Med den parafrasen från John le Carré går det nu att berätta thrillern om hur Moammar Khadaffi på nytt dök upp i rampljuset i Europas huvudstäder, på besök hos oljetörstiga stats- och regeringschefer.
Khadaffis nya, och möjligen sista, era på världsscenen inleddes många år efter att president Ronald Reagan hade kallat honom för “Mellanösterns galna hund”. På den tiden bombade USAs jaktflyg så när livet ur den libyske byrackan. Landet förpassades till skurkstaternas bakgård, följt av isolering och sanktioner.
USA anklagade senare, sannolikt felaktigt, Libyen för att ligga bakom Lockerbie-attentatet 1988. Vid en skotsk skådeprocess som hölls i Holland dömdes en libysk säkerhetsagent som ansvarig för dådet. I själva verket är det mera troligt att Iran låg bakom attentatet och använde numera avdöda palestinska PFLP-GC som sitt dödsbringande verktyg.
Efter den processen följde ett invecklat rävspel mellan Libyen och Storbritannien, där Khadaffi enträget förnekade all inblandning. Han köpte sitt land frihet från sanktioner och skurkstämpel genom att betala 2,7 miljarder dollar till Lockerbieoffrens anhöriga. Vips var British Petroleum tillbaka i Libyen med ett kontrakt värt 900 miljoner dollar.
Och säkerhetsagenten som hade dömts till 27 års fängelse skickades hem till Tripoli, där han hyllades som en nationens hjälte. I det diplomatiska rävspelet som gav Libyen sitt fribrev var inga mindre än Tony Blair, Gordon Brown och Jack Straw nyckelspelarna. De två senare befinner sig än idag ute på någon sorts meningslös Canossavandring, som emellertid inte går längs någon väg tillbaka till rampljuset.
Men vägen tillbaka för den galna hunden kan, efter rävspelet och fribrevet, mycket väl ha inletts på anrika Travellers Club i London. Klubbens ekboaserade salonger har ända sedan 1800-talet varit en populär mötesplats för internationella gentlemän av skilda schatteringar. 
Det var just där som Libyens dåvarande spionchef, Musa Kusa, en dag i december 2003 mötte representanter för brittisk och amerikansk underrättelsetjänst.
Målet för mötet var en överenskommelse som skulle föra Moammar Khadaffi tillbaka in i den internationella politikens stugvärme.
Musa Kusa, som numera är sitt lands utrikesminister, har ingenting med turbaner, beduinkläder, ökentält eller knäppa tal att göra. Han är i själva verket utbildad vid Michigan State University på 1970-talet. Båda hans barn, som är födda i USA är också amerikanska medborgare. Det var just sådant som gjorde honom till Khadaffis perfekta möjliggörare i Europa och USA och som sådan tona ner diktatorns patologiska beteende.
Musa Kusa mer än välkänd för att koka ihop ursäkter, bolla undan konsekvenser, finna kompromisser och fram till nutid har han därmed lyckats se till att hans frände Khadaffi sitter kvar vid makten, alldeles oavsett vilka brott han begått eller just nu begår mot sitt eget folk.
Det är särskilt värt notera att Musa Kusa under det pågående upproret varit helt osynlig, med undantag för ett enda känt telefonsamtal med det amerikanska utrikesdepartementet, plus en enstaka verbal attack härom dagen mot fienden för att vilja dela landet.
Men det allra mest stötande är hur Kusa lyckades knyta upp svansen på en rad av världens mest inflytelserika ledare. Till den gruppen av politiska tuppar hör Tony Blair, Nicolas Sarkozy, Silvio Berlusconi, Gordon Brown och George W Bush.
Egentligen är det naturligtvis en diplomatisk och politisk gåta hur dessa män av rang skulle komma att välkomna en man som var en ökänd paria redan då. Till och med den gamle CIA-chefen, George Tenet, förvånades över västvärldens koncilianta hållning till den arabiske busen. I sina memoarer, At the Center of the Storm, skriver han att förhandlingarna med Musa Kusa var en “illustration till den surrealistiska värld där vi hade att operera”.
Men den libyske spionchefens erbjudande var av ett slag som ingen kunde motstå. Libyens sprängfyllda fält med lågsvavlig råolja skulle öppnas för västländerna. Och amerikanska och europeiska banker kunde räkna med att de libyska oljemiljarderna skulle placeras hos just dem.
Musa Kusa lovade också att Libyen skulle skrota sitt nukleära program, som för övrigt vid den tiden knappt hade lämnat ritborden. Men det tröstade ändå George W Bush, som kunde hävda att i fallet Libyen hade man ändå lyckats avstyra tillverkning av massförstörelsevapen, i motsats till debaclet med de icke existerande irakiska kärnvapnen.
Planen såg ut att ha någonting för alla – med undantag för det libyska folket. Kusas kampanj för rehabilitering av Moammar Khadaffi cirkulerade i allt väsentligt kring västvärldens törst efter olja och därtill Libyens intäkter för oljan.
