Högsta domstolen beslöt idag att begära en så kallad svarsskrivelse från Justitiekanslern, som är statens ombud i målet. Att domstolen valt denna väg istället för ett omedelbart avgörande av frågan om prövningstillstånd innebär att något litet ljus kan skönjas i tunneln.
Justitiekanslerns ombud i tingsrätten i december 2009 var den snart 80-årige förre chefsrådmannen, Ingvar Gunnarsson, och det blir nu med stor sannolik han som får JKs uppdrag att författa svarsskrivelsen till Högsta domstolen. Med intill visshet gränsande sannolikhet kommer JK naturligtvis att argumentera emot prövningstillstånd.
Begäran om prövningstillstånd lämnades in redan i november 2010, efter att både tingsrätten och Svea hovätt avvisat skadeståndskraven på sammanlagt 40 miljoner. Och efter bara två dagars föredragning i Högsta domstolen beslöt de tre justitieråden att begära skrivelsen från Justitiekanslern.
De tre som slutgiltigt ska fatta beslut i frågan är Ingemar Persson, Johnny Herre och Severin Blomstrand. Persson och Herre kom till HD så sent som 2010, medan Severin Blomstrand har varit justitieråd sedan 1997. Det kan också noteras att både Ingemar Persson och Severin Blomstrand har en bakgrund i Svea hovrätt och känner varandra väl också från Justitiedepartementet. Johnny Herre däremot har en akademisk karriär bakom sig, bland annat som professor i rättsvetenskap på Handelshögskolan i Stockholm.
Även om dagens beslut i Högsta domstolen inte ska övervärderas, så innebär det ändå ett visst hopp för de båda läkarna, som nu för artonde gången söker rättvisa och ersättning för mer än 25 års lidande. Läkarnas ombud, advokat Kajsa Blomgren, säger idag att hon är “försiktigt positiv”.
Det är ganska enkelt att konstatera att den rättsröta som omgett fallet Catrine da Costa ända sedan 1984, då den styckade kroppen hittades, rent faktiskt är betydligt värre än de rättsövergrepp Thomas Quick utsatts för. Orsaken är att Quick, eller Sture Bergwall, som han nu heter har fått upprättelse i flera fall och ytterligare är att vänta. Allt medan Thomas Allgén och Teet Härm under så många år förvägrats rättvisa och ersättning för att de fått sina liv förstörda.
Genom åren är det ett trettiotal domare som har varit inblandade i fallets skilda processer. Med något enda undantag har samtliga valt att säga nej till alla krav. Åtskilliga gånger kan man på goda grunder misstänka att det handlat om att de domare som genom åren satt sin heder i pant för de båda läkarnas skuld, till varje pris ska skyddas från att behöva schavottera offentligt för begångna fel. Det gäller framför allt Carl Anton Spaak och Ingegerd Westlander som skrev de förödande och numera ökända domskälen.
Där påstods att de båda läkarna var överbevisade om att de styckat den döda kroppen, trots att de inte åtalades för det och trots att ett sådant brott vid den tiden var preskriberat. Dessutom friades de båda från anklagelsen att de mördat Catrine da Costa.
Domskäl får inte ha någon rättsverken, men det var precis vad som skedde när de båda slutgiltigt fråntogs sina läkarlegitimationer 1991. Därefter har rättsrötan i fallet vuxit i omfattning till en nivå som knappt är fattbar.
Numera vet alla insatta att utan att ha medierna med sig på tåget är det så gott som omöjligt att få rätt mot staten i en domstol. Och i det här fallet har medierna varit ytterst passiva. Det gäller framför allt de fyra största dagstidningarna, som när det begav sig med liv och lust deltog i den lynchmobb som lyckades driva rättsväsendet framför sig.
Och att de journalister, ledarskribenter och så kallade kulturpersonligheter som då ropade “korsfäst, korsfäst”, idag skulle erkänna sina misstag och istället nu driva kravet på rättvisa är tydligen helt otänkbart.
Fotnot: Läs gärna också om förre hovrättslagmannen Lars Erik Tillingers resningsansökan i fallet http://www.stadsholmen.blogspot.com/2011/12/ny-resningsansokan-till-hogsta.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar