CIA-chefen Bill Colby startade svenska motståndsrörelsen

Slag i slag presenteras nu detaljer ur SvD-reporten Miakel Holmströms bok, “Den dolda alliansen – Sveriges hemliga Nato-förbindelser”. Det handlar om svenskar som under kalla kriget organiserade en hemlig motståndsrörelse som i händelse av en sovjetisk ockupation skulle träda i aktion. Den som initierade de hemliga grupperna över hela Skandinavien 1951 var William Bill Colby, som då var en av CIAs residenter på ambassaden i Stockholm. Drygt tjugo år senare blev han chef för CIA, med fortsatt insyn i de skandinaviska hemliga paramilitära grupperna. Hela operationen kallades Stay Behind.

Under hösten 1988 var jag tillfälligt stationerad i Washington DC, utsänd av Sveriges Radio för att följa valkampanjen mellan George Bush och Michael Dukakis. Helt överraskande nåddes jag en dag av ett tips om att den gamle CIA-chefen Bill Colby kanske var beredd att berätta om sin tid i Stockholm mellan 1951 och 1953 och den svenska motståndsrörelsen.

Lika överraskande fann jag att hans nummer var helt öppet i telefonkatalogen och att han bodde i Georgetowns norra utkanter, på Dent Place, bara några kvarter från mitt hotell. Och i telefon var det en mycket vänlig och korrekt man som välkomnade mig till sitt hem påföljande dag.

Aningen förbluffad över lättheten att nå den gamle spionchefen för en intervju promenerade jag upp längs 30th Street. När jag svängde vänster in på Dent Place i höstsolen hade jag den gången ingen aning om att ministern vid Svenska ambassaden, Ulf Hjertonsson, bodde mindre än 100 meter bort, på Avon Place. De båda herrarna var så gott som grannar.

På yttertrappan till hans townhouse stod en frankerad brevbunt med gummisnodd runt om. Bunten skulle hämtas av brevbäraren, för så fungerade US Mail på den tiden.

Dörren öppnades av den då 68-årige Colby. Lätt grånad med strikt bakåtstruket hår och klädd i en enkel slipover över en skjorta uppknäppt i halsen. Han visade mig in i ett hem fyllt av bilder från sin karriär. Jag fastnade särskilt framför en bild tagen inne i ett transportplan strax innan Colby skulle hoppa ut bakom fiendens linjer någonstans i Europa under andra världskriget för att arbeta med någon av motståndsrörelserna och störa tyskarna.

Han gjorde om samma sak en gång till innan han i krigets slutskede förflyttades till Norge med sabotageoperationer, mot de tyska ockupanterna, som uppdrag.

Längs en vägg hängde säkert ett 30-tal minnesbilder från andra världskriget, vidare bilder som CIAs hårt kritiserade stationschef i Saigon under Vietnamkriget och lite längre bort bilder från CIAs högkvarter i Langley som spionorganisationens omstridde chef. Där fanns också bilder från Ovala rummet i Vita huset tillsammans med både Richard Nixon och Gerald Ford, plus ett antal snapshots från olika kongressförhör med Bill Colby själv i huvudrollen.  Längst bort hängde en revolver, en silverfärgad Smith & Wesson med lång pipa.

“Jodå”, svarade han på min första fråga, “visst var det jag som startade operation stay behind i början av 1950-talet och inte bara i Sverige, utan över hela Skandinavien.”

Colby berättade vidare hur han spanade på och noga undersökte bakgrunden hos personer som kunde tänkas ingå i den hemliga organisationen. Från USA och från västtyska förråd levererades utrustning, allt från konserver till hemliga radioapparater som skulle placeras i olika förråd i de skandinaviska länderna.

Lojaliteten förbjöd honom genom hela intervjun, som tyvärr bara delvis fick bandas, att röja något specifikt land, men vid ett tillfälle förstod jag att det rörde sig antingen om Danmark eller Finland.

Bill Colby berättade att han inför en leverans hade lastat bakluckan på sin bil så full med utrustning att den nästan gick på fälgen. Med hustru och barn som cover i bilen for sällskapet mot ett färjeläge, där man stoppades av tullen eftersom bilen var så tungt lastad. Men med sitt diplomatpass klarade han sig igenom. Det var en av få gånger han visade upp sin riktiga identitet för någon okänd svensk. I vanliga fall rörde han sig med skilda alias.

När banden på min Nagra definitivt hade slutat snurra, berättade Colby också att han nästan vanemässigt sökte kontakt med ledande socialdemokrater, inte minst i Sverige. Först flera år senare förstod jag att den han främst försökt kultivera var dåvarande partisekreteraren, Sven Aspling. Både svenska och utländska medier har vid flera tillfällen rapporterat att 1950, året innan Colby kom till Stockholm ska amerikanska ambassaden ha försökt värva Olof Palme, men resultatet av det värvningsförsöket är än idag höljt i dunkel.

Efter bara två år i Stockholm hade Bill Colby skapat ett helt skandinaviskt “stay behind network”, med utbildat manskap, hemliga förråd och utrustning. Där fanns också amerikanska civila medborgare som bodde i Skandinavien och som utförde enklare tjänster. Till detta kom också vad som kallades för “assets”, vilket är ett klassiskt kodord för operatörer som agerar utan diplomatiskt skydd, till deras uppgifter hörde så kallade våta jobb.

1953 var Colby färdig med Stockholm, det var inte längre den spioncentral staden hade varit under kriget och han accepterade ett erbjudande att flytta till Rom, som tillsammans med Berlin, Wien och Hongkong var de nya spionstäderna på modet.

Efter en dryg timmes samtal och bandad intervju lämnade jag Bill Colby och Dent Place, helt övertygad om att jag hade ett scoop i mina händer. Men ack, vad jag hade bedragit mig själv. Långt senare lärde jag mig nämligen att den gamle spionchefen hade berättat hela sin story i sina memoarer hela tio år tidigare, alltså redan 1978 och med titeln “Honorable Men: My Life in the CIA”. Kapitlet om de två åren i Stockholm är 30 sidor och bär rubriken “A Skandinavian Spy”.

Mitt enda försvar är att det fanns inget internet och inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att en före detta chef för CIA skulle publicera någon memoarbok. Men det hindrade mig inte från att några år senare göra om min bravado interview med Colby.

Den här gången var jag Aktuellts korrespondent i Washington och svaren på mina frågor blev ungefär desamma. Jag är dessutom ganska säker på att denna andra intervju drunknade antingen i det pågående första Irak-kriget eller i Sovjetunionens sönderfall.

När jag nu 23 år efter den första intervjun bläddrar i hans memoarer faller mina ögon på det avsnitt som handlar om hur Colby hamnade i Stockholm efter att ha startat den hemliga operationen redan i högkvarteret i Langley. Han blev inkallad till sin gamle OSS-boss från tiden som sabotör i Norge, Gerry Miller.

“All right, Bill, get on with it then”, Miller said. “What we want is a good solid intelligence and resistance network that we can count on if the Russkis ever take over those countries. We have some initial planning, but it needs to be filled out and implemented. You will work for Lou Scherer until we see what more needs to be done.”

Lou Scherer var vid den tiden chef för den västeuropeiska divisionens skandinaviska avdelning inom CIA.

Efter de så hårt kritiserade åren som CIAs stationschef i Saigon, mitt under brinnande Vietnamkrig, blev Bill Colby 1973 CIAs högste chef. Han efterträddes 1976 av ingen mindre än George Herbert Walker Bush, men han i sin tur, stannade bara på den posten under 357 dagar fram till dess Jimmy Carter tillträdde som president.

Svenskhuset på Avon Place, som låg så nära Colbys townhouse på Dent Place, förblev svenskt. Kort tid efter att Ulf Hjertonsson blivit ambassadör i Madrid, flyttade Svenska Dagbladets korrespondent, Lars Christiansson in. Och efter honom hette hyresgästen Ingmar Björkstén, som kom från tjänsten som kulturchef på Svenska Dagbladet och nu hade utsetts till svensk kulturattaché. Alla tre tillhörde mina vänner i Washington och Ingmar förblev min outtröttlige mentor och kritiker ända fram till sin död 2002.

Bill Colby avled den 27 april 1996 i en kanotolycka, längs den oändligt vackra Potomac River, uppströms i Maryland, och som också flyter genom Washington DC och mynnar i Chesapeake Bay. Då hans kropp återfanns nio dagar senare fanns det personer som hävdade att han mördats som hämnd för sina gärningar i CIAs namn. Andra pekade i riktning mot drunkning, hjärtinfarkt eller stroke. Såvitt jag vet har den verkliga dödsorsaken aldrig offentliggjorts.

William Bill Colby var starkt troende katolik och som sådan kallades han ibland gemenligen för krigsprästen under sina 32 år inom först OSS och därefter CIA. Han blev 76 år.

Fotnot: Mikael Holmströms bok släpps idag den 25 mars. Länkar till hans publicerade utdrag ur boken:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/gyllenhammar-hade-hemligt-uppdrag_6035973.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hemligt-forband-flog-nato-agenter_6034753.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svenskarna-riskerade-livet_6034765.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svenskarna-riskerade-livet_6034765.svd

Veckans brott med Leif GW Persson om fallet da Costa

SVT ägnade ikväll hela programmet åt det nu 27 år gamla och olösta fallet Catrine da Costa. Där fanns det mesta av gamla nyhetsinslag från den tid då det begav sig, inklusive de förödande intervjuerna med åklagaren, Anders Helin.

De flesta av dem gjorda, på den tiden, av den eminenta Karin Svärd, för att nu inte tala om Olle Anderssons intervju med “menedsvittnet”, som Jan Guillou kallat henne. Andra kallar henne för “dagboksvittnet”, hon som förfalskade en dagbok för att stödja Helins gärningsbeskrivning. Alla insatta vet att hon för det ändamålet hade hjälp av en då väl känd ultrafeminist.

På samtliga indiciepunkter smulade GW sönder och samman alla mer eller mindre lögnaktiga påståenden. Det var nu ingen nyhet, det har han nämligen gjort förr.

Det gladde mig också att man använde så mycket av min intervju från hösten 2008 med Thomas Allgén. Den sändes ursprungligen i SVT/Debatt 25 september 2008.

Sammantaget var det tveklöst det bästa någon tv-kanal någonsin gjort om fallet! Det var helt enkelt en snygg och välgjord dokumentär om Catrine da Costas död. Det fall som är så genomtröskat, men där vi ändå inte vet hur da Costa avled, ännu mindre var och med en mycket osäker tidpunkt.

Det fall där det svenska rättssamhället är den största förloraren, vid sidan av Thomas Allgén och Teet Härm som fick sina liv förstörda. Det finns många framträdande personer inom juridiken, medierna och kulturvärlden som bär en stor skuld till att det blev så fel.

Det handlar inte längre om de båda läkarnas eventuella skuld eller ej. Det rör sig numera mera om att skydda ett antal ålderstigna juristers eftermäle, till priset av att en vedervärdig rättsskandal får leva vidare.

Läkarnas sista hopp, efter hela femton processer i olika instanser, står nu till att Högsta domstolen beviljar prövningstillstånd i det skadeståndsmål, där de båda begärt omkring 40 miljoner i skadestånd. Men tyvärr tvivlar jag på att HD vågar ta steget att pröva målet.

Kvällens program var dessutom helt och hållet producerat utanför den egna studion. Bara det en prestation, väl värd att uppmärksamma.

Programmet, som hade 997 000 tittare vid sin första sändning, går i repris 25/3, 26/3, samt 28/3. På SVT Play finns det tillgängligt till och med 12 maj.

Länk till SVT: http://svtplay.se/t/143571/veckans_brott

Omvärldens misstag cementerar Khadaffi i Tripoli

Världssamfundets vapenembargo mot Libyen, tillsammans med utredningen som startats av Internationella Brottmålsdomstolen, ICC, i Haag är åtgärder som på inget sätt kommer att tvinga bort Khadaffi från makten. De ger honom i själva verket bara två alternativ, antingen överlämna sig till ICC eller stanna och slåss. Och diktatorns val är ganska självklart. Enda ljuset i tunneln är att Arabförbundet nu kräver en flygförbudszon.

Omvärldens kanske största misstag är det vapenembargo som infördes av FNs säkerhetsråd, med starkt amerikanskt stöd. Orsaken är att det infördes mot Libyen som stat, vilket helt enkelt betyder att det gäller både mot Khadaffis styrkor och rebellerna. Alla vet att regimens styrkor är helt överlägsna både på marken och i luften, inklusive de mera välutrustade säkerhetsstyrkorna, plus diverse afrikanska legosoldater.

Alla kan också se att rebellerna slåss med allt från påkar till vad de lyckats tillskansa sig från företrädesvis armén. Och om de kommer över något mera sofistikerat, än vanliga automatvapen, som till exempel RPGs, luftvärnspjäser eller ännu hellre pansarvagnar av olika slag, så tvingas de lära sig hantera vapnen genom valhänt trial and error. Ofta rör det sig dessutom om unga grabbar som efter bara ett par dagars taktisk träning skickas ut i strid, lika dåligt utrustade som utbildade.

Men å andra sidan finns det en gammal militär maxim som säger att för varje rebellsoldat krävs det sju, åtta reguljära soldater för att vinna. Orsaken är att rebellen slåss för sin övertygelse, medan soldaten slåss för sin lön eller ännu sämre under tvång. Resonemanget förutsätter dock att rebellen är något så när likvärdig soldaten i beväpning.

Så för tydlighetens skull: genom misstaget från FNs säkerhetsråd är världens länder förbjudna att skicka vapen till de libyska rebellerna. Däremot tycks det – dock obekräftat naturligtvis -vara så att operatörer från ett par europeiska specialstyrkor finns på plats på marken för att bistå rebellerna med träning.

En kvalificerad gissning går i riktning mot brittiska SAS och franska legionärer. De senare har dessutom under åratal varit stationerade i Tchad, som är Libyens granne i söder och med en dåligt bevakad gräns. En patrull från SAS har redan visat sig på marken och blivit tagna av rebellerna tillsammans med en brittisk diplomat som de skulle eskortera.

Tyvärr visar de senaste dagarnas omfattande motattacker från regimens sida att ett ömsesidigt vapenembargo var ett misstag som är svårt att begripa. Nu pekar det mesta i riktning mot att Khadaffi kan vinna en utdragen konflikt, med allt vad det riskerar innebära i form av slakt på rebeller.

Världens ledande strateger och politiker tycks inte ha lärt sig ett smack från Balkan-krigen, då Milosevic fick härja fritt. Först 1991, då hans armé var i besittning av det mesta av gamla Jugoslaviens vapenarsenal, införde FN ett vapenembargo för hela det gamla Jugoslavien. Resultatet känner vi bara alltför väl.

Och när Milosevics mördarmaskin hade gjort sitt, var det varken FN eller Bill Clinton som hävde embargot. Det var istället amerikanska kongressen som i augusti 1995 med bred marginal beslöt att USA ensidigt skulle bryta embargot.

Det andra misstaget som begicks av FNs säkerhetsråd var att uppdra åt Internationella Brottmålsdomstolen, ICC, i Haag att utreda och eventuellt åtala Khadaffi och hans främsta gangsters för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Tanken var att sända en kraftfull signal till Tripoli, men den signalen tycks bara ha studsat  på hälleberget.

I fallen med Tunisien och Egypten försvann tyrannerna i exil, eller i vart fall bort från taburetterna, utan inblandning i form av hot från FN eller ICC. Den möjligheten ville världssamfundet tydligen inte ge Khadaffi. Därmed har han bara två utvägar kvar. Att antingen ge upp och överlämna sig till internationell rättvisa eller stanna kvar och slåss till slutet, oavsett utgång.

Ingen kan längre räkna med att det finns någon annan utväg för Khadaffi, att till exempel tillåtas finna en fristad hos någon annan av världens kvarvarande diktatorer. Stadgan för ICC är nämligen kristallklar. När säkerhetsrådet väl överlämnat ett ärende till ICC och dess jurisdiktion är rådet helt utan juridisk möjlighet att dra tillbaka ärendet, som nu lever sitt eget liv hos domstolen.

Säkerhetsrådet kan bara bevilja uppskov med utredning och åtal hos domstolen för ett år i taget. Men det är väl knappast troligt att Khadaffi skulle lita till sådana årliga uppskov under resten av sitt liv.

Vad FNs säkerhetsråd, med de fem permanenta medlemmarna i spetsen, i förlängningen har åstadkommit är att enbart erbjuda Khadaffi att slåss till sin död, eller att lyckas slå ner upproret med massmord på rebellerna som följd. Och det var väl inte riktigt vad FN hade tänkt sig.

Misstagen kan möjligen i någon mån kompenseras genom att en flygförbudszon införs, som nu också Arabförbundet ställt sig bakom och samtidigt begärt att säkerhetsrådet ska fatta beslut om. Det ger en viktig öppning för Nato, USA och EU, även om Syrien och Algeriet är emot internationella ingripande. Egypten har samtidigt suttit still i den båten och tigit. Ändå har Arabförbundet nu tagit det viktiga steget att gå till säkerhetsrådet med en begäran.

Nu är en flygförbudszon ingen enkel operation. Libyens yta omfattar hela 1,76 miljoner kvadratkilometer, lite större än Tysklands, Frankrikes och Spaniens sammanlagda yta. Och därtill med en hel bunt militära landningsbanor runt om. Ingen ska inbilla sig att det bara handlar om att tala om för Libyen att de inte får flyga längre.

Det första steget blir sannolikt att från luften elektroniskt jamma all libysk radar för luftförsvar, kanske kan det också handla om att slå ut allt luftvärn på marken. Alla möjligheter för libyskt luftförsvar måste bort på ett eller annat sätt. Höga amerikanska officerare har tydligt sagt att en flygförbudszon är en avancerad militär operation.

Den amerikanska hangarfartygsgruppen USS Enterprise finns redan i Medelhavet. Förutom hangarfartyget med bortåt 70 flygplan av olika slag ombord, rör det sig om minst fyra andra större marinfartyg med stridskapacitet, plus en hel grupp supplyfartyg.

Enterprise, som är världens längsta krigsfartyg, brukar vanligen också ha med sig två Los Angeles-klassade attackubåtar. I praktiken är det en armada med totalt 7 500 man ombord som finns nu i vattnen norr om Libyen.

Lägg därtill en amerikansk marin flygbas på Sicilien, US Naval Air Station at Sigonella, bara en timmes flygtid från Libyen. Det är egentligen en servicestation med multipla funktioner för amerikanskt militärt flyg. Förlagt mitt i Medelhavet kallas det för “the Hub of the Med”.

Under flera veckor har de libyska rebellerna enträget ropat efter den flyförbudszon som nu med största säkerhet blir verklighet efter beslut av säkerhetsrådet. Men det betyder också att synnerligen krigsliknande operationer står för dörren i Medelhavet och på tröskeln till Europa, där Malta är den sydliga utposten.

Källor: Washington Post, BBC News, Reuters, Ekot, samt mina tidigare artiklar om Libyen.

Diktatorn som kom in från kylan

Med den parafrasen från John le Carré går det nu att berätta thrillern om hur Moammar Khadaffi på nytt dök upp i rampljuset i Europas huvudstäder, på besök hos oljetörstiga stats- och regeringschefer.

Khadaffis nya, och möjligen sista, era på världsscenen inleddes många år efter att president Ronald Reagan hade kallat honom för “Mellanösterns galna hund”. På den tiden bombade USAs jaktflyg så när livet ur den libyske byrackan. Landet förpassades till skurkstaternas bakgård, följt av isolering och sanktioner.

USA anklagade senare, sannolikt felaktigt, Libyen för att ligga bakom Lockerbie-attentatet 1988. Vid en skotsk skådeprocess som hölls i Holland dömdes en libysk säkerhetsagent som ansvarig för dådet. I själva verket är det mera troligt att Iran låg bakom attentatet och använde numera avdöda palestinska PFLP-GC som sitt dödsbringande verktyg.

Efter den processen följde ett invecklat rävspel mellan Libyen och Storbritannien, där Khadaffi enträget förnekade all inblandning. Han köpte sitt land frihet från sanktioner och skurkstämpel genom att betala 2,7 miljarder dollar till Lockerbieoffrens anhöriga. Vips var British Petroleum tillbaka i Libyen med ett kontrakt värt 900 miljoner dollar.

Och säkerhetsagenten som hade dömts till 27 års fängelse skickades hem till Tripoli, där han hyllades som en nationens hjälte. I det diplomatiska rävspelet som gav Libyen sitt fribrev var inga mindre än Tony Blair, Gordon Brown och Jack Straw nyckelspelarna. De två senare befinner sig än idag ute på någon sorts meningslös Canossavandring, som emellertid inte går längs någon väg tillbaka till rampljuset.

Men vägen tillbaka för den galna hunden kan, efter rävspelet och fribrevet,  mycket väl ha inletts på anrika Travellers Club i London. Klubbens ekboaserade salonger har ända sedan 1800-talet varit en populär mötesplats för internationella gentlemän av skilda schatteringar.

Det var just där som Libyens dåvarande spionchef, Musa Kusa, en dag i december 2003 mötte representanter för brittisk och amerikansk underrättelsetjänst.

Målet för mötet var en överenskommelse som skulle föra Moammar Khadaffi tillbaka in i den internationella politikens stugvärme.

Musa Kusa, som numera är sitt lands utrikesminister, har ingenting med turbaner, beduinkläder, ökentält eller knäppa tal att göra. Han är i själva verket utbildad vid Michigan State University på 1970-talet. Båda hans barn, som är födda i USA är också amerikanska medborgare. Det var just sådant som gjorde honom till Khadaffis perfekta möjliggörare i Europa och USA och som sådan tona ner diktatorns patologiska beteende.

Musa Kusa mer än välkänd för att koka ihop ursäkter, bolla undan konsekvenser, finna kompromisser och fram till nutid har han därmed lyckats se till att hans frände Khadaffi sitter kvar vid makten, alldeles oavsett vilka brott han begått eller just nu begår mot sitt eget folk.

Det är särskilt värt notera att Musa Kusa under det pågående upproret varit helt osynlig, med undantag för ett enda känt telefonsamtal med det amerikanska utrikesdepartementet, plus en enstaka verbal attack härom dagen mot fienden för att vilja dela landet.

Men det allra mest stötande är hur Kusa lyckades knyta upp svansen på en rad av världens mest inflytelserika ledare. Till den gruppen av politiska tuppar hör Tony Blair, Nicolas Sarkozy, Silvio Berlusconi, Gordon Brown och George W  Bush.

Egentligen är det naturligtvis en diplomatisk och politisk gåta hur dessa män av rang skulle komma att välkomna en man som var en ökänd paria redan då. Till och med den gamle CIA-chefen, George Tenet, förvånades över västvärldens koncilianta hållning till den arabiske busen. I sina memoarer, At the Center of the Storm, skriver han att förhandlingarna med Musa Kusa var en “illustration till den surrealistiska värld där vi hade att operera”.

Men den libyske spionchefens erbjudande var av ett slag som ingen kunde motstå. Libyens sprängfyllda fält med lågsvavlig råolja skulle öppnas för västländerna. Och amerikanska och europeiska banker kunde räkna med att de libyska oljemiljarderna skulle placeras hos just dem.

Musa Kusa lovade också att Libyen skulle skrota sitt nukleära program, som för övrigt vid den tiden knappt hade lämnat ritborden. Men det tröstade ändå George W Bush, som kunde hävda att i fallet Libyen hade man ändå lyckats avstyra tillverkning av massförstörelsevapen, i motsats till debaclet med de icke existerande irakiska kärnvapnen.

Planen såg ut att ha någonting för alla – med undantag för det libyska folket. Kusas kampanj för rehabilitering av Moammar Khadaffi cirkulerade i allt väsentligt kring västvärldens törst efter olja och därtill Libyens intäkter för oljan.

Men det fanns också ett annat libyskt guldkorn. Man visste att regimen i Tripoli satt på väsentligt underrättelsematerial om al Qaida. Dessutom visste man att Khadaffi tillhörde de nordafrikanska ledare som kunde stoppa flyktingströmmarna norrut över Medelhavet, vilket Khadaffi också gjorde till Berlusconis glädje.

Ungefär samtidigt dök en annan kostymklädd libysk ung man upp. Det var ingen mindre än Khadaffis son, den Londonutbildade Saif al-Islam. Han var plötsligt regimens talesman. Och som sådan såg han i jämförelse med pappan ut som en rätt hygglig prick.

Klädd i mörk kostym, vit skjorta och med engelsk knut på slipsen skulle han kunna passera som vilken brittisk börsnisse som helst. 

Ända fram till det nordafrikanska upproret fungerade Musa Kusa-initiativet perfekt för alla inblandade. Och det skadade inte heller de män som hade suttit i skinnfåtöljerna på Travellers Club i London. Ta till exempel Mr. Mark Allen, som vid den tiden tillhörde underrättelsetjänstens MI6. Några månader efter Travellers-mötet lämnade han oväntat MI6, för att senare bli Sir Mike Allen. Idag är den mannen en välbetald konsult åt British Petroleum. Touché!

En annan högt rankad underrättelseofficer var Stephen Kappes, som tjänade som Kusas kontakt inom CIA. Kappes steg i graderna efter Kusa-initiativet ända upp till rollen som biträdande chef, men försvann plötsligt in i pension förra året. Ingen vet med säkerhet vad som låg bakom det förloppet.

Amerikanska oljebolaget Occidental hade snart i sina händer flera libyska pipelines än de kunde hantera. Men de stora vinnarna blev brittiska BP och italienska ENI. Idag köper Italien 80 procent av den libyska råoljan, som dessutom är av utmärkt lågsvavlig kvalitet och därmed enklare att raffinera. Därför är det kanske inte så konstigt att Silvio Berlusconi välkomnat Moammar Khadaffi till inte mindre än elva statsbesök, det ena mera bisarrt än det andra.

Plötsligt hade familjen Khadaffi mera petrodollar än de kunde göra av med. Därför bildade man den mäktiga fonden the Libyan Investment Authority. Snart köpte fonden aktier i Europa, däribland brittiska Pearson som äger Financial Times och the Economist, plus stora banker och den italienska fotbollens Juventus. Idag är dessa aktier blockerade.

Vid den ungefärliga tidpunkten 2007 började dock Musa Kusas korthus krackelera för att senare falla samman. Det började med att sonen – han med mörk kostym och rätt knut på slipsen – offentligt kritiserade regimen i en öppenhjärtig intervju med amerikanska Newsweek. Han påstod bland annat att Libyen utövat utpressning mot Frankrike och Nicolas Sarkozy.

Det handlade om åtta bulgariska sjuksköterskor och en arabisktalande läkare som suttit fängslade, anklagade för att ha spridit Aids bland libyerna. Nu hade de dessutom dömts till döden.

Detta startade en internationell budgivning om de fängslade som till slut Frankrike vann genom att erbjuda medicinsk utrustning, en kärnreaktor, uranbrytning, militär utrustning, plus ett okänt antal dollar. Allt enligt sonen Saif al-Islam.

Två år senare kom den kritiska brytpunkten då den libyske säkerhetsagenten som dömts i skotsk domstol till 27 års fängelse, triumfatoriskt återvände till Tripoli. Khadaffi försäkrade att han var oskyldig och så var också Libyen till Lockerbieattentatet. Och inga andra än de som varit inblandade i rävspelet kring frigivandet begrep någonting.

Tony Blair, Gordon Brown och Jack Straw förnekade ihärdigt att det rörde sig om ett utbyte av agenten mot olja. Men snart visade det sig att alla tre farit med osanning, avslöjat av en rad brittiska medier.

Det är inte otroligt att Musa Kusa hade ett finger med också i detta spel, därför att när han var chef för den libyska säkerhetstjänsten tillhörde den dömde agenten, som för övrigt heter Abdelbaset al-Megrahi, Musas folk.

Ungefär samtidigt med frigivandet promoverades Kusa till posten som utrikesminister. Nu behövde han inte längre dölja sina kontakter med de västliga underrättelsetjänsterna, i den mån de nu fanns kvar.

När det nordafrikanska upproret nådde Libyen började också Kusas finmaskiga nät av europeiska och amerikanska möjliggörare rivas upp maska för maska. Numera är det helt motsatta offentliga tongångar från Washington, Paris, London och Rom för att nu nämna de mest betydelsefulla.

Idag finns en lång rad libyska toppmän på de listor där deras tillgångar utomlands har spärrats, de är efterlysta av Interpol och utreds för brott mot mänskligheten av Internationella brottmålsdomstolen i Haag.

Men på de listorna saknas namnet Musa Kusa, vilket knappast kan vara enbart ett förbiseende.

Ytterst handlar det om förslappade demokratier, som inte tvekade att ingå en pakt med Mellanösterns galna hund och som samtidigt bär hela ansvaret för att diktatorn Moammar Khadaffi kom in från kylan.

Källor: Newsweek, Wall Street Journal, London Times, m. fl., samt mina egna tidigare artiklar om Libyen och Lockerbie.

USAs bästa politiska reporter och kolumnist är död

David Broder var tveklöst Amerikas bästa politiska reporter och kolumnist. Ingen annan journalist i Washington hade ett så omfattande kontaktnät, hela vägen från Capitol Hill och ner till enskilda valkretsar. Under mina stationeringar i USA följde jag honom noggrant och ibland hack i häl på hans reportageresor.

Ett sådant fall var då Broder i valrörelsen 1988 knackade dörr längs en liten oansenlig gata i Penn Hills, några mil norr om Pittsburgh, Pa. Han gjorde det för att på allvar höra folkets röst i en swing state. Jag följde i David Broders spår både det valåret och senare 1992 på samma plats och längs samma gata.

När jag intervjuade Broder om hans slutsatser från Penn Hills, skrattade han gott och gratulerade mig till att ha gjort ett så bra val för att lägga örat mot marken. Han var inte bara en fantastisk journalist och kolumnist, verksam under ett halvt sekel. Han var dessutom en mycket vänlig man, som gärna hjälpte en utsänd korrespondent från den gamla världen undan Washingtons många fällor. Här är Adam Bernsteins artikel om Broders gärning.

By Adam Bernstein, Washington Post Staff Writer

David S. Broder, 81, a Pulitzer Prize-winning columnist for The Washington Post and one of the most respected writers on national politics for four decades, died Wednesday at Capital Hospice in Arlington of complications from diabetes.

Mr. Broder was often called the dean of the Washington press corps - a nickname he earned in his late 30s in part for the clarity of his political analysis and the influence he wielded as a perceptive thinker on political trends in his books, articles and television appearances.

In 1973, Mr. Broder and The Post each won Pulitzers for coverage of the Watergate scandal that led to President Richard M. Nixon's resignation. Mr. Broder's citation was for explaining the importance of the Watergate fallout in a clear, compelling way.

As passionate about baseball as he was about politics, he likened Nixon's political career to an often-traded pitcher who had "bounced around his league."

He covered every presidential convention since 1956 and was widely regarded as the political journalist with the best-informed contacts, from the lowliest precinct to the highest rungs of government.

Former Post executive editor Benjamin C. Bradlee called Mr. Broder "the best political correspondent in America. David knew politics from the back room up - the mechanics of politics, the county and state chairmen - whereas most Washington reporters knew it at the Washington level."

Mr. Broder was praised at the highest echelons of political power. Former vice president Walter F. Mondale said Mr. Broder was the "preeminent political journalist and columnist in the country. He was the best. He was solid and careful. His sources and his understanding were so deep."

Sen. Richard G. Lugar (R-Ind.) said in a statement, "In his thoughtful and probing questions based on decades of scholarship and on-the-scene observations, David Broder set the modern 'gold standard' for those of us engaged in political life as we sought to persuade others, to legislate and to administer the successful progress of our country."

Balding, sporting horn-rimmed glasses and measured in his speaking style, Mr. Broder was once likened to an MIT professor in his appearance. He was a frequent and instantly recognizable panelist on TV news-discussion shows, a penetrating questioner who often put politicians on the spot and a clear-eyed analyst who could cut to the heart of an issue.

On "Meet the Press" in 1987, he probed whether then-Vice President George H.W. Bush, the GOP frontrunner in the next year's White House race, was too much an eastern patrician to understand average Americans.

Mr. Broder asked the candidate whether he knew how many Americans lacked health insurance and how many U.S. children were born into poverty.

Bush said he didn't know, adding: "We have the best medical-attention system in the world, and I don't want to see it go into the mode of England or this whole concept of socialized medicine where the government provides absolutely everything. You are going to break the government."

Mr. Broder had genuine admiration for Bush but explained that the questions were important because "even more than most of your rivals, I think you've lived in a very special world. Certainly in the last seven years. And I want to try to sort of test how much you understand about some of the realities for the people in the country that you seek to lead."

Former Washington Post executive editor Leonard Downie Jr. said Mr. Broder was less concerned with being a "scoop artist" than focusing on a larger portrait of contemporary politics. For two generations, he was among the earliest to spot the rise and fall of political stars, and to identify early trends such as the movement's move toward ballot initiatives for states on emotionally charged issues such as gay rights and doctor-assisted suicide.

The plainspoken Mr. Broder disliked the influence of political consultants on Washington journalism and their desire to control how news is spun. He preferred to give voters a more prominent voice in the coverage of politics and campaigns.

"I've learned that the most undervalued, underreported aspect of politics is what voters bring to the table," he told Washingtonian magazine. "My generation of reporters was deeply influenced by Teddy White, the greatest political journalist of our time. He showed us how far inside a campaign you could go.

"We naturally emulated him, at least as far as our skills would take us," he said. "Before long, we got so far inside that we forgot the outside - that the campaign belonged not to the candidates or their consultants or their pollsters, but to the public."

"Given the American people's deep skepticism about our political system today," he added, "we can raise their faith some if we give them the feeling that, at least at election time, the press and candidates are responding to their thoughts and views."

In a syndicated political affairs column that reached 300 newspapers, Mr. Broder was credited with popularizing political ideas and debate coming from academic circles.

"I can't think of any columnist of a major newspaper who took academic political scientists more seriously than David Broder," said Ross K. Baker, a Rutgers University political science professor and an authority on congressional politics.

Mr. Broder, he added, was able to "reach beyond the dispensers of political wisdom in Washington and tap into a totally different plane than day-to-day commentators in Washington. ... He could traffic in day-to-day gossip with the best of them, but his eyes were set a little higher, to look at broader trends."

His books included "The Party's Over: The Failure of Politics in America" (1972), which argued for reforms in the two-party system to combat "a rising tide of distrust of government and public officials"; "The System" (1996), in which Mr. Broder and journalist Haynes Johnson examined the failure of President Bill Clinton's health-care reform agenda; and "The Man Who Would Be President" (1992), based on articles he wrote with Post reporter Bob Woodward about Vice President Dan Quayle, who was widely perceived as a lightweight.

That seven-part series on Quayle drew a highly mixed reaction when published in The Post, with some believing Mr. Broder and Woodward had been too soft on Quayle. But the eminence of the two authors and measured tone of their work - which portrayed Quayle as a resourceful political strategist - spurred a reexamination of the caricature of the much-maligned vice president.

Another book, "Behind the Front Page" (1987), illustrated Mr. Broder's ongoing desire to open the curtain on his own profession and look for ways to improve it. In that book, he explored the relationship between journalists and those they cover.

Mr. Broder had a "relentlessly centrist" philosophy about politics, political commentator Hendrik Hertzberg wrote in the New Yorker magazine. Mr. Broder brooked little tolerance toward what he termed, in describing the action of 1960s militant antiwar activists, "confrontation politics, with its constant threat of violence and repression."

In later years, notably in his book "Democracy Derailed" (2000), he showed skepticism toward ballot initiatives on inflammatory issues - such as Oregon's doctor-assisted suicide law. He said he viewed ballot initiatives as "almost an alternative form of government ... at odds with the system of checks and balances, the constitutional republic that our founders had given us."

Mr. Broder said he recognized flaws in the traditional two-party system but preferred to work within the structure. Similarly, he added that problems always arose with candidates who emerge from outside the political system, such as Steve Forbes and Ross Perot, because they have not had enough time in the public sphere to develop and be tested publicly.

Baker, the political scientist, said this view sometimes led people who preferred maverick candidates to criticize Mr. Broder as "the embodiment of conventional wisdom." Baker added that Mr. Broder's great strength was the impartiality in his writing - not a splitting of the difference on people and issues, but instead a judiciousness in his analysis of individuals and institutions.

David Salzer Broder was born Sept. 11, 1929, in Chicago Heights, Ill., where his father was a dentist. The younger Broder became a Chicago Cubs enthusiast and, in time, a member of the Emil Verban Memorial Society, a group of Cubs' fans whose chief activity was to commiserate about the team's historically pitiful record.

At 15, he entered the University of Chicago, where he received a bachelor's degree in 1947 and a master's degree in political science in 1951.

As editor of the student newspaper, Mr. Broder became fascinated with politics. The paper was being split by two factions, self-described liberals led by Mr. Broder and a group of students with communist leanings.

"Both sides used the classic tactics," Mr. Broder told journalist Timothy Crouse of the political struggle at the paper. "Come early, stay late, vote often, pack the staff with your people, and always find an acceptable stooge to front for you."

He added, "You even had to worry about the political affiliation of the guy who was taking the paper down to the print shop on any given night, because if he was on the other side he damn well might rewrite a lead or a headline to get the party line into the paper."

In 1951, he married college classmate Ann Collar, who became chairman of Arlington County's school board. Besides his wife, of Arlington, survivors include four sons, George Broder of San Francisco, Joshua Broder of Brooklyn, N.Y., Matthew Broder of Hamden, Conn., and Michael Broder of Arlington; and seven grandchildren.

After Army service, David Broder joined Congressional Quarterly in Washington. He spent five years writing for the old Washington Star before the New York Times hired him in 1965 as a Washington-based national political correspondent.

Mr. Broder lasted 18 months at the Times and attributed his brief stay to turf feuds between the Washington bureau and the New York home office. Those conflicts restricted what he could cover.

For years, The Washington Post had resisted poaching reporters from other major newspapers. In the mid-1960s, the new executive editor, Bradlee, actively pursued high-profile journalists to raise the paper's quality and ambition.

Bradlee wrote in his memoir, "A Good Life," that Mr. Broder was "the first top rank reporter ever to quit the Times for the Post. The traffic had all been the other way. I romanced him like he's never been romanced - in coffee shops, not fancy French restaurants, because Mr. Broder was a coffee-shop kind of man: straightforward, no frills, all business."

As senior political writer, Mr. Broder began designing the paper's campaign and election coverage for the 1968 presidential race.

His best-known early scoop came from a conversation with Republican presidential candidate Nixon during a 1968 campaign stop in Oregon. Nixon dropped hints that Maryland Gov. Spiro T. Agnew (R) was a potential running mate because of his executive experience.

"I wrote it in May and promptly forgot about it," he told Crouse in the book "The Boys on the Bus." "It never crossed my mind again that it was a serious prospect, and I was as astonished as everyone in that convention when it came to pass. But out of that, I've become 'a great confidant of Richard Nixon's' and 'the only reporter who knew he was going to pick Agnew.' "

For decades, Mr. Broder traveled more than 100,000 miles annually and chronicled the rising influence of black leaders and members of the women's movement at political conventions. He said he never tired of the "intense and unpredictable human drama in convention week," the sudden rise and fall of potential candidates for high office.

Mr. Broder largely withdrew from daily reporting after the 2004 campaign but continued his column. He also taught journalism at the University of Maryland and, as he had throughout his career, continued to mentor younger generations of reporters.

In 2008, journalist Ken Silverstein of Harper's magazine raised concerns that Mr. Broder violated conflict-of-interest rules at The Post by accepting thousands of dollars from appearances before trade and business groups - a practice Mr. Broder had once criticized.

Mr. Broder said he breached The Post policy in some instances by not informing his bosses and apologized for "the embarrassment it has caused the paper."

As a reporter, Mr. Broder admitted shortcomings on issues great and small. He compiled for publication his "annual accounting of errors and misjudgments" highlighting his bloopers in election coverage.

Although the columns were at times lighthearted - once noting the three times it took before he properly named the Financial Accounting Standards Board - he was appalled when reflecting on his coverage of President George W. Bush's response to Hurricane Katrina in 2005.

"Without waiting for him to actually do anything, I saluted his performance, leading off with the assertion that 'it took almost no time for President Bush to put his stamp on the national response to the tragedy that has befallen New Orleans and the Gulf Coast.' "

In a reference to a comment to Bush's highly criticized Federal Emergency Management Agency director, Michael Brown, Mr. Broder added, "But if Bush were as vindictive toward the press as is sometimes reported, he could well turn to me and say: 'You're doing a heck of a job, too, Davey.' "

Despoterna som stöder Khadaffi

I stort sett är det en helt unison kör av världens ledare som kräver att Moammar Khadaffi lämnar ifrån sig makten och försvinner. Han är efterlyst av Interpol och Internationella brottmålsdomstolen i Haag utreder hans brott mot mänskligheten. Men trots att han förvandlats till en paria är det ett antal av världens självutnämnda despoter som ändå står bakom Khadaffi. Här är de sex mest framträdande i stödpatrullen.

Främst i den raden står Venezuelas Hugo Chavez, som har omkring 150 samarbetsavtal med den libyske diktatorn. Chavez har varit på besök ett antal gånger och fotbollsstadion i Bengazi bär hans namn. Chavez har till och med jämfört Khadaffi med den latinamerikanske hjälten Simon Bolivar och förärat Khadaffi en juvelsmyckad kopia av det svärd Bolivar bar under 1800-talets kamp mot kolonialmakten. Från Venezuela heter det “Länge leve Libyen och dess oberoende”. Med de orden syftar Chavez på Khadaffis trots mot USA, och Libyen och Venezuela förenas också i de båda ländernas medlemskap i Opec.

I Centralamerika har Nicaraguas alltmera enväldige president, Daniel Ortega, också sällat sig till den bisarra stödpatrullen. Ortega och hans sandinister störtade 1979 högerdiktatorn Anastasio Somoza och med undantag för perioden 1990 till 2006 har Ortega suttit vid makten sedan revolutionen 1979. Ortega själv är en sorts gammelkommunist av kubanskt eller sovjetiskt snitt. Han har jagat tiotusentals dissidenter på flykt, andra har dödats och rader av egendomar har helt sonika konfiskerats. Inför valet 2006 konverterade gammelkommunisten Ortega och blev katolik.  Kort tid därefter införde han totalt och oinskränkt förbud mot aborter. Senare i år lär han vid 66 års ålder “väljas” på nytt till den högsta taburetten i Managua, även om han helt säkert skulle föredra enpartistaten och därmed slippa trixa med val vart femte år.

Den nicaraguanske presidenten var en av de första att gratulera Khadaffi i kampen mot de libyska rebellerna. Fattas bara att Hugo Chavez och Daniel Ortega står i ständig kontakt med varandra.

Genom åren har Sverige pumpat in miljarder i bistånd till Ortega. Det skandalösa biståndet under bara de senaste fem åren ligger på mer än en halv miljard. Det ska i och för sig äntligen fasas ut under 2011. Olof Palme var för övrigt den förste av västvärldens ledare som for dit för att hylla despoten.

Vid min första intervju för Sveriges Radio, i början av 80-talet, med Ortega hemma i bostaden och omgiven av en hord beväpnade vakter, var taket tapetserat med den av Ortegas sandinister avskydda oppositionstidningen La Prensa. Plötsligt ryckte presidenten åt sig en av vakternas Kalashnikov, osäkrade demonstrativt vapnet och sköt en salva i taket. Därefter förkunnade han att “så borde man göra med den tidningen”.

Nu för tiden ryktas det alltmera ihärdigt att det är Ortegas hustru, poeten Rosario Murillo, som sköter ruljansen i Managua. Hon är formellt både minister och regeringens taleskvinna.

På Kuba har naturligtvis Fidel Castro, föga förvånande, ryckt ut till Khadaffis försvar. Han sa i förra veckan att det är för tidigt att eventuellt kritisera diktatorn i Tripoli. Castro varnade också för en NATO-invasion orkestrerad av amerikansk imperialism. Några dagar senare fängslade kubanerna 50 dissidenter av rädsla för att protesterna skulle sprida sig till Castros egen ö.

De tre herrarna Castro, Chavez och Ortega har var för sig skapat egna excentriska versioner av socialism, som följd av anti-yankee revolutioner och som samtidigt inbillar sig att makten ska vara för evigt. Lägg därtill att för dem är Khadaffis namn guld, där framför allt Chavez har lånat från hans Gröna bok. Den latinamerikanska trion har också alla förärats Khadaffis så kallade “Human Rights Prize”.

På den afrikanska kontinenten förefaller det framför allt vara Zimbabwes Robert Mugabe som tillhör stödpatrullen och som länge varit en sorts allierad med Libyen. Det finns rader av obekräftade uppgifter om att Mugabe sänt sina egna kommandostyrkor till Tripoli ombord på ryska eller vitryska transportplan. Genom åren har Khadaffi också sänt åtskilliga miljoner dollar till Mugabes återvalskampanjer och det finns även uppgifter om att libyska trupper har hjälpt Mugabe slå ner mot både oppositionella och vita farmare. Mellan de båda länderna finns dessutom dussintals bilaterala avtal, bland annat om oljeleveranser.

Moammar Khadaffi närde en gång en galen dröm om att bli ett enat Afrikas kung, där han tänkte sig att Robert Mugabe skulle bli hans premiärminister.

Nummer fem och sex i despoternas stödpatrull heter Alexander Lukasjenko respektive Kim Jong-il. Vitrysslans egen despot, Lukasjenko, har genomfört val efter val som regelmässigt underkänts av internationella observatörer. Presidentvalet förra året slutade i våldsamma protester och provokationer som allmänt kallats för en tragedi.

Fredsforskningsinstitutet Sipri uppgav nyligen att militär utrustning har flugits in från Vitryssland till Muammar Khaddafis säkerhetsstyrkor i Libyen. I motsatt riktning har den libyske ledarens eget plan fraktat värdefulla varor, antagligen diamanter. Sipri uppger också att man har trovärdiga uppgifter om att medlemmar av Khadaffis familj ska ha följt med transporterna från Libyen.

Det har också spekulerats i att Vitryssland skulle kunna vara en möjlig plats för Khadaffi att fly till den dag hans öde slutgiltigt beseglas. Frågan är väl idag bara om Alexander Lukasjenko skulle våga ta emot diktatorn efter att han bombat sitt eget folk. En Khadaffi i Minsk skulle naturligtvis leda till en omedelbar internationell strypsnara mot Vitryssland.

Så har vi till sist, men alls icke minst, Kim Jong-il i Nordkorea och kanske framför allt hans far, Kim Il Sung. Libyen har under flera årtionden varit en av Nordkoreas viktigaste köpare av missiler och missilteknik. De båda länderna undertecknade för 25 år sedan ett militärt samarbetsavtal, som följdes upp av två andra handelsavtal 2002 och 2006.

Än idag talar man om Khadaffis statsbesök 1982 då samarbetet grundlades. Diktatorn gjorde då entré omgiven av unga kvinnliga vakter. Något sådant hade aldrig tidigare skådats i det renläriga Nordkorea och han hyllades som en hjälte för sin antiamerikanska hållning.

Flera av herrarna i Khadaffis internationella stödpatrull är säkert väl medvetna om behovet av egna balansakter på respektive hemmaplan för att protesterna inte ska sprida sig. Munsbitar åt folket, som Hugo Chavez nyligen halade fram, kanske räcker för stunden.

Men det finns ändå en grundläggande motsättning hos despoterna. Å ena sidan önskar de Moammar Khadaffi lycka till mot revolutionärerna. Å andra sidan är det precis sådana folkliga uppror som fört åtminstone flera av de latinamerikanska despoterna till makten, för att senare förtrycka de egna folken. Allesammans påstår sig stå på folkets sida, men i sina brottsliga handlingar agerar de alla tvärtom.