En osedvanligt nobel Norgehistoria

Skriver idag på www.newsmill.se:

Bland 172 föreslagna personer och 33 skilda organisationer valde norska stortingets Nobelkommitté att ge 2009 års fredspris till USAs president Barack Obama. Valet är lika politiskt som själva priskommittén.

”Obama får priset för extraordinära insatser för att stärka internationell diplomati och samarbete mellan folk”, sa kommitténs ordförande, Thorbjörn Jagland. ”Obama har som president skapat ett nytt klimat i internationell politik”, heter det vidare.

”Det är sällan en person i den grad har tänt hopp i världens folk såsom Obama gjort”, sa Jagland också.

Kommittén syftar säkert på det tal som Barack Obama höll i Kairo tidigare i år. Han inledde det med att hälsa på arabiska och sade då bland annat att han önskade se en nystart mellan den muslimska världen och USA.

Norska Nobelkommittén skriver också att genom Barack Obama har både internationell diplomati och FNs roll fått en mera central betydelse. Obama har också sedan lång tid tillbaka arbetat för sin vision om en helt kärnvapenfri värld. Redan som senator lyckades han driva igenom statliga medel till ett program för arbete kring nedrustningsfrågor.

De vackra orden till trots, går det inte att undvika tanken på att valet är helt igenom politiskt. Obama har inte ens varit president under ett år när han belönas för att absolut ingenting konkret har hänt i de frågor som nämns i prismotiveringen.

Förenta Nationerna är lika impotent som tidigare och har en generalsekreterare, Ban Ki-Moon, som sannolikt inte väljs om för en andra period. Och Generalförsamlingen leds av en libyer. USA under Obama har förvisso lovat betala sin utestående skuld, men därutöver har det inte blivit något annat än bara prat.

I frågan om Mellanöstern har vi inte sett något annat än att det särskilda sändebudet, George Mitchell, fick resa hem till USA komplett tomhänt efter sin senaste skyttel-diplomati-resa i området. Palestiniernas ledare Mahmoud Abbas har dessutom tvingats backa från sitt ursprungliga avståndstagande från den omstridda Goldstone-rapporten, där bland annat Israel pekades ut för krigsförbrytelser i Gaza.

Barack Obama blir nu blott den andre sittande amerikanske presidenten som får fredspriset, efter Woodrow Wilson som belönades 1919. En annan sittande statschef som fått priset var Michail Gorbatjov 1990. Som västtysk förbundskansler fick Willy Brandt priset 1971.

Att sittande statschefer erhåller priset är alltså inte särskilt ovanligt, men då har det skett efter lång tid vid makten. Alltså går det inte att frigöra sig från en ful misstanke att Obama får det som en sorts politiskt förskott. Därför att vad har vi hittills sett, annat än ord, av Obamas nystart mellan USA och den muslimska världen? Platt intet. Och efter mindre än ett år som president är det väl heller ingen som förväntat något mer.

Och glöm för all del inte att norska Nobelkommittén är tillsatt av stortinget. Femmanna-kommittén har dessutom två ledamöter som fortfarande satt i stortinget då beslutet fattades. Arbeiderpartiets Thorbjörn Jagland och Ågot Valla från Sosialistisk Venstre.

Jagland är numera också president i Europarådet och eftersom också Ryssland tillhör rådet, kan man nog tänka sig att Jagland till exempel aktar sig för att förespråka någon rysk regimkritiker. Sådant är utan tvekan en politisk komplikation för priskommittén.

Eftersom norska Nobelkommittén inte kan visa upp någonting konkret till Obamas förtjänst, så är det väl kanske ingen överdrift att kalla valet för en osedvanligt nobel Norgehistoria.