Kolumnisternas kolumnist, William Safire, är död. Under 32 år skrev han två gånger i veckan sin, så ofta politiskt giftiga, kolumn i New York Times. Det blev över 3 000 på tidningens op-ed sida. Om han var älskad av det konservativa Amerika, så var han lika illa sedd av det liberala etablissemanget. Men alla läste hans texter, som syndikerades i hundratals tidningar över hela kontinenten.
Författaren William Greider har kallat honom för ”en färggrann eld på ett grått museum”. En gång skrev Safire att Hillary Clinton var ”född lögnare”. Då hette det att hade inte Bill Clinton varit president, så hade Mr. Clinton levererat en fet smäll på Safires näsa. Men han själv bara njöt av uppmärksamheten.
William Safire kallade sig för konservativ libertarian, vilket han, helt kort, definierade som individuell frihet parad med minimal regering. Han kritiserade USAs Patriot Act, stödde Irakkriget och avslöjade åtskilliga detaljer i FNs miljardsvindel kring matprogrammet för Irak. Safire vittnade också inför senaten till förmån för att åklagare och domstolar inte ska kunna tvinga journalister att avslöja sina källor eller annan information.
1960 arbetade han i Richard Nixons misslyckade valkampanj mot John F Kennedy, men återkom 1968 som Nixons talskrivare. Tillsammans med Pat Buchanan skrev Safire tal som retade gallfeber på den växande anti-krigsopinionen. När Nixon till slut fick gå 1974, hade Safire redan gått till New York Times och hans kollegor på tidningen tyckte då att det var som att släppa lös en hök bland duvor, där han satt och bokstavligen hamrade på tangenterna.
Men han skaffade sig snart en grundmurad och respekterad hållning som analytisk och självständig politisk kritiker. Och ingen ledande figur i blank kostym på Capitol Hill undgick att nagelfaras ända ned till byxfåll och skosnören.
Där uppe på politikens höjd var det många som såg honom som en sorts anakronism. Ett journalistiskt kreatur som såg och hörde det mesta andra varken kunde se eller höra. Det blir kanske så när man levt innanför Washingtons beltway under ett halvt sekel. I denna kostymvärld med slipsknutens veck på rätt plats såg de politiska kreaturen kanske mera av Safires oborstade skor, uppknäppta skjortkrage och skrynkliga kavajer. Men ändå fruktade de honom och kastade sig över hans kolumner.
I januari 2005 skrev Safire sin sista politiska kolumn i tidningen. Den hade den ironiska rubriken Never Retire och där kallade han sig för högerns smädande skandalskrivare. Men slutade skriva gjorde han inte, därför att han fortsatte med sin hyllade språkkrönika i New York Times Magazine. För William Safire var inte bara journalist, han var också en lika framstående som självlärd lingvist. Det blev åtskilliga böcker i det ämnet.
När William Safire är borta finns det ingen annan av hans klass kvar i Amerika. Ingen med en så språklig elegans. Ingen med sådan intellektuell höjd på politisk elakhet och ingen med en så omfattande läsekrets.
Här hemma i vårt land finns det en och annan kolumnist som noga borde läsa Safire för att lära sig något om den yrkesrollens hantverk.
Fotnot: Läs gärna också den ständigt lysande Maureen Dowd i dagens New York Times om William Safire.
30 september 2009
29 september 2009
Hur många oskyldiga döms till dödsstraff?
Skriver idag på Aftonbladets debattsida:
Så har det då hänt igen. För fyrtiofjärde gången på senare år har amerikanska fängelsebödlar misslyckats med att avrätta en dödsdömd fånge. Det nu aktuella fallet gäller Romell Broom, som har suttit på death row i Ohio i 25 år, dömd för mord och våldtäkt på en 14-årig flicka 1984.
I mitten av september fördes han till avrättningskammaren, för att få det tredelade dödsgiftet i ena armen. Han spändes fast på britsen och frivillig fängelsepersonal inledde dödens arbete. Först grävde man efter en ven i Brooms vänstra arm, utan att lyckas. Då fortsatte man med hans högra arm. Försök gjordes också i benen och fötterna, men efter två och en halv timmes grävande tvingades man ge upp.
Nu har alla vidare försök avbrutits efter ingripande från Ohios guvernör och en federal domare. Istället får Broom vänta på besked ända till slutet av november om delstaten tillåts göra ett nytt försök att en gång för alla göra sig av med honom. Men processen kan ta ännu längre tid eftersom hans advokat stämt den ansvariga myndigheten.
Fallet Romell Broom är bara ett av hundratals där advokater hävdar att bevisning undanhållits vid usla rättegångar. Andra gånger handlar det om underbetalda försvarare som inte bryr sig, bevismaterial som försvinner, eller vittnen som ljuger och under alltsammans ligger ett samhälle som kräver hämnd.
Sedan spelar det ingen roll att de utdragna processerna vid dödsstraff med överklaganden och upprepade nådeansökningar, eller krav på helt nya rättegångar kostar samhället upp till tio gånger mer än vad det kostar att hålla en dömd mördare inspärrad på livstid, utan möjlighet till frigivning före döden.
Sedan 1976, då avrättningar på nytt tilläts i USA, har 1 174 dömda avrättats. Samtidigt är det idag 3 297 dödsdömda som väntar på att avrättas. Antalet brottslingar som döms till döden har dock minskat kraftigt under de senaste sex åren. De viktigaste orsakerna är krasst ekonomiska, vilket allt flera delstater har insett. Femton av de 50 delstaterna tillämpar inte längre dödsstraff.
En annan orsak är att sedan 1976 har 135 dödsdömda friats efter nya rättegångar, oftast som följd av modern DNA-teknik. I andra fall har envetna advokater grävt fram undanstoppade bevis eller vittnen som man helt sonika struntat i under de ursprungliga processerna.
Det har lett fram till att en rad delstater har infört ett frivilligt moratorium gällande avrättningar. Vad politikerna i de delstaterna väntar på är i bästa fall att den allmänna opinionen till sist ska inse att dödsstraff inte är en framkomlig väg för att få bukt med de allra grövsta brotten. Att dödsstraff inte avskräcker människor för att mörda är nämligen vetenskapligt bevisat åtskilliga gånger om.
Ett av de mest intressanta fallen just nu gäller Troy Davis, som 1991 dömdes till döden för ett påstått polismord i Georgia, trots att han hela tiden bedyrat sin oskuld. Vid rättegången hördes nio ögonvittnen som alla pekade ut Davis som den skyldige. Men sju av vittnena har senare tagit tillbaka sina berättelser inför rätten, med motivering att de misstagit sig. Några har till och med erkänt att de medvetet ljög.
USAs högsta domstol beslöt nyligen, för första gången på femtio år, att beordra en distriktsdomstol i Georgia till förnyad behandling av bevisen mot Davis. Och i förlängningen kan Troy Davis mycket väl bli frikänd efter 18 år i fängelse.
Högsta domstolens beslut är kanske inget steg i riktning mot dödsstraffets avskaffande i USA. Men det helt avgörande argumentet emot avrättningar är ändå att i efterhand kan ingen oskyldig frikännas. Och hur många bland dem som avrättas som är helt oskyldiga – det vet möjligen bara Gud fader själv.
Så har det då hänt igen. För fyrtiofjärde gången på senare år har amerikanska fängelsebödlar misslyckats med att avrätta en dödsdömd fånge. Det nu aktuella fallet gäller Romell Broom, som har suttit på death row i Ohio i 25 år, dömd för mord och våldtäkt på en 14-årig flicka 1984.
I mitten av september fördes han till avrättningskammaren, för att få det tredelade dödsgiftet i ena armen. Han spändes fast på britsen och frivillig fängelsepersonal inledde dödens arbete. Först grävde man efter en ven i Brooms vänstra arm, utan att lyckas. Då fortsatte man med hans högra arm. Försök gjordes också i benen och fötterna, men efter två och en halv timmes grävande tvingades man ge upp.
Nu har alla vidare försök avbrutits efter ingripande från Ohios guvernör och en federal domare. Istället får Broom vänta på besked ända till slutet av november om delstaten tillåts göra ett nytt försök att en gång för alla göra sig av med honom. Men processen kan ta ännu längre tid eftersom hans advokat stämt den ansvariga myndigheten.
Fallet Romell Broom är bara ett av hundratals där advokater hävdar att bevisning undanhållits vid usla rättegångar. Andra gånger handlar det om underbetalda försvarare som inte bryr sig, bevismaterial som försvinner, eller vittnen som ljuger och under alltsammans ligger ett samhälle som kräver hämnd.
Sedan spelar det ingen roll att de utdragna processerna vid dödsstraff med överklaganden och upprepade nådeansökningar, eller krav på helt nya rättegångar kostar samhället upp till tio gånger mer än vad det kostar att hålla en dömd mördare inspärrad på livstid, utan möjlighet till frigivning före döden.
Sedan 1976, då avrättningar på nytt tilläts i USA, har 1 174 dömda avrättats. Samtidigt är det idag 3 297 dödsdömda som väntar på att avrättas. Antalet brottslingar som döms till döden har dock minskat kraftigt under de senaste sex åren. De viktigaste orsakerna är krasst ekonomiska, vilket allt flera delstater har insett. Femton av de 50 delstaterna tillämpar inte längre dödsstraff.
En annan orsak är att sedan 1976 har 135 dödsdömda friats efter nya rättegångar, oftast som följd av modern DNA-teknik. I andra fall har envetna advokater grävt fram undanstoppade bevis eller vittnen som man helt sonika struntat i under de ursprungliga processerna.
Det har lett fram till att en rad delstater har infört ett frivilligt moratorium gällande avrättningar. Vad politikerna i de delstaterna väntar på är i bästa fall att den allmänna opinionen till sist ska inse att dödsstraff inte är en framkomlig väg för att få bukt med de allra grövsta brotten. Att dödsstraff inte avskräcker människor för att mörda är nämligen vetenskapligt bevisat åtskilliga gånger om.
Ett av de mest intressanta fallen just nu gäller Troy Davis, som 1991 dömdes till döden för ett påstått polismord i Georgia, trots att han hela tiden bedyrat sin oskuld. Vid rättegången hördes nio ögonvittnen som alla pekade ut Davis som den skyldige. Men sju av vittnena har senare tagit tillbaka sina berättelser inför rätten, med motivering att de misstagit sig. Några har till och med erkänt att de medvetet ljög.
USAs högsta domstol beslöt nyligen, för första gången på femtio år, att beordra en distriktsdomstol i Georgia till förnyad behandling av bevisen mot Davis. Och i förlängningen kan Troy Davis mycket väl bli frikänd efter 18 år i fängelse.
Högsta domstolens beslut är kanske inget steg i riktning mot dödsstraffets avskaffande i USA. Men det helt avgörande argumentet emot avrättningar är ändå att i efterhand kan ingen oskyldig frikännas. Och hur många bland dem som avrättas som är helt oskyldiga – det vet möjligen bara Gud fader själv.
17 september 2009
Ghezalirapporteringen lika dövblind nu som då
Skriver idag i Resumé:
Fem år efter att svensk-algeriern Mehdi Muhammed Ghezali flögs hem från Guantánamo sitter han på nytt bakom lås och galler i Pakistan, misstänkt för terrorism. Därför vore det ganska klädsamt om några ur den dövblinda journalistmobb träder fram, som sommaren 2004 stod på pulpeterna och dirigerade en hel presskör till Ghezalis ära.
De får gärna försöka förklara hur de tänkte den gången. Det gäller också för de sju riksdagsledamöter som satt i Guantánamogruppens styrelse och som, med något undantag, nu gömmer sig bakom draperierna.
Efter Ghezalis hemkomst började spektaklet med att Guantánamogruppens Gösta Hultén valde ut sin gamla SKP-kompis Nils Funcke, då på DNs ledarredaktion, som tillsammans med Ekots Fredrik Furtenbach fick göra exklusiva intervjuer med Ghezali. Om det nu ens kunde kallas intervjuer, men exklusivt var det så det förslog.
DN-materialet var utlagd över åtta spalter och i Ekot blev det lika många minuter. Men det fanns inte en enda kritisk fråga om vad han haft för sig i sex olika länder innan han greps. Och snart sagt inget om talibaner eller al Qaida. I DN presterades hela elva ord om hans syn på terrorism och de orden kom som svar på en enstavig fråga om USA. Jodå, frågan löd kärnfullt ”USA?”
Mehdi Ghezali hade nu talat, inte talat ut. Och Gösta Hultén hade så långt lyckats med sin listiga kampanj. Men mediernas tryck var så stort att det snart fick bli en presskonferens i Örebro. Den var helt igenom riggad av Hultén, som viskande sufflerade Ghezali bakom en skog av mikrofoner. Ombudet Peter Ahltin bröstade för sin del upp sig med stora skadeståndskrav mot USA. Kritiska frågor avbröts eller möttes med tystnad. Hultén pekade också själv ut de tv-bolag som fick göra egna intervjuer. Och därefter vispades Ghezali tillbaka in i gömställets totala skugga.
Så vanns den dövblinda journalistmobben och hela kungariket, för nu hade Guantánamofången talat en gång till. Och en okritisk story spreds över halva jorden.
Idag, fem år senare, är det raka motsatsen. Trots att vi, helt säkert, inte vet ett smack mer än att Ghezali & Co gripits i inbördeskrigets Pakistan med en massa dollar i fickorna, är det löpsedlar och spaltmetrar överallt om en terrormisstänkt Ghezali. Källorna är lika ensidiga som de är pakistanskt tvivelaktiga i form av lokala polischefer och dito journalister.
Ena dagen pekas det i riktning mot talibanfästet Waziristan i nordväst som gängets resmål. Nästa dag handlar det om ett funnet bombbälte, eller så är det hårda förhör med MI6 och CIA. Säpo är förresten nog också med på ett hörn i Islamabad, hur nu det skulle gå till. På den tredje dagen var herr Ghezali uppstigen och på väg för att träffa självaste Usama bin Ladin. Jojo. Inte undra på att CIA vill vara med.
Förra gången det begav sig i fallet Ghezali kände vi till så gott som hela resrutten. Från Algeriet, via moskén i London, rånbytet i Albufeira, utslängd från universitetet i Medina, vidare till Peshawar och därifrån till det ökända Algerian House i Jalalabad, där tilltänkta al Qaida-rekryter höll till. Och ändå fick de viktiga frågorna förbli obesvarade.
Idag är storyn, om möjligt, ännu mera okritisk eftersom vi i sak vet så lite. Men skillnaden är nu att storyn körs från rakt motsatta hållet. Mehdi Ghezali är gripen, misstänkt för terrorism eller planerad sådan. Punkt. Och därmed är han numera fredlös.
Förra gången, för fem år sedan, skrev jag att när solen går upp spricker trollen. Men hur ser trollen egentligen ut den här gången?
Fem år efter att svensk-algeriern Mehdi Muhammed Ghezali flögs hem från Guantánamo sitter han på nytt bakom lås och galler i Pakistan, misstänkt för terrorism. Därför vore det ganska klädsamt om några ur den dövblinda journalistmobb träder fram, som sommaren 2004 stod på pulpeterna och dirigerade en hel presskör till Ghezalis ära.
De får gärna försöka förklara hur de tänkte den gången. Det gäller också för de sju riksdagsledamöter som satt i Guantánamogruppens styrelse och som, med något undantag, nu gömmer sig bakom draperierna.
Efter Ghezalis hemkomst började spektaklet med att Guantánamogruppens Gösta Hultén valde ut sin gamla SKP-kompis Nils Funcke, då på DNs ledarredaktion, som tillsammans med Ekots Fredrik Furtenbach fick göra exklusiva intervjuer med Ghezali. Om det nu ens kunde kallas intervjuer, men exklusivt var det så det förslog.
DN-materialet var utlagd över åtta spalter och i Ekot blev det lika många minuter. Men det fanns inte en enda kritisk fråga om vad han haft för sig i sex olika länder innan han greps. Och snart sagt inget om talibaner eller al Qaida. I DN presterades hela elva ord om hans syn på terrorism och de orden kom som svar på en enstavig fråga om USA. Jodå, frågan löd kärnfullt ”USA?”
Mehdi Ghezali hade nu talat, inte talat ut. Och Gösta Hultén hade så långt lyckats med sin listiga kampanj. Men mediernas tryck var så stort att det snart fick bli en presskonferens i Örebro. Den var helt igenom riggad av Hultén, som viskande sufflerade Ghezali bakom en skog av mikrofoner. Ombudet Peter Ahltin bröstade för sin del upp sig med stora skadeståndskrav mot USA. Kritiska frågor avbröts eller möttes med tystnad. Hultén pekade också själv ut de tv-bolag som fick göra egna intervjuer. Och därefter vispades Ghezali tillbaka in i gömställets totala skugga.
Så vanns den dövblinda journalistmobben och hela kungariket, för nu hade Guantánamofången talat en gång till. Och en okritisk story spreds över halva jorden.
Idag, fem år senare, är det raka motsatsen. Trots att vi, helt säkert, inte vet ett smack mer än att Ghezali & Co gripits i inbördeskrigets Pakistan med en massa dollar i fickorna, är det löpsedlar och spaltmetrar överallt om en terrormisstänkt Ghezali. Källorna är lika ensidiga som de är pakistanskt tvivelaktiga i form av lokala polischefer och dito journalister.
Ena dagen pekas det i riktning mot talibanfästet Waziristan i nordväst som gängets resmål. Nästa dag handlar det om ett funnet bombbälte, eller så är det hårda förhör med MI6 och CIA. Säpo är förresten nog också med på ett hörn i Islamabad, hur nu det skulle gå till. På den tredje dagen var herr Ghezali uppstigen och på väg för att träffa självaste Usama bin Ladin. Jojo. Inte undra på att CIA vill vara med.
Förra gången det begav sig i fallet Ghezali kände vi till så gott som hela resrutten. Från Algeriet, via moskén i London, rånbytet i Albufeira, utslängd från universitetet i Medina, vidare till Peshawar och därifrån till det ökända Algerian House i Jalalabad, där tilltänkta al Qaida-rekryter höll till. Och ändå fick de viktiga frågorna förbli obesvarade.
Idag är storyn, om möjligt, ännu mera okritisk eftersom vi i sak vet så lite. Men skillnaden är nu att storyn körs från rakt motsatta hållet. Mehdi Ghezali är gripen, misstänkt för terrorism eller planerad sådan. Punkt. Och därmed är han numera fredlös.
Förra gången, för fem år sedan, skrev jag att när solen går upp spricker trollen. Men hur ser trollen egentligen ut den här gången?
15 september 2009
Därför är Ban en katastrof för FN
Skriver idag på Expressens debattsida:
Medan världen skakas av kriser lyser Ban Ki-Moon med sin frånvaro. Ska FN förändras måste generalsekreteraren bytas ut.
Det saknas inte viktiga frågor när Förenta Nationerna i dag inleder sin 64:e generalförsamling i New York: Klimatkrisen, Israel-Palestina, kuppen i Honduras och piraterna i Adenviken.
FN har visserligen aldrig varit känd som en snabbfotad och effektiv organisation, ingen annanstans i världen produceras så mycket papper som läses av så få som i högkvarteret på Manhattan. Den här gången är dock chanserna att få någonting gjort mindre än vanligt. För tyvärr leds organisationen av en generalsekreterare som inte håller måttet.
Sydkoreanen Ban Ki-Moon, som tillträdde 2007, brukar hylla tyst diplomati och just därför kallas han gemenligen för FN:s osynlige man.
Hans kritiker menar att han inte gjort någonting alls för att visa verkligt ledarskap under de allvarliga kriserna i Darfur, Somalia, Pakistan, Zimbabwe, Sri Lanka och Kongo. I en hemlig diplomatrapport hem till Oslo skrev Norges biträdande FN-ambassadör nyligen att Ban Ki-Moon lyser med sin frånvaro i en tid då han borde vara på banan med full kraft.
Kanske beror frånvaron på att hans stab på 38:e våningen i FN-skrapan till stor del består av sydkoreanska ja-sägare som agerar gatekeepers, samtidigt som generalsekreteraren envisas med att en mängd detaljfrågor måste passera hans kontor. På så sätt åker rader av viktiga ärenden hiss upp och ned i huset, utan att det egentligen händer någonting alls.
Till viss del har stormakterna sig själva att skylla. Efter diplomatins egen rockstjärna, Kofi Annan, ville framför allt USA och Kina ha en tydligt administrativ chef för FN-kolossen. Ban Ki-Moon var en svag kompromisskandidat, som därför fått nöja sig med att mer agera sekreterare än general åt stormakterna och att dricka te med världens kvarvarande diktatorer.
"Folks huvudintryck av honom är att han sitter ner med 'the bad guys' utan att få ut någonting av det", sa chefen för människorättsorganisationen Human Rights Watch nyligen.
Ett exempel är Ki-Moons resa till Burma i somras, som han starkt avråddes från, då juntans figurer vägrade att låta honom få möta Aung San Suu Kyi. Det blev en rejäl diplomatisk knäpp på näsan.
Sin osynlighet till trots har Ban Ki-Moon en förmåga att hamna i klistret när han väl uttalar sig. "Vi har bara fyra månader. Fyra månader för att säkra framtiden för vår planet", sa Ban Ki-Moon nyligen om förarbetet inför klimatmötet i Köpenhamn. För många luttrade diplomater lät det dystopiska uttalandet som en snabb nedräkning till jordens undergång.
Och i våras kallade Ban Ki-Moon USA för en snyltgäst med anledning av landets utestående mångmiljonskuld till FN, vilket krävde en omedelbar och offentlig ursäkt.
Generalsekreterarens grodor har knappast stärkt Förenta Nationerna, som redan före Ban Ki-Moon var vingklippt. Organisationen är i allt väsentligt en produkt av andra världskriget och närmare sjuttio år efter dess bildande har FN förvandlats till en sorts administrativ anomali, där generösa regelverk gjort att enskilda kunnat berika sig tämligen skamlöst.
Den värsta skandalen i FN:s historia var olja mot mat-programmet till Irak värt åtskilliga tiotals miljarder dollar, med mutor och kickbacks av aldrig tidigare skådat slag.
Den FN-ambassadör är ännu inte född som inte offentligt bekänner sig till behovet av reformer. Men frågorna har stötts och blötts i årtionden, utan att leda till radikala förändringar.
Enligt förhandstipsen kommer USA:s Barack Obama i sitt kommande tal inför generalförsamlingen att presentera sin vision för världsorganisationen. Han har redan sagt att FN behöver vitaliseras för att möta globala problem. För närvarande är det dock inte särskilt troligt att Obama har något mera revolutionerande än visioner att komma med, politiskt trängd som han är på hemmaplan.
Så än så länge lär USA och de andra stormakterna låta Ban Ki-Moon hållas. Men förhoppningsvis kan generalsekreterarens misslyckanden tjäna som en katalysator för genomgripande och avgjort nödvändiga reformer av FN som organisation.
För att det ska omsättas i förändringar krävs dock att Ban Ki-Moon får åka hem till Seoul 2011 när hans mandatperiod går ut.
________________
ANDERS CARLGREN, 56, är journalist och har bevakat FN i 20 år, bland annat som SVT:s USA-korrespondent. Han menar att historien kommer att likställa Ban med tidigare FN-haverister som Kurt Waldheim och Boutros Boutros Ghali.
Medan världen skakas av kriser lyser Ban Ki-Moon med sin frånvaro. Ska FN förändras måste generalsekreteraren bytas ut.
Det saknas inte viktiga frågor när Förenta Nationerna i dag inleder sin 64:e generalförsamling i New York: Klimatkrisen, Israel-Palestina, kuppen i Honduras och piraterna i Adenviken.
FN har visserligen aldrig varit känd som en snabbfotad och effektiv organisation, ingen annanstans i världen produceras så mycket papper som läses av så få som i högkvarteret på Manhattan. Den här gången är dock chanserna att få någonting gjort mindre än vanligt. För tyvärr leds organisationen av en generalsekreterare som inte håller måttet.
Sydkoreanen Ban Ki-Moon, som tillträdde 2007, brukar hylla tyst diplomati och just därför kallas han gemenligen för FN:s osynlige man.
Hans kritiker menar att han inte gjort någonting alls för att visa verkligt ledarskap under de allvarliga kriserna i Darfur, Somalia, Pakistan, Zimbabwe, Sri Lanka och Kongo. I en hemlig diplomatrapport hem till Oslo skrev Norges biträdande FN-ambassadör nyligen att Ban Ki-Moon lyser med sin frånvaro i en tid då han borde vara på banan med full kraft.
Kanske beror frånvaron på att hans stab på 38:e våningen i FN-skrapan till stor del består av sydkoreanska ja-sägare som agerar gatekeepers, samtidigt som generalsekreteraren envisas med att en mängd detaljfrågor måste passera hans kontor. På så sätt åker rader av viktiga ärenden hiss upp och ned i huset, utan att det egentligen händer någonting alls.
Till viss del har stormakterna sig själva att skylla. Efter diplomatins egen rockstjärna, Kofi Annan, ville framför allt USA och Kina ha en tydligt administrativ chef för FN-kolossen. Ban Ki-Moon var en svag kompromisskandidat, som därför fått nöja sig med att mer agera sekreterare än general åt stormakterna och att dricka te med världens kvarvarande diktatorer.
"Folks huvudintryck av honom är att han sitter ner med 'the bad guys' utan att få ut någonting av det", sa chefen för människorättsorganisationen Human Rights Watch nyligen.
Ett exempel är Ki-Moons resa till Burma i somras, som han starkt avråddes från, då juntans figurer vägrade att låta honom få möta Aung San Suu Kyi. Det blev en rejäl diplomatisk knäpp på näsan.
Sin osynlighet till trots har Ban Ki-Moon en förmåga att hamna i klistret när han väl uttalar sig. "Vi har bara fyra månader. Fyra månader för att säkra framtiden för vår planet", sa Ban Ki-Moon nyligen om förarbetet inför klimatmötet i Köpenhamn. För många luttrade diplomater lät det dystopiska uttalandet som en snabb nedräkning till jordens undergång.
Och i våras kallade Ban Ki-Moon USA för en snyltgäst med anledning av landets utestående mångmiljonskuld till FN, vilket krävde en omedelbar och offentlig ursäkt.
Generalsekreterarens grodor har knappast stärkt Förenta Nationerna, som redan före Ban Ki-Moon var vingklippt. Organisationen är i allt väsentligt en produkt av andra världskriget och närmare sjuttio år efter dess bildande har FN förvandlats till en sorts administrativ anomali, där generösa regelverk gjort att enskilda kunnat berika sig tämligen skamlöst.
Den värsta skandalen i FN:s historia var olja mot mat-programmet till Irak värt åtskilliga tiotals miljarder dollar, med mutor och kickbacks av aldrig tidigare skådat slag.
Den FN-ambassadör är ännu inte född som inte offentligt bekänner sig till behovet av reformer. Men frågorna har stötts och blötts i årtionden, utan att leda till radikala förändringar.
Enligt förhandstipsen kommer USA:s Barack Obama i sitt kommande tal inför generalförsamlingen att presentera sin vision för världsorganisationen. Han har redan sagt att FN behöver vitaliseras för att möta globala problem. För närvarande är det dock inte särskilt troligt att Obama har något mera revolutionerande än visioner att komma med, politiskt trängd som han är på hemmaplan.
Så än så länge lär USA och de andra stormakterna låta Ban Ki-Moon hållas. Men förhoppningsvis kan generalsekreterarens misslyckanden tjäna som en katalysator för genomgripande och avgjort nödvändiga reformer av FN som organisation.
För att det ska omsättas i förändringar krävs dock att Ban Ki-Moon får åka hem till Seoul 2011 när hans mandatperiod går ut.
________________
ANDERS CARLGREN, 56, är journalist och har bevakat FN i 20 år, bland annat som SVT:s USA-korrespondent. Han menar att historien kommer att likställa Ban med tidigare FN-haverister som Kurt Waldheim och Boutros Boutros Ghali.
10 september 2009
12 Al-Qaeda terrorists arrested
Här följer den artikel i pakistanska The Nation, som först rapporterade om de tre gripna med svenskt medborgarskap, från den 29 augusti. En av de gripna var den så kallade Kubasvensken, Mehdi Gezali:
By Ashraf Buzdar
DERA GHAZI KHAN - Police in Dera Ghazi Khan have arrested 12 Al-Qaeda-linked foreigners from the vicinity of inter-provincial Tirrimin checkpost on Indus Highway, bordering NWFP on Friday.
These foreigners including seven Turks, three Swedes, one each Iranian and Russian were arrested when they illegally crossed the border. They did not have valid documents and were going to Waziristan. The initial police investigation into the matter indicated that they have links with Al-Qaeda.
The top provincial officials may soon hold a Press conference over the issue. Dera police chief Dr Rizwan Khan said they could be militants as Islamic literature, CDs, laptops were recovered from them. It is said they were coming from Turkey via Iran. They had entered Pakistan through Balochistan. Tirrimin checkpost is located at Punjab-NWFP border, some 150 km from here towards north within the limits of Vehoa police station.
As per initial reports, the accused hired a vehicle from DG Khan after coming from Quetta on Friday morning. The border military police remained unaware when they drove past at least its five police stations after entering from Balochistan to DG Khan.
These BMP checkposts include Bowata, Khar, Rakhi Gaj, Rakhi Munah and Sakhi Sarwar while the police stations they drove past include Sakhi Sarwar, Sadar, Kot Mubark, Kala, Taunsa Shareef and Raitra.
By Ashraf Buzdar
DERA GHAZI KHAN - Police in Dera Ghazi Khan have arrested 12 Al-Qaeda-linked foreigners from the vicinity of inter-provincial Tirrimin checkpost on Indus Highway, bordering NWFP on Friday.
These foreigners including seven Turks, three Swedes, one each Iranian and Russian were arrested when they illegally crossed the border. They did not have valid documents and were going to Waziristan. The initial police investigation into the matter indicated that they have links with Al-Qaeda.
The top provincial officials may soon hold a Press conference over the issue. Dera police chief Dr Rizwan Khan said they could be militants as Islamic literature, CDs, laptops were recovered from them. It is said they were coming from Turkey via Iran. They had entered Pakistan through Balochistan. Tirrimin checkpost is located at Punjab-NWFP border, some 150 km from here towards north within the limits of Vehoa police station.
As per initial reports, the accused hired a vehicle from DG Khan after coming from Quetta on Friday morning. The border military police remained unaware when they drove past at least its five police stations after entering from Balochistan to DG Khan.
These BMP checkposts include Bowata, Khar, Rakhi Gaj, Rakhi Munah and Sakhi Sarwar while the police stations they drove past include Sakhi Sarwar, Sadar, Kot Mubark, Kala, Taunsa Shareef and Raitra.
Granska Kubasvenskens gamla lögner
Efter torsdagskvällens avslöjande i SVT/Rapport att den så kallade Kubasvensken, Mehdi Ghezali, är en av de tolv utländska medborgare som gripits i Pakistan, misstänkta för samröre med al Qaida, finns det all anledning att damma av händelserna under sommaren 2004 då Ghezali släpptes från det amerikanska fånglägret Guantánama på Kuba och återvände till Sverige.
Vid hemkomsten arrangerade hans svenska stödgrupp två lika exklusiva som devota intervjuer i Dagens Nyheter, respektive Ekot med Ghezali, där han fick breda ut sig om att han inte hade något som helst samröre med någon terrorgrupp. Han påstod att han rest till Pakistan för att studera islam vid universitetet i Islamabad. Istället fokuserades så gott som all publicering kring hans påstående att han utsatts för omfattande tortyr i fånglägret.
Över åtta spalter i DN hette det den gången ”Jag blev kedjad och torterad”. Och i Ekot fick Ghezali påstå att han blivit utsatt för både ”psykisk och fysisk tortyr”. DNs intervju gjordes märkligt nog av en dåvarande ledarskribent.
Ghezalis uppgifter och mycket annat trams som stödgruppen stod för svaldes med hull och hår av svenska medier. Snart sagt inte ett ord om vad han haft för sig under sina skilda resor till sex olika länder. Bland annat fanns det uppgifter om att under en period bodde i Jalalabad i Afghanistan i ett hus som tillhörde al Qaida och som var ett känt tillhåll för terrornätverkets sympatisörer och så kallade wanabees. Huset kallades för Algerian House och var en del av ett träningsläger för terrorister. Hela området bombades senare av USA.
Ett annat spår ledde till Portugal, där polisen efter ett rån sades ha funnit värden motsvarande närmare tio miljoner på hans hotellrum. Ghezali släpptes efter åtta månader i häkte, men det är uppenbart att han rört sig i grovt kriminella kretsar. En månad efter frisläppandet dök han plötsligt upp i Saudiarabien. Vad gjorde han egentligen där, när det inte blev några studier i arabiska?
När trycket från andra medier, vid sidan av de tidigare utvalda DN och Ekot, blev för stort ordnade den numera avsomnade stödgruppen en presskonferens i Örebro med Ghezali. Det mötet var helt och hållet riggat av stödgruppens ordförande, som satt och viskade lika tomma som den gången kanske lämpliga svar i örat på Ghezali, när frågorna blev för närgångna. Vid flera tillfällen avbröts frågor och hans advokat, Peter Althin, svarade i hans ställe. Det hör till saken att stödgruppen i sin styrelse hade representanter för samtliga riksdagspartier.
En lång rad frågor blev aldrig utredda den gången. Som till exempel hur han kunde studera islam i Pakistan, när han inte talade något av de aktuella språken. Eller hur var det egentligen med händelserna i Portugal och tiden i häkte där.
Det blev heller aldrig utrett om han någon gång gått över gränsen från Pakistan och in i Afghanistan. Han höll sig till sin egen uppgift att han greps på gränsen mellan de båda länderna och senare ”såldes” till pakistanska myndigheter. Avslöjandet om vistelsen i Jalalabad kom en tid efter den beramade presskonferensen i Örebro.
Mehdi Muhammed Ghezali, som är hans fullständiga namn, behövde förvisso inte, i juridisk mening, bevisa sin oskuld. Men om han ville bli trodd, krävdes det betydligt mera uttömmande svar än de halvkvädna visor, undflyende svar och tystnad som presterades den gången.
Lång tid därefter cirkulerade det mesta kring ett eventuellt miljonskadestånd från USA för tiden i det amerikanska fånglägret. Men av det blev det noll och intet. Och Ghezali försvann undan mediernas intresse.
Det sista som fram till ikväll hördes om Mehti Ghezali var att Sverige hade lovat USA att hålla honom under uppsikt, som det hette. På vanlig svenska betydde nog det att Säpo hade lovat att hålla ett öga på honom.
Nu reser sig naturligtvis frågan vad den påstådde islamstudenten haft för sig i Pakistan den här gången? Vilka är de exakta anklagelsepunkterna? Det är heller inte oviktigt hur och var i Pakistan han greps? Kommer han att ställas inför rätta eller bara utvisas? Och vad säger idag de riksdagsledamöter som satt i stödgruppen?
Det finns alltså många skäl att gräva vidare i Mehdi Ghezalis förehavanden, både då och nu.
Länk: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3504877.svd
Artikeln finns också på www.newsmill.se
Vid hemkomsten arrangerade hans svenska stödgrupp två lika exklusiva som devota intervjuer i Dagens Nyheter, respektive Ekot med Ghezali, där han fick breda ut sig om att han inte hade något som helst samröre med någon terrorgrupp. Han påstod att han rest till Pakistan för att studera islam vid universitetet i Islamabad. Istället fokuserades så gott som all publicering kring hans påstående att han utsatts för omfattande tortyr i fånglägret.
Över åtta spalter i DN hette det den gången ”Jag blev kedjad och torterad”. Och i Ekot fick Ghezali påstå att han blivit utsatt för både ”psykisk och fysisk tortyr”. DNs intervju gjordes märkligt nog av en dåvarande ledarskribent.
Ghezalis uppgifter och mycket annat trams som stödgruppen stod för svaldes med hull och hår av svenska medier. Snart sagt inte ett ord om vad han haft för sig under sina skilda resor till sex olika länder. Bland annat fanns det uppgifter om att under en period bodde i Jalalabad i Afghanistan i ett hus som tillhörde al Qaida och som var ett känt tillhåll för terrornätverkets sympatisörer och så kallade wanabees. Huset kallades för Algerian House och var en del av ett träningsläger för terrorister. Hela området bombades senare av USA.
Ett annat spår ledde till Portugal, där polisen efter ett rån sades ha funnit värden motsvarande närmare tio miljoner på hans hotellrum. Ghezali släpptes efter åtta månader i häkte, men det är uppenbart att han rört sig i grovt kriminella kretsar. En månad efter frisläppandet dök han plötsligt upp i Saudiarabien. Vad gjorde han egentligen där, när det inte blev några studier i arabiska?
När trycket från andra medier, vid sidan av de tidigare utvalda DN och Ekot, blev för stort ordnade den numera avsomnade stödgruppen en presskonferens i Örebro med Ghezali. Det mötet var helt och hållet riggat av stödgruppens ordförande, som satt och viskade lika tomma som den gången kanske lämpliga svar i örat på Ghezali, när frågorna blev för närgångna. Vid flera tillfällen avbröts frågor och hans advokat, Peter Althin, svarade i hans ställe. Det hör till saken att stödgruppen i sin styrelse hade representanter för samtliga riksdagspartier.
En lång rad frågor blev aldrig utredda den gången. Som till exempel hur han kunde studera islam i Pakistan, när han inte talade något av de aktuella språken. Eller hur var det egentligen med händelserna i Portugal och tiden i häkte där.
Det blev heller aldrig utrett om han någon gång gått över gränsen från Pakistan och in i Afghanistan. Han höll sig till sin egen uppgift att han greps på gränsen mellan de båda länderna och senare ”såldes” till pakistanska myndigheter. Avslöjandet om vistelsen i Jalalabad kom en tid efter den beramade presskonferensen i Örebro.
Mehdi Muhammed Ghezali, som är hans fullständiga namn, behövde förvisso inte, i juridisk mening, bevisa sin oskuld. Men om han ville bli trodd, krävdes det betydligt mera uttömmande svar än de halvkvädna visor, undflyende svar och tystnad som presterades den gången.
Lång tid därefter cirkulerade det mesta kring ett eventuellt miljonskadestånd från USA för tiden i det amerikanska fånglägret. Men av det blev det noll och intet. Och Ghezali försvann undan mediernas intresse.
Det sista som fram till ikväll hördes om Mehti Ghezali var att Sverige hade lovat USA att hålla honom under uppsikt, som det hette. På vanlig svenska betydde nog det att Säpo hade lovat att hålla ett öga på honom.
Nu reser sig naturligtvis frågan vad den påstådde islamstudenten haft för sig i Pakistan den här gången? Vilka är de exakta anklagelsepunkterna? Det är heller inte oviktigt hur och var i Pakistan han greps? Kommer han att ställas inför rätta eller bara utvisas? Och vad säger idag de riksdagsledamöter som satt i stödgruppen?
Det finns alltså många skäl att gräva vidare i Mehdi Ghezalis förehavanden, både då och nu.
Länk: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3504877.svd
Artikeln finns också på www.newsmill.se
05 september 2009
Jack Straw: Lockerbiemannen byttes mot olja
Storbritanniens justitieminister, Jack Straw, erkänner nu i en intervju med Daily Telegraph att det verkligen förhöll sig så att den terrordömde Abdelbaset al-Megrahi i praktiken byttes mot det lukrativa oljeprospekteringsavtalet mellan British Petroleum och Libyen, till ett värde av 900 miljoner dollar. Det sätter ytterligare press på premiärminister Gordon Brown som envist förnekat all byteshandel.
Därmed bekräftar Straw vad så många kommentatorer misstänkt ända sedan al-Megrahi skickades hem till Tripoli den 20 augusti. För en vecka sedan försäkrade Jack Straw att det inte fanns något oljeavtal i sammanhanget och samma förnekande kom för bara några dagar sedan också från premiärminister Gordon Brown. Både Straw och Brown har anklagats för rena lögner och för att sätta brittiska handelsintressen före rättvisa för Lockerbieattentatets offer och deras anhöriga.
Till bilden hör att Libyen är Afrikas näst största exportör till omvärlden. Det är en export som till övervägande del består av råolja. Landet har dessutom kända oljereserver på 44 miljarder fat och det är delar av de reserverna som avtalet med British Petroleum handlar om.
Det blir nu andra gången som Jack Straw byter fot i härvan kring al-Megrahi. Första gången var 2007, då han först vägrade att låta Skottland inkludera Lockerbiemannen i ett transferavtal med Libyen. Tre månader senare, i december, tvärvände han efter krav från Libyen och nu ingick al-Megrahi i avtalet. Bara en månad senare var oljeprospekteringsavtalet undertecknat. Samtidigt vidhåller nu Straw att han aldrig informerade sin premiärminister och säger till och med att det inte finns några papper som leder i riktning mot Gordon Brown.
Men det hindrar inte att Brown position försvårats högst väsentligt. Inte minst på grund av det nu elva år gamla löftet till USA att ingen som döms för Lockerbieattentatet kommer att släppas i förtid.
Amerikanska Newsweek har gått igenom de senaste kontakterna i fallet mellan Washington och London. Enligt utrikesminister Hillary Clintons talesman har det amerikanska budskapet till både libyer, skottar och britter hela tiden varit att al-Megrahi inte får släppas i förtid. Och president Obama ska ända sedan övergångsperioden mellan administrationerna Bush och Obama i slutet av förra året arbetat för att al-Megrahi inte ska skulle släppas. Hela frågan ska ha varit ”rödflaggad” för den tillträdande administrationens utrikespolitiska team.
En tjänsteman säger till och med att Hillary Clinton själv talade med Skottlands justitieminister, Kenny MacAskill, för att klargöra den amerikanska hållningen. Men MacAskills beslut att släppa al-Megrahi kom bara en vecka efter Clintons oväntade démarche. Hennes talesman säger att den amerikanska positionen var kristallklar för skottarna.
Kan Gordon Brown sitta kvar?
Jack Straws lögner och Gordon Browns förnekanden gör att den politiska oppositionen för ett bra tag framöver ganska bekvämt kan skjuta på sittande fågel. Lägg därtill att i amerikanska senaten hörs nu krav på en särskild utredning i det mäktiga utrikesutskottet och liknande krav framförs också i brittiska underhuset.
Den senaste opinionsundersökningen, i mitten av augusti, gav de konservativa 43 procent, mot Labours skrala 26 procent. Och Gordon Brown måste inom de närmaste nio månaderna utlysa parlamentsval.
I dagens Daily Mail frågar historiken och författaren, Peter Oborne, om Gordon Brown håller hela vägen fram till nästa parlamentsval. Sedan drar han till med 1600-talets store engelske statsman, Oliver Cromwell, med ett citat som inte använts i underhuset sedan man ville köra Neville Chamberlain på porten för 70 år sedan:
"You have sat too long here for any good you have been doing. Depart, I say, and let us have done with you. In the name of God, go!"
Men kanske behöver man inte dra till med Oliver Cromwell en gång till, därför att Gordon Brown funderar nog redan på bakvägen ut från 10 Downing Street. Och för hans efterträdare väntar då ett mödosamt arbete att reparera den så viktiga transatlantiska länken.
Svensk länk: http://www.dn.se/nyheter/varlden/minister-olja-for-lockerbiefrigiven-1.946135
Därmed bekräftar Straw vad så många kommentatorer misstänkt ända sedan al-Megrahi skickades hem till Tripoli den 20 augusti. För en vecka sedan försäkrade Jack Straw att det inte fanns något oljeavtal i sammanhanget och samma förnekande kom för bara några dagar sedan också från premiärminister Gordon Brown. Både Straw och Brown har anklagats för rena lögner och för att sätta brittiska handelsintressen före rättvisa för Lockerbieattentatets offer och deras anhöriga.
Till bilden hör att Libyen är Afrikas näst största exportör till omvärlden. Det är en export som till övervägande del består av råolja. Landet har dessutom kända oljereserver på 44 miljarder fat och det är delar av de reserverna som avtalet med British Petroleum handlar om.
Det blir nu andra gången som Jack Straw byter fot i härvan kring al-Megrahi. Första gången var 2007, då han först vägrade att låta Skottland inkludera Lockerbiemannen i ett transferavtal med Libyen. Tre månader senare, i december, tvärvände han efter krav från Libyen och nu ingick al-Megrahi i avtalet. Bara en månad senare var oljeprospekteringsavtalet undertecknat. Samtidigt vidhåller nu Straw att han aldrig informerade sin premiärminister och säger till och med att det inte finns några papper som leder i riktning mot Gordon Brown.
Men det hindrar inte att Brown position försvårats högst väsentligt. Inte minst på grund av det nu elva år gamla löftet till USA att ingen som döms för Lockerbieattentatet kommer att släppas i förtid.
Amerikanska Newsweek har gått igenom de senaste kontakterna i fallet mellan Washington och London. Enligt utrikesminister Hillary Clintons talesman har det amerikanska budskapet till både libyer, skottar och britter hela tiden varit att al-Megrahi inte får släppas i förtid. Och president Obama ska ända sedan övergångsperioden mellan administrationerna Bush och Obama i slutet av förra året arbetat för att al-Megrahi inte ska skulle släppas. Hela frågan ska ha varit ”rödflaggad” för den tillträdande administrationens utrikespolitiska team.
En tjänsteman säger till och med att Hillary Clinton själv talade med Skottlands justitieminister, Kenny MacAskill, för att klargöra den amerikanska hållningen. Men MacAskills beslut att släppa al-Megrahi kom bara en vecka efter Clintons oväntade démarche. Hennes talesman säger att den amerikanska positionen var kristallklar för skottarna.
Kan Gordon Brown sitta kvar?
Jack Straws lögner och Gordon Browns förnekanden gör att den politiska oppositionen för ett bra tag framöver ganska bekvämt kan skjuta på sittande fågel. Lägg därtill att i amerikanska senaten hörs nu krav på en särskild utredning i det mäktiga utrikesutskottet och liknande krav framförs också i brittiska underhuset.
