Chefsjustitieombudsmannen, Mats Melin, har nyligen avvisat en åtalsanmälan mot lagman Erik Ternert vid Attunda Tingsrätt. Det var professor Anders Agell som anmälde Ternert efter en serie artiklar i Expressen om det pågående skadeståndsmålet.
Artikeln som ledde till åtalsanmälan, gällde mitt avslöjande i tidningen om att Erik Ternert hade spelat under täcket med JKs ombud i målet i samband med en middag. Konversationen vid middagen gick ut på att Ternert försökte förmå JKs ombud att göra allt som var möjligt för att målet inte skulle kunna föras till huvudförhandling. Ternerts åsikt att målet över huvud taget inte hade i någon tingsrätt att göra var också vida spridd inom tingsrättens kansli.
JO hänvisar i sitt beslut till att Anders Agell samtidigt med sin anmälan till Chefs-JO, också anfört besvär över domvilla hos Svea hovrätt. Melin skriver att eftersom ”saken är under prövning av domstol” uttalar sig som huvudregel inte JO. Det är det som brukar kallas för att JO är ett extraordinärt tillsynsorgan.
Därmed kan man gott påstå att JO Melin gömmer sig bakom sitt eget regelverk. Skälet är mycket enkelt. Anmälan mot Ternert gällde hans sätt att spela under täcket med svarandesidan på ett ganska uppseendeväckande sätt, plus hans skroderande vid kaffeborden i Sollentuna om att ett så gammalt mål inte förtjänade förnyad prövning. Han lär till och med ha sagt att ”läkarna har haft sin chans”.
Frågan om domvilla gällde formellt något annat. Nämligen det beslut tingsrätten fattade om att jäva bort rådman Nils Hedström, efter hans så kallade mellandom och där han beslöt att svarandesidan inte hade rätt att hävda preskription i skadeståndsmålet före 1995. Vid det beslutet var det samme Erik Ternert som satt ordförande. Anders Agell har inför Svea hovrätt hävdat domvilla över jävet mot rådman Hedström, på grund av att Ternert så uppenbart hade en förutfattad mening.
Chefs-JO Melin hade åtminstone kunnat besvära sig med att utreda saken, istället för att lika rakt som raskt skriva av ärendet.
Den 57-årige smålänningen Mats Melin, som gjort sig känd för att vara en mycket försiktig general, har gjort en spikrak karriär från studentpolitiken i Uppsala till Svea hovrätt, över utredningsjobb åt regeringen och därefter till EG-domstolen, för att landa på posten som Chefs-JO.
Till hans bakgrund hör också Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen. Det var på den tiden Jesús Alcalá härjade som värst med sina dubbla reseräkningar till Juristkommissionen och Sida. Melin var också med på en av de många beramade resorna till Latinamerika och om detta fick han vittna i målet mot Alcalá. Men en lika svettig som rödfläckig Melin mindes den gången i stort sett ingenting. Jag vet. Därför att jag var där och satt tre meter bort och lyssnade.
Med sin fega attityd i det nu aktuella fallet sällar sig Mats Melin tyvärr till den juridiska nomenklatura som via diverse informella vägar beskyddar varandra. I fallet Catrine da Costa handlar det om ett stort antal jurister av olika schatteringar som satt sin heder i pant på att de båda läkarna är skyldiga. Alldeles oavsett vad som är sant eller ej. Sådant kan bara etiketteras med ett enda ord – korruption.
Fotnot: En längre version av min artikel om Erik Ternert som publicerades i Expressen den 28 augusti finns här: http://stadsholmen.blogspot.com/2008/08/rttsrtan-i-da-costa-fallet-mste-utredas_28.html
30 november 2008
17 november 2008
Två usla intervjuer
I veckan som gick hade KG Bergström ingen mindre än Göran Persson som gäst i sitt program. Det var en av de mest fega och devota intervjuer som sänts i SVT.
Pär Nuders attackbok slapp han undan leende lätt. Mona Sahlins stängda vänsterdörr öppnade han med gammal välkänd socialdemokratisk valretorik. Och finanskrisen klarade han genom att ge regeringen godkänt betyg.
Det där hade vilken sosse som helst kunnat säga till KGB. Men nu var det Göran Persson som satt framför kameran i en av de mycket sällsynta intervjuer han numera ger och då satt KGB där som undersåten som just fått en intervju med kungen.
Ingenting om de bilder som Nuders bok frilagt. Ingenting om Sahlins väljarras och ingenting om skandalen Carnegie.
KGB kunde till exempel ha frågat hur det kommer sig att det är just JKL, där Persson är konsult, som krishanterar Carnegie. Och om Persson själv är inblandad i den hanteringen.
Tyvärr är det så att KGB snabbt har blivit både stel och tråkig i rollen som programledare. Han ser ut som om han har glömt att ta bort galgen ur kavajen. Och researchen verkar vara något helt frånvarande. Det finns ingenting levande i det programmet, därför att det som är så förutsägbart blir stendött för tittarna.
Eva Hamilton lär sörja stort att SVT släppte iväg paret Adaktusson & Vrang till TV8. Men den frågan glömde en annan usel intervjuare, Viggo Cavling på Resumé, att ställa till henne härom kvällen på Sturecompaniet. Med den mannens hybris blir det också intervjuer därefter. Carolina Gynning hade säkert gjort ett bättre jobb med Hamilton.
Skvallret säger dessutom att med Cavlings regim på Resumé går hela redaktionen på fälgen. Och det har synts alltför länge i tidningen. Hög tid alltså för Bonnier att byta regimens bloggpajas mot en riktig chefredaktör.
Pär Nuders attackbok slapp han undan leende lätt. Mona Sahlins stängda vänsterdörr öppnade han med gammal välkänd socialdemokratisk valretorik. Och finanskrisen klarade han genom att ge regeringen godkänt betyg.
Det där hade vilken sosse som helst kunnat säga till KGB. Men nu var det Göran Persson som satt framför kameran i en av de mycket sällsynta intervjuer han numera ger och då satt KGB där som undersåten som just fått en intervju med kungen.
Ingenting om de bilder som Nuders bok frilagt. Ingenting om Sahlins väljarras och ingenting om skandalen Carnegie.
KGB kunde till exempel ha frågat hur det kommer sig att det är just JKL, där Persson är konsult, som krishanterar Carnegie. Och om Persson själv är inblandad i den hanteringen.
Tyvärr är det så att KGB snabbt har blivit både stel och tråkig i rollen som programledare. Han ser ut som om han har glömt att ta bort galgen ur kavajen. Och researchen verkar vara något helt frånvarande. Det finns ingenting levande i det programmet, därför att det som är så förutsägbart blir stendött för tittarna.
Eva Hamilton lär sörja stort att SVT släppte iväg paret Adaktusson & Vrang till TV8. Men den frågan glömde en annan usel intervjuare, Viggo Cavling på Resumé, att ställa till henne härom kvällen på Sturecompaniet. Med den mannens hybris blir det också intervjuer därefter. Carolina Gynning hade säkert gjort ett bättre jobb med Hamilton.
Skvallret säger dessutom att med Cavlings regim på Resumé går hela redaktionen på fälgen. Och det har synts alltför länge i tidningen. Hög tid alltså för Bonnier att byta regimens bloggpajas mot en riktig chefredaktör.
Utrikesminister Clintons akilleshäl
Amerikanska nyhetsmedier sprider nu uppgiften att Barack Obama träffat Hillary Clinton för att diskutera hennes eventuella intresse för att bli hans utrikesminister. Så gott som alla ledande medier har publicerat uppgiften och den är säkert korrekt. Men vi saknar fortfarande uppgiften att han valt henne och att hon accepterat. Och det finns frågor i kanten som kan bli besvärande för en utrikesminister Clinton.
Om det blir så är det naturligtvis en världsnyhet. Hans främste rival om presidentposten som utrikesminister skulle få halva USA att jubla, medan den andra halvan inte vill ha någon av makarna Clinton hängande i den här änden av Pennsylvania Avenue. För den halvan är det mer än tillräckligt att hon finns i senaten, längst bort i den andra änden av samma avenue.
Den 20 juli skrev jag att det är mera troligt att Mrs. Clinton blir utrikesminister, än att hon blir vicepresident. Då trodde de flesta att hon verkligen skulle bli ”veep” om Obama vann valet. Så kommer då uppgifterna nu att hon är front runner för att bli utrikesminister.
Det är säkert så att frågan har varit uppe mellan Clinton och Obama, men därmed inte sagt att hon verkligen blir secretary of state och orsaken till det heter i så fall Bill Clinton.
Men det tycks inte handla så mycket om risken att ha en gammal president hängande över axeln på utrikesministern, utan mera om vad Mr. Clinton ägnar sig åt i sin egen verksamhet som han driver i William J. Clinton Foundation, med kontor i New York, Boston och Little Rock. Är paret Clinton berett att få hans utländska affärer granskade i samband med hennes eventuella utnämning?
Framför allt handlar det om hur Bill Clinton hjälpte en kanadensisk gruvfinansiär att komma över en urangruva i Kazakstan. Clinton flög dit i september 2005 tillsammans med finansiären, Frank Giustro. De träffade bland andra Kazakstans ökände president, Nursurtan Nazarbayev, som under bortåt 20 år hållit landet i ett järngrepp och sopat undan all opposition. Bara några dagar efter besöket undertecknades kontraktet mellan Giustro och Kazakstan.
Världens uranproducenter hade då ägnat många år åt att få till ett samarbete eller kontrakt med Kazakstan som sitter på 20 procent av världens urantillgångar, men med Clinton som dörröppnare lyckades Mr. Giustro på några dagar få det kontrakt som andra kämpat för i åratal.
Som tack för hjälpen skänkte Frank Giustro 130 miljoner dollar till Clintons foundation och ett par år senare sålde Giustro sitt företag för tre miljarder dollar. Priset på uran hade då fyrdubblats jämfört med vid tiden för det famösa besöket i Kazakstan.
Och som grädde på moset argumenterade Clinton öppet för att Nazarbayevs Kazakstan skulle få bli ordförandeland i OSCE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, med 56 medlemsstater från Vancouver till Vladivostok.
Nu blev det dock inte så. Möjligen spelade det roll i sammanhanget att Hillary Clinton som senator var med och undertecknade ett brev till amerikanska UD, där man larmade om att Kazakstan ville bli ordförandeland. Men till sist har Kazakstan ändå kapat åt sig ordförandeskapet i OSCE år 2010.
Sett i backspegeln blir den självklara frågan om Bill och Hillary Clinton inte vet vad den ene eller den andre gör. Vad Bill Clinton ägnar sin tid åt kan helt uppenbart bli ganska brännande för en utrikesminister Clinton, redan vid de senatsförhör hon måste genomgå som tilltänkt utrikesminister.
Kanske är det sådant som gjort att någon nominering av Hillary Clinton ännu inte har offentliggjorts.
Om det blir så är det naturligtvis en världsnyhet. Hans främste rival om presidentposten som utrikesminister skulle få halva USA att jubla, medan den andra halvan inte vill ha någon av makarna Clinton hängande i den här änden av Pennsylvania Avenue. För den halvan är det mer än tillräckligt att hon finns i senaten, längst bort i den andra änden av samma avenue.
Den 20 juli skrev jag att det är mera troligt att Mrs. Clinton blir utrikesminister, än att hon blir vicepresident. Då trodde de flesta att hon verkligen skulle bli ”veep” om Obama vann valet. Så kommer då uppgifterna nu att hon är front runner för att bli utrikesminister.
Det är säkert så att frågan har varit uppe mellan Clinton och Obama, men därmed inte sagt att hon verkligen blir secretary of state och orsaken till det heter i så fall Bill Clinton.
Men det tycks inte handla så mycket om risken att ha en gammal president hängande över axeln på utrikesministern, utan mera om vad Mr. Clinton ägnar sig åt i sin egen verksamhet som han driver i William J. Clinton Foundation, med kontor i New York, Boston och Little Rock. Är paret Clinton berett att få hans utländska affärer granskade i samband med hennes eventuella utnämning?
Framför allt handlar det om hur Bill Clinton hjälpte en kanadensisk gruvfinansiär att komma över en urangruva i Kazakstan. Clinton flög dit i september 2005 tillsammans med finansiären, Frank Giustro. De träffade bland andra Kazakstans ökände president, Nursurtan Nazarbayev, som under bortåt 20 år hållit landet i ett järngrepp och sopat undan all opposition. Bara några dagar efter besöket undertecknades kontraktet mellan Giustro och Kazakstan.
Världens uranproducenter hade då ägnat många år åt att få till ett samarbete eller kontrakt med Kazakstan som sitter på 20 procent av världens urantillgångar, men med Clinton som dörröppnare lyckades Mr. Giustro på några dagar få det kontrakt som andra kämpat för i åratal.
Som tack för hjälpen skänkte Frank Giustro 130 miljoner dollar till Clintons foundation och ett par år senare sålde Giustro sitt företag för tre miljarder dollar. Priset på uran hade då fyrdubblats jämfört med vid tiden för det famösa besöket i Kazakstan.
Och som grädde på moset argumenterade Clinton öppet för att Nazarbayevs Kazakstan skulle få bli ordförandeland i OSCE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, med 56 medlemsstater från Vancouver till Vladivostok.
Nu blev det dock inte så. Möjligen spelade det roll i sammanhanget att Hillary Clinton som senator var med och undertecknade ett brev till amerikanska UD, där man larmade om att Kazakstan ville bli ordförandeland. Men till sist har Kazakstan ändå kapat åt sig ordförandeskapet i OSCE år 2010.
Sett i backspegeln blir den självklara frågan om Bill och Hillary Clinton inte vet vad den ene eller den andre gör. Vad Bill Clinton ägnar sin tid åt kan helt uppenbart bli ganska brännande för en utrikesminister Clinton, redan vid de senatsförhör hon måste genomgå som tilltänkt utrikesminister.
Kanske är det sådant som gjort att någon nominering av Hillary Clinton ännu inte har offentliggjorts.
16 november 2008
Anders Agell - rättssäkerhetens försvarare
Professor Anders Agell, Uppsala, har avlidit efter en tids sjukdom. För en bredare allmänhet var Anders Agell mest känd som ombud för de båda läkare som anklagats för att ha styckat Catrine da Costas kropp 1984. Han ägnade de sista fem åren av sitt liv åt en enveten och målmedveten kamp för juridisk och social upprättelse för de båda läkarna.
Under den sista tiden i livet arbetade han lika envetet för att den pågående skadeståndsprocessen ska kunna slutföras. Det skedde genom att Agell överlämnade processarbetet till två Stockholmsadvokater. Bara tre veckor före sin död bildade han också stiftelsen Rättsstatens Vänner http://www.rattsstatensvanner.se/ med uppgift att undersöka rättssäkerhetsfrågor, som till exempel lagstiftningens politisering, domares självständighet, outbildade nämndemän, och andra liknande frågor som berör rättssäkerheten.
Stiftelsens arbete, som ska finansieras via donationer, har direkt bäring inte bara på fallet Catrine da Costa utan också på andra uppmärksammade rättsfall där frågor kring rättssäkerhet har ställts i centrum.
Anders Agell var en av Sveriges mest framstående rättsvetenskapsmän. Inte bara tack vare sin forskning och utgivna verk, utan också därför att han hade en sådan utomordentlig lidelse för sin specialitet som var civilrätt. Hans lika intensiva som outtröttliga engagemang för de båda läkarnas sak gör att rubriken över hans minne bara kan bli rättssäkerhetens försvarare.
