Aftonbladet sparkar sin egen dissident Staffan Heimerson

Gud nåde den som vågar kritisera #Metoo!

Det är nämligen precis vad Staffan Heimerson bestraffats för. Aftonbladets kolumnist som sedan årtionden skrivit precis vad han vill i sin kolumn. Det är just så det ska vara med kolumnister. Det handlar om rätten att vara förbrytlig, satirisk, eller helt enkelt utmana allehanda gängse uppfattningar i samhällsdebatten.

I det här fallet handlade det om att han jämförde #Metoo-rörelsen med Stalins utrensningar på 1930-talet. Men igår fick han sparken av Aftonbladets publisher, Sofia Olsson Olsén. Hon hävdar att tidningen inte sparkade Heimerson för den förbrytliga kolumnen, utan att det handlade om vad han sagt i en intervju med Resumé om varför han skrev som han gjorde. Sic erat scriptum!

Men alla som vet minsta lilla om det inre livet på Aftonbladets redaktion vet också att texten orsakade ett ramaskri. Kolumnen publicerades i måndags och igår fick Heimerson sparken. Och idag kallas han för en ”82-årig gubbe”, Gubbslem”, eller rentav ”Dement” här och var.

För länge sedan hette det att ”kvällstidningen ska vara som en gatpojke”. Vill minnas att det var Carl-Adam Nycop som sa det om nystartade Expressen. Så har det också varit från tid till annan med både Aftonbladet och Expressen. Men idag håller Aftonbladet på att implodera både redaktionellt och politiskt.

Ledarsidan styrs med järnhand av Karin Pettersson, som hämtades direkt från socialdemokratiska högkvarteret på Sveavägen i Stockholm och sedan dess har också nyhetsmaterialet styrts alltmera i samma riktning. Förre chefredaktören Anders Gerdin har sagt det rakt ut.

Den som läser ledarskribenten Anders Lindbergs, ofta ganska bedrövliga, utfall på Twitter mot politiska meningsmotståndare förstår kanske hur snacket går på ledarredaktionen. På tidningens kulturredaktion under Åsa Linderborg har tidningen ställts ännu längre vänsterut.

På så sätt har Aftonbladet över tid förvandlats till ett socialdemokratiskt husorgan, men med Sportbladet som undantag. På just den redaktionen var Jennifer Wegerup under många år sportkrönikör och även nyhetskrönikör. Hennes berättelse idag i Resumé om sexuella trakasserier är i sanning förskräcklig. I sanning, punkt!

Hennes berättelse citeras i både Dagens Nyheter och Expressen. När detta skrivs strax efter lunch idag onsdag är det dock tyst från både Aftonbladet och likaledes Schibsted-ägda Svenska Dagbladet.

Krisen på Aftonbladets redaktion förstärks av att samma Sofia Olsson Olsén nyligen stoppade det som kallats Dokumentet 2.0. Det handlar om berättelser från tidningens kvinnliga anställda om sexuella trakasserier. Olsson Olsén har bland annat krävt att få veta vilka män som pekas ut, plus annan information om dokumentets källor. Hon har påstått att hon behöver den informationen inför eventuella rättsliga prövningar. En tidigare planerad presskonferens inklusive publicering i den egen tidningen har därför tills vidare stoppats.

Det ursprungliga Dokumentet skrevs på 70-talet av den tidens kvinnliga journalister på Aftonbladet och handlade om sexuella trakasserier och fyllerier på tidningen. I kölvattnet inrättades tidningens Kvinnoredaktion.

En av dem som nu pekats ut har varit firad anställd medarbetare och krönikör på ledarsidan. Han är visserligen avstängd men fortfarande anställd. Samtidigt sparkas Staffan Heimerson, den äldre och obekväme legendaren åker ut.

Från början var #Metoo ett amerikanskt upprop i Hollywood. När det kom till vårt land har det mångfaldigats till snart sagt alla branscher i samhället. Idag är risken tydlig att #Metoo förvandlas till en totalitär rörelse där åsiktskorridoren blir smal och trång som ett sakralt nålsöga och där ett fåtal självutnämnda censorer avgör vad som får sägas eller skrivas. Över de andra hissas pestflagg.

De som inte får plats i den där korridoren kanske återupprättar medeltidens och frihetstidens Pamfletter som publikt verktyg. Det var smädeskrifter eller rena stridsskrifter långt bortom Heimersons påstådda förbrytelser.

Men inbilla er för allt i världen inte att Staffan Heimerson tystnar, för det vore förfärligt.

Lögnaktig radiodokumentär i P1 om strejken på Radio Göteborg

I år är det 35 år sedan det utbröt en vild strejk på Radio Göteborg. Det var första och enda gången hittills något sådant hänt inom svensk public service. Stationen stängdes, personalen lockoutades, motades ut genom dörrarna och chefen, Bo Carlson, fick sparken. Dessutom fälldes han i tingsrätten efter en politisk rättegång. Tillsammans med Jan Josefsson och Lennart Persson, var jag själv en av de tre strejkledarna. Alla som strejkade fälldes också senare i Arbetsdomstolen.

De nutidshistoriska händelserna avhandlas nu i en dokumentär från Sveriges Radio i Göteborg, med rubriken ”Skandalradion i Göteborg”, som sändes under helgen i radions P1. Men det är ett falsifikat av vad som verkligen hände.

Programmet handlar om satirserien Kabaré Apropå, med Frank Gunnarsson som frontfigur och programledare. Det anmäldes till dåvarande Radionämnden som fällde serien och valde att underrätta regeringen. Det politiska trycket på Bo Carlson hade då varit enormt för att han skulle stoppa programmen, eller sparka Gunnarsson.

En dokumentär i radio eller tv måste ha som mål att återskapa en verklig händelse på ett realistiskt och autentiskt sätt, framför allt med betoning på de förhållanden som rådde vid den tid man vill skildra. Men inte att vinkla skildringen efter behag eller nutida politisk korrekthet.

1982 fanns det ytterst starka politiska motsättningar i Göteborg. De flesta skeppsvarven hade lagts ner och tiotusentals jobb i första och andra leden var borta. Textilindustrin i Sjuhäradsbygden hade utraderats och flyttat från Sverige. Volvos affär med Norge om aktier i utbyte mot norsk olja hade gått i stöpet med förmodade förluster på 700 miljarder över tid.

