Ända sedan primärvalssäsongen inleddes har det talats entusiastiskt om Barack Obamas oerhörda karisma. Men nu kommer det signaler om att ledande personer i hans egen stab är oroliga för det omfattande smicker, för att inte säga kryperi, som han möts av på valmöte efter valmöte.
Vid en lång rad bland de senaste valmötena har flera unga entusiaster svimmat framför scenen, som om det var någon sorts messiansk kultledare uppe på podiet. Det har i sin tur lett till att det numera alltid finns sjukvårdsfolk till hands.
Varhelst Obama rör sig är det tusentals anhängare på plats och åtskilliga gånger har ungdomar stormat scenen. Det hela har nu fått sådana proportioner att utomstående kritiker befarar att det är en helt medveten strategi att uppträda som någon sorts evangelisk frälsare och att piska upp vad som kallas ”Obamania”, på bekostnad av sakfrågor. Veterankommentatorn Joe Klein skrev nyligen i Time att ”det börjar alltmera handla om hur underbar Obama-kampanjen är”.
Och en anonym Obama-insider säger idag till Sunday Telegraph att det finns risk för att bilden av honom som en kultledare fastnar och skadar kampanjen. Mycket av hans framträdanden går ut på att gång på gång upprepa enstaka slagord eller korta, snärtiga fraser som till exempel ”Yes we can, yes we can”. En annan av Obamas favoriter är ”We are the hope of the future”, eller ”We are the change that we seek”.
Ganska tomma fraser utan något som helst sakinnehåll. Och i linje med detta påstår Sunday Telegraph att Obamas volontärer tränas i att undvika sakfrågor och istället berätta om hur de ”kommit till Obama”. Som om det handlar om en sorts frälsningslära.
En annan kolumnist, David Brooks i New York Times, skrev nyligen att ”Obamas folk är så tagna av sin Messias, så snart står de och säljer blommor på flygplatser och arrangerar massbröllop”. Brooks varnar för extas, men det är exakt vad som händer på valmöten där unga människor svimmar framför scenen. Därmed är inte långt till paralleller med mer eller mindre skumma amerikanska frälsningskulter som finns spridda över hela nationen. Om Barack Obama mer och mer börjar likna någon sorts förlösare eller förlossare, så har han för länge sedan övergett sina båda mest kända retoriska grundstenar som ”hopp” och ”förändring”.
Men å andra sidan har Obama just nu elva segrar upp mot Hillary Clinton, så ett missianskt kultbudskap fungerar tydligen, åtminstone bland yngre och förstagångsväljare. Och i Texas, där så många delegater står på spel, verkar det som om Obama är hack i häl på Clinton. Tidigare hade hon en mycket komfortabel ledning där.
Häromdagen gick Newsweeks inflytelserika kolumnist, Robert J. Samuelson som också skriver i Washington Post, till storms mot Obama då han skrev att ”Obama är i allt väsentligt ett scenframträdande som definieras av hans kraftfulla retorik”. Samuelson avfärdar det mesta av Obamas förslag som någon sorts godispolitik, utan några fundamentala nyheter. Istället heligförklarar han status quo.
Det märkligaste av allt är kanske att så stor del av medierna på båda sidor Atlanten ganska okritiskt köper Obamas godispolitik under den tomma rubriken ”Change”. Robert J. Samuelson kallar bländverket för massbedrägeri.
Länktips:
http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2008/02/19/AR2008021902336.html
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=745876
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_905895.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_909061.svd
24 februari 2008
15 februari 2008
Porträtt av en dekorerad krigshjälte
Senator John Sidney McCain III är en tvättäkta krigshjälte och krigarson i tredje generationen. Hans farfar var under andra världskriget en medaljbehängd amiral på ett hangarfartyg och pappan var under samma krig känd för att vara en ytterst våghalsig ubåtskapten. Under Vietnamkriget blev också pappan amiral och chef över de amerikanska flottstyrkorna i Stilla havet, samtidigt som unge John just hade tagit värvning och utbildat sig till marinpilot.
1967 var John McCain stationerad ombord på USS Forrestal i Stilla havet och i juli undkom han mycket knappt vid en start från fartyget då en missil av misstag avfyrades mot hans bombplans ena vinge. 134 människor omkom, hundratals skadades och 20 plan förstördes.
I oktober samma år flög han sin 23e bombraid över Nordvietnam, men sköts ned av en nordvietnamesisk luftvärnsprojektil. McCain sköt ut sig, men bröt båda armarna och båda benen. Trots det hängde nordvietnameserna upp honom i armarna, krossade ena axeln med en gevärskolv och stack en bajonett i magen.
Fången stoppades in i det ökända fånglägret ”Hanoi Hilton”, där han fick utstå upprepad tortyr, men en dag upptäckte nordvietnameserna vilken prominent fånge de hade torterat. Nordvietnam erbjöd då McCain att bli hemskickad, vilket naturligtvis var en propagandaploj, men han vägrade helt sonika och krävde istället att de amerikaner som varit POWs under längre tid än han själv, skulle skickas hem före honom.
På så sätt blev han kvar som krigsfånge i Hanoi under fem och ett halvt år och släpptes först 1973 efter att Parisavtalet undertecknats mellan Henry Kissinger och Le Duc Tou. McCain är dekorerad med Silver Star, Bronze Star, Legion of Merit, Purple Heart och Distinguished Flying Cross.
Än idag lider John McCain av sina tortyrskador, på så sätt att hans rörlighet är begränsad. Han har till exempel svårt att lyfta armarna över axlarna och behöver ibland hjälp med att få på sig kläderna. Och självklart är just detta en fjäder i hatten när han kräver att Guantánamo-lägret ska stängas och att skendränkning av fångar är tortyr. Samtidigt är han ytterst hökaktig i fråga om Irak och motsätter sig en tidtabell för ett tillbakadragande av amerikanska trupper. Han har till och med sagt att ”vi ska stanna i hundra år om det så krävs”.
Hemkommen från Vietnam blev han flottans kontaktofficer med kongressen, vilket var en utmärkt plattform för att själv kandidera först till representanthuset 1981, och 1986 till senaten och där har han suttit sedan dess.
Som senator har han ofta gått sin egen väg och till exempel tillsammans med demokrater arbetat för att det lite luriga, och en gång ganska korrupta, regelverket för kampanjbidrag ska reformeras. Av högern blev han hatad, och skälld för att vara förrädare, för att ganska nyligen och tillsammans med demokraten Ted Kennedy ha försökt få igenom en amnestilag för illegala invandrare.
Han är naturligtvis en varm försvarsvän och som sådan tillhör de allt färre som begriper sig på betydelsen av den transatlantiska länken mellan USA och Europa. Den länk som en gång räddade Europa undan fullständig katastrof.
Vidare är han en enveten skattesänkare och motståndare till ”big government”, men röstade ändå emot president Bush senaste förslag om skattesänkningar, med motiveringen att det inte var ekonomiskt försvarbart.
För åtta år sedan ställde han upp i primärvalen mot George Bush och förlorade, inte minst därför att han kallade den inflytelserika kristna högern för ”ombud för intoleransen”. Sedan dess har de inte bara hatat honom, utan också motarbetat honom på alla tänkbara sätt.
Men när högerkandidaten och mormonen Mitt Romney häromdagen tvingades bort och senare gav sitt stöd till McCain visar det sig att hans popularitet bara ökar bland republikanerna. Idag krävs det bara 23 procent av de återstående delegaterna för att hans nominering ska vara säkrad. Och kanske tycker därmed reaktionära radiopratare som Rush Limbaugh att det inte längre är lika enkelt att fortsätta hata honom i etern.
John McCain är inte bara en rejält dekorerad krigshjälte, han är en riktig ”come back kid”. Efter olyckan på USS Forrestal för 40 år sedan hade han kunnat åka hem och njuta av ett civilt liv, men han valde att fortsätta. Han vägrade att låta sig frigivas av nordvietnameserna i propagandasyfte. År 2000 fick han stryk i primärvalen, men kom tillbaka igen. Och för bara någon dryg månad sedan var hans kampanj så gott som utfattig och ungefär lika uträknad.
Men ”senator Hothead” har för vana att komma tillbaka, på samma sätt som han är van att vara rapp i käften. Det finns politiska motståndare i senaten som fått ett ”fuck you” slängt i ansiktet i någon korridor. Mitt Romney avfärdade han för en tid sedan som en gris. ”Ge er aldrig in i en brottningsmatch med en sådan, för ni blir båda skitiga och grisen gillar det.”
John McCain är lika mycket frihandelsvän som en fritänkare med stort självförtroende, utan att han för den saken skull kan beskyllas för att vara populist. Och som sådan lockar han säkert många lättrörliga och oberoende väljare.
När kriget i Irak hamnat i bakvatten och ekonomin helt säkert kommer att bli valets huvudfråga, kan det mycket väl bli så att osäkra väljare lutar åt en äldre mans mycket långa politiska erfarenhet, framför en vit kvinna som redan haft kontor i Vita huset som First Lady eller en svart man som i sammanhanget bara är en ”junior” eller en ”freshman”.
Om John McCain blir vald till president blir han, med sina 71 år, den äldste någonsin att tillträda ämbetet. Legenden Ronald Reagan var 69 år då han tillträdde.
Opinionsundersökningarna på nationell nivå visar för närvarande att om det var val idag skulle McCain vinna över Hillary Clinton med mellan en och sju procentenheter. Mot Barack Obama skulle han få det betydligt svårare. Men eftersom den demokratiska partiapparaten med alla sina Clintonistas som superdelegater sannolikt väljer Hillary Clinton som sin kandidat, tyder det mesta på att valet i november står mellan McCain och Clinton.
Och i valet mellan en dekorerad krigshjälte som suttit 27 år i kongressen och en kvinna är det ingen svår gissning att Amerika väljer hjälten.
(John McCains memoarer heter ”Faith of My Fathers. A Family Memoir” och är utgiven av Random House.)
Länktips:
http://www.realclearpolitics.com/epolls/2008/president/us/general_election_mccain_vs_obama-225.html
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=742973
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_873165.svd
1967 var John McCain stationerad ombord på USS Forrestal i Stilla havet och i juli undkom han mycket knappt vid en start från fartyget då en missil av misstag avfyrades mot hans bombplans ena vinge. 134 människor omkom, hundratals skadades och 20 plan förstördes.
I oktober samma år flög han sin 23e bombraid över Nordvietnam, men sköts ned av en nordvietnamesisk luftvärnsprojektil. McCain sköt ut sig, men bröt båda armarna och båda benen. Trots det hängde nordvietnameserna upp honom i armarna, krossade ena axeln med en gevärskolv och stack en bajonett i magen.
Fången stoppades in i det ökända fånglägret ”Hanoi Hilton”, där han fick utstå upprepad tortyr, men en dag upptäckte nordvietnameserna vilken prominent fånge de hade torterat. Nordvietnam erbjöd då McCain att bli hemskickad, vilket naturligtvis var en propagandaploj, men han vägrade helt sonika och krävde istället att de amerikaner som varit POWs under längre tid än han själv, skulle skickas hem före honom.
På så sätt blev han kvar som krigsfånge i Hanoi under fem och ett halvt år och släpptes först 1973 efter att Parisavtalet undertecknats mellan Henry Kissinger och Le Duc Tou. McCain är dekorerad med Silver Star, Bronze Star, Legion of Merit, Purple Heart och Distinguished Flying Cross.
Än idag lider John McCain av sina tortyrskador, på så sätt att hans rörlighet är begränsad. Han har till exempel svårt att lyfta armarna över axlarna och behöver ibland hjälp med att få på sig kläderna. Och självklart är just detta en fjäder i hatten när han kräver att Guantánamo-lägret ska stängas och att skendränkning av fångar är tortyr. Samtidigt är han ytterst hökaktig i fråga om Irak och motsätter sig en tidtabell för ett tillbakadragande av amerikanska trupper. Han har till och med sagt att ”vi ska stanna i hundra år om det så krävs”.
Hemkommen från Vietnam blev han flottans kontaktofficer med kongressen, vilket var en utmärkt plattform för att själv kandidera först till representanthuset 1981, och 1986 till senaten och där har han suttit sedan dess.
Som senator har han ofta gått sin egen väg och till exempel tillsammans med demokrater arbetat för att det lite luriga, och en gång ganska korrupta, regelverket för kampanjbidrag ska reformeras. Av högern blev han hatad, och skälld för att vara förrädare, för att ganska nyligen och tillsammans med demokraten Ted Kennedy ha försökt få igenom en amnestilag för illegala invandrare.
Han är naturligtvis en varm försvarsvän och som sådan tillhör de allt färre som begriper sig på betydelsen av den transatlantiska länken mellan USA och Europa. Den länk som en gång räddade Europa undan fullständig katastrof.
Vidare är han en enveten skattesänkare och motståndare till ”big government”, men röstade ändå emot president Bush senaste förslag om skattesänkningar, med motiveringen att det inte var ekonomiskt försvarbart.
För åtta år sedan ställde han upp i primärvalen mot George Bush och förlorade, inte minst därför att han kallade den inflytelserika kristna högern för ”ombud för intoleransen”. Sedan dess har de inte bara hatat honom, utan också motarbetat honom på alla tänkbara sätt.
Men när högerkandidaten och mormonen Mitt Romney häromdagen tvingades bort och senare gav sitt stöd till McCain visar det sig att hans popularitet bara ökar bland republikanerna. Idag krävs det bara 23 procent av de återstående delegaterna för att hans nominering ska vara säkrad. Och kanske tycker därmed reaktionära radiopratare som Rush Limbaugh att det inte längre är lika enkelt att fortsätta hata honom i etern.
John McCain är inte bara en rejält dekorerad krigshjälte, han är en riktig ”come back kid”. Efter olyckan på USS Forrestal för 40 år sedan hade han kunnat åka hem och njuta av ett civilt liv, men han valde att fortsätta. Han vägrade att låta sig frigivas av nordvietnameserna i propagandasyfte. År 2000 fick han stryk i primärvalen, men kom tillbaka igen. Och för bara någon dryg månad sedan var hans kampanj så gott som utfattig och ungefär lika uträknad.
Men ”senator Hothead” har för vana att komma tillbaka, på samma sätt som han är van att vara rapp i käften. Det finns politiska motståndare i senaten som fått ett ”fuck you” slängt i ansiktet i någon korridor. Mitt Romney avfärdade han för en tid sedan som en gris. ”Ge er aldrig in i en brottningsmatch med en sådan, för ni blir båda skitiga och grisen gillar det.”
John McCain är lika mycket frihandelsvän som en fritänkare med stort självförtroende, utan att han för den saken skull kan beskyllas för att vara populist. Och som sådan lockar han säkert många lättrörliga och oberoende väljare.
När kriget i Irak hamnat i bakvatten och ekonomin helt säkert kommer att bli valets huvudfråga, kan det mycket väl bli så att osäkra väljare lutar åt en äldre mans mycket långa politiska erfarenhet, framför en vit kvinna som redan haft kontor i Vita huset som First Lady eller en svart man som i sammanhanget bara är en ”junior” eller en ”freshman”.
Om John McCain blir vald till president blir han, med sina 71 år, den äldste någonsin att tillträda ämbetet. Legenden Ronald Reagan var 69 år då han tillträdde.
Opinionsundersökningarna på nationell nivå visar för närvarande att om det var val idag skulle McCain vinna över Hillary Clinton med mellan en och sju procentenheter. Mot Barack Obama skulle han få det betydligt svårare. Men eftersom den demokratiska partiapparaten med alla sina Clintonistas som superdelegater sannolikt väljer Hillary Clinton som sin kandidat, tyder det mesta på att valet i november står mellan McCain och Clinton.
Och i valet mellan en dekorerad krigshjälte som suttit 27 år i kongressen och en kvinna är det ingen svår gissning att Amerika väljer hjälten.
(John McCains memoarer heter ”Faith of My Fathers. A Family Memoir” och är utgiven av Random House.)
Länktips:
http://www.realclearpolitics.com/epolls/2008/president/us/general_election_mccain_vs_obama-225.html
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=742973
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_873165.svd
14 februari 2008
Update: New York Times korrigerar sin räkning
Sent igår kväll korrigerade New York Times sin genomräkning av antalet delegater för Barack Obama och Hillary Clinton.
De nya siffrorna är 916 delegater för Obama, respektive 885 för Hillary Clinton. Än en gång förtjänar det påpekas att NYT enbart räknar antalet bestämda delegater, dvs. man lämnar ingen prognos över förväntade superdelegater som kan tänkas ställa sig bakom den ene eller den andre..
Det är faktiskt det enda helt säkra sättet att räkna delegater.
De nya siffrorna är 916 delegater för Obama, respektive 885 för Hillary Clinton. Än en gång förtjänar det påpekas att NYT enbart räknar antalet bestämda delegater, dvs. man lämnar ingen prognos över förväntade superdelegater som kan tänkas ställa sig bakom den ene eller den andre..
Det är faktiskt det enda helt säkra sättet att räkna delegater.
13 februari 2008
It Ain't Over Yet
Svenska medier skriver idag helt genomgående att Barack Obama leder över Hillary Clinton i antalet delegater. De vanligaste siffrorna som presenteras är 1 223 för Obama, mot 1 198 för Clinton. Detta är nyhetsbyrån APs prognos. Alltså prognos var namnet.
Andra redovisar skiftande resultat. Här är några exempel (kl 21.00 onsdag):
New York Times – Obama 993; Clinton 1 076.
Real Clear Politics – Obama 1 272; Clinton 1 231.
NBC – Obama 1 078; Clinton 969.
Som alla kan se blir summorna olika, vilket beror på att man har olika sätt att beräkna hur superdelegaterna kommer att rösta på konventet i Denver i augusti. New York Times räknar på det mest snåla sättet, vilket betyder att man bara räknar med superdelegater som tydligt sagt vem man tänker lägga sin röst på.
