Rättsrötan i da Costa-fallet fortsätter

Attunda tingsrätt förvägrar, i sin dom idag, de båda läkarna skadestånd för 25 år av juridiska felaktigheter, försummelser och allehanda rättsövergrepp. På punkt efter punkt mals påvisade felaktigheter ner till ett intet och därmed icke skadeståndsgrundande.

Men i 26 fall medger tingsrätten ändå att fel i myndighetsutövning har begåtts, men de felen har enligt domen inte orsakat läkarna skada eller lidande. I samtliga dessa fall handlar det om vad poliser och åklagare har gjort eller underlåtit att göra. Alla domstolar som genom åren hanterat fallet har enligt domen inte gjort ett enda fel som kan motivera skadestånd.

Det betyder att nu träder Attunda tingsrätt fram som en skyddande barriär framför de domstolar som bär det yttersta ansvaret för att rättsrötan i fallet Catrine da Costa har kunnat fortsätta år efter år. Det är ett känt mönster längs hela affärens bisarra gång genom modern svensk rättshistoria. Ingen skugga får falla över enskilda medlemmar av den svenska domarkåren.

Ändå vacklar domstolen fram och tillbaka i sina domskäl, när man skriver att det hela hade kunnat få en helt annan utgång från första början:

”Sammanfattningsvis anser tingsrätten att det inte är uteslutet att en i alla avseenden korrekt hantering av ärendet skulle ha lett till en annan utgång i fråga om beslutet att väcka åtal eller vid domstolsprövningarna. Kärandena har emellertid inte förmått visa att det är någon av de konstaterade felaktigheterna eller försumligheterna, vilka i huvudsak har varit hänförliga till förundersökningsskedet, som enskilt har förorsakat eller bidragit till de påstådda skadorna.”

Påståendet att läkarsidan inte ”förmått visa” hävdade skador kan tolkas på två skilda sätt. Antingen anser domstolen att de båda läkarnas advokater helt enkelt inte skött sitt jobb, eller så menar man att skadorna inte är tillräckligt allvarliga.

Problemet med de 26 punkter där domstolen erkänner fel och försummelser löser man enkelt genom att kräva ”orsakssamband” mellan myndigheters hantering och påstådda skador, vilket man inte kunnat finna och därmed faller också dessa punkter bort som grund för skadestånd. Uttrycket orsakssamband förbleknar vid närmare granskning till en simpel eufemism, ett noaord. Det hade varit ärligare att stämpla punkterna som underkända, för det är ju i praktiken vad det handlar om.

Bland de 26 punkterna finns åklagaren, Anders Helins, beslut att väcka åtal mot läkarna och det kan väl i allra högsta grad diskuteras om inte just det beslutet var själva grundbulten för de oerhörda skador och det lidande som följde därpå.

Andra grundläggande punkter i stämningsansökan som domstolen avvisar rakt av, utan något snack om orsakssamband, gäller bland andra det så kallade dagboksvittnet, som presenterade en fabricerad dagbok om sina påstådda kontakter med Catrine da Costa.

De ökända konfrontationerna där ett fotohandlarpar vägleddes av polisen fram till ett utpekande godtar domstolen som, för den tiden, rimliga. Det har många gånger sagts att de genomfördes på ett sätt som var betydligt värre än den konfrontation som genomfördes med Christer Pettersson i Palmeutredningen.

Rättsläkaren Jovan Rajs klumpiga och flerfaldiga inblandning i utredningen godtas också, om än med ett visst mått av ifrågasättande.

Lägg gärna därtill statens ofantliga nonchalans genom hela processen. Man var så övertygad om att vinna målet att man inte ens brydde sig om att lämna in sina invändningar mot läkarsidans påståenden. Staten la också sitt försvarsuppdrag i knät på den pensionerade chefsrådmannen, Ingvar Gunnarson, vid Stockholms tingsrätt.

När det begav sig 1988 var han domarkollega med de tre värsta busarna i tingsrätten, respektive kammarrätten, nämligen rådmännen Carl-Anton Spak, Ingegerd Westlander och Peter Wennerholm. Därmed framstår valet av Gunnarson som statens ombud som ett rejält fulfinger åt läkarsidan.

För de som är övertygade om att de båda läkarna är helt oskyldiga till både mord och styckning är domen naturligtvis en stor besvikelse. Man hade hoppats att det med professor Anders Agells mångåriga och enträget grundläggande arbete bakom stämningsansökan äntligen skulle gå att få upprättelse för läkarna. Nu blir istället nästa steg att söka prövningstillstånd i Svea hovrätt.

Men att vinna ett skadeståndsmål är svårt. Och att vinna ett skadeståndsmål mot staten är näst intill omöjligt. Det krävs i stort sett korruption eller att en domstol förbisett ny lagstiftning

I det här fallet har tingsrätten lagt ribban oerhört högt. Det var i och för sig väntat, men här har det inte handlat om bedömningsfrågor där kan finnas stort utrymme för skilda uppfattningar. Sakläget är i allt väsentligt mer än väl dokumenterat och ändå tillåter Attunda tingsrätt en så oerhört stor felmarginal till statens fördel.

Det är oerhört stötande och betyder att rättsrötan fortsätter att gräva sig allt djupare, i ett land som ingalunda kan kalla sig en rättsstat.