Skriver idag på Expressens debattsida en replik till JKs svar på min första artikel om fallet Catrine da Costa:
Så bra att JK Göran Lambertz erkänner att det behövs en ny domstolsprövning av den häxprocess som gäller fallet Catrine da Costa 1984, då de båda läkarna frikändes av tingsrätten men ansågs ha styckat den döda kroppen. (Expressen 21 och 22 juli). Därmed har han gått halva vägen mot ett avslut, den andra halvan handlar om att göra upp om skadeståndet. Men att gå hela vägen skulle betyda ett karriärmässigt självmord för honom.
Den juridiska nomenklatura och elit, som han själv tillhör, skulle rasa tusen gånger värre än den gjorde då JK hjälpte livstidsdömde Veija Borg med en resningsansökan. Det blev nobben direkt. För att nu inte tala om ramaskriet för två år sedan då JK sa att det finns poliser som ljuger för att få folk dömda.
Det nu pågående skadeståndsmålet kan inte undvika skuldfrågan och då blir det obegripligt att samtidigt som JK välkomnar en ny process, har han försökt att jäva bort rådmannen i målet. Lambertz har helt enkelt målat in sig i ett hörn i sina försök att tillfredsställa statens behov av evigt skydd undan rättvisa och skadestånd. Naturligt nog berör han inte alls den pinsamma jävsfrågan i sitt svar.
Till bilden av den eroderande rättsstaten hör att dåvarande ordföranden i regeringsrätten, Hans Ragnemalm, som såg till att regeringsrätten avslog den senaste resningsansökan 2004, i efterhand erkänt att det utslaget var felaktig. Har JK månne glömt det?
Vad det handlar om är att staten begått så allvarliga fel att den är skadeståndsskyldig och i detta är JK statens och regeringens ombud. Vilken dag som helst kan JK göra upp med läkarna utanför tingsrätten, alternativt biträda en resningsansökan i legitimationsfrågan eller få socialstyrelsen att söka resning. Men det vågar han inte. Efter ett kvarts sekel är feghet den gnista som tänt bålet och därmed bränt rättvisan till aska.
Anders Carlgren
journalist
25 juli 2008
Intolerans mot tolerans
DNs Hanne Kjöller skriver klokt idag på tidningens ledarsida om Pridefestivalens regler för journalister på festivalområdet. Det är bara att instämma:
Det känns onekligen som en ödets ironi. I åratal har tidningarnas ledarsidor, denna likväl som andra, hyllat Pridefestivalen. Tämligen unisont har vi argumenterat för värdet av mångfald och för allas frihet att uttrycka sin könsidentitet och sexuella identitet precis så som hon eller han vill. Men medan gårdagens opinionsjournalister slogs FÖR hbt-världens yttrandefrihet, slåss i dag hbt-världen MOT journalisternas yttrandefrihet. För att kunna ackrediteras som journalist krävs att man skriftligen förbinder sig att följa ett knippe regler, varav några är förståeliga och rimliga, medan andra inte är det. Till de orimliga, och de som utmanar det journalistiska uppdraget, hör förbudet att utan att fråga om lov använda termer som man, kvinna, homo- eller transsexuell om de personer som intervjuas.
Det ska ses som en vägledning, en rekommendation, säger presschefen Anna Söderström när jag pratar med henne. Men det är knappast den tolkning som ligger närmast till hands. För längst ned på listan står i fet stil: 'OBS! Om någon inte följer de regler som beskrivits ovan har säkerhetspersonal, parkchef och pressansvarig rätt att frånta vederbörande veckobandet och ackrediteringen.' I klartext: Antingen skriver ni som vi vill eller så kan ni sticka härifrån. Eller så kan man göra som jag tänker göra: strunta i att gå överhuvudtaget. Och då förstås inte heller skriva därifrån. Respektera att detta är en frizon, säger Anna Söderström, apropå det fotoförbud som råder såvida det inte finns ett uttryckligt samtycke. Och visst kan man respektera det.
Samtidigt borde arrangörerna av Stockholm Pride respektera journalisternas frihet att använda de ord de vill och fotografernas rätt att själva välja ögonblick när bilden ska knäppas. Går inte det att ordna på något bättre sett har jag svårt att se någon anledning till att medierna ska vara där. Då är det väl bättre att det hela arrangeras som en privat fest utan journalister."
Det känns onekligen som en ödets ironi. I åratal har tidningarnas ledarsidor, denna likväl som andra, hyllat Pridefestivalen. Tämligen unisont har vi argumenterat för värdet av mångfald och för allas frihet att uttrycka sin könsidentitet och sexuella identitet precis så som hon eller han vill. Men medan gårdagens opinionsjournalister slogs FÖR hbt-världens yttrandefrihet, slåss i dag hbt-världen MOT journalisternas yttrandefrihet. För att kunna ackrediteras som journalist krävs att man skriftligen förbinder sig att följa ett knippe regler, varav några är förståeliga och rimliga, medan andra inte är det. Till de orimliga, och de som utmanar det journalistiska uppdraget, hör förbudet att utan att fråga om lov använda termer som man, kvinna, homo- eller transsexuell om de personer som intervjuas.
Det ska ses som en vägledning, en rekommendation, säger presschefen Anna Söderström när jag pratar med henne. Men det är knappast den tolkning som ligger närmast till hands. För längst ned på listan står i fet stil: 'OBS! Om någon inte följer de regler som beskrivits ovan har säkerhetspersonal, parkchef och pressansvarig rätt att frånta vederbörande veckobandet och ackrediteringen.' I klartext: Antingen skriver ni som vi vill eller så kan ni sticka härifrån. Eller så kan man göra som jag tänker göra: strunta i att gå överhuvudtaget. Och då förstås inte heller skriva därifrån. Respektera att detta är en frizon, säger Anna Söderström, apropå det fotoförbud som råder såvida det inte finns ett uttryckligt samtycke. Och visst kan man respektera det.
Samtidigt borde arrangörerna av Stockholm Pride respektera journalisternas frihet att använda de ord de vill och fotografernas rätt att själva välja ögonblick när bilden ska knäppas. Går inte det att ordna på något bättre sett har jag svårt att se någon anledning till att medierna ska vara där. Då är det väl bättre att det hela arrangeras som en privat fest utan journalister."
23 juli 2008
Pridefestivalen vill styra journalisterna
Tidningen Dagen kritiserar idag på ledarplats Pridefestivalen. Helt rätt. Journalister ska inte styras av någon arrangörs villkor. Dessutom är det ganska tröttsamt med all förhandsreklam som festivalen får i media. Det är fler än en journalist som uppträder som festivalens nyttiga idioter.
"Pridefestivalens arrangörer hotar att kasta ut journalister som skriver 'fel'. I speciella regler för vad journalisterna får göra och inte göra på festivalområdet heter det bland annat, att de inte får beskriva intervjuade personer som homosexuella, transsexuella eller ens som man eller kvinna - om personen i fråga inte själv uttryckligen kallar sig detta. Den journalist som inte följer regeln kan fråntas ackrediteringen, det vill säga rätten att göra sitt jobb.
Möjligen har Pridefestivalens arrangörer vant sig att Sveriges massmedier, med få undantag, villigt spelar det okritiska språkrörets roll. Men nu har man nog gått för långt. Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén har reagerat starkt på styrningsförsöket. På nyhetsplats i Dagen säger hon: 'Hade man utfärdat särskilda regler för bevakningen av partikongress eller näringslivskonferens tror jag knappt att någon journalist hade ställt upp.'
Sant. Men också Journalistförbundets ordförande måste väl ha märkt, att stora svenska massmedier aldrig bevakar Pridefestivalen med samma kritiska blick som till exempel en partikongress. För att inte tala om att inga andra arrangemang - OS möjligen undantaget - får så massiv förhandsreklam som Pridefestivalen.
Så det kanske inte är så underligt om arrangörerna tror, att man gör som man vill med journalister."
"Pridefestivalens arrangörer hotar att kasta ut journalister som skriver 'fel'. I speciella regler för vad journalisterna får göra och inte göra på festivalområdet heter det bland annat, att de inte får beskriva intervjuade personer som homosexuella, transsexuella eller ens som man eller kvinna - om personen i fråga inte själv uttryckligen kallar sig detta. Den journalist som inte följer regeln kan fråntas ackrediteringen, det vill säga rätten att göra sitt jobb.
Möjligen har Pridefestivalens arrangörer vant sig att Sveriges massmedier, med få undantag, villigt spelar det okritiska språkrörets roll. Men nu har man nog gått för långt. Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén har reagerat starkt på styrningsförsöket. På nyhetsplats i Dagen säger hon: 'Hade man utfärdat särskilda regler för bevakningen av partikongress eller näringslivskonferens tror jag knappt att någon journalist hade ställt upp.'
