Ibland är juridiken rättvisans fiende

I senaste numret av rättsmagasinet Skurk har redaktionen valt att göra en särskild bilaga om fallet Catrine da Costa. Där finns dels en längre intervju med Thomas Allgén och Teet Härm, dels en intervju med författaren Per Lindeberg, plus denna artikel där jag gör en längre genomgång av skadeståndsmålet i fallet. Tidningen finns i handeln sedan någon vecka tillbaka.

”Ibland är juridiken rättvisans fiende.”

Uttalandet kommer från ingen mindre än dåvarande Justitiekanslern, Göran Lambertz. Och han sa det apropå fallet Catrine da Costa. Idag är Lambertz justitieråd i Högsta domstolen. Det är den domstol som för närvarande sitter och funderar över om Thomas Allgén och Teet Härm ska beviljas prövningstillstånd i det omtalade skadeståndsmålet, då de båda läkarna tillsammans begärde omkring 40 miljoner i skadestånd för 25 års lidande. De förlorade i tingsrätten och Svea hovrätt vägrade dem prövning

Göran Lambertz har upprepade gånger sagt att läkarna bör få en förnyad prövning av fallet och det gör att han självklart är bortkopplad från Högsta domstolens bedömning. Men det finns ju både korridorsnack och kafferum i det gamla Bondeska palatset från 1673 vid Riddarhustorget där domstolen ligger, och där justitierådet Lambertz kan påverka sina kollegor. Men han kan dock försvara ett, för läkarna negativt, beslut med att de har fått sin sak prövad genom domen i skadeståndsmålet i Attunda tingsrätt från februari 2010.

Frågan om prövningstillstånd är den sjuttonde (!) gången saken prövas av olika domstolar i det här landet, där sammanlagt ett trettiotal domare har varit inblandade. Och det är värt påpeka att alla landets domare utses av regeringen efter förslag från den statliga myndigheten Domarnämnden, som består av fem av landets högsta domare, två riksdagsledamöter, Advokatsamfundets generalsekreterare, samt en byråchef hos Riksåklagaren.

Fallet Catrine da Costa utgör den värsta rättsrötan i modern svensk juridisk historia och är betydligt värre än fallet Thomas Quick, eftersom han har beviljats resning i två mordfall och ännu fler är att vänta, medan de båda läkarna bara har fått se rättvisans baksida.

Den värsta busen i skandalen kring da Costas död heter Carl Anton Spaak, som drev fram de omtalade domskälen i tingsrättens friande morddom från 1988, då man slog fast att läkarna hade styckat Catrine da Costas döda kropp. Han kallade själv skrivningen för ren ”konsumentupplysning”.

Referent i det målet var Ingegerd Westlander och tillhör också busarnas skara, eftersom hon var den som i praktiken skrev domen. Idag är det också intressant att Westlander senare och fram till sin pensionering blev justitieråd i Högsta domstolen. Båda två var säkert medvetna om vilka konsekvenser domskälen skulle få.

Domskäl får inte ha någon rättsverkan, men det var precis vad som hände när Kammarrätten tre år senare, 1991 slutgiltigt drog in läkarnas legitimationer. Den gången hette domarbusen Peter Wennerholm.

Både han och Westlander vittnade i skadeståndsmålet i Attunda tingsrätt och båda två gled på svaren på ett sätt som var rent stötande och med mycket selektiva minnesbilder, alternativt vägrade de svara med hänvisning till domareden, som bland annat förbjuder en domare att någonsin röja vad som förevarit under en domstols enskilda överläggningar.

Attunda tingsrätts hantering av skadeståndsmålet utgör i sig en väsentlig, om inte rent avgörande, del av rättsrötans skandalösa scener. Det började med att domstolens chef, Erik Ternert, i en mindre krets av kollegor krävde att få ta målet och han lovade samtidigt att det aldrig skulle gå till huvudförhandling. Vid en privat middagsbjudning spelade han dessutom under täcket med en av Justitiekanslerns byråchefer, som representerade staten i målet.

Mitt avslöjande i Expressen av hans partiskhet och avsevärda brott mot en domares etik ledde till att Ternert tvingades frånträda målet, men han lyckades samtidigt jäva bort den domare som efter en förberedande förhandling hade skrivit en så kallad mellandom som till stor del stödde läkarnas krav på skadestånd.

I det läget kallade man in lagmannen, Sten Falkner, från Uppsala, som rättens ordförande, plus en pensionerad rådman. Statens representant i målet blev den pensionerade chefsrådmannen, Ingvar Gunnarsson, som när det begav sig i Stockholms tingsrätt var domarkollega med just Carl Anton Spaak.

Valet att kalla in Sten Falkner som rättens ordförande var Erik Ternerts självklart genomtänkta drag, då Falkner har ett förflutet som åklagare, har strafflagstiftat på Justitiedepartementet och varit biträdande chefsjurist på Rikspolisstyrelsen, plus att han har varit byråchef för brottmål i HD hos Riksåklagaren.

Falkner är ett klockrent exempel på det ytterst olyckliga i att högt uppsatta jurister vandrar fram och tillbaka mellan olika juridiska myndigheter och statsmakter. Därtill är risken för vänskapskorruption alltför stor.

Ena året sitter en högt uppsatt jurist eller tidigare domare och skriver lagförslag i Justitiedepartementet. Några år senare kan samma jurist ha bytt jobb och sitter då och dömer efter de lagar han själv skrivit. Han kan också bli högt uppsatt jurist hos någon annan statlig myndighet som ska tillämpa samma lagar. Därefter kan han återvända tilldomarbanan.

Därmed finns det inte längre några täta skott mellan den lagstiftande, verkställande och dömande makten. Om de någonsin har funnits. Och ju mindre land, desto större blir problemet.

Det ligger väldigt nära till hands att hänvisa till den gamle engelske 1800-talshistorikern och lorden, John Dalberg-Acton, som myntade begreppet "Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut".

Vid den månadslånga förhandlingen i Attunda tingsrätt presenterade läkarsidan hela 156 punkter inför rätten, där man hävdade juridiska felaktigheter eller försummelser från statens sida. Man hävdade också att felen varit kumulerade. Enkelt uttryckt innebär det att fel på fel har skapat helt nya fel. Det värsta felet var, enligt läkarnas båda advokater, att chefsåklagare Anders Helin över huvud taget väckte åtal.

Statens representant brydde sig inte ens om att inför huvudförhandlingen, i december 2009, svara på läkarsidans påståenden. Ingvar Gunnarson valde istället att i svepande ordalag och gester förneka samtliga skadeståndsgrundande krav.

Därefter följde en lista med 26 punkter där staten förnekade allt. Men då avbröts han mycket bryskt av både advokaterna och rättens ordförande, med hänvisning till att listan skulle ha presenterats för rätten långt tidigare.

Ordkriget som följde mellan de båda sidorna var som att följa ett parti schack med djävulen, där djävulen till sist tvingas offra sin viktigaste pjäs, damen. Efter en rad pauser där Ingvar Gunnarsson sökte råd och stöd hos sin uppdragsgivare, Justitiekanslern, drog han tillbaka huvuddelen av sin sakframställning i målet och konstaterade trött ”jag kan ju inte ta tillbaka allt det här”.

Det fick Sten Falkner att häpnadsväckande fråga läkarnas advokat, Carl-Johan Vahlén, ”vad vill ni att det ska stå i en kommande dom”. Vahlén höll på att tappa fattningen helt och hållet och i en paus hette det att något sådant som detta statens misstag får en jurist knappast uppleva en enda gång under hela sin karriär.

