16 februari 2017

Admit it: Trump is unfit to serve

Allt flera amerikanska kommentatorer talar nu öppet om att Trump inte kommer sitta kvar som president ens under sina fyra första år. Andra talar mer eller mindre öppet om att han bör ställas inför riksrätt. Här är den senaste krönikan i ärendet i dagens Washington Post.

By E.J. Dionne Jr. Opinion writer

Let’s not mumble or whisper about the central issue facing our country: What is this democratic nation to do when the man serving as president of the United States plainly has no business being president of the United States?

The Michael Flynn fiasco was the entirely predictable product of the indiscipline, deceit, incompetence and moral indifference that characterize Donald Trump’s approach to leadership.

Even worse, Trump’s loyalties are now in doubt. Questions about his relationship with Vladimir Putin and Russia will not go away, even if congressional Republicans try to slow-walk a transparent investigation into what ties Trump has with Putin’s Russia — and who on his campaign did what, and when, with Russian intelligence officials and diplomats.

Party leaders should listen to those Republicans who are already pondering how history will judge their actions in this wrenching moment. Senators such as John McCain and Lindsey Graham seem to know it is only a matter of time before the GOP will have to confront Trump’s unfitness. They also sense that Flynn’s resignation as national security adviser for lying about the nature of his contacts with Russia’s ambassador to the United States raises fundamental concerns about Trump himself.

The immediate political controversy is over how Congress should investigate this. Republican leaders say attention from Congress’s intelligence committees is sufficient, and for now Democrats have agreed to this path. But many in their ranks, along with some Republicans, argue it would be better to form a bipartisan select committee that could cross jurisdictional lines and be far more open about its work.

Those pushing for the select committee have reason to fear that keeping things under wraps in the intelligence panels could be a way to bury the story for a while and buy Trump time. Letting Americans in on what went on here, and quickly, is the only way to bolster trust in this administration, if that is even possible. And let’s face the reality here: It could also hasten the end of a presidency that could do immense damage to the United States.

Attorney General Jeff Sessions, in the meantime, must immediately recuse himself from all decisions about all aspects of the Russia investigation by the FBI and the intelligence services. Sessions should step back not simply because he is an appointee of the president but, more importantly, because he was a central figure in the Trump campaign. He cannot possibly be a neutral arbiter, and his involvement would only heighten fears of a coverup.

In this dark moment, we can celebrate the vitality of the institutions of a free society that are pushing back against a president offering the country a remarkable combination of authoritarian inclinations and ineptitude. The courts, civil servants, citizens — collectively and individually — and, yes, an unfettered media have all checked Trump and forced inconvenient facts into the sunlight.

It is a sign of how beleaguered Trump is that his Twitter response on Wednesday morning was not to take responsibility but to assign blame. His villains are leakers and the press: “Information is being illegally given to the failing @nytimes & @washingtonpost by the intelligence community (NSA and FBI?). Just like Russia.”

It is notable that in acknowledging that the news reports are based on “information,” Trump effectively confirmed them. At the same time, he was characteristically wrong about Russia, whose government prevents transparency and punishes those who try to foster it. There’s also this: Kremlin agents stole information from a political party in a free country. That is very different from the actions of the media’s informants inside our government who are holding our own officials accountable for their false denials and fictitious claims.

It will be said that Trump was elected and thus deserves some benefit of the doubt. Isn’t it rash to declare him unfit after so little time?

The answer is no, because the Trump we are seeing now is fully consistent with the vindictive, self-involved and scattered man we saw during the 17 months of his campaign. In one of the primary debates, Jeb Bush said of Trump: “He’s a chaos candidate and he’d be a chaos president.” Rarely has a politician been so prophetic.

And this is why nearly 11 million more Americans voted against Trump than for him. His obligation was to earn the trust of the 60 percent of Americans who told exit pollsters on Election Day that they viewed him unfavorably. Instead, he has ratified their fears, and then some.

As a country, we now need to face the truth, however awkward and difficult it might be.

01 februari 2017

En skandalöst usel polisutredning

Kriminal- och rättsmagasinet Para§raf publicerar idag en längre version av min artikel i Aftonbladet igår.


En vårkväll i april 2006 larmas en polispatrull till en lägenhet i utkanten av Nyköping. Det har varit skottlossning. Ambulans var redan där och hade konstaterat att en kvinna av vietnamesiskt ursprung var skjuten till döds med ett skott i bröstet. Hon hittades hopsjunken, sittande på golvet i sitt eget kök.

Det visades sig snart att kvinnans då sju år gamla son var det enda vittnet till mordet. Morgonen därpå greps den idag 57-årige restaurangägaren Minh Son Do i sitt hem av tungt beväpnad polis. Också han med vietnamesiskt ursprung.

Son Do dömdes mot sitt enträgna nekande till livstids fängelse. Domen fastställdes av Svea hovrätt och Högsta domstolen vägrade pröva målet. Högsta domstolen har senare avvisat en begäran om resning.

Idag har Son Do snart suttit elva år i fängelse.

Hovrättens fastställande av domen byggde på en skandalöst usel polisutredning, där allt fokus riktades mot Son Do. Någon alternativ gärningsman söktes aldrig, trots att en sådan fanns i offrets närhet.

Åklagarens påstådda tidpunkt för mordet var felaktig. Inga spår fanns efter Son Do på platsen, inga ammunitionsrester på hans kläder, inget vapen har hittats. Mördaren hade städat undan alla spår på platsen. En tidskrävande åtgärd som bryter åklagarens tidslinje för att fälla Son Do, som påstås ha hunnit tur och retur från sitt arbete och till mordplatsen inom mindre än 20 minuter.

Under den korta tiden skulle han ha hunnit fram och tillbaka, genomföra mordet och dessutom städa undan alla spår, inklusive mordvapnet. Ett skoavtryck hittades, men det stämde inte på Son Do. Inte ens offrets fingeravtryck fanns i lägenheten.

Domen byggde ensidigt på den sjuårige pojkens påstående att det var Son Do som sköt mamman. En fotokonfrontation gjordes med så ledande frågor att pojken bara behövde nicka medhåll eller svara ”hm” när bilden på Son Do visades. Han är gråhårig på bilden, medan de övriga figuranterna är yngre och mörkhåriga.

Det är en konfrontation som i sina usla brister påminner om den med Lisbeth Palme och Christer Pettersson.

Polisens utredare lade vid "förhören" med pojken orden i hans mun, som oftast bara svarade enstavigt. Det finns två förhör med honom som sammanlagt varade i en timme och sex minuter. Förhören hölls på svenska trots att pojkens svenska var mycket bristfällig. Man brydde sig helt enkelt inte om att kalla in en tolk. Till saken hör att pojken helt flyktigt visste vem Son Do var.

Det finns minst fem felaktigheter i pojkens påståenden: fel färg på mördarens tröja, fel färg på mördarens jacka, mördaren hade mustasch men det hade inte Son Do. Pojken påstod också att mördaren sköt med höger hand, men Son Do är bevisligen vänsterhänt.

Att en potentiell mördare skulle använda sin sämre hand motsägs också av ett tidigare sakkunnigutlåtande från en ytterst erfaren kriminaltekniker. Men det utlåtandet har stuvats undan i den senare hanteringen. Pojken påstod också att mördaren hade pistolen innanför byxlinningen, men inget vapenfett påträffades på Son Dos kläder.

Men sedan några dagar tillbaka finns en ny resningsansökan på Högsta domstolens bord, med helt ny bevisning. Professorn i rättsmedicin Henrik Druid skriver i ett sakkunnigutlåtande att kvinnan måste ha varit död minst två timmar innan ambulansen kom till platsen. Orsaken var likstelhet i offrets handleder som ambulanspersonalen observerade. Det utlåtandet friar helt Son Do för att ha befunnit sig i lägenheten vid den tidpunkt som åklagaren påstod.

Ett annat nytt medicinskt utlåtande slår fast att kvinnan hade ätit mat bara minuter innan hon avled, men det fanns inte några spår efter mat eller odiskad porslin i lägenheten, vilket styrker tesen att mordet begicks tidigare.

Vid sidan om de tvivelaktiga förhören med sjuåringen finns ingen som helst stödbevisning. Varken polisen, åklagaren eller domstolsfolket har brytt sina hjärnor om att pojkens styvfar kort tid före mordet hade lämnat familjen, därför att kvinnan ville återknyta kontakten med pojkens biologiska pappa.

Styvpappan har också lämnat helt skilda uppgifter om var han befann sig vid tidpunkten för mordet och då larmet till polisen kom. Och vem av hans båda bröder berättade egentligen för honom att kvinnan hade mördats?

Advokat Kristofer Stahre skriver i den nya resningsansökan att när den chockade pojken förts till sjukhus tillsammans med styvpappan örfilade han pojken och gav honom en telefon för att tala med släktingar utomlands. Detta intygades tidigt av en socialsekreterare som var där.

Enligt advokat Stahre går det inte att utesluta att pojken instruerats av styvpappan eller av släktingar vad han skulle säga till polisen.

Fallet Son Do är på många sätt liknande fallet Kaj Linna i Kalamarksmordet. Ett enda vittne pekar ut en gärningsman och den åtalade fälls helt utan stödbevisning. Fast i fallet Son Do är det enda vittnet ännu mindre trovärdigt jämfört med det enda vittnet i Linna-fallet. Kaj Linna beviljades resning i Högsta domstolen strax före nyår.

Son Dos hopp står nu till att det faktiskt går att göra rätt där det blivit så fel. Men det borde inte behövas mer än tio år i fängelse för att få rättvisa.
________________________________________ 
Länk till artikeln hos magasinet Para§raf, som också publicerar den nya resningsansökan i sin helhet:
https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/debatt/48698-en-skandalost-usel-polisutredning/