Det finns all anledning att ta New York Times uppgifter på allvar, om man nu vill vinnlägga sig om största möjliga noggrannhet. Därför anser jag bestämt att svenska medier har fel när man basunerar ut att nu leder Obama i antalet delegater. Men de exakta talen förändras hela tiden också hos New York Times.
Allt som allt finns det 796 superdelegater, som består av kongressfolk, guvernörer, presidentkandidater, partifolk, samt en aning bestickande också Bill Clinton. Ungefär hälften av dem har redan gjort sitt val och lejonparten ställer sig bakom Hillary Clinton.
Men hur man än räknar superdelegater och återstående primärval är det svårt att se hur någondera av de båda kandidaterna ska kunna vinna en säker seger före konventet.
Om vi antar att Hillary Clinton vinner relativt stort i Wisconsin, Texas, Ohio, Pennsylvania och Rhode Island plockar hon i de fem staterna omkring 515 delegater. Ändå fattas det över 400 delegater. Då har jag räknat med att fördelningen av återstående superdelegater fördelas mellan de båda proportionellt som hittills.
Förhållandet blir ungefär detsamma om Obama vinner de här fem staterna. Och alldeles oavsett vilken av prognoserna ovan man använder sig av finns det helt uppenbara risker för att det blir dött lopp. Det betyder i förlängningen att det blir partiapparaten som avgör på konventet, genom att mer eller mindre tvinga ett antal superdelegater åt ena eller andra sidan.
Det är nu bara 20 dagar till de mycket viktiga valen i Ohio och Texas. Där måste Clinton vinna efter debaclet i Washington DC, Maryland och Virginia, plus förluster i fem andra delstater helt nyligen.
Vad partifolket tycker att Hillary Clinton nu måste göra kokar ner till en tre, fyra punkter:
-Det är hög tid att damma av den gamla devisen ”It’s the economy, stupid”, som myntades en gång i Little Rock, Arkansas av Bill Clintons kampanjchef James Carville. I början av primärvalssäsongen ledde Clinton stort bland dem som ansåg ekonomin vara det viktigaste, men det övertaget är nu helt borta. På den punkten måste hon göra något radikalt, som till exempel lägga fram en ekonomisk vitbok och själv framträda som ”Mrs. Economy Candidate”. Det skulle särskilt gynna henne i rostbältesstaten Ohio.
-Andra säger att Clinton måste skapa nyheter, bra nyheter. Hennes kampanj förefaller ha gått ner till någon sorts säkerhetsnivå. I söndags satt hon till exempel hos ”60 Minutes” på CBS i en lång intervju, utan att ha en enda nyhet att komma med. Och det inför en mångmiljonpublik. Återigen pekar partifolket på Ohio, där hon måste kunna inge hopp om framtiden.
-Många insiders är irriterade på kampanjens insamlingar och hur resultaten presenteras. Man har till exempel inte gjort särskilt stort väsen av att man samlat in hela 12 miljoner dollar enbart den senaste veckan. Istället fick man negativ press om att Clinton själv lånat kampanjen 5 miljoner dollar.
-På tisdag 19 februari går slaget vidare till Wisconsin, där 74 delegater står på spel. Där finns mycket arbetarklass och lägre medelklass, som hon måste försöka övertyga. Om hon förlorar stort i Wisconsin kan det vara början till slutet för Mrs. Clinton. Alternativet är bara att ett mycket stort antal superdelegater ställer sig bakom henne före Texas och Ohio den 4 mars, så att hon kan vara i tydlig ledning inför de två viktiga staterna.
Hillary Clinton vet mycket väl att det är 20 dagar kvar till Texas och Ohio, där sammanlagt hela 336 delegater står på spel. Hon leder visserligen opinionsundersökningarna på båda håll, men å andra sidan leder Obama i Wisconsin.
Och tjugo dagar i Amerika kan förändra hela spelfältet.
Conventional wisdom for today:
Efter Ohio och Texas i mars leder Clinton delegatligan med, säg 150 gubbar. Paret Clintons ganska starka grepp om partiapparaten ger då utslag i form av att alltflera superdelegater ansluter till Air Billary One och nomineringen är i hamn efter valet i Pennsylvania i april. Clinton ställs då mot John McCain i november och McCain vinner, därför att Amerika var inte moget för varken en vit kvinna eller en svart man i Vita huset.
Länktips:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/usavalet2008/artikel_866649.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=742273
http://politics.nytimes.com/election-guide/2008/results/delegates/index.html
Andra redovisar skiftande resultat. Här är några exempel (kl 21.00 onsdag):
New York Times – Obama 993; Clinton 1 076.
Real Clear Politics – Obama 1 272; Clinton 1 231.
NBC – Obama 1 078; Clinton 969.
Som alla kan se blir summorna olika, vilket beror på att man har olika sätt att beräkna hur superdelegaterna kommer att rösta på konventet i Denver i augusti. New York Times räknar på det mest snåla sättet, vilket betyder att man bara räknar med superdelegater som tydligt sagt vem man tänker lägga sin röst på.
Det finns all anledning att ta New York Times uppgifter på allvar, om man nu vill vinnlägga sig om största möjliga noggrannhet. Därför anser jag bestämt att svenska medier har fel när man basunerar ut att nu leder Obama i antalet delegater. Men de exakta talen förändras hela tiden också hos New York Times.
Allt som allt finns det 796 superdelegater, som består av kongressfolk, guvernörer, presidentkandidater, partifolk, samt en aning bestickande också Bill Clinton. Ungefär hälften av dem har redan gjort sitt val och lejonparten ställer sig bakom Hillary Clinton.
Men hur man än räknar superdelegater och återstående primärval är det svårt att se hur någondera av de båda kandidaterna ska kunna vinna en säker seger före konventet.
Om vi antar att Hillary Clinton vinner relativt stort i Wisconsin, Texas, Ohio, Pennsylvania och Rhode Island plockar hon i de fem staterna omkring 515 delegater. Ändå fattas det över 400 delegater. Då har jag räknat med att fördelningen av återstående superdelegater fördelas mellan de båda proportionellt som hittills.