Den senaste opinionsundersökningen, i mitten av augusti, gav de konservativa 43 procent, mot Labours skrala 26 procent. Och Gordon Brown måste inom de närmaste nio månaderna utlysa parlamentsval.
I dagens Daily Mail frågar historiken och författaren, Peter Oborne, om Gordon Brown håller hela vägen fram till nästa parlamentsval. Sedan drar han till med 1600-talets store engelske statsman, Oliver Cromwell, med ett citat som inte använts i underhuset sedan man ville köra Neville Chamberlain på porten för 70 år sedan:
"You have sat too long here for any good you have been doing. Depart, I say, and let us have done with you. In the name of God, go!"
Men kanske behöver man inte dra till med Oliver Cromwell en gång till, därför att Gordon Brown funderar nog redan på bakvägen ut från 10 Downing Street. Och för hans efterträdare väntar då ett mödosamt arbete att reparera den så viktiga transatlantiska länken.
Svensk länk: http://www.dn.se/nyheter/varlden/minister-olja-for-lockerbiefrigiven-1.946135
04 september 2009
Vem är vem i nya Lockerbiehärvan
De senaste turerna i den brittiska Lockerbiehärvan börjar nu anta sådana proportioner att det känns befogat med en sorts ”Vem är vem?”, eftersom så många av de inblandade är ganska okända för en svensk publik. Här är några fakta kring de viktigaste figurerna.
Abdelbaset al-Megrahi
Den före detta libyske säkerhetsagent som av USA och Storbritannien pekades ut som ansvarig för sprängningen av PAN AM 103 över skotska Lockerbie strax före jul 1988, då 270 människor omkom. Han dömdes 2001, mot sitt nekande, till 27 års fängelse vid en rättegång, med tre skotska domare, som hölls på en nedlagd amerikansk flygbas i Holland. Flera juridiska experter som följde rättegången har kallat den för en fars och en politisk komplott. Den 20 augusti i år frigavs al-Megrahi och sändes hem till Libyen av humanitära skäl, då han har långt framskriden prostatacancer.
Kenny MacAskill
Skottlands justitieminister som fattade det yttersta beslutet att frige al-Megrahi. MacAskill är en av de ledande figurerna inom det styrande Scottish National Party. Han har varit ledamot av det skotska parlamentet sedan det inrättades 1999. Han har hävdat att det var han ensam som fattade beslutet om frigivning, efter att ha träffat al-Megrahi fängelset.
Jack Straw
Storbritanniens justitieminister, vars departement förhandlade med Libyen om ett avtal om att överföra libyska fångar från Storbritannien till Libyen. I ett brev från september 2007 krävde Straw att al-Megrahi skulle exkluderas från avtalet. Tre månader senare bytte Straw fot och skrev att ”det ligger i Storbritanniens övergripande intresse” att avtalet ros i hamn. Därefter meddelade en biträdande justitieminister Libyen att varken premiärministern eller justitieministern ”ville se al-Megrahi dö i brittiskt fängelse”.
Alex Salmond
Skottlands First Minister och ledare för Scottish National Party. Partiet sitter vid makten sedan 2007, då man tog över från en koalition mellan Labour och Liberaldemokraterna.
Salmond argumenterade, inför både dåvarande premiärministern Tony Blair och Jack Straw, att al-Megrahi skulle exkluderas från transferavtalet med Libyen.
Bill Rammell
Ledamot av brittiska underhuset och tidigare biträdande utrikesminister. Reste till Tripoli för att diskutera transferavtalet. Anteckningar från ett senare möte mellan skotska ministrar och libyska representanter visar att Rammell vid sitt besök i Tripoli sagt att ”varken premiärministern eller justitieministern vill se al-Megrahi dö i fängelse”.
Abdulati Alobidi
Libyens Europaminister som mycket hårt pressade både britterna och skottarna att släppa al-Megrahi. I november 2008 sa han till skotska tjänstemän att situationen inte var bra för relationerna mellan Storbritannien och Libyen, och att om al-Megrahi skulle dö i fängelse skulle det uppfattas som ett dödsstraff.
Saif al-Islam el-Khaddafi
Moammar Khaddafis son, som var den som mötte al-Megrahi på flygplatsen i Tripoli när han återvände till hemlandet. Saif har upprepade gånger hävdat att frågan om al-Megrahi har stått på dagordningen vid varje möte med brittiska företrädare. Han också ibland i intervjuer hävdat att ett oljeprospekteringsavtal med British Petroleum, värt 900 miljoner USD, var villkorat med frigivande av al-Megrahi. I andra intervjuer har han sagt att avtalet inte var villkorat, men att situationen inte var bra för goda handelsrelationer med britterna.
Gordon Brown
Storbritanniens premiärminister för Labour sedan 2007, då han efterträdde Tony Blair. Tidigare finansminister i Blairs regering 1997-2007. Vägrade först att över huvud taget kommentera hela saken. Har därefter envist hävdat att det varken förekommit ”mörkläggning, konspiration, villkor för oljeavtal eller dubbla budskap”. Ett uttalande som retat gallfeber både på oppositionen i brittiska underhuset och USA. Browns roll kommer med stor sannolikhet att bli föremål för utredningar både i USA och Storbritannien. Hans relation till Barack Obama anses nu vara djupfryst för flera år framöver. USA har upprepat hänvisat till ett elva år gammalt brittiskt löfte att ingen som döms för Lockerbieattentatet ska släppas i förtid. Det är det löftet som framför allt skapat den amerikanska vreden.
Sir Mark Allen
Tidigare högt uppsatt underrättelseofficer inom brittiska MI6, senare konsult för British Petroleum. Kontaktade flera gånger under hösten 2007 Jack Straw angående innehållet i transferavtalet med Libyen. Deltog vid flera tillfällen vid möten i Tripoli mellan libyerna och BPs högsta ledning. Kort tid efter det sista samtalet mellan Straw och Allen, skrev Straw det beramade brevet där han ville inkludera al-Megrahi i transferavtalet. BPs oljeprospekteringsavtal med Libyen hade då legat dött på bordet under sex månader. Mark Allens inblandning kastar en lång skugga över Gordon Browns påstående att det inte fanns några villkorade oljeavtal.
Tony Blair
Brittisk premiärminister 1997-2007, tidigare parlamentsledamot sedan 1983. Omedelbart efter att han avgått utsågs Blair till särskilt sändebud för Mellanöstern på uppdrag av FN, EU, USA och Ryssland. Strax före sin avgång som premiärminister besökte han Libyen i ett då hemligt besök. Flera debattörer har hävdat att han den gången la grunden för att al-Megrahi skulle friges i utbyte mot det beramade oljeprospekteringsavtalet mellan BP och Libyen. Blairs besök anses också ha varit instrumentellt för att Libyen skulle släppa den bulgariska och palestinska sjukvårdspersonal som Libyen under åtta år hållit fängslad och ansvarig för att libyska barn smittats med HIV. Eftersom de fem afrikanska länderna norr om Sahara politiskt räknas till Mellanöstern kan det anses vara oklart om Tony Blair i sin egenskap som sändebud i området också haft möjlighet att agera i Lockerbieaffären efter 2007.
Robert Mueller
Chef för amerikanska FBI sedan 1991. Skällde ut Skottlands justitieminister för att ha frigett al-Megrahi. Var 1989-1991 assistent till USAs justitieminister och som sådan ledde han den amerikanska delen av Lockerbieutredningen. Med intill visshet gränsande sannolikhet var Mueller en av arkitekterna bakom att USA och Storbritannien på hösten 1991 släppte spåret kring PFLP-GC och istället pekade ut dåvarande skurkstaten Libyen som ansvarigt för Lockerbieattentatet.
Richard Marquise
Den FBI-agent som ledde det amerikanska fältarbetet på nedslagsplatsen i Lockerbie. Är för sin del helt övertygad om att al-Megrahi är skyldig och att Moammar Khaddafi i förväg godkände attentatet. Marquise påstår att han har bevisen och att han skulle vilja ställa hela den libyska regimen inför rätta.
Abdelbaset al-Megrahi
Den före detta libyske säkerhetsagent som av USA och Storbritannien pekades ut som ansvarig för sprängningen av PAN AM 103 över skotska Lockerbie strax före jul 1988, då 270 människor omkom. Han dömdes 2001, mot sitt nekande, till 27 års fängelse vid en rättegång, med tre skotska domare, som hölls på en nedlagd amerikansk flygbas i Holland. Flera juridiska experter som följde rättegången har kallat den för en fars och en politisk komplott. Den 20 augusti i år frigavs al-Megrahi och sändes hem till Libyen av humanitära skäl, då han har långt framskriden prostatacancer.
Kenny MacAskill
Skottlands justitieminister som fattade det yttersta beslutet att frige al-Megrahi. MacAskill är en av de ledande figurerna inom det styrande Scottish National Party. Han har varit ledamot av det skotska parlamentet sedan det inrättades 1999. Han har hävdat att det var han ensam som fattade beslutet om frigivning, efter att ha träffat al-Megrahi fängelset.
Jack Straw
Storbritanniens justitieminister, vars departement förhandlade med Libyen om ett avtal om att överföra libyska fångar från Storbritannien till Libyen. I ett brev från september 2007 krävde Straw att al-Megrahi skulle exkluderas från avtalet. Tre månader senare bytte Straw fot och skrev att ”det ligger i Storbritanniens övergripande intresse” att avtalet ros i hamn. Därefter meddelade en biträdande justitieminister Libyen att varken premiärministern eller justitieministern ”ville se al-Megrahi dö i brittiskt fängelse”.
