Unika förhör i skadeståndsmålet

Det var något helt unikt som inträffade idag på den första rättegångsdagen i skadeståndsmålet mellan de båda styckningsanklagade läkarna och staten. För första gången någonsin spelade nämligen läkarnas advokater upp förhören med det fotohandlarpar som för mer än 20 år sedan påstod att någon av de två läkarna hade lämnat in bilder på en styckad kropp för framkallning.

De förhören har aldrig tidigare använts vid något av de tretton tidigare tillfällen då fallet har behandlats rättsligt. Det rör sig dels om polisförhör med paret och dels om de konfrontationer som genomfördes.

Polisens tafflighet, ledande frågor, insinuanta påståenden och helt uppenbara försök att dra, framför allt kvinnan, i riktning mot att peka ut rätt person var fullständigt uppenbart för den som orkade lyssna sig igenom alla timmarnas band.

Inledningsvis var det knäpptyst i rättssalen, men ju längre förhören rullade på, desto mer började de tre domarna skicka menande blickar mellan varandra. Antingen av leda eller på grund av insikt om förhörens förödande tyngd för läkarsidan.

När fotohandlarens hustru vid ytterligare ett förhör skulle se en video av konfrontationen, blev det plötsligt helt tyst på bandet i Attunda tingsrätt under mer än tio minuter. Det var nog den längsta talande tystnad som någonsin har uppstått i en svensk domstol, när damen tydligen tänkte så det knakade.

I flera avseenden är konfrontationerna med fotohandlarparet betydligt värre än den usla Christer Pettersson-konfrontation som genomfördes med Lisbet Palme och som underkändes av Svea hovrätt.

Läkarsidan har valt att spela upp de gamla förhören i sin helhet, framför allt därför att fotohandlarparets vittnesmål spelade en så avgörande roll vid de båda förhandlingarna i tingsrätten 1988. Och därmed vill läkarnas advokater visa på några av de försumligheter och fel som polisen och åklagaren, Anders Helin, gjorde sig skyldiga till och som advokaterna menar är skadeståndsgrundande.

Idag spelade läkarsidan inför öppet mål, dagen var helt och hållet deras. Men trots det kommer det att bli oerhört svårt för den sidan att vinna hela skadeståndsmålet, sett mot bakgrund av att vid samtliga tidigare processer har staten helt sonika vägrat erkänna några som helst felaktigheter eller någon rättsvidrighet. Det gäller framför allt de många resningsansökningarna i legitimationsfrågan.

Det är nog bara de redan övertygade som är övertygade om att läkarsidan kommer att vinna en promenadseger mot staten. Det kan räcka ganska långt för statens ombud, förre chefsrådmannen Ingvar Gunnarsson, att helt enkelt förneka alla fel, försumligheter och rättsvidrigheter.

Han kan också välja att erkänna ett och annat, men att det vid tillfället var ursäktligt på grund av än det ena, än det andra. De intervjuer som Gunnarsson gav under målets första dag pekar också, helt förväntat, i riktning mot att staten fortsätter driva linjen att inga fel har begåtts.

En av nyckelfrågorna för rättens tre domare kommer att bli hur högt domstolen ska lägga ribban för att alla felaktigheter ska betraktas som skadeståndsgrundande. Ribbhöjden är dessutom olika för fel och försummelser, respektive felaktig rättstillämpning.

Under kommande dagar ska 20 vittnen höras, där de två viktigaste är förre rättsläkaren Jovan Rajs och åklagaren Anders Helin. Rajs pekade ut Teet Härm som mördare och likstyckare och det vägde mycket tungt då det begav sig 1988. Inför skadeståndsmålet har det spekulerats i att Rajs på ålderns höst möjligen har kommit på andra tankar i fallet.

Anders Helin har vid flera tillfällen sagt att han aldrig borde ha åtalat, framför allt inte om han då hade vetat vad han vet idag. Men de uttalandena har han ganska nyligen både mildrat och helt tagit tillbaka.

I morgon eftermiddag vet vi mera om vilken strategi staten väljer att följa.

Länk till Per Lindebergs debattartikel i Expressen: http://www.expressen.se/debatt/1.1797286/medierna-maste-belysa-rattsrotan

Länk till DNs nyhetsartikel:  http://www.dn.se/nyheter/sverige/manga-punkter-nar-styckmal-tas-om-1.1005048

Nu skrivs det sista kapitlet om Catrine

Skriver idag på Aftonbladets debattsida:

“Det vilar ett tungt ansvar på de tre domarna.”

Nu skrivs sista kapitlet i ett av Sveriges mest uppmärksammade rättsfall, det så kallade styckmordet på Catrine da Costa. Delar av den styckade kroppen hittades 1984 och fyra år senare frikändes de två misstänkta läkarna för mord.

Men samtidigt stod det i domskälen att de styckat den döda kroppen, trots att ett sådant brott då var preskriberat. Det ledde i sin tur fram till att de förlorade sina läkarlegitimationer. Och ända sedan dess har de förgäves kämpat för att få upprättelse.

För två år sedan stämde läkarna staten för alla juridiska felaktigheter som begåtts under 25 år. De kräver nu mer än 40 miljoner i skadestånd vid den huvudförhandling som i dag inleds vid Attunda tingsrätt.

Det har kallats för det frikännande justitiemordet eftersom läkarna friades för det påstådda mordet, men ändå pekades ut som likstyckare i domskälen, vilket inte kunde överklagas. De förlorade inte bara arbeten, familjer och vänner, utan också det mesta av social och mänsklig värdighet.

Massmedias bevakning av styckmordsmålet utvecklades till en sorts profant religionskrig, där allehanda illa underbyggda trosuppfattningar torgfördes och förvandlades till etablerade sanningar.

Sådant gods har sedan förts in, medvetet eller omedvetet, i skilda delar av den rättsliga hanteringen. Och de journalister som, när det begav sig, stod på barrikaderna och bildligt ropade ”korsfäst, korsfäst” väljer i de flesta fall numera att tiga.

Ett styckmord har alltid en fruktansvärt skrämmande karaktär, vilket omedelbart inbjuder till spekulationer. I det här fallet blev det påstådda scenariot med två överklassmän, tillika läkare, som gav sig på en ung prostituerad och socialt marginaliserad kvinna så övertygande att det inte ansågs politiskt korrekt att ifrågasätta sanningshalten. Därmed fick målet också en politisk anstrykning, som aldrig riktigt gått att tvätta bort.

Idag kan de båda läkarnas advokater, Carl-Johan Vahlén och Kajsa Blomgren, peka på inte mindre än 158 felaktigheter i hanteringen. Enligt Vahlén är det värsta felet att man över huvud taget väckte åtal mot läkarna.

De enda befästa sanningarna i rättsrötan kring Catrine da Costas död är att vi inte vet när hon blev mördad, vi vet inte var hon mördades, vi vet inte hur hon blev mördad, vi vet inte varför hon blev mördad, vi vet inte vem som mördade henne. Vi vet faktiskt inte heller helt säkert om hon verkligen blev mördad, eller avled av någon annan orsak.

Lika lite vet vi om vem eller vilka som styckade den döda kroppen, därför att varken polis eller åklagare längre tror att de båda läkarna var inblandade. Rättsrötan i fallet löper egentligen på två parallella spår. Främst handlar det om det rent juridiska med lögnaktiga vittnen, undanhållna eller försvunna dokument och rent rättsvidriga beslut.

Men i bakgrunden skymtar också ett mera juridisk-politiskt spår, där ingen av rättsstatens upphöjda tjänare får solkas ner av frilagda oegentligheter.

Ytterst gäller det att om staten, genom Justitiekanslern JK, skulle erkänna det juridiska sammanbrottet i fallet Catrine da Costa, så skulle en rad upphöjda juristers namn bli rejält svärtade. Och det tillåter inte landets juridiska nomenklatura.

Sålunda erbjöd sig en högt uppsatt jurist, vid ett tillfälle, att döda skadeståndsmålet redan på det förberedande stadiet. Den personen kände mycket väl till att hela sex år av minutiös utredning inför dagens huvudförhandling vänder på åtskilliga smutsiga stenar.

Ett annat exempel är, mitt avslöjande för ett drygt år sedan, att domstolschefen vid Attunda tingsrätt, Erik Ternert, sagt att läkarnas talan mot staten helt saknar grund.

Vid en middagsbjudning spelade han också under täcket med en av JK:s byråchefer i akt och mening att ramponera hela processen. Avslöjandet ledde till att Erik Ternert tvingades bort från målet.

Det vilar nu ett tungt ansvar på de tre domare som ska skriva sista kapitlet i fallet Catrine da Costa. Och som ”rakt på sak ska klyva rättsfrågan med skarpslipad klinga”, för att nu citera kung Gråkappa. Han som värnade om alla medborgares lika rättigheter.

Sista kapitlet i fallet Catrine da Costa

På måndag inleds huvudförhandlingen i Attunda tingsrätt i det skadeståndsmål, där de båda läkarna, Thomas Allgén och Teet Härm har stämt staten för alla fel och försummelser under de 25 år som gått sedan Catrine da Costas döda kropp hittades. De båda läkarna kräver staten på drygt 40 miljoner kronor. Inför den här processen, som pågår fram till jul kan det vara intressant att fräscha upp minnet.

Därför lägger jag nu ut några inslag. I september förra året trädde den så kallade allmänläkaren, Thomas Allgén, fram för första gången. Det skedde i en tv-intervju, som jag gjorde för Sveriges Televisions Debatt. Intervjun följdes av en studiodebatt med bland andra Göran Lambertz, Leif GW Persson och journalisten Per Lindeberg, samt SVTs Lars Borgnäs. På samma sätt kan ett Rapportklipp från 1988 (rulla ner) som SVT-programmet vara intressant för den som vill följa skadeståndsmålet.

Rättegången som blev en juridisk fars

Det här är ett inslag ur Rapport från den första rättegångdagen i januari 1988, då de båda läkarna hade åtalats för mord. Den rättegången havererade totalt, därför att nämndemännen pratade bredvid mun och rättens ordförande var inte närvarande vid den sista överläggningen inför domen. Svea hovrätt försatte senare båda på fri fot och beordrade tingsrätten att göra om rättegången.

På väg mot nollpunkten

Arenas chefredaktör, Per Wirtén, skriver idag på Expressens kultursida om DNs nya chefredaktör Gunilla Herlitz. Det är en mycket träffande beskrivning av den längre intervju med Herlitz som gjordes på Publicistklubben härom veckan. Till exempel vägrade hon att svara på så många frågor att jag själv undrade vad i hela friden hon gjorde där.

DN-folk i publiken muttrade om att de varken tror på Herlitz som chefredaktör eller Åsa Tillberg som redaktionschef. Och en nytillträdd chefredaktör som inte har annat att komma med än att det ska vara svarta siffror redan nästa år kanske inte förtjänar så mycket tilltro som publicist.

Det går inte att komma ifrån att under senare år har DN marginaliserats som nyhetsledare och journalistisk rikslikare. Sett ur ett läsarperspektiv är en ny chefredaktör som bara pratar pengar och bantningar på webben rena skräcken.

Här är Per Wirténs hela artikel:

Dagens Nyheter har fått ny chefredaktör och vd i samma person. Hon heter Gunilla Herlitz och öppnade hårt: nyhetsjournalisterna måste ansöka om att få behålla sina tjänster. Enligt Journalisten ställs nu även kulturredaktionen på nollpunkten.

Som livslång läsare kan man säga att det var på tiden. Dagens Nyheter har under senare år lagts i sjunkläge mot långsam död. Senaste chefredaktören förädlade den till tunn Metro med bonusmaterialen ledare, kultur och minnesord över redan döda.

Men Herlitz nollpunkt verkar vara av annan natur än den hoppfulla. Det är bra med krismedvetenhet, förklarar hon.

Jag ser med växande förvåning en utfrågning av Herlitz på Publicistklubben. Efter hand framgår att hon har svag koll på vad en publicist är. Är det en tidningsmakare, en vd eller kanske något annat?

Hennes svar, plötsliga tystnader och ansträngda kroppsspråk avslöjar att samtal om journalistik är okänd terräng för Dagens Nyheters nya chefredaktör.

Hon vill inte synas, spela roll i samhället eller vara en publicist ”av djärvt snitt”, förklarar hon. Jag undrar om hon hört namnen Herbert Tingsten, Arne Ruth och Christina Jutterström? När hon får frågan om hon väljer Liza Marklund eller Per Wästberg ger hon kvällens enda blixtsnabba svar. Och det blir inte Wästberg, trots att han var chefredaktör under tidningens storhetstid. Dagens Nyheters historia nollställd.

Tidningshusens degradering av chefredaktörernas publicistiska profiler har med några undantag pågått länge. Med Gunilla Herlitz verkar processen nått ledarskapets slutliga omvandling. Jag börjar undra om Dagens Nyheter inte längre har en chefredaktör, men en förklädd vd. Publicisterna återfinns nu i stället som chefer för tidningarnas ledar- och kultursidor.

Under den olyckliga kvällen på Publicistklubben har Herlitz inga andra idéer om hur morgontidningen ska bli bättre än högre ”puls i tidningen”. Det uppenbaras att budgetbesparing är hennes gren.

Sommaren 1991 skrev Bo Strömstedt tre ledare innan han avgick som Expressens chefredaktör. Jag har sparat dem. I den om konkurrensen från nya elektroniska medier: ”Tidningarna lever i sitt språk [ … ] Slut är det först i det ögonblick vi ger upp tron på att språkets varma vind kan få både bokstäver och siffror att dansa." Det var när dagspressen ännu stod på sin höjdpunkt.

Från nollpunktens position säger nu Gunilla Herlitz att hon tänker vara en chefredaktör ”som inte vill bli ihågkommen för något särskilt”.

Jag hoppas att det jag nu skrivit visar sig vara en total missbedömning.

Per Wirtén

Den siste i sitt slag

Skriver i senaste numret av AXESS MAGASIN:

Kolumnisternas kolumnist, William Safire, är död. Under 32 år skrev han två gånger i veckan sin, så ofta politiskt giftiga, kolumn i New York Times.

Det blev över 3 000 på tidningens op-ed sida. Han var älskad av det konservativa Amerika och lika illa sedd av det liberala etablissemanget. Men alla läste honom, därför att ingen kunde vara utan William Safire.

Han har kallats för en färggrann eld på ett grått museum och som sådan skrev han en gång att Hillary Clinton var ”född lögnare”. Då lovade självaste presidenten Clinton att leverera en fet smäll på Safires näsa. Men själv njöt han bara av uppmärksamheten.

Som husgud för USAs libertarianer definierade han begreppet helt kort som individuell frihet parad med minimal regering. Han kritiserade landets Patriot Act, stödde Irakkriget och avslöjade åtskilligt kring FNs miljardsvindel med matprogrammet till Irak. Safire vittnade också inför senaten till förmån för att domstolar inte ska kunna tvinga journalister att avslöja källor eller annan information.

1960 arbetade han i Richard Nixons misslyckade valkampanj mot John F Kennedy, men återkom 1968 som Nixons talskrivare och skrev flammande tal som retade gallfeber på den växande antikrigs-opinionen. När Nixon till slut fick gå 1974, hade Safire redan gått till New York Times och hans kollegor på tidningen tyckte då att det var som att släppa lös en hök bland duvor.

Men han skaffade sig snart en respekterad ställning som analytisk och självständig kritiker. Och ingen ledande figur på Capitol Hill undgick att nagelfaras ända ned till byxfållens politiska ludd.

I januari 2005 skrev han sin sista kolumn i tidningen. Den hade den ironiska rubriken ”Never Retire”, där kallade han sig för högerns smädande skandalskrivare. Men ända fram till sin död fortsatte han med sin hyllade språkkrönika i tidningens söndagsmagasin.

När William Safire är borta finns det ingen annan av hans klass kvar i Amerika. Ingen med en så språklig elegans. Ingen med sådan intellektuell höjd på politisk elakhet och ingen med en så omfattande läsekrets. I vår tid är det måhända en anakronism.

Men här hemma finns det en och annan kolumnist som noga borde läsa Safire för att lära sig något om den yrkesrollens hantverk.

Fotnot: Detta är en rewritad version av en lite längre artikel om Safire som finns här: