary Rodham Clinton mot Rudy Giuliani.
Några länktips:
http://www.realclearpolitics.com/
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_742607.svd
http://www.hillaryclinton.com/
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=730117
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
