Kolumnisternas kolumnist

Kolumnisternas kolumnist, William Safire, är död. Under 32 år skrev han två gånger i veckan sin, så ofta politiskt giftiga, kolumn i New York Times. Det blev över 3 000 på tidningens op-ed sida. Om han var älskad av det konservativa Amerika, så var han lika illa sedd av det liberala etablissemanget. Men alla läste hans texter, som syndikerades i hundratals tidningar över hela kontinenten.

Författaren William Greider har kallat honom för ”en färggrann eld på ett grått museum”. En gång skrev Safire att Hillary Clinton var ”född lögnare”. Då hette det att hade inte Bill Clinton varit president, så hade Mr. Clinton levererat en fet smäll på Safires näsa. Men han själv bara njöt av uppmärksamheten.

William Safire kallade sig för konservativ libertarian, vilket han, helt kort, definierade som individuell frihet parad med minimal regering. Han kritiserade USAs Patriot Act, stödde Irakkriget och avslöjade åtskilliga detaljer i FNs miljardsvindel kring matprogrammet för Irak. Safire vittnade också inför senaten till förmån för att åklagare och domstolar inte ska kunna tvinga journalister att avslöja sina källor eller annan information.

1960 arbetade han i Richard Nixons misslyckade valkampanj mot John F Kennedy, men återkom 1968 som Nixons talskrivare. Tillsammans med Pat Buchanan skrev Safire tal som retade gallfeber på den växande anti-krigsopinionen. När Nixon till slut fick gå 1974, hade Safire redan gått till New York Times och hans kollegor på tidningen tyckte då att det var som att släppa lös en hök bland duvor, där han satt och bokstavligen hamrade på tangenterna.

Men han skaffade sig snart en grundmurad och respekterad hållning som analytisk och självständig politisk kritiker. Och ingen ledande figur i blank kostym på Capitol Hill undgick att nagelfaras ända ned till byxfåll och skosnören.

Där uppe på politikens höjd var det många som såg honom som en sorts anakronism. Ett journalistiskt kreatur som såg och hörde det mesta andra varken kunde se eller höra. Det blir kanske så när man levt innanför Washingtons beltway under ett halvt sekel. I denna kostymvärld med slipsknutens veck på rätt plats såg de politiska kreaturen kanske mera av Safires oborstade skor, uppknäppta skjortkrage och skrynkliga kavajer. Men ändå fruktade de honom och kastade sig över hans kolumner.

I januari 2005 skrev Safire sin sista politiska kolumn i tidningen. Den hade den ironiska rubriken Never Retire och där kallade han sig för högerns smädande skandalskrivare. Men slutade skriva gjorde han inte, därför att han fortsatte med sin hyllade språkkrönika i New York Times Magazine. För William Safire var inte bara journalist, han var också en lika framstående som självlärd lingvist. Det blev åtskilliga böcker i det ämnet.

När William Safire är borta finns det ingen annan av hans klass kvar i Amerika. Ingen med en så språklig elegans. Ingen med sådan intellektuell höjd på politisk elakhet och ingen med en så omfattande läsekrets.

Här hemma i vårt land finns det en och annan kolumnist som noga borde läsa Safire för att lära sig något om den yrkesrollens hantverk.

Fotnot: Läs gärna också den ständigt lysande Maureen Dowd i dagens New York Times om William Safire.