Förhållandet blir ungefär detsamma om Obama vinner de här fem staterna. Och alldeles oavsett vilken av prognoserna ovan man använder sig av finns det helt uppenbara risker för att det blir dött lopp. Det betyder i förlängningen att det blir partiapparaten som avgör på konventet, genom att mer eller mindre tvinga ett antal superdelegater åt ena eller andra sidan.
Det är nu bara 20 dagar till de mycket viktiga valen i Ohio och Texas. Där måste Clinton vinna efter debaclet i Washington DC, Maryland och Virginia, plus förluster i fem andra delstater helt nyligen.
Vad partifolket tycker att Hillary Clinton nu måste göra kokar ner till en tre, fyra punkter:
-Det är hög tid att damma av den gamla devisen ”It’s the economy, stupid”, som myntades en gång i Little Rock, Arkansas av Bill Clintons kampanjchef James Carville. I början av primärvalssäsongen ledde Clinton stort bland dem som ansåg ekonomin vara det viktigaste, men det övertaget är nu helt borta. På den punkten måste hon göra något radikalt, som till exempel lägga fram en ekonomisk vitbok och själv framträda som ”Mrs. Economy Candidate”. Det skulle särskilt gynna henne i rostbältesstaten Ohio.
-Andra säger att Clinton måste skapa nyheter, bra nyheter. Hennes kampanj förefaller ha gått ner till någon sorts säkerhetsnivå. I söndags satt hon till exempel hos ”60 Minutes” på CBS i en lång intervju, utan att ha en enda nyhet att komma med. Och det inför en mångmiljonpublik. Återigen pekar partifolket på Ohio, där hon måste kunna inge hopp om framtiden.
-Många insiders är irriterade på kampanjens insamlingar och hur resultaten presenteras. Man har till exempel inte gjort särskilt stort väsen av att man samlat in hela 12 miljoner dollar enbart den senaste veckan. Istället fick man negativ press om att Clinton själv lånat kampanjen 5 miljoner dollar.
-På tisdag 19 februari går slaget vidare till Wisconsin, där 74 delegater står på spel. Där finns mycket arbetarklass och lägre medelklass, som hon måste försöka övertyga. Om hon förlorar stort i Wisconsin kan det vara början till slutet för Mrs. Clinton. Alternativet är bara att ett mycket stort antal superdelegater ställer sig bakom henne före Texas och Ohio den 4 mars, så att hon kan vara i tydlig ledning inför de två viktiga staterna.
Hillary Clinton vet mycket väl att det är 20 dagar kvar till Texas och Ohio, där sammanlagt hela 336 delegater står på spel. Hon leder visserligen opinionsundersökningarna på båda håll, men å andra sidan leder Obama i Wisconsin.
Och tjugo dagar i Amerika kan förändra hela spelfältet.
Conventional wisdom for today:
Efter Ohio och Texas i mars leder Clinton delegatligan med, säg 150 gubbar. Paret Clintons ganska starka grepp om partiapparaten ger då utslag i form av att alltflera superdelegater ansluter till Air Billary One och nomineringen är i hamn efter valet i Pennsylvania i april. Clinton ställs då mot John McCain i november och McCain vinner, därför att Amerika var inte moget för varken en vit kvinna eller en svart man i Vita huset.
Länktips:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/usavalet2008/artikel_866649.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=742273
http://politics.nytimes.com/election-guide/2008/results/delegates/index.html
07 februari 2008
Clinton leder större än påstått
En mera noggrann genomräkning av antalet delegater på respektive sidor i den demokratiska kampen om nomineringen till presidentkandidat visar nu, som väntat, att de flesta spekulationer är helt felaktiga.
Det är New York Times som i detalj gått igenom exakt vilka delegater som verkligen är bestämt låsta till respektive kandidat. Det handlar om demokrater som är guvernörer, senatorer och partifolk, eller så kallade "super delegates".
Den genomgången visar att Hillary Clinton har 892 delegater, mot 716 för Barack Obama. New York Times är noga med att påpeka att man bara räknat sådana delegater som har blivit officiellt utvalda och därmed låsta vid sina respektive val.
Denna genomräkning är ytterst intressant och den första som bygger på reella premisser, dvs. vilka delegater som är låsta vid respektive kandidat.
Genomräkningen visar att Hillary Clintons övertag är betydligt större än vad de flesta svenska medier velat påskina.
DN tillhör till exempel dem som räknat käpprätt fel, med en differens på blott 88 delegater, när diffen i själva verket är hela 176 delegater om man ska följa New York Times ytterst petigt noggranna räknesätt. DN har väl ungefär räknat 100 procent fel om vi ser till diffen.
Nu ska det villigt erkännas att det hela är ytterst svårt att beräkna, men att lita till fel källa, som till exempel nyhetsbyrån AP, eller än värre, att lita till CNN (Crap News Network, eller Chicken Noodle Network, som jag många gånger kallat CNN), så går det som det går.
New York Times sätt att räkna tror jag är det enda riktigt korrekta sättet, dvs. att se till antalet redan bestämt, bestämda delegater. För att nu utnyttja en tautologi i sammanhanget.
Det svenska problemet är att så många utsända korrespondenter med sin modersmjölk kring redaktionernas deskbord är uppfödda med CNN och andra skräpbolag. Och det följer tyvärr med, när de far ut i världen.
Nå. Tillbaka till ämnet.
Demokraternas ordförande, Howard Dean, säger idag att "de båda demokratiska kandidaterna måste undvika att ta fighten hela vägen till konventet i augusti".
Han säger att "vi kommer att ha en kandidat i mitten av mars eller april. Men om så inte är fallet, då måste vi få till stånd någon form av överenskommelse demmellan. Därför att partiet har inte råd med ett konvent som är tudelat. Det är inte bra nyheter för någotdera partiet".
Enligt rådgivare till partiet är detta sagt utan att vara förankrat hos de båda kandidaterna.
Vad han antyder är helt enkelt en "ticket" med Clinton och Obama. Vem som nu vill tro på det.
Jag gör det inte. Om Clinton vinner nomineringen tror jag att hon kommer att välja en "veep" bortom både Obama och John Edwards. Varför inte en Dianne Feinstein, eller någon annan kvinna?
So, What's next?
Jo det är att kampanjen går in i "the Potomac states", dvs. Virginia, Washington DC, samt Maryland. Ytterst intressant, men inte särskilt avgörande många delegater att slåss om.
Å andra sidan, som racet ser ut, så är nu varje enskild delegat en tillgång. Och ingen kan räknas bort. Ingen enda.
Men de riktig stora slagen kommer att ske i Ohio och Texas. Och där är Clinton ytterst stark, sedan må man tycka vad man behagar om Air Billary One.
Källor och länktips:
http://www.nytimes.com/2008/02/07/us/politics/07campaign.html?hp
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=740466
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=740094http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_844279.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_848161.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_844131.svd
Det är New York Times som i detalj gått igenom exakt vilka delegater som verkligen är bestämt låsta till respektive kandidat. Det handlar om demokrater som är guvernörer, senatorer och partifolk, eller så kallade "super delegates".
Den genomgången visar att Hillary Clinton har 892 delegater, mot 716 för Barack Obama. New York Times är noga med att påpeka att man bara räknat sådana delegater som har blivit officiellt utvalda och därmed låsta vid sina respektive val.
Denna genomräkning är ytterst intressant och den första som bygger på reella premisser, dvs. vilka delegater som är låsta vid respektive kandidat.
Genomräkningen visar att Hillary Clintons övertag är betydligt större än vad de flesta svenska medier velat påskina.
DN tillhör till exempel dem som räknat käpprätt fel, med en differens på blott 88 delegater, när diffen i själva verket är hela 176 delegater om man ska följa New York Times ytterst petigt noggranna räknesätt. DN har väl ungefär räknat 100 procent fel om vi ser till diffen.
Nu ska det villigt erkännas att det hela är ytterst svårt att beräkna, men att lita till fel källa, som till exempel nyhetsbyrån AP, eller än värre, att lita till CNN (Crap News Network, eller Chicken Noodle Network, som jag många gånger kallat CNN), så går det som det går.
New York Times sätt att räkna tror jag är det enda riktigt korrekta sättet, dvs. att se till antalet redan bestämt, bestämda delegater. För att nu utnyttja en tautologi i sammanhanget.
Det svenska problemet är att så många utsända korrespondenter med sin modersmjölk kring redaktionernas deskbord är uppfödda med CNN och andra skräpbolag. Och det följer tyvärr med, när de far ut i världen.
Nå. Tillbaka till ämnet.
Demokraternas ordförande, Howard Dean, säger idag att "de båda demokratiska kandidaterna måste undvika att ta fighten hela vägen till konventet i augusti".
Han säger att "vi kommer att ha en kandidat i mitten av mars eller april. Men om så inte är fallet, då måste vi få till stånd någon form av överenskommelse demmellan. Därför att partiet har inte råd med ett konvent som är tudelat. Det är inte bra nyheter för någotdera partiet".
Enligt rådgivare till partiet är detta sagt utan att vara förankrat hos de båda kandidaterna.
Vad han antyder är helt enkelt en "ticket" med Clinton och Obama. Vem som nu vill tro på det.
Jag gör det inte. Om Clinton vinner nomineringen tror jag att hon kommer att välja en "veep" bortom både Obama och John Edwards. Varför inte en Dianne Feinstein, eller någon annan kvinna?
So, What's next?
Jo det är att kampanjen går in i "the Potomac states", dvs. Virginia, Washington DC, samt Maryland. Ytterst intressant, men inte särskilt avgörande många delegater att slåss om.
Å andra sidan, som racet ser ut, så är nu varje enskild delegat en tillgång. Och ingen kan räknas bort. Ingen enda.
Men de riktig stora slagen kommer att ske i Ohio och Texas. Och där är Clinton ytterst stark, sedan må man tycka vad man behagar om Air Billary One.
Källor och länktips:
http://www.nytimes.com/2008/02/07/us/politics/07campaign.html?hp
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=740466
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=740094http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_844279.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_848161.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_844131.svd
06 februari 2008
Update New Mexico - Clinton vann
När 98 procent av rösterna i New Mexico sent om sider är räknade visar det sig att Hillary Clinton leder knappt över Barack Obama. Och New York Times tillskriver henne segern också där.
Det var precis vad jag förutspådde tidigare idag.
Därmed tog hon samtliga aktuella sydstater, utom Alabama och Georgia. Sådant storslam i södern var det nog ingen av alla analytiker som trodde på. Och kl. 21.00 på tisdagskvällen är uppgiften fortfarande inte rapporterad i svenska medier. Skärpning anbefalles om ni inte vill tappa i trovärdighet på nätet...
Länk till NYT:
http://politics.nytimes.com/election-guide/2008/results/demmap/index.html
Det var precis vad jag förutspådde tidigare idag.
Därmed tog hon samtliga aktuella sydstater, utom Alabama och Georgia. Sådant storslam i södern var det nog ingen av alla analytiker som trodde på. Och kl. 21.00 på tisdagskvällen är uppgiften fortfarande inte rapporterad i svenska medier. Skärpning anbefalles om ni inte vill tappa i trovärdighet på nätet...
Länk till NYT:
http://politics.nytimes.com/election-guide/2008/results/demmap/index.html
Billary eller Obambi?
Här är den enkla matematiken som kommer att avgöra till förmån för Air Billary One, framför Barack Obambi:
Clintons team vann flest av de tio mest folkrika stater som stod på spel igår, medan Obamas team vann flest stater i norr och i mellanvästern. Dessutom vann hon troligen Kalifornien tack vare ”the latino vote”, vilket kommer att spilla över på New Mexico som fortfarande inte är färdigräknat. Hon valde helt enkelt att kampanja i Kalifornien istället för South Carolina som redan tidigt var Obamaland.
Att vinna i både Kalifornien och New York var enorma prestigevinster, med drygt 500 delegater sammantaget, som sänder chockvågor rakt in i Obamas högkvarter. Han lär ha trott att han åtminstone skulle ta Kalifornien, samt knapra betydligt på hennes tidigare mycket stora försprång i New York. Nu förlorade Obama istället med 17 procentenheter där.
Clintons seger i Massachusetts var en annan godbit för henne. Det är senator Ted Kennedys hemstat och för bara en vecka sedan ställde han sig bakom Barack Obama, tillsammans med två Kennedybarn, plus John Kerry. Men Clinton vann ändå med 15 procents marginal, framför allt tack vare kvinnliga väljare.
Den demografiska bilden visar att Clinton vann flesta kvinnor, bortåt 70 procent på en del håll, medan Obama fortsätter att vinna svarta väljare med siffror upp emot 80 procent på en del håll. Hur bilden bland latinos ser ut är än så länge lite oklar, men den gruppen tycks ändå ha spelat en mycket viktig roll i Kalifornien, som Clinton vann med 10 procents övervikt. Tidiga siffror visar att hon vann dubbelt så många latinamerikanska röster.
Det skiljer nu färre än 100 delegater mellan de två, Med Clinton i ledningen, och procenttalen börjar därför bli ganska ointressanta. Nu är det antalet delegater som räknas. Det demokratiska partiet har inalles 4 049 delegater och därför krävs det 2 025 för att bli partiets kandidat i november. Av den totala mängden delegater är 3 253 bundna av resultat i sina hemstater. Resten är så kallade superdelegater, som är fria att rösta som de vill. Bland de sistnämnda har Clinton en betydande övervikt.
Ingen kan idag med säkerhet säga exakt hur många delegater Clinton eller Obama har för närvarande. I flera fall avgörs inte den exakta fördelningen förrän senare i vår, men jag tror att Clinton under den närmaste månaden tar hem stora stater som Texas och Virginia. Men sannolikt måste hon också vinna i Ohio och Pennsylvania. Och i de båda delstaterna är gamla opinionsundersökningar inte mycket att bry sig om.
Inför Super Tuesday såg vi inte mycket av attackhunden Bill Clinton. Efter hans fiasko i South Carolina har det säkert utgått någon tydlig order och därefter har ordväxlingen mellan de båda också blivit en aning mjukare. I Amerika finns det en del spekulationer om att Clinton skulle välja Obama som sin vicepresidentkandidat. Att det helt enkelt är den enda möjligheten för att valet av presidentkandidat inte ska avgöras först på konventet. Men tillåt mig tvivla.
Valmaskinen Clinton är, åtminstone än så länge, alltför stark. Hon har redan tackat ja till fyra tv-sända debatter under de närmaste tre veckorna inför valen i Texas och Ohio. Obama har inte ens mäktat med att svara, men han måste naturligtvis ställa upp.
Sedan förpestas Obama fortfarande av att han så tätt kopplas samman med slumlorden Tony Rezko hemma i Chicago och som ställs inför federal domstol där den 25 februari. Det handlar om mutor, utpressning och kickbacks och Obamas namn finns med i utredningsmaterialet. (Se tidigare blogginlägg här nedan.)
Den elaka Clintonätaren, Maureen Dowd i New York Times, skriver idag att ”om Obama vill bli president, så måste han döda draken. Och draken är Clintons attackmaskin och tisdag kväll visade det sig att den inte är oemotståndlig, men fortfarande andas eld”.
Ganska hårda ord, men så länge Barack Obama har sina egna ”dirty tricks” att brottas med hemma i Chicago, så kan nog den där draken dra sig tillbaka in i sin håla för att vila ett tag.
En helt annan mycket intressant iakttagelse just nu är att om det var presidentval idag skulle både Clinton och Obama vinna över John McCain. Tidigare var det länge precis tvärtom. Det betyder att inför Texas och Ohio kommer vi säkert att få se åtskilliga attacker mot demokraternas kandidater, medan Clinton och Obama säkert kommer att tona ned den interna striden om demokraternas nominering.
Länktips:
http://www.nytimes.com/2008/02/06/opinion/06dowd.html?hp
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_844683.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_844131.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=740095
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=740095
Clintons team vann flest av de tio mest folkrika stater som stod på spel igår, medan Obamas team vann flest stater i norr och i mellanvästern. Dessutom vann hon troligen Kalifornien tack vare ”the latino vote”, vilket kommer att spilla över på New Mexico som fortfarande inte är färdigräknat. Hon valde helt enkelt att kampanja i Kalifornien istället för South Carolina som redan tidigt var Obamaland.
Att vinna i både Kalifornien och New York var enorma prestigevinster, med drygt 500 delegater sammantaget, som sänder chockvågor rakt in i Obamas högkvarter. Han lär ha trott att han åtminstone skulle ta Kalifornien, samt knapra betydligt på hennes tidigare mycket stora försprång i New York. Nu förlorade Obama istället med 17 procentenheter där.
Clintons seger i Massachusetts var en annan godbit för henne. Det är senator Ted Kennedys hemstat och för bara en vecka sedan ställde han sig bakom Barack Obama, tillsammans med två Kennedybarn, plus John Kerry. Men Clinton vann ändå med 15 procents marginal, framför allt tack vare kvinnliga väljare.
Den demografiska bilden visar att Clinton vann flesta kvinnor, bortåt 70 procent på en del håll, medan Obama fortsätter att vinna svarta väljare med siffror upp emot 80 procent på en del håll. Hur bilden bland latinos ser ut är än så länge lite oklar, men den gruppen tycks ändå ha spelat en mycket viktig roll i Kalifornien, som Clinton vann med 10 procents övervikt. Tidiga siffror visar att hon vann dubbelt så många latinamerikanska röster.
Det skiljer nu färre än 100 delegater mellan de två, Med Clinton i ledningen, och procenttalen börjar därför bli ganska ointressanta. Nu är det antalet delegater som räknas. Det demokratiska partiet har inalles 4 049 delegater och därför krävs det 2 025 för att bli partiets kandidat i november. Av den totala mängden delegater är 3 253 bundna av resultat i sina hemstater. Resten är så kallade superdelegater, som är fria att rösta som de vill. Bland de sistnämnda har Clinton en betydande övervikt.
Ingen kan idag med säkerhet säga exakt hur många delegater Clinton eller Obama har för närvarande. I flera fall avgörs inte den exakta fördelningen förrän senare i vår, men jag tror att Clinton under den närmaste månaden tar hem stora stater som Texas och Virginia. Men sannolikt måste hon också vinna i Ohio och Pennsylvania. Och i de båda delstaterna är gamla opinionsundersökningar inte mycket att bry sig om.
