Leif GW Persson: Domarna skyddar sin maktapparat

Detta är GWs utmärkta krönika i Expressen idag. Lägger ut den i sin helhet.

Ibland är juridiken rättvisans fiende. Det är vår förre Justitiekansler, Göran Lambertz, som har sagt det och samma tanke har slagit mig vid fler tillfällen än ett. Nu senast när jag läser domen mot de två läkare, "allmänläkaren och obducenten", som anklagats för att ha styckmördat Catrine da Costa sommaren 1984.

Under de följande tjugofem åren har denna rättssak prövats vid fjorton tillfällen och nu senast handlade det om att de båda läkarna ville ha skadestånd från staten för att de fråntagits sina läkarlegitimationer och därmed sin försörjning. För att nu inte tala om varje ostraffad medborgares rätt till ett anständigt liv.

Det gick precis som det gått hela tiden sedan de friades från mordåtalet 1988. Polis och åklagare, statens allra enklaste hantlangare, hade visserligen begått ett stort antal allvarliga fel när de drev rättssaken mot dem, men de domare som dömt dem var som alltid utan skuld. Enligt Attunda Tingsrätt har den dömande makten aldrig gjort ett enda fel som kan motivera ett skadestånd. Däremot ska de båda läkarna givetvis "solidariskt ersätta staten för dess rättegångskostnader med 310 000 kronor". Och för att ta det hela mycket kort är naturligtvis det resonemanget rena tramset, i såväl en saklig som tankemässig mening.

I samband med förundersökningen och åtalet mot allmänläkaren och obducenten gör sig polisen, åklagaren och deras olika experter skyldiga till hundratals fel. De sträcker sig över hela skalan från bristande eller obefintligt hantverk till att de får ge fritt utryck åt rena stolligheter av yrkesmässig och privat karaktär.

Därefter kommer den rättsliga handläggningen att tas över av domstolarna och under de drygt tjugo år som följer har trettiotalet domare suttit till doms över allmänläkaren och obducenten. Trettiotalet domare, vars förmåga till tankeskärpa och objektivitet inte på minsta vis skiljer dem från de vanliga drängarna på rättvisans verkstadsgolv.
Högbrynta, nog så malliga, ignoranta till övermått, drivna av en gemensam idé om att denna sak inte handlar om två enskilda människors rätt till rättvisa utan om att skydda den maktapparat som de själva tillhör.

Om vi nu skall ägna oss åt att väga, mäta och jämföra alla de misstag som begicks i samband med handläggningen av da Costa-ärendet, så är det ett som kommer att få en direkt avgörande betydelse för det som sedan händer. I domen från den åttonde juli 1988 ogillar Stockholms Tingsrätt samtliga åtalspunkter mot de två läkarna. I sina domskäl anför samtidigt rätten "att det var ställt utom allt rimligt tvivel" att läkarna tillsammans hade styckat Catrine da Costas kropp. Ett brott mot griftefriden som visserligen var preskriberat, och därmed inte åtalat, men som dög gott nog för en domstol som till varje pris och utan stöd av lagen ville försäkra sig om att de två just friade aldrig skulle ges möjlighet att arbeta som läkare igen. Rättvisans björnsax har redan slagit klorna i dem och med domskäl är det nu så praktiskt att de inte kan överklagas.

Granska dem kan vi naturligtvis göra och vad den påstådda styckningen beträffar så krävs det ett minimum av vanligt sunt förnuft för att inse att det i vart fall inte kan ha gått till på det viset som åklagaren hävdade, och att den "bevisning" som han åberopade var tunn som en vattvälling och åtskilligt grumligare.

Det här var på den tiden som två falska vittnen gällde som fullt bevis, som August Strindberg sammanfattade saken för mer än hundra år sedan.

En tid där vissa av oss ibland fortfarande tvingas leva, eftersom goda delar av vår domarkår tyvärr tycks sakna det mått av kritiskt tänkande som krävs för att de skall kunna klara av sitt jobb. Samtidigt praktiskt och bra med tanke på hur alldeles för många av dem tycks ha uppfattat sin plikt som domare.

Leif GW Persson