Sant. Men också Journalistförbundets ordförande måste väl ha märkt, att stora svenska massmedier aldrig bevakar Pridefestivalen med samma kritiska blick som till exempel en partikongress. För att inte tala om att inga andra arrangemang - OS möjligen undantaget - får så massiv förhandsreklam som Pridefestivalen.
Så det kanske inte är så underligt om arrangörerna tror, att man gör som man vill med journalister."
21 juli 2008
Den juridiska eliten håller varandra hårt om ryggen
Skriver idag på Expressens debattsida om det så kallade styckmordet:
1988 åtalades två läkare för ett styckmord på den prostituerade kvinnan Catrin da Costa. Fallet fick stor medieuppmärksamhet. En av de journalister som följt fallet är Anders Carlgren, tidigare reporter och programledare på SR och SVT. I dag skriver Carlgren att nästan ingen av dem som var inblandade från början längre tror att läkarna är skyldiga. Han skriver: Ändå har statens, det vill säga JK:s, ombud i den skadeståndsprocess som nu pågår fått härja fritt mot läkarnas ombud. Den juridiska eliten skyddar varandra likt medlemmarna i ett hemligt ordenssällskap. JK blundar för ett av de värsta justitiemorden i svensk rättshistoria, skriver Carlgren.
Han heter egentligen Thomas, men är mest känd som allmänläkaren, trots att han inte har sådan specialistkompetens. Tillsammans med den så kallade obducenten anklagades han för mer än 20 år sedan för att ha mördat och styckat den prostituerade Catrin da Costa. Delar av hennes kropp hittades 1984 i ett par plastsäckar inte långt från rättsläkarstationen i Solna.
Fyra år senare åtalades de båda läkarna, men friades för mord. I domskälen skrev dock tingsrätten att de båda bortom allt rimligt tvivel hade styckat den döda kroppen, vilket fick socialstyrelsen att dra in de båda läkarnas legitimationer.
Fallet har behandlats hela tretton gånger av olika rättsliga instanser, inklusive landets högsta domstolar men det finns bara två domar. Dels tingsrättens friande dom, inklusive de förödande domskälen, samt Kammarrättens slutgiltiga dom i legitimationsfrågan.
Ingen av dem som var inblandade från början tror längre att de båda läkarna är skyldiga. Polisen har efter många år bytt åsikt och insett att den ursprungliga förundersökningen var usel. Man stödde sig bland annat på en fabricerad dagbok, uppdiktad av en av da Costas väninnor. Åklagaren i målet, Anders Helin, bytte åsikt efter en DNA-analys, då hårstrån från en handduk i en av plastsäckarna, för bara ett par år sedan, jämfördes med läkarnas DNA. Därefter har Helin uttryckt starkt tvivel om läkarnas skuld. Och frågan är om ens justitiekanslern, Göran Lambertz, längre tror att de är skyldiga. Det finns en mejlkonversation mellan Lambertz och ett tidigare justitieråd som visar på JK:s möjliga tveksamhet.
Ändå har statens, det vill säga JK:s, ombud i den skadeståndsprocess som nu pågår vid Attunda tingsrätt i Sollentuna fått härja ganska fritt med både domstolen och de båda läkarnas ombud, professor emeritus Anders Agell, som har ett halvt sekels erfarenhet av civilrätt.
Först försökte JK:s ombud förmå Agell att frånträda målet med svävande hänvisningar till hans bristande erfarenhet av processer i domstol. När Agell vägrade gav man sig i stället på rättens ordförande, rådman Nils Hedström, och påstod att han är jävig därför att han i en så kallad mellandom i våras skulle ha uttryckt sig partiskt till förmån för de båda läkarna.
Den frågan gällde en knivig strid om eventuell preskription för statens agerande före januari 1995. Men rådman Hedström slog i den ganska omfattande mellandomen fast att ingen preskription gäller. Mellandomen kan heller inte överklagas ensamt. Rådman Hedströms eventuella jäv ska nu prövas av tre andra domare vid Attunda tingsrätt och riskerar att försena processen ytterligare.
Hela saken är ett av de värsta justitiemorden i svensk rättshistoria. En tafflig polisutredning följdes av en lika tafflig behandling i tingsrätten med inslag av mened, i form av den förfalskade dagboken, som aldrig beivrades, plus diverse lögner och felaktigheter som aldrig blev utredda eller ens tillrättalagda.
Tingsrättens friande dom, inklusive de förödande domskälen, som aldrig kunde överklagas, kan gott kallas för ett frikännande justitiemord. Därefter följde ett mera politiserat justitiemord då Kammarrätten i ett första utslag underkände socialstyrelsens beslut att dra in legitimationerna, men regeringsrätten tvingade Kammarrätten att ta om beslutet med omvänt resultat.
För fyra år sedan lämnade ombudet Agell in en resningsansökan till regeringsrätten i legitimationsfrågan, som naturligtvis avslog ansökan och därmed hade justitiemordet antagit en mer ansvarsbefriad karaktär.
Lägg därtill att det har skrivits fem böcker om fallet, varav tre utan vidare utgör förtal av de båda läkarna. En av förtalsböckerna har till och med figurerat i en av de tretton processerna. Det har genom åren skrivits tusentals artiklar, flertalet till läkarnas nackdel.
Man kan gott påstå att läkaren Thomas och obducenten fälldes av taffliga utredningar och processer tillsammans med ett massmedialt pådrag av sällan skådat slag, som i sig kanaliserade ett folkligt uppror mot de båda bestialiska männen "som hade grillat och ätit da Costas ögon, druckit hennes blod, etc".
När knappast ingen längre tror på deras skuld är den stora frågan varför JK med sådan frenesi försöker skydda staten mot ansvar för en så lång serie av rättsskandaler under snart 25 års tid?
Svaret är egentligen ganska enkelt. Här i landet finns en juridisk elit som skyddar varandra likt medlemmarna i ett hemligt ordenssällskap. De förflyttar sig mellan olika höga domstolar; en del sitter på justitiedepartementet och skriver lagförslag till riksdagen, därefter flyttar de till någon hög domstol där de tillämpar lagar som de själva har skrivit. På så sätt har två unga läkares liv offrats för ett formalistiskt och för elitjuristerna beskyddande system. I dag närmar sig läkarna 60-årsåldern och är två ganska brutna män.
Justitiekanslern hade för länge sedan kunnat erkänna statens långa rad av felaktiga beslut och betalat ordentliga skadestånd, men i stället låter JK processen fortgå. Och då är väl kanske inte Sverige längre den rättsstat som landet så gärna vill påstå sig vara.
Anders Carlgren journalist och fri skribent
1988 åtalades två läkare för ett styckmord på den prostituerade kvinnan Catrin da Costa. Fallet fick stor medieuppmärksamhet. En av de journalister som följt fallet är Anders Carlgren, tidigare reporter och programledare på SR och SVT. I dag skriver Carlgren att nästan ingen av dem som var inblandade från början längre tror att läkarna är skyldiga. Han skriver: Ändå har statens, det vill säga JK:s, ombud i den skadeståndsprocess som nu pågår fått härja fritt mot läkarnas ombud. Den juridiska eliten skyddar varandra likt medlemmarna i ett hemligt ordenssällskap. JK blundar för ett av de värsta justitiemorden i svensk rättshistoria, skriver Carlgren.
Han heter egentligen Thomas, men är mest känd som allmänläkaren, trots att han inte har sådan specialistkompetens. Tillsammans med den så kallade obducenten anklagades han för mer än 20 år sedan för att ha mördat och styckat den prostituerade Catrin da Costa. Delar av hennes kropp hittades 1984 i ett par plastsäckar inte långt från rättsläkarstationen i Solna.
Fyra år senare åtalades de båda läkarna, men friades för mord. I domskälen skrev dock tingsrätten att de båda bortom allt rimligt tvivel hade styckat den döda kroppen, vilket fick socialstyrelsen att dra in de båda läkarnas legitimationer.
Fallet har behandlats hela tretton gånger av olika rättsliga instanser, inklusive landets högsta domstolar men det finns bara två domar. Dels tingsrättens friande dom, inklusive de förödande domskälen, samt Kammarrättens slutgiltiga dom i legitimationsfrågan.
Ingen av dem som var inblandade från början tror längre att de båda läkarna är skyldiga. Polisen har efter många år bytt åsikt och insett att den ursprungliga förundersökningen var usel. Man stödde sig bland annat på en fabricerad dagbok, uppdiktad av en av da Costas väninnor. Åklagaren i målet, Anders Helin, bytte åsikt efter en DNA-analys, då hårstrån från en handduk i en av plastsäckarna, för bara ett par år sedan, jämfördes med läkarnas DNA. Därefter har Helin uttryckt starkt tvivel om läkarnas skuld. Och frågan är om ens justitiekanslern, Göran Lambertz, längre tror att de är skyldiga. Det finns en mejlkonversation mellan Lambertz och ett tidigare justitieråd som visar på JK:s möjliga tveksamhet.
Ändå har statens, det vill säga JK:s, ombud i den skadeståndsprocess som nu pågår vid Attunda tingsrätt i Sollentuna fått härja ganska fritt med både domstolen och de båda läkarnas ombud, professor emeritus Anders Agell, som har ett halvt sekels erfarenhet av civilrätt.
Först försökte JK:s ombud förmå Agell att frånträda målet med svävande hänvisningar till hans bristande erfarenhet av processer i domstol. När Agell vägrade gav man sig i stället på rättens ordförande, rådman Nils Hedström, och påstod att han är jävig därför att han i en så kallad mellandom i våras skulle ha uttryckt sig partiskt till förmån för de båda läkarna.
Den frågan gällde en knivig strid om eventuell preskription för statens agerande före januari 1995. Men rådman Hedström slog i den ganska omfattande mellandomen fast att ingen preskription gäller. Mellandomen kan heller inte överklagas ensamt. Rådman Hedströms eventuella jäv ska nu prövas av tre andra domare vid Attunda tingsrätt och riskerar att försena processen ytterligare.
Hela saken är ett av de värsta justitiemorden i svensk rättshistoria. En tafflig polisutredning följdes av en lika tafflig behandling i tingsrätten med inslag av mened, i form av den förfalskade dagboken, som aldrig beivrades, plus diverse lögner och felaktigheter som aldrig blev utredda eller ens tillrättalagda.
Tingsrättens friande dom, inklusive de förödande domskälen, som aldrig kunde överklagas, kan gott kallas för ett frikännande justitiemord. Därefter följde ett mera politiserat justitiemord då Kammarrätten i ett första utslag underkände socialstyrelsens beslut att dra in legitimationerna, men regeringsrätten tvingade Kammarrätten att ta om beslutet med omvänt resultat.
För fyra år sedan lämnade ombudet Agell in en resningsansökan till regeringsrätten i legitimationsfrågan, som naturligtvis avslog ansökan och därmed hade justitiemordet antagit en mer ansvarsbefriad karaktär.
Lägg därtill att det har skrivits fem böcker om fallet, varav tre utan vidare utgör förtal av de båda läkarna. En av förtalsböckerna har till och med figurerat i en av de tretton processerna. Det har genom åren skrivits tusentals artiklar, flertalet till läkarnas nackdel.
Man kan gott påstå att läkaren Thomas och obducenten fälldes av taffliga utredningar och processer tillsammans med ett massmedialt pådrag av sällan skådat slag, som i sig kanaliserade ett folkligt uppror mot de båda bestialiska männen "som hade grillat och ätit da Costas ögon, druckit hennes blod, etc".
När knappast ingen längre tror på deras skuld är den stora frågan varför JK med sådan frenesi försöker skydda staten mot ansvar för en så lång serie av rättsskandaler under snart 25 års tid?
Svaret är egentligen ganska enkelt. Här i landet finns en juridisk elit som skyddar varandra likt medlemmarna i ett hemligt ordenssällskap. De förflyttar sig mellan olika höga domstolar; en del sitter på justitiedepartementet och skriver lagförslag till riksdagen, därefter flyttar de till någon hög domstol där de tillämpar lagar som de själva har skrivit. På så sätt har två unga läkares liv offrats för ett formalistiskt och för elitjuristerna beskyddande system. I dag närmar sig läkarna 60-årsåldern och är två ganska brutna män.
Justitiekanslern hade för länge sedan kunnat erkänna statens långa rad av felaktiga beslut och betalat ordentliga skadestånd, men i stället låter JK processen fortgå. Och då är väl kanske inte Sverige längre den rättsstat som landet så gärna vill påstå sig vara.
Anders Carlgren journalist och fri skribent
20 juli 2008
Barack Hussein Obama's Propaganda Tour
Ikväll, söndag, lämnar Barack Obama Kabul, troligen för att resa vidare till Bagdad. Det var meningen att hela trippen till Mellanöstern och tre europeiska huvudstäder skulle ske under stort hysch hysch, men John McCain avslöjade resplanerna i förväg vilket fick Obama-lägret att resa hela raggen.
Besöket i Kabul inskränkte sig till en arbetslunch på två timmar tillsammans med Hamid Karzai. Som alla vet vill Obama flytta omkring 15 000 soldater från Irak till Afghanistan, med hänvisning till att det är där det verkliga terrorhotet finns, samt att han vill avsluta kriget i Irak.
Men vad betyder egentligen två timmar tillsammans med Karzai? Platt intet, naturligtvis. Det hade varit betydligt enklare att lyfta telefonluren hemifrån Chicago. Avsikten är i själva verket att försöka visa Amerika och världen att Barack Obama duger som utrikespolitiker och amerikansk överbefälhavare.
Framför allt handlar det om amerikanska väljare och inget annat, därför att i Obamas entourage finns inte en enda utländsk journalist, trots att hundratals ansökt om att få följa med. Det hör dessutom till god diplomatisk ton att ge intervjuer till media från de länder man avser att besöka, men också på den punkten blev det nobben. Låt oss be till Gud att det inte blir samma visa med en eventuell president Obama.
En av hans kampanjrådgivare sa nyligen till en tysk journalist ”varför ska vi bry oss om utländska medier, när det råder Obamania över hela världen”. Det är den arrogans som Obama-lägret visar.
Det finns också två exempel som visar på tidigare misslyckanden på utrikesfronten. Dels när man hintade till en kanadensisk diplomat att Obamas kritik av NAFTA, det nordamerikanska frihandelsavtalet bara var kampanjretorik. Det blev ett ramaskri i Kanada. Dels när hans tidigare medarbetare, Samantha Power, sa till den skotska tidningen The Scotsman att Hillary Clinton är ett ”monster”. Det gav rubriker över hela världen.
I värsta fall är det vi nu ser en arrogans som hänger samman med att han är så nära den allra yttersta amerikanska makten.
Under hela hans kampanj har en enda utländsk journalist fått följa med på en resa till Ohio och Texas. Nu hör det naturligtvis till bilden att han som kandidat måste koncentrera fokus på inhemska medier, men å andra sidan har McCain gett långa rader av intervjuer till utländska korrespondenter i Washington.
Låt säga att Obama stannar måndag-tisdag i Bagdad och därefter blir det onsdag i Israel och kanske ett möte med palestinska ledare. På torsdag ska han tala i Berlin inför en publik som kan komma att uppgå till flera hundra tusen, därför att tyskarna älskar Barack Obama.
Problemet är bara den plats i Berlin man valt för talet. Han ska tala i Tiergarten Park alldeles nedanför den gamla preussiska Siegessäule, segerobelisken med en jättelik ängel på toppen. Snacka om knäpp symbolik! Obama har varken vunnit än, eller är någon ängel.
Själv hade han velat stå framför Brandenburger Tor, där en gång John F Kennedy stod och sa ”Ich bin ein Berliner”, till massornas jubel. Näste amerikanske president på samma plats var Ronald Reagan som i slutet av 80-talet stod där och ropade ”Mr. Gorbachev, tear down this wall”. Men den storstilade planen satte förbundskansler Angela Merkel stopp för.
En vecka är nu den tid Obama har avsatt för att visa att han duger som commander-in-chief och den enda kvarvarande supermaktens ledare. Samtidigt är det många oroliga amerikaner som undrar vad i hela friden Obama ska göra i Europa, samtidigt som landet mest populära öl, Budweiser, just blivit belgiskt. Ärevördiga Chrysler Building på Manhattan ägs numera av arabiska hyresvärdar och dollarn är snart inte värd ett smack jämfört med euron. Det i sin tur har lett till skyhöga amerikanska bensinpriser, vilket retar gallfeber på de flesta. Och då är det amerikanska priset inte ens hälften av det svenska.
När propagandatouren i Mellanöstern och Europa är avklarad väntar betydligt större bekymmer på hemmaplan. En McCain som äter på hans tidigare så komfortabla försprång i opinionsundersökningarna, plus paret Clinton som han inte riktigt vet var han har. Det är fler än en insider som tvivlar på att Bill Clinton är särskilt trakterad av att flytta in i vicepresidentresidenset långt borta vid den gamla reservoaren i Washington.
Då är det nog bättre att gardera med att om Obama lyckas vinna över McCain i november kommer den administrationens utrikesminister att heta Hillary Clinton.
Lästips:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1475497.svd
Besöket i Kabul inskränkte sig till en arbetslunch på två timmar tillsammans med Hamid Karzai. Som alla vet vill Obama flytta omkring 15 000 soldater från Irak till Afghanistan, med hänvisning till att det är där det verkliga terrorhotet finns, samt att han vill avsluta kriget i Irak.
Men vad betyder egentligen två timmar tillsammans med Karzai? Platt intet, naturligtvis. Det hade varit betydligt enklare att lyfta telefonluren hemifrån Chicago. Avsikten är i själva verket att försöka visa Amerika och världen att Barack Obama duger som utrikespolitiker och amerikansk överbefälhavare.
Framför allt handlar det om amerikanska väljare och inget annat, därför att i Obamas entourage finns inte en enda utländsk journalist, trots att hundratals ansökt om att få följa med. Det hör dessutom till god diplomatisk ton att ge intervjuer till media från de länder man avser att besöka, men också på den punkten blev det nobben. Låt oss be till Gud att det inte blir samma visa med en eventuell president Obama.
En av hans kampanjrådgivare sa nyligen till en tysk journalist ”varför ska vi bry oss om utländska medier, när det råder Obamania över hela världen”. Det är den arrogans som Obama-lägret visar.
Det finns också två exempel som visar på tidigare misslyckanden på utrikesfronten. Dels när man hintade till en kanadensisk diplomat att Obamas kritik av NAFTA, det nordamerikanska frihandelsavtalet bara var kampanjretorik. Det blev ett ramaskri i Kanada. Dels när hans tidigare medarbetare, Samantha Power, sa till den skotska tidningen The Scotsman att Hillary Clinton är ett ”monster”. Det gav rubriker över hela världen.
I värsta fall är det vi nu ser en arrogans som hänger samman med att han är så nära den allra yttersta amerikanska makten.
Under hela hans kampanj har en enda utländsk journalist fått följa med på en resa till Ohio och Texas. Nu hör det naturligtvis till bilden att han som kandidat måste koncentrera fokus på inhemska medier, men å andra sidan har McCain gett långa rader av intervjuer till utländska korrespondenter i Washington.
Låt säga att Obama stannar måndag-tisdag i Bagdad och därefter blir det onsdag i Israel och kanske ett möte med palestinska ledare. På torsdag ska han tala i Berlin inför en publik som kan komma att uppgå till flera hundra tusen, därför att tyskarna älskar Barack Obama.
Problemet är bara den plats i Berlin man valt för talet. Han ska tala i Tiergarten Park alldeles nedanför den gamla preussiska Siegessäule, segerobelisken med en jättelik ängel på toppen. Snacka om knäpp symbolik! Obama har varken vunnit än, eller är någon ängel.
Själv hade han velat stå framför Brandenburger Tor, där en gång John F Kennedy stod och sa ”Ich bin ein Berliner”, till massornas jubel. Näste amerikanske president på samma plats var Ronald Reagan som i slutet av 80-talet stod där och ropade ”Mr. Gorbachev, tear down this wall”. Men den storstilade planen satte förbundskansler Angela Merkel stopp för.
En vecka är nu den tid Obama har avsatt för att visa att han duger som commander-in-chief och den enda kvarvarande supermaktens ledare. Samtidigt är det många oroliga amerikaner som undrar vad i hela friden Obama ska göra i Europa, samtidigt som landet mest populära öl, Budweiser, just blivit belgiskt. Ärevördiga Chrysler Building på Manhattan ägs numera av arabiska hyresvärdar och dollarn är snart inte värd ett smack jämfört med euron. Det i sin tur har lett till skyhöga amerikanska bensinpriser, vilket retar gallfeber på de flesta. Och då är det amerikanska priset inte ens hälften av det svenska.
När propagandatouren i Mellanöstern och Europa är avklarad väntar betydligt större bekymmer på hemmaplan. En McCain som äter på hans tidigare så komfortabla försprång i opinionsundersökningarna, plus paret Clinton som han inte riktigt vet var han har. Det är fler än en insider som tvivlar på att Bill Clinton är särskilt trakterad av att flytta in i vicepresidentresidenset långt borta vid den gamla reservoaren i Washington.
Då är det nog bättre att gardera med att om Obama lyckas vinna över McCain i november kommer den administrationens utrikesminister att heta Hillary Clinton.
Lästips:
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1475497.svd
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