Inför Super Tuesday såg vi inte mycket av attackhunden Bill Clinton. Efter hans fiasko i South Carolina har det säkert utgått någon tydlig order och därefter har ordväxlingen mellan de båda också blivit en aning mjukare. I Amerika finns det en del spekulationer om att Clinton skulle välja Obama som sin vicepresidentkandidat. Att det helt enkelt är den enda möjligheten för att valet av presidentkandidat inte ska avgöras först på konventet. Men tillåt mig tvivla.
Valmaskinen Clinton är, åtminstone än så länge, alltför stark. Hon har redan tackat ja till fyra tv-sända debatter under de närmaste tre veckorna inför valen i Texas och Ohio. Obama har inte ens mäktat med att svara, men han måste naturligtvis ställa upp.
Sedan förpestas Obama fortfarande av att han så tätt kopplas samman med slumlorden Tony Rezko hemma i Chicago och som ställs inför federal domstol där den 25 februari. Det handlar om mutor, utpressning och kickbacks och Obamas namn finns med i utredningsmaterialet. (Se tidigare blogginlägg här nedan.)
Den elaka Clintonätaren, Maureen Dowd i New York Times, skriver idag att ”om Obama vill bli president, så måste han döda draken. Och draken är Clintons attackmaskin och tisdag kväll visade det sig att den inte är oemotståndlig, men fortfarande andas eld”.
Ganska hårda ord, men så länge Barack Obama har sina egna ”dirty tricks” att brottas med hemma i Chicago, så kan nog den där draken dra sig tillbaka in i sin håla för att vila ett tag.
En helt annan mycket intressant iakttagelse just nu är att om det var presidentval idag skulle både Clinton och Obama vinna över John McCain. Tidigare var det länge precis tvärtom. Det betyder att inför Texas och Ohio kommer vi säkert att få se åtskilliga attacker mot demokraternas kandidater, medan Clinton och Obama säkert kommer att tona ned den interna striden om demokraternas nominering.
Länktips:
http://www.nytimes.com/2008/02/06/opinion/06dowd.html?hp
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_844683.svd
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_844131.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=740095
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=740095
05 februari 2008
Svenska stolligheter om Super Tuesday
Så har då ett antal svenska politiker och så kallade kändisar låtit sig lockas till att peka ut sina favoriter i det amerikanska presidentvalet. Statsministern håller på Barack Obama, medan resten av alliansens ledarskap håller på Clinton. Näringsminister Olofsson motiverar sitt val med att Clinton är kvinna. "Hon är min kandidat", säger hon. Men nu råkar det vara så att Maud Olofsson - Gud hjälpe mig - inte har någon rösträtt i USA.
Vad ingen av dem begriper är dock att hela det amerikanska politiska landskapet ligger väsentligt till höger om det svenska. Och då blir deras favoriseringar ganska korkade. Om de åtminstone hade uttalat sig utifrån svenska utrikespolitiska intressen eller önskningar hade det varit begripligt.
Statsministerns påstående om att Barack Obamas åsikter och program ligger nära moderaternas på flera punkter är oinformerat, felaktigt och sällsynt dumt. I allt väsentligt står han betydligt till höger om Reinfeldts moderater.
Samma sak gäller för Hillary Clinton. Och då blir Mona Sahlins favorisering av Clinton lika korkad. Mona Sahlin begriper uppenbarligen ingenting om amerikansk politik. Och, som Sahlin gör, kalla en politiker för "listig" är ganska obehagligt och det säger kanske en del om hur Sahlin vill förhålla sig till sina egna väljare.
I sak förhåller det sig nämligen så att av samtliga kvarvarande kandidater är det ingen, förutom Hillary Clinton, som begriper och har uttalat sig om betydelsen av den transatlantiska länken, som räddade Europa under andra världskriget. Och dessutom räddade Europa undan stor skam och nesa under Balkankrigen.
Det är den över allt annat väsentligaste frågan för Sverige och Europa. Ett alltmera protektionistiskt och introvert Amerika kan bli ett allvarligt hot mot fred och stabilitet i resten av världen. Och att svenska politiker inte med ett ord nämner sådant visar bara hur okunniga de är.
Och att en bunt riksdagsjournalister lånar sin trovärdighet till den tramsiga showen är minst lika illa.
Länkar:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/usavalet2008/artikel_842429.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=740022
Vad ingen av dem begriper är dock att hela det amerikanska politiska landskapet ligger väsentligt till höger om det svenska. Och då blir deras favoriseringar ganska korkade. Om de åtminstone hade uttalat sig utifrån svenska utrikespolitiska intressen eller önskningar hade det varit begripligt.
Statsministerns påstående om att Barack Obamas åsikter och program ligger nära moderaternas på flera punkter är oinformerat, felaktigt och sällsynt dumt. I allt väsentligt står han betydligt till höger om Reinfeldts moderater.
Samma sak gäller för Hillary Clinton. Och då blir Mona Sahlins favorisering av Clinton lika korkad. Mona Sahlin begriper uppenbarligen ingenting om amerikansk politik. Och, som Sahlin gör, kalla en politiker för "listig" är ganska obehagligt och det säger kanske en del om hur Sahlin vill förhålla sig till sina egna väljare.
I sak förhåller det sig nämligen så att av samtliga kvarvarande kandidater är det ingen, förutom Hillary Clinton, som begriper och har uttalat sig om betydelsen av den transatlantiska länken, som räddade Europa under andra världskriget. Och dessutom räddade Europa undan stor skam och nesa under Balkankrigen.
Det är den över allt annat väsentligaste frågan för Sverige och Europa. Ett alltmera protektionistiskt och introvert Amerika kan bli ett allvarligt hot mot fred och stabilitet i resten av världen. Och att svenska politiker inte med ett ord nämner sådant visar bara hur okunniga de är.
Och att en bunt riksdagsjournalister lånar sin trovärdighet till den tramsiga showen är minst lika illa.
Länkar:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/usavalet2008/artikel_842429.svd
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=740022
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