Vahléns kollega, Kajsa Blomgren, sa vid ytterligare en paus att ”vi har tjatat hål i huvudet på dem” för att förmå dem att lämna in sina invändningar. Men statens ombud var tydligen så övertygat om att man skulle vinna målet att man inte brydde sig om att följa sedvanlig juridisk praxis. Staten hade haft 18 månader på sig för att lämna in sina invändningar.

Vid sidan av det juridiska schackpartiet bjöd huvudförhandlingens 18 dagar bara på några få verkliga nyheter i den juridiska rättsrötan.

Den första nyheten kom när den pensionerade professorn i rättsmedicin Jovan Rajs vittnade. Han var skadeståndsmålets absoluta huvudvittne, såsom Härms chef på rättsläkarstationen i Solna.

Redan på ett tidigt stadium angav han sin adept Teet Härm i ett handskrivet brev till chefen för polisens tekniska rotel, Vincent Lange, i november 1984 där han bland annat skrev:

”Dessutom slår jag vad om att styckningen var filmad, samt att skallen finns redan preparerad hemma hos TH, eller på rättsläkarstationen, eller ev. nedgrävt under THs gräsmatta där spreds i somras ett par lastbilar jord”.

Han ringde också vid ett tillfälle kriminalpolisen och hävdade plötsligt att en namngiven kvinna styckat delar av kroppen.

Istället påstod nu Rajs inför Attunda tingsrätt 25 år senare att det enda han visste säkert var att da Costa hade mördats. ”Men vem som har mördat henne vet jag inte”, sa Rajs.

Alla som på allvar har satt sig in i fallet vet dock att det inte går att säga exakt när den unga kvinnan avled. Ingen vet heller säkert hur hon avled eller var det skedde. Vi vet bara helt säkert att den döda kroppen styckats.

Rajs var den som obducerade kroppsdelarna och hans tvärsäkra vittnesmål, mot framför allt Teet Härm, vid tidigare processer har varit helt avgörande. Det faktum att Rajs var Teet Härms mentor och chef borde på ett tidigt stadium ha kopplat bort honom på grund av jäv, men så skedde aldrig.

Advokat Kajsa Blomgren frågade Jovan Rajs om det är ”en rättsläkares uppgift att sätta dit en gärningsman”?

”Absolut inte”, kom det omedelbart från Rajs, som därmed försökte svära sig fri från brevet till Vincent Lange och sitt eget obduktionsutlåtande. Han påstod också att han inte längre kunde upprepa vad han sagt vid tidigare processer i fallet.

Jovan Rajs hamnade också i ett hett gräl i rättssalen med Kajsa Blomgren, då hon började läsa högt ur hans memoarer, där han beskriver Teet Härm som ”en Dr. Jekyll och Mr. Hyde”.

Rajs skrek då aggressivt över hela salen ”Inga citat, ska du läsa får du läsa upp hela kapitlet. Det här är inte Moskva 1936”. Med sitt verbala utbrott försökte Rajs jämföra målet med Josef Stalins utrensningar i det gamla Sovjetunionen.

Om nu Rajs en gång var en upphöjd professor i rättsmedicin och tidigare satt sin heder i pant på att Härm var både mördare och likstyckare, så lyckades han denna dag förlora all sin heder.

Det var en tydligt skakad man som efter vittnesmålet snabbt lämnade domstolen i sällskap med den kontroversiella ultrafeministen Hanna Olsson och hennes kvinnliga entourage. Det var hon som en gång och mest av alla drev både opinionen och mobben mot läkarna som ledde fram till den tidiga lynchjustis som i första vändan i Stockholms tingsrätt fällde de båda.

Den bilden förstärktes då en av nämndemännen från mordrättegången 1988 vittnade. John-Henri Holmberg berättade att han inte begrep vad innehållet i de förödande domskälen skulle leda fram till. Han hade heller ingen aning om hur domskälen skulle skrivas och den fullständiga domen fick han se först samma dag som den offentliggjordes.

