Nu går det stora drevet mot Sverigedemokraternas unge William Petzäll efter att han varit på behandlingshem för missbruk och därefter förklarat sig bli politisk vilde i riksdagen. Ingen vet hur han kommer att agera i framtiden. Alla möjligheter står öppna för honom, från att lämna riksdagen till att ansluta till något annat parti. Ändå hojtade Lena Mellin i Aftonbladet igår att “det är otillständigt” att han kan kvittera ut lön och ändå samtidigt göra ingenting.
Men sakta i backarna ett tag! Om vi accepterar påståendet eller snarare antagandet att omkring tio procent av befolkningen antingen har ett etablerat missbruk av alkohol eller tabletter, alternativt har en överkonsumtion som ger dessa personer negativa konsekvenser – då är ingalunda den 23-årige Petzäll ensam i sitt privata helvete på Helgeandsholmen.
I så fall är det minst ett trettiotal av våra folkvalda som har samma problem. Och de flesta journalister vet att problemet är betydligt större än vad folket i riksdagen i allmänhet vill erkänna. Vi har haft minst ett statsråd som uppenbart var tablettmissbrukare. En riksdagsledamot som satte sig och pinkade i en biograffoajé. För att nu inte tala om det s-märkta statsrådets beramade kräftskivefyllor på medborgarnas bekostnad, eller borgarrådet i Stockholm som for på behandling till Nämndemansgården i Skånska Blentarp. Eller ta moderaten som joggade på fyllan med barnvagnen på Stadsgårdskajen och blev stoppad av en vakt.
Att erkänna ett missbruk eller att bli känd som alkoholist är det samma som att få ett Kainsmärke i pannan. Det vill säga att bli utesluten ur gemenskapen och alla tänkbara hyenor är genast framme för att tugga i sig. Inklusive mediernas dito.
Jag bara frågar, hur lätt var det för unge William Petzäll från Varberg att komma till riksdagen som 23-åring och representera Dalarna, därtill tillhörande ett parti som ingen bland de etablerade ville ta i med tång. Det är rent demokratiskt ganska föraktfullt att negligera den skara som trots allt har skickat partiet till riksdagen.
Hur var det med moderaten med barnvagnen? Jo, han tog timeout och kom tillbaka in i stugvärmen. Och damen i biograffoajén blev politisk vilde och är accepterad av alla.
Sedan snart ett halvt sekel tillbaka är alkoholism klassat som en sjukdom. Möjligen obotlig, men numera fullt behandlingsbar. Men ändå är det så oerhört skambelagt att vederbörande ofta piskas in i en svart hörna som de “normala” drinkarna sitter och förfasar sig över. “Djävla alkis, som man inte kan lita på”, brukar det heta.
Alkohol är en legal drog, som staten tjänar miljarder på. Men fan ta den som inte kan hantera drogen.
Hundratusentals människor super mer eller mindre ofta skallen av sig, skakar sig igenom sin bakfylla hemma i soffan eller på jobbet. Men det är det bara få som observerar. Riksdagen inräknad i detta beteende.
Alkoholism är tystnadens och ensamhetens sjukdom och dit hör William Petzäll. Han kan tacka sin lyckliga stjärna för att han fick komma till Nämndemansgården för behandling. Sådant är nämligen ganska få förunnat i dagens Socialsverige, där egenmäktiga socialnissar sitter och sorterar människor och tycker att de flesta ska behandlas på hemmaplan av personal som ingenting kan om saken.
Därför kan det vara lämpligt att skruva ner retoriken åtskilliga snäpp. Ingen vet hur unge och ensamme Petzäll kommer att agera i riksdagen framöver. Att han har rätt att behålla sitt arvode kan ingen göra något åt, mer än ledamoten själv. Att avsätta honom kräver domstolsbeslut och ett brott som kan ge minst två års fängelse. För alkoholism finns ännu ingen straffskala.
I bästa fall leder baksmällan till att superiet i parlamentet får en mera omfattande granskning. Och mediehusen som nu kastar sten efter den Kainsmärkte borde vända blickarna inom sin egna glasväggar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar