Leif GW Persson: Domarna skyddar sin maktapparat

Detta är GWs utmärkta krönika i Expressen idag. Lägger ut den i sin helhet.

Ibland är juridiken rättvisans fiende. Det är vår förre Justitiekansler, Göran Lambertz, som har sagt det och samma tanke har slagit mig vid fler tillfällen än ett. Nu senast när jag läser domen mot de två läkare, "allmänläkaren och obducenten", som anklagats för att ha styckmördat Catrine da Costa sommaren 1984.

Under de följande tjugofem åren har denna rättssak prövats vid fjorton tillfällen och nu senast handlade det om att de båda läkarna ville ha skadestånd från staten för att de fråntagits sina läkarlegitimationer och därmed sin försörjning. För att nu inte tala om varje ostraffad medborgares rätt till ett anständigt liv.

Det gick precis som det gått hela tiden sedan de friades från mordåtalet 1988. Polis och åklagare, statens allra enklaste hantlangare, hade visserligen begått ett stort antal allvarliga fel när de drev rättssaken mot dem, men de domare som dömt dem var som alltid utan skuld. Enligt Attunda Tingsrätt har den dömande makten aldrig gjort ett enda fel som kan motivera ett skadestånd. Däremot ska de båda läkarna givetvis "solidariskt ersätta staten för dess rättegångskostnader med 310 000 kronor". Och för att ta det hela mycket kort är naturligtvis det resonemanget rena tramset, i såväl en saklig som tankemässig mening.

I samband med förundersökningen och åtalet mot allmänläkaren och obducenten gör sig polisen, åklagaren och deras olika experter skyldiga till hundratals fel. De sträcker sig över hela skalan från bristande eller obefintligt hantverk till att de får ge fritt utryck åt rena stolligheter av yrkesmässig och privat karaktär.

Därefter kommer den rättsliga handläggningen att tas över av domstolarna och under de drygt tjugo år som följer har trettiotalet domare suttit till doms över allmänläkaren och obducenten. Trettiotalet domare, vars förmåga till tankeskärpa och objektivitet inte på minsta vis skiljer dem från de vanliga drängarna på rättvisans verkstadsgolv.
Högbrynta, nog så malliga, ignoranta till övermått, drivna av en gemensam idé om att denna sak inte handlar om två enskilda människors rätt till rättvisa utan om att skydda den maktapparat som de själva tillhör.

Om vi nu skall ägna oss åt att väga, mäta och jämföra alla de misstag som begicks i samband med handläggningen av da Costa-ärendet, så är det ett som kommer att få en direkt avgörande betydelse för det som sedan händer. I domen från den åttonde juli 1988 ogillar Stockholms Tingsrätt samtliga åtalspunkter mot de två läkarna. I sina domskäl anför samtidigt rätten "att det var ställt utom allt rimligt tvivel" att läkarna tillsammans hade styckat Catrine da Costas kropp. Ett brott mot griftefriden som visserligen var preskriberat, och därmed inte åtalat, men som dög gott nog för en domstol som till varje pris och utan stöd av lagen ville försäkra sig om att de två just friade aldrig skulle ges möjlighet att arbeta som läkare igen. Rättvisans björnsax har redan slagit klorna i dem och med domskäl är det nu så praktiskt att de inte kan överklagas.

Granska dem kan vi naturligtvis göra och vad den påstådda styckningen beträffar så krävs det ett minimum av vanligt sunt förnuft för att inse att det i vart fall inte kan ha gått till på det viset som åklagaren hävdade, och att den "bevisning" som han åberopade var tunn som en vattvälling och åtskilligt grumligare.

Det här var på den tiden som två falska vittnen gällde som fullt bevis, som August Strindberg sammanfattade saken för mer än hundra år sedan.

En tid där vissa av oss ibland fortfarande tvingas leva, eftersom goda delar av vår domarkår tyvärr tycks sakna det mått av kritiskt tänkande som krävs för att de skall kunna klara av sitt jobb. Samtidigt praktiskt och bra med tanke på hur alldeles för många av dem tycks ha uppfattat sin plikt som domare.

Leif GW Persson

Utpekade läkare förvägras rättvisa gång på gång

Skriver idag på Svenska Dagbladets debattsida. Det är en förkortad och omarbetad version av den artikel jag skrev efter domen i torsdags.

För fjortonde gången under 25 år har nu de båda läkarna i fallet da Costa förvägrats rättvisa undan ett påstått brott som de en gång friades ifrån. I 26 fall anser dock tingsrätten att felaktigheter har begåtts.

Men det sägs inte ha orsakat läkarna någon skada. Samtliga 26 fall gäller själva förundersökningen, innan de olika domstolarna tog över. De har enligt domen inte gjort ett enda fel som kan motivera skadestånd.

Därmed träder tingsrätten fram som en skyddsbarriär för de domstolar som ytterst bär ansvaret för att rättsrötan i fallet da Costa har fortsatt under 25 år. Mönstret är känt längs affärens bisarra gång genom svensk rättshistoria, där domstolarna hålls för snövita. Och där ingen skugga får falla över den svenska domarkåren.

Ändå vacklar rätten i domskälen, när man skriver att det hela hade kunnat få en omvänd utgång från första början om det hade hanterats korrekt. Till den bilden hör det avgörande felsteget i hela härvan, nämligen åklagaren Anders Helins åtalsbeslut 1988. Men det ursäktar tingsrätten med att det saknas orsakssamband mellan åtalsbeslutet och skada för läkarna. Resonemanget är befängt, då åtalet var själva grundbulten för de oerhörda skador som följde.

En hel rad andra centrala punkter i avvisas rakt av, till exempel det falska dagboksvittnet och fotohandlaren som vägleddes av polisen till ett utpekande. Lägg därtill statens nonchalans under processen. Man brydde sig inte ens om att lämna in sina invändningar mot läkarsidans påståenden.

Att vinna ett skadeståndsmål mot staten är nästintill omöjligt. I praktiken är beviskraven betydligt högre än i andra mål. I detta fall har tingsrätten lagt ribban oerhört högt. Men här handlar det inte om bedömningsfrågor där det kan finnas utrymme för skilda åsikter. Sakläget är i alla delar mer än väl dokumenterat och ändå tillåter rätten en så vådlig felmarginal till statens fördel.

Det är oerhört stötande för det allmänna rättsmedvetandet och betyder att rötan fortsätter att gräva sig allt djupare, i ett land som ingalunda kan kalla sig en rättsstat.

Dagens Nyheter: Fel och fel igen

DN publicerar idag en mycket intressant huvudledare, som jag nu lägger ut i sin helhet.

Staten kan inte ställa större beviskrav på andra än sig själv. Därför bör de styckmordsfriade, men styckningsutpekade, läkarna få skadestånd.

På Brännkyrka gymnasium i Midsommarkransen kan man läsa naturvetenskapligt program med CSI-inriktining. CSI står för crime scene investigation. Och den inriktningen, ibland kallad kriminalteknik på mindre spännande svenska, finns på fler håll, till exempel i Södertälje och Ystad.

Att inriktningen alls skapats beror på teve. Nära nog dygnet runt kan kanalhopparen hitta någon teveserie där rättstekniker och inte minst obducenter löser mordfall. Rättsläkaren blev hjälte med den fiktiva Kay Scarpetta, författaren Patricia Cornwells skapelse som debuterade i Postmortem (”Den osynlige”) år 1990.

Tidigare såg många svenskar på obducenter med misstänksamhet. Det måste vara något suspekt med människor som skär i döda människor. Denna föreställning syns direkt och mellan raderna i många av de artiklar som skrevs när allmänläkaren och obducenten 1988
åtalades för att ha mördat Catrine da Costa.

Men det var bara ett av de kittlande elementen i historien. Hela Catrine da Costas kropp återfanns aldrig, bara delar i plastpåsar. Hon var prostituerad. Obducenten hade udda sexuella böjelser och hade mist en fru genom självmord eller olycksfall. Allmänläkaren var också åtalad för sexuellt övergrepp mot sin dotter i dagisåldern.

Alla dessa uppgifter läckte ut från polisen och slogs upp stort i medierna. Liksom ”förhöret” i vilket allmänläkarens dotter påstods berätta om hur hon som 1,5-åring bevittnade hur pappa och obducenten sågade sönder en tant och lekte med huvudet. Vid denna tid omfattade många teorin om att barn aldrig ljuger om övergrepp. Den föreställningen är nu lika borta som idén om rättsläkare som perversa.

Mycket har ändrats. Men dessvärre inte för allmänläkaren och obducenten. De friades förvisso redan då, 1988, från mordanklagelsen, och inceståtalet föll. Men när tingsrätten friade dem anförde den i domskälen att det var klarlagt att de båda styckat den döda kvinnan. Läkarna blev på en gång friade och dömda. Men en friande dom kan inte överklagas av de åtalade, det är bara beslutet som kan överklagas, inte domskälen.

För läkarna fick detta förödande följder. De fråntogs sin legitimation och fick pariastämpel. Obducenten är förtidspensionerad sedan länge och allmänläkaren en nedstämd ensling. De har i olika omgångar och instanser försökt få upprättelse, utan framgång.

Det senaste försöket var en skadeståndstalan mot staten för fel och försumligheter under processen. Deras försvarare radade upp 139 punkter med misstag. I sin dom i går förklarade Attunda tingsrätt att fel begåtts, och inte bara ett utan hela 27 stycken, de flesta under polisutredningen.

Ändå avslog tingsrätten skadeståndstalan. Man säger att man inte kan utesluta att utgången – att det alls väckts åtal, att det skrivits domskäl om styckning – blivit en annan om allt gjorts korrekt men att försvaret inte lyckats visa att så är fallet.

Här ställer Attunda höga krav på bevisning, mycket högre krav än vad tingsrätten och kammarrätten gjort när de kommit fram till att de båda läkarna skändat Catrine da Costas döda kropp. Det är inte rimligt.

Staten måste kunna göra fel utan att det per automatik leder till skadestånd. Enligt tingsrätten måste det dock handla om väldigt grova fel. Och man menar inte att 27 fel och försumligheter tillsammans blir helfel. Det är att vara alltför generös mot oaktsamma tjänstemän.

Catrine ca Costa är det största offret i denna tragedi. Men de två läkarna har mött rättvisan i sin slarvigaste form. Deras liv är förödda. De måste få en rättvis prövning, där kraven på deras domare är lika höga som kraven på deras försvarare.

Min kommentar: När tidningen skriver om hur läckor från polisen slogs upp stort i medierna, hade det varit ganska klädsamt om DN samtidigt passat på att ta avstånd från den tokfeministiska mobb som hade fritt spelrum på DNs kultursidor, då det begav sig, och som var ytterst instrumentell för den mediedomstol som lustmördade de båda läkarna.

Rättsrötan i da Costa-fallet fortsätter

Attunda tingsrätt förvägrar, i sin dom idag, de båda läkarna skadestånd för 25 år av juridiska felaktigheter, försummelser och allehanda rättsövergrepp. På punkt efter punkt mals påvisade felaktigheter ner till ett intet och därmed icke skadeståndsgrundande.

Men i 26 fall medger tingsrätten ändå att fel i myndighetsutövning har begåtts, men de felen har enligt domen inte orsakat läkarna skada eller lidande. I samtliga dessa fall handlar det om vad poliser och åklagare har gjort eller underlåtit att göra. Alla domstolar som genom åren hanterat fallet har enligt domen inte gjort ett enda fel som kan motivera skadestånd.

Det betyder att nu träder Attunda tingsrätt fram som en skyddande barriär framför de domstolar som bär det yttersta ansvaret för att rättsrötan i fallet Catrine da Costa har kunnat fortsätta år efter år. Det är ett känt mönster längs hela affärens bisarra gång genom modern svensk rättshistoria. Ingen skugga får falla över enskilda medlemmar av den svenska domarkåren.

Ändå vacklar domstolen fram och tillbaka i sina domskäl, när man skriver att det hela hade kunnat få en helt annan utgång från första början:

”Sammanfattningsvis anser tingsrätten att det inte är uteslutet att en i alla avseenden korrekt hantering av ärendet skulle ha lett till en annan utgång i fråga om beslutet att väcka åtal eller vid domstolsprövningarna. Kärandena har emellertid inte förmått visa att det är någon av de konstaterade felaktigheterna eller försumligheterna, vilka i huvudsak har varit hänförliga till förundersökningsskedet, som enskilt har förorsakat eller bidragit till de påstådda skadorna.”

Påståendet att läkarsidan inte ”förmått visa” hävdade skador kan tolkas på två skilda sätt. Antingen anser domstolen att de båda läkarnas advokater helt enkelt inte skött sitt jobb, eller så menar man att skadorna inte är tillräckligt allvarliga.

Problemet med de 26 punkter där domstolen erkänner fel och försummelser löser man enkelt genom att kräva ”orsakssamband” mellan myndigheters hantering och påstådda skador, vilket man inte kunnat finna och därmed faller också dessa punkter bort som grund för skadestånd. Uttrycket orsakssamband förbleknar vid närmare granskning till en simpel eufemism, ett noaord. Det hade varit ärligare att stämpla punkterna som underkända, för det är ju i praktiken vad det handlar om.

Bland de 26 punkterna finns åklagaren, Anders Helins, beslut att väcka åtal mot läkarna och det kan väl i allra högsta grad diskuteras om inte just det beslutet var själva grundbulten för de oerhörda skador och det lidande som följde därpå.

Andra grundläggande punkter i stämningsansökan som domstolen avvisar rakt av, utan något snack om orsakssamband, gäller bland andra det så kallade dagboksvittnet, som presenterade en fabricerad dagbok om sina påstådda kontakter med Catrine da Costa.

De ökända konfrontationerna där ett fotohandlarpar vägleddes av polisen fram till ett utpekande godtar domstolen som, för den tiden, rimliga. Det har många gånger sagts att de genomfördes på ett sätt som var betydligt värre än den konfrontation som genomfördes med Christer Pettersson i Palmeutredningen.

Rättsläkaren Jovan Rajs klumpiga och flerfaldiga inblandning i utredningen godtas också, om än med ett visst mått av ifrågasättande.

Lägg gärna därtill statens ofantliga nonchalans genom hela processen. Man var så övertygad om att vinna målet att man inte ens brydde sig om att lämna in sina invändningar mot läkarsidans påståenden. Staten la också sitt försvarsuppdrag i knät på den pensionerade chefsrådmannen, Ingvar Gunnarson, vid Stockholms tingsrätt.

När det begav sig 1988 var han domarkollega med de tre värsta busarna i tingsrätten, respektive kammarrätten, nämligen rådmännen Carl-Anton Spak, Ingegerd Westlander och Peter Wennerholm. Därmed framstår valet av Gunnarson som statens ombud som ett rejält fulfinger åt läkarsidan.

För de som är övertygade om att de båda läkarna är helt oskyldiga till både mord och styckning är domen naturligtvis en stor besvikelse. Man hade hoppats att det med professor Anders Agells mångåriga och enträget grundläggande arbete bakom stämningsansökan äntligen skulle gå att få upprättelse för läkarna. Nu blir istället nästa steg att söka prövningstillstånd i Svea hovrätt.

Men att vinna ett skadeståndsmål är svårt. Och att vinna ett skadeståndsmål mot staten är näst intill omöjligt. Det krävs i stort sett korruption eller att en domstol förbisett ny lagstiftning

I det här fallet har tingsrätten lagt ribban oerhört högt. Det var i och för sig väntat, men här har det inte handlat om bedömningsfrågor där kan finnas stort utrymme för skilda uppfattningar. Sakläget är i allt väsentligt mer än väl dokumenterat och ändå tillåter Attunda tingsrätt en så oerhört stor felmarginal till statens fördel.

Det är oerhört stötande och betyder att rättsrötan fortsätter att gräva sig allt djupare, i ett land som ingalunda kan kalla sig en rättsstat.

Skadeståndsmålet: Inget skadestånd till läkarna

En enhällig dom i Attunda tingsrätt idag slår fast att de båda läkarna inte får något skadestånd från staten. På flera punkter skriver dock tingsrätten att fel och försumligheter har begåtts, men det saknas ett samband mellan de olika punkterna, vilket skulle kunna ha utgjort grund för skadestånd.

Tingsrätten har som väntat - och på sedvanligt vis när staten är motpart - alltså lagt ribban mycket högt för att skadestånd ska kunna utgå.

Återkommer under eftermiddagen eller kvällen med en utförlig genomgång av domen.

Advokaternas olämpliga näsknäpp åt domstolen i styckmålet

Imorgon förmiddag faller domen i skadeståndsmålet mellan de båda läkarna, Thomas Allgén och Teet Härm, och staten. Dagen före domen påstår de båda advokaterna, Carl–Johan Vahlén och Kajsa Blomgren, i en debattartikel i Svenska Dagbladet att om läkarna beviljas skadestånd kan det förhindra framtida justitiemord.

Det är en i sammanhanget ganska konventionell artikel, som i allt väsentligt bara redogör för fallet som sådant. Deras påstående att läkarnas rätt till skadestånd är en viktig principfråga, är naturligtvis helt korrekt.

Efter 25 år av övergrepp, missgrepp och allehanda rättsvidrigheter finns det ingen annan väg för staten att gå än att ge läkarna ett rejält skadestånd. Och det borde Justitiekanslern ha sett till utan att det skulle behöva komma till någon rättslig prövning.

Skuldfrågan är i sammanhanget komplett ointressant. Ett eventuellt mord i fallet Catrine da Costa är preskriberat och styckningen av den döda kroppen preskriberades redan innan tingsrätten prövade fallet 1988. Ändå klippte de största busarna i fallet, domarna Carl-Anton Spak och Ingegerd Westlander, till med styckningen i de skandalösa domskälen.

Slutklämmen i advokaternas artikel lyder ”Tilldöms de skadestånd kan detta verka preventivt mot framtida justitiemord”. Men det påståendet är bara struntprat. Det finns inte ett ord i en eventuellt, för läkarsidan, vinnande dom i Attunda tingsrätt som kan tjäna preventivt mot tänkta framtida justitiemord.

När hände det senast att en enkel tingsrättsdom fick prejudicerande verkan för framtiden? Och det vet både Vahlén och Blomgren. Dessutom är fallet så speciellt, för att inte säga unikt, med alla sina rättsliga turer, att det är tämligen osannolikt att någon annan part i något annat sammanhang ens skulle våga antyda vägledning från fallet da Costa.

Artikeln tjänar framför allt, och istället, som en tämligen olämplig näsknäpp åt de tre domarna i Attunda tingsrätt om det nu skulle bli så att läkarsidan förlorar målet. Advokaterna Vahlén och Blomgren vet naturligtvis mycket väl att domen redan är skriven och att det för målets utgång är helt ofarligt för dem att klippa till.

Näsknäppar åt domstolen förekom emellertid också under huvudförhandlingen i det stora skadeståndsmålet. När målets referent, Anders Erlman, ställde viktiga frågor till Carl-Johan Vahlén om förändringarna i skadeståndslagen 1989, viftades de bara bort av Vahlén som om det var petitesser.

I korthet innebär förändringarna i den lagen att frågor som redan avgjorts av högsta instans inte kan ligga till grund för senare krav på skadestånd.

Vid de inledande sakframställningarna tvingades staten dra tillbaka sina detaljerade invändningar mot skadeståndskraven på grund av en teknikalitet. Staten hade helt enkelt inte lämnat in sina invändningar under målets förberedande process, trots att man hade ett och ett halvt år på sig.

Då frågade rättens ordförande, Sten Falkner, vad Vahlén tyckte att det skulle stå i en kommande dom. Advokaten la upp ett lika snett som skadeglatt flin och svarade något om ”våra yrkanden”. Det hade kanske varit mera klädsamt om den saken istället hade överlämnats till domstolen, när nu ordföranden ställde en så korkad fråga till den ena parten.

Det finns andra saker i hanteringen som hade kunnat göras annorlunda. Det gäller till exempel åklagaren Anders Helin, som kom undan ganska lätt, med någon sorts påkommen minnesförlust. På samma sätt konfronterades aldrig rättsläkaren Jovan Rajs fullt ut med sina påståenden om Teet Härms skuld.

Dagen före avkunnad dom i Attunda tingsrätt är det helt omöjligt att gissa sig till utgången i målet. Den springande punkten är vilka av alla rättsvidrigheterna som är skadeståndsgrundande. Det vill säga hur högt tänker domstolen lägga ribban för att skadestånd ska kunna dömas ut.

En andra viktig punkt gäller tolkningen av förändringarna i skadeståndslagen. Läkarnas sak har tidigare avvisats av både Högsta domstolen och Regeringsrätten, genom att inte bevilja prövningstillstånd. Frågan gäller om också ett nej till prövning ska uppfattas som att saken har prövats av högsta instans. I så fall kan skadestånd inte komma ifråga.

Till sist hade det kanske varit mera klokt av de båda advokaterna att vänta med att starta en debatt i saken till dess det finns en dom att debattera.

Dessutom borde de ha uppmanat sina båda klienter att tacka ja till de flertaliga förfrågningar om intervjuer från bland annat två stora och inflytelserika medier de fått. I det ena fallet gällde det en framstående författare och kulturjournalist, som står långt ifrån den tokfeministiska kulturmaffia som drev medierna framför sig en gång i tiden.

Fotnot: Denna artikel finns nu också på www.newsmill.se   Ikväll onsdag sänder programmet Efterlyst på TV3 ett inslag om fallet. Redaktionens Urban Björk intervjuade mig i förra veckan inför det inslaget.

Länk till artikeln i SvD:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/skadestand-en-viktig-principfraga_4277087.svd