Holmbergs vittnesmål ansågs så betydelsefullt att det togs om en andra gång för kompletteringar, men som egentligen bara motsade domaren Ingegerd Westlanders taffligt glömska vittnesmål.

Bland de sista att vittna i skadeståndsmålet fanns advokat Kerstin Koorti, som helt frankt avslöjade att hon har en uppsättning av de fingeravtryck som för bara några år sedan hittades på insidan av liksäckarna. Det var SKL i Linköping som fann avtrycken med hjälp av en helt ny metod.

Resultatet gick tillbaka till polisen som dock vägrade tala om vad man kommit fram till. ”Nej, det talar vi inte om, därför att då lämnar du bara in en ny resningsansökan”, berättade advokaten Koorti. Det spelade ingen roll att det var hon som hade tagit initiativet till underökningen hos SKL med den nya metoden. Hon fick dock så småningom veta att varken Thomas Allgéns eller Teet Härms fingeravtryck hade hittats.

Det så kallade fotohandlarparets inspelade konfrontation med Allgén och Härm spelades också upp inför rätten. Inspelningen visar med all önskvärd tydlighet att paret först pekade ut fel personer, men med hjälp från polisens sida lyckades paret till sist peka ut de båda läkarna.

Den konfrontationen var i själva verket betydligt värre än den som genomfördes med Christer Pettersson i fallet Olof Palme och som var huvudorsaken till att Pettersson senare friades av Svea hovrätt. Det var hovrättspresidenten Birgitta Blom som tillsammans med lagmannen Lennart Groll såg till att den konfrontationen underkändes.

Och det var samma Birgitta Blom som 1988 tvingade Stockholms tingsrätt att ta om rättegången i tingsrätten mot Thomas Allgén och Teet Härm efter att nämndemännen pladdrat i kvällstidningarna.

I domen från Attunda tingsrätt den 18 februari 2010 fick läkarsidan rätt på 26 av de 156 punkterna, men tingsrätten ansåg inte att någon av de 26 punkterna var grund för skadestånd. De hade nu förlorat för fjortonde gången i det land som vill kalla sig för en rättsstat.

Därefter följde överklagande till Svea hovrätt, som på svårförklarliga grunder avvisade överklagan på mindre än två sidor. Samtidigt lämnades en ny ansökan om resning i frågan om Thomas Allgéns och Teet Härms indragna läkarlegitimationer in till Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten). Men den domstolen avvisade ansökan, med hänvisning till att inget nytt kommit fram.

Sammanfattningsvis är det enkelt att slå fast att rättsrötan i fallet Catrine da Costa fortsätter som en präriebrand. Allt flera blir förvisso övertygade om att de båda läkarna är oskyldiga, men ändå fortsätter demoniseringen av de båda.

Det finns också ett växande antal jurister som numera hävdar att de båda läkarna är oskyldiga, men ingen i den skaran vågar uttala sig offentligt av rädsla för att förlora sina yrkesmässiga positioner.

Det är också bara ett fåtal bland de så kallade kulturpersonligheter som deltog i lynchjustisen har tagit tillbaka vad de sa eller skrev i sina böcker, teaterpjäser och på tidningarnas kultur- och debattsidor. Och knappast någon av dem står idag upp för läkarnas sak.

Möjligen har demoniseringen kunnat fortsätta därför att de båda läkarna under så många år valt att tiga offentligt. Idag vet alla att för att få en resningsansökan godkänd måste man ha massmedia med sig ombord på båten.

Det finns fram till idag egentligen bara en tv-intervju med Thomas Allgén från hösten 2008, en äldre och anonym tidningsintervju, plus en gammal anonym intervju med Teet Härm i Aftonbladet.

Det ligger nu i Högsta domstolens händer att kunna göra rätt där det blev så fel. Frågan är bara om justitieråden i Bondeska palatset vågar trotsa den juridiska nomenklatura som under så många år rent korrupt skyddat sina vänner inom domarkåren. Eller om rättsrötans präriebrand tillåts fortsätta.