“Keith och jag” – två klassresor åt skilda håll

För mer än ett kvarts sekel sedan lyckades Jan Guillou bevisa att Helsingborgsraggaren, Keith Cederholm, hade blivit felaktigt dömd till tio års fängelse för mordbrand och grovt vållande till annans död. Det var inget annat än en knallsensation i vårt land, där det i princip är omöjligt att få en felaktig dom ändrad.

Journalisten och författaren Ingrid Carlqvist skriver i sin bok “Keith och jag” (Blue Publishing) om Cederholms resa in i allt grövre kriminalitet och parallellt skriver hon om sin egen resa upp till en yrkesmässig topp som nyhetschef, där hon väljer att hoppa av.

Det är en sorts dokumentärroman som spänner över tiden från 1967 till hösten 2010, då Keith Cederholm gick bort. I vartannat kapitel om Keith och vartannat om sig själv berättar hon om en tid, då alla dömda ansågs skyldiga. Punkt slut.

Men Guillou bevisade motsatsen i fallet Cederholm och 1984 friades han efter resning och en ny dom i hovrätten. Man kan gott påstå att Keith Cederholm från början fälldes av en tendentiös medial mobb, som aldrig brydde sig om att vända på stenarna.

Några år senare fällde samma mediala mobb de båda läkare, som anklagats för att ha mördat och styckat Catrine da Costa. I det fallet var medierna orkestrerade av en bunt ledande tokfeminister som så gärna ville göra da Costa till en postum portalfigur över mäns våld mot kvinnor.

I höstas kunde vi räkna in 1 415 fall där dömda sökt resning i Högsta domstolen, men endast 13 hade beviljats ny prövning. Den så kallade nöjesprofilen Billy Butt, som bevisligen är felaktigt dömd, har sökt resning tio gånger och fått nej lika många gånger.

De båda läkarna i fallet da Costa försöker nu för fjortonde och femtonde gången få sin sak prövad i Högsta förvaltningsdomstolen, respektive i Högsta domstolen. Men så här långt finns egentligen ingenting som talar för en annan utgång än i de tidigare tretton försöken.

Keith Cederholm vann sin sak, fick en halv miljon, väntade barn med flickvännen och hade en dröm om en egen bondgård. Av det blev det bara trasiga skärvor; pengarna var borta och med dem gården. Han satt oftare i fängelse än var på fri fot. Hans egen son tog på sig ett mord han inte begått.

Det var knark, stölder och död i en evig spiral åt helvete, som Skå-Gustav Jonsson skulle ha dundrat om. “Inte undra på att grabben slog spiken i pianot”, skulle säkert Skå-Gustav hojtat som en allusion till det som blev hans sista bok om det sociala arvet. Sista gången jag mötte Gustav Jonsson för en radiointervju vid mitten av 80-talet slog han sin grovarbetarnäve i bordet och hamrade in sitt budskap om att bryta det sociala arvet.

Men det talar vi aldrig om idag. Därför att ungdomskriminalitet har blivit något så vardagligt att vi inte längre bryr oss. Vi lever i en värld av attityder där mantrat är att sköta sig själv och undvika andra. Misshandel, personrån, våldtäkter och annat blir till skitnotiser på tidningarnas webbsidor där ingen bryr sig – annat än om att skydda sig själv med niotillhållarlås och lackerade gallergrindar.

Som en litterär pendang till Keith Cederholms trasigheter skriver Ingrid Carlqvist rent biografiskt om sitt eget parallella liv. Det tar vägen från Växjö, till Malmö, över Bjärred, Helsingborg och tillbaka till Malmö. Och glöm för all del inte det inledande avsnittet som lokalredaktör i Gislaved.

De gudsförgätna platserna i det allra mörkaste och mest frikyrkliga Småland känner jag lika väl som mina egna byxfickor. Det är ganska svart och är så än idag på många platser. Och det är just i Gislaved hon börjar sin egen berättelse. Där, i den gamla gummimetropolen, nås hon av krigsrubrikerna om raggarmordet i Helsingborg, samtidigt som hon egentligen ska rapportera om kyrkliga syjuntan på orten. Touché!

Hon kan inte slita sig och det kommer att forma fortsättningen av hennes journalistiska karriär. Hon hade aldrig umgåtts med Keith Cederholm och hans gäng, men som ung visste hon ändå det mesta om “de förfärliga Cederholmarna”.

Och där startar väven av olika liv, med så diametralt skilda livslinjer. Vi som var med känner redan Keith Cederholms öde och noterade bara hans död i höstas med några mentala tillbakablickar på Jan Guillous tv-inslag.

Ingen annan, vid sidan av Ingrid Carlqvist, brydde sig. För vem bryr sig om att en gammal nerknarkad kåkfarare är borta. En gång frikänd, ja visst. Men han fortsatte ju knarka och stjäla och åka ut och in på kåkarna. Men de oskyldigt dömda blir hennes värv.

Hennes eget liv formas av karriär, relationer, en älskad brors tragiska bortgång, egen barnlöshet – och kanske mest av allt relationen till sin mamma som alltmera tynar bort i demens. Där finns en dikt från en älskad mor till en älskad dotter, som håller rent litterär kraft och klass.

Efter mammans död finner hon dikten bland det kvarlämnade och skriver då: “Jag gråter som jag aldrig gjort förut. Jag gråter för Tomas, för mamma, för mina ofödda barn och för kärleken och lyckan som är så förtvivlat svåra att fånga och hålla kvar”.

Det är stort. Och det är sant. För det är ju precis så det är för så många människor i vår tid. Sådant som vi så gärna vill ha, vill hålla kvar och hålla fast vid, men som ändå bryts sönder och blir till förödelse och ödeläggelse.

På sitt sätt är Ingrid Carlqvists berättelse om sitt liv, betydligt mera intressant än berättelsen om Keith Cederholm. Därför att hans öde är offentligt och känt sedan decennier, medan hennes är nytt, sprött och oerhört självutlämnande.

Berättelsen om henne själv gör “Keith och jag” till en riktig bladvändare. Därför att det är inte bara en berättelse om utanförskap och rättsröta, utan framför allt om liv. Levande liv.

Ranelids förläggare: Ta tillbaka påhoppet, Englund!

Karl Beijbom fortsätter idag debatten om den nya Ranelidfejden. Denna artikel finns på www.newsmill.se och jag huffar den här. Karl Beijbom är bokförläggare i det årsgamla förlaget Beijbom Books, och som bl a utgivit Björn Ranelids 286 mest kända aforismer och metaforer på fyra språk i en och samma bok. Beijbom har tidigare bl a varit redaktör i syndikalistiska Arbetaren, kulturchef i Göteborg-Posten och chefredaktör i tre olika magasin. Han belönades med Stora Journalistpriset när han var 27 år gammal.

När Björn Ranelid intervjuas kommer en kaskad av ord, tankar och känslor i ett aldrig sinande flöde. Hans ord flyger snabbare än höken och falken. Varje ord är inte vägt på guldvåg och varje utspel är kanske inte så allvarligt menat.

När ett intervjusamtal med Ranelid kokas ner till en kvällstidningintervju finns det alltid repliker som blir goda rubriker enligt den dramaturgi som är kvällspressens signum. Det lilla kan bli hur stort som helst, det verkligt stora i vad som sagts kanske inte alls kommer med i texten.

När den livsbejakande Björn Ranelid tycker att Svenska Akademiens ledamöter borde dansa mer är det givetvis en harmlös tanke, som inte borde få någon att känna sig trampad på tårna. Detta ansluter också till en gammal åsikt av Ranelid, litterärt formulerad så här här: "Människan bör dansa och älska mer. Så svettas hon det onda ur kroppen."

Björn Ranelid är en sammansatt människa. Elitspelare i fotboll. Augustprisvinnande skönlitterär författare. En estradör som får folk att lämna TV-sofforna för att höra hans aforismer och metaforer framföras på scener runt om i landet, En man som varje TV-producent vill ha med i sitt program, en del lyckas: På spåret, Stjärnorna på slottet, Let´s Dance. En man vars folkliga popularitet givit honom över 7 000 fans på Facebook.

Big Ego? Pyttsan! Björn Ranelid är en man som söker bekräftelse, hela tiden, för att känna att han över huvudtaget duger. En man som är så snäll, så skör, så sårbar. En man med gott minne; en oförrätt glömmer han inte så lätt, en illasinnad replik eller rad riktad mot honom skapar brännsår i hans själ som aldrig läker.

Björn Ranelid är inte bara en sammansatt människa utan en sammansatt författare. För att fånga och få läsaren att förstå hans författarskap måste litteraturrecensenterna i de ledande tidningar nämna många författarskap samtidigt.

Gustaf Widén, legendarisk kulturchef i Hufvudstadsbladet har skrivit: "Tänk en kombination av Lars Ahlin,Stig Dagerman och Pär Wästberg, spetsad med en liten gnutta Sven Delblanc. Man kan svårligen tänka sig ett så mångfacetterat författarskap i sinnevärlden. Men i närheten av denna sällsynta konstnärliga sammansatthet befinner sig onekligen Björn Ranelid."

Magnus Eriksson har i Svenska Dagbladet skrivit detta om Ranelid: "Hans författarskap är en säregen syntes av Dostojevskij, Ahlin, Joyce, den medeltida helgonlegenden, ett särpräglat idiom och en personligt gestaltad idé."

Bör ett författarskap som får sådana lovord tystna? Eller tystas?

När Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund - vars böcker jag läser med behållning och som förefaller att vara en mycket sympatisk person - skall "slå tillbaka" mot Ranelids "angrepp" är Englunds formuleringar noga genomtänkta innan de kommer på pränt på Svenska Akademiens officiella blogg:

"Noterar att Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas."

Ett angrepp som är skamligt och skandalöst, obegripligt och oförsvarligt. Ett angrepp inte bara på en fri och hyllad författare utan på hela hans författarskap och därmed också hans läsare, som framgent skall berövas denna litterära röst. En önskan att ett författarskap skall tystna, ett författarskap inte bara belönat med Augustpriset och Lars Ahlin-priset utan också tunga priser utdelade av Svenska Akademien.

"En omdömeslöshet av oanade proportioner", kommenterar Gabriel Byström i Göteborgs-Posten. "Allt som håller Ranelid borta... Innefattar det också yrkesförbud, fatwa och bannbulla?" Anders Carlgren ställer frågan i sin blogg. "Den som har Snille och Smak graverat på sin peng får inte vara Dryg och Dum i offentligheten", skriver Ulrika Knutsson på Expressens kultursida.

Det finns bara två vägval för Peter Englund, som främste talesman för världens mest kända litterära institution: Att ta tillbaka sin åsikt att Björn Ranelids litterära röst skall tystna. Eller att presentera en komplett lista över vilka andra svenska författarskap som också bör upphöra. En litterär fatwa-kanon. Så att svenska folket får veta vad som är snille och smak när det gäller den samtida skönlitteraturen.

Till dess får den eljest hygglige Peter Englund leva med spott, spe och förakt i denna fråga, inte bara i spalterna utan också i folkets djup. Det folk som, till skillnad från Englund, vet att Let´s Dance inte är en dokusåpa.

I radions Kulturnytt i P1 i måndags sade Per Wästberg - lysande författare och stor humanist - att Svenska Akademiens ledamöter är fullt upptagna av Akademiens arbete samt eget skrivande och egen forskning. Därutöver finns inte tid att medverka i folkliga TV-program. Och Peter Englund kommer inte att medverka i folkliga TV-program, garanterade han ju i sin blogg i söndags: ("Det kommer inte att ske")

Låt mig påminna om Svenska Akademiens entusiastiska medverkan i premiäromgången av lekprogrammet Doobido 2005. I programmet ingick en tävling där akademiledamöterna Peter Englund, Torgny Lindgren, Sture Allén, Horrace Engdahl och Per Wästberg läste kryptiskt utformade ledtrådar, där svaret varje gång var en känd schlagerlåt! Akademiens ledamöter "fjantade" sig alltså i TV på bästa sändningstid, även om det var vittert och snyggt inramat i akademiens lokaler i Börshuset. Även Peter Englund!

En gång skrev Björn Ranelid: "De förgrämda, bittra och avundsjuka människorna tål inte att höra talas om skönhet och passion, lust och glädje i små och stora händelser. De orkar inte ens läsa om dem och tvingas de trots allt möta dem gör de sitt yttersta för att förringa, håna och smutsa dem." Orden passar att citera i dag.

En litterär röst som Björn Ranelid får endast döden tysta. Inte Peter Englund. Inte Svenska Akademien. Björn Ranelid måste få förbli den han är, i all sin sammansatthet, i alla sina kvaliteter, som författare och som människa.

Karl Beijbom

5 kommentarer Logga in för att kommentera

Ranelidfejden anno 2011 – Andra dansen

“A pompous jackass”, säger domaren i Let’s dance, Tony Irving, om Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, till Aftonbladet om Englunds påhopp på författaren Björn Ranelid. Det uttalandet är sannolikt det hårdaste som sagts så här långt i striden mellan de båda författarna. I alla fall vid sidan av vad de båda huvudkombattanterna själva sagt.

Däremot förefaller det för närvarande som att Ranelid inte längre tänker lämna tillbaka sina båda priser han tidigare fått av Akademien. Det var i söndags som Peter Englund skrev på sin officiella blogg, som länkas till från Akademiens hemsida, att allt som håller Ranelid “borta från skrivandet välkomnas”. Och glöm för all del inte att Englund är officiell talesman för Akademien och dess självklara ledare i rollen som ständig sekreterare.

Det väckte omedelbart en enorm mediestorm, framför allt i gårdagens och dagens kvällstidningar. Det blev omedelbart förstasidor och krigsrubriker. I dagens skörd bland rubrikerna kan tveklöst skönjas en rad inflytelserika personer på båda sidor. Så till exempel sluter både Kristina Lugn och Knut Ahnlund upp bakom Peter Englund. Att Kristina Lugn tycker att “Ranelid gör sig till ett åtlöje” är kanske inte så förvånande. Att sedan Alex Schulman i Aftonbladet sluter upp bakom Ranelid har kanske inte så stor medial betydelse. Å andra sidan har Schulman en stor grupp yngre tidningsläsare, som absolut inte kan föraktas.

I måndagens Studio Ett gjorde akademieledamoten Per Wästberg ett lika svettigt som misslyckat försök att försvara Peter Englund, ett försök som kanske inte var så konstigt, därför att här handlar det i förlängningen om hela Akademiens anseende och ansikte.

Då är det mera märkligt att avhoppade akademieledamoten, Knut Ahnlund, också sällar sig till Ranelids kritiker. Det verkar faktiskt som att den åldrade Ahnlund är dåligt informerad om vad som hänt.

Att de båda sidorna är orkestrerade av ett antal inflytelserika personer är i sammanhanget helt uppenbart och naturligtvis inte alls förvånande. Motsatsen hade varit mera förvånande.

Om vi uppfattar Peter Englunds påhopp, som något mera allvarligt än en simpel “freudian slip of the tongue”, vilket är helt rimligt, eftersom det inte bara har sagts i hastigt mod utan också nedtecknats, så förs åtminstone mina tankar till en sorts litterär fatwa. En önskan om ett litterärt yrkesförbud riktat mot Björn Ranelid. Därtill nedtecknat av en sällsynt officiös person, med tanke på Englunds ställning.

Då förs mina tanker osökt till den gamla Rushdie-debatten, då Svenska Akademien var så skamlöst feg. Det var en kontrovers som uppstod i Akademien i samband med Irans dödsdom mot författaren Salman Rushdie. En minoritet av ledamöterna ville att Svenska Akademien skulle ställa sig bakom en appell till den svenska regeringen att ingripa i Rushdie-frågan.

En av Akademiens gamla principer gör dock gällande att Akademien inte ska göra uttalanden av politisk natur så detta skedde inte. I protest mot det uteblivna uttalandet slutade Kerstin Ekman och Lars Gyllensten att delta i Akademiens arbete 1989. Akademien gjorde dock senare ett allmänt hållet uttalande mot förföljelser av det fria ordet och de flesta av ledamöterna skrev enskilt på appellen till regeringen. Gyllensten gick bort för snart fem år sedan, medan Ekman fortfarande står utanför Akademiens arbete och deltar heller inte i dess sammankomster.

Det finns dock fejder som är betydligt äldre, och kanske också mera intressanta än den nu aktuella. Ta till exempel då Johan Henrik Kellgren, mer eller mindre, litterärt försökte ta kål på Carl Michael Bellman. Men Kellgren ändrade senare uppfattning och bidrog starkt till att Bellman fick ett av Akademiens då mest prestigefyllda pris.

Ett annat exempel är Olof Lagercrantz och hans attacker mot Harry Martinsson, som 1974 delade litteraturpriset med Eyvind Johnson. Det finns än idag de som hävdar att den kritiksmocka som Lagercrantz utdelade mot Harry Martinsson bidrog till att Martinsson senare tog sitt eget liv.

För att karaktärisera Lagercrantz personlighet jämförde akademieledamoten Lars Gyllensten honom den gången med en kelsjuk, spinnande katt som i oväntade ögonblick klöser så illa han förmår.

I en intervju på 1990-talet jämförde Olof Lagercrantz  August Strindbergs relation till sin tids konservativa etablissemang och medier med en man som vandrar i häftig motvind och spänner sig för att inte vräkas omkull.

Detsamma kan säkert sägas om Björn Ranelid, om än att Ranelid idag inte vandrar, utan mera dansar. Sammantaget kan därmed sägas att det kanske inte är så väl betänkt att hoppa på litterära ikoner. Sedan spelar det inte så stor roll om de heter Bellman, Strindberg, Martinsson. Eller för den delen Ranelid. Därför att det brukar slå tillbaka mot den som hoppar i motsats till den som väljer att dansa.

Vi väntar andäktigt på mera av snille och smak i den nya fejden!

Fotnot: Artikeln ligger nu ikväll i topp hos www.newsmill.se. Rubriken är nu “Mulla Englunds litterära fatwa saknar snille och smak”.

Ranelidsfejden anno 2011

Bara några dagar in på det nya året har vi fått en ny Ranelidsfejd. Den inleddes idag av ingen mindre än Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, som i sin blogg kommenterar författaren Björn Ranelids medverkan i Let’s Dance. Här är är hela citatet:

“Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.”

Därmed har första stenen kastats i en förnyad fejd om Björn Ranelid, hans författarskap och hans person. Peter Englunds kommentar är naturligtvis helt oförsvarlig. Vill han försöka tysta en kontroversiell författare? Kontroversiell framför allt för sin frispråkighet.

Eftersom Peter Englund är Akademiens ständige sekreterare är det inte vem som helst som på detta sätt uttrycker en sorts litterär fatwa eller bannbulla.

Den som vill försöka vara välvillig kan naturligtvis uppfatta Englunds tilltag som en sorts torr humoristisk kommentar till att Ranelid medverkar i ett megapopulärt tv-program. Men i så fall har herr Englund snubblat mången gång i gränderna på väg fram till sin dator i Börshuset.

Förra gången det begav sig var 2003, då den skabrösa Linda Skugge i en recension av en av Ranelids böcker skrev om “läppglans” och “rakade armar”. Det ledde till en fejd på kultursidorna som pågick under lång tid.

Man må tycka vad man vill om Björn Ranelid och hans författarskap. Personligen är jag inte alls vän med hans språk och därför läser jag inte heller längre hans böcker. Men det hindrar inte att ingen och framför allt inte Svenska Akademiens ständige sekreterare ska tafsa på Ranelids rätt att delta i vilka sammanhang som han själv behagar. Och det som är än värre är Englunds försök till putslustighet om att allt som håller Ranelid borta från skrivande är bra.

Det är helt enkelt lika skamlöst som det är otillständigt! Ja, det är faktiskt ett övertramp som ytterst handlar om litterär yttrandefrihet. Att på detta sätt i omskriven form försöka utfärda en sorts litterärt yrkesförbud kommer att gå till hävderna. Var så säker!

Nu ikväll söndag, skriver Expressens ledarskribent, Johannes Forssberg, på tidningens ledarblogg följande under rubriken “En tioårig mobbare i högtidsdräkt”:

I alla tider har man sagt till presumtiva mobboffer: visa ingen sorg eller smärta. Mobbaren vill se sin makt i sitt offers blanka ögon. Han hämtar sin styrka ur publikens hånskratt. Han ger sig inte på dem som är oberörda och likgiltiga, för de gör honom svag.
Samma skolgårdslogik förklarar att det är så omåttligt populärt att håna författaren Björn Ranelid. Han erkänner att han lider av det. Han saknar självdistans. Man får en reaktion att skratta åt.
Att en översittare som Jan Guillou tycker det är roligt att driva med Ranelid är naturligt. Men det är ynkligt att Peter Englund väljer detta enklast tänkbara offer när han försöker vara bloggrolig.
Akademiens ständige sekreterare skriver att han uppskattar Ranelids medverkan i diverse dokusåpor, eftersom "allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas".
Det litterära Sveriges tyngsta makthavare önskar  livet ur ett författarskap i sin tjänsteblogg, för att själv framstå som en kul kille. Han visar sig vara en tioårig mobbare i högtidsdräkt.
Det verkar generellt olämpligt att i Englunds ställning be enskilda författare att sluta skriva. Men om han nu ska göra det finns det i litterär mening många som är mer förtjänta av uppmaningen. Englunds angrepp handlar inte om litteratur. Han tycker bara att Ranelid är en fjant. Men den ständige sekreteraren anser sig vara för fin för att uttrycka sig så, och som alla mobbare väljer han de tillmälen som gör ondast.

Karl Beijbom är numera Ranelids förläggare på sitt eget förlag. Beijbom är själv en mycket erfaren kulturjournalist, inte minst från sin tid som kulturchef på Göteborgsposten. Vi som var med i Göteborg på den tiden minns många av de fejder Beijbom då utkämpade med ägarfamiljen Hjörne. På sin Facebook-sida har Karl Beijbom ikväll postat följande:

“Ett skamligt och skandalöst angrepp på en fri författare, hans verk och hans läsare. Björn Ranelids unika språk rör och berör varje människa som läser hans böcker och hör honom framträda. Denna röst får inte tystna och inte tystas. Folkets kärlek - din belöning, Björn!”

Han har helt rätt. Och ikväll är bara den allra första stenen kastad i den nya fejden.