Alex Salmond
Skottlands First Minister och ledare för Scottish National Party. Partiet sitter vid makten sedan 2007, då man tog över från en koalition mellan Labour och Liberaldemokraterna.
Salmond argumenterade, inför både dåvarande premiärministern Tony Blair och Jack Straw, att al-Megrahi skulle exkluderas från transferavtalet med Libyen.
Bill Rammell
Ledamot av brittiska underhuset och tidigare biträdande utrikesminister. Reste till Tripoli för att diskutera transferavtalet. Anteckningar från ett senare möte mellan skotska ministrar och libyska representanter visar att Rammell vid sitt besök i Tripoli sagt att ”varken premiärministern eller justitieministern vill se al-Megrahi dö i fängelse”.
Abdulati Alobidi
Libyens Europaminister som mycket hårt pressade både britterna och skottarna att släppa al-Megrahi. I november 2008 sa han till skotska tjänstemän att situationen inte var bra för relationerna mellan Storbritannien och Libyen, och att om al-Megrahi skulle dö i fängelse skulle det uppfattas som ett dödsstraff.
Saif al-Islam el-Khaddafi
Moammar Khaddafis son, som var den som mötte al-Megrahi på flygplatsen i Tripoli när han återvände till hemlandet. Saif har upprepade gånger hävdat att frågan om al-Megrahi har stått på dagordningen vid varje möte med brittiska företrädare. Han också ibland i intervjuer hävdat att ett oljeprospekteringsavtal med British Petroleum, värt 900 miljoner USD, var villkorat med frigivande av al-Megrahi. I andra intervjuer har han sagt att avtalet inte var villkorat, men att situationen inte var bra för goda handelsrelationer med britterna.
Gordon Brown
Storbritanniens premiärminister för Labour sedan 2007, då han efterträdde Tony Blair. Tidigare finansminister i Blairs regering 1997-2007. Vägrade först att över huvud taget kommentera hela saken. Har därefter envist hävdat att det varken förekommit ”mörkläggning, konspiration, villkor för oljeavtal eller dubbla budskap”. Ett uttalande som retat gallfeber både på oppositionen i brittiska underhuset och USA. Browns roll kommer med stor sannolikhet att bli föremål för utredningar både i USA och Storbritannien. Hans relation till Barack Obama anses nu vara djupfryst för flera år framöver. USA har upprepat hänvisat till ett elva år gammalt brittiskt löfte att ingen som döms för Lockerbieattentatet ska släppas i förtid. Det är det löftet som framför allt skapat den amerikanska vreden.
Sir Mark Allen
Tidigare högt uppsatt underrättelseofficer inom brittiska MI6, senare konsult för British Petroleum. Kontaktade flera gånger under hösten 2007 Jack Straw angående innehållet i transferavtalet med Libyen. Deltog vid flera tillfällen vid möten i Tripoli mellan libyerna och BPs högsta ledning. Kort tid efter det sista samtalet mellan Straw och Allen, skrev Straw det beramade brevet där han ville inkludera al-Megrahi i transferavtalet. BPs oljeprospekteringsavtal med Libyen hade då legat dött på bordet under sex månader. Mark Allens inblandning kastar en lång skugga över Gordon Browns påstående att det inte fanns några villkorade oljeavtal.
Tony Blair
Brittisk premiärminister 1997-2007, tidigare parlamentsledamot sedan 1983. Omedelbart efter att han avgått utsågs Blair till särskilt sändebud för Mellanöstern på uppdrag av FN, EU, USA och Ryssland. Strax före sin avgång som premiärminister besökte han Libyen i ett då hemligt besök. Flera debattörer har hävdat att han den gången la grunden för att al-Megrahi skulle friges i utbyte mot det beramade oljeprospekteringsavtalet mellan BP och Libyen. Blairs besök anses också ha varit instrumentellt för att Libyen skulle släppa den bulgariska och palestinska sjukvårdspersonal som Libyen under åtta år hållit fängslad och ansvarig för att libyska barn smittats med HIV. Eftersom de fem afrikanska länderna norr om Sahara politiskt räknas till Mellanöstern kan det anses vara oklart om Tony Blair i sin egenskap som sändebud i området också haft möjlighet att agera i Lockerbieaffären efter 2007.
Robert Mueller
Chef för amerikanska FBI sedan 1991. Skällde ut Skottlands justitieminister för att ha frigett al-Megrahi. Var 1989-1991 assistent till USAs justitieminister och som sådan ledde han den amerikanska delen av Lockerbieutredningen. Med intill visshet gränsande sannolikhet var Mueller en av arkitekterna bakom att USA och Storbritannien på hösten 1991 släppte spåret kring PFLP-GC och istället pekade ut dåvarande skurkstaten Libyen som ansvarigt för Lockerbieattentatet.
Richard Marquise
Den FBI-agent som ledde det amerikanska fältarbetet på nedslagsplatsen i Lockerbie. Är för sin del helt övertygad om att al-Megrahi är skyldig och att Moammar Khaddafi i förväg godkände attentatet. Marquise påstår att han har bevisen och att han skulle vilja ställa hela den libyska regimen inför rätta.
03 september 2009
Timeline Lockerbie
För att i någon mån bringa lite ordning och reda i vem som sa och gjorde vad vid vilken tidpunkt i den senaste Lockerbiehärvan kommer här en timeline över de händelser som ledde fram till att Abdelbaset al-Megrahi frigavs och skickades hem till Libyen. Och, inte minst, det politiska bråk som följt och som fått ringar på vattnet hela vägen till Washington.
7 juni 2007 Skottlands ”premiärminister”, Alex Salmond klagar hos Tony Blair över att han inte informerats om Blairs besök i Tripoli.
Sept 2007 Justitieminister Jack Straw försäkrar att al-Megrahi inte ska omfattas av utlämningsavtalet med Libyen.
19 december 2007 Straw byter fot och säger att ”i ljuset av Storbritanniens övergripande intressen” kommer al-Megrahi inte att uteslutas från avtalet.
Jan 2008 Libyen undertecknar ett sedan länge försenat avtal om oljeprospektering med British Petrolium.
21 okt 2008 al-Megrahi får diagnosen långt framskriden prostatacancer.
Febr 2009 Vid ett möte i Tripoli säger brittiske biträdande utrikesministern, Bill Rammell att varken premiärminister Brown eller utrikesminister David Miliband vill se al-Megrahi dö i brittiskt fängelse.
28 apr 2009 En förnyad rättegång mot libyern inleds i Skottland, efter att han överklagat på nytt.
6 maj 2009 Libyen kräver att al-Megrahi överförs till hemlandet.
25 juli 2009 al-Megrahi anhåller om att bli överförd till Libyen på humanitära grunder.
3 aug 2009 Biträdande utrikesminister Ivan Lewis skriver till sin skotska motsvarighet, Kenny MacAskill att regeringen i London aldrig gått med på det amerikanska kravet att al-Megrahi ska förbli i fängelse.
5 aug 2009 Kenny MacAskill besöker al-Megrahi i fängelse och säger att han måste ta tillbaka sitt överklagande om han vill bli frisläppt.
13 aug 2009 al-Megrahi tar tillbaka överklagandet.
20 aug 2009 Kenny MacAskill tillkännager att al-Megrahi kommer att skickas tillbaka till Libyen på grund av humanitära skäl. Barack Obama kallar beslutet ett misstag.
21 aug 2009 Khaddafis son Saif hävdar att frisläppandet var en del av en handelsöverenskommelse med Storbritannien.
22 aug 2009 FBI-chefen Robert Mueller anklagar MacAskill för att göra narr av lagen och att understödja terrorister.
25 aug 2009 Premiärminister Gordon Brown säger att han såg al-Megrahis mottagande i Tripoli som ett bakslag och vägrade att vidare kommentera saken.
27 aug 2009 Brittiska regeringskansliet bekräftar att tre skilda ministrar besökt Tripoli under de senaste 15 månaderna.
29 aug 2009 Jack Straws brev till skottarna från den 19 december 2007 läcks till Sunday Times.
1 sept 2009 Skotska dokument släpps som visar att varken Gordon Brown eller utrikesminister Miliband ville att al-Megrahi skulle dö i fängelse. Toryledaren David Cameron anklagar Gordon Brown för dubbla budskap. Brittiska kolumnister kallar skandalen för den värsta på tio år. Andra bedömare hävdar att de anglo-amerikanska relationerna nu är de sämsta under hela efterkrigstiden.
2 sept 2009 Utrikesminister Miliband bekräftar att varken han eller Gordon Brown ville att al-Megrahi skulle dö i fängelse. Gordon Brown förnekar envist att förekommit någon ”mörkläggning, konspiration eller dubbla budskap”. Amerikanerna är rasande och på sina håll krävs både Browns och Milibands huvuden på fat. USAs FN-ambassadör uppmanar helt frankt Khaddafi att ”uppföra sig”, när han ska tala inför generalförsamlingen senare i september. Var på Manhattan han ska tillåtas att slå upp sitt beduintält under besöket i New York är en lika öppen som olöst fråga.
7 juni 2007 Skottlands ”premiärminister”, Alex Salmond klagar hos Tony Blair över att han inte informerats om Blairs besök i Tripoli.
Sept 2007 Justitieminister Jack Straw försäkrar att al-Megrahi inte ska omfattas av utlämningsavtalet med Libyen.
19 december 2007 Straw byter fot och säger att ”i ljuset av Storbritanniens övergripande intressen” kommer al-Megrahi inte att uteslutas från avtalet.
Jan 2008 Libyen undertecknar ett sedan länge försenat avtal om oljeprospektering med British Petrolium.
21 okt 2008 al-Megrahi får diagnosen långt framskriden prostatacancer.
Febr 2009 Vid ett möte i Tripoli säger brittiske biträdande utrikesministern, Bill Rammell att varken premiärminister Brown eller utrikesminister David Miliband vill se al-Megrahi dö i brittiskt fängelse.
28 apr 2009 En förnyad rättegång mot libyern inleds i Skottland, efter att han överklagat på nytt.
6 maj 2009 Libyen kräver att al-Megrahi överförs till hemlandet.
25 juli 2009 al-Megrahi anhåller om att bli överförd till Libyen på humanitära grunder.
3 aug 2009 Biträdande utrikesminister Ivan Lewis skriver till sin skotska motsvarighet, Kenny MacAskill att regeringen i London aldrig gått med på det amerikanska kravet att al-Megrahi ska förbli i fängelse.
5 aug 2009 Kenny MacAskill besöker al-Megrahi i fängelse och säger att han måste ta tillbaka sitt överklagande om han vill bli frisläppt.
13 aug 2009 al-Megrahi tar tillbaka överklagandet.
20 aug 2009 Kenny MacAskill tillkännager att al-Megrahi kommer att skickas tillbaka till Libyen på grund av humanitära skäl. Barack Obama kallar beslutet ett misstag.
21 aug 2009 Khaddafis son Saif hävdar att frisläppandet var en del av en handelsöverenskommelse med Storbritannien.
22 aug 2009 FBI-chefen Robert Mueller anklagar MacAskill för att göra narr av lagen och att understödja terrorister.
25 aug 2009 Premiärminister Gordon Brown säger att han såg al-Megrahis mottagande i Tripoli som ett bakslag och vägrade att vidare kommentera saken.
27 aug 2009 Brittiska regeringskansliet bekräftar att tre skilda ministrar besökt Tripoli under de senaste 15 månaderna.
29 aug 2009 Jack Straws brev till skottarna från den 19 december 2007 läcks till Sunday Times.
1 sept 2009 Skotska dokument släpps som visar att varken Gordon Brown eller utrikesminister Miliband ville att al-Megrahi skulle dö i fängelse. Toryledaren David Cameron anklagar Gordon Brown för dubbla budskap. Brittiska kolumnister kallar skandalen för den värsta på tio år. Andra bedömare hävdar att de anglo-amerikanska relationerna nu är de sämsta under hela efterkrigstiden.
2 sept 2009 Utrikesminister Miliband bekräftar att varken han eller Gordon Brown ville att al-Megrahi skulle dö i fängelse. Gordon Brown förnekar envist att förekommit någon ”mörkläggning, konspiration eller dubbla budskap”. Amerikanerna är rasande och på sina håll krävs både Browns och Milibands huvuden på fat. USAs FN-ambassadör uppmanar helt frankt Khaddafi att ”uppföra sig”, när han ska tala inför generalförsamlingen senare i september. Var på Manhattan han ska tillåtas att slå upp sitt beduintält under besöket i New York är en lika öppen som olöst fråga.
02 september 2009
Gordon Brown hänger på repen
Efter onsdagens verbala inbördeskrig om vem i den brittiska regeringen som gjorde vad och vid vilken tidpunkt i Lockerbieaffären är det ganska tydligt att premiärminister Gordon Brown håller på att snärjas, om inte av egna lögner, så av vad hans justitieminister Jack Straw sagt och skrivit till sin skotske kollega vid skilda tillfällen.
Dokument som släpptes igår visar tydligt att Gordon Brown sagt till Skottlands justitieminister att han inte ville att Abdelbaset al-Megrahi skulle dö i fängelse, samtidigt ska han ha försäkrat den amerikanska administrationen att libyern absolut inte kommer att frisläppas.
Dokumenten visar också att Storbritanniens justitieminister Jack Straw vid en tidpunkt instruerade skottarna om att al-Megrahi under inga omständigheter fick omfattas av ett skotskt avtal med Libyen om att överföra fångar till Tripoli. Men några månader senare hade Straw ändrat uppfattning och sa då att Lockerbiemannen mycket väl kunde omfattas av det skotsk-libyska avtalet.
Idag påstod Gordon Brown att allt detta inte är sant, trots att dokumenten ligger på bordet. Och det är detta som gjort amerikanerna rasande. Det talas om att de anglo-amerikanska relationerna är bottenfrusna och kommer så att förbli under flera år framöver. Andra kommentatorer säger att det är den värsta anglo-amerikanska krisen under hela efterkrigstiden.
I London heter det vidare att detta är den värsta politiska skandalen i Storbritannien under 2000-talet. Och att Gordon Brown måste tala ut inför både det brittiska och amerikanska folket om sin inblandning.
Ända sedan skandalen exploderade i Sunday Times, har London envist hävdat att beslutet att släppa al-Megrahi var ett ensidigt skotskt beslut. Men dokumenten visar entydigt att London medvetet lagt bollen i knät på skottarna, och då var det ganska enkelt att släppa iväg libyern med humanitära överväganden som grund.
Den libyska regimen var också informerad om den brittiska hållningen genom ett möte med britterna i mars i år och som hölls i Tripoli. Det betyder att när Libyen började ställa krav på att al-Megrahi skulle skickas hem, så visste de att ett sådant krav var detsamma som att slå in öppna dörrar.
Huvudpersonen själv, Abdelbaset al-Megrahi, kommer tyvärr aldrig att få vara med om slutet på den politiska härvan. Ikväll fördes han till en intensivvårdsavdelning, då hans tillstånd försämrats kraftigt.
För Gordon Brown har Lockerbiekatastrofen exploderat rakt i ansiktet på honom och justitieminister Jack Straw. Och det snart 21 år efter att PAN AM 103 sprängdes i luften.
I bästa fall leder Londons förnekanden och försök till mörkläggning till att utredarna tvingas starta om på nytt på ruta ett med att försöka bringa sanningsenlig klarhet i frågan om vilka som verkligen låg bakom attentatet över Lockerbie.
Fotnot: För den som vill fördjupa sig i Lockerbiefrågan är professor Robert Blacks blogg den absolut bästa källan. Han skannar av det mesta som skrivs i ärendet och därtill med en uppsjö av länkar. www.lockerbiecase.blogspot.com
Dokument som släpptes igår visar tydligt att Gordon Brown sagt till Skottlands justitieminister att han inte ville att Abdelbaset al-Megrahi skulle dö i fängelse, samtidigt ska han ha försäkrat den amerikanska administrationen att libyern absolut inte kommer att frisläppas.
Dokumenten visar också att Storbritanniens justitieminister Jack Straw vid en tidpunkt instruerade skottarna om att al-Megrahi under inga omständigheter fick omfattas av ett skotskt avtal med Libyen om att överföra fångar till Tripoli. Men några månader senare hade Straw ändrat uppfattning och sa då att Lockerbiemannen mycket väl kunde omfattas av det skotsk-libyska avtalet.
Idag påstod Gordon Brown att allt detta inte är sant, trots att dokumenten ligger på bordet. Och det är detta som gjort amerikanerna rasande. Det talas om att de anglo-amerikanska relationerna är bottenfrusna och kommer så att förbli under flera år framöver. Andra kommentatorer säger att det är den värsta anglo-amerikanska krisen under hela efterkrigstiden.
I London heter det vidare att detta är den värsta politiska skandalen i Storbritannien under 2000-talet. Och att Gordon Brown måste tala ut inför både det brittiska och amerikanska folket om sin inblandning.
Ända sedan skandalen exploderade i Sunday Times, har London envist hävdat att beslutet att släppa al-Megrahi var ett ensidigt skotskt beslut. Men dokumenten visar entydigt att London medvetet lagt bollen i knät på skottarna, och då var det ganska enkelt att släppa iväg libyern med humanitära överväganden som grund.
Den libyska regimen var också informerad om den brittiska hållningen genom ett möte med britterna i mars i år och som hölls i Tripoli. Det betyder att när Libyen började ställa krav på att al-Megrahi skulle skickas hem, så visste de att ett sådant krav var detsamma som att slå in öppna dörrar.
Huvudpersonen själv, Abdelbaset al-Megrahi, kommer tyvärr aldrig att få vara med om slutet på den politiska härvan. Ikväll fördes han till en intensivvårdsavdelning, då hans tillstånd försämrats kraftigt.
För Gordon Brown har Lockerbiekatastrofen exploderat rakt i ansiktet på honom och justitieminister Jack Straw. Och det snart 21 år efter att PAN AM 103 sprängdes i luften.
I bästa fall leder Londons förnekanden och försök till mörkläggning till att utredarna tvingas starta om på nytt på ruta ett med att försöka bringa sanningsenlig klarhet i frågan om vilka som verkligen låg bakom attentatet över Lockerbie.
Fotnot: För den som vill fördjupa sig i Lockerbiefrågan är professor Robert Blacks blogg den absolut bästa källan. Han skannar av det mesta som skrivs i ärendet och därtill med en uppsjö av länkar. www.lockerbiecase.blogspot.com
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
