“Keith och jag” – två klassresor åt skilda håll

För mer än ett kvarts sekel sedan lyckades Jan Guillou bevisa att Helsingborgsraggaren, Keith Cederholm, hade blivit felaktigt dömd till tio års fängelse för mordbrand och grovt vållande till annans död. Det var inget annat än en knallsensation i vårt land, där det i princip är omöjligt att få en felaktig dom ändrad.

Journalisten och författaren Ingrid Carlqvist skriver i sin bok “Keith och jag” (Blue Publishing) om Cederholms resa in i allt grövre kriminalitet och parallellt skriver hon om sin egen resa upp till en yrkesmässig topp som nyhetschef, där hon väljer att hoppa av.

Det är en sorts dokumentärroman som spänner över tiden från 1967 till hösten 2010, då Keith Cederholm gick bort. I vartannat kapitel om Keith och vartannat om sig själv berättar hon om en tid, då alla dömda ansågs skyldiga. Punkt slut.

Men Guillou bevisade motsatsen i fallet Cederholm och 1984 friades han efter resning och en ny dom i hovrätten. Man kan gott påstå att Keith Cederholm från början fälldes av en tendentiös medial mobb, som aldrig brydde sig om att vända på stenarna.

Några år senare fällde samma mediala mobb de båda läkare, som anklagats för att ha mördat och styckat Catrine da Costa. I det fallet var medierna orkestrerade av en bunt ledande tokfeminister som så gärna ville göra da Costa till en postum portalfigur över mäns våld mot kvinnor.

I höstas kunde vi räkna in 1 415 fall där dömda sökt resning i Högsta domstolen, men endast 13 hade beviljats ny prövning. Den så kallade nöjesprofilen Billy Butt, som bevisligen är felaktigt dömd, har sökt resning tio gånger och fått nej lika många gånger.

De båda läkarna i fallet da Costa försöker nu för fjortonde och femtonde gången få sin sak prövad i Högsta förvaltningsdomstolen, respektive i Högsta domstolen. Men så här långt finns egentligen ingenting som talar för en annan utgång än i de tidigare tretton försöken.

Keith Cederholm vann sin sak, fick en halv miljon, väntade barn med flickvännen och hade en dröm om en egen bondgård. Av det blev det bara trasiga skärvor; pengarna var borta och med dem gården. Han satt oftare i fängelse än var på fri fot. Hans egen son tog på sig ett mord han inte begått.

Det var knark, stölder och död i en evig spiral åt helvete, som Skå-Gustav Jonsson skulle ha dundrat om. “Inte undra på att grabben slog spiken i pianot”, skulle säkert Skå-Gustav hojtat som en allusion till det som blev hans sista bok om det sociala arvet. Sista gången jag mötte Gustav Jonsson för en radiointervju vid mitten av 80-talet slog han sin grovarbetarnäve i bordet och hamrade in sitt budskap om att bryta det sociala arvet.

Men det talar vi aldrig om idag. Därför att ungdomskriminalitet har blivit något så vardagligt att vi inte längre bryr oss. Vi lever i en värld av attityder där mantrat är att sköta sig själv och undvika andra. Misshandel, personrån, våldtäkter och annat blir till skitnotiser på tidningarnas webbsidor där ingen bryr sig – annat än om att skydda sig själv med niotillhållarlås och lackerade gallergrindar.

Som en litterär pendang till Keith Cederholms trasigheter skriver Ingrid Carlqvist rent biografiskt om sitt eget parallella liv. Det tar vägen från Växjö, till Malmö, över Bjärred, Helsingborg och tillbaka till Malmö. Och glöm för all del inte det inledande avsnittet som lokalredaktör i Gislaved.

De gudsförgätna platserna i det allra mörkaste och mest frikyrkliga Småland känner jag lika väl som mina egna byxfickor. Det är ganska svart och är så än idag på många platser. Och det är just i Gislaved hon börjar sin egen berättelse. Där, i den gamla gummimetropolen, nås hon av krigsrubrikerna om raggarmordet i Helsingborg, samtidigt som hon egentligen ska rapportera om kyrkliga syjuntan på orten. Touché!

Hon kan inte slita sig och det kommer att forma fortsättningen av hennes journalistiska karriär. Hon hade aldrig umgåtts med Keith Cederholm och hans gäng, men som ung visste hon ändå det mesta om “de förfärliga Cederholmarna”.

Och där startar väven av olika liv, med så diametralt skilda livslinjer. Vi som var med känner redan Keith Cederholms öde och noterade bara hans död i höstas med några mentala tillbakablickar på Jan Guillous tv-inslag.

Ingen annan, vid sidan av Ingrid Carlqvist, brydde sig. För vem bryr sig om att en gammal nerknarkad kåkfarare är borta. En gång frikänd, ja visst. Men han fortsatte ju knarka och stjäla och åka ut och in på kåkarna. Men de oskyldigt dömda blir hennes värv.

Hennes eget liv formas av karriär, relationer, en älskad brors tragiska bortgång, egen barnlöshet – och kanske mest av allt relationen till sin mamma som alltmera tynar bort i demens. Där finns en dikt från en älskad mor till en älskad dotter, som håller rent litterär kraft och klass.

Efter mammans död finner hon dikten bland det kvarlämnade och skriver då: “Jag gråter som jag aldrig gjort förut. Jag gråter för Tomas, för mamma, för mina ofödda barn och för kärleken och lyckan som är så förtvivlat svåra att fånga och hålla kvar”.

Det är stort. Och det är sant. För det är ju precis så det är för så många människor i vår tid. Sådant som vi så gärna vill ha, vill hålla kvar och hålla fast vid, men som ändå bryts sönder och blir till förödelse och ödeläggelse.

På sitt sätt är Ingrid Carlqvists berättelse om sitt liv, betydligt mera intressant än berättelsen om Keith Cederholm. Därför att hans öde är offentligt och känt sedan decennier, medan hennes är nytt, sprött och oerhört självutlämnande.

Berättelsen om henne själv gör “Keith och jag” till en riktig bladvändare. Därför att det är inte bara en berättelse om utanförskap och rättsröta, utan framför allt om liv. Levande liv.