Thorbjörn Fälldin var statsminister, men som senare samma år ersattes av regeringen Ola Ullsten. I Göteborg var Sven Hulterström kommunalråd. Han blev senare både statsråd och socialdemokraternas gruppledare i riksdagen. Ute i världen rasade Falklandskriget mellan Storbritannien och Argentina. Det var en i högsta grad orolig tid.

I framför allt Göteborg och Norrbotten hade socialdemokratins båda grenar, partiet och LO-facket, under decennier jagat kommunister, deras röda anhängare i släptåg eller ens vaga sympatisörer. Både IB-affären och sjukhusspionaffären på Sahlgrenska sjukhuset Göteborg, under andra hälften av 1970-talet, hängde fortfarande som en mörk skugga över landet.

På Radio Göteborg var vi en skara unga, ambitiösa och i viss mån samhällskritiska journalister, som såg det som vår uppgift att förhålla oss ifrågasättande till vad som hände i samhället. Radiostationen sände nyheter, morgonprogram och några magasin. Leif ”Loket” Olsson var motor i sportsändningarna.

Men i Sveriges Radios så kallade dokumentär bortser man helt från de historiska fakta som bildade fond till vad som faktiskt hände. Istället valde man att ägna säkert halva programtiden åt att låta Frank Gunnarsson redogöra för sin proletära uppväxt, hans klasshat, hämndbegär och påstådda sympatier för avsomnade KPMLr. Gunnarsson ges ett mycket långt rep för att verbalt hänga sig själv i nutid.

Man bortser också från att det var hyllade skådespelaren och författaren, Kent Andersson, som skrev rader av de kritiserade och fällda texterna.

Jag som stod i strejkens frontlinje tillåts några få korta repliker i programmet. Enstaka detaljer under konflikten ges däremot stort utrymme, men utan begripligt sammanhang. Vad vi i själva verket kämpade för var rätten att pröva yttrandefrihetens yttersta gräns och rätten att sända politisk satir. Men det framgår över huvud taget inte alls.

Programmakarnas hantering är djupt ohederlig och ett i raden av mer eller mindre politiska och journalistiska klavertramp av Sveriges Radios dokumentärredaktion..

Riktig satir ska vara politiskt spetsig, utmanande, ganska rå och ibland till och med lite ful. Men efter Radio Göteborg existerar ingenting sådant i det här landet och det kommer säkert inte heller att återkomma. Det som idag kallas för satir är mera billiga ordvitsar, imitationer av politiker, komik eller lite allmänt bus med manuskripten.

Allt sådant är fjärran från till exempel franska Charlie Hebdo eller Le Canard enchaîné. Den senare har funnits sedan 1915, då tidningen startades under brinnande världskrig och båda är pålar i köttet på vilken fransk regering och president det än må vara.

Det har nu gått 35 år sedan den vilda strejken i Göteborg och då väljer Sveriges Radio att försöka göra ett tillrättaläggande av vad som faktisk hände, för att på så sätt verifiera ett politiskt övergrepp från ytterst den dåvarande svenska regeringen. Det är mycket anmärkningsvärt.

Frank Gunnarsson må ha varit en buse, eller rent av politisk dåre. Men det ger inte Sveriges Radio legitimitet att förneka och mörka nutidshistoriska fakta, så som de hände vid den tiden i Göteborg.

Partistödet: Nya regler förpassar Sverige till Europas strykklass

Skriver idag i Magasinet Para§raf:

Regeringen går emot en öppen detaljerad redovisning av de politiska partiernas intäkter, utgifter och skulder. Regeringens invändning mot en öppen redovisning stinker lång väg och placerar därmed Sverige i samma strykklass som Schweiz, furst Alberts Monaco och Lukasjenkos Vitryssland.

Våra svenska politiker brukar aldrig vara sena med att kritisera andra länders bristande demokratiska insyn. Det samma brukar gälla för lågoktanig transparens hos internationella organisationer, som till exempel korruptionen inom Förenta Nationerna.

Transparens har blivit ett av vår tids modeord. I politikens och näringslivets värld har det blivit ett finare ord för insyn och öppenhet att slänga sig med, men som så lätt förvandlas till en politikens kliché.

Det senaste exemplet på just bristande transparens gäller insynen hos våra egna politiska partier här hemma i Sverige. Den rödgröna regeringens förslag till ny lagstiftning för att öka insynen i partiernas och dess kandidaters finanser har flera allvarliga brister.

Det mest bedrövliga är att det inte krävs någon detaljerad redovisning av partiernas intäkter, utgifter eller skulder. För alla andra finns det lagar som strikt reglerar sådant och det strider dessutom mot europeisk praxis när det gäller politiska partier.

Regeringen skriver i sin remiss till Lagrådet att ett krav på redovisning av utgifter, skulder och tillgångar står i strid med ”traditionen att undvika en reglering av partiernas verksamhet och inre förhållanden”.

Det är en formulering som definitivt inte hör hemma i ett land som vill bekänna sig till en rättsstats principer. Regeringens invändning stinker lång väg och placerar därmed Sverige i samma strykklass som Schweiz, furst Alberts Monaco och Lukasjenkos Vitryssland. De tre länderna kräver inga som helst redovisningar. Sverige har dessutom, tillsammans med de tre länderna upprepade gånger kritiserats för just bristande insyn av Europarådets kontrollorgan mot korruption, Greco.

Jag tror inte någon vill reglera, i ordets verkliga betydelse, varken partiernas verksamhet eller deras inre förhållanden. Istället handlar det om största möjliga insyn och öppenhet för att se vad deras intäkter används till. I synnerhet som lejonparten av bidragen är skattemedel. Dina och mina pengar.

Enligt Regeringsformen ska Lagrådet förvisso granska vissa lagförslag, men rådets roll har över tid blivit allt mera diminutiv, eftersom regeringen kan strunta i alla invändningar. Så har också skett flera gånger.

I Sverige finansieras de politiska partierna i allt väsentligt av statligt partistöd. För verksamhetsåret 2016/2017 uppgick statens partistöd till 177 miljoner. Finansieringsnivån ligger i genomsnitt på 68 procent, medan de mindre partierna har en statlig finansieringsgrad på mellan 80 och 90 procent. Andra bidrag över ett tröskelvärde på drygt 22 000 kronor skall särredovisas.

Alla intäkter redovisas till Kammarkollegiet, senast sex månader efter föregående år. Men det krävs inte ett enda ord om hur bidragen har använts.

Det är två forskare vid International IDEA (Institute for Democracy and Electoral Assistance) som i en artikel på DN Debatt den 18 oktober pekar ut de allvarliga bristerna i det rödgröna lagförslaget. IDEA har sitt säte på Strömsborg i Stockholm. Det är den lilla ön i Norrström, mellan Vasabron och Centralbron. De flesta vet nog inte ens om att institutet existerar i det gamla palatset.

IDEA bildades 1995 efter ett initiativ av socialdemokraten Bengt Säve-Söderbergh, han blev också IDEAs förste generalsekreterare. Men ingen socialdemokrat trodde väl, då det begav sig, att institutet skulle våga sig på att så allvarligt kritisera sitt värdlands rödgröna regering.

Den absolut största delen av det statliga partistödet spenderas under valkampanjer och då är det rätt och riktigt att väljarna har möjlighet se vad som spenderas på pr-konsulter, lobbyister, egna opinionsundersökningar, reklamspotar i radio och tv, annonser i tryckmedia, egna publikationer, etc.

De flesta vet att Socialdemokraterna lever högt på halvskumma lotterier och enorma bidrag från LOs olika förbund. Det partiet har flera gånger kritiserats av Lotteriinspektionen för aggressiva försäljningsmetoder från lotteriernas sida. Vi vet också att Centerpartiet blev stenrikt då partiet sålde sina dagstidningar. Vi kan också anta att Moderaterna får stora privata bidrag och bidrag från privata företag.

Vi vet också att Kristdemokraterna är så fattigt att man tvingades lägga ner sin ambitiösa tidningssatsning, POLETIK, och sparka personalen.

Men om hur pengarna spenderas vet vi noll och intet. Istället är det de fördragna draperiernas strategier som gäller.

Det andra och minst lika allvarliga problemet med regeringens lagförslag är att efter ett valår redovisas intäkterna först cirka tio månader efter valdagen. I flera andra europeiska länder redovisar partierna intäkter löpande och delvis också hur de spenderar pengarna.

Det svenska systemet gör det omöjligt för varje intresserad väljare att göra bättre underbyggt val av parti på valdagen.

I Sverige ska det vara fortsatt hemlighetsmakeri och hyckleri, stängda ekonomiska redovisningar. Det är de stängda dörrarnas föraktfulla politik, där väljarna betraktas som en skock som bara ska göra sin plikt på valdagen. Och dessutom aldrig fråga hur partierna har använt sina många miljoner. Det är ingenting annat än förakt för väljarna.

Men. Eftersom den samlade oppositionen har majoritet i Sveriges riksdag, har densamma möjlighet att sätta ner foten och säga att nu är det dags för en ny tid. Sverige ska vara lika modernt som andra europeiska länder. Intäkter och utgifter, tillgångar och skulder ska redovisas löpande på liknande sätt som till exempel företagens kvartalsrapporter.

Ytterst handlar det om politisk, ekonomisk och intellektuell hederlighet.

Några ettor...

Vad händer nu med Julian Assange?

Åklagarmyndigheten och överåklagare Marianne Ny beslöt idag att lägga ner förundersökningen mot Julian Assange, samt häva beslutet om häktning av WikiLeaks-grundaren.

Överåklagare Marianne Ny sa på en presskonferens att "det inte går att föra utredningen vidare, då Julian Assange inte kan överföras till Sverige inom överskådlig tid.
Assange advokat, Per E Samuelsson sa att "Det är en total seger för oss. Julian Assange är nu fri att gå".
Men samtidigt sa brittisk polis i ett uttalande direkt efter det svenska beslutet blev känt att "Assange kommer att gripas om han lämnar ambassaden". Orsaken sägs vara att Assange aldrig betalade en borgenssumma till brittiska myndigheter, som var ett villkor för att han skulle slippa sitta i brittsikt häkte.
Här följer min senaste krönika angående fallet Assange, som publicerades i rättsmagasinet Para§raf i onsdags den 17 maj.

Han är en egomaniac, som låter WikiLeaks volontärer klippa hans hår till musik från absurda musikvideor. En man som ser sig förrådd av världen, han är skrämd och fångad i sin egen fälla. Själv anser sig Julian Assange utsatt för en radikalfeministisk konspiration, styrd av en av de båda kvinnor som anklagat honom och som Assange påstår en gång grundade en lesbisk nattklubb i Göteborg.

   Det är några av de många beskrivningar av WikiLeaks grundare som framkommer i dokumentärfilmen Risk och som släpptes i USA för snart två veckor sedan. Filmen visades på filmfestivalen i Cannes förra året, men har sedan dess redigerats om. Filmen är gjord av Laura Poitras, som tidigare gjort en omdebatterad film om visselblåsaren Edward Snowden.

   Poitras kamera följer i filmens inledning hur Assange 2012 befinner sig på ett hotell i London tillsammans med sin mamma, strax innan han sökte politisk asyl på Ecuadors ambassad. Han färgar håret, sätter på sig färgade kontaktlinser och klär ut sig i en skinnjacka av typ motorcykel för att undvika de brittiska myndigheterna.

   Filmen är kanske den hittills mest avslöjande bilden av WikiLeaks grundare, på en och samma gång som sexist och som en fullblodsaktivist driven av sina principer. Mannen som genom skandalösa avslöjanden skickade WikiLeaks till världsscenens frontlinjer.

   Regissören Laura Poitras markerar tydligt, i en intervju med ansedda tidskriften Foreign Policy i förra veckan, att hon står bakom WikiLeaks rätt att avslöja och försvara sig själv som en oberoende nyhetsorganisation, medan hon inte tycks försvara Julian Assange som person. Det alldeles oavsett om han är skyldig eller ej till de svenska åklagarnas påståenden och som på goda grunder starkt kan ifrågasättas. För att nu inte tala om att den svenska förundersökningen numera är inne på sitt sjunde år.

   Den svenska åklagarmyndighetens taffliga hantering är sedan länge både rättsröta och travesti på rättvisa och rättssäkerhet. Men nu håller hela den svenska affären också på att bli helt obsolet, utan värde och inte längre giltig.

   Det spelar inte längre någon roll vad åklagaren Marianne Ny kan tänkas komma fram till, då amerikanska myndigheter under Trumpadministrationen så tydligt sagt att man planerar eller överväger åtal inte bara mot Julian Assange, utan också mot andra ledande personer inom WikiLeaks.

   Ända sedan Assange sökte sin tillflykt till Ecuadors ambassad har det i amerikanska medier cirkulerat rykten om att det i Alexandria, Virginia finns en amerikansk åtalsjury, med den enda uppgiften att avgöra om Assange kan åtalas eller ej.

   De påståendena har nu ytterligare förstärkts av amerikanska Washington Posts avslöjande förra månaden att federala åklagare överväger att åtala flera ledande personer inom WikiLeaks. Det handlar både om de dokument som överlämnades av Chelsea Manning 2010 och de tusentals dokument om hemliga cyberverktyg som läcktes från National Security Agency i mars i år. Det gäller hemlig mjukvara som NSA skulle kunna använda för att komma åt andras mobiltelefoner, datorer och till och med tv-apparater.

   Det amerikanska justitiedepartementet under Barack Obama valde på sin tid att inte åtala WikiLeaks eller Julian Assange, men utredningen lades aldrig ner och har nu under Donald Trump öppnats upp igen och utvidgats, enligt Washington Post.

   Däremot sägs det vara oklart om utredningen också omfattar WikiLeaks roll i den amerikanska valrörelsens avslöjande av stulna emails från Hillary Clintons stab. En rad amerikanska myndigheter är helt överens om att stölden genomfördes av ryska hackare, som befann sig bara något stenkast från Kreml.

   Det ska nu inom den amerikanska administrationen cirkulera ett juridiskt memorandum där man diskuterar åtal mot WikiLeaks för konspiration, stöld av statlig egendom, eller brott mot the Espionage Act.

   Det är den spionerilag som skapades för snart hundra år sedan och som senast användes för att döma Chelsea Manning till 35 års fängelse. Manning släpps för övrigt fri idag den den 17 maj, efter att Barack Obama under sina sista dagar i Vita Huset omvandlade hennes straff. Manning har då suttit av sju år av straffet.

   Problemet med ett eventuellt åtal mot WikiLeaks gäller ytterst frågan om det första tillägget till den amerikanska konstitutionen. Som det viktigaste av de 27 tilläggen handlar det första om rätten till yttrandefrihet och pressfrihet.

   WikiLeaks, Julian Assange själv och deras advokater hävdar bestämt att man skall ses som vilken nyhetsorganisation som helst. Och numera gäller det första tillägget också nätpublicering.

   Den springande punkten gäller om ett eventuellt åtal enbart kan bygga på publicering av läckta hemliga dokument, eller om den som publicerar också måste ha varit inblandad i den påstådda dokumentstölden, alternativt uppmanat en visselblåsare att läcka dokument.

   Troligen skulle ett åtal stå mycket starkare inför domstol om åklagarna kan bevisa också inblandning i själva läckan. Men om sådana bevis finns i fallet WikiLeaks är inte känt.

   Under tiden dundrar centrala myndighetsfigurer med tungt artilleri mot WikiLeaks och dess företrädare. I slutet av förra månaden sa till exempel CIA-chefen Mike Pompeo:

– Det är nu tid att peka ut WikiLeaks för vad de verkligen är, nämligen en icke-statlig fientlig underrättelseorganisation och då ofta med andra staters aktörer som medhjälpare, som till exempel Ryssland.

   Och inte lång tid därefter hette det från justitieminister Jeff Sessions att USA nu prioriterar ett gripande av Julian Assange.

– Vi kommer att anstränga oss ytterligare och vi har redan intensifierat våra insatser gällande alla läckor, sa Jeff Sessions.

   Samtidigt som Donald Trumps administration så tydligt rör sig i riktning mot att åtala WikiLeaks och Julian Assange, sitter organisationens grundare fast på Ecuadors Londonambassad. Och när den svenska förundersökningen nu blivit obsolet riktas istället blickarna mot den starka transatlantiska länken mellan USA och Storbritannien.

   Vad händer den dag Washington, med hänvisning till the Espionage Act, begär att Theresa Mays konservativa regering eller en brittisk domstol skall utlämna Assange till USA? Hur länge kan då Assange gömma sig i en konventionsskyddad fastighet på Knightsbridge i Londons mera fashionabla kvarter? Och vad händer om USA kräver att Ecuador upphäver den beviljade asylen? Eller om Ecuador helt enkelt vägrar att hysa honom längre? Om svaren på sådana frågor vet vi förvisso intet.

   Men Julian Assange kan knappast hålla sig i självvalt förvar i evighet. Amen. När det förvaret löper ut hjälper knappast varken färgat hår, fejkade linser eller någon förklädnad. Och Laura Poiters filmtitel Risk blir den perfekta sammanfattningen av vad Assange hela tiden stått inför och utsatt sig själv för.

Något är ruttet

Jag debuterar idag som krönikör i rättsmagasinet Para§raf.

Det är något ruttet i affären Mona Sahlin och livvakten. Något riktigt genomruttet och med starka politiska förtecken. När nu de juridiska turerna kanske är över, är frågan vad det var för internationellt toppjobb inom Förenta Nationerna som väntade för paret och därtill med tillhörande miljonlöner. Just det har ju livvakten sagt i polisförhören. Om han talade sanning i förhören är det tydligt att det redan fanns ett löfte om ett framtida FN-jobb för Mona Sahlin.

Han har också sagt att Mona Sahlin lånat honom sammanlagt tre miljoner kronor mellan 2012 och 2015. Var så enorma belopp kom ifrån tycks det inte vara någon mer än hon själv som vet.

Det är också förvånande att osant intygande, respektive brukande av osann urkund – i båda fallen tre gånger om – slutar med enbart strafföreläggande. Någon annan i samma situation skulle troligen inte klara sig undan en offentlig rättegång.

I all korthet handlade de bådas brott om att Mona Sahlin skrev ett falskt intyg om livvaktens lön hos henne i rollen som Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Livvakten i sin tur använde intyget för att få ett banklån till en lyxlägenhet i Saltsjöbaden.

En fastighetsmäklare har vittnat om att både Sahlin och livvakten var på visning av lägenheten. Sahlin bjöd 9,5 miljoner och livvakten 10 miljoner. Men varför var Mona Sahlin över huvud taget inblandad i budgivningen? I polisförhören påstår hon att hon alltid varit intresserad av att gå på visningar. Ändå har hon alltid varit uppväxtens Nacka trogen.

Det var högste chefen för särskilda åklagarkammaren, Anders Jacobsson, som beslöt att det fick räcka med strafföreläggande i kombination med böter för de båda bluffmakarna. Motiveringen var att båda erkände brott, något som kom samordnat, plötsligt och med bådas advokater inblandade. 

För Mona Sahlins del var det den före detta partikollegan Claes Borgström som agerade försvarare. Ett så samordnat förfarande stinker uppgörelse i godo lång väg och med advokaterna som förhandlare.

Vilken vanlig förbrytare av samma slag kan få en åklagare att gå med på något liknande? Lägg därtill att hennes brott är begånget i rollen som en statens ämbetsman. Och livvakten är polis, men han får behålla jobbet. Statens folk brukar dock försvara och beskydda sina egna så långt det är möjligt.

Innan åklagaren, Anders Jacobsson, beslutade om ett strafföreläggande kan man på tämligen goda grunder misstänka att saken informellt varit uppe och ventilerats hos Jacobssons högste chef, riksåklagaren Anders Perklev. Han som i sin tur tidigare tjänat i Justitiedepartementet under tre olika socialdemokratiska justitieministrar, den siste i den raden var Thomas Bodström.

Jag påstår inte att det finns politisk inblandning i åklagarens beslut, men att det kan ha funnits hänsynstaganden i en sådan riktning. Och Sahlins val av försvarare pekar åt samma håll. Claes Borgström umgås flitigt i den socialdemokratiska partikretsen.

Det har för det mesta varit något ruttet i Mona Sahlins förhållande till lag och rätt.

Som riksdagsledamot betalade hon 1990 en dagmamma svart, fortsatte med obetald restskatt och obetalda TV-licenser. Hon tvingades avgå som minister 1995 efter Toblerone-affären och tog time out med familjen på ön Mauritius i Indiska oceanen.

Två år senare likviderades hennes eget bolag för att undvika konkurs. Hela aktiekapitalet hade gått förlorat till Mona Sahlins egen lön. Lägg därtill ett hundratal obetalda p-böter och flera omgångar med obetalda skatter som restförts hos Kronofogden.

Allt detta hindrade ändå inte att hon blev socialdemokratisk partiledare efter Göran Persson 2007. Fyra år senare hade Sahlin tröttnat på de dåliga opinionssiffrorna och avgick.

Men året därpå fick hon ändå H.M. Konungens medalj i guld av 12:e storleken i Serafimerordens band.

Ungefär samtidigt misslyckades hon med att bli chef för FN-organet ILO med säte i Genève. Det var efter en omfattande lobbykampanj som leddes av Annika Söder och som idag är kabinettssekreterare på UD. 

Mona Sahlin fick inte heller bli generalsekreterare i Socialistinternationalen. Det är en international som Socialdemokraterna avser att lämna, därför att allt för många medlemmar numera räknas som extremistpartier.

Trots sitt ruttna förhållande till lag och rätt har Mona Sahlin alltid flutit upp någon annan stans. I styrelsen för Expo, Systembolaget och Anna Lindhs minnesfond för att nu ta några sena exempel. Poster som hon i kölvattnet av den senaste skandalen tvingats bort från. Idag återstår av synliga inkomster bara en pension som tidigare statsråd.

Men Rörelsen har alltid tagit hand om de sina. Från den avdankade partikassören Gösta Damberg som fick bli generalkonsul i Mariehamn för många år sedan, till Håkan Juholt som nu flyter upp som ambassadör i Reykjavik.

Det är uppenbart att Mona Sahlin vill bort från Sverige. Frågan är bara vart och utan att regeringen behöver skämmas allt för mycket. Utrikesministern och kabinettssekreteraren är ju numera rätt bra på kampanjer. Så till slut kanske det blir precis så som livvakten sa i polisförhören om det där exklusiva FN-jobbet.

Rättsmagasinet Para§raf

Admit it: Trump is unfit to serve

Allt flera amerikanska kommentatorer talar nu öppet om att Trump inte kommer sitta kvar som president ens under sina fyra första år. Andra talar mer eller mindre öppet om att han bör ställas inför riksrätt. Här är den senaste krönikan i ärendet i dagens Washington Post.

By E.J. Dionne Jr. Opinion writer

Let’s not mumble or whisper about the central issue facing our country: What is this democratic nation to do when the man serving as president of the United States plainly has no business being president of the United States?

The Michael Flynn fiasco was the entirely predictable product of the indiscipline, deceit, incompetence and moral indifference that characterize Donald Trump’s approach to leadership.

Even worse, Trump’s loyalties are now in doubt. Questions about his relationship with Vladimir Putin and Russia will not go away, even if congressional Republicans try to slow-walk a transparent investigation into what ties Trump has with Putin’s Russia — and who on his campaign did what, and when, with Russian intelligence officials and diplomats.

Party leaders should listen to those Republicans who are already pondering how history will judge their actions in this wrenching moment. Senators such as John McCain and Lindsey Graham seem to know it is only a matter of time before the GOP will have to confront Trump’s unfitness. They also sense that Flynn’s resignation as national security adviser for lying about the nature of his contacts with Russia’s ambassador to the United States raises fundamental concerns about Trump himself.

The immediate political controversy is over how Congress should investigate this. Republican leaders say attention from Congress’s intelligence committees is sufficient, and for now Democrats have agreed to this path. But many in their ranks, along with some Republicans, argue it would be better to form a bipartisan select committee that could cross jurisdictional lines and be far more open about its work.

Those pushing for the select committee have reason to fear that keeping things under wraps in the intelligence panels could be a way to bury the story for a while and buy Trump time. Letting Americans in on what went on here, and quickly, is the only way to bolster trust in this administration, if that is even possible. And let’s face the reality here: It could also hasten the end of a presidency that could do immense damage to the United States.

Attorney General Jeff Sessions, in the meantime, must immediately recuse himself from all decisions about all aspects of the Russia investigation by the FBI and the intelligence services. Sessions should step back not simply because he is an appointee of the president but, more importantly, because he was a central figure in the Trump campaign. He cannot possibly be a neutral arbiter, and his involvement would only heighten fears of a coverup.

In this dark moment, we can celebrate the vitality of the institutions of a free society that are pushing back against a president offering the country a remarkable combination of authoritarian inclinations and ineptitude. The courts, civil servants, citizens — collectively and individually — and, yes, an unfettered media have all checked Trump and forced inconvenient facts into the sunlight.

It is a sign of how beleaguered Trump is that his Twitter response on Wednesday morning was not to take responsibility but to assign blame. His villains are leakers and the press: “Information is being illegally given to the failing @nytimes & @washingtonpost by the intelligence community (NSA and FBI?). Just like Russia.”

It is notable that in acknowledging that the news reports are based on “information,” Trump effectively confirmed them. At the same time, he was characteristically wrong about Russia, whose government prevents transparency and punishes those who try to foster it. There’s also this: Kremlin agents stole information from a political party in a free country. That is very different from the actions of the media’s informants inside our government who are holding our own officials accountable for their false denials and fictitious claims.

It will be said that Trump was elected and thus deserves some benefit of the doubt. Isn’t it rash to declare him unfit after so little time?

The answer is no, because the Trump we are seeing now is fully consistent with the vindictive, self-involved and scattered man we saw during the 17 months of his campaign. In one of the primary debates, Jeb Bush said of Trump: “He’s a chaos candidate and he’d be a chaos president.” Rarely has a politician been so prophetic.

And this is why nearly 11 million more Americans voted against Trump than for him. His obligation was to earn the trust of the 60 percent of Americans who told exit pollsters on Election Day that they viewed him unfavorably. Instead, he has ratified their fears, and then some.

As a country, we now need to face the truth, however awkward and difficult it might be.

En skandalöst usel polisutredning

Kriminal- och rättsmagasinet Para§raf publicerar idag en längre version av min artikel i Aftonbladet igår.

En vårkväll i april 2006 larmas en polispatrull till en lägenhet i utkanten av Nyköping. Det har varit skottlossning. Ambulans var redan där och hade konstaterat att en kvinna av vietnamesiskt ursprung var skjuten till döds med ett skott i bröstet. Hon hittades hopsjunken, sittande på golvet i sitt eget kök.

Det visades sig snart att kvinnans då sju år gamla son var det enda vittnet till mordet. Morgonen därpå greps den idag 57-årige restaurangägaren Minh Son Do i sitt hem av tungt beväpnad polis. Också han med vietnamesiskt ursprung.

Son Do dömdes mot sitt enträgna nekande till livstids fängelse. Domen fastställdes av Svea hovrätt och Högsta domstolen vägrade pröva målet. Högsta domstolen har senare avvisat en begäran om resning.

Idag har Son Do snart suttit elva år i fängelse.

Hovrättens fastställande av domen byggde på en skandalöst usel polisutredning, där allt fokus riktades mot Son Do. Någon alternativ gärningsman söktes aldrig, trots att en sådan fanns i offrets närhet.

Åklagarens påstådda tidpunkt för mordet var felaktig. Inga spår fanns efter Son Do på platsen, inga ammunitionsrester på hans kläder, inget vapen har hittats. Mördaren hade städat undan alla spår på platsen. En tidskrävande åtgärd som bryter åklagarens tidslinje för att fälla Son Do, som påstås ha hunnit tur och retur från sitt arbete och till mordplatsen inom mindre än 20 minuter.

Under den korta tiden skulle han ha hunnit fram och tillbaka, genomföra mordet och dessutom städa undan alla spår, inklusive mordvapnet. Ett skoavtryck hittades, men det stämde inte på Son Do. Inte ens offrets fingeravtryck fanns i lägenheten.

Domen byggde ensidigt på den sjuårige pojkens påstående att det var Son Do som sköt mamman. En fotokonfrontation gjordes med så ledande frågor att pojken bara behövde nicka medhåll eller svara ”hm” när bilden på Son Do visades. Han är gråhårig på bilden, medan de övriga figuranterna är yngre och mörkhåriga.

Det är en konfrontation som i sina usla brister påminner om den med Lisbeth Palme och Christer Pettersson.

Polisens utredare lade vid "förhören" med pojken orden i hans mun, som oftast bara svarade enstavigt. Det finns två förhör med honom som sammanlagt varade i en timme och sex minuter. Förhören hölls på svenska trots att pojkens svenska var mycket bristfällig. Man brydde sig helt enkelt inte om att kalla in en tolk. Till saken hör att pojken helt flyktigt visste vem Son Do var.

Det finns minst fem felaktigheter i pojkens påståenden: fel färg på mördarens tröja, fel färg på mördarens jacka, mördaren hade mustasch men det hade inte Son Do. Pojken påstod också att mördaren sköt med höger hand, men Son Do är bevisligen vänsterhänt.

Att en potentiell mördare skulle använda sin sämre hand motsägs också av ett tidigare sakkunnigutlåtande från en ytterst erfaren kriminaltekniker. Men det utlåtandet har stuvats undan i den senare hanteringen. Pojken påstod också att mördaren hade pistolen innanför byxlinningen, men inget vapenfett påträffades på Son Dos kläder.

Men sedan några dagar tillbaka finns en ny resningsansökan på Högsta domstolens bord, med helt ny bevisning. Professorn i rättsmedicin Henrik Druid skriver i ett sakkunnigutlåtande att kvinnan måste ha varit död minst två timmar innan ambulansen kom till platsen. Orsaken var likstelhet i offrets handleder som ambulanspersonalen observerade. Det utlåtandet friar helt Son Do för att ha befunnit sig i lägenheten vid den tidpunkt som åklagaren påstod.

Ett annat nytt medicinskt utlåtande slår fast att kvinnan hade ätit mat bara minuter innan hon avled, men det fanns inte några spår efter mat eller odiskad porslin i lägenheten, vilket styrker tesen att mordet begicks tidigare.

Vid sidan om de tvivelaktiga förhören med sjuåringen finns ingen som helst stödbevisning. Varken polisen, åklagaren eller domstolsfolket har brytt sina hjärnor om att pojkens styvfar kort tid före mordet hade lämnat familjen, därför att kvinnan ville återknyta kontakten med pojkens biologiska pappa.

Styvpappan har också lämnat helt skilda uppgifter om var han befann sig vid tidpunkten för mordet och då larmet till polisen kom. Och vem av hans båda bröder berättade egentligen för honom att kvinnan hade mördats?

Advokat Kristofer Stahre skriver i den nya resningsansökan att när den chockade pojken förts till sjukhus tillsammans med styvpappan örfilade han pojken och gav honom en telefon för att tala med släktingar utomlands. Detta intygades tidigt av en socialsekreterare som var där.

Enligt advokat Stahre går det inte att utesluta att pojken instruerats av styvpappan eller av släktingar vad han skulle säga till polisen.

Fallet Son Do är på många sätt liknande fallet Kaj Linna i Kalamarksmordet. Ett enda vittne pekar ut en gärningsman och den åtalade fälls helt utan stödbevisning. Fast i fallet Son Do är det enda vittnet ännu mindre trovärdigt jämfört med det enda vittnet i Linna-fallet. Kaj Linna beviljades resning i Högsta domstolen strax före nyår.

Son Dos hopp står nu till att det faktiskt går att göra rätt där det blivit så fel. Men det borde inte behövas mer än tio år i fängelse för att få rättvisa.

________________________________________ 

Länk till artikeln hos magasinet Para§raf, som också publicerar den nya resningsansökan i sin helhet:

https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/debatt/48698-en-skandalost-usel-polisutredning/

Är han oskyldigt dömd för mordet?

Jag skriver idag i Aftonbladet om fallet Minh Son Do, som på många sätt är en parallell till fallet Kaj Linna. För elva år sedan dömdes Son Do för mord, men han är sannolikt oskyldig. Det visar en ny resningsansökan.

En vårkväll i april 2006 skickas en polispatrull till en lägenhet i utkanten av Nyköping, efter larm om skottlossning. Ambulans var redan där och hade konstaterat att en kvinna av vietnamesiskt ursprung var skjuten till döds med ett skott i bröstet. Hon hittades hopsjunken, sittande på golvet i sitt eget kök.

Kvinnans då sju år gamla son var det enda vittnet till mordet. Morgonen därpå greps den i dag 57-årige restaurangägaren Minh Son Do i sitt hem av tungt beväpnad polis.

Son Do nekade men dömdes till livstids fängelse. Svea hovrätt fastställde domen och Högsta domstolen vägrade prövning. HD avvisade 2014 en begäran om resning. I dag har Son Do suttit elva år i fängelse.

Hovrättens fastställande av domen byggde på en skandalöst usel polisutredning, där allt fokus riktades mot Son Do. Någon alternativ gärningsman söktes aldrig trots att en sådan kunde finnas i offrets närhet.

På mordplatsen fanns inga spår av Son Do, inga ammunitionsrester på hans kläder, inget vapen har hittats. Mördaren hade städat undan alla spår på platsen, inklusive offrets fingeravtryck. En åtgärd som bryter åklagarens tidslinje för att fälla Son Do, som påstås ha hunnit tur och retur från sitt arbete och till mordplatsen inom 20 minuter.

Under den tiden skulle Son Do ha hunnit tur och retur, mörda kvinnan, städa på platsen och göra sig av med vapnet. Ett skoavtryck hittades men det stämde inte på honom.

Domen byggde helt på den sjuårige pojkens uppgift att det var Son Do som sköt mamman. En fotokonfrontation gjordes med så ledande frågor att pojken bara behövde nicka instämmande eller svara ”hm” när bilden på Son Do visades. Pojken kände flyktigt Son Do, vilket gjorde det enkelt för honom att peka på just den bilden.

Förhörsledaren la vid ”förhören” orden i pojkens mun, som bara svarade enstavigt. Det två förhören varade sammanlagt en timme och sex minuter och de hölls på svenska, men utan tolk, trots att pojkens svenska var mycket bristfällig.

Det finns minst fem felaktigheter i pojkens utpekande av Son Do.

Till exempel fel färg på hans kläder, att han hade mustasch vilket han inte hade. Pojken sa att mördaren sköt med höger hand, men Son Do är vänsterhänt. Pojken sa också att mördaren hade pistolen innanför byxlinningen, men inget vapenfett påträffades på Son Dos kläder.

Men nu finns en helt ny resningsansökan på Högsta domstolens bord med ny bevisning. Professorn i rättsmedicin Henrik Druid skriver i ett utlåtande att kvinnan måste ha varit död minst två timmar innan ambulansen kom till platsen.

Orsaken var likstelhet i offrets handleder som ambulanspersonalen observerade direkt. Det utlåtandet friar helt Son Do för att ha varit i lägenheten vid den tidpunkt som åklagaren påstod.

Ny granskning av obduktionen visar att kvinnan hade ätit mat bara minuter innan hon avled, men det fanns inga spår efter en måltid i lägenheten, vilket styrker tesen att mordet begicks tidigare.

Det finns heller ingen stödbevisning vid sidan om pojkens utpekande. Varken polisen, åklagaren eller domstolsfolket har brytt sina hjärnor om att det mycket väl kunde finnas en tänkbar alternativ gärningsman i den mördade kvinnans närhet.

En man som figurerat i utredningen har också vid flera olika förhör lämnat helt skilda uppgifter om var han befann sig vid tidpunkten för mordet och vem som berättade för honom att kvinnan mördats.

Advokat Kristofer Stahre skriver i den nya resningsansökan att när den chockade pojken förts till sjukhus tillsammans med mannen örfilade han pojken och tvingade honom att tala med släktingar utomlands. Detta har intygats av en fältassistent som var med. Enligt advokaten går det inte att utesluta att pojken styrts av någon närstående vad han skulle säga till polisen.

Fallet Son Do liknar på flera sätt fallet Kaj Linna i Kalamarksmordet. Ett enda vittne pekar ut en gärningsman och den åtalade fälls helt utan stödbevisning.

Son Dos hopp står nu till att det faktiskt går att göra rätt där det blivit så fel. Men det borde inte behövas elva år i fängelse för att få rättvisa.

Hemlig USA-läcka: Toppryssar firade Trumps valseger

Högt uppsatta personer inom Kreml och den ryska regeringen firade att Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet. Det framkom på torsdagen då de tre högsta amerikanska underrättelsecheferna förhördes i den amerikanska senaten. De tre cheferna vittnade också om att de ryska hackerintrången har pågått ända sedan 2008 och drabbat inte bara demokraterna under valkampanjen, utan också bland annat Vita huset och Pentagon.

Den främste av de amerikanske underrättelsecheferna, James Clapper, sa också att Wikileaks Julian Assange orsakat att amerikaners liv varit i fara. Det är bland de hårdaste anklagelserna mot Assange hittills och betyder nu att hans skydd på Ecuadors ambassad i London har försämrats.

James Clapper

Enligt torsdagens förhör ska Moskva ha sett att Trump vann valet som en geopolitisk seger för Kreml och i efterhand ska högt uppsatta ryssar ha gratulerat varandra. En del av gratulanterna ska också ha varit väl medvetna om de pågående hackerattackerna.

Det är amerikanska Washington Post och NBC News som var för sig tagit del av den hemliga underrättelserapport som igår överlämnades till president Obama och som Donald Trump får ta del av idag fredag. Delar av den hemliga rapporten kommer att offentliggöras nästa vecka.

Enligt rapporten har flera av de sammanlagt 17 olika amerikanska underrättelseorganisationerna också identifierat vad man kallar actors som varit involverade i att överlämna dokument som stulits från demokratiska partiets servrar till Wikileaks. Enligt rapporten finns det även stora skillnader i olika ryska underrättelseorgans ambitioner när det gäller att komma över hemligt amerikanskt material.

Den hemliga rapporten som uppges omfatta fler än 50 sidor innehåller också en katalog över ryska hackerattacker och cyberspionage mot olika delar av det amerikanska valsystemet som går hela åtta år tillbaka i tiden.

Rapporten står lindrigt talat i bjärt kontrast till Donald Trumps påstående att han är vän med president Putin och att han sagt ”att vilken 14-åring som helst” kan hacka de amerikanska systemen. Trump har också flera ånger sagt eller twittrat att han inte tror att ryssarna låg bakom intrången hos det demokratiska partiet.

Rakt motsatt sådana påståenden säger en amerikansk underrättelseperson som varit med och sammanställt den nu aktuella rapporten till Washington Post att det finns en hel del exempel och faktorer som visar att Ryssland i akt och mening försökte hjälpa Donald Trump att bli vald till USAs president.

Den högste amerikanske spionchefen, James Clapper sa vidare att hela det samlade underrättelsesamhället i USA står bakom rapporten på ett verkligt och resolut sätt. Han vände sig också indirekt mot Donald Trumps olika ”snubbor” i sammanhanget och sa att det är skillnad mellan skepticism och förklenande. Clapper gjorde också skillnad mellan spionage och rena attacker.

De ryska hackerattackerna ska från början mera ha varit avsedda att destabilisera en förväntad president Hillary Clinton, men då Trump säkrade republikanska partiets nominering förändrades och förstärktes de ryska hackerattackerna.

Assanges skydd i London kraftigt försvagat

Under senatsförhöret med de tre spioncheferna var också frågorna om Wikileaks och Julian Assange uppe flera gånger. Clapper sa för sin del att Assange orsakat att amerikaners liv varit i fara. Det var mycket länge sedan någon så högt uppsatt amerikansk tjänsteman påstått att Assange och hans Wikileaks hotat amerikanska liv. Assange har för sin del förnekat att det material som Wikileaks publicerat och/eller överlämnat till andra att publicera kom från ryska källor.

Men av vad som hittills läckt ut från den hemliga rapporten finns ingenting som direkt pekar ut Wikileaks och Julian Assange. Under förhöret sa James Clapper dock att folk i underrättelsebranschen inte har någon större respekt för Assange och pekade samtidigt på att Assange sitter fast på en ambassad i London för att undvika utvisning till Sverige.

Oavsett vad som framöver kan tänkas komma fram om hur Wikileaks kom över allt det material som så brutalt skadade den amerikanska valkampanjen, så har Julian Assanges skyddade ställning på Ecuadors Londonambassad kraftigt försämrats. Blotta misstanken räcker långt i sådana här sammanhang. Och då spelar ett eventuellt svenskt åtal mot Assange mindre roll.

Två andra faktorer väger betydligt tyngre. För det första vet vi med stor sannolikhet att det finns en amerikansk åtalsjury som undersöker misstankar om spioneri från Assanges sida. Antag sedan att det inte blir något svenskt åtal i den del av de svenska händelserna i augusti 2010 som ännu inte är preskriberad.

Det betyder i sin tur att Julian Assange ingalunda är en fri man att lämna ambassaden i London. Brittiska myndigheter skulle i sin tur naturligtvis följa en amerikansk begäran om utlämning från Storbritannien.

Till ett sådant scenario kan dessutom läggas att senare i år är det presidentval i Ecuador, då Rafael Correas tio år vid makten löper ut. Redan nu finns det envisa rykten om att vem som än blir ny president i Ecuador är det ingen som vill fortsätta hysa Assange som gäst i London. Möjligen finns det amerikanska påtryckningar i sammanhanget, vilket inte alls kan uteslutas.

Obamas eftermäle smutsas

När nu allt flera detaljer blir kända i den amerikansk-ryska hackerskandalen är det fullkomligt obegripligt att en av de absoluta centralpersonerna, president Barack Obama, inte agerade kraftfullt redan från början då hoten mot valkampanjen började bli kända. 

Obama fick dessutom en ordentlig genomgång av vad som skett redan i oktober, men han gjorde så vitt känt mycket lite eller kanske snarare ingenting för att stoppa attackerna.

Det sades under senatsförhöret igår att när skandalen var ett faktum nöjde sig USA med att kasta smågrus i riktning mot Kreml, när man i själva verket borde siktat med stora stenar redan från början. Och sista ordet i den här saken är ingalunda sagt och sista avslöjandet har heller inte publicerats.

Hackerskandalen kommer för evigt att solka Barack Obamas eftermäle. Ett påstående att Obama vid den aktuella tiden redan var lame duck håller inte ens för en ytlig granskning.

UPDATE kl. 22.42: 

Declassified report says Putin ‘ordered’ effort to undermine faith in election and help elect Trump

Russia carried out a comprehensive cyber campaign to upend the U.S. presidential election, an operation that was ordered by Russian President Vladi­mir Putin and “aspired to help” elect Donald Trump by discrediting his Democratic rival, Hillary Clinton, U.S. intelligence agencies concluded in a report released Friday. The report depicts Russian interference as unprecedented in scale, saying that Moscow’s assault represented “a significant escalation in directness, level of activity, and scope of effort” beyond previous election-related espionage. MORE:  https://www.washingtonpost.com/world/national-security/intelligence-chiefs-expected-in-new-york-to-brief-trump-on-russian-hacking/2017/01/06/5f591416-d41a-11e6-9cb0-54ab630851e8_story.html?utm_term=.d286c3f2a2d6&wpisrc=al_alert-COMBO-politics%252Bnation