Jag börjar nu lägga ut en serie artiklar apropå de senaste pedofilskandalerna inom katolska kyrkan. Denna första artikel är en republicering av en längre artikel jag skrev för tidskriften Moderna Tider sommaren 2002. Den handlar om celibatets betydelse och den förre påven, Johannes Paulus IIs, ansvar för att skandalen kunde fortsätta att rulla vidare år efter år.
Präster som sexförbrytare, kardinaler som skyler över och barn som lider i Guds namn. Påven Johannes Paulus II har själv del i den katolska kyrkans tragedi.
På en kyrkvägg i den amerikanska huvudstaden Washington har någon klottrat ”Gode Gud, bevare oss från dem som tror på dig”. Men det framgår inte helt säkert om klottret gäller svarta dagar i New York, Washington, Afghanistan eller Mellanöstern. Möjligen handlar det om de sexuella parasiter inom katolska kyrkan som nu längs ett löpande band tvingas fram i ljuset. Präster vars främsta uppgift är att skänka människor tro, hopp, förlåtelse, frid och välsignelse, visar sig vara grova förbrytare – våldtäktsmän – även om den förskönande omskrivningen för män som förbryter sig mot unga pojkar eller flickor är pedofili.
Bara under 2002 har tvåhundrafemtio präster i den amerikanska katolska kyrkan stängts av eller avskedats, och fyra biskopar har avgått. När skandalen fortfarande håller på att rullas upp är det lätt att få intrycket att detta är en företeelse begränsad till USA. Men sedan mer än ett halvt sekel tillbaka har det med jämna mellanrum kommit rapporter från världens alla hörn om pedofilpräster.
Strax innan den amerikanska skandalen exploderade var det en biskop i Polen som tvingades bort från sitt ämbete och ungefär samtidigt rapporterades en lång rad fall från det starkt katolska Irland.
Det är som om det prästerliga celibatet alltmera har kommit att förknippas med allmänt sexuellt smussel, smygande, bortvända biskopsblickar eller övergrepp av olika slag inom kyrkans hägn. Ursprungligen motiverades celibatet med att sexuellt umgänge orenar och vanhelgar. Celibat förekommer också inom nästan alla världens religioner, men har dock aldrig påbjudits inom judendom och islam.
Inom katolska kyrkan infördes det för hela prästerskapet, inklusive munkar och nunnor, under medeltiden. Ett sidoordnat, men inte helt oviktigt, motiv den gången var att kyrklig makt inte skulle kunna ärvas, av rädsla för konkurrerande kyrkliga dynastier. På 1500-talet upphävde dock den lutherska reformationens män det tvingande celibatet med hänvisning till att äktenskapet är instiftat av Gud.
I modern tid har katolska kyrkan ibland hävdat att celibatet ska ses som ett skydd för prästerna och många gånger togs det gamla sovjetiska förtrycket som exempel. Ingen prästfamilj skulle kunna utsättas för tvång och en ensam präst skulle ha lättare att fly undan repression. Men katolicismens tvingande celibat hindrar dock inte att det inom kyrkans asiatiska gren inte alls är ovanligt med gifta präster. Även i Sverige finns det katolska präster som inte bara är vigda till kyrkan, utan också är eller har varit sammanvigda med en kvinna.
Katolska kyrkans skambefläckade tragedi har under åtskilliga decennier legat som en tickande tidsinställd bomb under en tid då all sexuell aktivitet bland präster, inom ramen för celibatets sekreta kultur, till varje pris måste döljas. Det har resulterat i att kardinaler och biskopar har förfallit till oärlighet och rena lögner för att skydda sina präster.
Nu råkar det dock vara så att celibatet i sig varken skapar homosexualitet eller pedofili. Däremot är det, mer eller mindre, en offentlig hemlighet att det finns ett stort antal homosexuella präster inom katolska kyrkan. Hur många är det ingen som med säkerhet kan säga, men två amerikanska böcker i ämnet, Donald B Cozzens The changing face of the priesthood och Jason Berrys Lead us not into temptation pekar på det ökande problemet.
Där heter det bland annat att arbetet som präst håller på att bli ett gay-yrke, kyrkan tolererar numera nationella nätverk för aktivt homosexuella präster och öppet homosexuella tilldelas högre tjänster inom kyrkans hierarki.
Samtidigt är det en viktig skillnad mellan homosexuella präster som verkligen följer celibatet och sexuellt aktiva gaypräster. Men den som följer celibatet tvingas ändå in i ett skuldkomplex, eftersom kyrkans lära säger att homosexualitet är en moralisk störning. Påvens egen talesman, Joaquín Navarro-Valls, uttryckte också nyligen uppfattningen att människor med en sådan läggning inte bör prästvigas. Men eftersom den moraliska störningen knappast kan förbjudas bort, uppmanas alla homosexuella katoliker att leva i celibat, oavsett om de är präster eller helt vanliga församlingsmedlemmar.
Granskad i den historiska samtidens ljus hade den gigantiska kyrkoskandalen dock möjligen kunnat undvikas. Under det andra Vatikankonciliet, 1962-1965, restes krav på att celibatet skulle avskaffas. Istället svarade den tidens påve, Paul VI, två år senare med en encyklika som underströk celibatets betydelse. Både kyrkligt och psykologiskt hölls celibatet för att vara en av katolicismens viktigare juveler.
Snart därefter inleddes de katolska prästernas exodus. Enbart i USA har sedan dess 35 000 präster lämnat yrket, de flesta för att kunna gifta sig. Antalet präster över 80 år är större än gruppen under 30 år, antalet ordensbröder och systrar har halverats och kyrkan har förlorat bortåt en tredjedel av sina prästkandidater.
Utmarschen, åldersproblemet och kandidatbristen öppnade därmed dörren för blivande gaypräster inom en kyrka som alltmera desperat försökte attrahera ogifta män. Nyhetsbyrån The Catholic News Service rapporterade nyligen om en ökad oro inom Vatikanen över de negativa effekterna av homosexualitet bland prästerna. Men ingenting har gjorts åt problemet.
Inom Vatikanen finns också en flera hundra år gammal visdom, som genom sekler har hunnit förvandlats till en väl omhuldad myt: tänk mycket, säg lite och skriv absolut inte ner någonting. Den gamla visdomen säger en hel del om synen på öppenhet. Och det är just bristen på öppenhet som håller på att slita sönder kyrkan.
Som om det inte räcker med tvåtusen misstänkta präster och mer än en halv miljard kronor hittills i skadestånd till offren, försöker biskopar och kardinaler skyla över, gömma undan, skylla ifrån sig och förneka. Kända pedofiler flyttas runt för att skyddas.
Biskopar och kardinaler brukar dessutom hävda att de bara är ansvariga inför Gud och påven. Samtidigt tvingas de gå både jordiska extravarv med kollekthåvarna och sälja av egendom för att möta nya skadeståndskrav.
I centrum för den mest uppmärksammade processen, som fortfarande pågår i Boston, står USAs mest framträdande kardinal, Bernard F Law. Hans stift accepterade inledningsvis att betala över 300 miljoner kronor till sammanlagt 86 offer för övergrepp från den avskedade och dömde prästen John J Geoghan, som förgrep sig på totalt mer än 200 barn. Senare drogs överenskommelsen tillbaka dels av rädsla för att ytterligare offer skulle träda fram och kräva ersättning. I det läget valde påven att utnämna kardinal Law till medborgare i Vatikanstaten, för att senare kunna upphöja honom till ambassadör i hopp om att diplomatisk immunitet skulle rädda kardinalen undan vittnesbåset i Boston.
Men domstolen hann före och kardinalen tvingades vittna om sin roll i fallet med fader Geoghan. Hans minnesbild var ytterst selektiv när det gällde prästen som under flera decennier skyfflades runt mellan olika församlingar i New England efter ständiga avslöjanden om sexuella övergrepp.
Gång efter gång undersöktes prästen av läkare, befanns vara frisk och sändes vidare till nya församlingar och nya sexuella övergrepp. Vittnesmål från offer och andra anklagelser sände kardinal Law antingen vidare till sina underhuggare eller stoppade i något arkiv. Efter kardinalens första dag i vittnesbåset, bakom stängda dörrar, ströp dock domaren massmediernas tillgång till utskrifter från de fortsatta förhören.
Fallet fader Geoghan och kardinal Law, som hans beskyddare, har ändå förvandlats till själva sinnebilden av en kyrka som inte längre kan hela sig själv.
Men som ett försök på vägen kallade påven, mycket överraskande, de ledande amerikanska kardinalerna till ett möte i april 2002. Inför hela världens kameraljus deklarerades att i fortsättningen skulle nolltolerans gälla för kyrkans präster och därmed trodde Vatikanen att debatten skulle avklinga. Inom katolska kyrkan i USA kom ändå förslag om att präster som begått ett enda övergrepp skulle kunna få förlåtelse och få fortsätta arbeta.
Men på de amerikanska biskoparnas krismöte i juni beslöt man att alla präster som utnyttjar eller utnyttjat minderåriga ska bli av med arbetet. De får inte bära prästdräkt eller leda ceremonier. Dock får de behålla prästtiteln, som de fått på livstid.
Nyligen fyllde påven, Johannes Paulus II, 82 år och för varje dag som går ser han alltmera dödsmärkt ut. Prisad för sina fredsansträngningar och resor världen över, finns det dock en annan sanning om honom som är både obehaglig och i stort sett inte alls uttalad. När den korrekta bilden av hans gärning ska tecknas är den pågående tragedin inom kyrkan inte längre bara en fotnot att lägga till.
Efter hans 23 år som Kristi ställföreträdare på jorden bär hanteringen påvens eget sigill, därför att han inte har bett om ursäkt för prästernas förbrytelser. När han i en snabb passage nyligen kallade prästers våldtäkt på barn för något brottsligt, behandlades uttalandet av kyrkan som dittills okänd gudomlig folkupplysning.
Det är sådant som skapar misstro hos troende människor och det visar också att katolska kyrkans ledning, kurian, kanske inte har särskilt breda kontaktytor utanför de allra närmaste leden.
Det har till och med sagts att Karol Wojtyla, med sin polska bakgrund, har förvandlat kurian till en centralkommitté enligt gammal doktrinär öststatsmodell, där lejonparten av dess gammalmodiga medlemmar har utsetts av honom själv.
Hela 118 av de 126 kardinaler som för närvarande tillåts delta i val av ny påve är utsedda av den sittande påven. Resten faller för åldersstrecket, 80 år, och får inte rösta.
Många katoliker vill gärna tro att sönderfallet ska föra med sig en renässans i deras kyrka, när en ny påve efterträder Johannes Paulus II, där framför allt celibatet försvinner eller åtminstone luckras upp. Det är möjligt. Men om han har förvandlat kurian till en centralkommitté, så har han också förvandlat Vatikanen till ett Kreml, där det varken existerar glasnost eller perestrojka. Och successionsordningen efter honom är möjligen i praktiken redan avklarad, i vart fall dess ideologiska inriktning.
Det skulle i så fall betyda att celibatet förblir oförändrat. Samma sak gäller förbudet mot preventivmedel och aborter, trots att en majoritet av världens en miljard katoliker, varav en fjärdedel i Europa, struntar blankt i påvens uppfattning i den saken. Och frågan om kvinnliga präster inom katolska kyrkan syns inte ens vid horisonten.
Någon undrar kanske vad det finns för anledning att över huvud taget bry sig om katolska kyrkans tragedi. Det är egentligen ganska enkelt. Så länge kyrkans män och dess ledning envisas med att hymla om, ljuga och försvara sina pedofilpräster placerar de sig själva bland dem som kan etiketteras som odemokratiska, intolerant ortodoxa och politiska absolutister. Och det är just den intoleranta ortodoxins enögdhet som står på ena sidan av den kamp mänskligheten fört under många hundra år. På andra sidan står öppenhet och tolerans, demokrati och människans grundläggande rättigheter. Det är dock en kamp som vid alltför många tillfällen lett till, bland mycket annat, stora folkomflyttningar och omfattande krig.
På så sätt är kyrkan en betydelsefull del av hela mänsklighetens kamp. Nu är det kanske ingen större nyhet att kyrkan har och har haft blodiga händer, men det är ändå dit miljoner människor världen över vänder sig för att söka frid, förlåtelse och välsignelse. Och för en präst är ett barn ett lika lätt byte som en plockad blomma.
Men en kyrka, en påve och hans kardinaler som inte vågar eller vill röja upp bland de heliga grymheter som begås mot barn – ibland under förevändning att det rör sig om en del av nattvarden – och som sker inom kyrkans egna slutna rum, kan aldrig hela sig själv.