Som journalist var det lika uppbyggligt som underhållande att höra Anders Agells frispråkighet om det svenska rättsväsendet. Det var en frispråkighet som allt som oftast refuserades av de stora tidningarnas debattredaktörer och som fick honom att peka på ett juridisk-politiskt kamaraderi; ibland arm i arm med enskilda journalister och vars företrädare han i en trängre krets inte var sen att peka ut.
Jag kan bara påminna mig en enda person med sådan frispråkighet om rättsväsendet och det var Gustaf Petrén, mannen som fick sin karriär stoppad av regeringen därför att han krävt införandet av en svensk författningsdomstol.
Anders Agell fick ingalunda sin karriär stoppad. Tvärtom. Men många gånger mötte han en svindlande brist på både kunskaper och förståelse i fallet da Costa hos både domare, advokater och juridikens vetenskapsmän som tyckte att det inte finns någon anledning att rota i ett så gammalt fall. Men för Anders Agell var det fallet inte avslutat så länge rättvisa inte är skipad.
Så när de båda läkarnas skadeståndsmål kommer upp till huvudförhandling någon gång nästa år kommer Anders Agells hela ande att vila mycket tungt över den rättssalen.
Anders Agell blev 78 år. Han begravs i Helga Trefaldighetskyrkan i Uppsala den 5 december. Enligt hans önskan kommer begravningen att formas till en manifestation för rättssäkerhet och stiftelsen Rättsstatens Vänner.
Under den sista tiden i livet arbetade han lika envetet för att den pågående skadeståndsprocessen ska kunna slutföras. Det skedde genom att Agell överlämnade processarbetet till två Stockholmsadvokater. Bara tre veckor före sin död bildade han också stiftelsen Rättsstatens Vänner http://www.rattsstatensvanner.se/ med uppgift att undersöka rättssäkerhetsfrågor, som till exempel lagstiftningens politisering, domares självständighet, outbildade nämndemän, och andra liknande frågor som berör rättssäkerheten.
Stiftelsens arbete, som ska finansieras via donationer, har direkt bäring inte bara på fallet Catrine da Costa utan också på andra uppmärksammade rättsfall där frågor kring rättssäkerhet har ställts i centrum.
Anders Agell var en av Sveriges mest framstående rättsvetenskapsmän. Inte bara tack vare sin forskning och utgivna verk, utan också därför att han hade en sådan utomordentlig lidelse för sin specialitet som var civilrätt. Hans lika intensiva som outtröttliga engagemang för de båda läkarnas sak gör att rubriken över hans minne bara kan bli rättssäkerhetens försvarare.
Som journalist var det lika uppbyggligt som underhållande att höra Anders Agells frispråkighet om det svenska rättsväsendet. Det var en frispråkighet som allt som oftast refuserades av de stora tidningarnas debattredaktörer och som fick honom att peka på ett juridisk-politiskt kamaraderi; ibland arm i arm med enskilda journalister och vars företrädare han i en trängre krets inte var sen att peka ut.
Jag kan bara påminna mig en enda person med sådan frispråkighet om rättsväsendet och det var Gustaf Petrén, mannen som fick sin karriär stoppad av regeringen därför att han krävt införandet av en svensk författningsdomstol.
Anders Agell fick ingalunda sin karriär stoppad. Tvärtom. Men många gånger mötte han en svindlande brist på både kunskaper och förståelse i fallet da Costa hos både domare, advokater och juridikens vetenskapsmän som tyckte att det inte finns någon anledning att rota i ett så gammalt fall. Men för Anders Agell var det fallet inte avslutat så länge rättvisa inte är skipad.
Så när de båda läkarnas skadeståndsmål kommer upp till huvudförhandling någon gång nästa år kommer Anders Agells hela ande att vila mycket tungt över den rättssalen.
Anders Agell blev 78 år. Han begravs i Helga Trefaldighetskyrkan i Uppsala den 5 december. Enligt hans önskan kommer begravningen att formas till en manifestation för rättssäkerhet och stiftelsen Rättsstatens Vänner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
