Ranelidsfejden anno 2011

Bara några dagar in på det nya året har vi fått en ny Ranelidsfejd. Den inleddes idag av ingen mindre än Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, som i sin blogg kommenterar författaren Björn Ranelids medverkan i Let’s Dance. Här är är hela citatet:

“Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.”

Därmed har första stenen kastats i en förnyad fejd om Björn Ranelid, hans författarskap och hans person. Peter Englunds kommentar är naturligtvis helt oförsvarlig. Vill han försöka tysta en kontroversiell författare? Kontroversiell framför allt för sin frispråkighet.

Eftersom Peter Englund är Akademiens ständige sekreterare är det inte vem som helst som på detta sätt uttrycker en sorts litterär fatwa eller bannbulla.

Den som vill försöka vara välvillig kan naturligtvis uppfatta Englunds tilltag som en sorts torr humoristisk kommentar till att Ranelid medverkar i ett megapopulärt tv-program. Men i så fall har herr Englund snubblat mången gång i gränderna på väg fram till sin dator i Börshuset.

Förra gången det begav sig var 2003, då den skabrösa Linda Skugge i en recension av en av Ranelids böcker skrev om “läppglans” och “rakade armar”. Det ledde till en fejd på kultursidorna som pågick under lång tid.

Man må tycka vad man vill om Björn Ranelid och hans författarskap. Personligen är jag inte alls vän med hans språk och därför läser jag inte heller längre hans böcker. Men det hindrar inte att ingen och framför allt inte Svenska Akademiens ständige sekreterare ska tafsa på Ranelids rätt att delta i vilka sammanhang som han själv behagar. Och det som är än värre är Englunds försök till putslustighet om att allt som håller Ranelid borta från skrivande är bra.

Det är helt enkelt lika skamlöst som det är otillständigt! Ja, det är faktiskt ett övertramp som ytterst handlar om litterär yttrandefrihet. Att på detta sätt i omskriven form försöka utfärda en sorts litterärt yrkesförbud kommer att gå till hävderna. Var så säker!

Nu ikväll söndag, skriver Expressens ledarskribent, Johannes Forssberg, på tidningens ledarblogg följande under rubriken “En tioårig mobbare i högtidsdräkt”:

I alla tider har man sagt till presumtiva mobboffer: visa ingen sorg eller smärta. Mobbaren vill se sin makt i sitt offers blanka ögon. Han hämtar sin styrka ur publikens hånskratt. Han ger sig inte på dem som är oberörda och likgiltiga, för de gör honom svag.
Samma skolgårdslogik förklarar att det är så omåttligt populärt att håna författaren Björn Ranelid. Han erkänner att han lider av det. Han saknar självdistans. Man får en reaktion att skratta åt.
Att en översittare som Jan Guillou tycker det är roligt att driva med Ranelid är naturligt. Men det är ynkligt att Peter Englund väljer detta enklast tänkbara offer när han försöker vara bloggrolig.
Akademiens ständige sekreterare skriver att han uppskattar Ranelids medverkan i diverse dokusåpor, eftersom "allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas".
Det litterära Sveriges tyngsta makthavare önskar  livet ur ett författarskap i sin tjänsteblogg, för att själv framstå som en kul kille. Han visar sig vara en tioårig mobbare i högtidsdräkt.
Det verkar generellt olämpligt att i Englunds ställning be enskilda författare att sluta skriva. Men om han nu ska göra det finns det i litterär mening många som är mer förtjänta av uppmaningen. Englunds angrepp handlar inte om litteratur. Han tycker bara att Ranelid är en fjant. Men den ständige sekreteraren anser sig vara för fin för att uttrycka sig så, och som alla mobbare väljer han de tillmälen som gör ondast.

Karl Beijbom är numera Ranelids förläggare på sitt eget förlag. Beijbom är själv en mycket erfaren kulturjournalist, inte minst från sin tid som kulturchef på Göteborgsposten. Vi som var med i Göteborg på den tiden minns många av de fejder Beijbom då utkämpade med ägarfamiljen Hjörne. På sin Facebook-sida har Karl Beijbom ikväll postat följande:

“Ett skamligt och skandalöst angrepp på en fri författare, hans verk och hans läsare. Björn Ranelids unika språk rör och berör varje människa som läser hans böcker och hör honom framträda. Denna röst får inte tystna och inte tystas. Folkets kärlek - din belöning, Björn!”

Han har helt rätt. Och ikväll är bara den allra första stenen kastad i den nya fejden.