Slag i slag presenteras nu detaljer ur SvD-reporten Miakel Holmströms bok, “Den dolda alliansen – Sveriges hemliga Nato-förbindelser”. Det handlar om svenskar som under kalla kriget organiserade en hemlig motståndsrörelse som i händelse av en sovjetisk ockupation skulle träda i aktion. Den som initierade de hemliga grupperna över hela Skandinavien 1951 var William Bill Colby, som då var en av CIAs residenter på ambassaden i Stockholm. Drygt tjugo år senare blev han chef för CIA, med fortsatt insyn i de skandinaviska hemliga paramilitära grupperna. Hela operationen kallades Stay Behind.
Under hösten 1988 var jag tillfälligt stationerad i Washington DC, utsänd av Sveriges Radio för att följa valkampanjen mellan George Bush och Michael Dukakis. Helt överraskande nåddes jag en dag av ett tips om att den gamle CIA-chefen Bill Colby kanske var beredd att 
Lika överraskande fann jag att hans nummer var helt öppet i telefonkatalogen och att han bodde i Georgetowns norra utkanter, på Dent Place, bara några kvarter från mitt hotell. Och i telefon var det en mycket vänlig och korrekt man som välkomnade mig till sitt hem påföljande dag.
Aningen förbluffad över lättheten att nå den gamle spionchefen för en intervju promenerade jag upp längs 30th Street. När jag svängde vänster in på Dent Place i höstsolen hade jag den gången ingen aning om att ministern vid Svenska ambassaden, Ulf Hjertonsson, bodde mindre än 100 meter bort, på Avon Place. De båda herrarna var så gott som grannar.
På yttertrappan till hans townhouse stod en frankerad brevbunt med gummisnodd runt om. Bunten skulle hämtas av brevbäraren, för så fungerade US Mail på den tiden.
Dörren öppnades av den då 68-årige Colby. Lätt grånad med strikt bakåtstruket hår och klädd i en enkel slipover över en skjorta uppknäppt i halsen. Han visade mig in i ett hem fyllt av bilder från sin karriär. Jag fastnade särskilt framför en bild tagen inne i ett transportplan strax innan Colby skulle hoppa ut bakom fiendens linjer någonstans i Europa under andra världskriget för att arbeta med någon av motståndsrörelserna och störa tyskarna.
Han gjorde om samma sak en gång till innan han i krigets slutskede förflyttades till Norge med sabotageoperationer, mot de tyska ockupanterna, som uppdrag.
Längs en vägg hängde säkert ett 30-tal minnesbilder från andra världskriget, vidare bilder som CIAs hårt 
“Jodå”, svarade han på min första fråga, “visst var det jag som startade operation stay behind i början av 1950-talet och inte bara i Sverige, utan över hela Skandinavien.”
Colby berättade vidare hur han spanade på och noga undersökte bakgrunden hos personer som kunde tänkas ingå i den hemliga organisationen. Från USA och från västtyska förråd levererades utrustning, allt från konserver till hemliga radioapparater som skulle placeras i olika förråd i de skandinaviska länderna.
Lojaliteten förbjöd honom genom hela intervjun, som tyvärr bara delvis fick bandas, att röja något specifikt land, men vid ett tillfälle förstod jag att det rörde sig antingen om Danmark eller Finland.
Bill Colby berättade att han inför en leverans hade lastat bakluckan på sin bil så full med utrustning att den nästan gick på fälgen. Med hustru och barn som cover i bilen for sällskapet mot ett färjeläge, där man stoppades av tullen eftersom bilen var så tungt lastad. Men med sitt diplomatpass klarade han sig igenom. Det var en av få gånger han visade upp sin riktiga identitet för någon okänd svensk. I vanliga fall rörde han sig med skilda alias.
När banden på min Nagra definitivt hade slutat snurra, berättade Colby också att han nästan vanemässigt sökte kontakt med ledande socialdemokrater, inte minst i Sverige. Först flera år senare förstod jag att den han främst försökt kultivera var dåvarande partisekreteraren, Sven Aspling. Både svenska och utländska medier har vid flera tillfällen rapporterat att 1950, året innan Colby kom till Stockholm ska amerikanska ambassaden ha försökt värva Olof Palme, men resultatet av det värvningsförsöket är än idag höljt i dunkel.
Efter bara två år i Stockholm hade Bill Colby skapat ett helt skandinaviskt “stay behind network”, med utbildat manskap, hemliga förråd och utrustning. Där fanns också amerikanska civila medborgare som bodde i Skandinavien och som utförde enklare tjänster. Till detta kom också vad som kallades för “assets”, vilket är ett klassiskt kodord för operatörer som agerar utan diplomatiskt skydd, till deras uppgifter hörde så kallade våta jobb.
1953 var Colby färdig med Stockholm, det var inte längre den spioncentral staden hade varit under kriget och han accepterade ett erbjudande att flytta till Rom, som tillsammans med Berlin, Wien och Hongkong var de nya spionstäderna på modet.
Efter en dryg timmes samtal och bandad intervju lämnade jag Bill Colby och Dent Place, helt övertygad om att jag hade ett scoop i mina händer. Men ack, vad jag hade bedragit mig själv. 
Mitt enda försvar är att det fanns inget internet och inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att en före detta chef för CIA skulle publicera någon memoarbok. Men det hindrade mig inte från att några år senare göra om min bravado interview med Colby.
Den här gången var jag Aktuellts korrespondent i Washington och svaren på mina frågor blev ungefär desamma. Jag är dessutom ganska säker på att denna andra intervju drunknade antingen i det pågående första Irak-kriget eller i Sovjetunionens sönderfall.
När jag nu 23 år efter den första intervjun bläddrar i hans memoarer faller mina ögon på det avsnitt som handlar om hur Colby hamnade i Stockholm efter att ha startat den hemliga operationen redan i högkvarteret i Langley. Han blev inkallad till sin gamle OSS-boss från tiden som sabotör i Norge, Gerry Miller.
“All right, Bill, get on with it then”, Miller said. “What we want is a good solid intelligence and resistance network that we can count on if the Russkis ever take over those countries. We have some initial planning, but it needs to be filled out and implemented. You will work for Lou Scherer until we see what more needs to be done.”
Lou Scherer var vid den tiden chef för den västeuropeiska divisionens skandinaviska avdelning inom CIA.
Efter de så hårt kritiserade åren som CIAs stationschef i Saigon, mitt under brinnande Vietnamkrig, blev Bill Colby 1973 CIAs högste chef. 
Svenskhuset på Avon Place, som låg så nära Colbys townhouse på Dent Place, förblev svenskt. Kort tid efter att Ulf Hjertonsson blivit ambassadör i Madrid, flyttade Svenska Dagbladets korrespondent, Lars Christiansson in. Och efter honom hette hyresgästen Ingmar Björkstén, som kom från tjänsten som kulturchef på Svenska Dagbladet och nu hade utsetts till svensk kulturattaché. Alla tre tillhörde mina vänner i Washington och Ingmar förblev min outtröttlige mentor och kritiker ända fram till sin död 2002.
Bill Colby avled den 27 april 1996 i en kanotolycka, längs den oändligt vackra Potomac River, uppströms i Maryland, och som också flyter genom Washington DC och mynnar i Chesapeake Bay. Då hans kropp återfanns nio dagar senare fanns det personer som hävdade att han mördats som hämnd för sina gärningar i CIAs namn. Andra pekade i riktning mot drunkning, hjärtinfarkt eller stroke. Såvitt jag vet har den verkliga dödsorsaken aldrig offentliggjorts.
William Bill Colby var starkt troende katolik och som sådan kallades han ibland gemenligen för krigsprästen under sina 32 år inom först OSS och därefter CIA. Han blev 76 år.
Fotnot: Mikael Holmströms bok släpps idag den 25 mars. Länkar till hans publicerade utdrag ur boken:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/gyllenhammar-hade-hemligt-uppdrag_6035973.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hemligt-forband-flog-nato-agenter_6034753.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svenskarna-riskerade-livet_6034765.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svenskarna-riskerade-livet_6034765.svd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar