Är Benedictus verkligen katolik?

Del sex i min serie om de katolska pedofilskandalerna är min egen text om de senaste dagarnas utveckling kring Benedictus XVI. Nedan följer först tre krönikor huffade från New York Times. Därefter ligger det två egna artiklar som jag nu republicerar. Den ena från Aftonbladet 2005, just när Joseph Ratzinger hade blivit vald till ny påve. Den första artikeln i serien är en längre artikel från Moderna Tider 2002, som inte längre finns tillgänglig på nätet.

Angreppen mot påven och katolska kyrkan för sexövergreppen mot barn kan jämföras med värsta sortens antisemitism. Det sade fader Raniero Cantalamessa, som är det påvliga hushållets predikant, vid Kristi lidandegudstjänst på långfredagen i Peterskyrkan i Rom.

Påven själv, Benedictus XVI, var närvarande och paterns påstående kan bara ses som en väl övervägd, historielös idioti från kurians sida. Det vill säga de åldriga kardinaler som styr över katolska kyrkan likt en gammal sovjetisk centralkommitté.

Det är en kyrka som har tusentals sexförbrytare som präster, kardinaler och biskopar som skyler över och ljuger. Värst av allt får de drabbade barnen lida i Guds namn, ofta som en del av nattvarden.

Den här gången gäller det präster som våldtäktsmän i Tyskland, Schweiz, Österrike och Irland. Nu kryper skandalerna allt närmare påven själv, då han som Joseph Ratzinger var ärkebiskop av München. Samtidigt var hans bror rektor för en tysk internatskola, där övergrepp har avslöjats.

Förra gången, för åtta år sedan, var det flera amerikanska stift som tvingades sälja av egendomar för att kunna betala miljardskadestånd till offer. Idag står sex stift i USA under konkursskydd.

Nu är pedofilpräster inom katolska kyrkan ingen ny företeelse, det har rapporterats av och till under mer än 50 år. Det är som om det prästerliga celibatet alltmera kommit att förknippas med sexuellt smussel, smygande, bortvända biskopsblickar och övergrepp av olika slag inom kyrkans heliga hägn.

Celibatets historia går tillbaka ända till medeltiden och motiverades då med att sexuellt umgänge orenar och vanhelgar. Det hette också att kyrklig makt inte skulle kunna ärvas. Men reformationens män upphävde celibatet med hänvisning till att äktenskapet är av Gud instiftat.

Nu råkar det ju dock vara så att celibatet i sig varken skapar homosexualitet eller pedofili. Däremot är det en offentlig hemlighet att det finns ett ökande antal gay-präster inom katolska kyrkan. Det finns amerikanska böcker i ämnet som påstår att arbetet som präst håller på att bli ett gay-yrke och samtidigt pekar på det som ett problem. Det skapar nämligen ett skuldkomplex, eftersom kyrkans lära säger att homosexualitet är en moralisk störning.

Historiskt sett hade den gigantiska kyrkoskandalen möjligen kunnat undvikas, därför att under andra Vatikankonciliet i början av 1960-talet restes krav på att celibatet skulle avskaffas. Men två år senare svarade påve Paul VI med en encyklika som underströk celibatets betydelse och det förblev därmed en av katolicismens viktigare juveler. Trots det är det inte ovanligt med gifta präster inom kyrkans asiatiska gren, och i Sverige finns det flera katolska präster som är eller har varit gifta.

Skandalerna förvärras också helt avgörande av kyrkans gammalmodiga syn på öppenhet. Den styrs av en flera hundra år gammal maxim som förvandlats till en väl omhuldad myt: tänk mycket, säg lite och skriv ner ännu mindre. Lägg därtill att lögnaktiga biskopar och kardinaler, som skyddar pedofilerna, gärna hävdar att de bara är ansvariga inför Gud och påven.

När den förre påven, Johannes Paulus II, gick bort för fem år sedan var det många troende katoliker som hoppades att det moraliska sönderfallet skulle medföra en renässans i deras kyrka. Men med valet av Joseph Ratzinger blev det snarare tvärtom. Han har många gånger kallats för ”Guds Rottweiler”, såsom ideologisk inpiskare och chef för den viktiga troskongregationen. Efter fem år som Kristi ställföreträdare på jorden har det egentligen inte hänt någonting av större betydelse när det gäller öppenhet och nydanande. Så gick det med den renässansen.

När Emilio Altieri valdes år 1669 och blev Clemens X, skrev den abdikerade drottning Kristina ”de påvar som väljs nu för tiden är för gamla och har inte följt med sin tid”. Hon avled 1689 och ligger begravd två meter från Johannes Paulus II.

Kyrkan, en påve, hans kuria och kardinaler som inte vågar eller vill röja upp bland de heliga grymheter som begås mot barn och som sker inom kyrkans egna slutna rum kan aldrig hela sig själv. Och för en präst är ett barn ett lika lätt byte som en plockad blomma.