Men det fanns också ett annat libyskt guldkorn. Man visste att regimen i Tripoli satt på väsentligt underrättelsematerial om al Qaida. Dessutom visste man att Khadaffi tillhörde de nordafrikanska ledare som kunde stoppa flyktingströmmarna norrut över Medelhavet, vilket Khadaffi också gjorde till Berlusconis glädje.
Ungefär samtidigt dök en annan kostymklädd libysk ung man upp. Det var ingen mindre än Khadaffis son, den Londonutbildade Saif al-Islam. Han var plötsligt regimens talesman. Och som sådan såg han i jämförelse med pappan ut som en rätt hygglig prick. 
Klädd i mörk kostym, vit skjorta och med engelsk knut på slipsen skulle han kunna passera som vilken brittisk börsnisse som helst.
Ända fram till det nordafrikanska upproret fungerade Musa Kusa-initiativet perfekt för alla inblandade. Och det skadade inte heller de män som hade suttit i skinnfåtöljerna på Travellers Club i London. Ta till exempel Mr. Mark Allen, som vid den tiden tillhörde underrättelsetjänstens MI6. Några månader efter Travellers-mötet lämnade han oväntat MI6, för att senare bli Sir Mike Allen. Idag är den mannen en välbetald konsult åt British Petroleum. Touché!
En annan högt rankad underrättelseofficer var Stephen Kappes, som tjänade som Kusas kontakt inom CIA. Kappes steg i graderna efter Kusa-initiativet ända upp till rollen som biträdande chef, men försvann plötsligt in i pension förra året. Ingen vet med säkerhet vad som låg bakom det förloppet.
Amerikanska oljebolaget Occidental hade snart i sina händer flera libyska pipelines än de kunde hantera. Men de stora vinnarna blev brittiska BP och italienska ENI. 
Plötsligt hade familjen Khadaffi mera petrodollar än de kunde göra av med. Därför bildade man den mäktiga fonden the Libyan Investment Authority. Snart köpte fonden aktier i Europa, däribland brittiska Pearson som äger Financial Times och the Economist, plus stora banker och den italienska fotbollens Juventus. Idag är dessa aktier blockerade.
Vid den ungefärliga tidpunkten 2007 började dock Musa Kusas korthus krackelera för att senare falla samman. Det började med att sonen – han med mörk kostym och rätt knut på slipsen – offentligt kritiserade regimen i en öppenhjärtig intervju med amerikanska Newsweek. Han påstod bland annat att Libyen utövat utpressning mot Frankrike och Nicolas Sarkozy.
Det handlade om åtta bulgariska sjuksköterskor och en arabisktalande läkare som suttit fängslade, anklagade för att ha spridit Aids bland libyerna. Nu hade de dessutom dömts till döden.
Detta startade en internationell budgivning om de fängslade som till slut Frankrike vann genom att erbjuda medicinsk utrustning, en kärnreaktor, uranbrytning, militär utrustning, plus ett okänt antal dollar. Allt enligt sonen Saif al-Islam.
Två år senare kom den kritiska brytpunkten då den libyske säkerhetsagenten som dömts i skotsk domstol till 27 års fängelse, triumfatoriskt återvände till Tripoli. Khadaffi försäkrade att han var oskyldig och så var också Libyen till Lockerbieattentatet. Och inga andra än de som varit inblandade i rävspelet kring frigivandet begrep någonting.
Tony Blair, Gordon Brown och Jack Straw förnekade ihärdigt att det rörde sig om ett utbyte av agenten mot olja. Men snart visade det sig att alla tre farit med osanning, avslöjat av en rad brittiska medier.
Det är inte otroligt att Musa Kusa hade ett finger med också i detta spel, därför att när han var chef för den libyska säkerhetstjänsten tillhörde den dömde agenten, som för övrigt heter Abdelbaset al-Megrahi, Musas folk.
Ungefär samtidigt med frigivandet promoverades Kusa till posten som utrikesminister. Nu behövde han inte längre dölja sina kontakter med de västliga underrättelsetjänsterna, i den mån de nu fanns kvar.
När det nordafrikanska upproret nådde Libyen började också Kusas finmaskiga nät av europeiska och amerikanska möjliggörare rivas upp maska för maska. Numera är det helt motsatta offentliga tongångar från Washington, Paris, London och Rom för att nu nämna de mest betydelsefulla.
Idag finns en lång rad libyska toppmän på de listor där deras tillgångar utomlands har spärrats, de är efterlysta av Interpol och utreds för brott mot mänskligheten av Internationella brottmålsdomstolen i Haag.
Men på de listorna saknas namnet Musa Kusa, vilket knappast kan vara enbart ett förbiseende.
Källor: Newsweek, Wall Street Journal, London Times, m. fl., samt mina egna tidigare artiklar om Libyen och Lockerbie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar